lördag 19 december 2015

30. Evangelium (II)


En dag när Simon och hans bror Andreas stod i vattnet och fiskade med kastnät hörde de någon ropa till dem från land:
– Kom och följ mig, så ska jag göra er till människofiskare.
På land stod en man som de kände igen. De slutade fiska och gick och hängde upp näten på tork. Mannen var en profet och de hade sett honom för några år sedan hos Johannes Döparen vid Jordan. Simon sa:
– Herre, kom och bo hos mig! Hos mig är du alltid välkommen.
På vägen mot byn såg de Zabdais största båt i närheten av stranden med Zabdai, två av hans söner, och några av hans anställda. De satt och gjorde i ordning dragnoten. De gick ned mot stranden och profeten ropade till bröderna att komma och följa med honom. Bröderna samtalade en kort stund med sin far och sedan rodde man båten närmare land. När de kommit in på grunt vatten klev bröderna ner i vattnet och vadade mot land. De fem vandrade vägen mot byn.

När bröderna Zabdai fick höra att han skulle bo hos Simon försökte de övertala honom att istället komma och bo hos dem i Zabdais hus. Men han svarade att han inte kunde ändra sig när han redan hade tackat ja till Simons erbjudande. Han sa:
– När en man är ute och reser och blir erbjuden husrum hos en rättfärdig man, bör han stanna kvar hos denne även om han senare får ett erbjudande från en rikare man, som kan erbjuda honom en bekvämare tillvaro.

De gick hem till Simon och satte sig på verandan bakom hans hus. Simons fru och svärmor kom ut med mat och dryck till dem där de satt och pratade. Vid solnedgången började vilodagen och Simon hade sagt till sin fru att deras gäst skulle stanna hos dem en tid, så att hon och hennes mor skulle laga tillräckligt med mat för morgondagen. Strax innan solnedgången gick bröderna Zabdai hem till sig, men Simon, hans bror och deras gäst satt kvar under verandans tak och pratade ytterligare en stund.

I gryningen gick männen upp och klädde sig och satte de sig ute på verandan. Där satt de när bröderna Zabdai kom tidigt på morgonen. Snart det var dags att gå till synagogan. Vid synagogan började byns innevånare att samlas – männen för sig och kvinnorna för sig. Bröderna Zabdai gick bort till sin far och talade med honom om något. Sedan gick Zabdai och hans söner till Jairos, föreståndaren för synagogan. De talade med honom en stund och Jairos tittade åt deras håll. Han nickade åt Zabdai och gick till profeten och frågade om han ville tjänstgöra som läsare i synagogan och förklara veckans avsnitt ur skrifterna, vilket han accepterade.

Så gick de in och en man ur församlingen började recitera ur skriften:
– Hör Israel! Gud, din Herre, Herren är en. Och du ska älska Herren av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig ska du lägga på ditt hjärta ...
När det var dags gick profeten fram till föreståndaren, som räckte honom en uppslagen skriftrulle. Han la rullen på läspulpeten och läste först texten på hebreiska, fädernas språk. Så översatte han texten till arameiska, det språk som nu talades av folket.
– Herren ska sprida er bland folken och bara en liten skara ska bli kvar bland de folk till vilka Herren snart ska föra er. Och där ni hamnar kommer ni att tillbe och tjäna beläten av trä och sten, gjorda av människohänder, och som varken ser eller hör eller äter eller luktar. Men när du där söker Gud, Herren, så ska du finna honom, om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och hela din själ. – Ty Gud är en barmhärtig Herre. Han ska inte överge dig eller fördärva dig. Han ska inte glömma det förbund han har ingått med dina fäder.


– Eftersom han nu älskade dina fäder och valde ut deras avkomlingar och med stor kraft förde dig ut ur Egypten och fördrev för dig folk som var större och mäktigare än du och lät dig komma in i deras land och gav det åt dig till arvedel, därför ska du i dag veta och lägga på hjärtat att Gud är Herren, uppe i himlen och nere på jorden, han och ingen annan. Och du ska hålla hans stadgar och bud, som jag i dag ger dig, för att det må gå dig och dina barn väl.
Så rullade han ihop rullen och gav den till föreståndaren. Det var alldeles tyst och alla väntade på att han skulle säga något mer. Han började tala om de förlorade fåren av Israels stam som kunde söka efter Herren och finna honom. Många av de församlade tänkte att han var en frihetskämpe från bergen i Galilén som hade kommit för att förbereda dem för det kommande upproret mot romarna. En man skrek åt honom:
– Gå bort härifrån! Vad gör du här hos oss? Har du kommit för att förgöra oss? Alla vände sig mot mannen. Först tycktes det som om mannen var rädd för att det skulle bli oroligheter så att romarna skulle komma och förgöra byn, men så förändrades mannens röst och man förstod att han var besatt. Han skrek:
– Jag vet vem du är! Du är Herrens helige!
Profeten vände sig mot mannen och sa strängt till demonen:
– Var tyst! Låt mannen vara och far ut ur honom!
Mannen skrek och fäktade vilt med armarna och föll omkull på golvet. Men reste sig snart upp och tittade sig omkring och var alldeles lugn. Det gick ett sorl genom församlingen:
– Också demonerna kan han befalla! Det här är en ny och mäktig lära.
Föreståndaren kallade fram en man som läste ett avsnitt ur profeternas skrifter och sedan förklarade texten i en kort predikan. Slutligen läste man en bön.


Simons fru berättade att hennes mor hade legat sjuk i malaria hela morgonen och inte varit med i synagogan. När Simon kom tillbaka till profeten stod en ring med folk runt honom och profeten passade på att fråga Zabdai om han kunde avstå från Simon och Andreas. Han sa att han ville att de två skulle följa honom och predika om Herrens rike. Men Zabdai ville inte gå med på det. Han ropade förargat:
– Hur ska jag kunna sköta fisket om jag inte har några medhjälpare? Här har jag hämtat hit Simon från Bet Saida och ordnat så han blivit gift och fått ett hus att bo i. Så begär du att jag ska avstå ifrån honom!
Zabdai var känd för att lätt brusa upp och man brukade säga att hans stämma dånade som åskan. Folk tittade på profeten och undrade vad han skulle svara, men han argumenterade inte emot Zabdai utan stod tyst och lyssnade. Snart lugnade Zabdai ner sig och urskuldade sig och förklarade att han inte kunde klara fisket utan alla sina män. De gick ner mot Simons hus och på vägen berättade Simon att hans svärmor låg sjuk därhemma i feber. När de kom fram gick profeten in till henne där hon låg inne i huset, böjde sig över henne och fördrev febern. Så tog han hennes hand och reste henne upp och hon kände sig bättre.


Ryktet gick från hus till hus att han kunde bota sjuka. Vid solnedgången, efter slutet på vilodagen, kom stora grupper av bybor på besök hos Simon och man förde med sig sina sjuka och hoppades att de skulle bli botade. Aldrig hade så mycket folk varit samlat utanför Simons hus. Och profeten talade till dem och gick från den ene till den andre, la sina händer på dem och botade deras sjukdomar. Först sent på kvällen var allt folk skingrat.

När Simon vaknade nästa morgon var profeten försvunnen. Han var inte ute på verandan och syntes inte till någon annanstans heller. Simon gick och frågade sina grannar om de hade sett till honom, men ingen hade sett honom sedan kvällen innan. Många grannar och bybor hjälpte till i sökandet, men han var inte kvar i byn. Tillsammans med flera andra letade Simon efter honom vid synagogan. Han var inte där heller. Men plötsligt ropade en man till och pekade upp mot sluttningen ovanför synagogan, där det syntes en man. Simon och några till skyndade upp efter honom. Det var han och Simon frågade andfått varför han hade gått sin väg. Hela byn var ute och letade efter honom! Han sa att han hade gått upp på berget för att be och att han nu tänkte gå vidare för att besöka andra städer och byar. Byborna ville föra honom tillbaka, men han var bestämd och sa:
– Budskapet om Herrens rike ska predikas i många städer. Jag har blivit utsänd för att predika på många platser och nu ska jag gå till nästa by.
Simon och de andra byborna var tvungna att vända tillbaka mot en vardag och ett liv i byn utan sin profet.


Simon väcktes av sin fru sent på eftermiddagen och han steg upp och väckte själv sin bror. Efter att de hade ätit kvällsmål gick de ner till sjön där Zabdais män höll på att samlas vid båtarna. Natten kommer snabbt i den djupa dalgången vid sjön och i det sista skymningsljuset sköt man ut båtarna från land och började ro mot den västra stranden. Men de rodde inte den genaste vägen, utan i en vid båge för att inte komma för långt från land. De rodde så tyst som möjligt och ingen sa någonting. Allas öron lyssnade efter de tecken som betydde livsfara: ljuden av en begynnande storm. Vindarna från bergen i väster kunde alstra vågor av ett par meters höjd, och om man hörde ljud från sjöns västra strand, så hade vinden blivit västlig och det var risk för storm. Vid dessa tillfällen ställde sig roddarna upp i båten, tog spjärn med ena foten mot sittbrädan och rodde stående av alla krafter närmare land för att inte bli överraskade av stormen. Om det sedan inte blev storm kunde de fortsätta att ro i en lugnare takt mot målet längs en kurs närmare land.


De var på väg mot ett ställe där sjön var mycket djup och där stora stim av fisk brukade samlas om nätterna. Båtar från alla städer kring sjön kom dit för att fiska under månskensnätter med lämpligt fiskeväder. För Zabdai och hans fiskeflotta tog det tre till fyra timmar att ro till fiskestället och det brukade alltid vara båtar där före dem. Väl framme rodde de i lag om två båtar med en dragnot, ett tyngdförsett nät, mellan båtarna. Då och då brukade man vittja noten med hjälp av mindre nät, men den natten fick Zabdais män knappt någon fisk alls. Zabdai och hans söner bemannade en större båt tillsammans med ytterligare fyra båtsmän. Simon var ensam med sin bror i en mindre båt. Risken för storm var störst på kvällen och vid midnatt, när man började känna sig säkrare, kom samtalen mellan båtsmännen igång igen.

Simon var förundrad över att de knappt fick någon fisk. Andreas sa:
– Zabdai drog en förbannelse över oss när han brusade upp mot profeten på vilodagen.
Simon svarade inte men kände att hans bror hade rätt. Ett par timmar efter midnatt började de ro hemåt igen, trots att de knappast hade någon fisk med sig hem. I de båtar som inte var Zabdais tycktes man ha fått fisk. Det var mycket underligt och Zabdai var bister och fundersam. De kom tillbaka till byn tidigt på morgonen. Simon och brodern lade till med båten vid stranden och började inspektera sina nät. 

Bröderna stod i vattnet och sköljde näten när de såg att profeten och en skara män som såg ut som daglönare sakta närmade sig dem. Ibland stannade han upp och talade till människorna och därefter började han åter gå följd av folket. Simon och brodern skyndade sig upp på stranden och hängde näten på tork. Han kom fram till dem. De som följde honom trängde sig inpå honom och försökte ta på honom. För att inte hela tiden bli trängd satte han sig i deras båt och bad Simon att ro ut en liten bit. Sittande i båten talade han till människorna på stranden. 


När han talat färdigt sa han till Simon:
– Ro ut på djupt vatten och lägg ut nätet! Simon svarade:
– Herre, vi har varit ute med alla båtarna och fiskat hela natten utan att få något. Men eftersom du ber mig ska jag försöka.
De rodde ut på djupt vatten, la ut nätet och fick genast så mycket fisk att det knakade i nät och rep. De vinkade till några män i en annan av Zabdais båtar, för att de skulle komma och hjälpa till. Från de båda båtarna drog de sedan nätet mot land och det var fyllt med så mycket fisk att båtarna höll på att kantra. Simon kastade sig ner framför Jesus i båten och sa:
– Lämna mig herre, för jag är en syndig människa. Men han svarade honom:
– Var inte rädd! Från denna stund ska du fånga människor.
Snart visste alla i fiskelaget vad som hade hänt och Zabdai kom och inspekterade fångsten tillsammans med sönerna. Zabdai var mycket allvarlig. Han lyssnade sammanbitet på Simons bror som berättade vad som hade hänt. Zabdai sa:
– Herre. Vi fick knappt någon fisk under hela natten. Så liten har fångsten aldrig blivit förr. Och så kommer vi tillbaka hit och på din inrådan kunde mina män fånga all den fisk vi hade hoppats på att få i natt. Det är ett stort tecken. Han svarade honom:
– Zabdai, det ska aldrig mer hända att ni behöver återvända utan fisk. Men jag behöver några av dina män. Han vände sig mot Simon och Andreas.
– För att lära upp dem till människofiskare. De ska följa mig och predika om Herrens rike för Israels förlorade får. Också dina söner ska jag ta med mig. Zabdai sa:
– Det får bli så, herre! De fyra ska följa dig.

Profeten och hans fyra följeslagare gick sedan till Korazin, Bet Saida och andra platser nära sjön. På en plats mötte de en man med en hudsjukdom, som därför ansågs vara oren och som egentligen inte fick närma sig andra. Mannen föll ner på knä och bad:
– Vill du så kan du göra mig ren. Profeten sträckte ut handen och rörde vid honom och sa:
– Jag vill. Bli ren!


Han uppmanade honom att söka upp en präst för att denne enligt Moses lära skulle avgöra om han var ren. Det fanns många människor som hade rykte om sig att kunna bota sjuka, men han ville inte räknas till dem. Han ville att all ära skulle tillfalla Herren. En vilodag när han besökte en synagoga mötte han en kvinna som hade plågats av ryggont i arton år. Hon kunde inte räta på ryggen utan var tvungen att gå omkring med ryggen böjd framåt, stödd på en käpp. Han kallade på henne och la sina händer på hennes rygg och sa:
– Du är fri från ditt onda. Då kunde hon äntligen räta på ryggen. Hon blev mycket glad och tackade Herren. Men föreståndaren för synagogan, som förargat sig över att han hade botat henne på vilodagen, sa till de församlade:
– Det finns sex dagar i veckan då man ska arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte på vilodagen. Han sa till honom:
– Hycklare! Finns det någon av er som inte lösgör sin oxe eller sin åsna på vilodagen för att ge den vatten? Men denna dotter till Abraham, som Satan hållit bunden i arton år, skulle inte hon få lösas från sina bojor på vilodagen? Dessa ord fick hans motståndare att skämmas. Men folket gladde sig över allt fantastiskt som kom från honom.


De brukade sitta utanför Simons hus under verandans tak. Kvinnorna från de närmaste husen brukade också hålla till i närheten och lyssna till profeten medan de malde mjöl i handkvarnar eller gjorde andra hushållssysslor. Och dit brukade människor från trakten komma för att lyssna till honom eller för att bli botade från sina sjukdomar. Under sommaren hade han och hans lärlingar vandrat bland städerna uppe i bergen väster om sjön, där det var ett behagligare sommarklimat. Nere vid sjön kunde temperaturen vara runt 40°C på sommaren. Till hösten hade de kommit tillbaka till Kafr Nahum. Och ryktet hade nu spritts i Galilén och till många andra platser i och utanför landet. När man fick höra att han hade kommit tillbaka samlades det mycket folk utanför Simons hus och gårdsplanen var full av folk på dagarna. Man började också komma från städerna runt omkring för att träffa honom. Han talade till dem från Simons veranda och bredvid honom satt skriftlärda och fariséer.

Ruin av vad som ansågs varit Simons hus i Kafr Nahum.

Medan han talade kom fyra män bärande på en bår med en lam man. Trängseln runt honom var så stor att de inte kunde komma fram till honom. Men huset hade en stentrappa upp till taket längs den vägg som vätte bort från gården. På den trappan klättrade de upp med den lame mannen och flyttade tegel och grenar på verandans tak ovanför profeten, så att det blev ett hål ner. De firade ner båren genom hålet. 



Alla satt och tittade upp på männen och deras tilltag. Simon blev först arg när han såg vad de gjorde och han undrade vad profeten, som också tittade upp mot dem, skulle säga. Men när den lame låg framför honom på marken sa han:
– Min vän, dina synder är förlåtna.
Skrifttolkarna och fariséerna stelnade till och tittade på varandra och menade att han hädade. De hade studerat skrifterna noggrant och deras åsikt var mycket bestämd. Endast Herren kunde förlåta synder. Han förstod vad de menade och frågade:
– Vilket är lättast att säga till den lame: Dina synder är förlåtna? Eller: Res dig upp och ta din bår och gå? För att ni ska veta att människornas son har fått makt att förlåta synder, så säger jag dig... Han vände sig till den lame:
– Res dig upp och ta din bår och gå hem!
Mannen på bädden reste sig försiktigt upp. När han kände att benen bar honom, så tackade han Herren, lyfte upp sin bår och banade en väg genom det församlade folket. Man förundrades och hyllade Herren och sa att man aldrig hade sett något liknande. De kommande veckorna kom det allt fler människor till Kafr Nahum.
Hundratals människor samlades runt Simons hus och Simons fru klagade inför Simon och sa:
– Du vet hur mycket vi tycker om att ha honom här hos oss, men vi kan ju inte utföra våra sysslor för allt folk som samlas här. Vi får trängas med människor var vi än går.
Simon pratade med Jesus som bestämde att de skulle gå ut ur staden. Följd av lärjungarna och allt folket och gick han upp ett par kilometer på sluttningen ovanför staden, till en bergsplatå ovanför sjön. På slätten uppe på berget började Jesus undervisa lärjungarna och folkskarorna.


– Lyckliga ni som är fattiga, för ni tillhör Herrens rike. Lyckliga ni som hungrar, för ni ska få äta er mätta. Lyckliga ni som gråter, för ni ska få skratta. Lyckliga är ni, när man för människobarnets namn hatar er, stöter bort er och smädar er. Gläd er den dagen, för er lön i himlen blir stor. På samma sätt gjorde ju deras fäder mot profeterna.
– Men stackars er, ni som är rika, för ni har fått er glädje. Stackars er, ni som är mätta, för ni ska få hungra. Stackars er, ni som skrattar, för ni ska få sörja och gråta. Och stackars er när alla berömmer er, för på samma sätt berömde ju deras fäder de falska profeterna.
– Lyckliga de som hungrar efter rättfärdighet, för de ska bli mättade. Lyckliga de ödmjuka, för de ska ärva riket. Lyckliga de vänliga, för de ska bemötas vänligt. Lyckliga de renhjärtade, för de ska se fadern. Lyckliga de som blir förföljda i sina hjärtan, för de känner fadern. Lyckliga de fridsamma, för de ska kallas Herrens barn. Och lyckliga är de som förföljs för en rättfärdig sak, för de hör till Herrens rike.

– Ni är saltet som ger jorden näring. Men salt som inte har någon näring, duger inte till annat än att kastas ut på vägarna för att trampas ner av människor.
– Ni är världens ljus. Men inte tänder man ljus och ställer dem i skymundan? Ljuset placeras så att det lyser upp för alla i rummet. På samma sätt ska ni lysa upp för människorna, så att de ser era goda gärningar och berömmer er himmelske fader.
– Tro inte att jag har kommit för att upphäva Läran eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva, utan för att fullborda. Fram till dess att himlen och jorden går under kommer Läran att bestå. Den som upphäver något av dessa råd och lär människor att göra så, ska hållas för en av de minsta. Men den som lyder råden och lär ut dem ska räknas som stor.
– Ni har hört att det är sagt: Du ska inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: Den man som trånande ser efter en annan mans hustru, han har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.
– Ni har också hört att det sades till förfäderna: Du ska inte svära falskt och Du ska hålla de eder du svurit inför Herren. Men jag säger er, ni ska inte alls svära några eder. Istället ska ert tal vara sådant att ja är ja och nej är nej. Allt därutöver är av ondo.
– Ni har hört sägas: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er att ni inte ska ge igen för en oförrätt. Värj er inte mot det onda. Om någon slår dig på högra kinden, så vänd den andra kinden till. Om någon vill ta ifrån dig ett klädesplagg, så ge honom fler plagg. Om någon tvingar dig att gå med en mil, så gå två med honom.
– Till er som vill lyssna säger jag: älska era fiender. Gör gott mot dem som hatar er. Önska den väl som förbannar er. Och be för den som skymfar er. Tar någon ifrån dig det som är ditt, så kräv det inte tillbaka. Ge åt den som ber dig och svik inte den som vill låna. Så som ni vill att människor ska göra mot er, så ska ni göra mot dem.
– Ska ni tackas för att ni älskar dem som älskar er? Också orättfärdiga älskar dem som visar dem kärlek. Ska ni tackas för att ni gottgör att andra har gjort gott för er? Också orättfärdiga gör det. Ska ni tackas för att ni lånar ut pengar till dem ni vet kan betala tillbaka? Också orättfärdiga lånar ut pengar för att få samma belopp tillbaka. Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då ska er lön bli stor och ni ska bli den högstes barn. Han är själv god mot de otacksamma och onda.
– Var barmhärtig, för din skapare är barmhärtig. Bli helig, för din skapare är helig. Försök att likna din himmelske skapare som är fullkomlig.
– Fördöm inte, så blir ni inte fördömda själva. För med er dom över andra blir ni själva dömda och med det mått ni mäter upp åt andra blir det uppmätt åt er. Frikänn och ni ska bli frikända. Ge och ni ska få.
– Hur kommer det sig, tror ni, att ni så lätt ser små fel hos andra, men inte ens stora fel hos er själva? Hur kan ni säga till era medmänniskor: Låt mig ta bort skräpet ur ditt öga, ni som själva har båda ögonen fulla med skräp? Era hycklare! Ta först bort skräpet ur era egna ögon, innan ni tar bort skräpet ur era medmänniskors ögon.
– Ögat är kroppens ljus. Om ögat är friskt så får hela kroppen ljus. Om ögat är fördärvat så nedsänks kroppen i mörker. Men om redan ljuset i dig är ett mörker, hur djupt är då inte mörkret i dig? Jesus tystnade en stund, så sa han:
– Akta er för att verka rättfärdiga inför människorna. För att de ska se er. Då blir ni inte belönade av er skapare i himlen. När ni ger en gåva ska ni inte basunera ut det, som hycklarna gör för att människorna ska beundra dem. Dessa hycklare har redan fått sin lön. Nej, när ni ger en gåva, låt inte den vänstra handen veta vad den högra gör. Ge i det fördolda. Då ska er skapare, som ser i det fördolda, belöna er.
– När ni ber ska ni inte göra som hycklarna, vilka gärna står och ber i synagogor och på gator för att bli beundrade av människorna. De har redan fått sin lön. När du vill be, så gå hem och stäng dörren och be till din skapare i ensamhet. Då ska han, som kan höra dig även när du är ensam, hjälpa dig.
– När ni fastar ska ni inte gå omkring och se bedrövade ut. Hycklarna vanställer sina ansikten så att människorna ska beundra dem för att de fastar. Men större än så blir inte deras belöning. Nej, när du fastar, så tvätta dig ordentligt och gör dig i ordning som för att gå på kalas. Så att endast skaparen, som är i det fördolda, ser att du fastar. Då ska han belöna dig.
– Ingen kan tjäna två herrar. Han kommer att hata den ene och älska den andre, hålla fast vid den ene och överge den andre. Ni kan inte tjäna både Herren och Mammon – inte tjäna både den goda makten och pengarnas makt.

Några av fariséerna som följt med upp på berget för att lyssna på honom, eller kanske för att granska honom, hörde vad han sa och skrattade åt honom. Fariseismen hade till en början varit en ideell riktning, men när fariséerna fått alltmer makt i samhället hade idealiteten falnat och materialismen ökat. Det ansågs i denna tid att fariséer älskade pengar.

Han vände sig till dem och sa:
– Ni vill framstå som rättfärdiga inför människorna, men Herren känner era hjärtan. Det som människor sätter högt är skändligt i Herrens ögon. Sedan vände han sig till folket och fortsatte sin undervisning:
– Därför, bekymra er inte över era liv, hur ni ska få något att äta eller dricka, eller var ni ska få kläder ifrån. Är livet inte mer än att äta och kroppen inte till mer än att klä? Se på himlens fåglar: de varken sår eller skördar eller samlar i lador, men er himmelske skapare föder dem ändå. Bör inte ni vara förmer än fåglarna?
– Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på blommorna på marken: de arbetar inte, men inte ens Salomo i all sin prakt var lika välklädd som de. Om nu Herren klär markens växter så väl, vilka i dag står och i morgon kanske bränns upp, skulle han då inte ha kläder för er?
– Bekymra er inte med frågor som: Vad ska vi äta? Eller: Vad ska vi dricka? Eller: Vad ska vi ha för kläder? Sådant söker alla människor efter och er himmelske skapare vet att ni behöver det. Nej sök först efter hans rike, så ska ni få det andra också.
– Vem av er kan med sina bekymmer öka sin livslängd det allra minsta? Bekymra er inte för morgondagen. Morgondagen ska själv bära fram sina bekymmer till er. Varje dag har nog med egna plågor.
– Be och ni ska få. Sök och ni ska finna. Knacka på och ni ska bli insläppta. Vilken far skulle ge sin son en sten när han ber om bröd, eller räcka honom en orm när han ber om fisk? Om ni som är onda vill era barn gott, hur mycket mer omsorg ska inte er himmelske skapare ägna den som ber honom?


– Var inte rädda, ni fåtal, er skapare har beslutat att ge er riket. Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en penningpung som inte kan slitas ut och en outtömlig skatt i himlen, dit inga tjuvar når och där inga mal förstör. För där er skattgömma är, där är också ert hjärta.
– Därför, allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Detta är Moses lag och profeternas budskap.
– Akta er för falska profeter, vilka beter sig som vänner men som är fiender. Ni skördar inte fikon på tistlar eller druvor från törnbuskar. Ni vet att tistlar och törnen inte ger någon frukt. Och en god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas skattkammare, medan en ond människa bär fram av sitt hjärtas onda. För munnen säger vad hjärtat är fullt av.
– Varje växt känns igen på sin frukt. Nyttiga växter bär inte dålig frukt och onyttiga växter bär inte bra frukt.
– Inte kan den som är vilse leda en annan som är vilse, utan att båda går fel väg? Han tittade ut över de församlade och sa sedan till dem:
– Varför säger ni Herre, herre när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör som jag säger? Vore jag er herre skulle ni lyda mig. När den dagen kommer ska många säga: Herre, herre, har vi inte predikat i ditt namn och drivit ut demoner och gjort många kraftgärningar? Men då ska jag säga dem som det är: Jag känner er inte. Gå härifrån, ni ogärningsmän.
– Även om ni nu är som barn som sitter i mitt knä, men inte lever efter mitt budskap och gör min faders vilja, så kommer jag att säga till er: Gå härifrån, ni ogärningsmän.
– Den som kommer till mig och hör mina ord och handlar efter dem, han är lik en man som gräver djupt och bygger ett hus på fast berggrund. När floden svämmar över och vattnet vräker sig mot huset, så rubbas inte huset eftersom det är väl byggt. Men den som hör och inte handlar, han är lik en man som bygger ett hus på lös sand utan att gräva ner till berget. När floden kommer och sköljer bort sanden, så rasar huset ihop och förödelsen blir stor.


När Jesus hade avslutat sin predikan skickade han hem folket till sina byar och uppmanade dem att berätta vad de hade hört och sett. Man var överväldigade. De gick ner från berget och tillbaka till Kafr Nahum tillsammans med en skara människor från trakten. I utkanten av staden, på vägen nära synagogan, kom en romersk officer fram till honom och sa:
– Herre, min slav ligger därhemma och lider svårt. Han frågade:
– Vill du att jag ska följa med dig hem för att bota honom? Officeren svarade:
– Herre, jag är inte värdig ditt besök. Men säg endast ett ord, så blir min slav frisk. Jag är en man som står under andras befäl. Och många krigsmän står under mitt befäl. Och säger jag endast ett ord till en av dem: Gå! Så går han, eller till en annan: Kom! Så kommer han och om jag säger till min slav: Gör det! Då gör han det. Han förundrades över mannen och sa till Simon och de andra:
– Jag har inte funnit någon med så stor tro bland israeliter. Många ska komma från öst och från väst och få vara med Abraham, Isak och Jakob till bords i Herrens rike. Men många av Israels barn ska kastas ut i mörkret utanför och där ska vara gråt och tandagnisslan. Många är kallade men få är utvalda. Till officeren sa han:
– Gå hem. Det du tror kommer att ske.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar