In English Någon vecka (eller så) efter att Voyager 2 lämnat Neptunus i augusti 1989 och satts på en kurs bort från solsystemet, såg jag ett norrsken i Stockholmstrakten som såg rätt märkligt ut: tre djupt röda fläckar och tre föränderliga strålar riktade mot varje fläck. Norrsken uppkommer genom att laddade partiklar bromsas upp i jordens atmossfär och därvid avger ett ljus. Jag försökte avgöra från vilken riktning strålarna kom och tyckte inte att de kom från solen. Däremot stämde riktningen på ett ungefär om de skulle ha kommit från Neptunus.
Laddade partiklar kan lätt accelereras och kan därför användas i jon-jetmotorer. De tre strålarna varierade så att det såg ut som en ständigt korrigerad inbromsning av en farkost som närmade sig jorden för att lägga sig i omloppsbana runt jorden. Jag räknade ut att om en farkost övervakade Voyagers sista kursändring efter Neptunuspassagen och sedan började accelerera med ett g mot jorden i halva sträckan för att sedan vända motorerna mot jorden för retardera med ett g den sista delen av färden, så stämde dess ankomst till jorden med de avstånd och tider som gällde. Jag drog inga särskilda slutsatser av detta men tänkte lite på skoj att: jaha, så utomjordingar har inte kommit på något bättre än jetmotorer de heller!
I mitten på september 1989 vid 15-tiden åkte jag med buss på motorvägen förbi Skarpnäck mot Tyresö. Förr i tiden, innan de bebyggde Skarpnäcksfältet, kunde man se tornfalkar ryttla över fältet och det hade blivit en vana att skanna av himlen där när bussen passerade. Ovanför det östra höghuset tyckte jag mig se en fiskmås komma glidande. Men när jag kom närmare såg jag att det var ett diskus-format föremål. Och mitt ovanför höghuset började det rotera på högkant. Strax efter kom ett likadant föremål snett uppifrån och for runt framför det roterande föremålet och försvann ur min åsyn.
Motorvägen löper förbi Skarpnäck i en cirkelsegmentformad bana och höghuset ligger nästan i cirkelns mittpunkt. När bussen åkte förbi skådeplatsen så tittade jag rakt ut genom bussens fönster mot höghuset under cirka tio sekunder. När bussen passerat segmentet svänger vägen aningen mot söder så att höghuset hamnar bakom bussen, och det var då jag förlorade föremålen ur sikte samtidigt som en skogsdunge började skymma sikten.
Ur mina iakttagelser framgick var det roterande föremålet befann sig (ovanför höghuset) och avståndet från vägen till huset kunde jag se på en karta. Vidare kunde jag se hur högt det befann sig (ungefär dubbelt så högt som huset) och jag kunde bedöma att diskusskivan var en femtedel så stor som månskivan, alltså ungefär 0,1 grader. Med trigonometriska beräkningar kom jag fram till att föremålens diameter var 5-10 decimeter. Föremålen manövrerades mycket exakt trots att det blåste kraftiga vindbyar, så det kan inte ha varit fråga om heliumballonger. Dessutom tycktes de vara gjorda av aluminiumliknande metall med struktur av sotränder. Såvitt jag kunde se. Men jag kunde inte se några propellrar eller hål för utkast av jet-gaser utan det syntes som föremålen svävade omkring som stora måsar utan att det minsta påverkas av den kraftiga vinden. De motorer som drev dessa (får man förmoda obemannade) farkoster måste ha suttit under metallhöljet och fungerat enligt principer som jag inte kände till.
När jag alltmer blev tvungen att vrida huvudet bakåt för att se föremålen försökte jag se om andra passagerare också hade sett något. Det var kusligt att se de andra passagerarna. Alla satt som i trans och stirrade framåt. Nog för att passagerare i en buss kan se besvärade ut, men nu såg de alla ut som om de satt i dödens väntrum. Men ingen visade några tecken på att ha sett föremålen, som ju var ganska långt borta. Det var märkliga upplevelser, dels att se föremålen dansa ovanför hustaken och dels att se passagerarnas uppsyn. Just detta drömlika scenario med passagerarna talar för att var någon form av hallucination. Men i övrigt var allt mycket verkligt och jag har varken förr eller senare haft synhallucinationer.
Som intresserad av astronomi och ornitologi tittar jag mer upp mot himlen än vad som är normalt. Och eftersom jag läst matematik och fysik på universitet så var det lätt för mig att göra beräkningarna ovan. Jag har aldrig kunnat komma ifrån tanken att de två diskus-formade sonderna kommunicerade med mig, dels genom att framträda så att det gick att avgöra deras storlek och dels genom att jag hade sett det märkliga norrskenet tidigare. Och alla kan inte heller göra de nödvändiga beräkningarna. Jag var tydligen utvald och lider därför av vanföreställningssyndrom, vilket jag kunnat bekräfta på andra sätt efter denna händelse. Ur wikipedia:
Vanföreställningssyndrom, tidigare paranoia, och paranoid psykos, är en diagnos på en grupp psykiska störningar, vilka kännetecknas av psykoser med varaktiga vanföreställningar, med stora individuella variationer på innehåll och uttryck.
Varken psykos eller organisk psykos är en sjukdomsdiagnos i sig, utan räknas som ett abnormt mentalt tillstånd, och är i den bemärkelsen alltid ett kognitivt symtom eller ett beteendesymtom. De flesta psykoser brukar förklaras som betingade av personligheten, psykiska trauman eller av vissa neuroendokrina störningar.
Vanföreställningarna vid vanföreställningssyndrom uppvisar en mycket stor individuell variation, och präglas av individens kultur och miljö. Den drabbade skiljer sig dock från sin miljö eller kultur genom att ha personliga vanföreställningar som inte delas av till exempel personens omgivning. Ofta är dessa vanföreställningar bisarra (till exempel att personen är förföljd av utomjordingar, vilket inte skulle kunna vara sant), men de kan också vara mindre bisarra (till exempel att personen är förföljd av CIA, något som kunde ha varit sant men som alla inser inte är det).
En av de vanligaste formerna av de kroniska vanföreställningssyndromen är varaktigt vanföreställningssyndrom (ICD-10 F22.0). Vanföreställningarna i den gruppen kan handla om storhetsvansinne, förföljelsemani, en upplevelse av att kroppen förändras, men flera varianter förekommer. Vanföreställningen är ofta livslång.
- Storhetsparanoia – storhetsidéer beträffande identitet eller föreställningar om en speciell relation till en viktig eller gudomlig person.
- Förföljelseparanoia – vanföreställningar om förföljelser.
Mediciner mot psykos kan ha effekt men då de flesta personerna med vanföreställningssyndrom saknar sjukdomsinsikt är de i allmänhet negativa till medicinering.
