söndag 15 november 2015

28. Evangelium (I)

En ensam vandrare gick via Jeriko upp på Olivgårdsberget. Det storslagna sceneriet med Jerusalem och dess vita marmortempel uppenbarade sig nedanför honom vid det krön där de flesta långväga besökare hänförda brukade stanna upp innan de fortsatte ner i Kidrondalen. Men inte denne. Då och då tittade han allvarligt mot staden men han stannade inte upp, inte ens för att vila sig.


Templet i Jerusalem var en mycket stor byggnad på en hög bergplatå. Ytterst fanns en väldig mur och innanför låg hedningarnas förgård, en 480 meter lång och 300 meter bred uteplats dit alla hade tillträde. Det fanns tunnlar med trappor upp till platån och där uppe kunde människor samlas för att prata och diskutera, för att promenera eller för att göra affärer av olika slag. Denna plats liknade ett mycket stort torg och längs murens insidor fanns höga pelargångar, tak av sten uppburna av rader av pelare. I väst, i nord och i öst hade gångarna dubbla rader av pelare, medan den södra pelargången var bredare och hade fyra rader av pelare. I pelargångarna brukade de laglärda utbilda sina lärlingar till skrifttolkare.
Lär att göra vad gott är, far efter det rätt är, visa förtryckaren på bättre vägar, skaffa den faderlöse rätt, utför änkans sak.
På en förhöjning på tempelberget fanns en inre mur runt själva templet. Där innanför var det förbjudet för hedningar att vistas. Och det fanns många regler som skulle följas av de israeliter som ville gå dit in. De fick inte vara orena enligt renhetslagarna i Moseböckerna och de fick inte föra med sig andra mynt än israeliska mynt. De flesta affärer i Israel gjordes upp med romerska mynt och i hedningarnas förgård kunde man växla sina romerska denarer, med en bild av kejsaren inpräglad, till israeliska sikler, vilka hade en bild av templets speciella kollektbössor inpräglad.
Dina styresmän är upprorsmän och tjuvars kumpaner. Alla älskar de mutor och far efter vinning. Den faderlöse skaffar de inte rätt, och änkans sak kommer inte inför dem.
I nord och i syd fanns vardera fyra portar i den inre muren, vilka brukade vara stängda. I öster fanns den nionde, stora porten, som brukade vara öppen och som ledde in till kvinnornas förgård. Den inre tempelgården var uppdelad i kvinnornas förgård, den plats dit kvinnor hade tillträde, och israeliternas förgård, dit endast israeliska män hade tillträde. Ytterligare längre in fanns prästernas förgård, avskild från israeliternas förgård av en halv meter hög mur. Genom en bred port mellan kvinnornas förgård och israeliternas förgård kunde kvinnorna se vad som hände i prästernas förgård. Förgården strax innanför den inre muren låg ett par meter över hedningarnas förgård, med trappor upp till varje port. På samma sätt låg prästernas förgård lite högre än israeliternas förgård och kvinnornas förgård. I Prästernas förgård fanns altaret. Vid lövhyddofesten, några dagar efter försoningsdagen, fick männen gå in i prästernas förgård och gå runt altaret.
Mitt folk, dina ledare för dig vilse och fördärvar den väg du skulle gå. 
Längst in i och högst upp på den inre tempelgården låg själva tempelbyggnaden. Templet var byggt i vit marmor med en femtio meter hög förhall. Templets inre rum var trettio meter långt, tio meter brett och tjugo meter högt. Ett dubbelt draperi, förhänget, avskilde Det Heliga från Det Allra Heligaste. Till Det Heliga hade endast tjänstgörande präster tillträde och till Det Allra Heligaste hade endast översteprästen tillträde, på försoningsdagen en gång om året.

Strax utanför norra delen av stadsmuren låg Bet Esda, ett hälsobad. Dit gick han. Två långsmala dammar låg bredvid varandra, inramade av fyra pelargångar. Mellan de båda bassängerna löpte ytterligare en lång pelargång. Den ena dammen var fylld med ett grumligt rödaktigt vatten, men in i den andra dammen strömmade friskt och klart vatten från bergen, i varje fall vintertid. Via en kanal mellan dammarna flöt vatten mot dammen med det grumliga vattnet. Det fanns en föreställning att man kunde bli botad från sina sjukdomar av vattnet från dammen med det friska vattnet. Därför var pelargångarna runt den dammen fyllda av människor: skadade, sjuka och deras medhjälpare. Varje gång det strömmade in extra mycket vatten i dammen, så att vattnet rördes om och det bildades virvlar, ansågs en ängel ha stigit ned i bassängen. Den som då först hann ned i vattnet kunde förvänta sig att bli frisk. Alla sjukdomar och krämpor  samlades i dammen med det grumliga vattnet, tänkte man sig.




Vid dammen fanns en man som varit sjuk i trettioåtta år. När den ensamme vandraren hörde talas om honom sökte han upp honom och frågade om han ville bli frisk. I Jerusalems gränder satt många invalider och tiggde och de var beroende av sina krämpor för att kunna tigga ihop till livets nödtorft. Det var därför han frågade mannen om han verkligen ville bli frisk. Men den sjuke sa: 
– Herre, jag har ingen medhjälpare som kastar ner mig i dammen när vattnet börjar svalla. Det är alltid någon som hinner före mig.
Han svarade:
– Res dig upp och ta din bädd och gå.
Senare, när mannen kom bärande på sin hoprullade bädd och var på väg bort från dammarna, mötte han några vakter som var utsända från templet för att se till att lagen om sabbat efterföljdes av folket. Det var vilodag och inget som helst arbete fick utföras, man fick inte bota sjuka eller bära tunga föremål, såsom t.ex. mannens bädd. Man fick inte ens göra långa promenader eller tillaga mat på vilodagen, all mat för sabbat skulle tillagas dagen innan. Så tolkades Moseböckerna. Vakterna sa till mannen att han inte fick bära på sin bädd. Mannen svarade att en man hade sökt upp honom, botat honom och uppmanat honom att ta sin bädd och gå. Vakterna frågade ut mannen för att få veta vem som hade gjort detta, men han kunde inte svara för han kände honom inte och kunde inte se var han var. Då sa vakterna till honom att söka upp dem så fort han såg mannen som hade botat honom på en sabbat.

Senare när mannen som blivit botad var på tempelgården mötte han sin välgörare som sa till honom:
– Nu när du har blivit frisk, lev ett rättfärdigt liv så det inte händer dig något som är värre än sjukdomen.
Mannen gick och sökte de upp de tempelvakter han hade mött och visade dem vem mannen de sökte var. Tempelvakterna frågade honom vem han var och anklagade honom för brott mot lagen om sabbat.
Så håll nu sabbaten, ty den ska vara helig för er. Den som ohelgar den ska straffas med döden. Ty var och en som gör något arbete på den dagen, han skall utrotas ur sin släkt.
De förföljde honom och trakasserade honom. Men han sa till dem:
– Min far verkar i denna stund och därför verkar också jag.
Vakterna tyckte att han borde dödas för att han satte sig över Guds lagar och när han antydde att Gud var hans far blev de än mer förargade och gick för att berätta för prästerna vad som hänt. Men de kunde inte gripa honom på vilodagen.

När det blev kväll gick mannen till Getsemani, en trädgård i Kidrondalen strax öster om templet. Fattiga pilgrimer hade inte råd att hyra rum i Jerusalem men kunde tillbringa natten vid Getsemani. Middagssolen värmde upp sluttningarna runt trädgården, vilken låg som i en gryta mellan tempelberget och Olivgårdsberget, så att temperaturen under natten vid Getsemani ofta var flera grader högre än i Jerusalem, där det kunde bli ganska kallt under vinternätterna. Det fanns också en stor grotta vid Getsemani som användes för att pressa olivolja på senhösten och som kunde användas som regnskydd.


Tidigt nästa morgon gick han tillbaka upp till tempelplatsen för att värma sig i den första morgonsolen. Det fanns en gångtunnel med en trappa upp till tempelplatsen från Kidrondalen. Han gick upp genom den och vandrade i solen vid templet för att få upp värmen i kroppen. När han senare satt där kom några fariséer och skrifttolkare fram till honom, utsända för att samla bevis. Fariséer var anhängare av ett religiöst parti och skrifttolkare var auktoriteter upplärda för att tolka de religiösa lagarna. De ställde en kvinna framför honom och sa:
– Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott.
Enligt Moses lära ska en sådan kvinna stenas till döds.
Om en man ertappas med att ligga hos en kvinna som är en annan mans äkta hustru, så ska båda dödas.
– Vad säger du?
De anade att han ville vara barmhärtig mot kvinnan, så som han hade varit barmhärtig mot den sjuke mannen vid Bet Esda i stället för att följa lagen om sabbat. Men han teg och böjde sig ner och ritade med fingret på marken. När de envisades såg han upp:
– Den av er som är fri från synd, ska kasta den första stenen på henne, sa han och böjde sig ner och fortsatte att rita på marken.
De blev stående tysta runt honom och gick sedan därifrån en efter en, de äldre först och de yngre sist. Han blev ensam kvar med kvinnan och efter en stund tittade han upp och frågade henne:
– Vart tog dina fiender vägen? Var det ingen som dömde dig? Hon svarade:
– Nej herre, ingen.
– Inte heller jag dömer dig, sa han. Gå nu, och synda inte mer!

Under sommaren var han i Nasaret. Nästan alla hus i Israel var byggda av sten. Hans styvfar hade varit murare och byggt hus tillsammans med sina fem söner. Efter pappans död hade bröderna fortsatt i hans spår. Vid sidan av arbetet med att bygga hus, som var ett säsongsarbete, bedrev de ett gemensamt småbruk för att försörja sig och sina familjer. De odlade vindruvor, fikon, vete, korn, gurkor, tomater, lök, kryddväxter etc.


Från Jerusalem hade det kommit bud till Nasaret att han brutit mot sabbatsbudet och menat sig vara Herrens son. En sabbat lät de honom vara uppläsare i synagogan för att höra vad han skulle säga. Han skulle läsa ett visst stycke ur profeten Jesajas bok. Han öppnade bokrullen och läste på hebreiska och översatte sedan till de församlade. Israeliterna talade arameiska vid denna tid, ett språk som hade trängt ut det likartade hebreiska språket. Han sa:
– Herrens ande är över mig. Han har utsett mig att framföra ett glatt budskap till de ödmjuka. Han har sänt mig för att läka de förkrossades hjärta, förkunna befrielse för de fångna och predika om en tid av Herrens behag.
Sedan han läst sin text lämnade han tillbaka skriften till tjänaren i synagogan och alla satt tysta och tittade på honom. De väntade på att han skulle säga något om textens mening. Han förstod vad de hade i sinnet och han sa till dem:
– I dag har denna profetia uppfyllts för er som hörde mig.
De frågade vad han menade. En av hans motståndare sa:
– Dig känner vi! Du heter Jesus och är son till Josef och Maria, bror till Jakob, Joses, Judas och Simon. Och dina systrar bor ju här i Nasaret. Hur kan du vara hitsänd av Herren?
– Också profeter har ett hem och en familj, svarade han. Men där tror man inte på dem. Det fanns många änkor på profeten Elias tid, då det inte regnade på tre år och sex månader och det blev hungersnöd i landet. Ändå sändes inte Elia till någon av Israels änkor, utan till en änka i Sarefat nära Sidon, så att hon och hennes barn slapp svälta. Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elisas tid och ändå botade han ingen av dem, men däremot syriern Naaman.
De retade sig på honom för att han trodde sig vara någon och för att han förargat prästerna i Jerusalem. När han kom ut från synagogan var det några som förföljde honom. De menade att han hädade och sa att de borde stena honom. Men han gick därifrån och ingen gjorde honom något.




Inte heller hans bröder trodde på honom. De hoppades att han skulle sluta att skämma ut dem i Nasaret. De hade hört vad som hänt i Jerusalem, att han botat människor där och att det fanns dem som trodde på honom där. Inför lövhyddofesten, skördefesten, sa hans bröder till honom:
– Stanna inte här utan gå till Judéen, så att också dina lärjungar får se dina gärningar. Ingen verkar i skymundan om han vill bli allmänt känd. Om du gör sådana ting, visa dig då för världen.
– Min tid har ännu inte kommit, svarade han. Men för er är det alltid rätt tid. Er kan inte världen hata. Mig hatar den därför att jag visar den att dess gärningar är onda. Gå ni själva för att fira högtiden i Jerusalem. Jag gör det inte den här gången.

Men när hans bröder hade gett sig i väg gick ändå till Jerusalem, där han vistades utan att ge sig till känna. Till en början gick han och tittade sig omkring, men på den femte av de åtta högtidsdagarna gick han till templet och började undervisa folk på tempelgården, i en av pelargångarna där de blivande skrifttolkarna undervisades. De laglärda kände inte igen honom och de undrade var hans lärdom kom från. De visste ju att ingen av dem var hans läromästare. Han sa till dem:
– Denna lära kommer inte från människor utan från honom som har sänt mig. Den som vill göra hans vilja förstår om denna lära kommer från Herren eller från  människor. Den som söker ära åt sig själv talar om egna läror, men den som söker Herrens ära talar sanning. Den som förhärligar sig själv ljuger, men den som förhärligar Herren talar sanning. Hos honom finns ingen orättfärdighet.
– Moses gav er lagarna, men ni följer dem inte. För ni vill döda mig.
Ingen hade hört någon hota honom så man började undra om han var besatt. Men han sa:
– Jag har gjort något som väckt anstöt bland er. Ni säger att man inte får bota någon under vilodagen. Ändå ska alla nyfödda pojkar omskäras på den åttonde dagen efter födseln, enligt fädernas seder, och omskärelse tillåter ni även på vilodagen. Men när jag botade en sjuk man på vilodagen, då ville ni döda mig. Ni dömer inte rättvist.
Då började folk känna igen honom. En sa högt till allt folket:
– Är det inte honom som de vill döda för att han satte sig över sabbatsbudet? Här står han och talar öppet, men ingen anklagar honom eller griper honom. Har rådsherrarna börjat tro på honom? Nej! Varifrån den här mannen kommer, det hör vi ju, men när Messias kommer så vet ingen varifrån. De hörde på hans dialekt att han kom från Galiléen, som i Jerusalem nedlåtande brukade kallas ”hedningarnas Galiléen”. Han svarade honom:
– Ja, ni vet vem jag är och varifrån jag kommer. Men jag kommer inte i eget ärende. Och han som har sänt mig känner inte ni. Jag känner honom. För jag kommer från honom och han har sänt mig till er.



På högtidens sista och största dag ställde han sig vid templet och ropade:
– Är det någon som är törstig, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans inre ska livets vatten flyta i strömmar. Den som släcker törsten med mina ord, ska bli som jag. Och för den ska allt som är fördolt bli uppenbarat.
– Jag är världens ljus. Den som följer mig behöver inte längre vandra i dödens mörker, utan ska vandra i livets ljus.
– Jag är den gode herden...
– Ditt vittnesmål är ogiltigt, sa fariséerna till honom, för du vittnar om dig själv.
– I er lära stadgas att två vittnen är tillräckligt, svarade han. Jag vittnar om mig själv. Och min far som har sänt mig, vittnar också om mig genom de tecken jag gör.
– Och var finns din far? Frågade de.
– Kände ni mig, så skulle ni också känna min far. Men ni hör hemma i denna världen och dit jag går kan ni inte komma. Den som inte tror att jag är den jag är ska dö i sitt elände.
– Vem är du då? Frågade de.
– Varför talar jag alls till er? Frågade han sig. Den som upphöjer människornas son, ska förstå vem jag är och förstå att jag säger sanningen.
– Den som tror på mig, tror på honom som har sänt mig. Och den som ser mig, ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit till världen för att ingen som tror på mig ska behöva bli kvar i mörkret.
– Jag dömer inte den som hör mitt budskap, men låter bli att leva efter det. Jag har inte kommit till världen för att döma den, utan för att rädda den. Den som förkastar mitt budskap, ska vid tidens ände dömas av mina ord. De ska vara domaren. Men de som tror på mig ska ha evigt liv och få vara med Abraham, Isak och Jakob i Herrens rike.
– För jag har inte sagt er min egen mening. Jag har sagt er vad fadern, han som har sänt mig, har velat säga till er. Och jag vet att hans budskap är det eviga livets budskap.

Till dem som trodde på honom sa han:
– Om ni lyssnar till mitt budskap och lever efter det, så blir ni mina sanna lärlingar. Ni ska få lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria.
Någon sa att de redan var fria, eftersom de inte var slavar. Men han svarade:
– Sannerligen, den som syndar är syndens slav. Slaven stannar inte i huset, men sonen stannar i huset för alltid.

Senare botade han en ung man som varit blind sedan födseln. De som kände honom som en blind tiggare blev mycket förvånade när han plötsligt kunde se. Han berättade att en profet som hette Jesus och var från Nasaret hade botat honom. Man förde den unge mannen till fariséerna vid templet och han berättade också för dem vad som hade hänt. En av fariséerna sa:
– Mannen han talar om är inte sänd av Herren, för han håller inte sabbatsbudet.
– Hur skulle en syndare kunna göra en sådan kraftgärning, frågade en annan, att öppna ögonen på någon som varit blind sedan födseln?
Fariséerna lät hämta den unge mannens föräldrar och frågade dem om detta var deras son och om han hade varit blind sedan födseln. De svarade att det var deras son, att han hade varit blind sedan födseln och att de själva undrade hur det kunde komma sig att han nu kunde se. Fariséerna försökte då få mannen att förneka att det var Jesus som hade botat honom. De sa:
– Vi vet att den mannen är en syndare. Ge Herren äran!



På kvällen i Getsemani blev Jesus uppsökt av en farisé och rådsmedlem som hette Nikodemus. Han ville diskutera med honom och sa:
– Mästare, vi förstår att du är en lärare som kommer från Herren. Ingen annan skulle kunna visa de tecken som du visar. Han svarade honom:
– Den som inte blir född på nytt kan inte se Herrens rike.
– Hur kan någon födas ännu en gång? Frågade Nikodemus. Ingen kan väl komma in i moderlivet och födas en gång till? Ta inte avstånd från oss! Också vi är Herrens lärare. Vi är barn av Abraham och har Herrens lära. Också vi ska få vara med Abraham och Isak i Herrens rike.
– Sannerligen säger jag dig, det som är fött av köttet är kött och det som är fött av anden är ande. Bara den som blir född på nytt, kan komma in i Herrens rike. Den som är född av anden gör inte sin egen vilja – utan sin fars vilja.
– Var inte så förvånad! Var och en som är född av anden är som vinden: du hör den och du känner den, men du vet inte var ifrån den kommer eller vart den tar vägen.
– Kan det vara möjligt? Frågade Nikodemus.
– Du är lärare för Israels folk, men kan inte förstå detta. Jag vittnar om vad jag vet, men ni tar inte emot mitt vittnesbörd. Och om ni inte tror på mig när jag talar om det jordiska, hur ska ni då kunna tro när jag talar om det himmelska?
– Så älskar Herren människorna, att han sänder sin älskade son till dem, för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv. Fadern sände sin son till världen för att rädda den, inte för att döma den. De som tror på sonen blir inte dömda, men de som inte tror är redan dömda. När ljuset kom in i världen så höll de sig till mörkret, eftersom de inte ville att deras onda gärningar skulle avslöjas i ljuset.
– Du talar inte som en man på trettio år, sa Nikodemus. Han svarade:
– Nikodemus! Var inte dum!


Se också Evangelium II.