Jag träffade sent en kväll en baglady i sjuttioårsåldern på tunnelbanan. Hon ville prata och berättade att hon trodde på Jesus och Gud och att hon nyligen hade blivit våldtagen av en ung man som dragit in henne i en port. Sedan tittade hon på mig och sa:
- Jag ser två män. De är fientliga. Men de kommer inte att göra dig något. När du går i mörkret kommer du att se ett ljus format som en triangel.
En stund senare när jag promenerade från tunnelbanan såg jag två män som antagligen höll stjäla något från en bil. De stirrade fientligt på mig men jag låtsades som ingenting och gick förbi dem. Jag bestämde mig för att ta en annan väg hem och gick genom en ganska lång tunnel under en väg. Nere i tunneln såg jag att alla lamporna var släckta men att det lyste från andra sidan. När jag kom fram såg jag att det var ljus från en gatubelysning ovanför, som lyste ned på marken i slutet av tunneln. Trapporna upp till gatan skärmade av ljuset så att det bildades en triangelformad ljusfläck på marken.
I en inre syn ser jag människor runt omkring mig som springer. Alldeles bredvid springer en kvinna med långt, grått, stripigt hår. Hon saknar en del tänder men kan inte vara så gammal för hon har sprungit länge. Den genom vilkens ögon jag ser måste ha någon relation till henne för just hon uppmärksammas bland tusentals springande människor. Det lyser av uppgivenhet och desperation i såväl hennes som i andras ögon. Alla springer uppför, mellan ganska höga, vidsträckta, gräsklädda kullar. Här finns inga klippor och inga träd. De flyende är inringade av några hundra rödklädda soldater med hjälmar och svärd vilka med lätthet håller samma takt. De försöker inte stoppa någon utan springer bara bredvid. Den som försöker bryta sig ut blir antagligen nedslagen: dödad eller mer troligt sårad och infångad. För alla ska korsfästas!
Min syn måste handla om slutskedet av det stora Spartacus-upproret: gladiatorn Spartacus hade lyckats fly och organiserat en gigantisk armé av slavar, vilka gjorde ett till en början mycket framgångsrikt uppror mot den romerske kejsaren och slavägarväldet. Men slutligen krossades Spartacus armé och Spartacus och tiotusentals slavar infångades och korsfästes. Att korsfästas var ett så grymt straff att det inte fick drabba någon romersk medborgare. Om denne inte hade konspirerat mot kejsaren! Slavar som gjorde uppror hotade grunden för det romerska samhället och de skulle alla korsfästas för att statuera varnande exempel.
Det fanns olika metoder för korsfästelse, men den för oss mest kända gick till så att den dödsdömde spikades fast i handlederna vid en bjälke kallad patibulum. Sedan lyftes patibulum upp och hakades fast på en nedgrävd påle. Slutligen måttades en stor spik genom båda fötterna in i pålen så att den dömde hängde med något böjda knän. Den som hänger i utsträckta armar får efter en stund kramp i bröstmusklerna. Nazistiska läkare gjorde i vissa dödsläger experiment som visade detta. Den som bara hänger i armarna kvävs efter en kort tid. Därför spiken genom fötterna! Genom att dra sig upp i armarna och genom att räta knäna för att pressa sig upp med hjälp av spiken genom foten kunde den korsfäste åter andas och hålla sig vid liv ytterligare en tid. Den som förlorade medvetandet dog inom några minuter och därför tilläts människor som njöt av att se andra lida att närvara. När någon förlorade medvetandet sprang de fram för att väcka denne, till exempel med en käpp med en svamp indränkt i vinäger som fördes upp mot den medvetslöses ansikte. En korsfäst kunde därför få hänga i dagar innan döden slutligen kom som en befriare.
Pontius Pilatus var kring år 30 romarnas ståthållare i Judeen och en av hans välgörare i Rom hade nyligen mist livet efter att ha blivit anklagad för att ha stämplat mot kejsaren. Pilatus visste detta men var osäker på om han själv också skulle bli anklagad på grund av sin vänskapsrelation. När prästerna i Jerusalem förde Jesus till honom och ville att han skulle döma Jesus till döden var de medvetna om Pilatus sårbarhet. Pilatus ansåg inte att Jesus verkade vara någon typisk upprorsmakare, brottsling eller våldsverkare och tyckte att det kunde räcka att låta piska sönder hans rygg, ett straff som mycket väl kunde leda till döden, direkt eller efter någon tid på grund av infektioner, för att lära honom en läxa så att han inte ställde till med någonting därefter. Men medan Jesus pryglades hotade prästerna Pilatus med att låta informera kejsaren att han skonade de som försökte göra uppror. Därför blev Jesus först pryglad, sedan korsfäst och var mycket illa däran när patibulum hissades upp på pålen.
Efter ungefär sex timmar gav han upp andan med ett skrik, kanske efter att han missförstått sina egna ord när han strax innan, halvt medvetslös, reciterade en rimmad vers i en hebreisk psalm ur psaltaren (22:1):
- Eli, Eli, lema sabachtani? Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?
Men nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert eget bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går, skall jag sända honom till er, och när han kommer, skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är.
Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre.
Dom: denna världens härskare är dömd.
(Joh 16:5).
