Gospel

Evangelium - Gospel
--- Kan skrivas ut i formatet liggande A4 (Landscape) ---
Evangelierna (1917 )
 The Gospels (KJV)
Matteus
 St Matthew
Markus
 St Mark
Lukas
 St Luke
Johannes
 St John

Matteus
 St Matthew
1:1  Detta är Jesu Kristi, Davids sons, Abrahams sons, släkttavla.
1:2   Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Judas och hans bröder;
1:3  Judas födde Fares och Sara med Tamar, Fares födde Esrom, Esrom födde Aram;
1:4  Aram födde Aminadab, Aminadab födde Naasson, Naasson födde Salmon;
1:5  Salmon födde Boes med Rakab, Boes födde Jobed med Rut, Jobed födde Jessai;
1:6  Jessai födde David, konungen, David födde Salomo med Urias' hustru;
1:7  Salomo födde Roboam, Roboam födde Abia. Abia födde Asaf;
1:8  Asaf födde Josafat, Josafat födde Joram, Joram födde Osias;
1:9  Osias födde Joatam, Joatam födde Akas, Akas födde Esekias;
1:10  Esekias födde Manasses, Manasses födde Amos, Amos födde Josias;
1:11  Josias födde Jekonias och hans bröder, vid den tid då folket blev bortfört i fångenskap till Babylonien.
1:12  Sedan folket hade blivit bortfört i fångenskap till Babylonien, födde Jekonias Salatiel, Salatiel födde Sorobabel;
1:13  Sorobabel födde Abiud, Abiud födde Eljakim, Eljakim födde Asor;
1:14  Asor födde Sadok, Sadok födde Akim, Akim födde Eliud;
1:15  Eliud födde Eleasar, Eleasar födde Mattan, Mattan födde Jakob;
1:16  Jakob födde Josef, Marias man, och av henne föddes Jesus, som kallas Kristus.
1:17  Så utgöra släktlederna från Abraham intill David tillsammans fjorton leder, och från David intill dess att folket blev bortfört i fångenskap till Babylonien fjorton leder, och från det att folket blev bortfört i fångenskap till Babylonien intill Kristus fjorton leder.
1:18  Med Jesu Kristi födelse gick det så till. Sedan Maria, hans moder, hade blivit trolovad med Josef, befanns hon, förrän de kommo tillsammans, vara havande av helig ande.
1:19  Nu var Josef, hennes man, en rättsinnig man och ville icke utsätta henne for vanära; därför beslöt han att hemligen skilja sig från henne.
1:20  Men när han hade fått detta i sinnet, se, då visade sig i drömmen en Herrens ängel för honom och sade: »Josef, Davids son, frukta icke att taga till dig Maria, din hustru; ty det som är avlat i henne är av helig ande.
1:21  Och hon skall föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder.»
1:22  Allt detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt av Herren genom profeten som sade:
1:23  »Se, jungfrun skall bliva havande och föda en son, och man skall giva honom namnet Emmanuel» (det betyder Gud med oss).
1:24  När Josef hade vaknat upp ur sömnen, gjorde han som Herrens ängel hade befallt honom och tog sin hustru till sig.
1:25  Och han kände henne icke, förrän hon hade fött en son; och honom gav han namnet Jesus.
1:1  The book of the generation of Jesus Christ, the son of David, the son of Abraham.
1:2  Abraham begat Isaac; and Isaac begat Jacob; and Jacob begat Judas and his brethren;
1:3  And Judas begat Phares and Zara of Thamar; and Phares begat Esrom; and Esrom begat Aram;
1:4  And Aram begat Aminadab; and Aminadab begat Naasson; and Naasson begat Salmon;
1:5  And Salmon begat Booz of Rachab; and Booz begat Obed of Ruth; and Obed begat Jesse;
1:6  And Jesse begat David the king; and David the king begat Solomon of her that had been the wife of Urias;
1:7  And Solomon begat Roboam; and Roboam begat Abia; and Abia begat Asa;
1:8  And Asa begat Josaphat; and Josaphat begat Joram; and Joram begat Ozias;
1:9  And Ozias begat Joatham; and Joatham begat Achaz; and Achaz begat Ezekias;
1:10  And Ezekias begat Manasses; and Manasses begat Amon; and Amon begat Josias;
1:11  And Josias begat Jechonias and his brethren, about the time they were carried away to Babylon:
1:12  And after they were brought to Babylon, Jechonias begat Salathiel; and Salathiel begat Zorobabel;

1:13  And Zorobabel begat Abiud; and Abiud begat Eliakim; and Eliakim begat Azor;
1:14  And Azor begat Sadoc; and Sadoc begat Achim; and Achim begat Eliud;
1:15  And Eliud begat Eleazar; and Eleazar begat Matthan; and Matthan begat Jacob;
1:16  And Jacob begat Joseph the husband of Mary, of whom was born Jesus, who is called Christ.
1:17  So all the generations from Abraham to David are fourteen generations; and from David until the carrying away into Babylon are fourteen generations; and from the carrying away into Babylon unto Christ are fourteen generations.

1:18  Now the birth of Jesus Christ was on this wise: When as his mother Mary was espoused to Joseph, before they came together, she was found with child of the Holy Ghost.
1:19  Then Joseph her husband, being a just man, and not willing to make her a publick example, was minded to put her away privily.
1:20  But while he thought on these things, behold, the angel of the LORD appeared unto him in a dream, saying, Joseph, thou son of David, fear not to take unto thee Mary thy wife: for that which is conceived in her is of the Holy Ghost.
1:21  And she shall bring forth a son, and thou shalt call his name JESUS: for he shall save his people from their sins.
1:22  Now all this was done, that it might be fulfilled which was spoken of the Lord by the prophet, saying,
1:23  Behold, a virgin shall be with child, and shall bring forth a son, and they shall call his name Emmanuel, which being interpreted is, God with us.
1:24  Then Joseph being raised from sleep did as the angel of the Lord had bidden him, and took unto him his wife:
1:25  And knew her not till she had brought forth her firstborn son: and he called his name JESUS.
2:1  När nu Jesus var född i Betlehem i Judeen, på konung Herodes' tid, då kommo vise män från österns länder till Jerusalem
2:2  och sade: »Var är den nyfödde judakonungen? Vi hava nämligen sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom vår hyllning.»
2:3  När konung Herodes hörde detta, blev han förskräckt, och hela Jerusalem med honom.
2:4  Och han församlade alla överstepräster och skriftlärde bland folket och frågade dem var Messias skulle födas.
2:5  De svarade honom: »I Betlehem i Judeen; ty så är skrivet genom profeten:
2:6  'Och du Betlehem, du judiska bygd, ingalunda är du minst bland Juda furstar, ty av dig skall utgå en furste som skall vara en herde för mitt folk Israel.'»
2:7  Då kallade Herodes hemligen till sig de vise männen och utfrågade dem noga om tiden då stjärnan hade visat sig.
2:8  Sedan lät han dem fara till Betlehem och sade: »Faren åstad och forsken noga efter barnet; och när I haven funnit det, så låten mig veta detta, för att också jag må komma och giva det min hyllning.»
2:9  När de hade hört konungens ord, foro de åstad; och se, stjärnan som de hade sett i östern gick framför dem, till dess att den kom över det ställe där barnet var. Där stannade den.
2:10  Och när de sågo stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje.
2:11  Och de gingo in i huset och fingo se barnet med Maria, dess moder. Då föllo de ned och gåvo det sin hyllning; och de togo fram sina skatter och framburo åt det skänker: guld, rökelse och myrra.
2:12  Sedan fingo de, genom en uppenbarelse i drömmen, befallning att icke återvända till Herodes; och de drogo så en annan väg tillbaka till sitt land.
2:13  Men när de hade dragit åstad, se, då visade sig i drömmen en Herrens ängel för Josef och sade: »Stå upp och tag barnet och dess moder med dig, och fly till Egypten, och bliv kvar där, till dess jag säger dig till; ty Herodes tänker söka efter barnet för att förgöra det.»
2:14  Då stod han upp och tog barnet och dess moder med sig om natten, och drog bort till Egypten.
2:15  Där blev han kvar intill Herodes' död, för att det skulle fullbordas, som var sagt av Herren genom profeten som sade: »Ut ur Egypten kallade jag min son.»
2:16  När Herodes nu såg att han hade blivit gäckad av de vise männen, blev han mycket vred. Och han sände åstad och lät döda alla de gossebarn i Betlehem och hela området däromkring, som voro två år gamla och därunder, detta enligt den uppgift om tiden, som han hade fått genom att utfråga de vise männen.
2:17  Då fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när han sade:
2:18  »Ett rop hördes i Rama, gråt och mycken jämmer; det var Rakel som begrät sina barn, och hon ville icke låta trösta sig, eftersom de icke mer voro till.»
2:19  Men när Herodes var död, se, då visade sig i drömmen en Herrens ängel for Josef, i Egypten,
2:20  och sade: »Stå upp och tag barnet och dess moder med dig, och begiv dig till Israels land; ty de som traktade efter barnets liv äro nu döda.»
2:21  Då stod han upp och tog barnet och dess moder med sig, och kom så till Israels land.
2:22  Men när han hörde att Arkelaus regerade över Judeen; efter sin fader Herodes, fruktade han att begiva sig dit; och på grund av en uppenbarelse i drömmen drog han bort till Galileens bygder.
2:23  Och när han hade kommit dit, bosatte han sig i en stad som hette Nasaret, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeterna, att han skulle kallas nasaré.
 2:1  Now when Jesus was born in Bethlehem of Judaea in the days of Herod the king, behold, there came wise men from the east to Jerusalem,
2:2  Saying, Where is he that is born King of the Jews? for we have seen his star in the east, and are come to worship him.
2:3  When Herod the king had heard these things, he was troubled, and all Jerusalem with him.
2:4  And when he had gathered all the chief priests and scribes of the people together, he demanded of them where Christ should be born.
2:5  And they said unto him, In Bethlehem of Judaea: for thus it is written by the prophet,
2:6  And thou Bethlehem, in the land of Juda, art not the least among the princes of Juda: for out of thee shall come a Governor, that shall rule my people Israel.
2:7  Then Herod, when he had privily called the wise men, enquired of them diligently what time the star appeared.
2:8  And he sent them to Bethlehem, and said, Go and search diligently for the young child; and when ye have found him, bring me word again, that I may come and worship him also.
2:9  When they had heard the king, they departed; and, lo, the star, which they saw in the east, went before them, till it came and stood over where the young child was.
2:10  When they saw the star, they rejoiced with exceeding great joy.
2:11  And when they were come into the house, they saw the young child with Mary his mother, and fell down, and worshipped him: and when they had opened their treasures, they presented unto him gifts; gold, and frankincense and myrrh.
2:12  And being warned of God in a dream that they should not return to Herod, they departed into their own country another way.
2:13  And when they were departed, behold, the angel of the Lord appeareth to Joseph in a dream, saying, Arise, and take the young child and his mother, and flee into Egypt, and be thou there until I bring thee word: for Herod will seek the young child to destroy him.
2:14  When he arose, he took the young child and his mother by night, and departed into Egypt:
2:15  And was there until the death of Herod: that it might be fulfilled which was spoken of the Lord by the prophet, saying, Out of Egypt have I called my son.
2:16  Then Herod, when he saw that he was mocked of the wise men, was exceeding wroth, and sent forth, and slew all the children that were in Bethlehem, and in all the coasts thereof, from two years old and under, according to the time which he had diligently enquired of the wise men.
2:17  Then was fulfilled that which was spoken by Jeremy the prophet, saying,
2:18  In Rama was there a voice heard, lamentation, and weeping, and great mourning, Rachel weeping for her children, and would not be comforted, because they are not.
2:19  But when Herod was dead, behold, an angel of the Lord appeareth in a dream to Joseph in Egypt,
2:20  Saying, Arise, and take the young child and his mother, and go into the land of Israel: for they are dead which sought the young child's life.
2:21  And he arose, and took the young child and his mother, and came into the land of Israel.
2:22  But when he heard that Archelaus did reign in Judaea in the room of his father Herod, he was afraid to go thither: notwithstanding, being warned of God in a dream, he turned aside into the parts of Galilee:
2:23  And he came and dwelt in a city called Nazareth: that it might be fulfilled which was spoken by the prophets, He shall be called a Nazarene.
3:1  Vid den tiden uppträdde Johannes döparen och predikade i Judeens öken
3:2  och sade: »Gören bättring, ty himmelriket är nära.»

3:3  Det var om denne som profeten Esaias talade, när han sade: »Hör rösten av en som ropar i öknen: 'Bereden vägen för Herren, gören stigarna jämna för honom.'»
3:4  Och Johannes hade kläder av kamelhår och bar en lädergördel om sina länder, och hans mat var gräshoppor och vildhonung.
3:5  Och från Jerusalem och hela Judeen och hela trakten omkring Jordan gick då folket ut till honom
3:6  och lät döpa sig av honom i floden Jordan, och bekände därvid sina synder.
3:7   Men när han såg många fariséer och sadducéer komma för att låta döpa sig, sade han till dem: »I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen?
3:8  Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen.
3:9  Och menen icke att I kunnen säga vid eder själva: 'Vi hava ju Abraham till fader'; ty jag säger eder att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham.
3:10  Och redan är yxan satt till roten på träden; så bliver då vart träd som icke bär god frukt avhugget och kastat i elden.
3:11  Jag döper eder i vatten till bättring, men den som kommer efter mig, han är starkare än jag, och jag är icke ens värdig att bära hans skor; han skall döpa eder i helig ande och eld.
3:12  Han har sin kastskovel i handen, och han skall noga rensa sin loge och samla in sitt vete i ladan; men agnarna skall han bränna upp i en eld som icke utsläckes.»
3:13  Därefter kom Jesus från Galileen till Johannes, vid Jordan, för att låta döpa sig av honom;
3:14  men denne ville hindra honom och sade: »Jag behövde döpas av dig, och du kommer till mig?»
3:15  Då svarade Jesus och sade till honom: »Låt det nu så ske; ty det höves oss att så uppfylla all rättfärdighet. Då tillstadde han honom det.
3:16  Och när Jesus var döpt, steg han strax upp ur vattnet; och se, då öppnades himmelen, och han såg Guds Ande sänka sig ned såsom en duva och komma över honom.
3:17  Och från himmelen kom en röst, som sade: »Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.»
 3:1  In those days came John the Baptist, preaching in the wilderness of Judaea,
3:2  And saying, Repent ye: for the kingdom of heaven is at hand.
3:3  For this is he that was spoken of by the prophet Esaias, saying, The voice of one crying in the wilderness, Prepare ye the way of the Lord, make his paths straight.
3:4  And the same John had his raiment of camel's hair, and a leathern girdle about his loins; and his meat was locusts and wild honey.
3:5  Then went out to him Jerusalem, and all Judaea, and all the region round about Jordan,
3:6  And were baptized of him in Jordan, confessing their sins.
3:7  But when he saw many of the Pharisees and Sadducees come to his baptism, he said unto them, O generation of vipers, who hath warned you to flee from the wrath to come?
3:8  Bring forth therefore fruits meet for repentance:
3:9  And think not to say within yourselves, We have Abraham to our father: for I say unto you, that God is able of these stones to raise up children unto Abraham.
3:10  And now also the axe is laid unto the root of the trees: therefore every tree which bringeth not forth good fruit is hewn down, and cast into the fire.
3:11  I indeed baptize you with water unto repentance. but he that cometh after me is mightier than I, whose shoes I am not worthy to bear: he shall baptize you with the Holy Ghost, and with fire:
3:12  Whose fan is in his hand, and he will throughly purge his floor, and gather his wheat into the garner; but he will burn up the chaff with unquenchable fire.
3:13  Then cometh Jesus from Galilee to Jordan unto John, to be baptized of him.
3:14  But John forbad him, saying, I have need to be baptized of thee, and comest thou to me?
3:15  And Jesus answering said unto him, Suffer it to be so now: for thus it becometh us to fulfil all righteousness. Then he suffered him.
3:16  And Jesus, when he was baptized, went up straightway out of the water: and, lo, the heavens were opened unto him, and he saw the Spirit of God descending like a dove, and lighting upon him:
3:17  And lo a voice from heaven, saying, This is my beloved Son, in whom I am well pleased.
4:1  Därefter blev Jesus av Anden förd upp i öknen, för att han skulle frestas av djävulen.
4:2  Och när han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter, blev han omsider hungrig.
4:3  Då trädde frestaren fram och sade till honom: »Är du Guds Son, så bjud att dessa stenar bliva bröd.»
4:4  Men han svarade och sade: »Det är skrivet: 'Människan skall leva icke allenast av bröd, utan av allt det som utgår av Guds mun.'»
4:5  Därefter tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom uppe på helgedomens mur
4:6  och sade till honom: »Är du Guds Son, så kasta dig ned; det är ju skrivet: 'Han skall giva sina änglar befallning om dig, och de skola bära dig på händerna, så att du icke stöter din fot mot någon sten.'»
4:7  Jesus sade till honom: »Det är ock skrivet: 'Du skall icke fresta Herren, din Gud.'»
4:8  Åter tog djävulen honom med sig, upp på ett mycket högt berg, och visade honom alla riken i världen och deras härlighet
4:9  och sade till honom: »Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och tillbeder mig.»
4:10  Då sade Jesus till honom: »Gå bort, Satan; ty det är skrivet: 'Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna.'»
4:11  Då lämnade djävulen honom; och se, änglar trädde fram och betjänade honom.
4:12  Men när han hörde att Johannes hade blivit satt i fängelse, drog han sig tillbaka till Galileen.
4:13  Och han lämnade Nasaret och begav sig till Kapernaum, som ligger vid sjön, på Sabulons och Neftalims område, och bosatte sig där,
4:14  för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten Esaias, när han sade:
4:15  »Sabulons land och Neftalims land, trakten åt havet till, landet på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen --
4:16  det folk som där satt i mörker fick se ett stort ljus; ja, de som sutto i dödens ängd och skugga, för dem gick upp ett ljus.»
4:17  Från den tiden begynte Jesus predika och säga: »Gören bättring, ty himmelriket är nära.»
4:18  Då han nu vandrade utmed Galileiska sjön, fick han se två bröder, Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder, kasta ut nät i sjön, ty de voro fiskare.
4:19  Och han sade till dem: »Följen mig så skall jag göra eder till människofiskare.»
4:20  Strax lämnade de näten och följde honom.
4:21  När han hade gått därifrån ett stycke längre fram, fick han se två andra bröder, Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, hans broder, där de jämte sin fader Sebedeus sutto i båten och ordnade sina nät; och han kallade dem till sig.
4:22  Och strax lämnade de båten och sin fader och följde honom.
4:23  Och han gick omkring i hela Galileen och undervisade i deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet bland folket.
4:24  Och ryktet om honom gick ut över hela Syrien, och man förde till honom alla sjuka som voro hemsökta av olika slags lidanden och plågor, alla som voro besatta eller månadsrasande eller lama; och han botade dem.
4:25  Och honom följde mycket folk ifrån Galileen och Dekapolis och Jerusalem och Judeen och från landet på andra sidan Jordan.
 4:1  Then was Jesus led up of the spirit into the wilderness to be tempted of the devil.
4:2  And when he had fasted forty days and forty nights, he was afterward an hungred.
4:3  And when the tempter came to him, he said, If thou be the Son of God, command that these stones be made bread.
4:4  But he answered and said, It is written, Man shall not live by bread alone, but by every word that proceedeth out of the mouth of God.
4:5  Then the devil taketh him up into the holy city, and setteth him on a pinnacle of the temple,
4:6  And saith unto him, If thou be the Son of God, cast thyself down: for it is written, He shall give his angels charge concerning thee: and in their hands they shall bear thee up, lest at any time thou dash thy foot against a stone.
4:7  Jesus said unto him, It is written again, Thou shalt not tempt the Lord thy God.
4:8  Again, the devil taketh him up into an exceeding high mountain, and sheweth him all the kingdoms of the world, and the glory of them;
4:9  And saith unto him, All these things will I give thee, if thou wilt fall down and worship me.
4:10  Then saith Jesus unto him, Get thee hence, Satan: for it is written, Thou shalt worship the Lord thy God, and him only shalt thou serve.
4:11  Then the devil leaveth him, and, behold, angels came and ministered unto him.
4:12  Now when Jesus had heard that John was cast into prison, he departed into Galilee;
4:13  And leaving Nazareth, he came and dwelt in Capernaum, which is upon the sea coast, in the borders of Zabulon and Nephthalim:
4:14  That it might be fulfilled which was spoken by Esaias the prophet, saying,
4:15  The land of Zabulon, and the land of Nephthalim, by the way of the sea, beyond Jordan, Galilee of the Gentiles;
4:16  The people which sat in darkness saw great light; and to them which sat in the region and shadow of death light is sprung up.
4:17  From that time Jesus began to preach, and to say, Repent: for the kingdom of heaven is at hand.
4:18  And Jesus, walking by the sea of Galilee, saw two brethren, Simon called Peter, and Andrew his brother, casting a net into the sea: for they were fishers.
4:19  And he saith unto them, Follow me, and I will make you fishers of men.
4:20  And they straightway left their nets, and followed him.
4:21  And going on from thence, he saw other two brethren, James the son of Zebedee, and John his brother, in a ship with Zebedee their father, mending their nets; and he called them.
4:22  And they immediately left the ship and their father, and followed him.
4:23  And Jesus went about all Galilee, teaching in their synagogues, and preaching the gospel of the kingdom, and healing all manner of sickness and all manner of disease among the people.
4:24  And his fame went throughout all Syria: and they brought unto him all sick people that were taken with divers diseases and torments, and those which were possessed with devils, and those which were lunatick, and those that had the palsy; and he healed them.
4:25  And there followed him great multitudes of people from Galilee, and from Decapolis, and from Jerusalem, and from Judaea, and from beyond Jordan.
5:1  När han nu såg folket, gick han upp på berget; och sedan han hade satt sig ned, trädde hans lärjungar fram till honom.
5:2  Då öppnade han sin mun och undervisade dem och sade:
5:3  »Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till.
5:4  Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.
5:5  Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.
5:6  Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade.
5:7  Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet.
5:8  Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.
5:9  Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn.
5:10  Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till.
5:11  Ja, saliga ären I, när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder.
5:12  Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen. Så förföljde man ju ock profeterna, som voro före eder.
5:13  I ären jordens salt; men om saltet mister sin sälta, varmed skall man då giva det sälta igen? Till intet annat duger det än till att kastas ut och trampas ned av människorna.
5:14  I ären världens ljus. Icke kan en stad döljas, som ligger uppe på ett berg?
5:15  Ej heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, så att det lyser för alla dem som äro i huset.
5:16  På samma sätt må ock edert ljus lysa inför människorna, så att de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen.
5:17  I skolen icke mena att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva, utan för att fullborda.
5:18  Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås, förrän det allt har fullbordats.
5:19  Därför, den som upphäver ett av de minsta bland dessa bud och lär människorna så, han skall räknas för en av de minsta i himmelriket; men den som håller dem och lär människorna så, han skall räknas för stor i himmelriket.
5:20  Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i himmelriket.
5:21  I haven hört att det är sagt till de gamle: 'Du skall icke dräpa; och den som dräper, han är hemfallen åt Domstolens dom.'
5:22  Men jag säger eder: Var och en som vredgas på sin broder, han är hemfallen åt Domstolens dom; men den som säger till sin broder: 'Du odåga', han är hemfallen åt Stora rådets dom; och den som säger: 'Du dåre', han är hemfallen åt det brinnande Gehenna.
5:23  Därför, om du kommer med din gåva till altaret, och där drager dig till minnes att din broder har något emot dig,
5:24  så lägg ned din gåva där framför altaret, och gå först bort och förlik dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva.
5:25  Var villig till snar förlikning med din motpart, medan du ännu är med honom på vägen, så att din motpart icke drager dig inför domaren, och domaren överlämnar dig åt rättstjänaren, och du bliver kastad i fängelse.
5:26  Sannerligen säger jag dig: Du skall icke slippa ut därifrån, förrän du har betalt den yttersta skärven.
5:27  I haven hört att det är sagt: 'Du skall icke begå äktenskapsbrott.'
5:28  Men jag säger eder: Var och en som med begärelse ser på en annans hustru, han har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.
5:29  Om nu ditt högra öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta det ifrån dig; ty det är bättre för dig att en av dina lemmar fördärvas, än att hela din kropp kastas i Gehenna.
5:30  Och om din högra hand är dig till förförelse, så hugg av den och kasta den ifrån dig; ty det är bättre för dig att en av dina lemmar fördärvas, än att hela din kropp kommer till Gehenna.
5:31  Det är ock sagt: 'Den som vill skilja sig från sin hustru han skall giva henne skiljebrev.'
5:32  Men jag säger eder: Var och en som skiljer sig från sin hustru för någon annan saks skull än för otukt, han bliver orsak till att äktenskapsbrott begås med henne. Och den som tager en frånskild kvinna till hustru, han begår äktenskapsbrott.
5:33  Ytterligare haven I hört att det är sagt till de gamle: 'Du skall icke svärja falskt' och 'Du skall hålla din ed inför Herren.'
5:34  Men jag säger eder att I alls icke skolen svärja, varken vid himmelen, ty den är 'Guds tron',
5:35  ej heller vid jorden, ty den är 'hans fotapall', ej heller vid Jerusalem, ty det är 'den store Konungens stad';
5:36  ej heller må du svärja vid ditt huvud, ty du kan icke göra ett enda hår vare sig vitt eller svart;
5:37  utan sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo.
5:38  I haven hört att det är sagt: 'Öga för öga och tand för tand.'
5:39  Men jag säger eder att I icke skolen stå emot en oförrätt; utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom;
5:40  och om någon vill gå till rätta med dig för att beröva dig din livklädnad, så låt honom få manteln med;
5:41  och om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så gå två med honom.
5:42  Giv åt den som beder dig, och vänd dig icke bort ifrån den som vill låna av dig.
5:43  I haven hört att det är sagt: 'Du skall älska din nästa och hata din ovän.'
5:44  Men jag säger eder: Älsken edra ovänner, och bedjen för dem som förfölja eder,
5:45  och varen så eder himmelske Faders barn; han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga.
5:46  Ty om I älsken dem som älska eder, vad lön kunnen I få därför? Göra icke publikanerna detsamma?
5:47  Och om I visen vänlighet mot edra bröder allenast, vad synnerligt gören I därmed? Göra icke hedningarna detsamma?
5:48  Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig.»
 5:1  And seeing the multitudes, he went up into a mountain: and when he was set, his disciples came unto him:
5:2  And he opened his mouth, and taught them, saying,
5:3  Blessed are the poor in spirit: for theirs is the kingdom of heaven.
5:4  Blessed are they that mourn: for they shall be comforted.
5:5  Blessed are the meek: for they shall inherit the earth.
5:6  Blessed are they which do hunger and thirst after righteousness: for they shall be filled.
5:7  Blessed are the merciful: for they shall obtain mercy.
5:8  Blessed are the pure in heart: for they shall see God.
5:9  Blessed are the peacemakers: for they shall be called the children of God.
5:10  Blessed are they which are persecuted for righteousness' sake: for theirs is the kingdom of heaven.
5:11  Blessed are ye, when men shall revile you, and persecute you, and shall say all manner of evil against you falsely, for my sake.
5:12  Rejoice, and be exceeding glad: for great is your reward in heaven: for so persecuted they the prophets which were before you.
5:13  Ye are the salt of the earth: but if the salt have lost his savour, wherewith shall it be salted? it is thenceforth good for nothing, but to be cast out, and to be trodden under foot of men.
5:14  Ye are the light of the world. A city that is set on an hill cannot be hid.
5:15  Neither do men light a candle, and put it under a bushel, but on a candlestick; and it giveth light unto all that are in the house.
5:16  Let your light so shine before men, that they may see your good works, and glorify your Father which is in heaven.
5:17  Think not that I am come to destroy the law, or the prophets: I am not come to destroy, but to fulfil.
5:18  For verily I say unto you, Till heaven and earth pass, one jot or one tittle shall in no wise pass from the law, till all be fulfilled.
5:19  Whosoever therefore shall break one of these least commandments, and shall teach men so, he shall be called the least in the kingdom of heaven: but whosoever shall do and teach them, the same shall be called great in the kingdom of heaven.
5:20  For I say unto you, That except your righteousness shall exceed the righteousness of the scribes and Pharisees, ye shall in no case enter into the kingdom of heaven.
5:21  Ye have heard that it was said of them of old time, Thou shalt not kill; and whosoever shall kill shall be in danger of the judgment:
5:22  But I say unto you, That whosoever is angry with his brother without a cause shall be in danger of the judgment: and whosoever shall say to his brother, Raca, shall be in danger of the council: but whosoever shall say, Thou fool, shall be in danger of hell fire.
5:23  Therefore if thou bring thy gift to the altar, and there rememberest that thy brother hath ought against thee;
5:24  Leave there thy gift before the altar, and go thy way; first be reconciled to thy brother, and then come and offer thy gift.
5:25  Agree with thine adversary quickly, whiles thou art in the way with him; lest at any time the adversary deliver thee to the judge, and the judge deliver thee to the officer, and thou be cast into prison.
5:26  Verily I say unto thee, Thou shalt by no means come out thence, till thou hast paid the uttermost farthing.
5:27  Ye have heard that it was said by them of old time, Thou shalt not commit adultery:
5:28  But I say unto you, That whosoever looketh on a woman to lust after her hath committed adultery with her already in his heart.
5:29  And if thy right eye offend thee, pluck it out, and cast it from thee: for it is profitable for thee that one of thy members should perish, and not that thy whole body should be cast into hell.
5:30  And if thy right hand offend thee, cut it off, and cast it from thee: for it is profitable for thee that one of thy members should perish, and not that thy whole body should be cast into hell.
5:31  It hath been said, Whosoever shall put away his wife, let him give her a writing of divorcement:
5:32  But I say unto you, That whosoever shall put away his wife, saving for the cause of fornication, causeth her to commit adultery: and whosoever shall marry her that is divorced committeth adultery.
5:33  Again, ye have heard that it hath been said by them of old time, Thou shalt not forswear thyself, but shalt perform unto the Lord thine oaths:
5:34  But I say unto you, Swear not at all; neither by heaven; for it is God's throne:
5:35  Nor by the earth; for it is his footstool: neither by Jerusalem; for it is the city of the great King.
5:36  Neither shalt thou swear by thy head, because thou canst not make one hair white or black.
5:37  But let your communication be, Yea, yea; Nay, nay: for whatsoever is more than these cometh of evil.
5:38  Ye have heard that it hath been said, An eye for an eye, and a tooth for a tooth:
5:39  But I say unto you, That ye resist not evil: but whosoever shall smite thee on thy right cheek, turn to him the other also.
5:40  And if any man will sue thee at the law, and take away thy coat, let him have thy cloak also.
5:41  And whosoever shall compel thee to go a mile, go with him twain.
5:42  Give to him that asketh thee, and from him that would borrow of thee turn not thou away.
5:43  Ye have heard that it hath been said, Thou shalt love thy neighbour, and hate thine enemy.
5:44  But I say unto you, Love your enemies, bless them that curse you, do good to them that hate you, and pray for them which despitefully use you, and persecute you;
5:45  That ye may be the children of your Father which is in heaven: for he maketh his sun to rise on the evil and on the good, and sendeth rain on the just and on the unjust.
5:46  For if ye love them which love you, what reward have ye? do not even the publicans the same?
5:47  And if ye salute your brethren only, what do ye more than others? do not even the publicans so?
5:48  Be ye therefore perfect, even as your Father which is in heaven is perfect.
6:1  »Tagen eder till vara för att öva eder rättfärdighet inför människorna, för att bliva sedda av dem; annars haven I ingen lön hos eder Fader, som är i himmelen.
6:2  Därför, när du giver en allmosa, så låt icke stöta i basun för dig, såsom skrymtarna göra i synagogorna och på gatorna, för att de skola bliva prisade av människorna. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön.
6:3  Nej, när du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få veta vad den högra gör,
6:4  så att din allmosa gives i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.
6:5  Och när I bedjen, skolen I icke vara såsom skrymtarna, vilka gärna stå i synagogorna och i gathörnen och bedja, för att bliva sedda av människorna. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön.

6:6  Nej, när du vill bedja, gå då in i din kammare, och stäng igen din dörr, och bed till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.

6:7  Men i edra böner skolen I icke hopa tomma ord såsom hedningarna, vilka mena att de skola bliva bönhörda för sina många ords skull.
6:8  Så varen då icke lika dem; eder Fader vet ju vad I behöven, förrän I bedjen honom.
6:9  I skolen alltså bedja sålunda:  'Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn;
6:10  tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden;
6:11  vårt dagliga bröd giv oss i dag;
6:12  och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro;
6:13  och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.'

6:14  Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock eder himmelske Fader förlåta eder;
6:15  men om I icke förlåten människorna, så skall ej heller eder Fader förlåta edra försyndelser.
6:16  Och när I fasten, skolen I icke visa en bedrövad uppsyn såsom skrymtarna, vilka vanställa sina ansikten för att bliva sedda av människorna med sin fasta. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön.
6:17  Nej, när du fastar, smörj då ditt huvud och två ditt ansikte,
6:18  för att du icke må bliva sedd av människorna med din fasta, utan allenast av din Fader, som är i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.
6:19  Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra, och där tjuvar bryta sig in och stjäla,

6:20  utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal icke förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla.

6:21  Ty där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara.
6:22  Ögat är kroppens lykta. Om nu ditt öga är friskt, så får hela din kropp ljus.
6:23  Men om ditt öga är fördärvat, då bliver hela din kropp höljd i mörker. Är det nu så, att ljuset, som du har i dig, är mörker, huru djupt bliver då icke mörkret!
6:24  Ingen kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon.
6:25  Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta eller dricka, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med. Är icke livet mer än maten, och kroppen mer än kläderna?
6:26  Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske Fader dem. Ären I icke mycket mer än de?
6:27  Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln till sin livslängd?
6:28  Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de;
6:29  och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem.
6:30  Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket mer kläda eder, I klentrogne?
6:31  Så gören eder nu icke bekymmer, och sägen icke: 'Vad skola vi äta?' eller: 'Vad skola vi dricka?' eller: 'Vad skola vi kläda oss med?'
6:32  Efter allt detta söka ju hedningarna, och eder himmelske Fader vet att I behöven allt detta.
6:33  Nej, söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder.
6:34  Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.»
6:1  Take heed that ye do not your alms before men, to be seen of them: otherwise ye have no reward of your Father which is in heaven.
6:2  Therefore when thou doest thine alms, do not sound a trumpet before thee, as the hypocrites do in the synagogues and in the streets, that they may have glory of men. Verily I say unto you, They have their reward.
6:3  But when thou doest alms, let not thy left hand know what thy right hand doeth:
6:4  That thine alms may be in secret: and thy Father which seeth in secret himself shall reward thee openly.
6:5  And when thou prayest, thou shalt not be as the hypocrites are: for they love to pray standing in the synagogues and in the corners of the streets, that they may be seen of men. Verily I say unto you, They have their reward.
6:6  But thou, when thou prayest, enter into thy closet, and when thou hast shut thy door, pray to thy Father which is in secret; and thy Father which seeth in secret shall reward thee openly.
6:7  But when ye pray, use not vain repetitions, as the heathen do: for they think that they shall be heard for their much speaking.
6:8  Be not ye therefore like unto them: for your Father knoweth what things ye have need of, before ye ask him.
6:9  After this manner therefore pray ye: Our Father which art in heaven, Hallowed be thy name.
6:10  Thy kingdom come, Thy will be done in earth, as it is in heaven.
6:11  Give us this day our daily bread.
6:12  And forgive us our debts, as we forgive our debtors.
6:13  And lead us not into temptation, but deliver us from evil: For thine is the kingdom, and the power, and the glory, for ever. Amen.
6:14  For if ye forgive men their trespasses, your heavenly Father will also forgive you:
6:15  But if ye forgive not men their trespasses, neither will your Father forgive your trespasses.
6:16  Moreover when ye fast, be not, as the hypocrites, of a sad countenance: for they disfigure their faces, that they may appear unto men to fast. Verily I say unto you, They have their reward.
6:17  But thou, when thou fastest, anoint thine head, and wash thy face;
6:18  That thou appear not unto men to fast, but unto thy Father which is in secret: and thy Father, which seeth in secret, shall reward thee openly.
6:19  Lay not up for yourselves treasures upon earth, where moth and rust doth corrupt, and where thieves break through and steal:
6:20  But lay up for yourselves treasures in heaven, where neither moth nor rust doth corrupt, and where thieves do not break through nor steal:
6:21  For where your treasure is, there will your heart be also.
6:22  The light of the body is the eye: if therefore thine eye be single, thy whole body shall be full of light.
6:23  But if thine eye be evil, thy whole body shall be full of darkness. If therefore the light that is in thee be darkness, how great is that darkness!
6:24  No man can serve two masters: for either he will hate the one, and love the other; or else he will hold to the one, and despise the other. Ye cannot serve God and mammon.
6:25  Therefore I say unto you, Take no thought for your life, what ye shall eat, or what ye shall drink; nor yet for your body, what ye shall put on. Is not the life more than meat, and the body than raiment?
6:26  Behold the fowls of the air: for they sow not, neither do they reap, nor gather into barns; yet your heavenly Father feedeth them. Are ye not much better than they?
6:27  Which of you by taking thought can add one cubit unto his stature?
6:28  And why take ye thought for raiment? Consider the lilies of the field, how they grow; they toil not, neither do they spin:
6:29  And yet I say unto you, That even Solomon in all his glory was not arrayed like one of these.
6:30  Wherefore, if God so clothe the grass of the field, which to day is, and to morrow is cast into the oven, shall he not much more clothe you, O ye of little faith?
6:31  Therefore take no thought, saying, What shall we eat? or, What shall we drink? or, Wherewithal shall we be clothed?
6:32  (For after all these things do the Gentiles seek:) for your heavenly Father knoweth that ye have need of all these things.
6:33  But seek ye first the kingdom of God, and his righteousness; and all these things shall be added unto you.
6:34  Take therefore no thought for the morrow: for the morrow shall take thought for the things of itself. Sufficient unto the day is the evil thereof.
7:1  »Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda;
7:2  ty med den dom varmed I dömen skolen I bliva dömda, och med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder.

7:3  Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?
7:4  Eller huru kan du säga till din broder: 'Låt mig taga ut grandet ur ditt öga', du som har en bjälke i ditt eget öga?
7:5  Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.
7:6  Given icke åt hundarna vad heligt är, och kasten icke edra pärlor för svinen, på det att dessa icke må trampa dem under fötterna och sedan vända sig om och sarga eder.
7:7  Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda upplåtet.
7:8  Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar skall varda upplåtet.
7:9  Eller vilken är den man bland eder, som räcker sin son en sten, när han beder honom om bröd,
7:10  eller som räcker honom en orm, när han beder om fisk?
7:11  Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då eder Fader, som är i himmelen, giva vad gott är åt dem som bedja honom!
7:12  Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem; ty detta är lagen och profeterna.
7:13  Gån in genom den trånga porten. Ty vid och bred är den väg som leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den;
7:14  och den port är trång och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den.
7:15  Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar.
7:16  Av deras frukt skolen I känna dem. Icke hämtar man väl vindruvor från törnen, eller fikon från tistlar?
7:17  Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär ond frukt.
7:18  Ett gott träd kan icke bära ond frukt, ej heller kan ett dåligt träd bära god frukt.
7:19  Vart träd som icke bär god frukt bliver avhugget och kastat i elden.
7:20  Alltså skolen I känna dem av deras frukt. --
7:21  Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: 'Herre, Herre', utan den som gör min himmelske Faders vilja.
7:22  Många skola på 'den dagen' säga till mig: 'Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?'
7:23  Men då skall jag betyga för dem: 'Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän.'
7:24   Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han må liknas vid en förståndig man som byggde sitt hus på hälleberget.
7:25  Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke omkull, eftersom det var grundat på hälleberget.
7:26  Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem, han må liknas vid en oförståndig man som byggde sitt hus på sanden.
7:27  Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och slogo mot det huset; och det föll omkull, och dess fall var stort.»
7:28  När Jesus hade slutat detta tal, häpnade folket över hans förkunnelse;
7:29  ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet, och icke såsom deras skriftlärde.
7:1  Judge not, that ye be not judged.
7:2  For with what judgment ye judge, ye shall be judged: and with what measure ye mete, it shall be measured to you again.
7:3  And why beholdest thou the mote that is in thy brother's eye, but considerest not the beam that is in thine own eye?
7:4  Or how wilt thou say to thy brother, Let me pull out the mote out of thine eye; and, behold, a beam is in thine own eye?
7:5  Thou hypocrite, first cast out the beam out of thine own eye; and then shalt thou see clearly to cast out the mote out of thy brother's eye.
7:6  Give not that which is holy unto the dogs, neither cast ye your pearls before swine, lest they trample them under their feet, and turn again and rend you.
7:7  Ask, and it shall be given you; seek, and ye shall find; knock, and it shall be opened unto you:
7:8  For every one that asketh receiveth; and he that seeketh findeth; and to him that knocketh it shall be opened.
7:9  Or what man is there of you, whom if his son ask bread, will he give him a stone?
7:10  Or if he ask a fish, will he give him a serpent?
7:11  If ye then, being evil, know how to give good gifts unto your children, how much more shall your Father which is in heaven give good things to them that ask him?
7:12  Therefore all things whatsoever ye would that men should do to you, do ye even so to them: for this is the law and the prophets.
7:13  Enter ye in at the strait gate: for wide is the gate, and broad is the way, that leadeth to destruction, and many there be which go in thereat:
7:14  Because strait is the gate, and narrow is the way, which leadeth unto life, and few there be that find it.
7:15  Beware of false prophets, which come to you in sheep's clothing, but inwardly they are ravening wolves.
7:16  Ye shall know them by their fruits. Do men gather grapes of thorns, or figs of thistles?
7:17  Even so every good tree bringeth forth good fruit; but a corrupt tree bringeth forth evil fruit.
7:18  A good tree cannot bring forth evil fruit, neither can a corrupt tree bring forth good fruit.
7:19  Every tree that bringeth not forth good fruit is hewn down, and cast into the fire.
7:20  Wherefore by their fruits ye shall know them.
7:21  Not every one that saith unto me, Lord, Lord, shall enter into the kingdom of heaven; but he that doeth the will of my Father which is in heaven.
7:22  Many will say to me in that day, Lord, Lord, have we not prophesied in thy name? and in thy name have cast out devils? and in thy name done many wonderful works?
7:23  And then will I profess unto them, I never knew you: depart from me, ye that work iniquity.
7:24  Therefore whosoever heareth these sayings of mine, and doeth them, I will liken him unto a wise man, which built his house upon a rock:
7:25  And the rain descended, and the floods came, and the winds blew, and beat upon that house; and it fell not: for it was founded upon a rock.
7:26  And every one that heareth these sayings of mine, and doeth them not, shall be likened unto a foolish man, which built his house upon the sand:
7:27  And the rain descended, and the floods came, and the winds blew, and beat upon that house; and it fell: and great was the fall of it.
7:28  And it came to pass, when Jesus had ended these sayings, the people were astonished at his doctrine:
7:29  For he taught them as one having authority, and not as the scribes.
8:1  Sedan han hade kommit ned från berget, följde honom mycket folk.
8:2  Då trädde en spetälsk man fram och föll ned för honom och sade: »Herre, vill du, så kan du göra mig ren.»
8:3  Då räckte han ut handen och rörde vid honom och sade: »Jag vill; bliv ren.» Och strax blev han ren från sin spetälska.
8:4  Och Jesus sade till honom: »Se till, att du icke säger detta för någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär den offergåva som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.»
8:5  När han därefter kom in i Kapernaum, trädde en hövitsman fram till honom och bad honom
8:6  och sade: »Herre, min tjänare ligger därhemma lam och lider svårt.»
8:7  Han sade till honom: »Skall då jag komma och bota honom?»
8:8  Hövitsmannen svarade och sade: »Herre, jag är icke värdig att du går in under mitt tak. Men säg allenast ett ord, så bliver min tjänare frisk.
8:9  Jag är ju själv en man som står under andras befäl: jag har ock krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: 'Gå', så går han, eller till en annan: 'Kom', så kommer han; och om jag säger till min tjänare: 'Gör det', då gör han så.»
8:10  När Jesus hörde detta, förundrade han sig och sade till dem som följde honom: »Sannerligen säger jag eder: I Israel har jag icke hos någon funnit så stor tro.
8:11  Och jag säger eder: Många skola komma från öster och väster och få vara med Abraham, Isak och Jakob till bords i himmelriket,
8:12  men rikets barn skola bliva utkastade i mörkret därutanför; där skall vara gråt och tandagnisslan.»
8:13  Och Jesus sade till hövitsmannen: »Gå; såsom du tror, så må det ske dig.» Och i samma stund blev tjänaren frisk.
8:14  När Jesus sedan kom in i Petrus' hus, fick han se hans svärmoder ligga sjuk i feber.
8:15  Då rörde han vid hennes hand, och febern lämnade henne; och hon stod upp och betjänade honom.
8:16   Men när det hade blivit afton, förde man till honom många som voro besatta; och han drev ut andarna med sitt blotta ord, och alla som voro sjuka botade han,
8:17  för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten Esaias, när han sade: »Han tog på sig våra krankheter, och våra sjukdomar bar han.»
8:18  Då nu Jesus såg mycket folk omkring sig, bjöd han att man skulle fara över till andra stranden.
8:19  Och en skriftlärd kom fram och sade till honom: »Mästare, jag vill följa dig varthelst du går.»
8:20  Då svarade Jesus honom: »Rävarna hava kulor, och himmelens fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud.»
8:21  Och en annan av hans lärjungar sade till honom: »Herre, tillstäd mig att först gå bort och begrava min fader.»
8:22  Då svarade Jesus honom: »Följ du mig, och låt de döda begrava sina döda.»
8:23  Och han steg i båten, och hans lärjungar följde honom.

8:24  Och se, då uppstod en häftig storm på sjön, så att vågorna slogo över båten; men han låg och sov.
8:25  Då gingo de fram och väckte honom och sade: »Herre, hjälp oss; vi förgås.»
8:26  Han sade till dem: »I klentrogne, varför rädens I?» Därefter stod han upp och näpste vindarna och sjön, och det blev alldeles lugnt.
8:27  Och människorna förundrade sig och sade: »Vad är denne för en, eftersom både vindarna och sjön äro honom lydiga?»
8:28  När han så hade kommit över till gadarenernas land på andra stranden, kommo två besatta emot honom, ut från gravarna där. Och de voro mycket våldsamma, så att ingen kunde färdas den vägen fram.
8:29  Dessa ropade då och sade: »Vad har du med oss att göra, du Guds Son? Har du kommit hit för att plåga oss, förrän tid är?»
8:30  Nu gick där långt ifrån dem en stor svinhjord i bet.

8:31  Och de onda andarna bådo honom och sade: »Om du vill driva ut oss så låt oss fara in i svinhjorden.»
8:32  Då sade han till dem: »Faren åstad.» Och de gåvo sig åstad och foro in i svinen. Och se, då störtade sig hela hjorden utför branten ned i sjön och omkom i vattnet.

8:33  Men herdarna flydde; och när de hade kommit in i staden, omtalade de alltsammans, och särskilt vad som hade skett med de besatta.
8:34  Då gick hela staden ut för att möta Jesus; och när de fingo se honom, bådo de att han skulle begiva sig bort ifrån deras område.
 8:1  When he was come down from the mountain, great multitudes followed him.
8:2  And, behold, there came a leper and worshipped him, saying, Lord, if thou wilt, thou canst make me clean.
8:3  And Jesus put forth his hand, and touched him, saying, I will; be thou clean. And immediately his leprosy was cleansed.
8:4  And Jesus saith unto him, See thou tell no man; but go thy way, shew thyself to the priest, and offer the gift that Moses commanded, for a testimony unto them.
8:5  And when Jesus was entered into Capernaum, there came unto him a centurion, beseeching him,
8:6  And saying, Lord, my servant lieth at home sick of the palsy, grievously tormented.
8:7  And Jesus saith unto him, I will come and heal him.
8:8  The centurion answered and said, Lord, I am not worthy that thou shouldest come under my roof: but speak the word only, and my servant shall be healed.
8:9  For I am a man under authority, having soldiers under me: and I say to this man, Go, and he goeth; and to another, Come, and he cometh; and to my servant, Do this, and he doeth it.
8:10  When Jesus heard it, he marvelled, and said to them that followed, Verily I say unto you, I have not found so great faith, no, not in Israel.
8:11  And I say unto you, That many shall come from the east and west, and shall sit down with Abraham, and Isaac, and Jacob, in the kingdom of heaven.
8:12  But the children of the kingdom shall be cast out into outer darkness: there shall be weeping and gnashing of teeth.
8:13  And Jesus said unto the centurion, Go thy way; and as thou hast believed, so be it done unto thee. And his servant was healed in the selfsame hour.
8:14  And when Jesus was come into Peter's house, he saw his wife's mother laid, and sick of a fever.
8:15  And he touched her hand, and the fever left her: and she arose, and ministered unto them.
8:16  When the even was come, they brought unto him many that were possessed with devils: and he cast out the spirits with his word, and healed all that were sick:
8:17  That it might be fulfilled which was spoken by Esaias the prophet, saying, Himself took our infirmities, and bare our sicknesses.
8:18  Now when Jesus saw great multitudes about him, he gave commandment to depart unto the other side.
8:19  And a certain scribe came, and said unto him, Master, I will follow thee whithersoever thou goest.
8:20  And Jesus saith unto him, The foxes have holes, and the birds of the air have nests; but the Son of man hath not where to lay his head.
8:21  And another of his disciples said unto him, Lord, suffer me first to go and bury my father.
8:22  But Jesus said unto him, Follow me; and let the dead bury their dead.
8:23  And when he was entered into a ship, his disciples followed him.
8:24  And, behold, there arose a great tempest in the sea, insomuch that the ship was covered with the waves: but he was asleep.
8:25  And his disciples came to him, and awoke him, saying, Lord, save us: we perish.
8:26  And he saith unto them, Why are ye fearful, O ye of little faith? Then he arose, and rebuked the winds and the sea; and there was a great calm.
8:27  But the men marvelled, saying, What manner of man is this, that even the winds and the sea obey him!
8:28  And when he was come to the other side into the country of the Gergesenes, there met him two possessed with devils, coming out of the tombs, exceeding fierce, so that no man might pass by that way.
8:29  And, behold, they cried out, saying, What have we to do with thee, Jesus, thou Son of God? art thou come hither to torment us before the time?
8:30  And there was a good way off from them an herd of many swine feeding.
8:31  So the devils besought him, saying, If thou cast us out, suffer us to go away into the herd of swine.
8:32  And he said unto them, Go. And when they were come out, they went into the herd of swine: and, behold, the whole herd of swine ran violently down a steep place into the sea, and perished in the waters.
8:33  And they that kept them fled, and went their ways into the city, and told every thing, and what was befallen to the possessed of the devils.
8:34  And, behold, the whole city came out to meet Jesus: and when they saw him, they besought him that he would depart out of their coasts.
9:1  Och han steg i en båt och for över och kom till sin egen stad.
9:2  Då förde de till honom en lam man, som låg på en säng. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: »Var vid gott mod, min son; dina synder förlåtas dig.»
9:3  Då sade några av de skriftlärde vid sig själva: »Denne hädar.» 4. Men Jesus förstod deras tankar och sade: »Varför tänken I i edra hjärtan vad ont är?
9:5  Vilket är lättare, att säga: 'Dina synder förlåtas dig' eller att säga: 'Stå upp och gå'?
9:6  Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, så stå upp» -- sade han nu till den lame -- »och tag din säng och gå hem.»
9:7  Då stod han upp och gick hem.
9:8  När folket såg detta, blevo de häpna och prisade Gud, som hade givit sådan makt åt människor.
9:9  När Jesus därifrån gick vidare fram, fick han se en man, som hette Matteus, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.» Då stod han upp och följde honom.
9:10  När han därefter låg till bords i hans hus, kommo många publikaner och syndare dit och voro bordsgäster där, jämte Jesus och hans lärjungar.
9:11  Men då fariséerna sågo detta, sade de till hans lärjungar: »Huru kan eder mästare äta med publikaner och syndare?»
9:12  När han hörde detta, sade han: »Det är icke de friska som behöva läkare, utan de sjuka.
9:13  Men gån I åstad och lären eder vad de orden betyda: 'Jag har behag till barmhärtighet, och icke till offer.' Ty jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.»
9:14  Därefter kommo Johannes' lärjungar till honom och sade: »Varför fasta icke dina lärjungar då vi och fariséerna ofta fasta?»
9:15  Jesus svarade dem: »Icke kunna väl bröllopsgästerna sörja, så länge brudgummen är hos dem? Men den tid skall komma, då brudgummen tages ifrån dem, och då skola de fasta. --
9:16  Ingen sätter en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel, ty det isatta stycket skulle riva bort ännu mer av manteln, och hålet skulle bliva värre.
9:17  Ej heller slår man nytt vin I gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle läglarna sprängas sönder och vinet spillas ut, jämte det att läglarna fördärvades. Nej, man slår nytt vin i nya läglar, så bliva båda delarna bevarade.»
9:18  Medan han talade detta till dem, trädde en synagogföreståndare fram och föll ned för honom och sade: »Min dotter har just nu dött, men kom och lägg din hand på henne, så bliver hon åter levande.»
9:19  Då stod Jesus upp och följde honom med sina lärjungar.
9:20  Men en kvinna, som i tolv år hade lidit av blodgång, närmade sig honom bakifrån och  hörntofsen på hans mantel.

9:21  Ty hon sade vid sig själv: »Om jag allenast får röra vid hans mantel, så bliver jag hulpen.»
9:22  Då vände Jesus sig om, och när han fick se henne, sade han: »Var vid gott mod, min dotter; din tro har hjälpt dig.» Och kvinnan var hulpen från den stunden.
9:23  När Jesus sedan kom in i föreståndarens hus och fick se flöjtblåsarna och folket som höjde klagolåt,
9:24  sade han: »Gån bort härifrån; ty flickan är icke död, hon sover.» Då hånlogo de åt honom.
9:25  Men sedan folket hade blivit utvisat, gick han in och tog flickan vid handen. Då stod hon upp.
9:26  Och ryktet härom gick ut över hela det landet.
9:27  När Jesus gick därifrån, följde honom två blinda som ropade och sade: »Davids son, förbarma dig över oss.»

9:28  Och då han kom hem, trädde de blinda fram till honom; och Jesus frågade dem: »Tron I att jag kan göra detta?» De svarade honom: »Ja, Herre.»
9:29  Då rörde han vid deras ögon och sade: »Ske eder efter eder tro.»
9:30  Och deras ögon öppnades. Och Jesus tillsade dem strängeligen att se till, att ingen finge veta detta.
9:31  Men de gingo åstad och utspridde ryktet om honom över hela det landet.
9:32  När dessa voro på väg ut, förde man till honom en dövstum som var besatt.
9:33  Och när den onde anden hade blivit utdriven, talade den dövstumme. Och folket förundrade sig och sade: »Sådant har aldrig förut varit sett i Israel.»
9:34  Men fariséerna sade: »Det är med de onda andarnas furste som han driver ut de onda andarna.»
9:35  Och Jesus gick omkring i alla städer och byar och undervisade i deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet.
9:36  Och när han såg folkskarorna, ömkade han sig över dem, eftersom de voro så illa medfarna och uppgivna, »lika får som icke hava någon herde.»
9:37  Därför sade han till sina lärjungar: »Skörden är mycken, men arbetarna äro få.
9:38  Bedjen fördenskull skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.»
 9:1  And he entered into a ship, and passed over, and came into his own city.
9:2  And, behold, they brought to him a man sick of the palsy, lying on a bed: and Jesus seeing their faith said unto the sick of the palsy; Son, be of good cheer; thy sins be forgiven thee.
9:3  And, behold, certain of the scribes said within themselves, This man blasphemeth.
9:4  And Jesus knowing their thoughts said, Wherefore think ye evil in your hearts?
9:5  For whether is easier, to say, Thy sins be forgiven thee; or to say, Arise, and walk?
9:6  But that ye may know that the Son of man hath power on earth to forgive sins, (then saith he to the sick of the palsy,) Arise, take up thy bed, and go unto thine house.
9:7  And he arose, and departed to his house.
9:8  But when the multitudes saw it, they marvelled, and glorified God, which had given such power unto men.
9:9  And as Jesus passed forth from thence, he saw a man, named Matthew, sitting at the receipt of custom: and he saith unto him, Follow me. And he arose, and followed him.
9:10  And it came to pass, as Jesus sat at meat in the house, behold, many publicans and sinners came and sat down with him and his disciples.
9:11  And when the Pharisees saw it, they said unto his disciples, Why eateth your Master with publicans and sinners?
9:12  But when Jesus heard that, he said unto them, They that be whole need not a physician, but they that are sick.
9:13  But go ye and learn what that meaneth, I will have mercy, and not sacrifice: for I am not come to call the righteous, but sinners to repentance.
9:14  Then came to him the disciples of John, saying, Why do we and the Pharisees fast oft, but thy disciples fast not?
9:15  And Jesus said unto them, Can the children of the bridechamber mourn, as long as the bridegroom is with them? but the days will come, when the bridegroom shall be taken from them, and then shall they fast.
9:16  No man putteth a piece of new cloth unto an old garment, for that which is put in to fill it up taketh from the garment, and the rent is made worse.
9:17  Neither do men put new wine into old bottles: else the bottles break, and the wine runneth out, and the bottles perish: but they put new wine into new bottles, and both are preserved.
9:18  While he spake these things unto them, behold, there came a certain ruler, and worshipped him, saying, My daughter is even now dead: but come and lay thy hand upon her, and she shall live.
9:19  And Jesus arose, and followed him, and so did his disciples.
9:20  And, behold, a woman, which was diseased with an issue of blood twelve years, came behind him, and touched the hem of his garment:
9:21  For she said within herself, If I may but touch his garment, I shall be whole.
9:22  But Jesus turned him about, and when he saw her, he said, Daughter, be of good comfort; thy faith hath made thee whole. And the woman was made whole from that hour.
9:23  And when Jesus came into the ruler's house, and saw the minstrels and the people making a noise,
9:24  He said unto them, Give place: for the maid is not dead, but sleepeth. And they laughed him to scorn.
9:25  But when the people were put forth, he went in, and took her by the hand, and the maid arose.
9:26  And the fame hereof went abroad into all that land.
9:27  And when Jesus departed thence, two blind men followed him, crying, and saying, Thou son of David, have mercy on us.
9:28  And when he was come into the house, the blind men came to him: and Jesus saith unto them, Believe ye that I am able to do this? They said unto him, Yea, Lord.
9:29  Then touched he their eyes, saying, According to your faith be it unto you.
9:30  And their eyes were opened; and Jesus straitly charged them, saying, See that no man know it.
9:31  But they, when they were departed, spread abroad his fame in all that country.
9:32  As they went out, behold, they brought to him a dumb man possessed with a devil.
9:33  And when the devil was cast out, the dumb spake: and the multitudes marvelled, saying, It was never so seen in Israel.
9:34  But the Pharisees said, He casteth out devils through the prince of the devils.
9:35  And Jesus went about all the cities and villages, teaching in their synagogues, and preaching the gospel of the kingdom, and healing every sickness and every disease among the people.
9:36  But when he saw the multitudes, he was moved with compassion on them, because they fainted, and were scattered abroad, as sheep having no shepherd.
9:37  Then saith he unto his disciples, The harvest truly is plenteous, but the labourers are few;
9:38  Pray ye therefore the Lord of the harvest, that he will send forth labourers into his harvest.
10:1  Och han kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt över orena andar, till att driva ut dem, så ock makt att bota alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet.
10:2  Och dessa äro de tolv apostlarnas namn: först Simon, som kallas Petrus, och Andreas, hans broder; vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, hans broder;
10:3  Filippus och Bartolomeus; Tomas och Matteus, publikanen; Jakob, Alfeus' son, och Lebbeus;
10:4  Simon ivraren och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.
10:5  Dessa tolv sände Jesus ut; och han bjöd dem och sade:  »Ställen icke eder färd till hedningarna, och gån icke in i någon samaritisk stad,
10:6  utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.
10:7  Och där I gån fram skolen I predika och säga: 'Himmelriket är nära.'
10:8  Boten sjuka, uppväcken döda, gören spetälska rena, driven ut onda andar. I haven fått för intet; så given ock för intet.
10:9  Skaffen eder icke guld eller silver eller koppar i edra bälten,
10:10  icke någon ränsel för eder färd, ej heller dubbla livklädnader, ej heller skor eller stav; ty arbetaren är värd sin mat.
10:11  Men när I haven kommit in i någon stad eller by, så utforsken vilken därinne som är värdig, och stannen hos honom, till dess I lämnen den orten.
10:12  Och när I kommen in i ett hus, så hälsen det.
10:13  Om då det huset är värdigt, så må den frid I tillönsken det komma däröver; men om det icke är värdigt, då må den frid I tillönsken det vända tillbaka till eder.
10:14  Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på edra ord, så gån ut ur det huset eller den staden, och skudden stoftet av edra fötter.
10:15  Sannerligen säger jag eder: För Sodoms och Gomorras land skall det på domens dag bliva drägligare än för den staden.
10:16  Se, jag sänder eder åstad såsom får mitt in ibland ulvar. Varen fördenskull kloka såsom ormar och menlösa såsom duvor.
10:17  Tagen eder till vara för människorna; ty de skola draga eder inför domstolar, och i sina synagogor skola de gissla eder;
10:18  och I skolen föras fram också inför landshövdingar och konungar, för min skull, till ett vittnesbörd för dem och för hedningarna.
10:19  Men när man drager eder inför rätta, gören eder då icke bekymmer för huru eller vad I skolen tala; ty vad I skolen tala skall bliva eder givet i den stunden.
10:20  Det är icke I som skolen tala, utan det är eder Faders Ande som skall tala i eder.
10:21  Och den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas, ja ock fadern sitt barn; och barn skola sätta sig upp mot sina föräldrar och skola döda dem.
10:22  Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. --
10:23  När de nu förfölja eder i en stad, så flyn till en annan; och om de också där förfölja eder, så flyn till ännu en annan. Ty sannerligen säger jag eder: I skolen icke hava hunnit igenom alla Israels städer, förrän Människosonen kommer.
10:24  Lärjungen är icke förmer än sin mästare, ej heller är tjänaren förmer än sin herre.
10:25  Det må vara lärjungen nog, om det går honom såsom hans mästare, och tjänaren, om det går honom såsom hans herre. Om de hava kallat husbonden för Beelsebul, huru mycket mer skola de icke så kalla hans husfolk!
10:26  Frukten alltså icke för dem; ty intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet är fördolt, som icke skall bliva känt.
10:27  Vad jag säger eder i mörkret, det skolen säga i ljuset, och vad I hören viskas i edert öra, det skolen I predika på taken.
10:28  Och frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom som har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna. --
10:29  Säljas icke två sparvar för en skärv? Och icke en av dem faller till jorden utan eder Faders vilja.
10:30  Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade.
10:31  Frukten alltså icke; I ären mer värda än många sparvar.
10:32  Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen.
10:33  Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.
10:34  I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.
10:35  Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att 'sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder,
10:36  och envar får sitt eget husfolk till fiender'.
10:37  Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig;
10:38  och den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig.
10:39  Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det. --
10:40  Den som tager emot eder, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig.
10:41  Den som tager emot en profet, därför att det är en profet, han skall få en profets lön; och den som tager emot en rättfärdig man, därför att det är en rättfärdig man, han skall få en rättfärdig mans lön.
10:42  Och den som giver en av dessa små allenast en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge -- sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.»
10:1  And when he had called unto him his twelve disciples, he gave them power against unclean spirits, to cast them out, and to heal all manner of sickness and all manner of disease.
10:2  Now the names of the twelve apostles are these; The first, Simon, who is called Peter, and Andrew his brother; James the son of Zebedee, and John his brother;
10:3  Philip, and Bartholomew; Thomas, and Matthew the publican; James the son of Alphaeus, and Lebbaeus, whose surname was Thaddaeus;
10:4  Simon the Canaanite, and Judas Iscariot, who also betrayed him.
10:5  These twelve Jesus sent forth, and commanded them, saying, Go not into the way of the Gentiles, and into any city of the Samaritans enter ye not:
10:6  But go rather to the lost sheep of the house of Israel.
10:7  And as ye go, preach, saying, The kingdom of heaven is at hand.
10:8  Heal the sick, cleanse the lepers, raise the dead, cast out devils: freely ye have received, freely give.
10:9  Provide neither gold, nor silver, nor brass in your purses,
10:10  Nor scrip for your journey, neither two coats, neither shoes, nor yet staves: for the workman is worthy of his meat.

10:11  And into whatsoever city or town ye shall enter, enquire who in it is worthy; and there abide till ye go thence.

10:12  And when ye come into an house, salute it.
10:13  And if the house be worthy, let your peace come upon it: but if it be not worthy, let your peace return to you.

10:14  And whosoever shall not receive you, nor hear your words, when ye depart out of that house or city, shake off the dust of your feet.
10:15  Verily I say unto you, It shall be more tolerable for the land of Sodom and Gomorrha in the day of judgment, than for that city.
10:16  Behold, I send you forth as sheep in the midst of wolves: be ye therefore wise as serpents, and harmless as doves.
10:17  But beware of men: for they will deliver you up to the councils, and they will scourge you in their synagogues;

10:18  And ye shall be brought before governors and kings for my sake, for a testimony against them and the Gentiles.

10:19  But when they deliver you up, take no thought how or what ye shall speak: for it shall be given you in that same hour what ye shall speak.
10:20  For it is not ye that speak, but the Spirit of your Father which speaketh in you.
10:21  And the brother shall deliver up the brother to death, and the father the child: and the children shall rise up against their parents, and cause them to be put to death.
10:22  And ye shall be hated of all men for my name's sake: but he that endureth to the end shall be saved.

10:23  But when they persecute you in this city, flee ye into another: for verily I say unto you, Ye shall not have gone over the cities of Israel, till the Son of man be come.

10:24  The disciple is not above his master, nor the servant above his lord.
10:25  It is enough for the disciple that he be as his master, and the servant as his lord. If they have called the master of the house Beelzebub, how much more shall they call them of his household?
10:26  Fear them not therefore: for there is nothing covered, that shall not be revealed; and hid, that shall not be known.

10:27  What I tell you in darkness, that speak ye in light: and what ye hear in the ear, that preach ye upon the housetops.

10:28  And fear not them which kill the body, but are not able to kill the soul: but rather fear him which is able to destroy both soul and body in hell.

10:29  Are not two sparrows sold for a farthing? and one of them shall not fall on the ground without your Father.
10:30  But the very hairs of your head are all numbered.

10:31  Fear ye not therefore, ye are of more value than many sparrows.
10:32  Whosoever therefore shall confess me before men, him will I confess also before my Father which is in heaven.

10:33  But whosoever shall deny me before men, him will I also deny before my Father which is in heaven.
10:34  Think not that I am come to send peace on earth: I came not to send peace, but a sword.

10:35  For I am come to set a man at variance against his father, and the daughter against her mother, and the daughter in law against her mother in law.
10:36  And a man's foes shall be they of his own household.
10:37  He that loveth father or mother more than me is not worthy of me: and he that loveth son or daughter more than me is not worthy of me.
10:38  And he that taketh not his cross, and followeth after me, is not worthy of me.
10:39  He that findeth his life shall lose it: and he that loseth his life for my sake shall find it.
10:40  He that receiveth you receiveth me, and he that receiveth me receiveth him that sent me.

10:41  He that receiveth a prophet in the name of a prophet shall receive a prophet's reward; and he that receiveth a righteous man in the name of a righteous man shall receive a righteous man's reward.
10:42  And whosoever shall give to drink unto one of these little ones a cup of cold water only in the name of a disciple, verily I say unto you, he shall in no wise lose his reward.
11:1  När Jesus hade givit sina tolv lärjungar alla dessa bud, gick han därifrån vidare, för att undervisa och predika i deras städer.
11:2  Men när Johannes i sitt fängelse fick höra om Kristi gärningar, sände han bud med sina lärjungar
11:3  och lät fråga honom: »Är du den som skulle komma, eller skola vi förbida någon annan?»
11:4  Då svarade Jesus och sade till dem: »Gån tillbaka och omtalen för Johannes vad I hören och sen:
11:5  blinda få sin syn, halta gå, spetälska bliva rena, döva höra, döda uppstå, och 'för fattiga förkunnas glädjens budskap'.
11:6  Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.»
11:7   När dessa sedan gingo bort, begynte Jesus tala till folket om Johannes: »Varför var det I gingen ut i öknen? Var det för att se ett rör som drives hit och dit av vinden?
11:8  Eller varför gingen I ut? Var det för att se en människa klädd i fina kläder? De som bära fina kläder, dem finnen I ju i konungapalatsen.
11:9  Varför gingen I då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag säger eder: Ännu mer än en profet är han.
11:10  Han är den om vilken det är skrivet: 'Se, jag sänder ut min ängel framför dig, och han skall bereda vägen för dig.'
11:11  Sannerligen säger jag eder: Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen uppstått, som har varit större än Johannes döparen; men den som är minst i himmelriket är likväl större än han.
11:12  Och från Johannes döparens dagar intill denna stund tränger himmelriket fram med storm, och människor storma fram och rycka det till sig.
11:13  Ty alla profeterna och lagen hava profeterat intill Johannes;
11:14  och om I viljen tro det: han är Elias, den som skulle komma.
11:15  Den som har öron, han höre.
11:16  Men vad skall jag likna detta släkte vid? Det är likt barn som sitta på torgen och ropa till andra barn
11:17  och säga: 'Vi hava spelat för eder, och I haven icke dansat; vi hava sjungit sorgesång, och I haven icke jämrat eder.'
11:18  Ty Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och så säger man: 'Han är besatt av en ond ande.'
11:19  Människosonen kom, och han både äter och dricker, och nu säger man: 'Se vilken frossare och vindrinkare han är, en publikaners och syndares vän!' Men Visheten har fått rätt av sina barn.»
11:20  Därefter begynte han tala bestraffande ord till de städer i vilka han hade utfört så många av sina kraftgärningar, och förehålla dem att de icke hade gjort bättring:
11:21  »Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som äro gjorda i eder hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så skulle de för länge sedan hava gjort bättring i säck och aska.
11:22  Men jag säger eder: För Tyrus och Sidon skall det på domens dag bliva drägligare än för eder.
11:23  Och du, Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen? Nej, ned till dödsriket måste du fara. Ty om de kraftgärningar som äro gjorda i dig hade blivit gjorda i Sodom, så skulle det hava stått ännu i dag.
11:24  Men jag säger eder att det för Sodoms land skall på domens dag bliva drägligare än för dig.»
11:25  Vid den tiden talade Jesus och sade: »Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre, för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga.
11:26  Ja, Fader; så har ju varit ditt behag.
11:27  Allt har av min Fader blivit förtrott åt mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra honom känd. --
11:28  Kommen till mig, I alla som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro.
11:29  Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat; 'så skolen I finna ro för edra själar'.
11:30  Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.»
11:1  And it came to pass, when Jesus had made an end of commanding his twelve disciples, he departed thence to teach and to preach in their cities.
11:2  Now when John had heard in the prison the works of Christ, he sent two of his disciples,
11:3  And said unto him, Art thou he that should come, or do we look for another?
11:4  Jesus answered and said unto them, Go and shew John again those things which ye do hear and see:
11:5  The blind receive their sight, and the lame walk, the lepers are cleansed, and the deaf hear, the dead are raised up, and the poor have the gospel preached to them.
11:6  And blessed is he, whosoever shall not be offended in me.
11:7  And as they departed, Jesus began to say unto the multitudes concerning John, What went ye out into the wilderness to see? A reed shaken with the wind?
11:8  But what went ye out for to see? A man clothed in soft raiment? behold, they that wear soft clothing are in kings' houses.
11:9  But what went ye out for to see? A prophet? yea, I say unto you, and more than a prophet.
11:10  For this is he, of whom it is written, Behold, I send my messenger before thy face, which shall prepare thy way before thee.
11:11  Verily I say unto you, Among them that are born of women there hath not risen a greater than John the Baptist: notwithstanding he that is least in the kingdom of heaven is greater than he.
11:12  And from the days of John the Baptist until now the kingdom of heaven suffereth violence, and the violent take it by force.
11:13  For all the prophets and the law prophesied until John.
11:14  And if ye will receive it, this is Elias, which was for to come.
11:15  He that hath ears to hear, let him hear.
11:16  But whereunto shall I liken this generation? It is like unto children sitting in the markets, and calling unto their fellows,
11:17  And saying, We have piped unto you, and ye have not danced; we have mourned unto you, and ye have not lamented.
11:18  For John came neither eating nor drinking, and they say, He hath a devil.
11:19  The Son of man came eating and drinking, and they say, Behold a man gluttonous, and a winebibber, a friend of publicans and sinners. But wisdom is justified of her children.
11:20  Then began he to upbraid the cities wherein most of his mighty works were done, because they repented not:
11:21  Woe unto thee, Chorazin! woe unto thee, Bethsaida! for if the mighty works, which were done in you, had been done in Tyre and Sidon, they would have repented long ago in sackcloth and ashes.
11:22  But I say unto you, It shall be more tolerable for Tyre and Sidon at the day of judgment, than for you.
11:23  And thou, Capernaum, which art exalted unto heaven, shalt be brought down to hell: for if the mighty works, which have been done in thee, had been done in Sodom, it would have remained until this day.
11:24  But I say unto you, That it shall be more tolerable for the land of Sodom in the day of judgment, than for thee.
11:25  At that time Jesus answered and said, I thank thee, O Father, Lord of heaven and earth, because thou hast hid these things from the wise and prudent, and hast revealed them unto babes.
11:26  Even so, Father: for so it seemed good in thy sight.
11:27  All things are delivered unto me of my Father: and no man knoweth the Son, but the Father; neither knoweth any man the Father, save the Son, and he to whomsoever the Son will reveal him.
11:28  Come unto me, all ye that labour and are heavy laden, and I will give you rest.
11:29  Take my yoke upon you, and learn of me; for I am meek and lowly in heart: and ye shall find rest unto your souls.
11:30  For my yoke is easy, and my burden is light.
12:1  Vid den tiden tog Jesus på sabbaten vägen genom ett sädesfält; och hans lärjungar blevo hungriga och begynte rycka av ax och äta.
12:2  När fariséerna sågo detta, sade de till honom: »Se, dina lärjungar göra vad som icke är lovligt att göra på en sabbat.»
12:3  Han svarade dem: »Haven I icke läst vad David gjorde, när han och de som följde honom blevo hungriga:
12:4  huru han då gick in i Guds hus, och huru de åto skådebröden, fastän det ju varken för honom eller för dem som följde honom var lovligt att äta sådant bröd, utan allenast för prästerna?
12:5  Eller haven I icke läst i lagen att prästerna på sabbaten bryta sabbaten i helgedomen, och likväl äro utan skuld?
12:6  Men jag säger eder: Här är vad som är förmer än helgedomen.
12:7  Och haden I förstått vad det är: 'Jag har behag till barmhärtighet, och icke till offer', så skullen I icke hava dömt dem skyldiga, som äro utan skuld.
12:8  Ty Människosonen är herre över sabbaten.»
12:9  Och han gick därifrån vidare och kom in i deras synagoga.
12:10  Och se, där var en man som hade en förvissnad hand. Då frågade de honom och sade: »Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten?» De ville nämligen få något att anklaga honom för.
12:11  Men han sade till dem: »Om någon bland eder har ett får, och detta på sabbaten faller i en grop, fattar han icke då i det och drager upp det?
12:12  Huru mycket mer värd är nu icke en människa än ett får! Alltså är det lovligt att på sabbaten göra vad gott är.»
12:13  Därefter sade han till mannen: »Räck ut din hand.» Och han räckte ut den, och den blev frisk igen och färdig såsom den andra. --
12:14  Då gingo fariséerna bort och fattade det beslutet om honom, att de skulle förgöra honom.
12:15  Men när Jesus fick veta detta, gick han bort därifrån; och många följde honom, och han botade dem alla,
12:16  men förbjöd dem strängeligen att utbreda ryktet om honom.
12:17  Ty det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten Esaias, när han sade:
12:18   »Se, över min tjänare, som jag har utvalt, min älskade, i vilken min själ har funnit behag, över honom skall jag låta min Ande komma, och han skall förkunna rätten bland folken.
12:19  Han skall icke kiva eller skria, och hans röst skall man icke höra på gatorna,
12:20  Ett brutet rör skall han icke sönderkrossa, och en rykande veke skall han icke utsläcka, intill dess att han har fört rätten fram till seger.
12:21  Och till hans namn skola folken sätta sitt hopp.»
12:22  Då förde man till honom en besatt, som var blind och dövstum. Och han botade honom, så att den dövstumme talade och såg.
12:23  Och allt folket uppfylldes av häpnad och sade: »Månne icke denne är Davids son?»
12:24  Men när fariséerna hörde detta, sade de: »Det är allenast med Beelsebul, de onda andarnas furste, som denne driver ut de onda andarna.»
12:25  Men han förstod deras tankar och sade till dem:  »Vart rike som har kommit i strid med sig självt bliver förött, och intet samhälle eller hus som har kommit i strid med sig självt kan hava bestånd.
12:26  Om nu Satan driver ut Satan, så har han kommit i strid med sig själv. Huru kan då hans rike hava bestånd?
12:27  Och om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna, med vem driva då edra egna anhängare ut dem? De skola alltså vara edra domare.
12:28  Om det åter är med Guds Ande som jag driver ut de onda andarna, så har ju Guds rike kommit till eder. --
12:29  Eller huru kan någon gå in i en stark mans hus och beröva honom hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke? Först därefter kan han plundra hans hus.
12:30  Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar.
12:31  Därför säger jag eder: All annan synd och hädelse skall bliva människorna förlåten, men hädelse mot Anden skall icke bliva förlåten.
12:32  Ja, om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva honom förlåtet; men om någon säger något mot den helige Ande, så skall det icke bliva honom förlåtet, varken i denna tidsåldern eller i den tillkommande.
12:33  I måsten döma så: antingen är trädet gott, och då måste dess frukt vara god; eller är trädet dåligt, och då måste dess frukt vara dålig. Ty av frukten känner man trädet.
12:34  I huggormars avföda, huru skullen I kunna tala något gott, då I själva ären onda? Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen.
12:35  En god människa bär ur sitt goda förråd fram vad gott är, och en ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är.
12:36  Men jag säger eder, att för vart fåfängligt ord som människorna tala skola de göra räkenskap på domens dag.
12:37  Ty efter dina ord skall du dömas rättfärdig, och efter dina ord skall du dömas skyldig.»
12:38  Då togo några av de skriftlärde och fariséerna till orda och sade till honom: »Mästare, vi skulle vilja se något tecken av dig.»
12:39  Men han svarade och sade till dem:  »Ett ont och trolöst släkte är detta! Det åstundar ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än profeten Jonas' tecken.
12:40  Ty likasom Jonas tre dagar och tre nätter var i den stora fiskens buk, så skall ock Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens sköte.
12:41  Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas' predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas.
12:42  Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty hon kom från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, här är vad som är mer än Salomo.
12:43  När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han omkring i ökentrakter och söker efter ro, men finner ingen.
12:44  Då säger han: 'Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag gick ut ifrån.' Och när han kommer dit och finner det stå ledigt och vara fejat och prytt,
12:45  då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver för den människan det sista värre än det första. Så skall det ock gå med detta onda släkte.»
12:46  Medan han ännu talade till folket, kommo hans moder och hans bröder och stannade därutanför och ville tala med honom.
12:47  Då sade någon till honom: »Se, din moder och dina bröder stå härutanför och vilja tala med dig.»
12:48  Men han svarade och sade till den som omtalade detta för honom: »Vilken är min moder, och vilka äro mina bröder?»
12:49  Och han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: »Se här är min moder, och här äro mina bröder!
12:50  Ty var och en som gör min himmelske Faders vilja, den är min broder och min syster och min moder.»
 12:1  At that time Jesus went on the sabbath day through the corn; and his disciples were an hungred, and began to pluck the ears of corn and to eat.
12:2  But when the Pharisees saw it, they said unto him, Behold, thy disciples do that which is not lawful to do upon the sabbath day.
12:3  But he said unto them, Have ye not read what David did, when he was an hungred, and they that were with him;
12:4  How he entered into the house of God, and did eat the shewbread, which was not lawful for him to eat, neither for them which were with him, but only for the priests?
12:5  Or have ye not read in the law, how that on the sabbath days the priests in the temple profane the sabbath, and are blameless?
12:6  But I say unto you, That in this place is one greater than the temple.
12:7  But if ye had known what this meaneth, I will have mercy, and not sacrifice, ye would not have condemned the guiltless.
12:8  For the Son of man is Lord even of the sabbath day.
12:9  And when he was departed thence, he went into their synagogue:
12:10  And, behold, there was a man which had his hand withered. And they asked him, saying, Is it lawful to heal on the sabbath days? that they might accuse him.
12:11  And he said unto them, What man shall there be among you, that shall have one sheep, and if it fall into a pit on the sabbath day, will he not lay hold on it, and lift it out?
12:12  How much then is a man better than a sheep? Wherefore it is lawful to do well on the sabbath days.
12:13  Then saith he to the man, Stretch forth thine hand. And he stretched it forth; and it was restored whole, like as the other.
12:14  Then the Pharisees went out, and held a council against him, how they might destroy him.
12:15  But when Jesus knew it, he withdrew himself from thence: and great multitudes followed him, and he healed them all;
12:16  And charged them that they should not make him known:
12:17  That it might be fulfilled which was spoken by Esaias the prophet, saying,
12:18  Behold my servant, whom I have chosen; my beloved, in whom my soul is well pleased: I will put my spirit upon him, and he shall shew judgment to the Gentiles.
12:19  He shall not strive, nor cry; neither shall any man hear his voice in the streets.

12:20  A bruised reed shall he not break, and smoking flax shall he not quench, till he send forth judgment unto victory.

12:21  And in his name shall the Gentiles trust.
12:22  Then was brought unto him one possessed with a devil, blind, and dumb: and he healed him, insomuch that the blind and dumb both spake and saw.
12:23  And all the people were amazed, and said, Is not this the son of David?
12:24  But when the Pharisees heard it, they said, This fellow doth not cast out devils, but by Beelzebub the prince of the devils.
12:25  And Jesus knew their thoughts, and said unto them, Every kingdom divided against itself is brought to desolation; and every city or house divided against itself shall not stand:

12:26  And if Satan cast out Satan, he is divided against himself; how shall then his kingdom stand?
12:27  And if I by Beelzebub cast out devils, by whom do your children cast them out? therefore they shall be your judges.
12:28  But if I cast out devils by the Spirit of God, then the kingdom of God is come unto you.
12:29  Or else how can one enter into a strong man's house, and spoil his goods, except he first bind the strong man? and then he will spoil his house.
12:30  He that is not with me is against me; and he that gathereth not with me scattereth abroad.
12:31  Wherefore I say unto you, All manner of sin and blasphemy shall be forgiven unto men: but the blasphemy against the Holy Ghost shall not be forgiven unto men.
12:32  And whosoever speaketh a word against the Son of man, it shall be forgiven him: but whosoever speaketh against the Holy Ghost, it shall not be forgiven him, neither in this world, neither in the world to come.
12:33  Either make the tree good, and his fruit good; or else make the tree corrupt, and his fruit corrupt: for the tree is known by his fruit.
12:34  O generation of vipers, how can ye, being evil, speak good things? for out of the abundance of the heart the mouth speaketh.
12:35  A good man out of the good treasure of the heart bringeth forth good things: and an evil man out of the evil treasure bringeth forth evil things.
12:36  But I say unto you, That every idle word that men shall speak, they shall give account thereof in the day of judgment.
12:37  For by thy words thou shalt be justified, and by thy words thou shalt be condemned.
12:38  Then certain of the scribes and of the Pharisees answered, saying, Master, we would see a sign from thee.
12:39  But he answered and said unto them, An evil and adulterous generation seeketh after a sign; and there shall no sign be given to it, but the sign of the prophet Jonas:
12:40  For as Jonas was three days and three nights in the whale's belly; so shall the Son of man be three days and three nights in the heart of the earth.
12:41  The men of Nineveh shall rise in judgment with this generation, and shall condemn it: because they repented at the preaching of Jonas; and, behold, a greater than Jonas is here.
12:42  The queen of the south shall rise up in the judgment with this generation, and shall condemn it: for she came from the uttermost parts of the earth to hear the wisdom of Solomon; and, behold, a greater than Solomon is here.
12:43  When the unclean spirit is gone out of a man, he walketh through dry places, seeking rest, and findeth none.

12:44  Then he saith, I will return into my house from whence I came out; and when he is come, he findeth it empty, swept, and garnished.
12:45  Then goeth he, and taketh with himself seven other spirits more wicked than himself, and they enter in and dwell there: and the last state of that man is worse than the first. Even so shall it be also unto this wicked generation.
12:46  While he yet talked to the people, behold, his mother and his brethren stood without, desiring to speak with him.

12:47  Then one said unto him, Behold, thy mother and thy brethren stand without, desiring to speak with thee.
12:48  But he answered and said unto him that told him, Who is my mother? and who are my brethren?

12:49  And he stretched forth his hand toward his disciples, and said, Behold my mother and my brethren!
12:50  For whosoever shall do the will of my Father which is in heaven, the same is my brother, and sister, and mother.
13:1  Samma dag gick Jesus ut från huset där han bodde och satte sig vid sjön.
13:2  Då församlade sig mycket folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den, medan allt folket stod på stranden.
13:3  Och han talade till dem mycket i liknelser; han sade:  »En såningsman gick ut för att så.
13:4  Och när han sådde, föll somt vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det.
13:5  Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;
13:6  men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort.
13:7  Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det.
13:8  Men somt föll i god jord, och det gav frukt, dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt.
13:9  Den som har öron, han höre.»
13:10  Då trädde lärjungarna fram och sade till honom: »Varför talar du till dem i liknelser?»
13:11  Han svarade och sade:  »Eder är givet att lära känna himmelrikets hemligheter, men dem är det icke givet.
13:12  Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.
13:13  Därför talar jag till dem i liknelser, eftersom de med seende ögon intet se, och med hörande öron intet höra, och intet heller förstå.
13:14  Så fullbordas på dem Esaias' profetia, den som säger:  'Med hörande öron skolen I höra, och dock alls intet förstå, och med seende ögon skolen I se, och dock alls intet förnimma.
13:15  Ty detta folks hjärta har blivit förstockat, och med öronen höra de illa, och sina ögon hava de tillslutit, så att de icke se med sina ögon, eller höra med sina öron, eller förstå med sina hjärtan, och omvända sig och bliva helade av mig.
13:16  Men saliga äro edra ögon, som se, och edra öron, som höra.
13:17  Ty sannerligen säger jag eder: Många profeter och rättfärdiga män åstundade att se det som I sen, men fingo dock icke se det, och att höra det som I hören, men fingo dock icke höra det.
13:18  Hören alltså I vad som menas med liknelsen om såningsmannen.
13:19  När någon hör ordet om riket, men icke förstår det, då kommer den onde och river bort det som såddes i hans hjärta. Om en sådan människa kan det sägas att säden såddes vid vägen.
13:20  Och att den såddes på stengrunden, det är sagt om den som väl hör ordet och strax tager emot det med glädje,
13:21  men som icke har någon rot i sig, utan bliver beståndande allenast till en tid, och när bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då kommer han strax på fall.
13:22  Och att den såddes bland törnena, det är sagt om den som väl hör ordet, men låter tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse förkväva det, så att han bliver utan frukt.
13:23  Men att den såddes i den goda jorden, det är sagt om den som både hör ordet och förstår det, och som jämväl bär frukt och giver dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt.»
13:24  En annan liknelse framställde han för dem; han sade: »Med himmelriket är det, såsom när en man sådde god säd i sin åker;
13:25  men när folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg.
13:26  När nu säden sköt upp och satte frukt, så visade sig ock ogräset.
13:27  Då trädde husbondens tjänare fram och sade till honom: 'Herre, du sådde ju god säd i din åker; varifrån har den då fått ogräs?
13:28  Han svarade dem: 'En ovän har gjort detta.' Tjänarna sade till honom: 'Vill du alltså att vi skola gå åstad och samla det tillhopa?'
13:29  Men han svarade: 'Nej; ty då kunden I rycka upp vetet jämte ogräset, när I samlen detta tillhopa.
13:30  Låten båda slagen växa tillsammans intill skördetiden; och när skördetiden är inne, vill jag säga till skördemännen: 'Samlen först tillhopa ogräset, och binden det i knippor till att brännas upp, och samlen sedan in vetet i min lada.'»
13:31  En annan liknelse framställde han för dem; han sade: »Himmelriket är likt ett senapskorn som en man tager och lägger ned i sin åker.
13:32  Det är minst av alla frön, men när det har växt upp, är det störst bland kryddväxter; ja, det bliver ett träd, så att himmelens fåglar komma och bygga sina nästen på dess grenar.»
13:33  En annan liknelse framställde han för dem: »Himmelriket är likt en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre skäppor mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.»
13:34  Allt detta talade Jesus i liknelser till folket, och utan liknelser talade han intet till dem.
13:35  Ty det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten som sade: »Jag vill öppna min mun till liknelser, uppenbara vad förborgat har varit från världens begynnelse.»
13:36  Därefter lät han folket gå och gick själv hem. Och hans lärjungar trädde fram till honom och sade: »Uttyd för oss liknelsen om ogräset i åkern.»
13:37  Han svarade och sade:  »Den som sår den goda säden är Människosonen.
13:38  Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är ondskans barn.

13:39  Ovännen, som sådde det, är djävulen. Skördetiden är tidens ände. Skördemännen är änglar.
13:40  Såsom nu ogräset samlas tillhopa och brännes upp i eld, så skall det ock ske vid tidens ände.
13:41  Människosonen skall då sända ut sina änglar, och de skola samla tillhopa och föra bort ur hans rike alla dem som äro andra till fall, och dem som göra vad orätt är,
13:42  och skola kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan.
13:43  Då skola de rättfärdiga lysa såsom solen, i sin Faders rike. Den som har öron, han höre.
13:44  Himmelriket är likt en skatt som har blivit gömd i en åker. Och en man finner den, men håller det hemligt; och i sin glädje går han bort och säljer allt vad han äger och köper den åkern.
13:45  Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en köpman söker efter goda pärlor;
13:46  och då han har funnit en dyrbar pärla, går han bort och säljer vad han äger och köper den.
13:47  Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en not kastas i havet och samlar tillhopa fiskar av alla slag.
13:48  När den så bliver full, drager man upp den på stranden och sätter sig ned och samlar de goda i kärl, men de dåliga kastar man bort. --
13:49  Så skall det ock ske vid tidens ände: änglarna skola gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga
13:50  och kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan.
13:51  Haven I förstått allt detta?» De svarade honom: »Ja.»

13:52  Då sade han till dem: »Så är nu var skriftlärd, som har blivit en lärjunge för himmelriket, lik en husbonde som ur sitt förråd bär fram nytt och gammalt.»
13:53  När Jesus hade framställt alla dessa liknelser, drog han bort därifrån.
13:54  Och han kom till sin fädernestad, och där undervisade han folket i deras synagoga, så att de häpnade och sade: »Varifrån har han fått denna vishet? Och hans kraftgärningar, varifrån komma de?

13:55  Är då denne icke timmermannens son? Heter icke hans moder Maria, och heta icke hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas?
13:56  Och hans systrar, bo de icke alla hos oss? Varifrån har han då fått allt detta?»
13:57  Så blev han för dem en stötesten. Men Jesus sade till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och i sitt eget hus.»
13:58  Och för deras otros skull gjorde han där icke många kraftgärningar.
13:1  The same day went Jesus out of the house, and sat by the sea side.
13:2  And great multitudes were gathered together unto him, so that he went into a ship, and sat; and the whole multitude stood on the shore.
13:3  And he spake many things unto them in parables, saying, Behold, a sower went forth to sow;
13:4  And when he sowed, some seeds fell by the way side, and the fowls came and devoured them up:
13:5  Some fell upon stony places, where they had not much earth: and forthwith they sprung up, because they had no deepness of earth:
13:6  And when the sun was up, they were scorched; and because they had no root, they withered away.
13:7  And some fell among thorns; and the thorns sprung up, and choked them:
13:8  But other fell into good ground, and brought forth fruit, some an hundredfold, some sixtyfold, some thirtyfold.
13:9  Who hath ears to hear, let him hear.
13:10  And the disciples came, and said unto him, Why speakest thou unto them in parables?
13:11  He answered and said unto them, Because it is given unto you to know the mysteries of the kingdom of heaven, but to them it is not given.
13:12  For whosoever hath, to him shall be given, and he shall have more abundance: but whosoever hath not, from him shall be taken away even that he hath.
13:13  Therefore speak I to them in parables: because they seeing see not; and hearing they hear not, neither do they understand.
13:14  And in them is fulfilled the prophecy of Esaias, which saith, By hearing ye shall hear, and shall not understand; and seeing ye shall see, and shall not perceive:
13:15  For this people's heart is waxed gross, and their ears are dull of hearing, and their eyes they have closed; lest at any time they should see with their eyes and hear with their ears, and should understand with their heart, and should be converted, and I should heal them.
13:16  But blessed are your eyes, for they see: and your ears, for they hear.
13:17  For verily I say unto you, That many prophets and righteous men have desired to see those things which ye see, and have not seen them; and to hear those things which ye hear, and have not heard them.
13:18  Hear ye therefore the parable of the sower.
13:19  When any one heareth the word of the kingdom, and understandeth it not, then cometh the wicked one, and catcheth away that which was sown in his heart. This is he which received seed by the way side.
13:20  But he that received the seed into stony places, the same is he that heareth the word, and anon with joy receiveth it;
13:21  Yet hath he not root in himself, but dureth for a while: for when tribulation or persecution ariseth because of the word, by and by he is offended.
13:22  He also that received seed among the thorns is he that heareth the word; and the care of this world, and the deceitfulness of riches, choke the word, and he becometh unfruitful.
13:23  But he that received seed into the good ground is he that heareth the word, and understandeth it; which also beareth fruit, and bringeth forth, some an hundredfold, some sixty, some thirty.
13:24  Another parable put he forth unto them, saying, The kingdom of heaven is likened unto a man which sowed good seed in his field:
13:25  But while men slept, his enemy came and sowed tares among the wheat, and went his way.
13:26  But when the blade was sprung up, and brought forth fruit, then appeared the tares also.
13:27  So the servants of the householder came and said unto him, Sir, didst not thou sow good seed in thy field? from whence then hath it tares?
13:28  He said unto them, An enemy hath done this. The servants said unto him, Wilt thou then that we go and gather them up?
13:29  But he said, Nay; lest while ye gather up the tares, ye root up also the wheat with them.
13:30  Let both grow together until the harvest: and in the time of harvest I will say to the reapers, Gather ye together first the tares, and bind them in bundles to burn them: but gather the wheat into my barn.
13:31  Another parable put he forth unto them, saying, The kingdom of heaven is like to a grain of mustard seed, which a man took, and sowed in his field:
13:32  Which indeed is the least of all seeds: but when it is grown, it is the greatest among herbs, and becometh a tree, so that the birds of the air come and lodge in the branches thereof.
13:33  Another parable spake he unto them; The kingdom of heaven is like unto leaven, which a woman took, and hid in three measures of meal, till the whole was leavened.
13:34  All these things spake Jesus unto the multitude in parables; and without a parable spake he not unto them:
13:35  That it might be fulfilled which was spoken by the prophet, saying, I will open my mouth in parables; I will utter things which have been kept secret from the foundation of the world.
13:36  Then Jesus sent the multitude away, and went into the house: and his disciples came unto him, saying, Declare unto us the parable of the tares of the field.
13:37  He answered and said unto them, He that soweth the good seed is the Son of man;
13:38  The field is the world; the good seed are the children of the kingdom; but the tares are the children of the wicked one;
13:39  The enemy that sowed them is the devil; the harvest is the end of the world; and the reapers are the angels.
13:40  As therefore the tares are gathered and burned in the fire; so shall it be in the end of this world.
13:41  The Son of man shall send forth his angels, and they shall gather out of his kingdom all things that offend, and them which do iniquity;
13:42  And shall cast them into a furnace of fire: there shall be wailing and gnashing of teeth.
13:43  Then shall the righteous shine forth as the sun in the kingdom of their Father. Who hath ears to hear, let him hear.
13:44  Again, the kingdom of heaven is like unto treasure hid in a field; the which when a man hath found, he hideth, and for joy thereof goeth and selleth all that he hath, and buyeth that field.
13:45  Again, the kingdom of heaven is like unto a merchant man, seeking goodly pearls:
13:46  Who, when he had found one pearl of great price, went and sold all that he had, and bought it.
13:47  Again, the kingdom of heaven is like unto a net, that was cast into the sea, and gathered of every kind:
13:48  Which, when it was full, they drew to shore, and sat down, and gathered the good into vessels, but cast the bad away.
13:49  So shall it be at the end of the world: the angels shall come forth, and sever the wicked from among the just,
13:50  And shall cast them into the furnace of fire: there shall be wailing and gnashing of teeth.
13:51  Jesus saith unto them, Have ye understood all these things? They say unto him, Yea, Lord.
13:52  Then said he unto them, Therefore every scribe which is instructed unto the kingdom of heaven is like unto a man that is an householder, which bringeth forth out of his treasure things new and old.
13:53  And it came to pass, that when Jesus had finished these parables, he departed thence.
13:54  And when he was come into his own country, he taught them in their synagogue, insomuch that they were astonished, and said, Whence hath this man this wisdom, and these mighty works?
13:55  Is not this the carpenter's son? is not his mother called Mary? and his brethren, James, and Joses, and Simon, and Judas?
13:56  And his sisters, are they not all with us? Whence then hath this man all these things?
13:57  And they were offended in him. But Jesus said unto them, A prophet is not without honour, save in his own country, and in his own house.
13:58  And he did not many mighty works there because of their unbelief.
14:1  Vid den tiden fick Herodes, landsfursten, höra ryktet om Jesus.
14:2  Då sade han till sina tjänare: »Det är Johannes döparen. Han har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.»
14:3  Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull.
14:4  Ty Johannes hade sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava henne.»
14:5  Och han hade velat döda honom, men han fruktade för folket, eftersom de höllo honom för en profet.
14:6  Men så kom Herodes' födelsedag. Då dansade Herodias' dotter inför dem; och hon behagade Herodes så mycket,
14:7  att han med en ed lovade att giva henne vad helst hon begärde.
14:8  Hon sade då, såsom hennes moder ingav henne: »Giv mig här på ett fat Johannes döparens huvud.»
14:9  Då blev konungen bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull bjöd han att man skulle giva henne det,
14:10  och sände åstad och lät halshugga Johannes i fängelset.
14:11  Och hans huvud blev framburet på ett fat och givet åt flickan; och hon bar det till sin moder.
14:12  Men hans lärjungar kommo och togo hans döda kropp och begrovo honom. Sedan gingo de och omtalade det för Jesus.
14:13  Då Jesus hörde detta, for han i en båt därifrån bort till en öde trakt, där de kunde vara allena. Men när folket fick höra härom, kommo de landvägen efter honom från städerna.
14:14  Och då han steg i land, fick han se att där var mycket folk; och han ömkade sig över dem och botade deras sjuka.
14:15   Men när det led mot aftonen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och tiden är redan framskriden. Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort i byarna och köpa sig mat.»
14:16  Men Jesus sade till dem: »De behöva icke gå bort; given I dem att äta.»
14:17  De svarade honom: »Vi hava här icke mer än fem bröd och två fiskar.»
14:18  Då sade han: »Bären dem hit till mig.»
14:19  Därefter tillsade han folket att lägga sig ned i gräset. Och han tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt folket.
14:20  Och de åto alla och blevo mätta Sedan samlade man upp de överblivna styckena, tolv korgar fulla.
14:21  Men de som hade ätit voro vid pass fem tusen män, förutom kvinnor och barn.
14:22  Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra stranden, medan han tillsåg att folket skildes åt.
14:23  Och sedan detta hade skett, gick han upp på berget för att vara allena och bedja. När det så hade blivit afton, var han där ensam.
14:24  Båten var då redan många stadier från land och hårt ansatt av vågorna, ty vinden låg emot.
14:25  Men under fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående fram över sjön.
14:26  När då lärjungarna fingo se honom gå på sjön, blevo de förfärade och sade: »Det är en vålnad», och ropade av förskräckelse.
14:27  Men Jesus begynte strax tala till dem och sade: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.»
14:28  Då svarade Petrus honom och sade: »Herre, är det du, så bjud mig att komma till dig på vattnet.»
14:29  Han sade: »Kom.» Då steg Petrus ut ur båten och begynte gå på vattnet och kom till Jesus.
14:30  Men när han såg huru stark vinden var, blev han förskräckt; och då han nu begynte sjunka, ropade han och sade: »Herre, hjälp mig.»
14:31  Och strax räckte Jesus ut handen och fattade i honom och sade till honom: »Du klentrogne, varför tvivlade du?»
14:32  När de sedan hade kommit upp i båten, lade sig vinden.
14:33  Men de som voro i båten föllo ned för honom och sade: »Förvisso är du Guds Son.»
14:34  När de hade farit över, kommo de till Gennesarets land.
14:35  Då nu folket där på orten kände igen honom, sände de ut bud i hela trakten däromkring, och man förde till honom alla som voro sjuka.
14:36  Och de bådo honom att allenast få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna.
14:1  At that time Herod the tetrarch heard of the fame of Jesus,
14:2  And said unto his servants, This is John the Baptist; he is risen from the dead; and therefore mighty works do shew forth themselves in him.
14:3  For Herod had laid hold on John, and bound him, and put him in prison for Herodias' sake, his brother Philip's wife.
14:4  For John said unto him, It is not lawful for thee to have her.
14:5  And when he would have put him to death, he feared the multitude, because they counted him as a prophet.
14:6  But when Herod's birthday was kept, the daughter of Herodias danced before them, and pleased Herod.
14:7  Whereupon he promised with an oath to give her whatsoever she would ask.
14:8  And she, being before instructed of her mother, said, Give me here John Baptist's head in a charger.
14:9  And the king was sorry: nevertheless for the oath's sake, and them which sat with him at meat, he commanded it to be given her.
14:10  And he sent, and beheaded John in the prison.

14:11  And his head was brought in a charger, and given to the damsel: and she brought it to her mother.
14:12  And his disciples came, and took up the body, and buried it, and went and told Jesus.
14:13  When Jesus heard of it, he departed thence by ship into a desert place apart: and when the people had heard thereof, they followed him on foot out of the cities.
14:14  And Jesus went forth, and saw a great multitude, and was moved with compassion toward them, and he healed their sick.
14:15  And when it was evening, his disciples came to him, saying, This is a desert place, and the time is now past; send the multitude away, that they may go into the villages, and buy themselves victuals.
14:16  But Jesus said unto them, They need not depart; give ye them to eat.
14:17  And they say unto him, We have here but five loaves, and two fishes.
14:18  He said, Bring them hither to me.
14:19  And he commanded the multitude to sit down on the grass, and took the five loaves, and the two fishes, and looking up to heaven, he blessed, and brake, and gave the loaves to his disciples, and the disciples to the multitude.
14:20  And they did all eat, and were filled: and they took up of the fragments that remained twelve baskets full.
14:21  And they that had eaten were about five thousand men, beside women and children.
14:22  And straightway Jesus constrained his disciples to get into a ship, and to go before him unto the other side, while he sent the multitudes away.
14:23  And when he had sent the multitudes away, he went up into a mountain apart to pray: and when the evening was come, he was there alone.
14:24  But the ship was now in the midst of the sea, tossed with waves: for the wind was contrary.
14:25  And in the fourth watch of the night Jesus went unto them, walking on the sea.
14:26  And when the disciples saw him walking on the sea, they were troubled, saying, It is a spirit; and they cried out for fear.
14:27  But straightway Jesus spake unto them, saying, Be of good cheer; it is I; be not afraid.
14:28  And Peter answered him and said, Lord, if it be thou, bid me come unto thee on the water.
14:29  And he said, Come. And when Peter was come down out of the ship, he walked on the water, to go to Jesus.
14:30  But when he saw the wind boisterous, he was afraid; and beginning to sink, he cried, saying, Lord, save me.
14:31  And immediately Jesus stretched forth his hand, and caught him, and said unto him, O thou of little faith, wherefore didst thou doubt?
14:32  And when they were come into the ship, the wind ceased.
14:33  Then they that were in the ship came and worshipped him, saying, Of a truth thou art the Son of God.
14:34  And when they were gone over, they came into the land of Gennesaret.
14:35  And when the men of that place had knowledge of him, they sent out into all that country round about, and brought unto him all that were diseased;
14:36  And besought him that they might only touch the hem of his garment: and as many as touched were made perfectly whole.
15:1  Härefter kommo fariséer och skriftlärde från Jerusalem till Jesus och sade:
15:2  »Varför överträda dina lärjungar de äldstes stadgar? De två ju icke sina händer, när de skola äta.»
15:3  Men han svarade och sade till dem: »Varför överträden I själva Guds bud, för edra stadgars skull?
15:4  Gud har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och: 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.'
15:5  Men I sägen, att om någon säger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom offergåva', då behöver han alls icke hedra sin fader eller sin moder.
15:6  I haven så gjort Guds budord om intet, för edra stadgars skull.
15:7  I skrymtare, rätt profeterade Esaias om eder, när han sade:
15:8   'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig;

15:9  och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.'»
15:10  Och han kallade folket till sig och sade till dem: »Hören och förstån.
15:11  Icke vad som går in i munnen orenar människan, men vad som går ut ifrån munnen, det orenar människan.»
15:12  Då trädde hans lärjungar fram och sade till honom: »Vet du, att när fariséerna hörde det du nu sade, var det för dem en stötesten?»
15:13  Men han svarade och sade: »Var planta som min himmelske Fader icke har planterat skall ryckas upp med rötterna.
15:14  Frågen icke efter dem. De äro blinda ledare; och om en blind leder en blind, så falla de båda i gropen.»
15:15  Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Uttyd för oss detta bildliga tal.»
15:16  Han sade: »Ären då också I ännu utan förstånd?
15:17  Insen I icke att allt som går in i munnen, det går ned i buken och har sin naturliga utgång?

15:18  Men vad som går ut ifrån munnen, det kommer från hjärtat, och det är detta som orenar människan.
15:19  Ty från hjärtat komma onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse.
15:20  Det är detta som orenar människan; men att äta med otvagna händer, det orenar icke människan.»
15:21  Och Jesus begav sig bort därifrån och drog sig undan till trakten av Tyrus och Sidon.
15:22  Då kom en kananeisk kvinna från det området och ropade och sade: »Herre, Davids son, förbarma dig över mig. Min dotter plågas svårt av en ond ande.»

15:23  Men han svarade henne icke ett ord. Då trädde hans lärjungar fram och bådo honom och sade: »Giv henne besked; hon förföljer oss ju med sitt ropande.»
15:24  Han svarade och sade: »Jag är icke utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus.»
15:25  Men hon kom fram och föll ned för honom och sade: »Herre, hjälp mig.»
15:26  Då svarade han och sade: »Det är otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna.»
15:27  Hon sade: »Ja, Herre. Också äta ju hundarna allenast av de smulor som falla ifrån deras herrars bord.»
15:28  Då svarade Jesus och svarade till henne: »O kvinna, din tro är stor. Ske dig såsom du vill.» Och hennes dotter var frisk från den stunden.
15:29  Men Jesus gick därifrån vidare och kom till Galileiska sjön. Och han gick upp på berget och satte sig där.

15:30  Då kom mycket folk till honom, och de hade med sig halta, blinda, dövstumma, lytta och många andra; dem lade de ner för hans fötter, och han botade dem,

15:31  så att folket förundrade sig, när de funno dövstumma tala, lytta vara friska och färdiga, halta gå och blinda se. Och man prisade Israels Gud.
15:32   Och Jesus kallade sina lärjungar till sig och sade: »Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta; och jag vill icke låta dem gå ifrån mig fastande, för att de icke skola uppgivas på vägen.»
15:33  Då sade lärjungarna till honom: »Varifrån skola vi här, i en öken, få så mycket bröd, att vi kunna mätta så mycket folk?»
15:34  Jesus frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju, och därtill några få småfiskar.»
15:35  Då tillsade han folket att lägra sig på marken.

15:36  Och han tog de sju bröden, så ock fiskarna, och tackade Gud och bröt bröden och gav åt lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt folket.
15:37  Så åto de alla och blevo mätta. Och de överblivna styckena samlade man sedan upp, sju korgar fulla.
15:38  Men de som hade ätit voro fyra tusen män, förutom kvinnor och barn.
15:39  Sedan lät han folket skiljas åt och steg i båten och for till Magadans område.
 15:1  Then came to Jesus scribes and Pharisees, which were of Jerusalem, saying,
15:2  Why do thy disciples transgress the tradition of the elders? for they wash not their hands when they eat bread.
15:3  But he answered and said unto them, Why do ye also transgress the commandment of God by your tradition?
15:4  For God commanded, saying, Honour thy father and mother: and, He that curseth father or mother, let him die the death.
15:5  But ye say, Whosoever shall say to his father or his mother, It is a gift, by whatsoever thou mightest be profited by me;
15:6  And honour not his father or his mother, he shall be free. Thus have ye made the commandment of God of none effect by your tradition.
15:7  Ye hypocrites, well did Esaias prophesy of you, saying,
15:8  This people draweth nigh unto me with their mouth, and honoureth me with their lips; but their heart is far from me.
15:9  But in vain they do worship me, teaching for doctrines the commandments of men.
15:10  And he called the multitude, and said unto them, Hear, and understand:
15:11  Not that which goeth into the mouth defileth a man; but that which cometh out of the mouth, this defileth a man.
15:12  Then came his disciples, and said unto him, Knowest thou that the Pharisees were offended, after they heard this saying?
15:13  But he answered and said, Every plant, which my heavenly Father hath not planted, shall be rooted up.
15:14  Let them alone: they be blind leaders of the blind. And if the blind lead the blind, both shall fall into the ditch.
15:15  Then answered Peter and said unto him, Declare unto us this parable.
15:16  And Jesus said, Are ye also yet without understanding?
15:17  Do not ye yet understand, that whatsoever entereth in at the mouth goeth into the belly, and is cast out into the draught?
15:18  But those things which proceed out of the mouth come forth from the heart; and they defile the man.
15:19  For out of the heart proceed evil thoughts, murders, adulteries, fornications, thefts, false witness, blasphemies:
15:20  These are the things which defile a man: but to eat with unwashen hands defileth not a man.
15:21  Then Jesus went thence, and departed into the coasts of Tyre and Sidon.
15:22  And, behold, a woman of Canaan came out of the same coasts, and cried unto him, saying, Have mercy on me, O Lord, thou son of David; my daughter is grievously vexed with a devil.
15:23  But he answered her not a word. And his disciples came and besought him, saying, Send her away; for she crieth after us.
15:24  But he answered and said, I am not sent but unto the lost sheep of the house of Israel.
15:25  Then came she and worshipped him, saying, Lord, help me.
15:26  But he answered and said, It is not meet to take the children's bread, and to cast it to dogs.
15:27  And she said, Truth, Lord: yet the dogs eat of the crumbs which fall from their masters' table.
15:28  Then Jesus answered and said unto her, O woman, great is thy faith: be it unto thee even as thou wilt. And her daughter was made whole from that very hour.
15:29  And Jesus departed from thence, and came nigh unto the sea of Galilee; and went up into a mountain, and sat down there.
15:30  And great multitudes came unto him, having with them those that were lame, blind, dumb, maimed, and many others, and cast them down at Jesus' feet; and he healed them:
15:31  Insomuch that the multitude wondered, when they saw the dumb to speak, the maimed to be whole, the lame to walk, and the blind to see: and they glorified the God of Israel.
15:32  Then Jesus called his disciples unto him, and said, I have compassion on the multitude, because they continue with me now three days, and have nothing to eat: and I will not send them away fasting, lest they faint in the way.
15:33  And his disciples say unto him, Whence should we have so much bread in the wilderness, as to fill so great a multitude?
15:34  And Jesus saith unto them, How many loaves have ye? And they said, Seven, and a few little fishes.
15:35  And he commanded the multitude to sit down on the ground.
15:36  And he took the seven loaves and the fishes, and gave thanks, and brake them, and gave to his disciples, and the disciples to the multitude.
15:37  And they did all eat, and were filled: and they took up of the broken meat that was left seven baskets full.
15:38  And they that did eat were four thousand men, beside women and children.
15:39  And he sent away the multitude, and took ship, and came into the coasts of Magdala.
16:1  Och fariséerna och sadducéerna kommo dit och ville sätta honom på prov; de begärde att han skulle låta dem se något tecken från himmelen.
16:2  Men han svarade och sade till dem: »Om aftonen sägen I: 'Det bliver klart väder, ty himmelen är röd',
16:3  och om morgonen: 'Det bliver oväder i dag, ty himmelen är mulen och röd.' Ja, om himmelens utseende förstån I att döma, men om tidernas tecken kunnen I icke döma.
16:4  Ett ont och trolöst släkte är detta! Det åstundar ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än Jonas' tecken.» Och så lämnade han dem och gick sin väg.
16:5  När sedan lärjungarna foro åstad, över till andra stranden, hade de förgätit att taga med sig bröd.
16:6  Och Jesus sade till dem: »Sen till, att I tagen eder till vara för fariséernas och sadducéernas surdeg.»
16:7  Då talade de med varandra och sade: »Det är därför att vi icke hava tagit med oss bröd.»
16:8  Men när Jesus märkte detta, sade han: »I klentrogne, varför talen I eder emellan om att I icke haven bröd med eder?
16:9  Förstån I ännu ingenting? Och kommen I icke ihåg de fem bröden åt de fem tusen, och huru många korgar I då togen upp?
16:10  Ej heller de sju bröden åt de fyra tusen, och huru många korgar I då togen upp?
16:11  Huru kommer det då till, att I icke förstån att det ej var om bröd som jag talade till eder? Tagen eder till vara för fariséernas och sadducéernas surdeg.»
16:12  Då förstodo de att det icke var för surdeg i bröd som han hade bjudit dem att taga sig till vara, utan för fariséernas och sadducéernas lära.
16:13  Men när Jesus kom till trakten av Cesarea Filippi, frågade han sina lärjungar och sade: »Vem säger folket Människosonen vara?»
16:14  De svarade: »Somliga säga Johannes döparen, andra Elias, andra åter Jeremias eller en annan av profeterna.»
16:15  Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?»
16:16  Simon Petrus svarade och sade: »Du är Messias, den levande Gudens Son.»
16:17  Då svarade Jesus och sade till honom: »Salig är du, Simon, Jonas' son; ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig, utan min Fader, som är i himmelen.
16:18  Så säger ock jag dig att du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga.
16:19  Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen.»
16:20  Därefter förbjöd han lärjungarna att för någon säga att han var Messias.
16:21  Från den tiden begynte Jesus förklara för sina lärjungar, att han måste gå till Jerusalem och lida mycket av de äldste och översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva dödad, men att han på tredje dagen skulle uppstå igen.
16:22  Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom och sade: »Bevare dig Gud, Herre! Ingalunda får detta vederfaras dig.»
16:23  Men han vände sig om och sade till Petrus: »Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen; du är för mig en stötesten, ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan människotankar.»
16:24  Därefter sade Jesus till sina lärjungar: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig: så följe han mig.
16:25  Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det.
16:26  Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa giva till lösen för sin själ?
16:27  Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då skall han vedergälla var och en efter hans gärningar.
16:28  Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden, förrän de få se Människosonen komma i sitt rike.»
16:1  The Pharisees also with the Sadducees came, and tempting desired him that he would shew them a sign from heaven.
16:2  He answered and said unto them, When it is evening, ye say, It will be fair weather: for the sky is red.
16:3  And in the morning, It will be foul weather to day: for the sky is red and lowering. O ye hypocrites, ye can discern the face of the sky; but can ye not discern the signs of the times?
16:4  A wicked and adulterous generation seeketh after a sign; and there shall no sign be given unto it, but the sign of the prophet Jonas. And he left them, and departed.
16:5  And when his disciples were come to the other side, they had forgotten to take bread.
16:6  Then Jesus said unto them, Take heed and beware of the leaven of the Pharisees and of the Sadducees.
16:7  And they reasoned among themselves, saying, It is because we have taken no bread.
16:8  Which when Jesus perceived, he said unto them, O ye of little faith, why reason ye among yourselves, because ye have brought no bread?
16:9  Do ye not yet understand, neither remember the five loaves of the five thousand, and how many baskets ye took up?
16:10  Neither the seven loaves of the four thousand, and how many baskets ye took up?
16:11  How is it that ye do not understand that I spake it not to you concerning bread, that ye should beware of the leaven of the Pharisees and of the Sadducees?
16:12  Then understood they how that he bade them not beware of the leaven of bread, but of the doctrine of the Pharisees and of the Sadducees.
16:13  When Jesus came into the coasts of Caesarea Philippi, he asked his disciples, saying, Whom do men say that I the Son of man am?
16:14  And they said, Some say that thou art John the Baptist: some, Elias; and others, Jeremias, or one of the prophets.
16:15  He saith unto them, But whom say ye that I am?
16:16  And Simon Peter answered and said, Thou art the Christ, the Son of the living God.
16:17  And Jesus answered and said unto him, Blessed art thou, Simon Barjona: for flesh and blood hath not revealed it unto thee, but my Father which is in heaven.
16:18  And I say also unto thee, That thou art Peter, and upon this rock I will build my church; and the gates of hell shall not prevail against it.
16:19  And I will give unto thee the keys of the kingdom of heaven: and whatsoever thou shalt bind on earth shall be bound in heaven: and whatsoever thou shalt loose on earth shall be loosed in heaven.
16:20  Then charged he his disciples that they should tell no man that he was Jesus the Christ.
16:21  From that time forth began Jesus to shew unto his disciples, how that he must go unto Jerusalem, and suffer many things of the elders and chief priests and scribes, and be killed, and be raised again the third day.
16:22  Then Peter took him, and began to rebuke him, saying, Be it far from thee, Lord: this shall not be unto thee.
16:23  But he turned, and said unto Peter, Get thee behind me, Satan: thou art an offence unto me: for thou savourest not the things that be of God, but those that be of men.
16:24  Then said Jesus unto his disciples, If any man will come after me, let him deny himself, and take up his cross, and follow me.
16:25  For whosoever will save his life shall lose it: and whosoever will lose his life for my sake shall find it.
16:26  For what is a man profited, if he shall gain the whole world, and lose his own soul? or what shall a man give in exchange for his soul?
16:27  For the Son of man shall come in the glory of his Father with his angels; and then he shall reward every man according to his works.
16:28  Verily I say unto you, There be some standing here, which shall not taste of death, till they see the Son of man coming in his kingdom.
17:1  Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder, och förde dem upp på ett högt berg, där de voro allena.
17:2  Och hans utseende förvandlades inför dem: hans ansikte sken såsom solen, och hans kläder blevo vita såsom ljuset.
17:3  Och se, för dem visade sig Moses och Elias, i samtal med honom.
17:4  Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Herre, här är oss gott att vara; vill du, så skall jag här göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en.»
17:5  Och se, medan han ännu talade, överskyggade dem en ljus sky, och ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag; hören honom.»
17:6  När lärjungarna hörde detta, föllo de ned på sina ansikten i stor förskräckelse.
17:7  Men Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: »Stån upp, och varen icke förskräckta.»
17:8  När de då lyfte upp sina ögon, sågo de ingen utom Jesus allena.
17:9  Då de sedan gingo ned från berget, bjöd Jesus dem och sade: »Omtalen icke för någon denna syn, förrän Människosonen har uppstått från de döda.»
17:10  Men lärjungarna frågade honom och sade: »Huru kunna då de skriftlärde säga att Elias först måste komma?»
17:11  Han svarade och sade: »Elias måste visserligen komma och upprätta allt igen;
17:12  men jag säger eder att Elias redan har kommit. Men de ville icke veta av honom, utan förforo mot honom alldeles såsom de ville. Sammalunda skall ock Människosonen få lida genom dem.»
17:13  Då förstodo lärjungarna att det var om Johannes döparen som han talade till dem.
17:14  När de därefter kommo till folket, trädde en man fram till honom och föll på knä för honom
17:15  och sade: »Herre, förbarma dig över min son ty han är månadsrasande och plågas svårt; ofta faller han i elden och ofta i vattnet.
17:16  Och jag förde honom till dina lärjungar, men de kunde icke bota honom.»
17:17  Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru länge måste jag vara bland eder? Huru länge måste jag härda ut med eder? Fören honom hit till mig.»
17:18  Och Jesus tilltalade honom strängt, och den onde anden for ut ur honom; och gossen var botad från den stunden.
17:19  Sedan, när de voro allena, trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Varför kunde icke vi driva ut honom?»
17:20  Han svarade dem: »För eder otros skull. Ty sannerligen säger jag eder: Om I haven tro, vore den ock blott såsom ett senapskorn, så skolen I kunna säga till detta berg: 'Flytta dig härifrån dit bort', och det skall flytta sig; ja, intet skall då vara omöjligt för eder.»
17:21  Sådan tro fås genom bön och fasta.
17:22  Medan de nu tillsammans vandrade omkring i Galileen, sade Jesus till dem: »Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer,
17:23  och man skall döda honom, men på tredje dagen skall han uppstå igen.» Då blevo de mycket bedrövade.
17:24  Och när de hade kommit till Kapernaum, trädde de som uppburo tempelskatten fram till Petrus och sade: »Plägar icke eder mästare betala tempelskatt?»
17:25  Han svarade: »Jo.» När han sedan hade kommit hem, förekom honom Jesus med frågan: »Vad synes dig, Simon? Av vilka taga jordens konungar tull eller skatt, av sina söner eller av andra människor?»
17:26  Han svarade: »Av andra människor.» Då sade Jesus till honom: »Alltså äro då sönerna fria.
17:27  Men för att vi icke skola bliva dem till en stötesten, så gå ned till sjön och kasta ut en krok. Tag så den första fisk som du drager upp, och när du öppnar munnen på den skall du där finna en silverpenning. Tag den, och giv den åt dem for mig och dig.»
17:1  And after six days Jesus taketh Peter, James, and John his brother, and bringeth them up into an high mountain apart,
17:2  And was transfigured before them: and his face did shine as the sun, and his raiment was white as the light.
17:3  And, behold, there appeared unto them Moses and Elias talking with him.
17:4  Then answered Peter, and said unto Jesus, Lord, it is good for us to be here: if thou wilt, let us make here three tabernacles; one for thee, and one for Moses, and one for Elias.
17:5  While he yet spake, behold, a bright cloud overshadowed them: and behold a voice out of the cloud, which said, This is my beloved Son, in whom I am well pleased; hear ye him.
17:6  And when the disciples heard it, they fell on their face, and were sore afraid.
17:7  And Jesus came and touched them, and said, Arise, and be not afraid.
17:8  And when they had lifted up their eyes, they saw no man, save Jesus only.
17:9  And as they came down from the mountain, Jesus charged them, saying, Tell the vision to no man, until the Son of man be risen again from the dead.
17:10  And his disciples asked him, saying, Why then say the scribes that Elias must first come?
17:11  And Jesus answered and said unto them, Elias truly shall first come, and restore all things.
17:12  But I say unto you, That Elias is come already, and they knew him not, but have done unto him whatsoever they listed. Likewise shall also the Son of man suffer of them.
17:13  Then the disciples understood that he spake unto them of John the Baptist.
17:14  And when they were come to the multitude, there came to him a certain man, kneeling down to him, and saying,
17:15  Lord, have mercy on my son: for he is lunatick, and sore vexed: for ofttimes he falleth into the fire, and oft into the water.
17:16  And I brought him to thy disciples, and they could not cure him.
17:17  Then Jesus answered and said, O faithless and perverse generation, how long shall I be with you? how long shall I suffer you? bring him hither to me.
17:18  And Jesus rebuked the devil; and he departed out of him: and the child was cured from that very hour.
17:19  Then came the disciples to Jesus apart, and said, Why could not we cast him out?
17:20  And Jesus said unto them, Because of your unbelief: for verily I say unto you, If ye have faith as a grain of mustard seed, ye shall say unto this mountain, Remove hence to yonder place; and it shall remove; and nothing shall be impossible unto you.
17:21  Howbeit this kind goeth not out but by prayer and fasting.
17:22  And while they abode in Galilee, Jesus said unto them, The Son of man shall be betrayed into the hands of men:
17:23  And they shall kill him, and the third day he shall be raised again. And they were exceeding sorry.
17:24  And when they were come to Capernaum, they that received tribute money came to Peter, and said, Doth not your master pay tribute?
17:25  He saith, Yes. And when he was come into the house, Jesus prevented him, saying, What thinkest thou, Simon? of whom do the kings of the earth take custom or tribute? of their own children, or of strangers?
17:26  Peter saith unto him, Of strangers. Jesus saith unto him, Then are the children free.
17:27  Notwithstanding, lest we should offend them, go thou to the sea, and cast an hook, and take up the fish that first cometh up; and when thou hast opened his mouth, thou shalt find a piece of money: that take, and give unto them for me and thee.
18:1  I samma stund trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Vilken är den störste i himmelriket?»
18:2  Då kallade han fram ett barn och ställde det mitt ibland dem
18:3  och sade: »Sannerligen säger jag eder: Om I icke omvänden eder och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket.
18:4  Den som nu så ödmjukar sig, att han bliver såsom detta barn, han är den störste i himmelriket.
18:5  Och den som tager emot ett sådant barn I mitt namn, han tager emot mig.
18:6  Men den som förför en av dessa små som tro på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ned i havets djup.
18:7  Ve världen för förförelsers skull! Förförelser måste ju komma; men ve den människa genom vilken förförelsen kommer!
18:8  Om nu din hand eller din fot är dig till förförelse, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att ingå i livet lytt eller halt, än att hava båda händerna eller båda fötterna i behåll och kastas i den eviga elden.
18:9  Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att ingå i livet enögd, än att hava båda ögonen i behåll och kastas i det brinnande Gehenna.
18:10  Sen till, att I icke förakten någon av dessa små; ty jag säger eder att deras änglar i himmelen alltid se min himmelske Faders ansikte.
18:11  Ty Människosonen har kommit för att frälsa de förtappade.
18:12  Vad synes eder? Om en man har hundra får, och ett av dem har kommit vilse, lämnar han icke då de nittionio på bergen och går åstad och söker efter det som har kommit vilse?
18:13  Och händer det då att han finner det -- sannerligen säger jag eder: då gläder han sig mer över det fåret än över de nittionio som icke hade kommit vilse.
18:14  Så är det ej heller eder himmelske Faders vilja att någon av dessa små skall gå förlorad.
18:15  Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder.
18:16  Men om han icke lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, för att 'var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago'.
18:17  Lyssnar han icke till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig såsom en hedning och en publikan.
18:18  Sannerligen säger jag eder: Allt vad I binden på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad I lösen på jorden, det skall vara löst i himmelen.
18:19  Ytterligare säger jag eder, att om två av eder här på jorden komma överens att bedja om något, vad det vara må, så skall det beskäras dem av min Fader, som är i himmelen.
18:20  Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.»
18:21   Då trädde Petrus fram och sade till honom: »Herre, huru många gånger skall jag förlåta min broder, om han försyndar sig mot mig? Är sju gånger nog?»
18:22  Jesus svarade honom: »Jag säger dig: Icke sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger.
18:23  Alltså är det med himmelriket, såsom när en konung ville hålla räkenskap med sina tjänare.
18:24  Och när han begynte hålla räkenskap, förde man fram till honom en som var skyldig honom tio tusen pund.
18:25  Men då denna icke kunde betala, bjöd hans herre att han skulle säljas, så ock hans hustru och barn och allt vad han ägde, för att skulden måtte bliva betald.
18:26  Då föll tjänaren ned för hans fötter och sade: 'Hav tålamod med mig, så skall jag betala dig alltsammans.'
18:27  Och tjänarens herre ömkade sig över honom och gav honom fri och efterskänkte honom hans skuld.
18:28  Men när samme tjänare kom ut, träffade han på en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra silverpenningar; och han tog fast denne och grep honom vid strupen och sade: 'Betala vad du är skyldig.'
18:29  Då föll hans medtjänare ned och bad honom och sade: 'Hav tålamod med mig, så skall jag betala dig.'
18:30  Men han ville icke, utan gick åstad och lät sätta honom i fängelse, till dess han hade betalt vad han var skyldig.
18:31  Då nu hans medtjänare sågo det som skedde, togo de mycket illa vid sig och gingo och berättade för sin herre allt som hade skett.
18:32  Då kallade hans herre honom till sig och sade till honom: 'Du onde tjänare, allt vad du var skyldig efterskänkte jag dig, eftersom du bad mig därom.
18:33  Borde då icke också du hava förbarmat dig över din medtjänare, såsom jag förbarmade mig över dig?'
18:34  Och i sin vrede överlämnade hans herre honom i fångknektarnas våld, intill dess han hade betalt allt vad han var skyldig.
18:35  Så skall ock min himmelske Fader göra med eder, om I icke av hjärtat förlåten var och en sin broder.»
18:1  At the same time came the disciples unto Jesus, saying, Who is the greatest in the kingdom of heaven?
18:2  And Jesus called a little child unto him, and set him in the midst of them,
18:3  And said, Verily I say unto you, Except ye be converted, and become as little children, ye shall not enter into the kingdom of heaven.
18:4  Whosoever therefore shall humble himself as this little child, the same is greatest in the kingdom of heaven.
18:5  And whoso shall receive one such little child in my name receiveth me.
18:6  But whoso shall offend one of these little ones which believe in me, it were better for him that a millstone were hanged about his neck, and that he were drowned in the depth of the sea.
18:7  Woe unto the world because of offences! for it must needs be that offences come; but woe to that man by whom the offence cometh!
18:8  Wherefore if thy hand or thy foot offend thee, cut them off, and cast them from thee: it is better for thee to enter into life halt or maimed, rather than having two hands or two feet to be cast into everlasting fire.
18:9  And if thine eye offend thee, pluck it out, and cast it from thee: it is better for thee to enter into life with one eye, rather than having two eyes to be cast into hell fire.
18:10  Take heed that ye despise not one of these little ones; for I say unto you, That in heaven their angels do always behold the face of my Father which is in heaven.
18:11  For the Son of man is come to save that which was lost.
18:12  How think ye? if a man have an hundred sheep, and one of them be gone astray, doth he not leave the ninety and nine, and goeth into the mountains, and seeketh that which is gone astray?
18:13  And if so be that he find it, verily I say unto you, he rejoiceth more of that sheep, than of the ninety and nine which went not astray.
18:14  Even so it is not the will of your Father which is in heaven, that one of these little ones should perish.
18:15  Moreover if thy brother shall trespass against thee, go and tell him his fault between thee and him alone: if he shall hear thee, thou hast gained thy brother.
18:16  But if he will not hear thee, then take with thee one or two more, that in the mouth of two or three witnesses every word may be established.
18:17  And if he shall neglect to hear them, tell it unto the church: but if he neglect to hear the church, let him be unto thee as an heathen man and a publican.
18:18  Verily I say unto you, Whatsoever ye shall bind on earth shall be bound in heaven: and whatsoever ye shall loose on earth shall be loosed in heaven.
18:19  Again I say unto you, That if two of you shall agree on earth as touching any thing that they shall ask, it shall be done for them of my Father which is in heaven.
18:20  For where two or three are gathered together in my name, there am I in the midst of them.
18:21  Then came Peter to him, and said, Lord, how oft shall my brother sin against me, and I forgive him? till seven times?
18:22  Jesus saith unto him, I say not unto thee, Until seven times: but, Until seventy times seven.
18:23  Therefore is the kingdom of heaven likened unto a certain king, which would take account of his servants.
18:24  And when he had begun to reckon, one was brought unto him, which owed him ten thousand talents.
18:25  But forasmuch as he had not to pay, his lord commanded him to be sold, and his wife, and children, and all that he had, and payment to be made.
18:26  The servant therefore fell down, and worshipped him, saying, Lord, have patience with me, and I will pay thee all.
18:27  Then the lord of that servant was moved with compassion, and loosed him, and forgave him the debt.
18:28  But the same servant went out, and found one of his fellowservants, which owed him an hundred pence: and he laid hands on him, and took him by the throat, saying, Pay me that thou owest.
18:29  And his fellowservant fell down at his feet, and besought him, saying, Have patience with me, and I will pay thee all.
18:30  And he would not: but went and cast him into prison, till he should pay the debt.
18:31  So when his fellowservants saw what was done, they were very sorry, and came and told unto their lord all that was done.
18:32  Then his lord, after that he had called him, said unto him, O thou wicked servant, I forgave thee all that debt, because thou desiredst me:
18:33  Shouldest not thou also have had compassion on thy fellowservant, even as I had pity on thee?
18:34  And his lord was wroth, and delivered him to the tormentors, till he should pay all that was due unto him.
18:35  So likewise shall my heavenly Father do also unto you, if ye from your hearts forgive not every one his brother their trespasses.
19:1  När Jesus hade slutat detta tal, drog han bort ifrån Galileen och begav sig, genom landet på andra sidan Jordan, till Judeens område.
19:2  Och mycket folk följde honom, och han botade där de sjuka.
19:3  Då ville några fariséer snärja honom och trädde fram till honom och sade: »Är det lovligt att skilja sig från sin hustru av vilken orsak som helst?»
19:4  Men han svarade och sade: »Haven I icke läst att Skaparen redan i begynnelsen 'gjorde dem till man och kvinna'
19:5  och sade: 'Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött'?
19:6  Så äro de icke mer två, utan ett kött. Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja.»
19:7  Då sade de till honom: »Huru kunde då Moses bjuda att man skulle giva hustrun skiljebrev och så skilja sig från henne?»
19:8  Han svarade dem: »För edra hjärtans hårdhets skull tillstadde Moses eder att skiljas från edra hustrur, men från begynnelsen har det icke varit så.
19:9  Och jag säger eder: Den som för någon annan orsaks skull än för otukt skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott.»
19:10  Då sade lärjungarna till honom: »Är det så med mannens ställning till hustrun, då är det icke rådligt att gifta sig.»
19:11  Men han svarade dem: »Icke alla kunna taga emot det ordet, utan allenast de åt vilka sådant är givet.
19:12  Ty visserligen finnas somliga som genom födelsen, allt ifrån moderlivet, äro oskickliga till äktenskap, andra åter som av människor hava gjorts oskickliga därtill, men somliga finnas ock, som för himmelrikets skull självmant hava gjort sig oskickliga därtill. Den som kan taga emot detta, han tage emot det.»
19:13  Därefter buros barn fram till honom, för att han skulle lägga händerna på dem och bedja; men lärjungarna visade bort dem.
19:14  Då sade Jesus: »Låten barnen vara, och förmenen dem icke att komma till mig; ty himmelriket hör sådana till.»
19:15  Och han lade händerna på dem och gick sedan därifrån.
19:16  Då trädde en man fram till honom och sade: »Mästare, vad gott skall jag göra för att få evigt liv?»
19:17  Han sade till honom: »Varför frågar du mig om vad som är gott? En finnes som är god. Men vill du ingå i livet, så håll buden.»
19:18  Han frågade: »Vilka?» Jesus svarade: »'Du skall icke dräpa', 'Du skall icke begå äktenskapsbrott', 'Du skall icke stjäla', 'Du skall icke bära falskt vittnesbörd',
19:19  'Hedra din fader och din moder' och 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.'»
19:20  Då sade den unge mannen till honom: »Allt detta har jag hållit. Vad fattas mig ännu?»
19:21  Jesus svarade honom: »Vill du vara fullkomlig, så gå bort och sälj vad du äger och giv åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.»
19:22  Men när den unge mannen hörde detta, gick han bedrövad bort, ty han hade många ägodelar.
19:23  Då sade Jesus till sina lärjungar: »Sannerligen säger jag eder: För den som är rik är det svårt att komma in i himmelriket.
19:24  Ja, jag säger eder: Det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.»
19:25  När lärjungarna hörde detta, blevo de mycket häpna och sade: »Vem kan då bliva frälst?»
19:26  Men Jesus såg på dem och sade till dem: »För människor är detta omöjligt, men för Gud är allting möjligt.»
19:27  Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Se, vi hava övergivit allt och följt dig; vad skola vi få därför?»
19:28  Jesus svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: När världen födes på nytt, då när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då skolen också I, som haven efterföljt mig, få sitta på tolv troner såsom domare över Israels tolv stammar.
19:29  Och var och en som har övergivit hus, eller bröder eller systrar, eller fader eller moder, eller barn, eller jordagods, för mitt namns skull, han skall få mångfaldigt igen, och skall få evigt liv till arvedel.
19:30  Men många som äro de första skola bliva de sista, och många som äro de sista skola bliva de första.»
 19:1  And it came to pass, that when Jesus had finished these sayings, he departed from Galilee, and came into the coasts of Judaea beyond Jordan;
19:2  And great multitudes followed him; and he healed them there.
19:3  The Pharisees also came unto him, tempting him, and saying unto him, Is it lawful for a man to put away his wife for every cause?
19:4  And he answered and said unto them, Have ye not read, that he which made them at the beginning made them male and female,
19:5  And said, For this cause shall a man leave father and mother, and shall cleave to his wife: and they twain shall be one flesh?
19:6  Wherefore they are no more twain, but one flesh. What therefore God hath joined together, let not man put asunder.
19:7  They say unto him, Why did Moses then command to give a writing of divorcement, and to put her away?
19:8  He saith unto them, Moses because of the hardness of your hearts suffered you to put away your wives: but from the beginning it was not so.
19:9  And I say unto you, Whosoever shall put away his wife, except it be for fornication, and shall marry another, committeth adultery: and whoso marrieth her which is put away doth commit adultery.
19:10  His disciples say unto him, If the case of the man be so with his wife, it is not good to marry.
19:11  But he said unto them, All men cannot receive this saying, save they to whom it is given.
19:12  For there are some eunuchs, which were so born from their mother's womb: and there are some eunuchs, which were made eunuchs of men: and there be eunuchs, which have made themselves eunuchs for the kingdom of heaven's sake. He that is able to receive it, let him receive it.
19:13  Then were there brought unto him little children, that he should put his hands on them, and pray: and the disciples rebuked them.

19:14  But Jesus said, Suffer little children, and forbid them not, to come unto me: for of such is the kingdom of heaven.
19:15  And he laid his hands on them, and departed thence.
19:16  And, behold, one came and said unto him, Good Master, what good thing shall I do, that I may have eternal life?
19:17  And he said unto him, Why callest thou me good? there is none good but one, that is, God: but if thou wilt enter into life, keep the commandments.
19:18  He saith unto him, Which? Jesus said, Thou shalt do no murder, Thou shalt not commit adultery, Thou shalt not steal, Thou shalt not bear false witness,
19:19  Honour thy father and thy mother: and, Thou shalt love thy neighbour as thyself.
19:20  The young man saith unto him, All these things have I kept from my youth up: what lack I yet?
19:21  Jesus said unto him, If thou wilt be perfect, go and sell that thou hast, and give to the poor, and thou shalt have treasure in heaven: and come and follow me.
19:22  But when the young man heard that saying, he went away sorrowful: for he had great possessions.
19:23  Then said Jesus unto his disciples, Verily I say unto you, That a rich man shall hardly enter into the kingdom of heaven.
19:24  And again I say unto you, It is easier for a camel to go through the eye of a needle, than for a rich man to enter into the kingdom of God.
19:25  When his disciples heard it, they were exceedingly amazed, saying, Who then can be saved?
19:26  But Jesus beheld them, and said unto them, With men this is impossible; but with God all things are possible.
19:27  Then answered Peter and said unto him, Behold, we have forsaken all, and followed thee; what shall we have therefore?
19:28  And Jesus said unto them, Verily I say unto you, That ye which have followed me, in the regeneration when the Son of man shall sit in the throne of his glory, ye also shall sit upon twelve thrones, judging the twelve tribes of Israel.
19:29  And every one that hath forsaken houses, or brethren, or sisters, or father, or mother, or wife, or children, or lands, for my name's sake, shall receive an hundredfold, and shall inherit everlasting life.
19:30  But many that are first shall be last; and the last shall be first.
20:1  »Ty med himmelriket är det, såsom när en husbonde bittida om morgonen gick ut för att leja åt sig arbetare till sin vingård.
20:2  Och när han hade kommit överens med arbetarna om en viss dagspenning, sände han dem till sin vingård.
20:3  När han sedan gick ut vid tredje timmen, fick han se några andra stå sysslolösa på torget;
20:4  och han sade till dem: 'Gån ock I till min vingård, så skall jag giva eder vad skäligt är.'
20:5  Och de gingo. Åter gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde och gjorde sammalunda.
20:6  Också vid elfte timmen gick han ut och fann då några andra stå där; och han sade till dem: 'Varför stån I här hela dagen sysslolösa?'
20:7  De svarade honom: 'Därför att ingen har lejt oss.' Då sade han till dem: 'Gån ock I till min vingård.'
20:8  När det så hade blivit afton, sade vingårdens herre till sin förvaltare: 'Kalla fram arbetarna och giv dem deras lön, men begynn med de sista och gå så tillbaka ända till de första.'
20:9  Då nu de kommo fram, som voro lejda vid elfte timmen, fick var och en av dem full dagspenning.
20:10  När sedan de första kommo, trodde de att de skulle få mer, men också var och en av dem fick samma dagspenning.
20:11  När de så fingo, knorrade de mot husbonden.
20:12  och sade: 'Dessa sista hava arbetat allenast en timme, och du har ändå ställt dem lika med oss, som hava burit dagens tunga och solens hetta?'
20:13  Då svarade han en av dem och sade: 'Min vän, jag gör dig ingen orätt. Kom du icke överens med mig om den dagspenningen?
20:14  Tag vad dig tillkommer och gå. Men åt denne siste vill jag giva lika mycket som åt dig.
20:15  Har jag icke lov att göra såsom jag vill med det som är mitt? Eller skall du med onda ögon se på att jag är så god?' --
20:16  Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de sista.»
20:17   Då nu Jesus ville gå upp till Jerusalem, tog han till sig de tolv, så att de voro allena; och under vägen sade han till dem:
20:18  »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola döma honom till döden
20:19  och överlämna honom åt hedningarna till att begabbas och gisslas och korsfästas; men på tredje dagen skall han uppstå igen.»
20:20  Då trädde Sebedeus' söners moder fram till honom med sina söner och föll ned för honom och ville begära något av honom.
20:21  Han frågade henne: »Vad vill du?» Hon svarade honom: »Säg att i ditt rike den ene av dessa mina två söner skall få sitta på din högra sida, och den andre på din vänstra.»
20:22  Men Jesus svarade och sade: »I veten icke vad I begären. Kunnen I dricka den kalk som jag skall dricka?» De svarade honom: »Det kunna vi.»
20:23  Då sade han till dem: »Ja, väl skolen I få dricka min kalk, men platsen på min högra sida och platsen på min vänstra tillkommer det icke mig att bortgiva, utan de skola tillfalla dem för vilka så är bestämt av min Fader.»
20:24  När de tio andra hörde detta, blevo de misslynta på de två bröderna.
20:25  Då kallade Jesus dem till sig och sade: »I veten att furstarna uppträda mot sina folk såsom herrar, och att de mäktige låta folken känna sin myndighet.
20:26  Så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare,
20:27  och den som vill vara främst bland eder, han vare de andras dräng,
20:28  likasom Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.»
20:29  När de sedan gingo ut ifrån Jeriko, följde honom mycket folk.
20:30  Och se, två blinda sutto där vid vägen. När dessa hörde att det var Jesus som gick där fram, ropade de och sade: »Herre, förbarma dig över oss, du Davids son.»
20:31  Och folket tillsade dem strängeligen att de skulle tiga; men de ropade dess mer och sade: »Herre, förbarma dig över oss, du Davids son.»
20:32  Då stannade Jesus och kallade dem till sig och sade: »Vad viljen I att jag skall göra eder?»
20:33  De svarade honom: »Herre, låt våra ögon bliva öppnade.»
20:34  Då förbarmade sig Jesus över dem och rörde vid deras ögon, och strax fingo de sin syn och följde honom.
20:1  For the kingdom of heaven is like unto a man that is an householder, which went out early in the morning to hire labourers into his vineyard.
20:2  And when he had agreed with the labourers for a penny a day, he sent them into his vineyard.
20:3  And he went out about the third hour, and saw others standing idle in the marketplace,
20:4  And said unto them; Go ye also into the vineyard, and whatsoever is right I will give you. And they went their way.
20:5  Again he went out about the sixth and ninth hour, and did likewise.
20:6  And about the eleventh hour he went out, and found others standing idle, and saith unto them, Why stand ye here all the day idle?
20:7  They say unto him, Because no man hath hired us. He saith unto them, Go ye also into the vineyard; and whatsoever is right, that shall ye receive.
20:8  So when even was come, the lord of the vineyard saith unto his steward, Call the labourers, and give them their hire, beginning from the last unto the first.
20:9  And when they came that were hired about the eleventh hour, they received every man a penny.
20:10  But when the first came, they supposed that they should have received more; and they likewise received every man a penny.
20:11  And when they had received it, they murmured against the goodman of the house,
20:12  Saying, These last have wrought but one hour, and thou hast made them equal unto us, which have borne the burden and heat of the day.
20:13  But he answered one of them, and said, Friend, I do thee no wrong: didst not thou agree with me for a penny?
20:14  Take that thine is, and go thy way: I will give unto this last, even as unto thee.
20:15  Is it not lawful for me to do what I will with mine own? Is thine eye evil, because I am good?

20:16  So the last shall be first, and the first last: for many be called, but few chosen.
20:17  And Jesus going up to Jerusalem took the twelve disciples apart in the way, and said unto them,
20:18  Behold, we go up to Jerusalem; and the Son of man shall be betrayed unto the chief priests and unto the scribes, and they shall condemn him to death,
20:19  And shall deliver him to the Gentiles to mock, and to scourge, and to crucify him: and the third day he shall rise again.
20:20  Then came to him the mother of Zebedees children with her sons, worshipping him, and desiring a certain thing of him.
20:21  And he said unto her, What wilt thou? She saith unto him, Grant that these my two sons may sit, the one on thy right hand, and the other on the left, in thy kingdom.
20:22  But Jesus answered and said, Ye know not what ye ask. Are ye able to drink of the cup that I shall drink of, and to be baptized with the baptism that I am baptized with? They say unto him, We are able.
20:23  And he saith unto them, Ye shall drink indeed of my cup, and be baptized with the baptism that I am baptized with: but to sit on my right hand, and on my left, is not mine to give, but it shall be given to them for whom it is prepared of my Father.
20:24  And when the ten heard it, they were moved with indignation against the two brethren.
20:25  But Jesus called them unto him, and said, Ye know that the princes of the Gentiles exercise dominion over them, and they that are great exercise authority upon them.
20:26  But it shall not be so among you: but whosoever will be great among you, let him be your minister;
20:27  And whosoever will be chief among you, let him be your servant:
20:28  Even as the Son of man came not to be ministered unto, but to minister, and to give his life a ransom for many.
20:29  And as they departed from Jericho, a great multitude followed him.
20:30  And, behold, two blind men sitting by the way side, when they heard that Jesus passed by, cried out, saying, Have mercy on us, O Lord, thou son of David.
20:31  And the multitude rebuked them, because they should hold their peace: but they cried the more, saying, Have mercy on us, O Lord, thou son of David.
20:32  And Jesus stood still, and called them, and said, What will ye that I shall do unto you?
20:33  They say unto him, Lord, that our eyes may be opened.
20:34  So Jesus had compassion on them, and touched their eyes: and immediately their eyes received sight, and they followed him.
21:1  När de nu nalkades Jerusalem och kommo till Betfage vid Oljeberget, då sände Jesus åstad två lärjungar

21:2  och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder, så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig.
21:3  Och om någon säger något till eder, så skolen I svara: 'Herren behöver dem'; då skall han strax släppa dem.»
21:4  Detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten som sade:
21:5   »Sägen till dottern Sion: 'Se, din konung kommer till dig, saktmodig, ridande på en åsna, på en arbetsåsninnas fåle.'»
21:6  Och lärjungarna gingo åstad och gjorde såsom Jesus hade befallt dem
21:7  och ledde till honom åsninnan och fålen; och de lade sina mantlar på denne, och han satte sig därovanpå.
21:8  Och folkskaran, som var mycket stor, bredde ut sina mantlar på vägen; men somliga skuro kvistar av träden och strödde på vägen.
21:9  Och folket, både de som gingo före honom och de som följde efter, ropade och sade: »Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn. Hosianna i höjden!»
21:10  När han så drog in i Jerusalem, kom hela staden i rörelse, och man frågade: »Vem är denne?»
21:11  Och folket sade: »Det är Jesus, profeten, från Nasaret i Galileen.»
21:12  Och Jesus gick in i helgedomen. Och han drev ut alla dem som sålde och köpte i helgedomen, och han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten.

21:13  Och han sade till dem: »Det är skrivet: 'Mitt hus skall kallas ett bönehus.' Men I gören det till en rövarkula.»

21:14  Och blinda och halta kommo fram till honom i helgedomen, och han botade dem.
21:15  Men när översteprästerna och de skriftlärde sågo de under som han gjorde, och sågo barnen som ropade i helgedomen och sade: »Hosianna Davids son!», då förtröt detta dem;
21:16  och de sade till honom: »Hör du vad dessa säga?» Då svarade Jesus dem: »Ja; haven I aldrig läst: 'Av barns och spenabarns mun har du berett dig lov'?»

21:17  Därefter lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.
21:18  När han sedan på morgonen gick in till staden igen, blev han hungrig.
21:19  Och då han fick se ett fikonträd vid vägen, gick han fram till det, men fann intet därpå, utom allenast löv. Då sade han till det: »Aldrig någonsin mer skall frukt växa på dig.» Och strax förtorkades fikonträdet.
21:20  När lärjungarna sågo detta, förundrade de sig och sade: »Huru kunde fikonträdet så i hast förtorkas?»
21:21  Då svarade Jesus och sade till dem: »Sannerligen säger jag eder: Om I haven tro och icke tvivlen, så skolen I icke allenast kunna göra sådant som skedde med fikonträdet, utan I skolen till och med kunna säga till detta berg: 'Häv dig upp och kasta dig i havet', och det skall ske.
21:22  Och allt vad I med tro bedjen om i eder bön, det skolen I få.»
21:23  När han därefter hade kommit in i helgedomen, trädde översteprästerna och folkets äldste fram till honom, där han undervisade; och de sade: »Med vad myndighet gör du detta? Och vem har givit dig sådan myndighet?»
21:24  Jesus svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga till eder; om I svaren mig på den, så skall ock jag säga eder med vad myndighet jag gör detta».
21:25  Johannes' döpelse, varifrån var den: från himmelen eller från människor?» Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från himmelen', så frågar han oss: 'Varför trodden I honom då icke?'
21:26  Men om vi svara: 'Från människor', då måste vi frukta för folket, ty alla hålla de Johannes för en profet.»
21:27  De svarade alltså Jesus och sade: »Vi veta det icke.» Då sade ock han till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet jag gör detta.
21:28  Men vad synes eder? En man hade två söner. Och han kom till den förste och sade: 'Min son, gå i dag och arbeta i vingården.'
21:29  Han svarade och sade: 'Jag vill icke'; men efteråt ångrade han sig och gick.
21:30  Och han kom till den andre och sade sammalunda. Då svarade denne och sade: 'Ja, herre'; men han gick icke,
21:31  Vilken av de två gjorde vad fadern ville?» De svarade: »Den förste.» Jesus sade till dem: »Ja, sannerligen säger jag eder: Publikaner och skökor skola förr gå in i Guds rike än I.
21:32  Ty Johannes kom och lärde eder rättfärdighetens väg, och I trodden honom icke, men publikaner och skökor trodde honom. Och fastän I sågen detta, ångraden I eder icke heller efteråt, så att I trodden honom.
21:33  Hören nu en annan liknelse: En husbonde planterade en vingård, och han satte stängsel omkring den och högg ut ett presskar därinne och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt vingårdsmän och for utrikes.
21:34  När sedan frukttiden nalkades, sände han sina tjänare till vingårdsmännen för att uppbära frukten åt honom.
21:35  Men vingårdsmännen togo fatt på hans tjänare, och en misshandlade de, en annan dräpte de, en tredje stenade de.
21:36  Åter sände han åstad andra tjänare, flera än de förra, men de gjorde med dem sammalunda.
21:37  Slutligen sände han till dem sin son, ty han tänkte: 'De skola väl hava försyn för min son.'
21:38  Men när vingårdsmännen fingo se hans son, sade de till varandra: 'Denne är arvingen; kom, låt oss dräpa honom, så få vi hans arv.'
21:39  Och de togo fatt på honom och förde honom ut ur vingården och dräpte honom.
21:40  När nu vingårdens herre kommer, vad skall han då göra med de vingårdsmännen?»
21:41  De svarade honom: »Eftersom de hava illa gjort, skall han illa förgöra dem, och vingården skall han lämna åt andra vingårdsmän, som giva honom frukten, när tiden därtill är inne.»
21:42  Jesus sade till dem: »Ja, haven I aldrig läst i skrifterna: 'Den sten som byggningsmännen förkastade. den har blivit en hörnsten; av Herren har den blivit detta, och underbar är den i våra ögon'?
21:43  Därför säger jag eder att Guds rike skall tagas ifrån eder, och givas åt ett folk som bär dess frukt.»

21:44  Och den som faller på den stenen, skall krossas, och den som stenen faller på, han skall slås i stycken.

21:45  Då nu översteprästerna och fariséerna hörde hans liknelser, förstodo de att det var om dem som han talade.
21:46  Och de hade gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket, eftersom man höll honom för en profet.
21:1  And when they drew nigh unto Jerusalem, and were come to Bethphage, unto the mount of Olives, then sent Jesus two disciples,
21:2  Saying unto them, Go into the village over against you, and straightway ye shall find an ass tied, and a colt with her: loose them, and bring them unto me.
21:3  And if any man say ought unto you, ye shall say, The Lord hath need of them; and straightway he will send them.
21:4  All this was done, that it might be fulfilled which was spoken by the prophet, saying,
21:5  Tell ye the daughter of Sion, Behold, thy King cometh unto thee, meek, and sitting upon an ass, and a colt the foal of an ass.
21:6  And the disciples went, and did as Jesus commanded them,
21:7  And brought the ass, and the colt, and put on them their clothes, and they set him thereon.
21:8  And a very great multitude spread their garments in the way; others cut down branches from the trees, and strawed them in the way.
21:9  And the multitudes that went before, and that followed, cried, saying, Hosanna to the son of David: Blessed is he that cometh in the name of the Lord; Hosanna in the highest.
21:10  And when he was come into Jerusalem, all the city was moved, saying, Who is this?
21:11  And the multitude said, This is Jesus the prophet of Nazareth of Galilee.
21:12  And Jesus went into the temple of God, and cast out all them that sold and bought in the temple, and overthrew the tables of the moneychangers, and the seats of them that sold doves,
21:13  And said unto them, It is written, My house shall be called the house of prayer; but ye have made it a den of thieves.
21:14  And the blind and the lame came to him in the temple; and he healed them.
21:15  And when the chief priests and scribes saw the wonderful things that he did, and the children crying in the temple, and saying, Hosanna to the son of David; they were sore displeased,
21:16  And said unto him, Hearest thou what these say? And Jesus saith unto them, Yea; have ye never read, Out of the mouth of babes and sucklings thou hast perfected praise?
21:17  And he left them, and went out of the city into Bethany; and he lodged there.
21:18  Now in the morning as he returned into the city, he hungered.
21:19  And when he saw a fig tree in the way, he came to it, and found nothing thereon, but leaves only, and said unto it, Let no fruit grow on thee henceforward for ever. And presently the fig tree withered away.
21:20  And when the disciples saw it, they marvelled, saying, How soon is the fig tree withered away!
21:21  Jesus answered and said unto them, Verily I say unto you, If ye have faith, and doubt not, ye shall not only do this which is done to the fig tree, but also if ye shall say unto this mountain, Be thou removed, and be thou cast into the sea; it shall be done.
21:22  And all things, whatsoever ye shall ask in prayer, believing, ye shall receive.
21:23  And when he was come into the temple, the chief priests and the elders of the people came unto him as he was teaching, and said, By what authority doest thou these things? and who gave thee this authority?
21:24  And Jesus answered and said unto them, I also will ask you one thing, which if ye tell me, I in like wise will tell you by what authority I do these things.
21:25  The baptism of John, whence was it? from heaven, or of men? And they reasoned with themselves, saying, If we shall say, From heaven; he will say unto us, Why did ye not then believe him?
21:26  But if we shall say, Of men; we fear the people; for all hold John as a prophet.
21:27  And they answered Jesus, and said, We cannot tell. And he said unto them, Neither tell I you by what authority I do these things.
21:28  But what think ye? A certain man had two sons; and he came to the first, and said, Son, go work to day in my vineyard.
21:29  He answered and said, I will not: but afterward he repented, and went.
21:30  And he came to the second, and said likewise. And he answered and said, I go, sir: and went not.
21:31  Whether of them twain did the will of his father? They say unto him, The first. Jesus saith unto them, Verily I say unto you, That the publicans and the harlots go into the kingdom of God before you.
21:32  For John came unto you in the way of righteousness, and ye believed him not: but the publicans and the harlots believed him: and ye, when ye had seen it, repented not afterward, that ye might believe him.
21:33  Hear another parable: There was a certain householder, which planted a vineyard, and hedged it round about, and digged a winepress in it, and built a tower, and let it out to husbandmen, and went into a far country:
21:34  And when the time of the fruit drew near, he sent his servants to the husbandmen, that they might receive the fruits of it.
21:35  And the husbandmen took his servants, and beat one, and killed another, and stoned another.
21:36  Again, he sent other servants more than the first: and they did unto them likewise.
21:37  But last of all he sent unto them his son, saying, They will reverence my son.
21:38  But when the husbandmen saw the son, they said among themselves, This is the heir; come, let us kill him, and let us seize on his inheritance.
21:39  And they caught him, and cast him out of the vineyard, and slew him.
21:40  When the lord therefore of the vineyard cometh, what will he do unto those husbandmen?
21:41  They say unto him, He will miserably destroy those wicked men, and will let out his vineyard unto other husbandmen, which shall render him the fruits in their seasons.
21:42  Jesus saith unto them, Did ye never read in the scriptures, The stone which the builders rejected, the same is become the head of the corner: this is the Lord's doing, and it is marvellous in our eyes?
21:43  Therefore say I unto you, The kingdom of God shall be taken from you, and given to a nation bringing forth the fruits thereof.
21:44  And whosoever shall fall on this stone shall be broken: but on whomsoever it shall fall, it will grind him to powder.
21:45  And when the chief priests and Pharisees had heard his parables, they perceived that he spake of them.
21:46  But when they sought to lay hands on him, they feared the multitude, because they took him for a prophet.
22:1  Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:
22:2   »Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt sin son.
22:3  Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma.
22:4  Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till bröllopet.'
22:5  Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap.
22:6  Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte dem.
22:7  Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad.
22:8  Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga.
22:9  Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på.'
22:10  Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster.
22:11  Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man som icke var klädd i bröllopskläder.
22:12  Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?' Och han kunde intet svara.
22:13  Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan.
22:14  Ty många äro kallade, men få utvalda.»
22:15   Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de skulle söka snärja honom genom något hans ord.
22:16  Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter någon; ty du ser icke till personen.
22:17  Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?»
22:18  Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att snärja mig, I skrymtare?
22:19  Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de fram till honom en penning.
22:20  Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?»
22:21  De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»
22:22  När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och gingo sin väg.
22:23   Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom
22:24  och sade: »Mästare, Moses har sagt: 'Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder.'
22:25  Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog, och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru efter sig åt sin broder.
22:26  Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde.
22:27  Sist av alla dog hustrun.
22:28  Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till hustru? De hade ju alla äktat henne.»
22:29  Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft.
22:30  Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen.
22:31  Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad eder är sagt av Gud:
22:32  'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är en Gud icke för döda, utan för levande.»
22:33  När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.
22:34  Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till på sadducéerna, samlade de sig tillhopa;
22:35  och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade:
22:36  »Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?»
22:37  Då svarade han honom: »'Du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.'
22:38  Detta är det yppersta och förnämsta budet.
22:39  Därnäst kommer ett som är detta likt: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.'
22:40  På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.» 22:41  Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem
22:42  och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son är han?» De svarade honom: »Davids.»
22:43  Då sade han till dem: »Huru kan då David, genom andeingivelse, kalla honom 'herre'? Han säger ju:
22:44  'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender under dina fötter.'
22:45  Om nu David kallar honom 'herre', huru kan han då vara hans son?»
22:46  Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom.
22:1  And Jesus answered and spake unto them again by parables, and said,
22:2  The kingdom of heaven is like unto a certain king, which made a marriage for his son,
22:3  And sent forth his servants to call them that were bidden to the wedding: and they would not come.
22:4  Again, he sent forth other servants, saying, Tell them which are bidden, Behold, I have prepared my dinner: my oxen and my fatlings are killed, and all things are ready: come unto the marriage.
22:5  But they made light of it, and went their ways, one to his farm, another to his merchandise:
22:6  And the remnant took his servants, and entreated them spitefully, and slew them.
22:7  But when the king heard thereof, he was wroth: and he sent forth his armies, and destroyed those murderers, and burned up their city.
22:8  Then saith he to his servants, The wedding is ready, but they which were bidden were not worthy.
22:9  Go ye therefore into the highways, and as many as ye shall find, bid to the marriage.
22:10  So those servants went out into the highways, and gathered together all as many as they found, both bad and good: and the wedding was furnished with guests.
22:11  And when the king came in to see the guests, he saw there a man which had not on a wedding garment:
22:12  And he saith unto him, Friend, how camest thou in hither not having a wedding garment? And he was speechless.
22:13  Then said the king to the servants, Bind him hand and foot, and take him away, and cast him into outer darkness, there shall be weeping and gnashing of teeth.
22:14  For many are called, but few are chosen.
22:15  Then went the Pharisees, and took counsel how they might entangle him in his talk.
22:16  And they sent out unto him their disciples with the Herodians, saying, Master, we know that thou art true, and teachest the way of God in truth, neither carest thou for any man: for thou regardest not the person of men.
22:17  Tell us therefore, What thinkest thou? Is it lawful to give tribute unto Caesar, or not?
22:18  But Jesus perceived their wickedness, and said, Why tempt ye me, ye hypocrites?
22:19  Shew me the tribute money. And they brought unto him a penny.
22:20  And he saith unto them, Whose is this image and superscription?
22:21  They say unto him, Caesar's. Then saith he unto them, Render therefore unto Caesar the things which are Caesar's; and unto God the things that are God's.
22:22  When they had heard these words, they marvelled, and left him, and went their way.
22:23  The same day came to him the Sadducees, which say that there is no resurrection, and asked him,
22:24  Saying, Master, Moses said, If a man die, having no children, his brother shall marry his wife, and raise up seed unto his brother.
22:25  Now there were with us seven brethren: and the first, when he had married a wife, deceased, and, having no issue, left his wife unto his brother:
22:26  Likewise the second also, and the third, unto the seventh.
22:27  And last of all the woman died also.
22:28  Therefore in the resurrection whose wife shall she be of the seven? for they all had her.
22:29  Jesus answered and said unto them, Ye do err, not knowing the scriptures, nor the power of God.
22:30  For in the resurrection they neither marry, nor are given in marriage, but are as the angels of God in heaven.
22:31  But as touching the resurrection of the dead, have ye not read that which was spoken unto you by God, saying,
22:32  I am the God of Abraham, and the God of Isaac, and the God of Jacob? God is not the God of the dead, but of the living.
22:33  And when the multitude heard this, they were astonished at his doctrine.
22:34  But when the Pharisees had heard that he had put the Sadducees to silence, they were gathered together.
22:35  Then one of them, which was a lawyer, asked him a question, tempting him, and saying,
22:36  Master, which is the great commandment in the law?
22:37  Jesus said unto him, Thou shalt love the Lord thy God with all thy heart, and with all thy soul, and with all thy mind.
22:38  This is the first and great commandment.
22:39  And the second is like unto it, Thou shalt love thy neighbour as thyself.
22:40  On these two commandments hang all the law and the prophets.
22:41  While the Pharisees were gathered together, Jesus asked them,
22:42  Saying, What think ye of Christ? whose son is he? They say unto him, The son of David.
22:43  He saith unto them, How then doth David in spirit call him Lord, saying,
22:44  The LORD said unto my Lord, Sit thou on my right hand, till I make thine enemies thy footstool?
22:45  If David then call him Lord, how is he his son?

22:46  And no man was able to answer him a word, neither durst any man from that day forth ask him any more questions.
23:1  Därefter talade Jesus till folket och till sina lärjungar
23:2  och sade:  »På Moses' stol hava de skriftlärde och fariséerna satt sig.
23:3  Därför, allt vad de säga eder, det skolen I göra och hålla, men efter deras gärningar skolen I icke göra; ty de säga, men göra icke.
23:4  De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att flytta dem.
23:5  Och alla sina gärningar göra de för att bliva sedda av människorna. De göra sina  och hörntofsarna på sina mantlar stora.
23:6  De vilja gärna hava de främsta platserna vid gästabuden och sitta främst i synagogorna
23:7  och vilja gärna bliva hälsade på torgen och av människorna kallas 'rabbi'.
23:8  Men I skolen icke låta kalla eder 'rabbi', ty en är eder Mästare, och I ären alla bröder.
23:9  Ej heller skolen I kalla någon på jorden eder 'fader', ty en är eder Fader, han som är i himmelen.
23:10  Ej heller skolen I låta kalla eder 'läromästare', ty en är eder läromästare, Kristus.
23:11  Den som är störst bland eder, han vare de andras tjänare.
23:12  Men den som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.
23:13  Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som tillsluten himmelriket för människorna! Själva kommen I icke ditin, och dem som vilja komma dit tillstädjen I icke att komma in.
23:14  Ve eder, I skriftlärda och fariséer, I skrymtare, som uppäten änkornas hus, medan I så som en förevändning håller långa böner! För dens skull skolen I få en hårdare dom.
23:15  Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som faren omkring över vatten och land för att göra en proselyt, och när någon har blivit det, gören I honom till ett Gehennas barn, dubbelt värre än I själva ären!
23:16  Ve eder, I blinde ledare, som sägen: 'Om någon svär vid templet, så betyder det intet; men om någon svär vid guldet i templet, då är han bunden av sin ed'!
23:17  I dåraktige och blinde, vilket är då förmer, guldet eller templet, som har helgat guldet?
23:18  Så ock: 'Om någon svär vid altaret, så betyder det intet; men om någon svär vid offergåvan som ligger därpå, då är han bunden av sin ed.'
23:19  I blinde, vilket är då förmer, offergåvan eller altaret, som helgar offergåvan?
23:20  Den som svär vid altaret, han svär alltså både vid detta och vid allt som ligger därpå.
23:21  Och den som svär vid templet, han svär både vid detta och vid honom som bor däri.
23:22  Och den som svär vid himmelen, han svär både vid Guds tron och vid honom som sitter därpå.
23:23  Ve eder, I skriftlärde och fariséer. I skrymtare, som given tionde av mynta och dill och kummin, men underlåten det som är viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och troheten! Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra.
23:24  I blinde ledare, som silen bort myggan och sväljen kamelen!
23:25  Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som gören det yttre av bägaren och fatet rent, medan de inuti äro fulla av vad I haven förvärvat genom rofferi och omättlig ondska!
23:26  Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, för att sedan också dess utsida må bliva ren.
23:27  Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som ären lika vitmenade gravar, vilka väl utanpå synas prydliga, men inuti äro fulla av de dödas ben och allt slags orenlighet!
23:28  Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men invärtes ären I fulla av skrymteri och orättfärdighet.
23:29  Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som byggen upp profeternas gravar och pryden de rättfärdigas grifter
23:30  och sägen: 'Om vi hade levat på våra fäders tid, så skulle vi icke hava varit delaktiga med dem i profeternas blod'!
23:31  Så vittnen I då om eder själva, att I ären barn av dem som dräpte profeterna.
23:32  Nåväl, uppfyllen då I edra fäders mått.
23:33  I ormar, I huggormars avföda, huru skullen I kunna söka undgå att dömas till Gehenna?
23:34  Se, därför sänder jag till eder profeter och vise och skriftlärde. Somliga av dem skolen I dräpa och korsfästa, och somliga av dem skolen I gissla i edra synagogor och förfölja ifrån den ena staden till den andra.
23:35  Och så skall över eder komma allt rättfärdigt blod som är utgjutet på jorden, ända ifrån den rättfärdige Abels blod intill Sakarias', Barakias' sons blod, hans som I dräpten mellan templet och altaret.
23:36  Sannerligen säger jag eder: Allt detta skall komma över detta släkte.
23:37  Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat.
23:38  Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde.
23:39  Ty jag säger eder: Härefter skolen I icke få se mig, intill den tid då I sägen: 'Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn.'»
23:1  Then spake Jesus to the multitude, and to his disciples,
23:2  Saying The scribes and the Pharisees sit in Moses' seat:
23:3  All therefore whatsoever they bid you observe, that observe and do; but do not ye after their works: for they say, and do not.
23:4  For they bind heavy burdens and grievous to be borne, and lay them on men's shoulders; but they themselves will not move them with one of their fingers.
23:5  But all their works they do for to be seen of men: they make broad their phylacteries, and enlarge the borders of their garments,
23:6  And love the uppermost rooms at feasts, and the chief seats in the synagogues,
23:7  And greetings in the markets, and to be called of men, Rabbi, Rabbi.
23:8  But be not ye called Rabbi: for one is your Master, even Christ; and all ye are brethren.
23:9  And call no man your father upon the earth: for one is your Father, which is in heaven.
23:10  Neither be ye called masters: for one is your Master, even Christ.
23:11  But he that is greatest among you shall be your servant.
23:12  And whosoever shall exalt himself shall be abased; and he that shall humble himself shall be exalted.
23:13  But woe unto you, scribes and Pharisees, hypocrites! for ye shut up the kingdom of heaven against men: for ye neither go in yourselves, neither suffer ye them that are entering to go in.
23:14  Woe unto you, scribes and Pharisees, hypocrites! for ye devour widows' houses, and for a pretence make long prayer: therefore ye shall receive the greater damnation.
23:15  Woe unto you, scribes and Pharisees, hypocrites! for ye compass sea and land to make one proselyte, and when he is made, ye make him twofold more the child of hell than yourselves.
23:16  Woe unto you, ye blind guides, which say, Whosoever shall swear by the temple, it is nothing; but whosoever shall swear by the gold of the temple, he is a debtor!
23:17  Ye fools and blind: for whether is greater, the gold, or the temple that sanctifieth the gold?
23:18  And, Whosoever shall swear by the altar, it is nothing; but whosoever sweareth by the gift that is upon it, he is guilty.
23:19  Ye fools and blind: for whether is greater, the gift, or the altar that sanctifieth the gift?
23:20  Whoso therefore shall swear by the altar, sweareth by it, and by all things thereon.
23:21  And whoso shall swear by the temple, sweareth by it, and by him that dwelleth therein.
23:22  And he that shall swear by heaven, sweareth by the throne of God, and by him that sitteth thereon.
23:23  Woe unto you, scribes and Pharisees, hypocrites! for ye pay tithe of mint and anise and cummin, and have omitted the weightier matters of the law, judgment, mercy, and faith: these ought ye to have done, and not to leave the other undone.
23:24  Ye blind guides, which strain at a gnat, and swallow a camel.
23:25  Woe unto you, scribes and Pharisees, hypocrites! for ye make clean the outside of the cup and of the platter, but within they are full of extortion and excess.
23:26  Thou blind Pharisee, cleanse first that which is within the cup and platter, that the outside of them may be clean also.
23:27  Woe unto you, scribes and Pharisees, hypocrites! for ye are like unto whited sepulchres, which indeed appear beautiful outward, but are within full of dead men's bones, and of all uncleanness.
23:28  Even so ye also outwardly appear righteous unto men, but within ye are full of hypocrisy and iniquity.
23:29  Woe unto you, scribes and Pharisees, hypocrites! because ye build the tombs of the prophets, and garnish the sepulchres of the righteous,
23:30  And say, If we had been in the days of our fathers, we would not have been partakers with them in the blood of the prophets.
23:31  Wherefore ye be witnesses unto yourselves, that ye are the children of them which killed the prophets.
23:32  Fill ye up then the measure of your fathers.
23:33  Ye serpents, ye generation of vipers, how can ye escape the damnation of hell?
23:34  Wherefore, behold, I send unto you prophets, and wise men, and scribes: and some of them ye shall kill and crucify; and some of them shall ye scourge in your synagogues, and persecute them from city to city:
23:35  That upon you may come all the righteous blood shed upon the earth, from the blood of righteous Abel unto the blood of Zacharias son of Barachias, whom ye slew between the temple and the altar.
23:36  Verily I say unto you, All these things shall come upon this generation.
23:37  O Jerusalem, Jerusalem, thou that killest the prophets, and stonest them which are sent unto thee, how often would I have gathered thy children together, even as a hen gathereth her chickens under her wings, and ye would not!
23:38  Behold, your house is left unto you desolate.
23:39  For I say unto you, Ye shall not see me henceforth, till ye shall say, Blessed is he that cometh in the name of the Lord.
24:1  Och Jesus gick därifrån, ut ur helgedomen. Hans lärjungar trädde då fram och bådo honom giva akt på helgedomens byggnader.
24:2  Då svarade han och sade till dem: »Ja, I sen nu allt detta; men sannerligen säger jag eder: Här skall icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.»
24:3  När han sedan satt på Oljeberget, trädde hans lärjungar fram till honom, medan de voro allena, och sade: »Säg oss när detta skall ske, och vad som bliver tecknet till din tillkommelse och tidens ände.»
24:4  Då svarade Jesus och sade till dem:  »Sen till, att ingen förvillar eder.
24:5  Ty många skola komma under mitt namn och säga: 'Jag är Messias' och skola förvilla många.
24:6  Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till, att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke änden inne.
24:7  Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra;
24:8  men allt detta är allenast begynnelsen till 'födslovåndorna'.
24:9  Då skall man prisgiva eder till misshandling, och man skall dräpa eder, och I skolen bliva hatade av alla folk, för mitt namns skull.
24:10  Och då skola många komma på fall, och den ene skall förråda den andre, och den ene skall hata den andre.
24:11  Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många.
24:12  Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna.
24:13  Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.
24:14  Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma.
24:15  När I nu fån se 'förödelsens styggelse', om vilken är talat genom profeten Daniel, stå på helig plats -- den som läser detta, han give akt därpå --
24:16  då må de som äro i Judeen fly bort till bergen,
24:17  och den som är på taket må icke stiga ned för att hämta vad som finnes i hans hus,
24:18  och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att hämta sin mantel.
24:19  Och ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden!
24:20  Men bedjen att eder flykt icke må ske om vintern eller på sabbaten.
24:21  Ty då skall det bliva 'en stor vedermöda, vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu', ej heller någonsin skall förekomma.
24:22  Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva förkortad.
24:23  Om någon då säger till eder: 'Se här är Messias', eller: 'Där är han', så tron det icke.
24:24  Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå, så ock falska profeter, och de skola göra stora tecken och under, för att, om möjligt förvilla jämväl de utvalda.
24:25  Jag har nu sagt eder det förut.
24:26  Därför, om man säger till eder: 'Se, han är i öknen', så gån icke ditut, eller: 'Se, han är inne i huset', så tron det icke.
24:27  Ty såsom ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till väster, så skall Människosonens tillkommelse vara. --
24:28  Där åteln är, dit skola rovfåglarna församla sig.
24:29   Men strax efter den tidens vedermöda skall solen förmörkas och månen upphöra att giva sitt sken, och stjärnorna skola falla ifrån himmelen, och himmelens makter skola bäva.

24:30  Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen, och alla släkter på jorden skola då jämra sig. Och man skall få se 'Människosonen komma på himmelens skyar' med stor makt och härlighet.
24:31  Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra.
24:32  Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att sommaren är nära.
24:33  Likaså, när I sen allt detta, då kunnen I ock veta att han är nära och står för dörren.
24:34  Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker.
24:35  Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.
24:36  Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena.
24:37  Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid Människosonens tillkommelse.
24:38  Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken;
24:39  och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort -- så skall det ske vid Människosonens tillkommelse.
24:40  Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar.
24:41  Två kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar.
24:42  Vaken fördenskull; ty I veten icke vilken dag vår Herre kommer.
24:43  Men det förstån I väl, att om husbonden visste under vilken nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke att någon bröt sig in i hans hus.
24:44  Varen därför ock I redo; ty i en stund då I icke vänten det skall Människosonen komma.
24:45   Finnes nu någon trogen och förståndig tjänare, som av sin herre har blivit satt över hans husfolk för att giva dem mat i rätt tid --
24:46  salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner honom göra så.
24:47  Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad han äger.
24:48  Men om så är, att tjänaren är en ond man, som säger i sitt hjärta: 'Min herre kommer icke så snart',
24:49  och han begynner slå sina medtjänare och äter och dricker med dem som äro druckna,
24:50  då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar det, och i en stund då han icke tänker sig det,
24:51  och han skall låta hugga honom i stycken och låta honom få sin del med skrymtare. Där skall vara gråt och tandagnisslan.»
24:1  And Jesus went out, and departed from the temple: and his disciples came to him for to shew him the buildings of the temple.
24:2  And Jesus said unto them, See ye not all these things? verily I say unto you, There shall not be left here one stone upon another, that shall not be thrown down.
24:3  And as he sat upon the mount of Olives, the disciples came unto him privately, saying, Tell us, when shall these things be? and what shall be the sign of thy coming, and of the end of the world?
24:4  And Jesus answered and said unto them, Take heed that no man deceive you.
24:5  For many shall come in my name, saying, I am Christ; and shall deceive many.
24:6  And ye shall hear of wars and rumours of wars: see that ye be not troubled: for all these things must come to pass, but the end is not yet.
24:7  For nation shall rise against nation, and kingdom against kingdom: and there shall be famines, and pestilences, and earthquakes, in divers places.
24:8  All these are the beginning of sorrows.
24:9  Then shall they deliver you up to be afflicted, and shall kill you: and ye shall be hated of all nations for my name's sake.
24:10  And then shall many be offended, and shall betray one another, and shall hate one another.
24:11  And many false prophets shall rise, and shall deceive many.
24:12  And because iniquity shall abound, the love of many shall wax cold.
24:13  But he that shall endure unto the end, the same shall be saved.
24:14  And this gospel of the kingdom shall be preached in all the world for a witness unto all nations; and then shall the end come.
24:15  When ye therefore shall see the abomination of desolation, spoken of by Daniel the prophet, stand in the holy place, (whoso readeth, let him understand:)
24:16  Then let them which be in Judaea flee into the mountains:
24:17  Let him which is on the housetop not come down to take any thing out of his house:
24:18  Neither let him which is in the field return back to take his clothes.
24:19  And woe unto them that are with child, and to them that give suck in those days!
24:20  But pray ye that your flight be not in the winter, neither on the sabbath day:
24:21  For then shall be great tribulation, such as was not since the beginning of the world to this time, no, nor ever shall be.
24:22  And except those days should be shortened, there should no flesh be saved: but for the elect's sake those days shall be shortened.
24:23  Then if any man shall say unto you, Lo, here is Christ, or there; believe it not.
24:24  For there shall arise false Christs, and false prophets, and shall shew great signs and wonders; insomuch that, if it were possible, they shall deceive the very elect.
24:25  Behold, I have told you before.
24:26  Wherefore if they shall say unto you, Behold, he is in the desert; go not forth: behold, he is in the secret chambers; believe it not.
24:27  For as the lightning cometh out of the east, and shineth even unto the west; so shall also the coming of the Son of man be.
24:28  For wheresoever the carcase is, there will the eagles be gathered together.
24:29  Immediately after the tribulation of those days shall the sun be darkened, and the moon shall not give her light, and the stars shall fall from heaven, and the powers of the heavens shall be shaken:
24:30  And then shall appear the sign of the Son of man in heaven: and then shall all the tribes of the earth mourn, and they shall see the Son of man coming in the clouds of heaven with power and great glory.
24:31  And he shall send his angels with a great sound of a trumpet, and they shall gather together his elect from the four winds, from one end of heaven to the other.
24:32  Now learn a parable of the fig tree; When his branch is yet tender, and putteth forth leaves, ye know that summer is nigh:
24:33  So likewise ye, when ye shall see all these things, know that it is near, even at the doors.
24:34  Verily I say unto you, This generation shall not pass, till all these things be fulfilled.
24:35  Heaven and earth shall pass away, but my words shall not pass away.
24:36  But of that day and hour knoweth no man, no, not the angels of heaven, but my Father only.
24:37  But as the days of Noe were, so shall also the coming of the Son of man be.
24:38  For as in the days that were before the flood they were eating and drinking, marrying and giving in marriage, until the day that Noe entered into the ark,
24:39  And knew not until the flood came, and took them all away; so shall also the coming of the Son of man be.
24:40  Then shall two be in the field; the one shall be taken, and the other left.
24:41  Two women shall be grinding at the mill; the one shall be taken, and the other left.
24:42  Watch therefore: for ye know not what hour your Lord doth come.
24:43  But know this, that if the goodman of the house had known in what watch the thief would come, he would have watched, and would not have suffered his house to be broken up.
24:44  Therefore be ye also ready: for in such an hour as ye think not the Son of man cometh.
24:45  Who then is a faithful and wise servant, whom his lord hath made ruler over his household, to give them meat in due season?
24:46  Blessed is that servant, whom his lord when he cometh shall find so doing.
24:47  Verily I say unto you, That he shall make him ruler over all his goods.
24:48  But and if that evil servant shall say in his heart, My lord delayeth his coming;
24:49  And shall begin to smite his fellowservants, and to eat and drink with the drunken;
24:50  The lord of that servant shall come in a day when he looketh not for him, and in an hour that he is not aware of,
24:51  And shall cut him asunder, and appoint him his portion with the hypocrites: there shall be weeping and gnashing of teeth.
25:1  »Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen.
25:2  Men fem av dem voro oförståndiga, och fem voro förståndiga.
25:3  De oförståndiga togo väl sina lampor, men togo ingen olja med sig.
25:4  De förståndiga åter togo olja i sina kärl, tillika med lamporna.
25:5  Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade.
25:6  Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: 'Se brudgummen kommer! Gån ut och möten honom.'
25:7  Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor.
25:8  Och de oförståndiga sade till de förståndiga: 'Given oss av eder olja, ty våra lampor slockna.'
25:9  Men de förståndiga svarade och sade: 'Nej, den skulle ingalunda räcka till för både oss och eder. Gån hellre bort till dem som sälja, och köpen åt eder.'
25:10  Men när de gingo bort för att köpa, kom brudgummen, och de som voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes igen.
25:11  Omsider kommo ock de andra jungfrurna och sade: 'Herre, herre, låt upp för oss.'
25:12  Men han svarade och sade: 'Sannerligen säger jag eder: Jag känner eder icke.'
25:13  Vaken fördenskull; ty I veten icke dagen, ej heller stunden.
25:14   Ty det skall ske, likasom när en man som ville fara utrikes kallade till sig sina tjänare och överlämnade åt dem sina ägodelar;
25:15  åt en gav han fem pund, åt en annan två och åt en tredje ett pund, åt var och en efter hans förmåga, och for utrikes.
25:16  Strax gick då den som hade fått de fem punden bort och förvaltade dem så, att han med dem vann andra fem pund.
25:17  Den som hade fått de två punden vann på samma sätt andra två.
25:18  Men den som hade fått ett pund gick bort och grävde en grop i jorden och gömde där sin herres penningar.
25:19  En lång tid därefter kom tjänarnas herre hem och höll räkenskap med dem.
25:20  Då trädde den fram, som hade fått de fem punden, och bar fram andra fem pund och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig fem pund; se, andra fem pund har jag vunnit.'
25:21  Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.'
25:22  Så trädde ock den fram, som hade fått de två punden, och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig två pund; se, andra två pund har jag vunnit.'
25:23  Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.'
25:24  Sedan trädde ock den fram, som hade fått ett pund, och sade: 'Herre, jag hade lärt känna dig såsom en sträng man, som vill skörda, där du icke har sått, och inbärga, där du icke har utstrött;
25:25  och av fruktan för dig gick jag bort och gömde ditt pund i jorden. Se här har du vad dig tillhör.'
25:26  Då svarade hans herre och sade till honom: 'Du onde och late tjänare, du visste att jag vill skörda, där jag icke har sått, och inbärga, där jag icke har utstrött?
25:27  Då borde du också hava satt in mina penningar i en bank, så att jag hade fått igen mitt med ränta, när jag kom hem.
25:28  Tagen därför ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden.
25:29  Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.
25:30  Och kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan.
25:31  Men när Människosonen kommer i sin härlighet, och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron.
25:32  Och inför honom skola församlas alla folk och han skall skilja dem från varandra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna.
25:33  Och fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på den vänstra.
25:34  Därefter skall Konungen säga till dem som stå på hans högra sida: 'Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike som är tillrett åt eder från världens begynnelse.
25:35  Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig, och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig härbärge,
25:36  naken, och I klädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag var i fängelse, och I kommen till mig.'
25:37  Då skola de rättfärdiga svara honom och säga: 'Herre, när sågo vi dig hungrig och gåvo dig mat, eller törstig och gåvo dig att dricka?
25:38  Och när sågo vi dig husvill och gåvo dig härbärge, eller naken och klädde dig?
25:39  Och när sågo vi dig sjuk eller i fängelse och kommo till dig?'
25:40  Då skall Konungen svara och säga till dem: 'Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.'
25:41  Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans vänstra sida: 'Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar.
25:42  Ty jag var hungrig, och I gåven mig icke att äta; jag var törstig, och I gåven mig icke att dricka;
25:43  jag var husvill, och I gåven mig icke härbärge, naken, och I klädden mig icke, sjuk och i fängelse, och I besökten mig icke.'
25:44  Då skola också de svara och säga: 'Herre, när sågo vi dig hungrig eller törstig eller husvill eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig icke?'
25:45  Då skall han svara dem och säga: 'Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I ej heller gjort mot mig.'
25:46  Och dessa skola då då bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.»
25:1  Then shall the kingdom of heaven be likened unto ten virgins, which took their lamps, and went forth to meet the bridegroom.
25:2  And five of them were wise, and five were foolish.

25:3  They that were foolish took their lamps, and took no oil with them:
25:4  But the wise took oil in their vessels with their lamps.

25:5  While the bridegroom tarried, they all slumbered and slept.
25:6  And at midnight there was a cry made, Behold, the bridegroom cometh; go ye out to meet him.
25:7  Then all those virgins arose, and trimmed their lamps.
25:8  And the foolish said unto the wise, Give us of your oil; for our lamps are gone out.
25:9  But the wise answered, saying, Not so; lest there be not enough for us and you: but go ye rather to them that sell, and buy for yourselves.
25:10  And while they went to buy, the bridegroom came; and they that were ready went in with him to the marriage: and the door was shut.
25:11  Afterward came also the other virgins, saying, Lord, Lord, open to us.
25:12  But he answered and said, Verily I say unto you, I know you not.
25:13  Watch therefore, for ye know neither the day nor the hour wherein the Son of man cometh.
25:14  For the kingdom of heaven is as a man travelling into a far country, who called his own servants, and delivered unto them his goods.
25:15  And unto one he gave five talents, to another two, and to another one; to every man according to his several ability; and straightway took his journey.
25:16  Then he that had received the five talents went and traded with the same, and made them other five talents.

25:17  And likewise he that had received two, he also gained other two.
25:18  But he that had received one went and digged in the earth, and hid his lord's money.
25:19  After a long time the lord of those servants cometh, and reckoneth with them.
25:20  And so he that had received five talents came and brought other five talents, saying, Lord, thou deliveredst unto me five talents: behold, I have gained beside them five talents more.
25:21  His lord said unto him, Well done, thou good and faithful servant: thou hast been faithful over a few things, I will make thee ruler over many things: enter thou into the joy of thy lord.
25:22  He also that had received two talents came and said, Lord, thou deliveredst unto me two talents: behold, I have gained two other talents beside them.
25:23  His lord said unto him, Well done, good and faithful servant; thou hast been faithful over a few things, I will make thee ruler over many things: enter thou into the joy of thy lord.
25:24  Then he which had received the one talent came and said, Lord, I knew thee that thou art an hard man, reaping where thou hast not sown, and gathering where thou hast not strawed:
25:25  And I was afraid, and went and hid thy talent in the earth: lo, there thou hast that is thine.
25:26  His lord answered and said unto him, Thou wicked and slothful servant, thou knewest that I reap where I sowed not, and gather where I have not strawed:
25:27  Thou oughtest therefore to have put my money to the exchangers, and then at my coming I should have received mine own with usury.
25:28  Take therefore the talent from him, and give it unto him which hath ten talents.
25:29  For unto every one that hath shall be given, and he shall have abundance: but from him that hath not shall be taken away even that which he hath.
25:30  And cast ye the unprofitable servant into outer darkness: there shall be weeping and gnashing of teeth.
25:31  When the Son of man shall come in his glory, and all the holy angels with him, then shall he sit upon the throne of his glory:
25:32  And before him shall be gathered all nations: and he shall separate them one from another, as a shepherd divideth his sheep from the goats:
25:33  And he shall set the sheep on his right hand, but the goats on the left.
25:34  Then shall the King say unto them on his right hand, Come, ye blessed of my Father, inherit the kingdom prepared for you from the foundation of the world:

25:35  For I was an hungred, and ye gave me meat: I was thirsty, and ye gave me drink: I was a stranger, and ye took me in:
25:36  Naked, and ye clothed me: I was sick, and ye visited me: I was in prison, and ye came unto me.
25:37  Then shall the righteous answer him, saying, Lord, when saw we thee an hungred, and fed thee? or thirsty, and gave thee drink?
25:38  When saw we thee a stranger, and took thee in? or naked, and clothed thee?
25:39  Or when saw we thee sick, or in prison, and came unto thee?
25:40  And the King shall answer and say unto them, Verily I say unto you, Inasmuch as ye have done it unto one of the least of these my brethren, ye have done it unto me.
25:41  Then shall he say also unto them on the left hand, Depart from me, ye cursed, into everlasting fire, prepared for the devil and his angels:
25:42  For I was an hungred, and ye gave me no meat: I was thirsty, and ye gave me no drink:
25:43  I was a stranger, and ye took me not in: naked, and ye clothed me not: sick, and in prison, and ye visited me not.

25:44  Then shall they also answer him, saying, Lord, when saw we thee an hungred, or athirst, or a stranger, or naked, or sick, or in prison, and did not minister unto thee?
25:45  Then shall he answer them, saying, Verily I say unto you, Inasmuch as ye did it not to one of the least of these, ye did it not to me.
25:46  And these shall go away into everlasting punishment: but the righteous into life eternal.
26:1  När nu Jesus hade talat allt detta till slut, sade han till sina lärjungar:
26:2  »I veten att det två dagar härefter är påsk; då skall Människosonen bliva förrådd och utlämnad till att korsfästas.»
26:3  Därefter församlade sig översteprästerna och folkets äldste hos översteprästen, som hette Kaifas, i hans hus,
26:4  och rådslogo om att låta gripa Jesus med list och döda honom.
26:5  Men de sade: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter skola uppstå bland folket.»
26:6  Men när Jesus var i Betania, i Simon den spetälskes hus,
26:7  framträdde till honom en kvinna som hade med sig en alabasterflaska med dyrbar smörjelse; denna göt hon ut över hans huvud, där han låg till bords.
26:8  Då lärjungarna sågo detta, blevo de misslynta och sade: »Varför skulle detta förspillas?
26:9  Man hade ju kunnat sälja det för mycket penningar och giva dessa åt de fattiga.»
26:10  När Jesus märkte detta, sade han till dem: »Varför oroen I kvinnan? Det är en god gärning som hon har gjort mot mig.
26:11  De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke alltid.
26:12  När hon göt ut denna smörjelse på min kropp, gjorde hon det såsom en tillredelse till min begravning.
26:13  Sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen detta evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.»
26:14  Därefter gick en av de tolv, den som hette Judas Iskariot, bort till översteprästerna
26:15  och sade: »Vad viljen I giva mig för att jag skall överlämna honom åt eder?» Då vägde de upp åt honom trettio silverpenningar.
26:16  Och från den stunden sökte han efter lägligt tillfälle att förråda honom.
26:17   Men på första dagen i det osyrade brödets högtid trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Var vill du att vi skola reda till åt dig att äta påskalammet?»
26:18  Han svarade: »Gån in i staden till den och den och sägen till honom: 'Mästaren låter säga: Min tid är nära; hos dig vill jag hålla påskhögtid med mina lärjungar.'»
26:19  Och lärjungarna gjorde såsom Jesus hade befallt dem och redde till påskalammet.
26:20  När det nu hade blivit afton, lade han sig till bords med de tolv.
26:21  Och medan de åto, sade han: »Sannerligen säger jag eder: En av eder skall förråda mig.»
26:22  Då blevo de mycket bedrövade och begynte fråga honom, var efter annan: »Icke är det väl jag, Herre?»
26:23  Då svarade han och sade: »Den som jämte mig nu doppade handen i fatet, han skall förråda mig.
26:24  Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom; men ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd! Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit född.»
26:25  Judas, han som förrådde honom, tog då till orda och frågade: »Rabbi, icke är det väl jag?» Han svarade honom: »Du har själv sagt det.»
26:26  Medan de nu åto, tog Jesus ett bröd och välsignade det och bröt det och gav åt lärjungarna och sade: »Tagen och äten; detta är min lekamen.»
26:27  Och han tog en kalk och tackade Gud och gav åt dem och sade: »Dricken härav alla;
26:28  ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse.
26:29  Och jag säger eder: Härefter skall jag icke mer dricka av det som kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det nytt med eder i min Faders rike.»
26:30  När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till Oljeberget.
26:31  Då sade Jesus till dem: »I denna natt skolen I alla komma på fall för min skull, ty det är skrivet: 'Jag skall slå herden, och fåren i hjorden skola förskingras.'
26:32  Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå till Galileen.»
26:33  Då svarade Petrus och sade till honom: »Om än alla andra komma på fall för din skull, så skall dock jag aldrig komma på fall.»
26:34  Jesus sade till honom: »Sannerligen säger jag dig: I denna natt, förrän hanen har galit, skall du tre gånger förneka mig.»
26:35  Petrus svarade honom: »Om jag än måste dö med dig, så skall jag dock förvisso icke förneka dig.» Sammalunda sade ock alla de andra lärjungarna.
26:36  Därefter kom Jesus med dem till ett ställe som hette Getsemane. Och han sade till lärjungarna: »Bliven kvar här, medan jag går dit bort och beder.»
26:37  Och han tog med sig Petrus och Sebedeus' två söner; och han begynte bedrövas och ängslas.
26:38  Då sade han till dem: »Min själ är djupt bedrövad, ända till döds; stannen kvar här och vaken med mig.»
26:39  Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte och bad och sade: »Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!»
26:40  Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande. Då sade han till Petrus: »Så litet förmådden I då vaka en kort stund med mig!
26:41  Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.»
26:42  Åter gick han bort, för andra gången, och bad och sade: »Min Fader, om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka denna kalk, så ske din vilja.»
26:43  När han sedan kom tillbaka, fann han dem åter sovande, ty deras ögon voro förtyngda.
26:44  Då lät han dem vara och gick åter bort och bad, för tredje gången, och sade återigen samma ord.
26:45  Därefter kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem: »Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder! Se, stunden är nära då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer.
26:46  Stån upp, låt oss gå; se, den är nära, som förråder mig.»
26:47  Och se, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och jämte honom en stor folkskara, med svärd och stavar, utsänd från översteprästerna och folkets äldste.
26:48  Men förrädaren hade givit dem ett tecken; han hade sagt: »Den som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa.»
26:49  Och han trädde nu strax fram till Jesus och sade: »Hell dig, rabbi!» och kysste honom häftigt.
26:50  Jesus sade till honom: »Min vän, gör vad du är här för att göra.» Då stego de fram och grepo Jesus och togo honom fången.
26:51   Men en av dem som voro med Jesus förde handen till sitt svärd och drog ut det och högg till översteprästens tjänare och högg så av honom örat.
26:52  Då sade Jesus till honom: »Stick ditt svärd tillbaka i skidan: ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd.
26:53  Eller menar du att jag icke kunde utbedja mig av min Fader, att han nu sände till min tjänst mer än tolv legioner änglar?
26:54  Men huru bleve då skrifterna fullbordade, som säga att så måste ske?»
26:55  I samma stund sade Jesus till folkskaran: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig. Var dag har jag suttit i helgedomen och undervisat, utan att I haven gripit mig.
26:56  Men allt detta har skett, för att profeternas skrifter skola fullbordas.»  Då övergåvo alla lärjungarna honom och flydde.
26:57  Men de som hade gripit Jesus förde honom bort till översteprästen Kaifas, hos vilken de skriftlärde och de äldste hade församlat sig.
26:58  Och Petrus följde honom på avstånd ända till översteprästens gård; där gick han in och satte sig bland rättstjänarna för att se vad slutet skulle bliva.
26:59  Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något falskt vittnesbörd mot Jesus, för att kunna döda honom;
26:60  men fastän många falska vittnen trädde fram, funno de likväl intet. Slutligen trädde dock två män fram
26:61  och sade: »Denne har sagt: 'Jag kan bryta ned Guds tempel och på tre dagar bygga upp det igen.'»
26:62  Då stod översteprästen upp och sade till honom: »Svarar du intet? Huru är det med det som dessa vittna mot dig?»
26:63  Men Jesus teg. Då sade översteprästen till honom: »Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias, Guds Son.»
26:64  Jesus svarade honom: »Du har själv sagt det. Men jag säger eder: Härefter skolen I få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himmelens skyar.»
26:65  Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: »Han har hädat. Vad behöva vi mer några vittnen? I haven nu hört hädelsen.
26:66  Vad synes eder?» De svarade och sade: »Han är skyldig till döden.»
26:67  Därefter spottade man honom i ansiktet och slog honom på kinderna, den ene med knytnäven, den andre med flata handen,
26:68  och sade: »Profetera för oss, Messias: vem var det som slog dig?»
26:69  Men Petrus satt utanför på gården. Då kom en tjänstekvinna fram till honom och sade: »Också du var med Jesus från Galileen.»
26:70  Men han nekade inför alla och sade: »Jag förstår icke vad du menar.»
26:71  När han sedan hade kommit ut i porten, fick en annan kvinna se honom och sade till dem som voro där: »Denne var med Jesus från Nasaret.»
26:72  Åter nekade han med en ed och sade: »Jag känner icke den mannen.»
26:73  Litet därefter kommo de kringstående fram och sade till Petrus: »Förvisso är också du en av dem; redan ditt uttal röjer dig ju.»
26:74  Då begynte han förbanna sig och svärja: »Jag känner icke den mannen.» Och i detsamma gol hanen.
26:75  Då kom Petrus ihåg Jesu ord, huru han hade sagt: »Förrän hanen gal, skall du tre gånger förneka mig.» Och han gick ut och grät bitterligen.
26:1  And it came to pass, when Jesus had finished all these sayings, he said unto his disciples,
26:2  Ye know that after two days is the feast of the passover, and the Son of man is betrayed to be crucified.
26:3  Then assembled together the chief priests, and the scribes, and the elders of the people, unto the palace of the high priest, who was called Caiaphas,
26:4  And consulted that they might take Jesus by subtilty, and kill him.
26:5  But they said, Not on the feast day, lest there be an uproar among the people.
26:6  Now when Jesus was in Bethany, in the house of Simon the leper,
26:7  There came unto him a woman having an alabaster box of very precious ointment, and poured it on his head, as he sat at meat.
26:8  But when his disciples saw it, they had indignation, saying, To what purpose is this waste?
26:9  For this ointment might have been sold for much, and given to the poor.
26:10  When Jesus understood it, he said unto them, Why trouble ye the woman? for she hath wrought a good work upon me.
26:11  For ye have the poor always with you; but me ye have not always.
26:12  For in that she hath poured this ointment on my body, she did it for my burial.
26:13  Verily I say unto you, Wheresoever this gospel shall be preached in the whole world, there shall also this, that this woman hath done, be told for a memorial of her.
26:14  Then one of the twelve, called Judas Iscariot, went unto the chief priests,
26:15  And said unto them, What will ye give me, and I will deliver him unto you? And they covenanted with him for thirty pieces of silver.
26:16  And from that time he sought opportunity to betray him.
26:17  Now the first day of the feast of unleavened bread the disciples came to Jesus, saying unto him, Where wilt thou that we prepare for thee to eat the passover?
26:18  And he said, Go into the city to such a man, and say unto him, The Master saith, My time is at hand; I will keep the passover at thy house with my disciples.
26:19  And the disciples did as Jesus had appointed them; and they made ready the passover.
26:20  Now when the even was come, he sat down with the twelve.
26:21  And as they did eat, he said, Verily I say unto you, that one of you shall betray me.
26:22  And they were exceeding sorrowful, and began every one of them to say unto him, Lord, is it I?
26:23  And he answered and said, He that dippeth his hand with me in the dish, the same shall betray me.
26:24  The Son of man goeth as it is written of him: but woe unto that man by whom the Son of man is betrayed! it had been good for that man if he had not been born.

26:25  Then Judas, which betrayed him, answered and said, Master, is it I? He said unto him, Thou hast said.

26:26  And as they were eating, Jesus took bread, and blessed it, and brake it, and gave it to the disciples, and said, Take, eat; this is my body.
26:27  And he took the cup, and gave thanks, and gave it to them, saying, Drink ye all of it;
26:28  For this is my blood of the new testament, which is shed for many for the remission of sins.
26:29  But I say unto you, I will not drink henceforth of this fruit of the vine, until that day when I drink it new with you in my Father's kingdom.
26:30  And when they had sung an hymn, they went out into the mount of Olives.
26:31  Then saith Jesus unto them, All ye shall be offended because of me this night: for it is written, I will smite the shepherd, and the sheep of the flock shall be scattered abroad.
26:32  But after I am risen again, I will go before you into Galilee.
26:33  Peter answered and said unto him, Though all men shall be offended because of thee, yet will I never be offended.
26:34  Jesus said unto him, Verily I say unto thee, That this night, before the cock crow, thou shalt deny me thrice.
26:35  Peter said unto him, Though I should die with thee, yet will I not deny thee. Likewise also said all the disciples.
26:36  Then cometh Jesus with them unto a place called Gethsemane, and saith unto the disciples, Sit ye here, while I go and pray yonder.
26:37  And he took with him Peter and the two sons of Zebedee, and began to be sorrowful and very heavy.
26:38  Then saith he unto them, My soul is exceeding sorrowful, even unto death: tarry ye here, and watch with me.
26:39  And he went a little farther, and fell on his face, and prayed, saying, O my Father, if it be possible, let this cup pass from me: nevertheless not as I will, but as thou wilt.
26:40  And he cometh unto the disciples, and findeth them asleep, and saith unto Peter, What, could ye not watch with me one hour?

26:41  Watch and pray, that ye enter not into temptation: the spirit indeed is willing, but the flesh is weak.
26:42  He went away again the second time, and prayed, saying, O my Father, if this cup may not pass away from me, except I drink it, thy will be done.
26:43  And he came and found them asleep again: for their eyes were heavy.
26:44  And he left them, and went away again, and prayed the third time, saying the same words.
26:45  Then cometh he to his disciples, and saith unto them, Sleep on now, and take your rest: behold, the hour is at hand, and the Son of man is betrayed into the hands of sinners.
26:46  Rise, let us be going: behold, he is at hand that doth betray me.
26:47  And while he yet spake, lo, Judas, one of the twelve, came, and with him a great multitude with swords and staves, from the chief priests and elders of the people.
26:48  Now he that betrayed him gave them a sign, saying, Whomsoever I shall kiss, that same is he: hold him fast.
26:49  And forthwith he came to Jesus, and said, Hail, master; and kissed him.
26:50  And Jesus said unto him, Friend, wherefore art thou come? Then came they, and laid hands on Jesus and took him.
26:51  And, behold, one of them which were with Jesus stretched out his hand, and drew his sword, and struck a servant of the high priest's, and smote off his ear.
26:52  Then said Jesus unto him, Put up again thy sword into his place: for all they that take the sword shall perish with the sword.
26:53  Thinkest thou that I cannot now pray to my Father, and he shall presently give me more than twelve legions of angels?
26:54  But how then shall the scriptures be fulfilled, that thus it must be?
26:55  In that same hour said Jesus to the multitudes, Are ye come out as against a thief with swords and staves for to take me? I sat daily with you teaching in the temple, and ye laid no hold on me.
26:56  But all this was done, that the scriptures of the prophets might be fulfilled. Then all the disciples forsook him, and fled.
26:57  And they that had laid hold on Jesus led him away to Caiaphas the high priest, where the scribes and the elders were assembled.
26:58  But Peter followed him afar off unto the high priest's palace, and went in, and sat with the servants, to see the end.

26:59  Now the chief priests, and elders, and all the council, sought false witness against Jesus, to put him to death;
26:60  But found none: yea, though many false witnesses came, yet found they none. At the last came two false witnesses,
26:61  And said, This fellow said, I am able to destroy the temple of God, and to build it in three days.
26:62  And the high priest arose, and said unto him, Answerest thou nothing? what is it which these witness against thee?
26:63  But Jesus held his peace, And the high priest answered and said unto him, I adjure thee by the living God, that thou tell us whether thou be the Christ, the Son of God.
26:64  Jesus saith unto him, Thou hast said: nevertheless I say unto you, Hereafter shall ye see the Son of man sitting on the right hand of power, and coming in the clouds of heaven.
26:65  Then the high priest rent his clothes, saying, He hath spoken blasphemy; what further need have we of witnesses? behold, now ye have heard his blasphemy.
26:66  What think ye? They answered and said, He is guilty of death.
26:67  Then did they spit in his face, and buffeted him; and others smote him with the palms of their hands,

26:68  Saying, Prophesy unto us, thou Christ, Who is he that smote thee?
26:69  Now Peter sat without in the palace: and a damsel came unto him, saying, Thou also wast with Jesus of Galilee.

26:70  But he denied before them all, saying, I know not what thou sayest.
26:71  And when he was gone out into the porch, another maid saw him, and said unto them that were there, This fellow was also with Jesus of Nazareth.
26:72  And again he denied with an oath, I do not know the man.
26:73  And after a while came unto him they that stood by, and said to Peter, Surely thou also art one of them; for thy speech bewrayeth thee.
26:74  Then began he to curse and to swear, saying, I know not the man. And immediately the cock crew.
26:75  And Peter remembered the word of Jesus, which said unto him, Before the cock crow, thou shalt deny me thrice. And he went out, and wept bitterly.
27:1  Men när det hade blivit morgon, fattade alla översteprästerna och folkets äldste det beslutet angående Jesus, att de skulle döda honom.
27:2  Och de läto binda honom och förde honom bort och överlämnade honom åt Pilatus, landshövdingen.
27:3  När då Judas, som hade förrått honom, såg att han var dömd, ångrade han sig och bar de trettio silverpenningarna tillbaka till översteprästerna och de äldste
27:4  och sade: »Jag har syndat därigenom att jag har förrått oskyldigt blod.» Men de svarade: »Vad kommer det oss vid? Du får själv svara därför.»
27:5  Då kastade han silverpenningarna i templet och gick sin väg. Sedan gick han bort och hängde sig.
27:6   Men översteprästerna togo silverpenningarna och sade: »Det är icke lovligt att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspenningar.»
27:7  Och sedan de hade fattat sitt beslut, köpte de för dem Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar.
27:8  Därför kallas den åkern ännu i dag Blodsåkern.
27:9  Så fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när han sade: »Och jag tog de trettio silverpenningarna -- priset för den man vilkens värde hade blivit bestämt, den som israelitiska män hade värderat --
27:10  och jag gav dem till betalning för Krukmakaråkern, i enlighet med Herrens befallning till mig.»
27:11  Men Jesus ställdes fram inför landshövdingen. Och landshövdingen frågade honom och sade: »Är du judarnas konung?» Jesus svarade honom: »Du säger det själv.»
27:12  Men när översteprästerna och de äldste framställde sina anklagelser mot honom, svarade han intet.
27:13  Då sade Pilatus till honom: »Hör du icke huru mycket de hava att vittna mot dig?»
27:14  Men han svarade honom icke på en enda fråga, så att landshövdingen mycket förundrade sig.
27:15  Nu var det sed att landshövdingen vid högtiden gav folket en fånge lös, vilken de ville.
27:16  Och man hade då en beryktad fånge, som hette Barabbas.
27:17  När de nu voro församlade, frågade Pilatus dem: »Vilken viljen I att jag skall giva eder lös, Barabbas eller Jesus, som kallas Messias?»
27:18  Han visste nämligen att det var av avund som man hade dragit Jesus inför rätta.
27:19  Och medan han satt på domarsätet, hade hans hustru sänt bud till honom och låtit säga: »Befatta dig icke med denne rättfärdige man; ty jag har i natt lidit mycket i drömmen för hans skull.»
27:20  Men översteprästerna och de äldste hade övertalat folket att begära Barabbas och låta förgöra Jesus.
27:21  När alltså landshövdingen nu frågade dem och sade: »Vilken av de två viljen I att jag skall giva eder lös?», så svarade de: »Barabbas.»
27:22  Då frågade Pilatus dem: »Vad skall jag då göra med Jesus, som  kallas Messias?» De svarade alla: »Låt korsfästa honom.»
27:23  Men han frågade: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade de ännu ivrigare: »Låt korsfästa honom.»
27:24  När nu Pilatus såg att han intet kunde uträtta, utan att larmet blev allt starkare, lät han hämta vatten och tvådde sina händer i folkets åsyn och sade: »Jag är oskyldig till denne mans blod. I fån själva svara därför.»
27:25  Och allt folket svarade och sade: »Hans blod komme över oss och över våra barn.»
27:26  Då gav han dem Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och utlämnade honom sedan till att korsfästas.
27:27  Då togo landshövdingens krigsmän Jesus med sig in i pretoriet och församlade hela den romerska vakten omkring honom.
27:28  Och de togo av honom hans kläder och satte på honom en röd mantel
27:29  och vredo samman en krona av törnen och satte den på hans huvud, och i hans högra hand satte de ett rör. Sedan böjde de knä inför honom och begabbade honom och sade: »Hell dig, judarnas konung!»
27:30  Och de spottade på honom och togo röret och slogo honom därmed i huvudet.
27:31  Och när de så hade begabbat honom, klädde de av honom manteln och satte på honom hans egna kläder och förde honom bort till att korsfästas.
27:32  Då de nu voro på väg ditut, träffade de på en man från Cyrene, som hette Simon. Honom tvingade de att gå med och bära hans kors.
27:33  Och när de hade kommit till en plats som kallades Golgata (det betyder huvudskalleplats),
27:34  räckte de honom vin att dricka, blandat med galla; men då han hade smakat därpå, ville han icke dricka det.
27:35  Och när de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem.
27:36  Sedan sutto de där och höllo vakt om honom.
27:37  Och över hans huvud hade man satt upp en överskrift, som angav vad han var anklagad för, och den lydde så: »Denne är Jesus, judarnas konung.»
27:38  Med honom korsfästes då ock två rövare, den ene på högra sidan och den andre på vänstra.
27:39  Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet
27:40  och sade: »Du som bryter ned templet och inom tre dagar bygger upp det igen, hjälp dig nu själv, om du är Guds Son, och stig ned från korset.»
27:41  Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde och de äldste, begabbande ord och sade:
27:42  »Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han är ju Israels konung; han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på honom.
27:43  Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom, om han har behag till honom, han har ju sagt: 'Jag är Guds Son.'»
27:44  På samma sätt smädade honom också rövarna som voro korsfästa med honom.
27:45  Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen.
27:46  Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: »Eli, Eli, lema sabaktani det betyder: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?»
27:47  Men när några av dem som stodo där borde detta, sade de: »Han kallar på Elias.»
27:48  Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde den med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att dricka.
27:49  Men de andra sade: »Låt oss se om Elias kommer och hjälper honom.»
27:50  Åter ropade Jesus med hög röst och gav upp andan.
27:51  Och se, då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända ned, och jorden skalv, och klipporna rämnade,
27:52  och gravarna öppnades, och många avsomnade heligas kroppar stodo upp.
27:53  De gingo ut ur sina gravar och kommo efter hans uppståndelse in i den heliga staden och uppenbarade sig för många.
27:54  Men när hövitsmannen och de som med honom höllo vakt om Jesus sågo jordbävningen och det övriga som skedde, blevo de mycket förskräckta och sade: »Förvisso var denne Guds Son.»
27:55  Och många kvinnor som hade följt Jesus från Galileen och tjänat honom, stodo där på avstånd och sågo vad som skedde.
27:56  Bland dessa voro Maria från Magdala och den Maria som var Jakobs och Joses' moder, så ock Sebedeus' söners moder.
27:57  Men när det hade blivit afton, kom en rik man från Arimatea, vid namn Josef, som ock hade blivit en Jesu lärjunge;
27:58  denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. Då bjöd Pilatus att man skulle lämna ut den åt honom.
27:59  Och Josef tog hans kropp och svepte den i en ren linneduk
27:60  och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i klippan; och sedan han hade vältrat en stor sten för ingången till graven, gick han därifrån.
27:61  Men Maria från Magdala och den andra Maria voro där, och de sutto gent emot graven.
27:62  Följande dag, som var dagen efter tillredelsedagen, församlade sig översteprästerna och fariséerna och gingo till Pilatus
27:63  och sade: »Herre, vi hava dragit oss till minnes att den villoläraren sade, medan han ännu levde: 'Efter tre dagar skall jag uppstå.'
27:64  Bjud fördenskull att man skyddar graven intill tredje dagen, så att hans lärjungar icke komma och stjäla bort honom, och sedan säga till folket att han har uppstått från de döda. Då bliver den sista villan värre än den första.»
27:65  Pilatus svarade dem: »Där haven I vakt; gån åstad och skydden graven så gott I kunnen.»
27:66  Och de gingo åstad och skyddade graven, i det att de icke allenast satte ut vakten, utan ock förseglade stenen.
27:1  When the morning was come, all the chief priests and elders of the people took counsel against Jesus to put him to death:
27:2  And when they had bound him, they led him away, and delivered him to Pontius Pilate the governor.
27:3  Then Judas, which had betrayed him, when he saw that he was condemned, repented himself, and brought again the thirty pieces of silver to the chief priests and elders,
27:4  Saying, I have sinned in that I have betrayed the innocent blood. And they said, What is that to us? see thou to that.
27:5  And he cast down the pieces of silver in the temple, and departed, and went and hanged himself.
27:6  And the chief priests took the silver pieces, and said, It is not lawful for to put them into the treasury, because it is the price of blood.
27:7  And they took counsel, and bought with them the potter's field, to bury strangers in.
27:8  Wherefore that field was called, The field of blood, unto this day.
27:9  Then was fulfilled that which was spoken by Jeremy the prophet, saying, And they took the thirty pieces of silver, the price of him that was valued, whom they of the children of Israel did value;
27:10  And gave them for the potter's field, as the Lord appointed me.
27:11  And Jesus stood before the governor: and the governor asked him, saying, Art thou the King of the Jews? And Jesus said unto him, Thou sayest.
27:12  And when he was accused of the chief priests and elders, he answered nothing.
27:13  Then said Pilate unto him, Hearest thou not how many things they witness against thee?
27:14  And he answered him to never a word; insomuch that the governor marvelled greatly.
27:15  Now at that feast the governor was wont to release unto the people a prisoner, whom they would.
27:16  And they had then a notable prisoner, called Barabbas.
27:17  Therefore when they were gathered together, Pilate said unto them, Whom will ye that I release unto you? Barabbas, or Jesus which is called Christ?
27:18  For he knew that for envy they had delivered him.
27:19  When he was set down on the judgment seat, his wife sent unto him, saying, Have thou nothing to do with that just man: for I have suffered many things this day in a dream because of him.
27:20  But the chief priests and elders persuaded the multitude that they should ask Barabbas, and destroy Jesus.
27:21  The governor answered and said unto them, Whether of the twain will ye that I release unto you? They said, Barabbas.
27:22  Pilate saith unto them, What shall I do then with Jesus which is called Christ? They all say unto him, Let him be crucified.
27:23  And the governor said, Why, what evil hath he done? But they cried out the more, saying, Let him be crucified.
27:24  When Pilate saw that he could prevail nothing, but that rather a tumult was made, he took water, and washed his hands before the multitude, saying, I am innocent of the blood of this just person: see ye to it.
27:25  Then answered all the people, and said, His blood be on us, and on our children.
27:26  Then released he Barabbas unto them: and when he had scourged Jesus, he delivered him to be crucified.
27:27  Then the soldiers of the governor took Jesus into the common hall, and gathered unto him the whole band of soldiers.
27:28  And they stripped him, and put on him a scarlet robe.

27:29  And when they had platted a crown of thorns, they put it upon his head, and a reed in his right hand: and they bowed the knee before him, and mocked him, saying, Hail, King of the Jews!
27:30  And they spit upon him, and took the reed, and smote him on the head.
27:31  And after that they had mocked him, they took the robe off from him, and put his own raiment on him, and led him away to crucify him.
27:32  And as they came out, they found a man of Cyrene, Simon by name: him they compelled to bear his cross.
27:33  And when they were come unto a place called Golgotha, that is to say, a place of a skull,
27:34  They gave him vinegar to drink mingled with gall: and when he had tasted thereof, he would not drink.
27:35  And they crucified him, and parted his garments, casting lots: that it might be fulfilled which was spoken by the prophet, They parted my garments among them, and upon my vesture did they cast lots.
27:36  And sitting down they watched him there;
27:37  And set up over his head his accusation written, THIS IS JESUS THE KING OF THE JEWS.
27:38  Then were there two thieves crucified with him, one on the right hand, and another on the left.
27:39  And they that passed by reviled him, wagging their heads,
27:40  And saying, Thou that destroyest the temple, and buildest it in three days, save thyself. If thou be the Son of God, come down from the cross.
27:41  Likewise also the chief priests mocking him, with the scribes and elders, said,
27:42  He saved others; himself he cannot save. If he be the King of Israel, let him now come down from the cross, and we will believe him.
27:43  He trusted in God; let him deliver him now, if he will have him: for he said, I am the Son of God.

27:44  The thieves also, which were crucified with him, cast the same in his teeth.
27:45  Now from the sixth hour there was darkness over all the land unto the ninth hour.
27:46  And about the ninth hour Jesus cried with a loud voice, saying, Eli, Eli, lama sabachthani? that is to say, My God, my God, why hast thou forsaken me?
27:47  Some of them that stood there, when they heard that, said, This man calleth for Elias.
27:48  And straightway one of them ran, and took a spunge, and filled it with vinegar, and put it on a reed, and gave him to drink.
27:49  The rest said, Let be, let us see whether Elias will come to save him.
27:50  Jesus, when he had cried again with a loud voice, yielded up the ghost.
27:51  And, behold, the veil of the temple was rent in twain from the top to the bottom; and the earth did quake, and the rocks rent;
27:52  And the graves were opened; and many bodies of the saints which slept arose,
27:53  And came out of the graves after his resurrection, and went into the holy city, and appeared unto many.
27:54  Now when the centurion, and they that were with him, watching Jesus, saw the earthquake, and those things that were done, they feared greatly, saying, Truly this was the Son of God.
27:55  And many women were there beholding afar off, which followed Jesus from Galilee, ministering unto him:

27:56  Among which was Mary Magdalene, and Mary the mother of James and Joses, and the mother of Zebedees children.
27:57  When the even was come, there came a rich man of Arimathaea, named Joseph, who also himself was Jesus' disciple:
27:58  He went to Pilate, and begged the body of Jesus. Then Pilate commanded the body to be delivered.
27:59  And when Joseph had taken the body, he wrapped it in a clean linen cloth,
27:60  And laid it in his own new tomb, which he had hewn out in the rock: and he rolled a great stone to the door of the sepulchre, and departed.
27:61  And there was Mary Magdalene, and the other Mary, sitting over against the sepulchre.
27:62  Now the next day, that followed the day of the preparation, the chief priests and Pharisees came together unto Pilate,
27:63  Saying, Sir, we remember that that deceiver said, while he was yet alive, After three days I will rise again.

27:64  Command therefore that the sepulchre be made sure until the third day, lest his disciples come by night, and steal him away, and say unto the people, He is risen from the dead: so the last error shall be worse than the first.
27:65  Pilate said unto them, Ye have a watch: go your way, make it as sure as ye can.
27:66  So they went, and made the sepulchre sure, sealing the stone, and setting a watch.
28:1  När sabbaten hade gått till ända, i gryningen till första veckodagen, kommo Maria från Magdala och den andra Maria för att se graven.
28:2  Då blev det en stor jordbävning; ty en Herrens ängel steg ned från himmelen och gick fram och vältrade bort stenen och satte sig på den.
28:3  Och han var att skåda såsom en ljungeld, och hans kläder voro vita såsom snö.
28:4  Och väktarna skälvde av förskräckelse för honom och blevo såsom döda.
28:5   Men ängeln talade och sade till kvinnorna: »Varen I icke förskräckta; jag vet att I söken Jesus, den korsfäste.
28:6  Han är icke här, ty han är uppstånden, såsom han hade förutsagt. Kommen hit, och sen platsen där han har legat.
28:7  Och gån så åstad med hast, och sägen till hans lärjungar att han är uppstånden från de döda. Och han skall före eder gå till Galileen; där skolen I få se honom. Jag har nu sagt eder det.»
28:8  Och de gingo med hast bort ifrån graven, under fruktan och med stor glädje, och skyndade åstad för att omtala det för hans lärjungar.
28:9  Men se, då kom Jesus emot dem och sade: »Hell eder!» Och de gingo fram och fattade om hans fötter och tillbådo honom.
28:10  Då sade Jesus till dem: »Frukten icke; gån åstad och omtalen detta för mina bröder, på det att de må gå till Galileen; där skola de få se mig.»
28:11  Men under det att de voro på vägen, kommo några av väktarna till staden och underrättade översteprästerna om allt det som hade hänt.
28:12  Då församlade sig dessa jämte de äldste; och sedan de hade fattat sitt beslut, gåvo de en ganska stor summa penningar åt krigsmännen
28:13  och sade: »Så skolen I säga: 'Hans lärjungar kommo om natten och stulo bort honom, medan vi sovo.'
28:14  Och om saken kommer för landshövdingens öron, så skola vi ställa honom till freds och sörja för, att I kunnen vara utan bekymmer.»
28:15  Och de togo emot penningarna och gjorde såsom man hade lärt dem. Och det talet utspriddes bland judarna och är gängse bland dem ännu i denna dag.
28:16  Men de elva lärjungarna begåvo sig till det berg i Galileen, dit Jesus hade bjudit dem att gå.
28:17  Och när de fingo se honom, tillbådo de honom. Dock funnos några som tvivlade.
28:18  Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: »Mig är given all makt i himmelen och på jorden.
28:19  Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn,
28:20  lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.»
 28:1  In the end of the sabbath, as it began to dawn toward the first day of the week, came Mary Magdalene and the other Mary to see the sepulchre.
28:2  And, behold, there was a great earthquake: for the angel of the Lord descended from heaven, and came and rolled back the stone from the door, and sat upon it.
28:3  His countenance was like lightning, and his raiment white as snow:
28:4  And for fear of him the keepers did shake, and became as dead men.
28:5  And the angel answered and said unto the women, Fear not ye: for I know that ye seek Jesus, which was crucified.
28:6  He is not here: for he is risen, as he said. Come, see the place where the Lord lay.
28:7  And go quickly, and tell his disciples that he is risen from the dead; and, behold, he goeth before you into Galilee; there shall ye see him: lo, I have told you.
28:8  And they departed quickly from the sepulchre with fear and great joy; and did run to bring his disciples word.

28:9  And as they went to tell his disciples, behold, Jesus met them, saying, All hail. And they came and held him by the feet, and worshipped him.
28:10  Then said Jesus unto them, Be not afraid: go tell my brethren that they go into Galilee, and there shall they see me.
28:11  Now when they were going, behold, some of the watch came into the city, and shewed unto the chief priests all the things that were done.
28:12  And when they were assembled with the elders, and had taken counsel, they gave large money unto the soldiers,

28:13  Saying, Say ye, His disciples came by night, and stole him away while we slept.
28:14  And if this come to the governor's ears, we will persuade him, and secure you.
28:15  So they took the money, and did as they were taught: and this saying is commonly reported among the Jews until this day.
28:16  Then the eleven disciples went away into Galilee, into a mountain where Jesus had appointed them.
28:17  And when they saw him, they worshipped him: but some doubted.
28:18  And Jesus came and spake unto them, saying, All power is given unto me in heaven and in earth.
28:19  Go ye therefore, and teach all nations, baptizing them in the name of the Father, and of the Son, and of the Holy Ghost:
28:20  Teaching them to observe all things whatsoever I have commanded you: and, lo, I am with you alway, even unto the end of the world. Amen.


Markus
 St Mark
1:1  Detta är begynnelsen av evangelium om Jesus Kristus, Guds Son.
1:2  Så är skrivet hos profeten Esaias: »Se, jag sänder ut min ängel framför dig, och han skall bereda vägen för dig.
1:3  Hör rösten av en som ropar i öknen: 'Bereden vägen för Herren, gören stigarna jämna för honom.'»
1:4  I enlighet härmed uppträdde Johannes döparen i öknen och predikade bättringens döpelse till syndernas förlåtelse.
1:5  Och hela judiska landet och alla Jerusalems invånare gingo ut till honom och läto döpa sig av honom i floden Jordan, och bekände därvid sina synder.
1:6  Och Johannes hade kläder av kamelhår och bar en lädergördel om sina länder och levde av gräshoppor och vildhonung.
1:7  Och han predikade och sade: »Efter mig kommer den som är starkare än jag; jag är icke ens värdig att böja mig ned för att upplösa hans skorem.
1:8  Jag döper eder med vatten, men han skall döpa eder med helig ande.»
1:9  Och det hände sig vid den tiden att Jesus kom från Nasaret i Galileen. Och han lät döpa sig i Jordan av Johannes.
1:10  Och strax då han steg upp ur vattnet, såg han himmelen dela sig och Anden såsom en duva sänka sig ned över honom.
1:11  Och en röst kom från himmelen: »Du är min älskade Son; i dig har jag funnit behag.»
1:12  Strax därefter förde Anden honom ut i öknen.

1:13  Och han var i öknen i fyrtio dagar och frestades av Satan och levde bland vilddjuren; och änglarna betjänade honom.
1:14  Men sedan Johannes hade blivit satt i fängelse, kom Jesus till Galileen och predikade Guds evangelium
1:15  och sade: »Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära; gören bättring, och tron evangelium.»
1:16  När han nu gick fram utmed Galileiska sjön, fick han se Simon och Simons broder Andreas kasta ut nät i sjön, ty de voro fiskare.
1:17  Och Jesus sade till dem: »Följen mig, så skall jag göra eder till människofiskare.»
1:18  Strax lämnade de näten och följde honom.
1:19  När han hade gått litet längre fram, fick han se Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, hans broder, där de sutto i båten, också de, och ordnade sina nät.
1:20  Och strax kallade han dem till sig; och de lämnade sin fader Sebedeus med legodrängarna kvar i båten och följde honom.

1:21  Sedan begåvo de sig in i Kapernaum; och strax, på sabbaten, gick han in i synagogan och undervisade.
1:22  Och folket häpnade över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet, och icke såsom de skriftlärde.
1:23  Strax härefter befann sig i deras synagoga en man som var besatt av en oren ande. Denne ropade
1:24  och sade: »Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige.»
1:25  Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: »Tig, och far ut ur honom.»
1:26  Då slet och ryckte den orene anden honom och ropade med hög röst och for ut ur honom.
1:27  Och alla häpnade, så att de begynte fråga varandra och säga: »Vad är detta? Det är ju en ny lära, med makt och myndighet. Till och med de orena andarna befaller han, och de lyda honom.»
1:28  Och ryktet om honom gick strax ut överallt i hela den kringliggande trakten av Galileen.
1:29  Och strax då de hade kommit ut ur synagogan, begåvo de sig med Jakob och Johannes till Simons och Andreas' hus.
1:30  Men Simons svärmoder låg sjuk i feber, och de talade strax med honom om henne.
1:31  Då gick han fram och tog henne vid handen och reste upp henne; och febern lämnade henne, och hon betjänade dem.
1:32  Men när solen hade gått ned och det hade blivit afton, förde man till honom alla som voro sjuka eller besatta;
1:33  och hela staden var församlad utanför dörren.
1:34  Och han botade många som ledo av olika slags sjukdomar; och han drev ut många onda andar, men tillstadde icke de onda andarna att tala, eftersom de kände honom.
1:35  Och bittida om morgonen, medan det ännu var mörkt, stod han upp och gick åstad bort till en öde trakt, och bad där.
1:36  Men Simon och de som voro med honom skyndade efter honom.
1:37  Och när de funno honom, sade de till honom: »Alla fråga efter dig.»
1:38  Då sade han till dem: »Låt oss draga bort åt annat håll, till de närmaste småstäderna, för att jag också där må predika; ty därför har jag begivit mig ut.»
1:39  Och han gick åstad och predikade i hela Galileen, i deras synagogor, och drev ut de onda andarna.
1:40  Och en spetälsk man kom fram till honom och föll på knä och bad honom och sade till honom: »Vill du, så kan du göra mig ren.»
1:41  Då förbarmade han sig och räckte ut handen och rörde vid honom och sade till honom: »Jag vill; bliv ren.»
1:42  Och strax vek spetälskan ifrån honom, och han blev ren.
1:43  Sedan vände Jesus strax bort honom med stränga ord
1:44  och sade till honom: »Se till, att du icke säger något härom för någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär för din rening det offer som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.»
1:45  Men när han kom ut, begynte han ivrigt förkunna och utsprida vad som hade skett, så att Jesus icke mer kunde öppet gå in i någon stad, utan måste hålla sig ute i öde trakter; och dit kom man till honom från alla håll.
 1:1  The beginning of the gospel of Jesus Christ, the Son of God;
1:2  As it is written in the prophets, Behold, I send my messenger before thy face, which shall prepare thy way before thee.
1:3  The voice of one crying in the wilderness, Prepare ye the way of the Lord, make his paths straight.
1:4  John did baptize in the wilderness, and preach the baptism of repentance for the remission of sins.
1:5  And there went out unto him all the land of Judaea, and they of Jerusalem, and were all baptized of him in the river of Jordan, confessing their sins.
1:6  And John was clothed with camel's hair, and with a girdle of a skin about his loins; and he did eat locusts and wild honey;
1:7  And preached, saying, There cometh one mightier than I after me, the latchet of whose shoes I am not worthy to stoop down and unloose.
1:8  I indeed have baptized you with water: but he shall baptize you with the Holy Ghost.
1:9  And it came to pass in those days, that Jesus came from Nazareth of Galilee, and was baptized of John in Jordan.
1:10  And straightway coming up out of the water, he saw the heavens opened, and the Spirit like a dove descending upon him:
1:11  And there came a voice from heaven, saying, Thou art my beloved Son, in whom I am well pleased.
1:12  And immediately the spirit driveth him into the wilderness.
1:13  And he was there in the wilderness forty days, tempted of Satan; and was with the wild beasts; and the angels ministered unto him.
1:14  Now after that John was put in prison, Jesus came into Galilee, preaching the gospel of the kingdom of God,
1:15  And saying, The time is fulfilled, and the kingdom of God is at hand: repent ye, and believe the gospel.
1:16  Now as he walked by the sea of Galilee, he saw Simon and Andrew his brother casting a net into the sea: for they were fishers.
1:17  And Jesus said unto them, Come ye after me, and I will make you to become fishers of men.
1:18  And straightway they forsook their nets, and followed him.
1:19  And when he had gone a little farther thence, he saw James the son of Zebedee, and John his brother, who also were in the ship mending their nets.
1:20  And straightway he called them: and they left their father Zebedee in the ship with the hired servants, and went after him.
1:21  And they went into Capernaum; and straightway on the sabbath day he entered into the synagogue, and taught.
1:22  And they were astonished at his doctrine: for he taught them as one that had authority, and not as the scribes.
1:23  And there was in their synagogue a man with an unclean spirit; and he cried out,
1:24  Saying, Let us alone; what have we to do with thee, thou Jesus of Nazareth? art thou come to destroy us? I know thee who thou art, the Holy One of God.
1:25  And Jesus rebuked him, saying, Hold thy peace, and come out of him.
1:26  And when the unclean spirit had torn him, and cried with a loud voice, he came out of him.
1:27  And they were all amazed, insomuch that they questioned among themselves, saying, What thing is this? what new doctrine is this? for with authority commandeth he even the unclean spirits, and they do obey him.
1:28  And immediately his fame spread abroad throughout all the region round about Galilee.
1:29  And forthwith, when they were come out of the synagogue, they entered into the house of Simon and Andrew, with James and John.
1:30  But Simon's wife's mother lay sick of a fever, and anon they tell him of her.
1:31  And he came and took her by the hand, and lifted her up; and immediately the fever left her, and she ministered unto them.
1:32  And at even, when the sun did set, they brought unto him all that were diseased, and them that were possessed with devils.
1:33  And all the city was gathered together at the door.
1:34  And he healed many that were sick of divers diseases, and cast out many devils; and suffered not the devils to speak, because they knew him.
1:35  And in the morning, rising up a great while before day, he went out, and departed into a solitary place, and there prayed.
1:36  And Simon and they that were with him followed after him.
1:37  And when they had found him, they said unto him, All men seek for thee.
1:38  And he said unto them, Let us go into the next towns, that I may preach there also: for therefore came I forth.
1:39  And he preached in their synagogues throughout all Galilee, and cast out devils.
1:40  And there came a leper to him, beseeching him, and kneeling down to him, and saying unto him, If thou wilt, thou canst make me clean.
1:41  And Jesus, moved with compassion, put forth his hand, and touched him, and saith unto him, I will; be thou clean.
1:42  And as soon as he had spoken, immediately the leprosy departed from him, and he was cleansed.
1:43  And he straitly charged him, and forthwith sent him away;
1:44  And saith unto him, See thou say nothing to any man: but go thy way, shew thyself to the priest, and offer for thy cleansing those things which Moses commanded, for a testimony unto them.
1:45  But he went out, and began to publish it much, and to blaze abroad the matter, insomuch that Jesus could no more openly enter into the city, but was without in desert places: and they came to him from every quarter.
2:1  Några dagar därefter kom han åter till Kapernaum; och när det spordes att han var hemma,
2:2  församlade sig så mycket folk, att icke ens platsen utanför dörren mer kunde rymma dem; och han förkunnade ordet för dem.
2:3  Då kommo de till honom med en lam man, som bars dit av fyra män.
2:4  Och då de för folkets skull icke kunde komma fram till honom med mannen, togo de bort taket över platsen där han var; och sedan de så hade gjort en öppning, släppte de ned sängen, som den lame låg på.
2:5  När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: »Min son, dina synder förlåtas dig.»

2:6  Nu sutto där några skriftlärde, och dessa tänkte i sina hjärtan:
2:7  »Huru kan denne tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder, utom Gud allena?»
2:8  Strax förnam då Jesus i sin ande att de tänkte så vid sig själva; och han sade till dem: »Huru kunnen I tänka sådant i edra hjärtan?
2:9  Vilket är lättare, att säga till den lame: 'Dina synder förlåtas dig' eller att säga: 'Stå upp, tag din säng och gå'?
2:10  Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder,
2:11  så säger jag dig» (och härmed vände han sig till den lame): »Stå upp, tag din säng och gå hem.»
2:12  Då stod han upp och tog strax sin säng och gick ut i allas åsyn, så att de alla uppfylldes av häpnad och prisade Gud och sade: »Sådant hava vi aldrig sett.»
2:13  Åter begav han sig ut och gick längs med sjön. Och allt folket kom till honom, och han undervisade dem.
2:14  När han nu gick där fram, fick han se Levi, Alfeus' son, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.» Då steg han upp och följde honom.
2:15  När Jesus därefter låg till bords i hans hus, voro där såsom bordsgäster, jämte Jesus och hans lärjungar, också många publikaner och syndare; ty många sådana funnos bland dem som följde honom.
2:16  Men när de skriftlärde bland fariséerna sågo att han åt med publikaner och syndare, sade de till hans lärjungar: »Huru kan han äta med publikaner och syndare?»
2:17  När Jesus hörde detta, sade han till dem: »Det är icke de friska som behöva läkare, utan de sjuka. Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.»
2:18  Och Johannes' lärjungar och fariséerna höllo fasta. Och man kom och sade till honom: »Varför fasta icke dina lärjungar, då Johannes' lärjungar och fariséernas lärjungar fasta?»
2:19  Jesus svarade dem: »Kunna väl bröllopsgästerna fasta, medan brudgummen ännu är hos dem? Nej, så länge de hava brudgummen hos sig, kunna de icke fasta.
2:20  Men den tid skall komma, då brudgummen tages ifrån dem, och då, på den tiden, skola de fasta. --
2:21  Ingen syr en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel; om någon så gjorde, skulle det isatta nya stycket riva bort ännu mer av den gamla manteln, och hålet skulle bliva värre.
2:22  Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle vinet spränga sönder läglarna, så att både vinet och läglarna fördärvades. Nej, nytt vin slår man i nya läglar.»
2:23  Och det hände sig på sabbaten att han tog vägen genom ett sädesfält; och hans lärjungar begynte rycka av axen, medan de gingo.
2:24  Då sade fariséerna till honom: »Se! Huru kunna de på sabbaten göra vad som icke är lovligt?»
2:25  Han svarade dem: »Haven I aldrig läst vad David gjorde, när han själv och de som följde honom kommo i nöd och blevo hungriga:
2:26  huru han då, på den tid Abjatar var överstepräst, gick in i Guds hus och åt skådebröden -- fastän det ju icke är lovligt för andra än för prästerna att äta sådant bröd -- och huru han jämväl gav åt dem som följde honom?»
2:27  Därefter sade han till dem: »Sabbaten blev gjord för människans skull, och icke människan för sabbatens skull.
2:28  Så år då Människosonen herre också över sabbaten.»
2:1  And again he entered into Capernaum after some days; and it was noised that he was in the house.
2:2  And straightway many were gathered together, insomuch that there was no room to receive them, no, not so much as about the door: and he preached the word unto them.
2:3  And they come unto him, bringing one sick of the palsy, which was borne of four.
2:4  And when they could not come nigh unto him for the press, they uncovered the roof where he was: and when they had broken it up, they let down the bed wherein the sick of the palsy lay.
2:5  When Jesus saw their faith, he said unto the sick of the palsy, Son, thy sins be forgiven thee.
2:6  But there was certain of the scribes sitting there, and reasoning in their hearts,
2:7  Why doth this man thus speak blasphemies? who can forgive sins but God only?
2:8  And immediately when Jesus perceived in his spirit that they so reasoned within themselves, he said unto them, Why reason ye these things in your hearts?
2:9  Whether is it easier to say to the sick of the palsy, Thy sins be forgiven thee; or to say, Arise, and take up thy bed, and walk?
2:10  But that ye may know that the Son of man hath power on earth to forgive sins, (he saith to the sick of the palsy,)
2:11  I say unto thee, Arise, and take up thy bed, and go thy way into thine house.
2:12  And immediately he arose, took up the bed, and went forth before them all; insomuch that they were all amazed, and glorified God, saying, We never saw it on this fashion.
2:13  And he went forth again by the sea side; and all the multitude resorted unto him, and he taught them.
2:14  And as he passed by, he saw Levi the son of Alphaeus sitting at the receipt of custom, and said unto him, Follow me. And he arose and followed him.
2:15  And it came to pass, that, as Jesus sat at meat in his house, many publicans and sinners sat also together with Jesus and his disciples: for there were many, and they followed him.
2:16  And when the scribes and Pharisees saw him eat with publicans and sinners, they said unto his disciples, How is it that he eateth and drinketh with publicans and sinners?
2:17  When Jesus heard it, he saith unto them, They that are whole have no need of the physician, but they that are sick: I came not to call the righteous, but sinners to repentance.
2:18  And the disciples of John and of the Pharisees used to fast: and they come and say unto him, Why do the disciples of John and of the Pharisees fast, but thy disciples fast not?
2:19  And Jesus said unto them, Can the children of the bridechamber fast, while the bridegroom is with them? as long as they have the bridegroom with them, they cannot fast.
2:20  But the days will come, when the bridegroom shall be taken away from them, and then shall they fast in those days.
2:21  No man also seweth a piece of new cloth on an old garment: else the new piece that filled it up taketh away from the old, and the rent is made worse.
2:22  And no man putteth new wine into old bottles: else the new wine doth burst the bottles, and the wine is spilled, and the bottles will be marred: but new wine must be put into new bottles.
2:23  And it came to pass, that he went through the corn fields on the sabbath day; and his disciples began, as they went, to pluck the ears of corn.
2:24  And the Pharisees said unto him, Behold, why do they on the sabbath day that which is not lawful?
2:25  And he said unto them, Have ye never read what David did, when he had need, and was an hungred, he, and they that were with him?
2:26  How he went into the house of God in the days of Abiathar the high priest, and did eat the shewbread, which is not lawful to eat but for the priests, and gave also to them which were with him?
2:27  And he said unto them, The sabbath was made for man, and not man for the sabbath:
2:28  Therefore the Son of man is Lord also of the sabbath.
3:1  Och han gick åter in i en synagoga. Där var då en man som hade en förvissnad hand.
3:2  Och de vaktade på honom, för att se om han skulle bota denne på sabbaten; de ville nämligen få något att anklaga honom för.
3:3  Då sade han till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå upp, och kom fram.»
3:4  Sedan sade han till dem: »Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons liv, eller att döda?» Men de tego.
3:5  Då såg han sig omkring på dem med vrede, bedrövad över deras hjärtans förstockelse, och sade till mannen: »Räck ut din hand.» Och han räckte ut den; och hans hand blev frisk igen. --
3:6  Då gingo fariséerna bort och fattade strax, tillsammans med herodianerna, det beslutet att de skulle förgöra honom.
3:7  Och Jesus drog sig med sina lärjungar undan till sjön, och en stor hop folk följde honom från Galileen.
3:8  Och från Judeen och Jerusalem och Idumeen och från landet på andra sidan Jordan och från trakterna omkring Tyrus och Sidon kom en stor hop folk till honom, när de fingo höra huru stora ting han gjorde.
3:9  Och han tillsade sina lärjungar att en båt skulle hållas tillreds åt honom, för folkets skull, för att de icke skulle tränga sig inpå honom.
3:10  Ty han botade många och blev därför överlupen av alla som hade någon plåga och fördenskull ville röra vid honom.
3:11  Och när de orena andarna sågo honom, föllo de ned för honom och och ropade och sade: »Du är Guds Son.»
3:12  Men han förbjöd dem strängeligen, åter och åter, att röja honom.
3:13  Och han gick upp på berget och kallade till sig några som han själv utsåg; och de kommo till honom.
3:14  Så förordnade han tolv som skulle följa honom, och som han ville sända ut till att predika,
3:15  och de skulle hava makt att bota sjuka och driva ut onda andar.
3:16  Han förordnade alltså dessa tolv: Simon, åt vilken han gav tillnamnet Petrus;
3:17  vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, Jakobs broder, åt vilka han gav tillnamnet Boanerges (det betyder tordönsmän);
3:18  vidare Andreas och Filippus och Bartolomeus och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Taddeus och Simon ivraren
3:19  och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.
3:20  Och när han kom hem, församlade sig folket åter, så att de icke ens fingo tillfälle att äta.
3:21  Då nu hans närmaste fingo höra härom, gingo de åstad för att taga vara på honom; ty de menade att han var från sina sinnen.
3:22  Och de skriftlärde som hade kommit ned från Jerusalem sade att han var besatt av Beelsebul, och att det var med de onda andarnas furste som han drev ut de onda andarna.
3:23  Då kallade han dem till sig och sade till dem i liknelser: »Huru skulle Satan kunna driva ut Satan?
3:24  Om ett rike har kommit i strid med sig självt, så kan det riket ju icke hava bestånd;
3:25  och om ett hus har kommit i strid med sig självt, så skall icke heller det huset kunna äga bestånd.
3:26  Om alltså Satan har satt sig upp mot sig själv och kommit i strid med sig själv, så kan han icke äga bestånd, utan det är då ute med honom. --
3:27  Nej, ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke. Först därefter kan han plundra hans hus.
3:28  Sannerligen säger jag eder: Alla andra synder skola bliva människors barn förlåtna, ja ock alla andra hädelser, huru hädiskt de än må tala;
3:29  men den som hädar den helige Ande, han får icke någonsin förlåtelse, utan är skyldig till evig synd.»
3:30  De hade ju nämligen sagt att han var besatt av en oren ande.
3:31  Så kommo nu hans moder och hans bröder; och de stannade därutanför och sände bud in till honom för att kalla honom ut.
3:32  Och mycket folk satt där omkring honom; och man sade till honom: »Se, din moder och dina bröder stå härutanför och fråga efter dig.»
3:33  Då svarade han dem och sade: Vilken är min moder, och vilka äro mina bröder?»
3:34  Och han såg sig omkring på dem som sutto där runt omkring honom, och han sade: »Se här är min moder, och här äro mina bröder!
3:35  Den som gör Guds vilja, den är min broder och min syster och min moder.»
 3:1  And he entered again into the synagogue; and there was a man there which had a withered hand.
3:2  And they watched him, whether he would heal him on the sabbath day; that they might accuse him.
3:3  And he saith unto the man which had the withered hand, Stand forth.
3:4  And he saith unto them, Is it lawful to do good on the sabbath days, or to do evil? to save life, or to kill? But they held their peace.
3:5  And when he had looked round about on them with anger, being grieved for the hardness of their hearts, he saith unto the man, Stretch forth thine hand. And he stretched it out: and his hand was restored whole as the other.
3:6  And the Pharisees went forth, and straightway took counsel with the Herodians against him, how they might destroy him.
3:7  But Jesus withdrew himself with his disciples to the sea: and a great multitude from Galilee followed him, and from Judaea,
3:8  And from Jerusalem, and from Idumaea, and from beyond Jordan; and they about Tyre and Sidon, a great multitude, when they had heard what great things he did, came unto him.
3:9  And he spake to his disciples, that a small ship should wait on him because of the multitude, lest they should throng him.
3:10  For he had healed many; insomuch that they pressed upon him for to touch him, as many as had plagues.
3:11  And unclean spirits, when they saw him, fell down before him, and cried, saying, Thou art the Son of God.
3:12  And he straitly charged them that they should not make him known.
3:13  And he goeth up into a mountain, and calleth unto him whom he would: and they came unto him.
3:14  And he ordained twelve, that they should be with him, and that he might send them forth to preach,
3:15  And to have power to heal sicknesses, and to cast out devils:
3:16  And Simon he surnamed Peter;
3:17  And James the son of Zebedee, and John the brother of James; and he surnamed them Boanerges, which is, The sons of thunder:
3:18  And Andrew, and Philip, and Bartholomew, and Matthew, and Thomas, and James the son of Alphaeus, and Thaddaeus, and Simon the Canaanite,
3:19  And Judas Iscariot, which also betrayed him: and they went into an house.
 3:20  And the multitude cometh together again, so that they could not so much as eat bread.
3:21  And when his friends heard of it, they went out to lay hold on him: for they said, He is beside himself.
3:22  And the scribes which came down from Jerusalem said, He hath Beelzebub, and by the prince of the devils casteth he out devils.

3:23  And he called them unto him, and said unto them in parables, How can Satan cast out Satan?
3:24  And if a kingdom be divided against itself, that kingdom cannot stand.
3:25  And if a house be divided against itself, that house cannot stand.
3:26  And if Satan rise up against himself, and be divided, he cannot stand, but hath an end.

3:27  No man can enter into a strong man's house, and spoil his goods, except he will first bind the strong man; and then he will spoil his house.
3:28  Verily I say unto you, All sins shall be forgiven unto the sons of men, and blasphemies wherewith soever they shall blaspheme:
3:29  But he that shall blaspheme against the Holy Ghost hath never forgiveness, but is in danger of eternal damnation.
3:30  Because they said, He hath an unclean spirit.

3:31  There came then his brethren and his mother, and, standing without, sent unto him, calling him.

3:32  And the multitude sat about him, and they said unto him, Behold, thy mother and thy brethren without seek for thee.
3:33  And he answered them, saying, Who is my mother, or my brethren?
3:34  And he looked round about on them which sat about him, and said, Behold my mother and my brethren!

3:35  For whosoever shall do the will of God, the same is my brother, and my sister, and mother.
4:1  Och han begynte åter undervisa vid sjön. Och där församlade sig en stor hop folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den ute på sjön, under det att allt folket stod på land utmed sjön.
4:2  Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i sin undervisning:
4:3  »Hören! En såningsman gick ut för att så.
4:4  Då hände sig, när han sådde, att somt föll vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det.
4:5  Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;
4:6  men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort.
4:7  Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det, så att det icke gav någon frukt.
4:8  Men somt föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»
4:9  Och han tillade: »Den som har öron till att höra, han höre.»
4:10  När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna.
4:11  Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given, men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser,
4:12  för att de 'med seende ögon skola se, och dock intet förnimma, och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke omvända sig och undfå förlåtelse'.»

4:13  Sedan sade han till dem: »Förstån I icke denna liknelse, huru skolen I då kunna fatta alla de andra liknelserna? --
4:14  Vad såningsmannen sår är ordet.
4:15  Och att säden såddes vid vägen, det är sagt om dem i vilka ordet väl bliver sått, men när de hava hört det, kommer strax Satan ock tager bort ordet som såddes i dem.
4:16  Sammalunda förhåller det sig med det som sås på stengrunden: det är sagt om dem, som när de få höra ordet, väl strax taga emot det med glädje,
4:17  men icke hava någon rot i sig, utan bliva beståndande allenast till en tid; när sedan bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då komma de strax på fall.
4:18  Annorlunda förhåller det sig med det som sås bland törnena: det är sagt om dem som väl höra ordet,
4:19  men låta tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och begärelser efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så att det bliver utan frukt.
4:20  Men att det såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som både höra ordet och taga emot det, och som bära frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»
4:21  Och han sade till dem: »Icke tager man väl fram ett ljus, för att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör det ju, för att det skall sättas på ljusstaken.
4:22  Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma i dagen.
4:23  Om någon har öron till att höra, så höre han.»
4:24  Och han sade till dem: »Akten på vad I hören. Med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva eder tilldelat.
4:25  Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.»
4:26  Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i jorden;
4:27  och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru.
4:28  Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axet.
4:29  När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden är då inne.»
4:30  Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med vilken liknelse skola vi framställa det?
4:31  Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är minst av alla frön på jorden;
4:32  men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.»
4:33  I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter deras förmåga att fatta det;
4:34  och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina lärjungar uttydde han allt, när de voro allena.

4:35  Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över till andra stranden.»
4:36  Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan förut var; och jämväl andra båtar följde med honom.
4:37  Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att båten redan begynte fyllas.
4:38  Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden. Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke efter att vi förgås?»
4:39  När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön: »Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt.
4:40  Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu ingen tro?»
4:41  Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»
 4:1  And he began again to teach by the sea side: and there was gathered unto him a great multitude, so that he entered into a ship, and sat in the sea; and the whole multitude was by the sea on the land.
4:2  And he taught them many things by parables, and said unto them in his doctrine,
4:3  Hearken; Behold, there went out a sower to sow:
4:4  And it came to pass, as he sowed, some fell by the way side, and the fowls of the air came and devoured it up.
4:5  And some fell on stony ground, where it had not much earth; and immediately it sprang up, because it had no depth of earth:
4:6  But when the sun was up, it was scorched; and because it had no root, it withered away.
4:7  And some fell among thorns, and the thorns grew up, and choked it, and it yielded no fruit.
4:8  And other fell on good ground, and did yield fruit that sprang up and increased; and brought forth, some thirty, and some sixty, and some an hundred.
4:9  And he said unto them, He that hath ears to hear, let him hear.
4:10  And when he was alone, they that were about him with the twelve asked of him the parable.
4:11  And he said unto them, Unto you it is given to know the mystery of the kingdom of God: but unto them that are without, all these things are done in parables:
4:12  That seeing they may see, and not perceive; and hearing they may hear, and not understand; lest at any time they should be converted, and their sins should be forgiven them.
4:13  And he said unto them, Know ye not this parable? and how then will ye know all parables?
4:14  The sower soweth the word.
4:15  And these are they by the way side, where the word is sown; but when they have heard, Satan cometh immediately, and taketh away the word that was sown in their hearts.
4:16  And these are they likewise which are sown on stony ground; who, when they have heard the word, immediately receive it with gladness;
4:17  And have no root in themselves, and so endure but for a time: afterward, when affliction or persecution ariseth for the word's sake, immediately they are offended.
4:18  And these are they which are sown among thorns; such as hear the word,
4:19  And the cares of this world, and the deceitfulness of riches, and the lusts of other things entering in, choke the word, and it becometh unfruitful.
4:20  And these are they which are sown on good ground; such as hear the word, and receive it, and bring forth fruit, some thirtyfold, some sixty, and some an hundred.
4:21  And he said unto them, Is a candle brought to be put under a bushel, or under a bed? and not to be set on a candlestick?
4:22  For there is nothing hid, which shall not be manifested; neither was any thing kept secret, but that it should come abroad.
4:23  If any man have ears to hear, let him hear.
4:24  And he said unto them, Take heed what ye hear: with what measure ye mete, it shall be measured to you: and unto you that hear shall more be given.
4:25  For he that hath, to him shall be given: and he that hath not, from him shall be taken even that which he hath.
4:26  And he said, So is the kingdom of God, as if a man should cast seed into the ground;
4:27  And should sleep, and rise night and day, and the seed should spring and grow up, he knoweth not how.
4:28  For the earth bringeth forth fruit of herself; first the blade, then the ear, after that the full corn in the ear.
4:29  But when the fruit is brought forth, immediately he putteth in the sickle, because the harvest is come.
4:30  And he said, Whereunto shall we liken the kingdom of God? or with what comparison shall we compare it?
4:31  It is like a grain of mustard seed, which, when it is sown in the earth, is less than all the seeds that be in the earth:
4:32  But when it is sown, it groweth up, and becometh greater than all herbs, and shooteth out great branches; so that the fowls of the air may lodge under the shadow of it.
4:33  And with many such parables spake he the word unto them, as they were able to hear it.
4:34  But without a parable spake he not unto them: and when they were alone, he expounded all things to his disciples.
4:35  And the same day, when the even was come, he saith unto them, Let us pass over unto the other side.
4:36  And when they had sent away the multitude, they took him even as he was in the ship. And there were also with him other little ships.
4:37  And there arose a great storm of wind, and the waves beat into the ship, so that it was now full.
4:38  And he was in the hinder part of the ship, asleep on a pillow: and they awake him, and say unto him, Master, carest thou not that we perish?
4:39  And he arose, and rebuked the wind, and said unto the sea, Peace, be still. And the wind ceased, and there was a great calm.
4:40  And he said unto them, Why are ye so fearful? how is it that ye have no faith?
4:41  And they feared exceedingly, and said one to another, What manner of man is this, that even the wind and the sea obey him?
5:1  Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön.
5:2  Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där;
5:3  han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens med kedjor kunde man numera fängsla honom;
5:4  ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom.
5:5  Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på bergen och skriade och sargade sig själv med stenar.
5:6  När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och föll ned för honom
5:7  och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig icke.»
5:8  Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen, du orena ande.»
5:9  Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom: »Legion är mitt namn, ty vi äro många.»
5:10  Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den trakten.
5:11  Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet.
5:12  Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss få fara in i dem.»
5:13  Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin, störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön.
5:14  Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som hade skett.
5:15  När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad.
5:16  Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen.
5:17  Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras område.
5:18  När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit besatt, att han skulle få följa honom.
5:19  Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.»
5:20  Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.
5:21  Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod vid sjön.
5:22  Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när denne fick se honom, föll han ned för hans fötter
5:23  och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver hulpen och får leva.»
5:24  Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som trängde sig inpå honom.
5:25  Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år,

5:26  och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne.
5:27  Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel.
5:28  Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så bliver jag hulpen.»
5:29  Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga.

5:30  Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?»
5:31  Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'»
5:32  Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta.
5:33  Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen.
5:34  Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga.»
5:35  Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.»
5:36  Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till synagogföreståndaren: »Frukta icke, tro allenast.»

5:37  Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder.
5:38  Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig högt.
5:39  Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten? Flickan är icke död, hon sover.»

5:40  Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg.
5:41  Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita, kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»).
5:42  Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor häpnad.
5:43  Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne något att äta.
 5:1  And they came over unto the other side of the sea, into the country of the Gadarenes.
5:2  And when he was come out of the ship, immediately there met him out of the tombs a man with an unclean spirit,
5:3  Who had his dwelling among the tombs; and no man could bind him, no, not with chains:
5:4  Because that he had been often bound with fetters and chains, and the chains had been plucked asunder by him, and the fetters broken in pieces: neither could any man tame him.
5:5  And always, night and day, he was in the mountains, and in the tombs, crying, and cutting himself with stones.
5:6  But when he saw Jesus afar off, he ran and worshipped him,
5:7  And cried with a loud voice, and said, What have I to do with thee, Jesus, thou Son of the most high God? I adjure thee by God, that thou torment me not.
5:8  For he said unto him, Come out of the man, thou unclean spirit.
5:9  And he asked him, What is thy name? And he answered, saying, My name is Legion: for we are many.
5:10  And he besought him much that he would not send them away out of the country.
5:11  Now there was there nigh unto the mountains a great herd of swine feeding.
5:12  And all the devils besought him, saying, Send us into the swine, that we may enter into them.
5:13  And forthwith Jesus gave them leave. And the unclean spirits went out, and entered into the swine: and the herd ran violently down a steep place into the sea, (they were about two thousand;) and were choked in the sea.
5:14  And they that fed the swine fled, and told it in the city, and in the country. And they went out to see what it was that was done.
5:15  And they come to Jesus, and see him that was possessed with the devil, and had the legion, sitting, and clothed, and in his right mind: and they were afraid.
5:16  And they that saw it told them how it befell to him that was possessed with the devil, and also concerning the swine.
5:17  And they began to pray him to depart out of their coasts.
5:18  And when he was come into the ship, he that had been possessed with the devil prayed him that he might be with him.
5:19  Howbeit Jesus suffered him not, but saith unto him, Go home to thy friends, and tell them how great things the Lord hath done for thee, and hath had compassion on thee.
5:20  And he departed, and began to publish in Decapolis how great things Jesus had done for him: and all men did marvel.
5:21  And when Jesus was passed over again by ship unto the other side, much people gathered unto him: and he was nigh unto the sea.
5:22  And, behold, there cometh one of the rulers of the synagogue, Jairus by name; and when he saw him, he fell at his feet,
5:23  And besought him greatly, saying, My little daughter lieth at the point of death: I pray thee, come and lay thy hands on her, that she may be healed; and she shall live.
5:24  And Jesus went with him; and much people followed him, and thronged him.
5:25  And a certain woman, which had an issue of blood twelve years,
5:26  And had suffered many things of many physicians, and had spent all that she had, and was nothing bettered, but rather grew worse,
5:27  When she had heard of Jesus, came in the press behind, and touched his garment.
5:28  For she said, If I may touch but his clothes, I shall be whole.
5:29  And straightway the fountain of her blood was dried up; and she felt in her body that she was healed of that plague.
5:30  And Jesus, immediately knowing in himself that virtue had gone out of him, turned him about in the press, and said, Who touched my clothes?
5:31  And his disciples said unto him, Thou seest the multitude thronging thee, and sayest thou, Who touched me?
5:32  And he looked round about to see her that had done this thing.
5:33  But the woman fearing and trembling, knowing what was done in her, came and fell down before him, and told him all the truth.
5:34  And he said unto her, Daughter, thy faith hath made thee whole; go in peace, and be whole of thy plague.
5:35  While he yet spake, there came from the ruler of the synagogue's house certain which said, Thy daughter is dead: why troublest thou the Master any further?
5:36  As soon as Jesus heard the word that was spoken, he saith unto the ruler of the synagogue, Be not afraid, only believe.
5:37  And he suffered no man to follow him, save Peter, and James, and John the brother of James.
5:38  And he cometh to the house of the ruler of the synagogue, and seeth the tumult, and them that wept and wailed greatly.
5:39  And when he was come in, he saith unto them, Why make ye this ado, and weep? the damsel is not dead, but sleepeth.
5:40  And they laughed him to scorn. But when he had put them all out, he taketh the father and the mother of the damsel, and them that were with him, and entereth in where the damsel was lying.
5:41  And he took the damsel by the hand, and said unto her, Talitha cumi; which is, being interpreted, Damsel, I say unto thee, arise.
5:42  And straightway the damsel arose, and walked; for she was of the age of twelve years. And they were astonished with a great astonishment.
5:43  And he charged them straitly that no man should know it; and commanded that something should be given her to eat.
6:1  Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad; och hans lärjungar följde honom.
6:2  Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och folket häpnade, när de hörde honom; de sade: »Varifrån har han fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom given? Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom, varifrån komma de?
6:3  Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans systrar här hos oss?» Så blev han för dem en stötesten.
6:4  Då sade Jesus till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.»
6:5  Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem.
6:6  Och han förundrade sig över deras otro. Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den andra, och undervisade.
6:7  Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och två, och gav dem makt över de orena andarna.
6:8  Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i bältet.
6:9  Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära dubbla livklädnader.
6:10  Och han sade till dem: »När I haven kommit in i något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten.
6:11  Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.»
6:12  Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring;
6:13  och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.
6:14  Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit känt. Man sade: »Det är Johannes döparen, som har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.»
6:15  Men andra sade: »Det är Elias.» Andra åter sade: »Det är en profet, lik de andra profeterna.»
6:16  Men när Herodes hörde detta, sade han: »Det är Johannes, den som jag lät halshugga. Han bar uppstått från de döda.»
6:17  Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit till äkta,
6:18  och Johannes hade då sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava din broders hustru.»
6:19  Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men han hade icke makt därtill.
6:20  Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man, och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och när han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han hörde honom gärna.
6:21  Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och de förnämsta männen i Galileen.
6:22  Då gick Herodias' dotter ditin och dansade; och hon behagade Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan: »Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det.»
6:23  Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begär av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike.»
6:24  Då gick hon ut och frågade sin moder: »Vad skall jag begära?» Hon svarade: »Johannes döparens huvud.»
6:25  Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin begäran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig på ett fat Johannes döparens huvud.»
6:26  Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne.
6:27  Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset
6:28  och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin moder.
6:29  Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans döda kropp och lade den i en grav.
6:30  Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket.
6:31  Då sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet.» Ty de fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och gingo.
6:32  De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara allena.
6:33  Men man såg dem fara sin väg, och många fingo veta det; och från alla städer strömmade då människor tillsammans dit landvägen och kommo fram före dem.
6:34  När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk. Då ömkade han sig över dem, eftersom de voro »lika får som icke hade någon herde»; och han begynte undervisa dem i mångahanda stycken.
6:35  Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och det är redan långt lidet på dagen.
6:36  Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och byarna häromkring och köpa sig något att äta.»
6:37  Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade honom: »Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra silverpenningar och giva dem att äta?»
6:38  Men han sade till dem: »Huru många bröd haven I? Gån och sen efter.» Sedan de hade gjort så, svarade de: »Fem, och därtill två fiskar.»
6:39  Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned i gröna gräset.
6:40  Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i var.
6:41  Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket; också de två fiskarna delade han mellan dem alla.
6:42  Och de åto alla och blevo mätta.
6:43  Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla, därtill ock kvarlevor av fiskarna.
6:44  Och det var fem tusen män som hade ätit.
6:45  Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han själv tillsåg att folket skildes åt.
6:46  Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp på berget för att bedja.
6:47  När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han var ensam kvar på land.
6:48  Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående på sjön, och skulle just gå förbi dem.
6:49  Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad och ropade högt;
6:50  ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.»
6:51  Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. Och de blevo uppfyllda av stor häpnad;
6:52  ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade.
6:53  När de hade farit över till andra stranden, kommo de till Gennesarets land och lade till där.
6:54  Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom;
6:55  och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde att han var.
6:56  Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller någon gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna. Och de bådo honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna.
6:1  And he went out from thence, and came into his own country; and his disciples follow him.
6:2  And when the sabbath day was come, he began to teach in the synagogue: and many hearing him were astonished, saying, From whence hath this man these things? and what wisdom is this which is given unto him, that even such mighty works are wrought by his hands?
6:3  Is not this the carpenter, the son of Mary, the brother of James, and Joses, and of Juda, and Simon? and are not his sisters here with us? And they were offended at him.
6:4  But Jesus, said unto them, A prophet is not without honour, but in his own country, and among his own kin, and in his own house.
6:5  And he could there do no mighty work, save that he laid his hands upon a few sick folk, and healed them.
6:6  And he marvelled because of their unbelief. And he went round about the villages, teaching.
6:7  And he called unto him the twelve, and began to send them forth by two and two; and gave them power over unclean spirits;
6:8  And commanded them that they should take nothing for their journey, save a staff only; no scrip, no bread, no money in their purse:
6:9  But be shod with sandals; and not put on two coats.
6:10  And he said unto them, In what place soever ye enter into an house, there abide till ye depart from that place.
6:11  And whosoever shall not receive you, nor hear you, when ye depart thence, shake off the dust under your feet for a testimony against them. Verily I say unto you, It shall be more tolerable for Sodom and Gomorrha in the day of judgment, than for that city.
6:12  And they went out, and preached that men should repent.
6:13  And they cast out many devils, and anointed with oil many that were sick, and healed them.
6:14  And king Herod heard of him; (for his name was spread abroad:) and he said, That John the Baptist was risen from the dead, and therefore mighty works do shew forth themselves in him.
6:15  Others said, That it is Elias. And others said, That it is a prophet, or as one of the prophets.
6:16  But when Herod heard thereof, he said, It is John, whom I beheaded: he is risen from the dead.

6:17  For Herod himself had sent forth and laid hold upon John, and bound him in prison for Herodias' sake, his brother Philip's wife: for he had married her.

6:18  For John had said unto Herod, It is not lawful for thee to have thy brother's wife.
6:19  Therefore Herodias had a quarrel against him, and would have killed him; but she could not:
6:20  For Herod feared John, knowing that he was a just man and an holy, and observed him; and when he heard him, he did many things, and heard him gladly.

6:21  And when a convenient day was come, that Herod on his birthday made a supper to his lords, high captains, and chief estates of Galilee;
6:22  And when the daughter of the said Herodias came in, and danced, and pleased Herod and them that sat with him, the king said unto the damsel, Ask of me whatsoever thou wilt, and I will give it thee.
6:23  And he sware unto her, Whatsoever thou shalt ask of me, I will give it thee, unto the half of my kingdom.
6:24  And she went forth, and said unto her mother, What shall I ask? And she said, The head of John the Baptist.
6:25  And she came in straightway with haste unto the king, and asked, saying, I will that thou give me by and by in a charger the head of John the Baptist.
6:26  And the king was exceeding sorry; yet for his oath's sake, and for their sakes which sat with him, he would not reject her.
6:27  And immediately the king sent an executioner, and commanded his head to be brought: and he went and beheaded him in the prison,
6:28  And brought his head in a charger, and gave it to the damsel: and the damsel gave it to her mother.
6:29  And when his disciples heard of it, they came and took up his corpse, and laid it in a tomb.
6:30  And the apostles gathered themselves together unto Jesus, and told him all things, both what they had done, and what they had taught.
6:31  And he said unto them, Come ye yourselves apart into a desert place, and rest a while: for there were many coming and going, and they had no leisure so much as to eat.
6:32  And they departed into a desert place by ship privately.
6:33  And the people saw them departing, and many knew him, and ran afoot thither out of all cities, and outwent them, and came together unto him.
6:34  And Jesus, when he came out, saw much people, and was moved with compassion toward them, because they were as sheep not having a shepherd: and he began to teach them many things.
6:35  And when the day was now far spent, his disciples came unto him, and said, This is a desert place, and now the time is far passed:
6:36  Send them away, that they may go into the country round about, and into the villages, and buy themselves bread: for they have nothing to eat.
6:37  He answered and said unto them, Give ye them to eat. And they say unto him, Shall we go and buy two hundred pennyworth of bread, and give them to eat?
6:38  He saith unto them, How many loaves have ye? go and see. And when they knew, they say, Five, and two fishes.
6:39  And he commanded them to make all sit down by companies upon the green grass.
6:40  And they sat down in ranks, by hundreds, and by fifties.
6:41  And when he had taken the five loaves and the two fishes, he looked up to heaven, and blessed, and brake the loaves, and gave them to his disciples to set before them; and the two fishes divided he among them all.
6:42  And they did all eat, and were filled.
6:43  And they took up twelve baskets full of the fragments, and of the fishes.
6:44  And they that did eat of the loaves were about five thousand men.
6:45  And straightway he constrained his disciples to get into the ship, and to go to the other side before unto Bethsaida, while he sent away the people.
6:46  And when he had sent them away, he departed into a mountain to pray.
6:47  And when even was come, the ship was in the midst of the sea, and he alone on the land.
6:48  And he saw them toiling in rowing; for the wind was contrary unto them: and about the fourth watch of the night he cometh unto them, walking upon the sea, and would have passed by them.
6:49  But when they saw him walking upon the sea, they supposed it had been a spirit, and cried out:
6:50  For they all saw him, and were troubled. And immediately he talked with them, and saith unto them, Be of good cheer: it is I; be not afraid.
6:51  And he went up unto them into the ship; and the wind ceased: and they were sore amazed in themselves beyond measure, and wondered.
6:52  For they considered not the miracle of the loaves: for their heart was hardened.
6:53  And when they had passed over, they came into the land of Gennesaret, and drew to the shore.
6:54  And when they were come out of the ship, straightway they knew him,
6:55  And ran through that whole region round about, and began to carry about in beds those that were sick, where they heard he was.
6:56  And whithersoever he entered, into villages, or cities, or country, they laid the sick in the streets, and besought him that they might touch if it were but the border of his garment: and as many as touched him were made whole.
7:1  Och fariséerna, så ock några skriftlärde som hade kommit från Jerusalem, församlade sig omkring honom;
7:2  och de fingo då se några av hans lärjungar äta med »orena», det är otvagna, händer.
7:3  Nu är det så med fariséerna och alla andra judar, att de icke äta något utan att förut, till åtlydnad av de äldstes stadgar, noga hava tvagit sina händer,
7:4  likasom de icke heller, när de komma från torget, äta något utan att förut hava tvagit sig; många andra stadgar finnas ock, som de av ålder pläga hålla, såsom att skölja bägare och träkannor och kopparskålar.
7:5  Därför frågade honom nu fariséerna och de skriftlärde: »Varför vandra icke dina lärjungar efter de äldstes stadgar, utan äta med orena händer?»
7:6  Men han svarade dem: »Rätt profeterade Esaias om eder, I skrymtare, såsom det är skrivet:  'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig;
7:7  och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.'
7:8  I sätten Guds bud å sido och hållen människors stadgar.»
7:9  Ytterligare sade han till dem: »Rätt så; I upphäven Guds bud för att hålla edra egna stadgar!
7:10  Moses har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.'
7:11  Men I sägen: om en son säger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom korban' (det betyder offergåva),
7:12  då kunnen I icke tillstädja honom att vidare göra något för sin fader eller sin moder.
7:13  På detta sätt gören I Guds budord om intet genom edra fäderneärvda stadgar. Och mycket annat sådant gören I.»

7:14  Därefter kallade han åter folket till sig och sade till dem: »Hören mig alla och förstån.
7:15  Intet som utifrån går in i människan kan orena henne, men vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar henne.»
7:16  »Den som har öron till att höra, han höre.»
7:17  När han sedan hade lämnat folket och kommit inomhus, frågade hans lärjungar honom om detta bildliga tal.
7:18  Han svarade dem: »Ären då också I så utan förstånd? Insen I icke att intet som utifrån går in i människan kan orena henne,
7:19  eftersom det icke går in i hennes hjärta, utan ned i buken, och har sin naturliga utgång?» Härmed förklarade han all mat för ren.
7:20  Och han tillade: »Vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar människan.
7:21  Ty inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar, otukt, tjuveri, mord,
7:22  äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, övermod, oförsynt väsende.
7:23  Allt detta onda går inifrån ut, och det orenar människan.»
7:24  Och han stod upp och begav sig bort därifrån till Tyrus' område. Där gick han in i ett hus och ville icke att någon skulle få veta det. Dock kunde han icke förbliva obemärkt,
7:25  utan en kvinna, vilkens dotter var besatt av en oren ande, kom, strax då hon hade fått höra om honom, och föll ned för hans fötter;
7:26  det var en grekisk kvinna av syrofenicisk härkomst. Och hon bad honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter.
7:27  Men han sade till henne: »Låt barnen först bliva mättade; det är ju otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna.»
7:28  Hon svarade och sade till honom: »Ja, Herre; också äta hundarna under bordet allenast av barnens smulor.»
7:29  Då sade han till henne: »För det ordets skull säger jag dig: Gå; den onde anden har farit ut ur din dotter.»
7:30  Och när hon kom hem, fann hon flickan ligga på sängen och såg att den onde anden hade farit ut.
7:31  Sedan begav han sig åter bort ifrån Tyrus' område och tog vägen över Sidon och kom, genom Dekapolis' område, till Galileiska sjön.
7:32  Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad honom att lägga handen på denne.
7:33  Då tog han honom avsides ifrån folket och satte sina fingrar i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga
7:34  och såg upp till himmelen, suckade och sade till honom: »Effata» (det betyder: »Upplåt dig»).
7:35  Då öppnades hans öron, och hans tungas band löstes, och han talade redigt och klart.
7:36  Och Jesus förbjöd dem att omtala detta för någon; men ju mer han förbjöd dem, dess mer förkunnade de det.

7:37  Och folket häpnade övermåttan och sade: »Allt har han väl beställt: de döva låter han höra och de stumma tala.»
7:1  Then came together unto him the Pharisees, and certain of the scribes, which came from Jerusalem.
7:2  And when they saw some of his disciples eat bread with defiled, that is to say, with unwashen, hands, they found fault.
7:3  For the Pharisees, and all the Jews, except they wash their hands oft, eat not, holding the tradition of the elders.
7:4  And when they come from the market, except they wash, they eat not. And many other things there be, which they have received to hold, as the washing of cups, and pots, brasen vessels, and of tables.
7:5  Then the Pharisees and scribes asked him, Why walk not thy disciples according to the tradition of the elders, but eat bread with unwashen hands?
7:6  He answered and said unto them, Well hath Esaias prophesied of you hypocrites, as it is written, This people honoureth me with their lips, but their heart is far from me.
7:7  Howbeit in vain do they worship me, teaching for doctrines the commandments of men.
7:8  For laying aside the commandment of God, ye hold the tradition of men, as the washing of pots and cups: and many other such like things ye do.
7:9  And he said unto them, Full well ye reject the commandment of God, that ye may keep your own tradition.
7:10  For Moses said, Honour thy father and thy mother; and, Whoso curseth father or mother, let him die the death:
7:11  But ye say, If a man shall say to his father or mother, It is Corban, that is to say, a gift, by whatsoever thou mightest be profited by me; he shall be free.
7:12  And ye suffer him no more to do ought for his father or his mother;
7:13  Making the word of God of none effect through your tradition, which ye have delivered: and many such like things do ye.
7:14  And when he had called all the people unto him, he said unto them, Hearken unto me every one of you, and understand:
7:15  There is nothing from without a man, that entering into him can defile him: but the things which come out of him, those are they that defile the man.
7:16  If any man have ears to hear, let him hear.
7:17  And when he was entered into the house from the people, his disciples asked him concerning the parable.
7:18  And he saith unto them, Are ye so without understanding also? Do ye not perceive, that whatsoever thing from without entereth into the man, it cannot defile him;
7:19  Because it entereth not into his heart, but into the belly, and goeth out into the draught, purging all meats?
7:20  And he said, That which cometh out of the man, that defileth the man.
7:21  For from within, out of the heart of men, proceed evil thoughts, adulteries, fornications, murders,
7:22  Thefts, covetousness, wickedness, deceit, lasciviousness, an evil eye, blasphemy, pride, foolishness:
7:23  All these evil things come from within, and defile the man.
7:24  And from thence he arose, and went into the borders of Tyre and Sidon, and entered into an house, and would have no man know it: but he could not be hid.
7:25  For a certain woman, whose young daughter had an unclean spirit, heard of him, and came and fell at his feet:
7:26  The woman was a Greek, a Syrophenician by nation; and she besought him that he would cast forth the devil out of her daughter.
7:27  But Jesus said unto her, Let the children first be filled: for it is not meet to take the children's bread, and to cast it unto the dogs.
7:28  And she answered and said unto him, Yes, Lord: yet the dogs under the table eat of the children's crumbs.
7:29  And he said unto her, For this saying go thy way; the devil is gone out of thy daughter.
7:30  And when she was come to her house, she found the devil gone out, and her daughter laid upon the bed.
7:31  And again, departing from the coasts of Tyre and Sidon, he came unto the sea of Galilee, through the midst of the coasts of Decapolis.
7:32  And they bring unto him one that was deaf, and had an impediment in his speech; and they beseech him to put his hand upon him.
7:33  And he took him aside from the multitude, and put his fingers into his ears, and he spit, and touched his tongue;
7:34  And looking up to heaven, he sighed, and saith unto him, Ephphatha, that is, Be opened.
7:35  And straightway his ears were opened, and the string of his tongue was loosed, and he spake plain.
7:36  And he charged them that they should tell no man: but the more he charged them, so much the more a great deal they published it;
7:37  And were beyond measure astonished, saying, He hath done all things well: he maketh both the deaf to hear, and the dumb to speak.
8:1  Då vid samma tid åter mycket folk hade kommit tillstädes, och de icke hade något att äta, kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem:
8:2  »Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta.
8:3  Om jag nu låter dem fastande gå ifrån mig hem, så uppgivas de på vägen; somliga av dem hava ju kommit långväga ifrån.»
8:4  Då svarade hans lärjungar honom: »Varifrån skall man här i en öken kunna få bröd till att mätta dessa med?»
8:5  Han frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju.»
8:6  Då tillsade han folket att lägra sig på marken. Ock han tog de sju bröden, tackade Gud och bröt dem och gav åt sina lärjungar, för att de skulle lägga fram dem; och de lade fram åt folket.
8:7  De hade ock några få småfiskar; och när han hade välsignat dessa, bjöd han att man likaledes skulle lägga fram dem.
8:8  Så åto de och blevo mätta. Och man samlade sedan upp sju korgar med överblivna stycken.
8:9  Men antalet av dem som voro tillstädes var vid pass fyra tusen. Sedan lät han dem skiljas åt.
8:10  Och strax därefter steg han i båten med sina lärjungar och for till trakten av Dalmanuta.
8:11  Och fariséerna kommo ditut och begynte disputera med honom; de ville sätta honom på prov och begärde av honom något tecken från himmelen.
8:12  Då suckade han ur sin andes djup och sade: »Varför begär detta släkte ett tecken? Sannerligen säger jag eder: Åt detta släkte skall intet tecken givas.»
8:13  Så lämnade han dem och steg åter i båten och for över till andra stranden.
8:14  Och de hade förgätit att taga med sig bröd; icke mer än ett enda bröd hade de med sig i båten.
8:15  Och han bjöd dem och sade: »Sen till, att I tagen eder till vara för fariséernas surdeg och för Herodes' surdeg.»
8:16  Då talade de med varandra om att de icke hade bröd med sig.
8:17  Men när han märkte detta, sade han till dem: »Varför talen I om att I icke haven bröd med eder? Fatten och förstån I då ännu ingenting? Äro edra hjärtan så förstockade?
8:18  I haven ju ögon; sen I då icke? I haven ju öron; hören I då icke?
8:19  Och kommen I icke ihåg huru många korgar fulla av stycken I samladen upp, när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen?» De svarade honom: »Tolv.»
8:20  »Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, huru många korgar fulla av stycken samladen I då upp?» De svarade: »Sju.»
8:21  Då sade han till dem: »Förstån I då ännu ingenting?»
8:22  Därefter kommo de till Betsaida. Och man förde till honom en som var blind och bad honom att han skulle röra vid denne.
8:23  Då tog han den blinde vid handen och ledde honom utanför byn; sedan spottade han på hans ögon och lade händerna på honom och frågade honom: »Ser du något?»
8:24  Han såg då upp och svarade: »Jag kan urskilja människorna; jag ser dem gå omkring, men de likna träd.»
8:25  Därefter lade han åter händerna på hans ögon, och nu såg han tydligt och var botad och kunde jämväl på långt håll se allting klart.
8:26  Och Jesus bjöd honom gå hem och sade: »Gå icke ens in i byn.»
8:27  Och Jesus gick med sina lärjungar bort till byarna vid Cesarea Filippi. På vägen dit frågade han sina lärjungar och sade till dem: »Vem säger folket mig vara?»
8:28  De svarade och sade: »Johannes döparen; andra säga dock Elias, andra åter säga: 'Det är en av profeterna.'»
8:29  Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade och sade till honom: »Du är Messias.»
8:30  Då förbjöd han dem strängeligen att för någon säga detta om honom.
8:31  Sedan begynte han undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket, och att han skulle bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva dödad, men att han tre dagar därefter skulle uppstå igen.
8:32  Och han talade detta i oförtäckta ordalag. Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom.
8:33  Men han vände sig om, och när han då såg sina lärjungar, talade han strängt till Petrus och sade: »Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen; ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan människotankar.»
8:34  Och han kallade till sig folket jämte sina lärjungar och sade till dem: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig.
8:35  Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min och för evangelii skull, han skall bevara det.
8:36  Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?
8:37  Och vad kan en människa giva till lösen för sin själ?
8:38  Den som blyges för mig och för mina ord, i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.»
8:1  In those days the multitude being very great, and having nothing to eat, Jesus called his disciples unto him, and saith unto them,
8:2  I have compassion on the multitude, because they have now been with me three days, and have nothing to eat:
8:3  And if I send them away fasting to their own houses, they will faint by the way: for divers of them came from far.

8:4  And his disciples answered him, From whence can a man satisfy these men with bread here in the wilderness?
8:5  And he asked them, How many loaves have ye? And they said, Seven.
8:6  And he commanded the people to sit down on the ground: and he took the seven loaves, and gave thanks, and brake, and gave to his disciples to set before them; and they did set them before the people.
8:7  And they had a few small fishes: and he blessed, and commanded to set them also before them.

8:8  So they did eat, and were filled: and they took up of the broken meat that was left seven baskets.
8:9  And they that had eaten were about four thousand: and he sent them away.
8:10  And straightway he entered into a ship with his disciples, and came into the parts of Dalmanutha.
8:11  And the Pharisees came forth, and began to question with him, seeking of him a sign from heaven, tempting him.

8:12  And he sighed deeply in his spirit, and saith, Why doth this generation seek after a sign? verily I say unto you, There shall no sign be given unto this generation.
8:13  And he left them, and entering into the ship again departed to the other side.
8:14  Now the disciples had forgotten to take bread, neither had they in the ship with them more than one loaf.
8:15  And he charged them, saying, Take heed, beware of the leaven of the Pharisees, and of the leaven of Herod.
8:16  And they reasoned among themselves, saying, It is because we have no bread.
8:17  And when Jesus knew it, he saith unto them, Why reason ye, because ye have no bread? perceive ye not yet, neither understand? have ye your heart yet hardened?

8:18  Having eyes, see ye not? and having ears, hear ye not? and do ye not remember?
8:19  When I brake the five loaves among five thousand, how many baskets full of fragments took ye up? They say unto him, Twelve.
8:20  And when the seven among four thousand, how many baskets full of fragments took ye up? And they said, Seven.
8:21  And he said unto them, How is it that ye do not understand?
8:22  And he cometh to Bethsaida; and they bring a blind man unto him, and besought him to touch him.

8:23  And he took the blind man by the hand, and led him out of the town; and when he had spit on his eyes, and put his hands upon him, he asked him if he saw ought.
8:24  And he looked up, and said, I see men as trees, walking.
8:25  After that he put his hands again upon his eyes, and made him look up: and he was restored, and saw every man clearly.
8:26  And he sent him away to his house, saying, Neither go into the town, nor tell it to any in the town.
8:27  And Jesus went out, and his disciples, into the towns of Caesarea Philippi: and by the way he asked his disciples, saying unto them, Whom do men say that I am?
8:28  And they answered, John the Baptist; but some say, Elias; and others, One of the prophets.
8:29  And he saith unto them, But whom say ye that I am? And Peter answereth and saith unto him, Thou art the Christ.
8:30  And he charged them that they should tell no man of him.
8:31  And he began to teach them, that the Son of man must suffer many things, and be rejected of the elders, and of the chief priests, and scribes, and be killed, and after three days rise again.
8:32  And he spake that saying openly. And Peter took him, and began to rebuke him.
8:33  But when he had turned about and looked on his disciples, he rebuked Peter, saying, Get thee behind me, Satan: for thou savourest not the things that be of God, but the things that be of men.
8:34  And when he had called the people unto him with his disciples also, he said unto them, Whosoever will come after me, let him deny himself, and take up his cross, and follow me.
8:35  For whosoever will save his life shall lose it; but whosoever shall lose his life for my sake and the gospel's, the same shall save it.
8:36  For what shall it profit a man, if he shall gain the whole world, and lose his own soul?
8:37  Or what shall a man give in exchange for his soul?
8:38  Whosoever therefore shall be ashamed of me and of my words in this adulterous and sinful generation; of him also shall the Son of man be ashamed, when he cometh in the glory of his Father with the holy angels.
9:1  Ytterligare sade han till dem: »Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden, förrän de få se Guds rike vara kommet i sin kraft.»
9:2  Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes och förde dem ensamma upp på ett högt berg, där de voro allena. Och hans utseende förvandlades inför dem;
9:3  och hans kläder blevo glänsande och mycket vita, så att ingen valkare på jorden kan göra kläder så vita.
9:4  Och för dem visade sig Elias jämte Moses, och dessa samtalade med Jesus.
9:5  Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Rabbi, här är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en.»
9:6  Han visste nämligen icke vad han skulle säga; så stor var deras förskräckelse.
9:7  Då kom en sky som överskyggde dem, och ur skyn kom en röst: »Denne är min älskade Son; hören honom.»
9:8  Och plötsligt märkte de, när de sågo sig omkring, att där icke mer fanns någon hos dem utom Jesus allena.
9:9  Då de sedan gingo ned från berget, bjöd han dem att de icke, förrän Människosonen hade uppstått från de döda, skulle för någon omtala vad de hade sett.
9:10  Och de lade märke till det ordet och begynte tala med varandra om vad som kunde menas med att han skulle uppstå från de döda.
9:11  Och de frågade honom och sade: »De skriftlärde säga ju att Elias först måste komma?»
9:12  Han svarade dem: »Elias måste visserligen först komma och upprätta allt igen. Men huru kan det då vara skrivet om Människosonen att han skall lida mycket och bliva föraktad?
9:13  Dock, jag säger eder att Elias redan har kommit; och de förforo mot honom alldeles såsom de ville, och såsom det var skrivet att det skulle gå honom.»
9:14  När de därefter kommo till lärjungarna, sågo de att mycket folk var samlat omkring dem, och att några skriftlärde disputerade med dem.
9:15  Och strax då allt folket fick se honom, blevo de mycket häpna och skyndade fram och hälsade honom.
9:16  Då frågade han dem: »Varom disputeren I med dem?»
9:17  Och en man i folkhopen svarade honom: »Mästare, jag har fört till dig min son, som är besatt av en stum ande.
9:18  Och varhelst denne får fatt i honom kastar han omkull honom, och fradgan står gossen om munnen, och han gnisslar med tänderna och bliver såsom livlös. Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de förmådde det icke.»
9:19  Då svarade han dem och sade: »O du otrogna släkte, huru länge måste jag vara hos eder? Huru länge måste jag härda ut med eder? Fören honom till mig.»
9:20  Och de förde honom till Jesus. Och strax då han fick se Jesus, slet och ryckte anden honom, och han föll ned på jorden och vältrade sig, under det att fradgan stod honom om munnen.
9:21  Jesus frågade då hans fader: »Huru länge har det varit så med honom?» Han svarade: »Alltsedan han var ett litet barn;
9:22  och det har ofta hänt att han har kastat honom än i elden, än i vattnet, för att förgöra honom. Men om du förmår något, så förbarma dig över oss och hjälp oss.»
9:23  Då sade Jesus till honom: »Om jag förmår, säger du. Allt förmår den som tror.»
9:24  Strax ropade gossens fader och sade: »Jag tror! Hjälp min otro.»
9:25  Men när Jesus såg att folk strömmade tillsammans dit, tilltalade han den orene anden strängt och sade till honom: »Du stumme och döve ande, jag befaller dig: Far ut ur honom, och kom icke mer in i honom.»
9:26  Då skriade han och slet och ryckte gossen svårt och for ut; och gossen blev såsom död, så att folket menade att han verkligen var död.
9:27  Men Jesus tog honom vid handen och reste upp honom; och han stod då upp.
9:28  När Jesus därefter hade kommit inomhus, frågade hans lärjungar honom, då de nu voro allena: »Varför kunde icke vi driva ut honom?»
9:29  Han svarade dem: »Detta slag kan icke drivas ut genom något annat än bön och fasta.»
9:30  Och de gingo därifrån och vandrade genom Galileen; men han ville icke att någon skulle få veta det.
9:31  Han undervisade nämligen sina lärjungar och sade till dem: »Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer, och man skall döda honom; men tre dagar efter det att han har blivit dödad skall han uppstå igen.»
9:32  Och de förstodo icke vad han sade, men de fruktade att fråga honom.
9:33  Och de kommo till Kapernaum. Och när han hade kommit dit där han bodde, frågade han dem: »Vad var det I samtaladen om på vägen?»
9:34  Men de tego, ty de hade på vägen talat med varandra om vilken som vore störst.
9:35  Då satte han sig ned och kallade till sig de tolv och sade till dem: »Om någon vill vara den förste, så vare han den siste av alla och allas tjänare.»
9:36  Och han tog ett barn och ställde det mitt ibland dem; sedan tog han det upp i famnen och sade till dem:
9:37  »Den som tager emot ett sådant barn i mitt namn, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager icke emot mig, utan honom som har sänt mig.»
9:38  Johannes sade till honom: »Mästare, vi sågo huru en man som icke följer oss drev ut onda andar genom ditt namn; och vi ville hindra honom, eftersom han icke följde oss.»
9:39  Men Jesus sade: »Hindren honom icke; ty ingen som genom mitt namn har gjort en kraftgärning kan strax därefter tala illa om mig.
9:40  Ty den som icke är emot oss, han är för oss.
9:41  Ja, den som giver eder en bägare vatten att dricka, därför att I hören Kristus till -- sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.
9:42  Och den som förför en av dessa små som tro, för honom vore det bättre, om en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet.
9:43  Om nu din hand är dig till förförelse, så hugg av den. Det är bättre för dig att ingå i livet lytt, än att hava båda händerna i behåll och komma till Gehenna, till den eld som icke utsläckes.
9:44  där 'deras mask icke dör och elden icke utsläckes'.
9:45  Och om din fot är dig till förförelse, så hugg av den. Det är bättre för dig att ingå i livet halt, än att hava båda fötterna i behåll och kastas i Gehenna.
9:46  där 'deras mask icke dör och elden icke utsläckes'.
9:47  Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det. Det är bättre för dig att ingå i Guds rike enögd, än att hava båda ögonen i behåll och kastas i Gehenna,
9:48  där 'deras mask icke dör och elden icke utsläckes'.
9:49  Ty var människa måste saltas med eld.
9:50  Saltet är en god sak; men om saltet mister sin sälta, varmed skolen I då återställa dess kraft? -- Haven salt i eder och hållen frid inbördes.»
 9:1  And he said unto them, Verily I say unto you, That there be some of them that stand here, which shall not taste of death, till they have seen the kingdom of God come with power.
9:2  And after six days Jesus taketh with him Peter, and James, and John, and leadeth them up into an high mountain apart by themselves: and he was transfigured before them.
9:3  And his raiment became shining, exceeding white as snow; so as no fuller on earth can white them.
9:4  And there appeared unto them Elias with Moses: and they were talking with Jesus.
9:5  And Peter answered and said to Jesus, Master, it is good for us to be here: and let us make three tabernacles; one for thee, and one for Moses, and one for Elias.
9:6  For he wist not what to say; for they were sore afraid.

9:7  And there was a cloud that overshadowed them: and a voice came out of the cloud, saying, This is my beloved Son: hear him.
9:8  And suddenly, when they had looked round about, they saw no man any more, save Jesus only with themselves.
9:9  And as they came down from the mountain, he charged them that they should tell no man what things they had seen, till the Son of man were risen from the dead.
9:10  And they kept that saying with themselves, questioning one with another what the rising from the dead should mean.
9:11  And they asked him, saying, Why say the scribes that Elias must first come?
9:12  And he answered and told them, Elias verily cometh first, and restoreth all things; and how it is written of the Son of man, that he must suffer many things, and be set at nought.
9:13  But I say unto you, That Elias is indeed come, and they have done unto him whatsoever they listed, as it is written of him.
9:14  And when he came to his disciples, he saw a great multitude about them, and the scribes questioning with them.
9:15  And straightway all the people, when they beheld him, were greatly amazed, and running to him saluted him.
9:16  And he asked the scribes, What question ye with them?
9:17  And one of the multitude answered and said, Master, I have brought unto thee my son, which hath a dumb spirit;
9:18  And wheresoever he taketh him, he teareth him: and he foameth, and gnasheth with his teeth, and pineth away: and I spake to thy disciples that they should cast him out; and they could not.

9:19  He answereth him, and saith, O faithless generation, how long shall I be with you? how long shall I suffer you? bring him unto me.
9:20  And they brought him unto him: and when he saw him, straightway the spirit tare him; and he fell on the ground, and wallowed foaming.

9:21  And he asked his father, How long is it ago since this came unto him? And he said, Of a child.
9:22  And ofttimes it hath cast him into the fire, and into the waters, to destroy him: but if thou canst do any thing, have compassion on us, and help us.
9:23  Jesus said unto him, If thou canst believe, all things are possible to him that believeth.
9:24  And straightway the father of the child cried out, and said with tears, Lord, I believe; help thou mine unbelief.
9:25  When Jesus saw that the people came running together, he rebuked the foul spirit, saying unto him, Thou dumb and deaf spirit, I charge thee, come out of him, and enter no more into him.
9:26  And the spirit cried, and rent him sore, and came out of him: and he was as one dead; insomuch that many said, He is dead.
9:27  But Jesus took him by the hand, and lifted him up; and he arose.
9:28  And when he was come into the house, his disciples asked him privately, Why could not we cast him out?
9:29  And he said unto them, This kind can come forth by nothing, but by prayer and fasting.
9:30  And they departed thence, and passed through Galilee; and he would not that any man should know it.
9:31  For he taught his disciples, and said unto them, The Son of man is delivered into the hands of men, and they shall kill him; and after that he is killed, he shall rise the third day.
9:32  But they understood not that saying, and were afraid to ask him.
9:33  And he came to Capernaum: and being in the house he asked them, What was it that ye disputed among yourselves by the way?
9:34  But they held their peace: for by the way they had disputed among themselves, who should be the greatest.
9:35  And he sat down, and called the twelve, and saith unto them, If any man desire to be first, the same shall be last of all, and servant of all.
9:36  And he took a child, and set him in the midst of them: and when he had taken him in his arms, he said unto them,
9:37  Whosoever shall receive one of such children in my name, receiveth me: and whosoever shall receive me, receiveth not me, but him that sent me.
9:38  And John answered him, saying, Master, we saw one casting out devils in thy name, and he followeth not us: and we forbad him, because he followeth not us.
9:39  But Jesus said, Forbid him not: for there is no man which shall do a miracle in my name, that can lightly speak evil of me.
9:40  For he that is not against us is on our part.
9:41  For whosoever shall give you a cup of water to drink in my name, because ye belong to Christ, verily I say unto you, he shall not lose his reward.
9:42  And whosoever shall offend one of these little ones that believe in me, it is better for him that a millstone were hanged about his neck, and he were cast into the sea.
9:43  And if thy hand offend thee, cut it off: it is better for thee to enter into life maimed, than having two hands to go into hell, into the fire that never shall be quenched:
9:44  Where their worm dieth not, and the fire is not quenched.
9:45  And if thy foot offend thee, cut it off: it is better for thee to enter halt into life, than having two feet to be cast into hell, into the fire that never shall be quenched:
9:46  Where their worm dieth not, and the fire is not quenched.
9:47  And if thine eye offend thee, pluck it out: it is better for thee to enter into the kingdom of God with one eye, than having two eyes to be cast into hell fire:
9:48  Where their worm dieth not, and the fire is not quenched.
9:49  For every one shall be salted with fire, and every sacrifice shall be salted with salt.
9:50  Salt is good: but if the salt have lost his saltness, wherewith will ye season it? Have salt in yourselves, and have peace one with another.
10:1  Och han stod upp och begav sig därifrån, genom landet på andra sidan Jordan, till Judeens område. Och mycket folk församlades åter omkring honom, och åter undervisade han dem, såsom hans sed var.
10:2  Då ville några fariséer snärja honom, och de trädde fram och frågade honom om det vore lovligt för en man att skilja sig från sin hustru.
10:3  Men han svarade och sade till dem: »Vad har Moses bjudit eder?»
10:4  De sade: »Moses tillstadde att en man fick skriva skiljebrev åt sin hustru och så skilja sig från henne.»
10:5  Då sade Jesus till dem: »För edra hjärtans hårdhets skull skrev han åt eder detta bud.
10:6  Men redan vid världens begynnelse 'gjorde Gud dem till man och kvinna'.
10:7  'Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder.
10:8  Och de tu skola varda ett kött.' Så äro de icke mer två, utan ett kött.
10:9  Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja.»
10:10  När de sedan hade kommit hem, frågade hans lärjungar honom åter om detsamma.
10:11  Och han svarade dem: »Den som skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott mot henne.
10:12  Och om en hustru skiljer sig från sin man och tager sig en annan man, då begår hon äktenskapsbrott.
10:13  Och man bar fram barn till honom, för att han skulle röra vid dem; men lärjungarna visade bort dem.
10:14  När Jesus såg detta, blev han misslynt och sade till dem: »Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till.
10:15  Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.»
10:16  Och han tog dem upp i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem.
10:17  När han sedan begav sig åstad för att fortsätta sin väg, skyndade en man fram och föll på knä för honom och frågade honom: »Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»
10:18  Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena.
10:19  Buden känner du: 'Du skall icke dräpa', 'Du skall icke begå äktenskapsbrott', 'Du skall icke stjäla', 'Du skall icke bära falskt vittnesbörd', 'Du skall icke undanhålla någon vad honom tillkommer', Hedra din fader och din moder.'»
10:20  Då svarade han honom: »Mästare, allt detta har jag hållit från min ungdom.»
10:21  Då såg Jesus på honom och fick kärlek till honom och sade till honom: »Ett fattas dig: gå bort och sälj allt vad du äger och giv åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.»
10:22  Men han blev illa till mods vid det talet och gick bedrövad bort, ty han hade många ägodelar.
10:23  Då såg Jesus sig omkring och sade till sina lärjungar: »Huru svårt är det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds rike!»
10:24  Men lärjungarna häpnade vid hans ord. Då tog Jesus åter till orda och sade till dem: »Ja, mina barn, huru svårt är det icke att komma in i Guds rike!
10:25  Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.»
10:26  Då blevo de ännu mer häpna och sade till varandra: »Vem kan då bliva frälst?»
10:27  Jesus såg på dem och sade: »För människor är det omöjligt, men icke för Gud, ty för Gud är allting möjligt.»
10:28  Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Se, vi hava övergivit allt och följt dig.»
10:29  Jesus svarade: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för min och evangelii skull har övergivit hus, eller bröder eller systrar, eller moder eller fader, eller barn, eller jordagods,
10:30  ingen sådan finnes, som icke skall få hundrafalt igen: redan här i tiden hus, och bröder och systrar, och mödrar och barn, och jordagods, mitt under förföljelser, och i den tillkommande tidsåldern evigt liv.
10:31  Men många som äro de första skola bliva de sista, medan de sista bliva de första.»
10:32  Och de voro på vägen upp till Jerusalem. Och Jesus gick före dem, och de gingo där bävande; och de som följde med dem voro uppfyllda av fruktan. Då tog han åter till sig de tolv och begynte tala till dem om vad som skulle övergå honom:
10:33  »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bliva överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skola döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna,
10:34  och dessa skola begabba honom och bespotta honom och gissla honom och döda honom; men tre dagar därefter skall han uppstå igen.»
10:35  Då trädde Jakob och Johannes, Sebedeus' söner, fram till honom och sade till honom: »Mästare, vi skulle vilja att du läte oss få vad vi nu tänka begära av dig.»
10:36  Han frågade dem: »Vad viljen I då att jag skall låta eder få?»
10:37  De svarade honom: »Låt den ene av oss i din härlighet få sitta på din högra sida, och den andre på din vänstra.»
10:38  Men Jesus sade till dem: »I veten icke vad I begären. Kunnen I dricka den kalk som jag dricker, eller genomgå det dop som jag genomgår?»
10:39  De svarade honom: »Det kunna vi.» Då sade Jesus till dem: »Ja, den kalk jag dricker skolen I få dricka, och det dop jag genomgår skolen I genomgå,
10:40  men platsen på min högra sida och platsen på min vänstra tillkommer det icke mig att bortgiva, utan de skola tillfalla dem för vilka så är bestämt.»
10:41  När de tio andra hörde detta, blevo de misslynta på Jakob och Johannes.
10:42  Då kallade Jesus dem till sig och sade till dem: »I veten att de som räknas för folkens furstar uppträda mot dem såsom herrar, och att deras mäktige låta dem känna sin myndighet.
10:43  Men så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare,
10:44  och den som vill vara främst bland eder, han vare allas dräng.
10:45  Också Människosonen har ju kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.»
10:46  Och de kommo till Jeriko. Men när han åter gick ut ifrån Jeriko, följd av sina lärjungar och en ganska stor hop folk, satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimeus, Timeus' son.
10:47  När denne hörde att det var Jesus från Nasaret, begynte han ropa och säga: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.»
10:48  Och många tillsade honom strängeligen att han skulle tiga; men han ropade ännu mycket mer: »Davids son, förbarma dig över mig.»
10:49  Då stannade Jesus och sade: »Kallen honom hit.» Och de kallade på den blinde och sade till honom: »Var vid gott mod, stå upp; han kallar dig till sig.»
10:50  Då kastade han av sig sin mantel och stod upp med hast och kom fram till Jesus.
10:51  Och Jesus talade till honom och sade: »Vad vill du att jag skall göra dig?» Den blinde svarade honom: »Rabbuni, låt mig få min syn.»
10:52  Jesus sade till honom: »Gå; din tro har hjälpt dig.» Och strax fick han sin syn och följde honom på vägen.
 10:1  And he arose from thence, and cometh into the coasts of Judaea by the farther side of Jordan: and the people resort unto him again; and, as he was wont, he taught them again.

10:2  And the Pharisees came to him, and asked him, Is it lawful for a man to put away his wife? tempting him.
10:3  And he answered and said unto them, What did Moses command you?
10:4  And they said, Moses suffered to write a bill of divorcement, and to put her away.
10:5  And Jesus answered and said unto them, For the hardness of your heart he wrote you this precept.
10:6  But from the beginning of the creation God made them male and female.
10:7  For this cause shall a man leave his father and mother, and cleave to his wife;
10:8  And they twain shall be one flesh: so then they are no more twain, but one flesh.
10:9  What therefore God hath joined together, let not man put asunder.
10:10  And in the house his disciples asked him again of the same matter.
10:11  And he saith unto them, Whosoever shall put away his wife, and marry another, committeth adultery against her.
10:12  And if a woman shall put away her husband, and be married to another, she committeth adultery.
10:13  And they brought young children to him, that he should touch them: and his disciples rebuked those that brought them.
10:14  But when Jesus saw it, he was much displeased, and said unto them, Suffer the little children to come unto me, and forbid them not: for of such is the kingdom of God.
10:15  Verily I say unto you, Whosoever shall not receive the kingdom of God as a little child, he shall not enter therein.
10:16  And he took them up in his arms, put his hands upon them, and blessed them.
10:17  And when he was gone forth into the way, there came one running, and kneeled to him, and asked him, Good Master, what shall I do that I may inherit eternal life?
10:18  And Jesus said unto him, Why callest thou me good? there is none good but one, that is, God.
10:19  Thou knowest the commandments, Do not commit adultery, Do not kill, Do not steal, Do not bear false witness, Defraud not, Honour thy father and mother.
10:20  And he answered and said unto him, Master, all these have I observed from my youth.
10:21  Then Jesus beholding him loved him, and said unto him, One thing thou lackest: go thy way, sell whatsoever thou hast, and give to the poor, and thou shalt have treasure in heaven: and come, take up the cross, and follow me.
10:22  And he was sad at that saying, and went away grieved: for he had great possessions.
10:23  And Jesus looked round about, and saith unto his disciples, How hardly shall they that have riches enter into the kingdom of God!
10:24  And the disciples were astonished at his words. But Jesus answereth again, and saith unto them, Children, how hard is it for them that trust in riches to enter into the kingdom of God!
10:25  It is easier for a camel to go through the eye of a needle, than for a rich man to enter into the kingdom of God.
10:26  And they were astonished out of measure, saying among themselves, Who then can be saved?
10:27  And Jesus looking upon them saith, With men it is impossible, but not with God: for with God all things are possible.
10:28  Then Peter began to say unto him, Lo, we have left all, and have followed thee.
10:29  And Jesus answered and said, Verily I say unto you, There is no man that hath left house, or brethren, or sisters, or father, or mother, or wife, or children, or lands, for my sake, and the gospel's,
10:30  But he shall receive an hundredfold now in this time, houses, and brethren, and sisters, and mothers, and children, and lands, with persecutions; and in the world to come eternal life.
10:31  But many that are first shall be last; and the last first.
10:32  And they were in the way going up to Jerusalem; and Jesus went before them: and they were amazed; and as they followed, they were afraid. And he took again the twelve, and began to tell them what things should happen unto him,
10:33  Saying, Behold, we go up to Jerusalem; and the Son of man shall be delivered unto the chief priests, and unto the scribes; and they shall condemn him to death, and shall deliver him to the Gentiles:
10:34  And they shall mock him, and shall scourge him, and shall spit upon him, and shall kill him: and the third day he shall rise again.
10:35  And James and John, the sons of Zebedee, come unto him, saying, Master, we would that thou shouldest do for us whatsoever we shall desire.
10:36  And he said unto them, What would ye that I should do for you?
10:37  They said unto him, Grant unto us that we may sit, one on thy right hand, and the other on thy left hand, in thy glory.
10:38  But Jesus said unto them, Ye know not what ye ask: can ye drink of the cup that I drink of? and be baptized with the baptism that I am baptized with?
10:39  And they said unto him, We can. And Jesus said unto them, Ye shall indeed drink of the cup that I drink of; and with the baptism that I am baptized withal shall ye be baptized:
10:40  But to sit on my right hand and on my left hand is not mine to give; but it shall be given to them for whom it is prepared.
10:41  And when the ten heard it, they began to be much displeased with James and John.
10:42  But Jesus called them to him, and saith unto them, Ye know that they which are accounted to rule over the Gentiles exercise lordship over them; and their great ones exercise authority upon them.
10:43  But so shall it not be among you: but whosoever will be great among you, shall be your minister:
10:44  And whosoever of you will be the chiefest, shall be servant of all.
10:45  For even the Son of man came not to be ministered unto, but to minister, and to give his life a ransom for many.
10:46  And they came to Jericho: and as he went out of Jericho with his disciples and a great number of people, blind Bartimaeus, the son of Timaeus, sat by the highway side begging.
10:47  And when he heard that it was Jesus of Nazareth, he began to cry out, and say, Jesus, thou son of David, have mercy on me.
10:48  And many charged him that he should hold his peace: but he cried the more a great deal, Thou son of David, have mercy on me.
10:49  And Jesus stood still, and commanded him to be called. And they call the blind man, saying unto him, Be of good comfort, rise; he calleth thee.
10:50  And he, casting away his garment, rose, and came to Jesus.
10:51  And Jesus answered and said unto him, What wilt thou that I should do unto thee? The blind man said unto him, Lord, that I might receive my sight.
10:52  And Jesus said unto him, Go thy way; thy faith hath made thee whole. And immediately he received his sight, and followed Jesus in the way.
11:1  När de nu nalkades Jerusalem och voro nära Betfage och Betania vid Oljeberget, sände han åstad två av sina lärjungar
11:2  och sade till dem: »Gån in i byn som ligger mitt framför eder, så skolen I, strax då I kommen ditin, finna en åsnefåle stå där bunden, som ännu ingen människa har suttit på; lösen den och fören den hit.
11:3  Och om någon frågar eder varför I gören detta, så skolen I svara: 'Herren behöver den, men han skall strax sända den tillbaka hit.»
11:4  Då gingo de åstad och funno en åsnefåle stå där bunden utanför en port vid vägen, och de löste den.
11:5  Och några som stodo där bredvid sade till dem: »Vad gören I? Varför lösen I fålen?»
11:6  Men de svarade dem såsom Jesus hade bjudit. Då lät man dem vara.
11:7  Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den.
11:8  Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra åter skuro av kvistar och löv på fälten och strödde på vägen.

11:9  Och de som gingo före och de som följde efter ropade: »Hosianna! Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn.
11:10  Välsignat vare vår fader Davids rike, som nu kommer. Hosianna i höjden!»
11:11  Så drog han in i Jerusalem och kom in i helgedomen; och när han hade sett sig omkring överallt och det redan var sent på dagen, gick han med de tolv ut till Betania.

11:12  När de dagen därefter voro på väg tillbaka från Betania, blev han hungrig.
11:13  Och då han på avstånd fick se ett fikonträd som hade löv, gick han dit för att se om han till äventyrs skulle finna något därpå; men när han kom fram till det, fann han intet annat än löv, det var icke då fikonens tid.
11:14  Då talade han och sade till trädet: »Aldrig någonsin mer äte någon frukt av dig.» Och hans lärjungar hörde detta.
11:15  När de sedan kommo fram till Jerusalem, gick han in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde och köpte i helgedomen. Och han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten;
11:16  han tillstadde icke heller att man bar någonting genom helgedomen.
11:17  Och han undervisade dem och sade: »Det är ju skrivet: 'Mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk.' Men I haven gjort det till en rövarkula.»
11:18  Då översteprästerna och de skriftlärde fingo höra härom, sökte de efter tillfälle att förgöra honom; ty de fruktade för honom, eftersom allt folket häpnade över hans undervisning.
11:19  När det blev afton, begåvo de sig ut ur staden.
11:20  Men då de nu på morgonen åter gingo där fram, fingo de se fikonträdet vara förtorkat ända från roten.
11:21  Då kom Petrus ihåg vad som hade skett och sade till honom: »Rabbi, se, fikonträdet som du förbannade är förtorkat.»
11:22  Jesus svarade och sade till dem: »Haven tro på Gud.
11:23  Sannerligen säger jag eder: Om någon säger till detta berg: 'Häv dig upp, och kasta dig i havet' och därvid icke tvivlar i sitt hjärta, utan tror att det han säger skall ske, då skall det ske honom så.

11:24  Därför säger jag eder: Allt vad I bedjen om och begären, tron att det är eder givet; och det skall ske eder så.
11:25  Och när I stån och bedjen, så förlåten, om I haven något emot någon, för att också eder Fader, som är i himmelen, må förlåta eder edra försyndelser.
11:26  Men om I icke förlåten, så skall icke heller eder Fader, som är i himmelen, förlåta eder edra försyndelser.»
11:27  Så kommo de åter till Jerusalem. Och medan han gick omkring i helgedomen, kommo översteprästerna och de skriftlärde och de äldste fram till honom;
11:28  och de sade till honom: »Med vad myndighet gör du detta? Och vem har givit dig myndighet att göra detta?»
11:29  Jesus svarade dem: »Jag vill ställa en fråga till eder; svaren mig på den, så skall ock jag säga eder med vad myndighet jag gör detta.
11:30  Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor? Svaren mig härpå.»
11:31  Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från himmelen', så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?'
11:32  Eller skola vi svara: 'Från människor'?» -- det vågade de icke av fruktan för folket, ty alla höllo före att Johannes verkligen var en profet.
11:33  De svarade alltså Jesus och sade: »Vi veta det icke.» Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet jag gör detta.»
11:1  And when they came nigh to Jerusalem, unto Bethphage and Bethany, at the mount of Olives, he sendeth forth two of his disciples,
11:2  And saith unto them, Go your way into the village over against you: and as soon as ye be entered into it, ye shall find a colt tied, whereon never man sat; loose him, and bring him.
11:3  And if any man say unto you, Why do ye this? say ye that the Lord hath need of him; and straightway he will send him hither.
11:4  And they went their way, and found the colt tied by the door without in a place where two ways met; and they loose him.
11:5  And certain of them that stood there said unto them, What do ye, loosing the colt?
11:6  And they said unto them even as Jesus had commanded: and they let them go.
11:7  And they brought the colt to Jesus, and cast their garments on him; and he sat upon him.
11:8  And many spread their garments in the way: and others cut down branches off the trees, and strawed them in the way.
11:9  And they that went before, and they that followed, cried, saying, Hosanna; Blessed is he that cometh in the name of the Lord:
11:10  Blessed be the kingdom of our father David, that cometh in the name of the Lord: Hosanna in the highest.
11:11  And Jesus entered into Jerusalem, and into the temple: and when he had looked round about upon all things, and now the eventide was come, he went out unto Bethany with the twelve.
11:12  And on the morrow, when they were come from Bethany, he was hungry:
11:13  And seeing a fig tree afar off having leaves, he came, if haply he might find any thing thereon: and when he came to it, he found nothing but leaves; for the time of figs was not yet.
11:14  And Jesus answered and said unto it, No man eat fruit of thee hereafter for ever. And his disciples heard it.
11:15  And they come to Jerusalem: and Jesus went into the temple, and began to cast out them that sold and bought in the temple, and overthrew the tables of the moneychangers, and the seats of them that sold doves;
 11:16  And would not suffer that any man should carry any vessel through the temple.
11:17  And he taught, saying unto them, Is it not written, My house shall be called of all nations the house of prayer? but ye have made it a den of thieves.
11:18  And the scribes and chief priests heard it, and sought how they might destroy him: for they feared him, because all the people was astonished at his doctrine.
11:19  And when even was come, he went out of the city.
11:20  And in the morning, as they passed by, they saw the fig tree dried up from the roots.
11:21  And Peter calling to remembrance saith unto him, Master, behold, the fig tree which thou cursedst is withered away.
11:22  And Jesus answering saith unto them, Have faith in God.
11:23  For verily I say unto you, That whosoever shall say unto this mountain, Be thou removed, and be thou cast into the sea; and shall not doubt in his heart, but shall believe that those things which he saith shall come to pass; he shall have whatsoever he saith.
11:24  Therefore I say unto you, What things soever ye desire, when ye pray, believe that ye receive them, and ye shall have them.
11:25  And when ye stand praying, forgive, if ye have ought against any: that your Father also which is in heaven may forgive you your trespasses.
11:26  But if ye do not forgive, neither will your Father which is in heaven forgive your trespasses.
11:27  And they come again to Jerusalem: and as he was walking in the temple, there come to him the chief priests, and the scribes, and the elders,
11:28  And say unto him, By what authority doest thou these things? and who gave thee this authority to do these things?
11:29  And Jesus answered and said unto them, I will also ask of you one question, and answer me, and I will tell you by what authority I do these things.
11:30  The baptism of John, was it from heaven, or of men? answer me.
11:31  And they reasoned with themselves, saying, If we shall say, From heaven; he will say, Why then did ye not believe him?
11:32  But if we shall say, Of men; they feared the people: for all men counted John, that he was a prophet indeed.
11:33  And they answered and said unto Jesus, We cannot tell. And Jesus answering saith unto them, Neither do I tell you by what authority I do these things.
12:1  Och han begynte tala till dem i liknelser: »En man planterade en vingård och satte stängsel däromkring och högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt vingårdsmän och for utrikes.
12:2  När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till vingårdsmännen, för att denne av vingårdsmännen skulle uppbära någon del av vingårdens frukt.
12:3  Men de togo fatt på honom och misshandlade honom och läto honom gå tomhänt tillbaka.
12:4  Åter sände han till dem en annan tjänare. Honom slogo de i huvudet och skymfade.
12:5  Sedan sände han åstad ännu en annan, men denne dräpte de. Likaså gjorde de med många andra: somliga misshandlade de, och andra dräpte de.
12:6  Nu hade han ock en enda son, vilken han älskade. Honom sände han slutligen åstad till dem, ty han tänkte: 'De skola väl hava försyn för min son.'
12:7  Men vingårdsmännen sade till varandra: 'Denne är arvingen; kom, låt oss dräpa honom, så bliver arvet vårt.'
12:8  Och de togo fatt på honom och dräpte honom och kastade honom ut ur vingården. --
12:9  Vad skall nu vingårdens herre göra? Jo, han skall komma och förgöra vingårdsmännen och lämna vingården åt andra.
12:10  Haven I icke läst detta skriftens ord: 'Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en hörnsten;
12:11  av Herren har den blivit detta, och underbar är den i våra ögon'?»
12:12  De hade nu gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket; ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna liknelse. Så läto de honom vara och gingo sin väg.
12:13  Därefter sände de till honom några fariséer och herodianer, för att dessa skulle fånga honom genom något hans ord.
12:14  Dessa kommo nu och sade till honom: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och icke frågar efter någon, ty du ser icke till personen, utan lär om Guds väg vad sant är. Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt? Skola vi giva skatt, eller icke giva?»
12:15  Men han förstod deras skrymteri och sade till dem: »Varför söken I att snärja mig? Tagen hit en penning, så att jag får se den.»
12:16  Då lämnade de fram en sådan. Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?» De svarade honom: »Kejsarens.»
12:17  Då sade Jesus till dem: »Så given kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.» Och de förundrade sig högeligen över honom.
12:18  Sedan kommo till honom några av sadducéerna, vilka mena att det icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom och sade:
12:19  »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har en broder som dör, och som efterlämnar hustru, men icke lämnar barn efter sig, så skall han taga sin broders hustru till äkta och skaffa avkomma åt sin broder.
12:20  Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog utan att lämna någon avkomma efter sig.
12:21  Då tog den andre i ordningen henne, men också han dog utan att lämna någon avkomma efter sig; sammalunda den tredje.
12:22  Så skedde med alla sju: ingen av dem lämnade någon avkomma efter sig. Sist av alla dog ock hustrun.
12:23  Vilken av dem skall nu vid uppståndelsen, när de uppstå, få henne till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till hustru.»
12:24  Jesus svarade dem: »Visar icke eder fråga att I faren vilse och varken förstån skrifterna, ej heller Guds kraft?
12:25  Efter uppståndelsen från de döda taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen.
12:26  Men vad nu det angår, att de döda uppstå, haven I icke läst i Moses' bok, på det ställe där det talas om törnbusken, huru Gud sade till honom så: 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'?
12:27  Han är en Gud icke för döda, utan för levande. I faren mycket vilse.»
12:28  Då trädde en av de skriftlärde fram, en som hade hört deras ordskifte och förstått att han hade svarat dem väl. Denne frågade honom: »Vilket är det förnämsta av alla buden?»
12:29  Jesus svarade: »Det förnämsta är detta: 'Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en.
12:30  Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft.'
12:31  Därnäst kommer detta: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.' Intet annat bud är större än dessa.»
12:32  Då svarade den skriftlärde honom: »Mästare, du har i sanning rätt i vad du säger, att han är en, och att ingen annan är än han.
12:33  Och att älska honom av allt sitt hjärta och av allt sitt förstånd och av all sin kraft och att älska sin nästa såsom sig själv, det är 'förmer än alla brännoffer och slaktoffer'.»
12:34  Då nu Jesus märkte att han hade svarat förståndigt, sade han till honom: »Du är icke långt ifrån Guds rike.» Sedan dristade sig ingen att vidare ställa någon fråga på honom.
12:35  Medan Jesus undervisade i helgedomen, framställde han denna fråga: »Huru kunna de skriftlärde säga att Messias är Davids son?
12:36  David själv har ju sagt genom den helige Andes ingivelse: 'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.'
12:37  Så kallar nu David själv honom 'herre'; huru kan han då vara hans son?» Och folkskarorna hörde honom gärna.
12:38  Och han undervisade dem och sade till dem: »Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen
12:39  och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid gästabuden --
12:40  detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns skull hålla långa böner. De skola få en dess hårdare dom.»
12:41  Och han satte sig mitt emot offerkistorna och såg huru folket lade ned penningar i offerkistorna. Och många rika lade dit mycket.
12:42  Men en fattig änka kom och lade ned två skärvar, det är ett öre.
12:43  Då kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem: »Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra som lade något i offerkistorna.
12:44  Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade, så mycket som fanns i hennes ägo.»
12:1  And he began to speak unto them by parables. A certain man planted a vineyard, and set an hedge about it, and digged a place for the winefat, and built a tower, and let it out to husbandmen, and went into a far country.
12:2  And at the season he sent to the husbandmen a servant, that he might receive from the husbandmen of the fruit of the vineyard.
12:3  And they caught him, and beat him, and sent him away empty.
12:4  And again he sent unto them another servant; and at him they cast stones, and wounded him in the head, and sent him away shamefully handled.
12:5  And again he sent another; and him they killed, and many others; beating some, and killing some.
12:6  Having yet therefore one son, his wellbeloved, he sent him also last unto them, saying, They will reverence my son.
12:7  But those husbandmen said among themselves, This is the heir; come, let us kill him, and the inheritance shall be our's.
12:8  And they took him, and killed him, and cast him out of the vineyard.
12:9  What shall therefore the lord of the vineyard do? he will come and destroy the husbandmen, and will give the vineyard unto others.
12:10  And have ye not read this scripture; The stone which the builders rejected is become the head of the corner:
12:11  This was the Lord's doing, and it is marvellous in our eyes?
12:12  And they sought to lay hold on him, but feared the people: for they knew that he had spoken the parable against them: and they left him, and went their way.

12:13  And they send unto him certain of the Pharisees and of the Herodians, to catch him in his words.
12:14  And when they were come, they say unto him, Master, we know that thou art true, and carest for no man: for thou regardest not the person of men, but teachest the way of God in truth: Is it lawful to give tribute to Caesar, or not?
12:15  Shall we give, or shall we not give? But he, knowing their hypocrisy, said unto them, Why tempt ye me? bring me a penny, that I may see it.
12:16  And they brought it. And he saith unto them, Whose is this image and superscription? And they said unto him, Caesar's.
12:17  And Jesus answering said unto them, Render to Caesar the things that are Caesar's, and to God the things that are God's. And they marvelled at him.
12:18  Then come unto him the Sadducees, which say there is no resurrection; and they asked him, saying,
12:19  Master, Moses wrote unto us, If a man's brother die, and leave his wife behind him, and leave no children, that his brother should take his wife, and raise up seed unto his brother.
12:20  Now there were seven brethren: and the first took a wife, and dying left no seed.
12:21  And the second took her, and died, neither left he any seed: and the third likewise.
12:22  And the seven had her, and left no seed: last of all the woman died also.
12:23  In the resurrection therefore, when they shall rise, whose wife shall she be of them? for the seven had her to wife.
12:24  And Jesus answering said unto them, Do ye not therefore err, because ye know not the scriptures, neither the power of God?
12:25  For when they shall rise from the dead, they neither marry, nor are given in marriage; but are as the angels which are in heaven.
12:26  And as touching the dead, that they rise: have ye not read in the book of Moses, how in the bush God spake unto him, saying, I am the God of Abraham, and the God of Isaac, and the God of Jacob?
12:27  He is not the God of the dead, but the God of the living: ye therefore do greatly err.
12:28  And one of the scribes came, and having heard them reasoning together, and perceiving that he had answered them well, asked him, Which is the first commandment of all?
12:29  And Jesus answered him, The first of all the commandments is, Hear, O Israel; The Lord our God is one Lord:
12:30  And thou shalt love the Lord thy God with all thy heart, and with all thy soul, and with all thy mind, and with all thy strength: this is the first commandment.
12:31  And the second is like, namely this, Thou shalt love thy neighbour as thyself. There is none other commandment greater than these.
12:32  And the scribe said unto him, Well, Master, thou hast said the truth: for there is one God; and there is none other but he:
12:33  And to love him with all the heart, and with all the understanding, and with all the soul, and with all the strength, and to love his neighbour as himself, is more than all whole burnt offerings and sacrifices.
12:34  And when Jesus saw that he answered discreetly, he said unto him, Thou art not far from the kingdom of God. And no man after that durst ask him any question.
12:35  And Jesus answered and said, while he taught in the temple, How say the scribes that Christ is the son of David?

12:36  For David himself said by the Holy Ghost, The LORD said to my Lord, Sit thou on my right hand, till I make thine enemies thy footstool.
12:37  David therefore himself calleth him Lord; and whence is he then his son? And the common people heard him gladly.
12:38  And he said unto them in his doctrine, Beware of the scribes, which love to go in long clothing, and love salutations in the marketplaces,
12:39  And the chief seats in the synagogues, and the uppermost rooms at feasts:
12:40  Which devour widows' houses, and for a pretence make long prayers: these shall receive greater damnation.
12:41  And Jesus sat over against the treasury, and beheld how the people cast money into the treasury: and many that were rich cast in much.

12:42  And there came a certain poor widow, and she threw in two mites, which make a farthing.
12:43  And he called unto him his disciples, and saith unto them, Verily I say unto you, That this poor widow hath cast more in, than all they which have cast into the treasury:
12:44  For all they did cast in of their abundance; but she of her want did cast in all that she had, even all her living.
13:1  Då han nu gick ut ur helgedomen, sade en av hans lärjungar till honom: »Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader!»
13:2  Jesus svarade honom: »Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.»
13:3  När han sedan satt på Oljeberget, mitt emot helgedomen, frågade honom Petrus och Jakob och Johannes och Andreas, då de voro allena:
13:4  »Säg oss när detta skall ske, och vad som bliver tecknet till att tiden är inne, då allt detta skall gå i fullbordan.»
13:5  Då begynte Jesus tala till dem och sade: »Sen till, att ingen förvillar eder.
13:6  Många skola komma under mitt namn och säga: 'Det är jag' och skola förvilla många.
13:7  Men när I fån höra krigslarm och rykten om krig, så förloren icke besinningen; sådant måste komma, men därmed är ännu icke änden inne.
13:8  Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det skall bliva jordbävningar på den ena orten efter den andra, och hungersnöd skall uppstå; detta är begynnelsen till 'födslovåndorna'.
13:9  Men tagen I eder till vara. Man skall då draga eder inför domstolar, och I skolen bliva gisslade i synagogor och ställas fram inför landshövdingar och konungar, för min skull, till ett vittnesbörd för dem.
13:10  Men evangelium måste först bliva predikat för alla folk.
13:11  När man nu för eder åstad och drager eder inför rätta, så gören eder icke förut bekymmer om vad I skolen tala; utan vad som bliver eder givet i den stunden, det mån I tala. Ty det är icke I som skolen tala, utan den helige Ande.
13:12  Och den ene brodern skall då överlämna den andre till att dödas, ja ock fadern sitt barn; och barn skola sätta sig upp mot sina föräldrar och skola döda dem.
13:13  Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.
13:14  Men när I fån se 'förödelsens styggelse' stå där han icke borde stå -- den som läser detta, han give akt därpå -- då må de som äro i Judeen fly bort till bergen,
13:15  och den som är på taket må icke stiga ned och gå in för att hämta något ur sitt hus,
13:16  och den som är ute på marken må icke vända tillbaka för att hämta sin mantel.
13:17  Och ve de som äro havande, eller som giva di på den tiden!
13:18  Men bedjen att det icke må ske om vintern.
13:19  Ty den tiden skall bliva 'en tid av vedermöda, så svår att dess like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse, från den tid då Gud skapade världen, intill nu', ej heller någonsin skall förekomma.
13:20  Och om Herren icke förkortade den tiden, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull, för de människors skull, som han har utvalt, har han förkortat den tiden.
13:21  Och om någon då säger till eder: 'Se här är Messias', eller: 'Se där är han', så tron det icke.
13:22  Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå, så ock falska profeter, och de skola göra tecken och under, för att, om möjligt, förvilla de utvalda.
13:23  Men tagen I eder till vara. Jag har nu sagt eder allt förut.
13:24  Men på den tiden, efter den vedermödan, skall solen förmörkas och månen upphöra att giva sitt sken,
13:25  och stjärnorna skola falla ifrån himmelen, och makterna i himmelen skola bäva.
13:26  Och då skall man få se 'Människosonen komma i skyarna' med stor makt och härlighet.
13:27  Och han skall då sända ut sina änglar och församla sina utvalda från de fyra väderstrecken, från jordens ända till himmelens ända.
13:28  Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att sommaren är nära.
13:29  Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att han är nära och står för dörren.
13:30  Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker.
13:31  Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola icke förgås.
13:32  Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke änglarna i himmelen, icke ens Sonen -- ingen utom Fadern.
13:33  Tagen eder till vara, vaken; ty I veten icke när tiden är inne.
13:34  Såsom när en man reser utrikes och lämnar sitt hus och giver sina tjänare makt och myndighet däröver, åt var och en hans särskilda syssla, och därvid ock bjuder portvaktaren att vaka.
13:35  likaså bjuder jag eder: Vaken; ty I veten icke när husets herre kommer, om han kommer på aftonen eller vid midnattstiden eller i hanegället eller på morgonen;
13:36  vaken, så att han icke finner eder sovande, när han oförtänkt kommer.
13:37  Men vad jag säger till eder, det säger jag till alla: Vaken!»
13:1  And as he went out of the temple, one of his disciples saith unto him, Master, see what manner of stones and what buildings are here!
13:2  And Jesus answering said unto him, Seest thou these great buildings? there shall not be left one stone upon another, that shall not be thrown down.
13:3  And as he sat upon the mount of Olives over against the temple, Peter and James and John and Andrew asked him privately,
13:4  Tell us, when shall these things be? and what shall be the sign when all these things shall be fulfilled?
13:5  And Jesus answering them began to say, Take heed lest any man deceive you:
13:6  For many shall come in my name, saying, I am Christ; and shall deceive many.
13:7  And when ye shall hear of wars and rumours of wars, be ye not troubled: for such things must needs be; but the end shall not be yet.
13:8  For nation shall rise against nation, and kingdom against kingdom: and there shall be earthquakes in divers places, and there shall be famines and troubles: these are the beginnings of sorrows.
13:9  But take heed to yourselves: for they shall deliver you up to councils; and in the synagogues ye shall be beaten: and ye shall be brought before rulers and kings for my sake, for a testimony against them.
13:10  And the gospel must first be published among all nations.
13:11  But when they shall lead you, and deliver you up, take no thought beforehand what ye shall speak, neither do ye premeditate: but whatsoever shall be given you in that hour, that speak ye: for it is not ye that speak, but the Holy Ghost.
13:12  Now the brother shall betray the brother to death, and the father the son; and children shall rise up against their parents, and shall cause them to be put to death.
13:13  And ye shall be hated of all men for my name's sake: but he that shall endure unto the end, the same shall be saved.
13:14  But when ye shall see the abomination of desolation, spoken of by Daniel the prophet, standing where it ought not, (let him that readeth understand,) then let them that be in Judaea flee to the mountains:
13:15  And let him that is on the housetop not go down into the house, neither enter therein, to take any thing out of his house:
13:16  And let him that is in the field not turn back again for to take up his garment.
13:17  But woe to them that are with child, and to them that give suck in those days!
13:18  And pray ye that your flight be not in the winter.
13:19  For in those days shall be affliction, such as was not from the beginning of the creation which God created unto this time, neither shall be.
13:20  And except that the Lord had shortened those days, no flesh should be saved: but for the elect's sake, whom he hath chosen, he hath shortened the days.
13:21  And then if any man shall say to you, Lo, here is Christ; or, lo, he is there; believe him not:
13:22  For false Christs and false prophets shall rise, and shall shew signs and wonders, to seduce, if it were possible, even the elect.
13:23  But take ye heed: behold, I have foretold you all things.
13:24  But in those days, after that tribulation, the sun shall be darkened, and the moon shall not give her light,
13:25  And the stars of heaven shall fall, and the powers that are in heaven shall be shaken.
13:26  And then shall they see the Son of man coming in the clouds with great power and glory.
13:27  And then shall he send his angels, and shall gather together his elect from the four winds, from the uttermost part of the earth to the uttermost part of heaven.
13:28  Now learn a parable of the fig tree; When her branch is yet tender, and putteth forth leaves, ye know that summer is near:
13:29  So ye in like manner, when ye shall see these things come to pass, know that it is nigh, even at the doors.
13:30  Verily I say unto you, that this generation shall not pass, till all these things be done.
13:31  Heaven and earth shall pass away: but my words shall not pass away.
13:32  But of that day and that hour knoweth no man, no, not the angels which are in heaven, neither the Son, but the Father.
13:33  Take ye heed, watch and pray: for ye know not when the time is.
13:34  For the Son of Man is as a man taking a far journey, who left his house, and gave authority to his servants, and to every man his work, and commanded the porter to watch.
13:35  Watch ye therefore: for ye know not when the master of the house cometh, at even, or at midnight, or at the cockcrowing, or in the morning:
13:36  Lest coming suddenly he find you sleeping.

13:37  And what I say unto you I say unto all, Watch.
14:1  Två dagar därefter var det påsk och det osyrade brödets högtid. Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle att gripa honom med list och döda honom.
14:2  De sade nämligen: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter skola uppstå bland folket.»
14:3  Men när han var i Betania, i Simon den spetälskes hus, och där låg till bords, kom en kvinna som hade med sig en alabasterflaska med smörjelse av dyrbar äkta nardus. Och hon bröt sönder flaskan och göt ut smörjelsen över hans huvud.
14:4  Några som voro där blevo då misslynta och sade till varandra: »Varför skulle denna smörjelse förspillas?
14:5  Man hade ju kunnat sälja den för mer än tre hundra silverpenningar och giva dessa åt de fattiga.» Och de talade hårda ord till henne.
14:6  Men Jesus sade: »Låten henne vara. Varför oroen I henne? Det är en god gärning som hon har gjort mot mig.
14:7  De fattiga haven I ju alltid ibland eder, och närhelst I viljen kunnen I göra dem gott, men mig haven I icke alltid.
14:8  Vad hon kunde, det gjorde hon. Hon har i förväg smort min kropp såsom en tillredelse till min begravning.
14:9  Och sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.»
14:10  Och Judas Iskariot, han som var en av de tolv, gick bort till översteprästerna och ville förråda honom åt dem.
14:11  När de hörde detta, blevo de glada och lovade att giva honom en summa penningar. Sedan sökte han efter tillfälle att förråda honom, då lägligt var.
14:12  På första dagen i det osyrade brödets högtid, när man slaktade påskalammet, sade hans lärjungar till honom: »Vart vill du att vi skola gå och reda till, så att du kan äta påskalammet?»
14:13  Då sände han åstad två av sina lärjungar och sade till dem: »Gån in i staden; där skolen I möta en man som bär en kruka vatten. Följen honom.
14:14  Och sägen till husbonden i det hus där han går in: 'Mästaren frågar: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina lärjungar?'
14:15  Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, tillredd och ordnad för måltid; reden till åt oss där.»
14:16  Och lärjungarna begåvo sig i väg och kommo in i staden och funno det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet.
14:17  När det sedan hade blivit afton, kom han dit med de tolv.
14:18  Och medan de lågo till bords och åto, sade Jesus: »Sannerligen säger jag eder: En av eder skall förråda mig, 'den som äter med mig'.»
14:19  Då begynte de bedrövas och fråga honom, den ene efter den andre: »Icke är det väl jag?»
14:20  Och han sade till dem: »Det är en av de tolv, den som jämte mig doppar i fatet.
14:21  Ja, Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom; men ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd! Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit född.»
14:22  Medan de nu åto, tog han ett bröd och välsignade det och bröt det och gav åt dem och sade: »Tagen detta; detta är min lekamen.»
14:23  Och han tog en kalk och tackade Gud ock gav åt dem; och de drucko alla därav.
14:24  Och han sade till dem: »Detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för många.
14:25  Sannerligen säger jag eder: Jag skall icke mer dricka av det som kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det nytt i Guds rike.»
14:26  När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till Oljeberget.
14:27  Då sade Jesus till dem: »I skolen alla komma på fall; ty det är skrivet: 'Jag skall slå herden, och fåren skola förskingras.'
14:28  Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå till Galileen.»
14:29  Då svarade Petrus honom: »Om än alla andra komma på fall, så skall dock jag det icke.»
14:30  Jesus sade till honom: »Sannerligen säger jag dig: Redan i denna natt, förrän hanen har galit två gånger, skall du tre gånger förneka mig.»
14:31  Då försäkrade han ännu ivrigare: »Om jag än måste dö med dig, så skall jag dock icke förneka dig.» Sammalunda sade ock alla de . Och de kommo till ett ställe som kallades Getsemane.
14:32  Då sade han till sina lärjungar: »Bliven kvar här, medan jag beder.»
14:33  Och han tog med sig Petrus och Jakob och Johannes; och han begynte bäva och ängslas.
14:34  Och han sade till dem: »Min själ är djupt bedrövad, ända till döds; stannen kvar här och vaken.»
14:35  Därefter gick han litet längre bort och föll ned på jorden och bad, att om möjligt vore, den stunden skulle bliva honom besparad.
14:36  Och han sade: »Abba, Fader, allt är möjligt för dig. Tag denna kalk ifrån mig. Dock icke vad jag vill, utan vad du vill!»
14:37  Sedan kom han tillbaka och fann dem sovande. Då sade han till Petrus: »Simon, sover du? Förmådde du då icke vaka en kort stund?
14:38  Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.»
14:39  Och han gick åter bort och bad och sade samma ord.
14:40  När han sedan kom tillbaka, fann han dem åter sovande, ty deras ögon voro förtyngda. Och de visste icke vad de skulle svara honom.
14:41  För tredje gången kom han tillbaka och sade då till dem: »Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder! Det är nog. Stunden är kommen. Människosonen skall nu bliva överlämnad i syndarnas händer.
14:42  Stån upp, låt oss gå; se, den som förråder mig är nära.»
14:43  Och i detsamma, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och jämte honom en folkskara med svärd och stavar, utsänd från översteprästerna och de skriftlärde och de äldste.
14:44  Men förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och sagt: »Den som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa och föra bort under säker bevakning.»
14:45  Och när han nu kom dit, trädde han strax fram till honom och sade: »Rabbi!» och kysste honom häftigt.
14:46  Då grepo de Jesus och togo honom fången.
14:47  Men en av dem som stodo där bredvid drog sitt svärd och högg till översteprästens tjänare och högg så av honom örat.
14:48  Och Jesus talade till dem och sade: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig.
14:49  Var dag har jag varit ibland eder i helgedomen och undervisat, utan att I haven gripit mig. Men skrifterna skulle ju fullbordas.»
14:50  Då övergåvo de honom alla och flydde.
14:51  Och bland dem som hade följt med honom var en ung man, höljd i ett linnekläde, som var kastat över blotta kroppen; honom grepo de.
14:52  Men han lämnade linneklädet kvar och flydde undan naken.
14:53  Så förde de nu Jesus bort till översteprästen, och där församlade sig alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärde.
14:54  Och Petrus följde honom på avstånd ända in på översteprästens gård; där satt han sedan tillsammans med tjänarna och värmde sig vid elden.
14:55  Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något vittnesbörd mot Jesus, för att kunna döda honom; men de funno intet.
14:56  Ty väl vittnade många falskt mot honom, men vittnesbörden stämde icke överens.
14:57  Och några stodo upp och vittnade falskt mot honom och sade:
14:58  »Vi hava själva hört honom säga: 'Jag skall bryta ned detta tempel, som är gjort med händer, och skall sedan på tre dagar bygga upp ett annat, som icke är gjort med händer.'»
14:59  Men icke ens i det stycket stämde deras vittnesbörd överens.
14:60  Då stod översteprästen upp ibland dem och frågade Jesus och sade: »Svarar du intet? Huru är det med det som dessa vittna mot dig?»
14:61  Men han teg och svarade intet. Åter frågade översteprästen honom och sade till honom: »Är du Messias, den Högtlovades Son?»
14:62  Jesus svarade: »Jag är det. Och I skolen få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma med himmelens skyar.»
14:63  Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: »Vad behöva vi mer några vittnen?
14:64  I hörden hädelsen. Vad synes eder?» Då dömde de alla honom skyldig till döden.
14:65  Och några begynte spotta på honom; och sedan de hade höljt över hans ansikte, slogo de honom på kinderna med knytnävarna och sade till honom: »Profetera.» Också rättstjänarna slogo honom på kinderna.
14:66  Medan nu Petrus befann sig därnere på gården, kom en av översteprästens tjänstekvinnor dit.
14:67  Och när hon fick se Petrus, där han satt och värmde sig, såg hon på honom och sade: »Också du var med nasaréen, denne Jesus.»
14:68  Men han nekade och sade: »Jag varken vet eller förstår vad du menar.» Sedan gick han ut på den yttre gården.
14:69  När tjänstekvinnan då fick se honom där, begynte hon åter säga till dem som stodo bredvid: »Denne är en av dem.»
14:70  Då nekade han åter. Litet därefter sade återigen de som stodo där bredvid till Petrus: »Förvisso är du en av dem; du är ju också en galilé.»
14:71  Då begynte han förbanna sig och svärja: »Jag känner icke den man som I talen om.»
14:72  Och i detsamma gol hanen för andra gången. Då kom Petrus ihåg Jesu ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen har galit två gånger, skall du tre gånger förneka mig.» Och han brast ut i gråt.
14:1  After two days was the feast of the passover, and of unleavened bread: and the chief priests and the scribes sought how they might take him by craft, and put him to death.
14:2  But they said, Not on the feast day, lest there be an uproar of the people.
14:3  And being in Bethany in the house of Simon the leper, as he sat at meat, there came a woman having an alabaster box of ointment of spikenard very precious; and she brake the box, and poured it on his head.
14:4  And there were some that had indignation within themselves, and said, Why was this waste of the ointment made?
14:5  For it might have been sold for more than three hundred pence, and have been given to the poor. And they murmured against her.
14:6  And Jesus said, Let her alone; why trouble ye her? she hath wrought a good work on me.
14:7  For ye have the poor with you always, and whensoever ye will ye may do them good: but me ye have not always.
14:8  She hath done what she could: she is come aforehand to anoint my body to the burying.
14:9  Verily I say unto you, Wheresoever this gospel shall be preached throughout the whole world, this also that she hath done shall be spoken of for a memorial of her.
14:10  And Judas Iscariot, one of the twelve, went unto the chief priests, to betray him unto them.
14:11  And when they heard it, they were glad, and promised to give him money. And he sought how he might conveniently betray him.
14:12  And the first day of unleavened bread, when they killed the passover, his disciples said unto him, Where wilt thou that we go and prepare that thou mayest eat the passover?
14:13  And he sendeth forth two of his disciples, and saith unto them, Go ye into the city, and there shall meet you a man bearing a pitcher of water: follow him.
14:14  And wheresoever he shall go in, say ye to the goodman of the house, The Master saith, Where is the guestchamber, where I shall eat the passover with my disciples?
14:15  And he will shew you a large upper room furnished and prepared: there make ready for us.
14:16  And his disciples went forth, and came into the city, and found as he had said unto them: and they made ready the passover.
14:17  And in the evening he cometh with the twelve.
14:18  And as they sat and did eat, Jesus said, Verily I say unto you, One of you which eateth with me shall betray me.
14:19  And they began to be sorrowful, and to say unto him one by one, Is it I? and another said, Is it I?
14:20  And he answered and said unto them, It is one of the twelve, that dippeth with me in the dish.
14:21  The Son of man indeed goeth, as it is written of him: but woe to that man by whom the Son of man is betrayed! good were it for that man if he had never been born.
14:22  And as they did eat, Jesus took bread, and blessed, and brake it, and gave to them, and said, Take, eat: this is my body.
14:23  And he took the cup, and when he had given thanks, he gave it to them: and they all drank of it.
14:24  And he said unto them, This is my blood of the new testament, which is shed for many.
14:25  Verily I say unto you, I will drink no more of the fruit of the vine, until that day that I drink it new in the kingdom of God.
14:26  And when they had sung an hymn, they went out into the mount of Olives.
14:27  And Jesus saith unto them, All ye shall be offended because of me this night: for it is written, I will smite the shepherd, and the sheep shall be scattered.
14:28  But after that I am risen, I will go before you into Galilee.
14:29  But Peter said unto him, Although all shall be offended, yet will not I.
14:30  And Jesus saith unto him, Verily I say unto thee, That this day, even in this night, before the cock crow twice, thou shalt deny me thrice.
14:31  But he spake the more vehemently, If I should die with thee, I will not deny thee in any wise. Likewise also said they all.
14:32  And they came to a place which was named Gethsemane: and he saith to his disciples, Sit ye here, while I shall pray.
14:33  And he taketh with him Peter and James and John, and began to be sore amazed, and to be very heavy;
14:34  And saith unto them, My soul is exceeding sorrowful unto death: tarry ye here, and watch.
14:35  And he went forward a little, and fell on the ground, and prayed that, if it were possible, the hour might pass from him.
14:36  And he said, Abba, Father, all things are possible unto thee; take away this cup from me: nevertheless not what I will, but what thou wilt.
14:37  And he cometh, and findeth them sleeping, and saith unto Peter, Simon, sleepest thou? couldest not thou watch one hour?
14:38  Watch ye and pray, lest ye enter into temptation. The spirit truly is ready, but the flesh is weak.
14:39  And again he went away, and prayed, and spake the same words.
14:40  And when he returned, he found them asleep again, (for their eyes were heavy,) neither wist they what to answer him.
14:41  And he cometh the third time, and saith unto them, Sleep on now, and take your rest: it is enough, the hour is come; behold, the Son of man is betrayed into the hands of sinners.
14:42  Rise up, let us go; lo, he that betrayeth me is at hand.
14:43  And immediately, while he yet spake, cometh Judas, one of the twelve, and with him a great multitude with swords and staves, from the chief priests and the scribes and the elders.
14:44  And he that betrayed him had given them a token, saying, Whomsoever I shall kiss, that same is he; take him, and lead him away safely.
14:45  And as soon as he was come, he goeth straightway to him, and saith, Master, master; and kissed him.
14:46  And they laid their hands on him, and took him.
14:47  And one of them that stood by drew a sword, and smote a servant of the high priest, and cut off his ear.

14:48  And Jesus answered and said unto them, Are ye come out, as against a thief, with swords and with staves to take me?
14:49  I was daily with you in the temple teaching, and ye took me not: but the scriptures must be fulfilled.

14:50  And they all forsook him, and fled.
14:51  And there followed him a certain young man, having a linen cloth cast about his naked body; and the young men laid hold on him:
14:52  And he left the linen cloth, and fled from them naked.

14:53  And they led Jesus away to the high priest: and with him were assembled all the chief priests and the elders and the scribes.
14:54  And Peter followed him afar off, even into the palace of the high priest: and he sat with the servants, and warmed himself at the fire.
14:55  And the chief priests and all the council sought for witness against Jesus to put him to death; and found none.

14:56  For many bare false witness against him, but their witness agreed not together.
14:57  And there arose certain, and bare false witness against him, saying,
14:58  We heard him say, I will destroy this temple that is made with hands, and within three days I will build another made without hands.
14:59  But neither so did their witness agree together.

14:60  And the high priest stood up in the midst, and asked Jesus, saying, Answerest thou nothing? what is it which these witness against thee?
14:61  But he held his peace, and answered nothing. Again the high priest asked him, and said unto him, Art thou the Christ, the Son of the Blessed?
14:62  And Jesus said, I am: and ye shall see the Son of man sitting on the right hand of power, and coming in the clouds of heaven.
14:63  Then the high priest rent his clothes, and saith, What need we any further witnesses?
14:64  Ye have heard the blasphemy: what think ye? And they all condemned him to be guilty of death.
14:65  And some began to spit on him, and to cover his face, and to buffet him, and to say unto him, Prophesy: and the servants did strike him with the palms of their hands.

14:66  And as Peter was beneath in the palace, there cometh one of the maids of the high priest:
14:67  And when she saw Peter warming himself, she looked upon him, and said, And thou also wast with Jesus of Nazareth.
14:68  But he denied, saying, I know not, neither understand I what thou sayest. And he went out into the porch; and the cock crew.
14:69  And a maid saw him again, and began to say to them that stood by, This is one of them.
14:70  And he denied it again. And a little after, they that stood by said again to Peter, Surely thou art one of them: for thou art a Galilaean, and thy speech agreeth thereto.
14:71  But he began to curse and to swear, saying, I know not this man of whom ye speak.
14:72  And the second time the cock crew. And Peter called to mind the word that Jesus said unto him, Before the cock crow twice, thou shalt deny me thrice. And when he thought thereon, he wept.
15:1  Sedan nu översteprästerna, tillsammans med de äldste och de skriftlärde, hela Stora rådet, på morgonen hade fattat sitt beslut, läto de strax binda Jesus och förde honom bort och överlämnade honom åt Pilatus.
15:2  Då frågade Pilatus honom: »Är du judarnas konung?» Han svarade honom och sade: »Du säger det själv.»
15:3  Och översteprästerna framställde många anklagelser mot honom.
15:4  Pilatus frågade honom då åter och sade: »Svarar du intet? Du hör ju huru mycket det är som de anklaga dig för.»
15:5  Men Jesus svarade intet mer, så att Pilatus förundrade sig.
15:6  Nu plägade han vid högtiden giva dem en fånge lös, den som de begärde.
15:7  Och där fanns då en man, han som kallades Barabbas, vilken satt fängslad jämte de andra som hade gjort upplopp och under upploppet begått dråp.
15:8  Folket kom ditupp och begynte begära att han skulle göra åt dem såsom han plägade göra.
15:9  Pilatus svarade dem och sade: »Viljen I att jag skall giva eder 'judarnas konung' lös?»
15:10  Han förstod nämligen att det var av avund som översteprästerna hade dragit Jesus inför rätta.
15:11  Men översteprästerna uppeggade folket till att begära att han hellre skulle giva dem Barabbas lös.
15:12  När alltså Pilatus åter tog till orda och frågade dem: »Vad skall jag då göra med den som I kallen 'judarnas konung'?»,
15:13  så skriade de åter: »Korsfäst honom!»
15:14  Men Pilatus frågade dem: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade de ännu ivrigare: »Korsfäst honom!»
15:15  Och eftersom Pilatus ville göra folket till viljes, gav han dem Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och utlämnade honom sedan till att korsfästas.
15:16  Och krigsmännen förde honom in i palatset, eller pretoriet, och kallade tillhopa hela den romerska vakten.
15:17  Och de klädde på honom en purpurfärgad mantel och vredo samman en krona av törnen och satte den på honom.
15:18  Sedan begynte de hälsa honom: »Hell dig, judarnas konung!»
15:19  Och de slogo honom i huvudet med ett rör och spottade på honom; därvid böjde de knä och gåvo honom sin hyllning.
15:20  Och när de hade begabbat honom, klädde de av honom den purpurfärgade manteln och satte på honom hans egna kläder och förde honom ut för att korsfästa honom.
15:21  Och en man som kom utifrån marken gick där fram, Simon från Cyrene, Alexanders och Rufus' fader; honom tvingade de att gå med och bära hans kors.
15:22  Och de förde honom till Golgataplatsen (det betyder huvudskalleplatsen).
15:23  Och de räckte honom vin, blandat med myrra, men han tog icke emot det.
15:24  Och de korsfäste honom och delade sedan hans kläder mellan sig, genom att kasta lott om vad var och en skulle få.
15:25  Och det var vid tredje timmen som de korsfäste honom.
15:26  Och den överskrift som man hade satt upp över honom, för att angiva vad han var anklagad för, hade denna lydelse: »Judarnas konung.»
15:27  Och de korsfäste med honom två rövare, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra.
15:28  Och så blev skriften fullbordad, som säger: »Och bland ogärningsmän blev han räknad.»
15:29  Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet och sade: »Tvi dig, du som 'bryter ned templet och bygger upp det igen inom tre dagar'!
15:30  Hjälp dig nu själv, och stig ned från korset.»
15:31  Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde, begabbande ord med varandra och sade: »Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa.
15:32  Han som är Messias, Israels konung, han stige nu ned från korset, så att vi få se det och tro.» Också de män som voro korsfästa med honom smädade honom.
15:33  Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen.
15:34  Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: »Eloi, Eloi, lema sabaktani det betyder: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?»
15:35  Då några av dem som stodo där bredvid hörde detta, sade de: »Hör, han kallar på Elias.»
15:36  Men en av dem skyndade fram och fyllde en svamp med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att dricka, i det han sade: »Låt oss se om Elias kommer och tager honom ned.»
15:37  Men Jesus ropade med hög röst och gav upp andan.
15:38  Då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända ned.
15:39  Men när hövitsmannen, som stod där mitt emot honom, såg att han på sådant sätt gav upp andan, sade han: »Förvisso var denne man Guds Son.»
15:40  Också några kvinnor stodo där på avstånd och sågo vad som skedde. Bland dessa voro jämväl Maria från Magdala och den Maria som var Jakob den yngres och Joses' moder, så ock Salome
15:41  -- vilka hade följt honom och tjänat honom, medan han var i Galileen -- därtill många andra kvinnor, de som med honom hade vandrat upp till Jerusalem.
15:42  Det var nu tillredelsedag (det är dagen före sabbaten), och det hade blivit afton.
15:43  Josef från Arimatea, en ansedd rådsherre och en av dem som väntade på Guds rike, tog därför nu mod till sig och gick in till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp.
15:44  Då förundrade sig Pilatus över att Jesus redan skulle vara död, och han kallade till sig hövitsmannen och frågade honom om det var länge sedan han hade dött.
15:45  Och när han av hövitsmannen hade fått veta huru det var, skänkte han åt Josef hans döda kropp.
15:46  Denne köpte då en linneduk och tog honom ned och svepte honom i linneduken och lade honom i en grav som var uthuggen i en klippa; sedan vältrade han en sten för ingången till graven.
15:47  Men Maria från Magdala och den Maria som var Joses' moder sågo var han lades.
15:1  And straightway in the morning the chief priests held a consultation with the elders and scribes and the whole council, and bound Jesus, and carried him away, and delivered him to Pilate.
15:2  And Pilate asked him, Art thou the King of the Jews? And he answering said unto them, Thou sayest it.
15:3  And the chief priests accused him of many things: but he answered nothing.
15:4  And Pilate asked him again, saying, Answerest thou nothing? behold how many things they witness against thee.
15:5  But Jesus yet answered nothing; so that Pilate marvelled.
15:6  Now at that feast he released unto them one prisoner, whomsoever they desired.
15:7  And there was one named Barabbas, which lay bound with them that had made insurrection with him, who had committed murder in the insurrection.
15:8  And the multitude crying aloud began to desire him to do as he had ever done unto them.
15:9  But Pilate answered them, saying, Will ye that I release unto you the King of the Jews?
15:10  For he knew that the chief priests had delivered him for envy.
15:11  But the chief priests moved the people, that he should rather release Barabbas unto them.
15:12  And Pilate answered and said again unto them, What will ye then that I shall do unto him whom ye call the King of the Jews?
15:13  And they cried out again, Crucify him.
15:14  Then Pilate said unto them, Why, what evil hath he done? And they cried out the more exceedingly, Crucify him.
15:15  And so Pilate, willing to content the people, released Barabbas unto them, and delivered Jesus, when he had scourged him, to be crucified.
15:16  And the soldiers led him away into the hall, called Praetorium; and they call together the whole band.
15:17  And they clothed him with purple, and platted a crown of thorns, and put it about his head,
15:18  And began to salute him, Hail, King of the Jews!

15:19  And they smote him on the head with a reed, and did spit upon him, and bowing their knees worshipped him.

15:20  And when they had mocked him, they took off the purple from him, and put his own clothes on him, and led him out to crucify him.
15:21  And they compel one Simon a Cyrenian, who passed by, coming out of the country, the father of Alexander and Rufus, to bear his cross.
15:22  And they bring him unto the place Golgotha, which is, being interpreted, The place of a skull.
15:23  And they gave him to drink wine mingled with myrrh: but he received it not.
15:24  And when they had crucified him, they parted his garments, casting lots upon them, what every man should take.
15:25  And it was the third hour, and they crucified him.

15:26  And the superscription of his accusation was written over, THE KING OF THE JEWS.

15:27  And with him they crucify two thieves; the one on his right hand, and the other on his left.
15:28  And the scripture was fulfilled, which saith, And he was numbered with the transgressors.
15:29  And they that passed by railed on him, wagging their heads, and saying, Ah, thou that destroyest the temple, and buildest it in three days,
15:30  Save thyself, and come down from the cross.
15:31  Likewise also the chief priests mocking said among themselves with the scribes, He saved others; himself he cannot save.
15:32  Let Christ the King of Israel descend now from the cross, that we may see and believe. And they that were crucified with him reviled him.
15:33  And when the sixth hour was come, there was darkness over the whole land until the ninth hour.
15:34  And at the ninth hour Jesus cried with a loud voice, saying, Eloi, Eloi, lama sabachthani? which is, being interpreted, My God, my God, why hast thou forsaken me?
15:35  And some of them that stood by, when they heard it, said, Behold, he calleth Elias.
15:36  And one ran and filled a spunge full of vinegar, and put it on a reed, and gave him to drink, saying, Let alone; let us see whether Elias will come to take him down.
15:37  And Jesus cried with a loud voice, and gave up the ghost.
15:38  And the veil of the temple was rent in twain from the top to the bottom.
15:39  And when the centurion, which stood over against him, saw that he so cried out, and gave up the ghost, he said, Truly this man was the Son of God.
15:40  There were also women looking on afar off: among whom was Mary Magdalene, and Mary the mother of James the less and of Joses, and Salome;

15:41  (Who also, when he was in Galilee, followed him, and ministered unto him;) and many other women which came up with him unto Jerusalem.
15:42  And now when the even was come, because it was the preparation, that is, the day before the sabbath,
15:43  Joseph of Arimathaea, an honourable counsellor, which also waited for the kingdom of God, came, and went in boldly unto Pilate, and craved the body of Jesus.
15:44  And Pilate marvelled if he were already dead: and calling unto him the centurion, he asked him whether he had been any while dead.
15:45  And when he knew it of the centurion, he gave the body to Joseph.
15:46  And he bought fine linen, and took him down, and wrapped him in the linen, and laid him in a sepulchre which was hewn out of a rock, and rolled a stone unto the door of the sepulchre.
15:47  And Mary Magdalene and Mary the mother of Joses beheld where he was laid.
16:1  Och när sabbaten var förliden, köpte Maria från Magdala och den Maria som var Jakobs moder och Salome välluktande kryddor, för att sedan gå åstad och smörja honom.
16:2  Och bittida om morgonen på första veckodagen kommo de till graven, redan vid soluppgången.
16:3  Och de sade till varandra: »Vem skall åt oss vältra bort stenen från ingången till graven?»
16:4  Men när de sågo upp, fingo de se att stenen redan var bortvältrad. Den var nämligen mycket stor.
16:5  Och när de hade kommit in i graven, fingo de se en ung man sitta där på högra sidan, klädd i en vit fotsid klädnad; och de blevo förskräckta.
16:6  Men han sade till dem: »Varen icke förskräckta. I söken Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är icke här. Se där är platsen där de lade honom.
16:7  Men gån bort och sägen till hans lärjungar, och särskilt till Petrus: 'Han skall före eder gå till Galileen; där skolen I få se honom, såsom han bar sagt eder.'»
16:8  Då gingo de ut och flydde bort ifrån graven, ty bävan och bestörtning hade kommit över dem. Och i sin fruktan sade de intet till någon.
16:9  Men efter sin uppståndelse visade han sig på första veckodagens morgon först för Maria från Magdala, ur vilken han hade drivit ut sju onda andar.
16:10  Hon gick då och omtalade det för dem som hade följt med honom, och som nu sörjde och gräto.
16:11  Men när dessa hörde sägas att han levde och hade blivit sedd av henne, trodde de det icke.
16:12  Därefter uppenbarade han sig i en annan skepnad för två av dem, medan de voro stadda på vandring utåt landsbygden.
16:13  Också dessa gingo bort och omtalade det för de andra; men icke heller dem trodde man.
16:14  Sedan uppenbarade han sig också för de elva, när de lågo till bords; och han förebrådde dem då deras otro och deras hjärtans hårdhet, i det att de icke hade trott dem som hade sett honom vara uppstånden.
16:15  Och han sade till dem: »Gån ut i hela världen och prediken evangelium för allt skapat.
16:16  Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst; men den som icke tror, han skall bliva fördömd.
16:17  Och dessa tecken skola åtfölja dem som tro: genom mitt namn skola de driva ut onda andar, de skola tala nya tungomål,
16:18  ormar skola de taga i händerna, och om de dricka något dödande gift, så skall det alls icke skada dem; på sjuka skola de lägga händerna, och de skola då bliva friska.»
16:19  Därefter, sedan Herren Jesus hade talat med dem, blev han upptagen i himmelen och satte sig på Guds högra sida.
16:20  Men de gingo ut och predikade allestädes. Och Herren verkade med dem och stadfäste ordet genom de tecken som åtföljde det.
 16:1  And when the sabbath was past, Mary Magdalene, and Mary the mother of James, and Salome, had bought sweet spices, that they might come and anoint him.

16:2  And very early in the morning the first day of the week, they came unto the sepulchre at the rising of the sun.
16:3  And they said among themselves, Who shall roll us away the stone from the door of the sepulchre?
16:4  And when they looked, they saw that the stone was rolled away: for it was very great.
16:5  And entering into the sepulchre, they saw a young man sitting on the right side, clothed in a long white garment; and they were affrighted.
16:6  And he saith unto them, Be not affrighted: Ye seek Jesus of Nazareth, which was crucified: he is risen; he is not here: behold the place where they laid him.
16:7  But go your way, tell his disciples and Peter that he goeth before you into Galilee: there shall ye see him, as he said unto you.
16:8  And they went out quickly, and fled from the sepulchre; for they trembled and were amazed: neither said they any thing to any man; for they were afraid.
16:9  Now when Jesus was risen early the first day of the week, he appeared first to Mary Magdalene, out of whom he had cast seven devils.
16:10  And she went and told them that had been with him, as they mourned and wept.
16:11  And they, when they had heard that he was alive, and had been seen of her, believed not.
16:12  After that he appeared in another form unto two of them, as they walked, and went into the country.

16:13  And they went and told it unto the residue: neither believed they them.
16:14  Afterward he appeared unto the eleven as they sat at meat, and upbraided them with their unbelief and hardness of heart, because they believed not them which had seen him after he was risen.
16:15  And he said unto them, Go ye into all the world, and preach the gospel to every creature.
16:16  He that believeth and is baptized shall be saved; but he that believeth not shall be damned.
16:17  And these signs shall follow them that believe; In my name shall they cast out devils; they shall speak with new tongues;
16:18  They shall take up serpents; and if they drink any deadly thing, it shall not hurt them; they shall lay hands on the sick, and they shall recover.
16:19  So then after the Lord had spoken unto them, he was received up into heaven, and sat on the right hand of God.

16:20  And they went forth, and preached every where, the Lord working with them, and confirming the word with signs following. Amen.


Lukas
 St Luke
1:1  Alldenstund många andra hava företagit sig att om de händelser, som bland oss hava timat, avfatta berättelser,

1:2  i enlighet med vad som har blivit oss meddelat av dem som själva voro åsyna vittnen och ordets tjänare,
1:3  så har ock jag, sedan jag grundligt har efterforskat allt ända ifrån begynnelsen, beslutit mig för att i följd och ordning skriva därom till dig, ädle Teofilus,
1:4  så att du kan inse huru tillförlitliga de stycken äro, i vilka du har blivit undervisad.
1:5  På den tid då Herodes var konung över Judeen levde en präst vid namn Sakarias, av Abias' »dagsavdelning». Denne hade till hustru en av Arons döttrar som hette Elisabet.

1:6  De voro båda rättfärdiga inför Gud och vandrade ostraffligt efter alla Herrens bud och stadgar.
1:7  Men de hade inga barn, ty Elisabet var ofruktsam; och båda voro de komna till hög ålder.
1:8  Medan han nu en gång, när ordningen kom till hans avdelning, gjorde prästerlig tjänst inför Gud,
1:9  hände det sig, vid den övliga lottningen om de prästerliga sysslorna, att det tillföll honom att gå in i Herrens tempel och tända rökelsen.
1:10  Och hela menigheten stod utanför och bad, medan rökoffret förrättades.
1:11  Då visade sig för honom en Herrens ängel, stående på högra sidan om rökelsealtaret.
1:12  Och när Sakarias såg honom, blev han förskräckt, och fruktan föll över honom.
1:13  Men ängeln sade till honom: »Frukta icke, Sakarias; ty din bön är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, och honom skall du giva namnet Johannes.
1:14  Och han skall bliva dig till glädje och fröjd, och många skola glädja sig över hans födelse.
1:15  Ty han skall bliva stor inför Herren. Vin och starka drycker skall han icke dricka, och redan i sin moders liv skall han bliva uppfylld av helig ande.
1:16  Och många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras Gud.
1:17  Han skall gå framför honom i Elias' ande och kraft, för att 'vända fädernas hjärtan till barnen' och omvända de ohörsamma till de rättfärdigas sinnelag, så att han skaffar åt Herren ett välberett folk.»
1:18  Då sade Sakarias till ängeln: »Varav skall jag veta detta? Jag är ju själv gammal, och min hustru är kommen till hög ålder.»
1:19  Ängeln svarade och sade till honom: »Jag är Gabriel, som står inför Gud, och jag är utsänd för att tala till dig och förkunna dig detta glada budskap.
1:20  Och se, ända till den dag då detta sker skall du vara mållös och icke kunna tala, därför att du icke trodde mina ord, vilka dock i sin tid skola fullbordas.»

1:21  Och folket stod och väntade på Sakarias och förundrade sig över att han så länge dröjde i templet;
1:22  och när han kom ut, kunde han icke tala till dem. Då förstodo de att han hade sett någon syn i templet. Och han tecknade åt dem och förblev stum.
1:23  Och när tiden för hans tjänstgöring hade gått till ända, begav han sig hem.

1:24  Men efter den tiden blev hans hustru Elisabet havande och höll sig dold i fem månader;
1:25  och hon sade: »Så har Herren gjort med mig nu, då han har sett till min smälek bland människorna, för att borttaga den.»
1:26  I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en stad i Galileen som hette Nasaret,
1:27  till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef, av Davids hus; och jungfruns namn var Maria.
1:28  Och ängeln kom in till henne och sade: »Hell dig, du högtbenådade! Herren är med dig.»

1:29  Men hon blev mycket förskräckt vid hans ord och tänkte på vad denna hälsning månde innebära.

1:30  Då sade ängeln till henne: »Frukta icke, Maria; ty du har funnit nåd för Gud.
1:31  Se, du skall bliva havande och föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus.
1:32  Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron.

1:33  Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara.»
1:34  Då sade Maria till ängeln: »Huru skall detta ske? Jag vet ju icke av någon man.»
1:35  Ängeln svarade och sade till henne: »Helig ande skall komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig; därför skall ock det heliga som varder fött kallas Guds Son.
1:36  Och se, jämväl din fränka Elisabet har blivit havande och skall föda en son, nu på sin ålderdom; och detta är sjätte månaden för henne, som säges vara ofruktsam.
1:37  Ty för Gud kan intet vara omöjligt.»
1:38  Då sade Maria: »Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du har sagt.»

1:39  En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden.
1:40  Och hon trädde in i Sakarias' hus och hälsade Elisabet.

1:41  När då Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i hennes liv; och Elisabet blev fylld av helig ande

1:42  och brast ut och ropade högt och sade: »Välsignad vare du bland kvinnor, och välsignad din livsfrukt!

1:43  Men varför sker mig detta, att min Herres moder kommer till mig?
1:44  Se, när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet till av fröjd i mitt liv.
1:45  Och salig är du, som trodde att det skulle fullbordas, som blev dig sagt från Herren.»

1:46  Då sade Maria: »Min själ prisar storligen Herren,
1:47  och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare.
1:48  Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet; och se, härefter skola alla släkten prisa mig salig.

1:49  Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig, och heligt är hans namn.
1:50  Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som frukta honom.
1:51  Han har utfört väldiga gärningar med sin arm, han har förskingrat dem som tänkte övermodiga tankar i sina hjärtan.
1:52  Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt;
1:53  hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat bort med tomma händer.
1:54  Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att bevisa barmhärtighet
1:55  mot Abraham och mot hans säd till evig tid, efter sitt löfte till våra fäder.»
1:56  Och Maria stannade hos henne vid pass tre månader och vände därefter hem igen.
1:57  Så var nu för Elisabet tiden inne, då hon skulle föda; och hon födde en son.
1:58  Och när hennes grannar och fränder fingo höra att Herren hade bevisat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne.
1:59  Och på åttonde dagen kommo de för att omskära barnet; och de ville kalla honom Sakarias, efter hans fader.

1:60  Men hans moder tog till orda och sade: »Ingalunda; han skall heta Johannes.»
1:61  Då sade de till henne: »I din släkt finnes ju ingen som har det namnet.»
1:62  Och de frågade hans fader genom tecken vad han ville att barnet skulle heta.
1:63  Då begärde han en tavla och skrev dessa ord: »Johannes är hans namn.» Och alla förundrade sig.
1:64  Men i detsamma öppnades hans mun, och hans tunga löstes, och han talade och lovade Gud.
1:65  Och deras grannar betogos alla av häpnad, och ryktet om allt detta gick ut över Judeens hela bergsbygd.
1:66  Och alla som hörde det lade märke därtill och sade: »Vad månde väl varda av detta barn?» Också var ju Herrens hand med honom.
1:67  Och hans fader Sakarias blev uppfylld av helig ande och profeterade och sade:
1:68  »Lovad vare Herren, Israels Gud, som har sett till sitt folk och berett det förlossning,
1:69  och som har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids hus,
1:70  såsom han hade lovat genom sin forntida heliga profeters mun.
1:71  Ty han ville frälsa oss från våra ovänner och ur alla våra motståndares hand,
1:72  och så göra barmhärtighet med våra fäder och tänka på sitt heliga förbund,
1:73  vad han med ed hade lovat för vår fader Abraham,
1:74  Han ville beskära oss att få tjäna honom utan fruktan, frälsta ur våra ovänners hand,
1:75  ja, att göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet i alla våra dagar.
1:76  Och du, barn, skall bliva kallad den Högstes profet, ty du skall gå framför Herren och bereda vägar för honom,
1:77  till att giva hans folk kunskap om frälsning, i det att deras synder bliva dem förlåtna.
1:78  Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull, som skall låta ett ljus gå upp och skåda ned till oss från höjden,
1:79  för att 'skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga' och så styra våra fötter in på fridens väg.»
1:80  Och barnet växte upp och blev allt starkare i anden. Och han vistades i öknen, intill den dag då han skulle träda fram för Israel.
 1:1  Forasmuch as many have taken in hand to set forth in order a declaration of those things which are most surely believed among us,
1:2  Even as they delivered them unto us, which from the beginning were eyewitnesses, and ministers of the word;
1:3  It seemed good to me also, having had perfect understanding of all things from the very first, to write unto thee in order, most excellent Theophilus,
1:4  That thou mightest know the certainty of those things, wherein thou hast been instructed.
1:5  THERE was in the days of Herod, the king of Judaea, a certain priest named Zacharias, of the course of Abia: and his wife was of the daughters of Aaron, and her name was Elisabeth.
1:6  And they were both righteous before God, walking in all the commandments and ordinances of the Lord blameless.
1:7  And they had no child, because that Elisabeth was barren, and they both were now well stricken in years.
1:8  And it came to pass, that while he executed the priest's office before God in the order of his course,
1:9  According to the custom of the priest's office, his lot was to burn incense when he went into the temple of the Lord.
1:10  And the whole multitude of the people were praying without at the time of incense.
1:11  And there appeared unto him an angel of the Lord standing on the right side of the altar of incense.
1:12  And when Zacharias saw him, he was troubled, and fear fell upon him.
1:13  But the angel said unto him, Fear not, Zacharias: for thy prayer is heard; and thy wife Elisabeth shall bear thee a son, and thou shalt call his name John.
1:14  And thou shalt have joy and gladness; and many shall rejoice at his birth.
1:15  For he shall be great in the sight of the Lord, and shall drink neither wine nor strong drink; and he shall be filled with the Holy Ghost, even from his mother's womb.
1:16  And many of the children of Israel shall he turn to the Lord their God.
1:17  And he shall go before him in the spirit and power of Elias, to turn the hearts of the fathers to the children, and the disobedient to the wisdom of the just; to make ready a people prepared for the Lord.
1:18  And Zacharias said unto the angel, Whereby shall I know this? for I am an old man, and my wife well stricken in years.
1:19  And the angel answering said unto him, I am Gabriel, that stand in the presence of God; and am sent to speak unto thee, and to shew thee these glad tidings.
1:20  And, behold, thou shalt be dumb, and not able to speak, until the day that these things shall be performed, because thou believest not my words, which shall be fulfilled in their season.
1:21  And the people waited for Zacharias, and marvelled that he tarried so long in the temple.
1:22  And when he came out, he could not speak unto them: and they perceived that he had seen a vision in the temple: for he beckoned unto them, and remained speechless.
1:23  And it came to pass, that, as soon as the days of his ministration were accomplished, he departed to his own house.
1:24  And after those days his wife Elisabeth conceived, and hid herself five months, saying,
1:25  Thus hath the Lord dealt with me in the days wherein he looked on me, to take away my reproach among men.
1:26  And in the sixth month the angel Gabriel was sent from God unto a city of Galilee, named Nazareth,
1:27  To a virgin espoused to a man whose name was Joseph, of the house of David; and the virgin's name was Mary.
1:28  And the angel came in unto her, and said, Hail, thou that art highly favoured, the Lord is with thee: blessed art thou among women.
1:29  And when she saw him, she was troubled at his saying, and cast in her mind what manner of salutation this should be.
1:30  And the angel said unto her, Fear not, Mary: for thou hast found favour with God.
1:31  And, behold, thou shalt conceive in thy womb, and bring forth a son, and shalt call his name JESUS.
1:32  He shall be great, and shall be called the Son of the Highest: and the Lord God shall give unto him the throne of his father David:
1:33  And he shall reign over the house of Jacob for ever; and of his kingdom there shall be no end.
1:34  Then said Mary unto the angel, How shall this be, seeing I know not a man?
1:35  And the angel answered and said unto her, The Holy Ghost shall come upon thee, and the power of the Highest shall overshadow thee: therefore also that holy thing which shall be born of thee shall be called the Son of God.
1:36  And, behold, thy cousin Elisabeth, she hath also conceived a son in her old age: and this is the sixth month with her, who was called barren.
1:37  For with God nothing shall be impossible.
1:38  And Mary said, Behold the handmaid of the Lord; be it unto me according to thy word. And the angel departed from her.
1:39  And Mary arose in those days, and went into the hill country with haste, into a city of Juda;
1:40  And entered into the house of Zacharias, and saluted Elisabeth.
1:41  And it came to pass, that, when Elisabeth heard the salutation of Mary, the babe leaped in her womb; and Elisabeth was filled with the Holy Ghost:
1:42  And she spake out with a loud voice, and said, Blessed art thou among women, and blessed is the fruit of thy womb.
1:43  And whence is this to me, that the mother of my Lord should come to me?
1:44  For, lo, as soon as the voice of thy salutation sounded in mine ears, the babe leaped in my womb for joy.
1:45  And blessed is she that believed: for there shall be a performance of those things which were told her from the Lord.
1:46  And Mary said, My soul doth magnify the Lord,
1:47  And my spirit hath rejoiced in God my Saviour.
1:48  For he hath regarded the low estate of his handmaiden: for, behold, from henceforth all generations shall call me blessed.
1:49  For he that is mighty hath done to me great things; and holy is his name.
1:50  And his mercy is on them that fear him from generation to generation.
1:51  He hath shewed strength with his arm; he hath scattered the proud in the imagination of their hearts.
1:52  He hath put down the mighty from their seats, and exalted them of low degree.
1:53  He hath filled the hungry with good things; and the rich he hath sent empty away.
1:54  He hath holpen his servant Israel, in remembrance of his mercy;
1:55  As he spake to our fathers, to Abraham, and to his seed for ever.
1:56  And Mary abode with her about three months, and returned to her own house.
1:57  Now Elisabeth's full time came that she should be delivered; and she brought forth a son.
1:58  And her neighbours and her cousins heard how the Lord had shewed great mercy upon her; and they rejoiced with her.
1:59  And it came to pass, that on the eighth day they came to circumcise the child; and they called him Zacharias, after the name of his father.
1:60  And his mother answered and said, Not so; but he shall be called John.
1:61  And they said unto her, There is none of thy kindred that is called by this name.
1:62  And they made signs to his father, how he would have him called.
1:63  And he asked for a writing table, and wrote, saying, His name is John. And they marvelled all.
1:64  And his mouth was opened immediately, and his tongue loosed, and he spake, and praised God.
1:65  And fear came on all that dwelt round about them: and all these sayings were noised abroad throughout all the hill country of Judaea.
1:66  And all they that heard them laid them up in their hearts, saying, What manner of child shall this be! And the hand of the Lord was with him.
1:67  And his father Zacharias was filled with the Holy Ghost, and prophesied, saying,
1:68  Blessed be the Lord God of Israel; for he hath visited and redeemed his people,
1:69  And hath raised up an horn of salvation for us in the house of his servant David;
1:70  As he spake by the mouth of his holy prophets, which have been since the world began:
1:71  That we should be saved from our enemies, and from the hand of all that hate us;
1:72  To perform the mercy promised to our fathers, and to remember his holy covenant;
1:73  The oath which he sware to our father Abraham,
1:74  That he would grant unto us, that we being delivered out of the hand of our enemies might serve him without fear,
1:75  In holiness and righteousness before him, all the days of our life.
1:76  And thou, child, shalt be called the prophet of the Highest: for thou shalt go before the face of the Lord to prepare his ways;
1:77  To give knowledge of salvation unto his people by the remission of their sins,
1:78  Through the tender mercy of our God; whereby the dayspring from on high hath visited us,
1:79  To give light to them that sit in darkness and in the shadow of death, to guide our feet into the way of peace.
1:80  And the child grew, and waxed strong in spirit, and was in the deserts till the day of his shewing unto Israel.
2:1  Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.
2:2  Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien.
2:3  Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig.
2:4  Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen,

2:5  för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande.
2:6  Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle föda.
2:7  Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget.
2:8  I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt om natten över sin hjord.
2:9  Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta.
2:10  Men ängeln sade till dem: »Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket.
2:11  Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.
2:12  Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.»
2:13  I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska härskaran, och de lovade Gud och sade:
2:14  »Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag!»
2:15  När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade dessa till varandra: »Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett, och som Herren har kungjort för oss.»
2:16  Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef, och barnet som låg i krubban.
2:17  Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sagt till dem om detta barn.
2:18  Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem.
2:19  Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.
2:20  Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det blivit dem sagt.
2:21  När sedan åtta dagar hade gått till ända och han skulle omskäras, gavs honom namnet Jesus, det namn som hade blivit nämnt av ängeln, förrän han blev avlad i sin moders liv.
2:22  Och när deras reningsdagar hade gått till ända, de som voro föreskrivna i Moses' lag, förde de honom upp till Jerusalem för att bära honom fram inför Herren,
2:23  enligt den föreskriften i Herrens lag, att »allt mankön som öppnar moderlivet skall räknas såsom helgat åt Herren»,
2:24  så ock för att offra »ett par duvor eller två unga turturduvor», såsom stadgat var i Herrens lag.

2:25  I Jerusalem levde då en man, vid namn Simeon, en rättfärdig och from man, som väntade på Israels tröst; och helig ande var över honom.

2:26  Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han icke skulle se döden, förrän han hade fått se Herrens Smorde.
2:27  Han kom nu genom Andens tillskyndelse till helgedomen. Och när föräldrarna buro in barnet Jesus, för att så göra med honom som sed var efter lagen,
2:28  då tog också han honom i sin famn och lovade Gud och sade:
2:29  »Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid, efter ditt ord,
2:30  ty mina ögon hava sett din frälsning,
2:31  vilken du har berett till att skådas av alla folk:

2:32  ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna, och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel.»
2:33  Och hans fader och moder förundrade sig över det som sades om honom.
2:34  Och Simeon välsignade dem och sade till Maria, hans moder: »Se, denne är satt till fall eller upprättelse för många i Israel, och till ett tecken som skall bliva motsagt.
2:35  Ja, också genom din själ skall ett svärd gå. Så skola många hjärtans tankar bliva uppenbara.»
2:36  Där fanns ock en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam. Hon var kommen till hög ålder; i sju år hade hon levat med sin man, från den tid då hon var jungfru,
2:37  och hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Och hon lämnade aldrig helgedomen, utan tjänade där Gud med fastor och böner, natt och dag.
2:38  Hon kom också i samma stund tillstädes och prisade Gud och talade om honom till alla dem som väntade på förlossning för Jerusalem.
2:39  Och när de hade fullgjort allt som var stadgat i Herrens lag, vände de tillbaka till sin stad, Nasaret i Galileen.

2:40  Men barnet växte upp och blev allt starkare och uppfylldes av vishet; och Guds nåd var över honom.
2:41  Nu plägade hans föräldrar årligen vid påskhögtiden begiva sig till Jerusalem.
2:42  När han var tolv år gammal, gingo de också dit upp, såsom sed var vid högtiden.
2:43  Men när de hade varit med om alla högtidsdagarna och vände hem igen, stannade gossen Jesus kvar i Jerusalem, utan att hans föräldrar lade märke därtill.
2:44  De menade att han var med i ressällskapet och vandrade så en dagsled och sökte efter honom bland fränder och vänner.
2:45  När de då icke funno honom, vände de tillbaka till Jerusalem och sökte efter honom.
2:46  Och efter tre dagar funno de honom i helgedomen, där han satt mitt ibland lärarna och hörde på dem och frågade dem;
2:47  och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad över hans förstånd och hans svar.
2:48  När de nu fingo se honom där, förundrade de sig högeligen; och hans moder sade till honom: »Min son, varför gjorde du oss detta? Se, din fader och jag hava sökt efter dig med stor oro.»
2:49  Då sade han till dem: »Varför behövden I söka efter mig? Vissten I då icke att jag bör vara där min Fader bor?»
2:50  Men de förstodo icke det som han talade till dem.
2:51  Så följde han med dem och kom ned till Nasaret; och han var dem underdånig. Och hans moder gömde allt detta i sitt hjärta.
2:52  Och Jesus växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud och människor.
 2:1  And it came to pass in those days, that there went out a decree from Caesar Augustus that all the world should be taxed.
2:2  (And this taxing was first made when Cyrenius was governor of Syria.)
2:3  And all went to be taxed, every one into his own city.
2:4  And Joseph also went up from Galilee, out of the city of Nazareth, into Judaea, unto the city of David, which is called Bethlehem; (because he was of the house and lineage of David:)
2:5  To be taxed with Mary his espoused wife, being great with child.
2:6  And so it was, that, while they were there, the days were accomplished that she should be delivered.
2:7  And she brought forth her firstborn son, and wrapped him in swaddling clothes, and laid him in a manger; because there was no room for them in the inn.
2:8  And there were in the same country shepherds abiding in the field, keeping watch over their flock by night.
2:9  And, lo, the angel of the Lord came upon them, and the glory of the Lord shone round about them: and they were sore afraid.
2:10  And the angel said unto them, Fear not: for, behold, I bring you good tidings of great joy, which shall be to all people.
2:11  For unto you is born this day in the city of David a Saviour, which is Christ the Lord.
2:12  And this shall be a sign unto you; Ye shall find the babe wrapped in swaddling clothes, lying in a manger.
2:13  And suddenly there was with the angel a multitude of the heavenly host praising God, and saying,
2:14  Glory to God in the highest, and on earth peace, good will toward men.
2:15  And it came to pass, as the angels were gone away from them into heaven, the shepherds said one to another, Let us now go even unto Bethlehem, and see this thing which is come to pass, which the Lord hath made known unto us.
2:16  And they came with haste, and found Mary, and Joseph, and the babe lying in a manger.
2:17  And when they had seen it, they made known abroad the saying which was told them concerning this child.
2:18  And all they that heard it wondered at those things which were told them by the shepherds.
2:19  But Mary kept all these things, and pondered them in her heart.
2:20  And the shepherds returned, glorifying and praising God for all the things that they had heard and seen, as it was told unto them.
2:21  And when eight days were accomplished for the circumcising of the child, his name was called JESUS, which was so named of the angel before he was conceived in the womb.
2:22  And when the days of her purification according to the law of Moses were accomplished, they brought him to Jerusalem, to present him to the Lord;
2:23  (As it is written in the law of the LORD, Every male that openeth the womb shall be called holy to the Lord;)
2:24  And to offer a sacrifice according to that which is said in the law of the Lord, A pair of turtledoves, or two young pigeons.
2:25  And, behold, there was a man in Jerusalem, whose name was Simeon; and the same man was just and devout, waiting for the consolation of Israel: and the Holy Ghost was upon him.
2:26  And it was revealed unto him by the Holy Ghost, that he should not see death, before he had seen the Lord's Christ.
2:27  And he came by the Spirit into the temple: and when the parents brought in the child Jesus, to do for him after the custom of the law,
2:28  Then took he him up in his arms, and blessed God, and said,
2:29  Lord, now lettest thou thy servant depart in peace, according to thy word:
2:30  For mine eyes have seen thy salvation,
2:31  Which thou hast prepared before the face of all people;
2:32  A light to lighten the Gentiles, and the glory of thy people Israel.
2:33  And Joseph and his mother marvelled at those things which were spoken of him.
2:34  And Simeon blessed them, and said unto Mary his mother, Behold, this child is set for the fall and rising again of many in Israel; and for a sign which shall be spoken against;
2:35  (Yea, a sword shall pierce through thy own soul also,) that the thoughts of many hearts may be revealed.
2:36  And there was one Anna, a prophetess, the daughter of Phanuel, of the tribe of Aser: she was of a great age, and had lived with an husband seven years from her virginity;
2:37  And she was a widow of about fourscore and four years, which departed not from the temple, but served God with fastings and prayers night and day.
2:38  And she coming in that instant gave thanks likewise unto the Lord, and spake of him to all them that looked for redemption in Jerusalem.
2:39  And when they had performed all things according to the law of the Lord, they returned into Galilee, to their own city Nazareth.
2:40  And the child grew, and waxed strong in spirit, filled with wisdom: and the grace of God was upon him.
2:41  Now his parents went to Jerusalem every year at the feast of the passover.
2:42  And when he was twelve years old, they went up to Jerusalem after the custom of the feast.
2:43  And when they had fulfilled the days, as they returned, the child Jesus tarried behind in Jerusalem; and Joseph and his mother knew not of it.
2:44  But they, supposing him to have been in the company, went a day's journey; and they sought him among their kinsfolk and acquaintance.
2:45  And when they found him not, they turned back again to Jerusalem, seeking him.
2:46  And it came to pass, that after three days they found him in the temple, sitting in the midst of the doctors, both hearing them, and asking them questions.
2:47  And all that heard him were astonished at his understanding and answers.
2:48  And when they saw him, they were amazed: and his mother said unto him, Son, why hast thou thus dealt with us? behold, thy father and I have sought thee sorrowing.
2:49  And he said unto them, How is it that ye sought me? wist ye not that I must be about my Father's business?
2:50  And they understood not the saying which he spake unto them.
2:51  And he went down with them, and came to Nazareth, and was subject unto them: but his mother kept all these sayings in her heart.
2:52  And Jesus increased in wisdom and stature, and in favour with God and man.
3:1  I femtonde året av kejsar Tiberius' regering, när Pontius Pilatus var landshövding i Judeen, och Herodes var landsfurste i Galileen, och hans broder Filippus landsfurste i Itureen och Trakonitis-landet, och Lysanias landsfurste i Abilene,
3:2  på den tid då Hannas var överstepräst jämte Kaifas -- då kom Guds befallning till Johannes, Sakarias' son,
3:3  och han gick åstad och predikade i hela trakten omkring Jordan bättringens döpelse till syndernas förlåtelse.
3:4  Så uppfylldes vad som var skrivet i profeten Esaias' utsagors bok: »Hör rösten av en som ropar i öknen: Bereden vägen för Herren, gören stigarna jämna för honom.

3:5  Alla dalar skola fyllas och alla berg och höjder sänkas; vad krokigt är skall bliva rak väg, och vad oländigt är skall bliva släta stigar;
3:6  och allt kött skall se Guds frälsning.'»
3:7  Han sade nu till folket som kom ut för att låta döpa sig av honom: »I huggormars avföda, vem har ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen?
3:8  Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen. Och sägen icke vid eder själva: 'Vi hava ju Abraham till fader'; Ty jag säger eder att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham.
3:9  Redan är också yxan satt till roten på träden; så bliver då vart träd som icke bär god frukt avhugget och kastat på elden.
3:10  Och folket frågade honom och sade: »Vad skola vi då göra?»
3:11  Han svarade och sade till dem: »Den som har två livklädnader, han dele med sig åt den som icke har någon; och en som har matförråd, han göre sammalunda.»
3:12  Så kommo ock publikaner för att låta döpa sig, och de sade till honom: »Mästare, vad skola vi göra?»
3:13  Han svarade dem: »Kräven icke ut mer än vad som är eder föreskrivet.»
3:14  Också krigsmän frågade honom och sade: »Vad skola då vi göra? Han svarade dem: »Tilltvingen eder icke penningar av någon, genom hot eller på annat otillbörligt sätt, utan låten eder nöja med eder sold.»
3:15  Och folket gick där i förbidan, och alla undrade i sina hjärtan om Johannes icke till äventyrs vore Messias.

3:16  Men Johannes tog till orda och sade: till dem alla: »Jag döper eder med vatten, men den som kommer, som är starkare än jag, den vilkens skorem jag icke är värdig att upplösa; han skall döpa eder i helig ande och eld.
3:17  Han har sin kastskovel i handen, ty han vill noga rensa sin loge och samla in vetet i sin lada; men agnarna skall han bränna upp i en eld som icke utsläckes.»
3:18  Så förmanade han folket också i många andra stycken och förkunnade evangelium för dem.
3:19  Men när han hade förehållit Herodes, landsfursten, hans synd i fråga om hans broders hustru Herodias och förehållit honom allt det onda som han eljest hade gjort,
3:20  lade Herodes till allt annat också det att han inspärrade Johannes i fängelse.
3:21  När nu allt folket lät döpa sig och jämväl Jesus blev döpt, så skedde därvid, medan han bad, att himmelen öppnades,
3:22  och den helige Ande sänkte sig ned över honom I lekamlig skepnad såsom en duva; och från himmelen kom en röst: »Du är min älskade Son; i dig har jag funnit behag.»
3:23  Och Jesus var vid pass trettio år gammal, när han begynte sitt verk. Och man menade att han var son av Josef, som var son av Eli,
3:24  som var son av Mattat, som var son av Levi, som var son av Melki, som var son av Jannai, som var son av Josef,

3:25  som var son av Mattatias, som var son av Amos, som var son av Naum, som var son av Esli, som var son av Naggai,
3:26  som var son av Maat, som var son av Mattatias, som var son av Semein, som var son av Josek, som var son av Joda,
3:27  som var son av Joanan, som var son av Resa, som var son av Sorobabel, som var son av Salatiel, som var son av Neri,
3:28  som var son av Melki, som var son av Addi, som var son av Kosam, som var son av Elmadam, som var son av Er,
3:29  som var son av Jesus, som var son av Elieser, som var son av Jorim, som var son av Mattat, som var son av Levi,

3:30  som var son av Simeon, som var son av Judas, som var son av Josef, som var son av Jonam, som var son av Eljakim,
3:31  som var son av Melea, som var son av Menna, som var son av Mattata, som var son av Natam, som var son av David,
3:32  som var son av Jessai, som var son av Jobed, som var son av Boos, som var son av Sala, som var son av Naasson,

3:33  som var son av Aminadab, som var son av Admin, som var son av Arni, som var son av Esrom, som var son av Fares, som var son av Judas,
3:34  som var son av Jakob, som var son av Isak, som var son av Abraham, som var son av Tara, som var son av Nakor,
3:35  som var son av Seruk, som var son av Ragau, som var son av Falek, som var son av Eber, som var son av Sala,

3:36  som var son av Kainam, som var son av Arfaksad, som var son av Sem, som var son av Noa, som var son av Lamek,
3:37  som var son av Matusala, som var son av Enok, som var son av Jaret som var son av Maleleel, som var son av Kainan,
3:38  som var son av Enos, som var son av Set, som var son av Adam, som var son av Gud.
 3:1  Now in the fifteenth year of the reign of Tiberius Caesar, Pontius Pilate being governor of Judaea, and Herod being tetrarch of Galilee, and his brother Philip tetrarch of Ituraea and of the region of Trachonitis, and Lysanias the tetrarch of Abilene,
3:2  Annas and Caiaphas being the high priests, the word of God came unto John the son of Zacharias in the wilderness.
3:3  And he came into all the country about Jordan, preaching the baptism of repentance for the remission of sins;
3:4  As it is written in the book of the words of Esaias the prophet, saying, The voice of one crying in the wilderness, Prepare ye the way of the Lord, make his paths straight.
3:5  Every valley shall be filled, and every mountain and hill shall be brought low; and the crooked shall be made straight, and the rough ways shall be made smooth;
3:6  And all flesh shall see the salvation of God.
3:7  Then said he to the multitude that came forth to be baptized of him, O generation of vipers, who hath warned you to flee from the wrath to come?
3:8  Bring forth therefore fruits worthy of repentance, and begin not to say within yourselves, We have Abraham to our father: for I say unto you, That God is able of these stones to raise up children unto Abraham.
3:9  And now also the axe is laid unto the root of the trees: every tree therefore which bringeth not forth good fruit is hewn down, and cast into the fire.
3:10  And the people asked him, saying, What shall we do then?
3:11  He answereth and saith unto them, He that hath two coats, let him impart to him that hath none; and he that hath meat, let him do likewise.
3:12  Then came also publicans to be baptized, and said unto him, Master, what shall we do?
3:13  And he said unto them, Exact no more than that which is appointed you.
3:14  And the soldiers likewise demanded of him, saying, And what shall we do? And he said unto them, Do violence to no man, neither accuse any falsely; and be content with your wages.
3:15  And as the people were in expectation, and all men mused in their hearts of John, whether he were the Christ, or not;
3:16  John answered, saying unto them all, I indeed baptize you with water; but one mightier than I cometh, the latchet of whose shoes I am not worthy to unloose: he shall baptize you with the Holy Ghost and with fire:
3:17  Whose fan is in his hand, and he will throughly purge his floor, and will gather the wheat into his garner; but the chaff he will burn with fire unquenchable.
3:18  And many other things in his exhortation preached he unto the people.
3:19  But Herod the tetrarch, being reproved by him for Herodias his brother Philip's wife, and for all the evils which Herod had done,
3:20  Added yet this above all, that he shut up John in prison.
3:21  Now when all the people were baptized, it came to pass, that Jesus also being baptized, and praying, the heaven was opened,
3:22  And the Holy Ghost descended in a bodily shape like a dove upon him, and a voice came from heaven, which said, Thou art my beloved Son; in thee I am well pleased.
3:23  And Jesus himself began to be about thirty years of age, being (as was supposed) the son of Joseph, which was the son of Heli,
3:24  Which was the son of Matthat, which was the son of Levi, which was the son of Melchi, which was the son of Janna, which was the son of Joseph,
3:25  Which was the son of Mattathias, which was the son of Amos, which was the son of Naum, which was the son of Esli, which was the son of Nagge,
3:26  Which was the son of Maath, which was the son of Mattathias, which was the son of Semei, which was the son of Joseph, which was the son of Juda,
3:27  Which was the son of Joanna, which was the son of Rhesa, which was the son of Zorobabel, which was the son of Salathiel, which was the son of Neri,
3:28  Which was the son of Melchi, which was the son of Addi, which was the son of Cosam, which was the son of Elmodam, which was the son of Er,
3:29  Which was the son of Jose, which was the son of Eliezer, which was the son of Jorim, which was the son of Matthat, which was the son of Levi,
3:30  Which was the son of Simeon, which was the son of Juda, which was the son of Joseph, which was the son of Jonan, which was the son of Eliakim,
3:31  Which was the son of Melea, which was the son of Menan, which was the son of Mattatha, which was the son of Nathan, which was the son of David,
3:32  Which was the son of Jesse, which was the son of Obed, which was the son of Booz, which was the son of Salmon, which was the son of Naasson,
3:33  Which was the son of Aminadab, which was the son of Aram, which was the son of Esrom, which was the son of Phares, which was the son of Juda,
3:34  Which was the son of Jacob, which was the son of Isaac, which was the son of Abraham, which was the son of Thara, which was the son of Nachor,
3:35  Which was the son of Saruch, which was the son of Ragau, which was the son of Phalec, which was the son of Heber, which was the son of Sala,
3:36  Which was the son of Cainan, which was the son of Arphaxad, which was the son of Sem, which was the son of Noe, which was the son of Lamech,
3:37  Which was the son of Mathusala, which was the son of Enoch, which was the son of Jared, which was the son of Maleleel, which was the son of Cainan,
3:38  Which was the son of Enos, which was the son of Seth, which was the son of Adam, which was the son of God.
4:1  Sedan vände Jesus tillbaka från Jordan, full av helig ande, och fördes genom Anden omkring i öknen
4:2  och frestades av djävulen under fyrtio dagar. Och under de dagarna åt han intet; men när de hade gått till ända, blev han hungrig.
4:3  Då sade djävulen till honom: »Är du Guds Son, så bjud denna sten att bliva bröd.»
4:4  Jesus svarade honom: »Det är skrivet: 'Människan skall leva icke allenast av bröd.'»
4:5  Och djävulen förde honom upp på en höjd och visade honom i ett ögonblick alla riken i världen
4:6  och sade till honom: »Åt dig vill jag giva makten över allt detta med dess härlighet; ty åt mig har den blivit överlämnad, och åt vem jag vill kan jag giva den.
4:7  Om du alltså tillbeder inför mig, så skall den hel och hållen höra dig till.»
4:8  Jesus svarade och sade till honom: »Det är skrivet: 'Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna.'»
4:9  Och han förde honom till Jerusalem och ställde honom uppe på helgedomens mur och sade till honom: »Är du Guds Son, så kasta dig ned härifrån;
4:10  det är ju skrivet: 'Han skall giva sina änglar befallning om dig, att de skola väl bevara dig';
4:11  så ock: 'De skola bära dig på händerna, så att du icke stöter din fot mot någon sten.'»
4:12  Då svarade Jesus och sade till honom: »Det är sagt: 'Du skall icke fresta Herren, din Gud.'»
4:13  När djävulen så hade slutat med alla sina frestelser, vek han ifrån honom, intill läglig tid.
4:14  Och Jesus vände i Andens kraft tillbaka till Galileen; och ryktet om honom gick ut i hela den kringliggande trakten.
4:15  Och han undervisade i deras synagogor och blev prisad av alla.
4:16  Så kom han till Nasaret, där han var uppfödd. Och på sabbatsdagen gick han, såsom hans sed var, in i synagogan: och där stod han upp till att föreläsa.
4:17  Då räckte man åt honom profeten Esaias' bok; och när han öppnade boken, fick han se det ställe där det stod skrivet:
4:18  »Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har satt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet
4:19  och till att predika ett nådens år från Herren.»
4:20  Sedan lade han ihop boken och gav den tillbaka åt tjänaren och satte sig ned. Och alla som voro i synagogan hade sina ögon fästa på honom.
4:21  Då begynte han tala och sade till dem: »I dag är detta skriftens ord fullbordat inför edra öron.»
4:22  Och de gåvo honom alla sitt vittnesbörd och förundrade sig över de nådens ord som utgingo från hans mun, och sade: »Är då denne icke Josefs son?»
4:23  Då sade han till dem: »Helt visst skolen I nu vända mot mig det ordet: 'Läkare, bota dig själv' och säga: 'Sådana stora ting som vi hava hört vara gjorda i Kapernaum, sådana må du göra också här i din fädernestad.'»
4:24  Och han tillade: »Sannerligen säger jag eder: Ingen profet bliver i sitt fädernesland väl mottagen.
4:25  Men jag säger eder, såsom sant är: I Israel funnos många änkor på Elias' tid då himmelen var tillsluten i tre år och sex månader, och stor hungersnöd kom över hela landet --
4:26  och likväl blev Elias icke sänd till någon av dessa, utan allenast till en änka i Sarepta i Sidons land.
4:27  Och många spetälska funnos i Israel på profeten Elisas tid; och likväl blev ingen av dessa gjord ren, utan allenast Naiman från Syrien.»
4:28  När de som voro i synagogan hörde detta, uppfylldes de alla av vrede
4:29  och stodo upp och drevo honom ut ur staden och förde honom ända fram till branten av det berg som deras stad var byggd på, och ville störta honom därutför.
4:30  Men han gick sin väg mitt igenom hopen och vandrade vidare.
4:31  Och han kom ned till Kapernaum, en stad i Galileen, och undervisade folket på sabbaten.
4:32  Och de häpnade över hans undervisning, ty han talade med makt och myndighet.
4:33  Och i synagogan var en man som var besatt av en oren ond ande. Denne ropade med hög röst:
4:34  »Bort härifrån! Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige.»
4:35  Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: »Tig och far ut ur honom.» Då kastade den onde anden omkull mannen mitt ibland dem och for ut ur honom, utan att hava gjort honom någon skada.
4:36  Och häpnad kom över dem alla, och de talade med varandra och sade: »Vad är det med dennes ord? Med myndighet och makt befaller han ju de orena andarna, och de fara ut.»
4:37  Och ryktet om honom spriddes åt alla håll i den kringliggande trakten.
4:38  Men han stod upp och gick ut ur synagogan och kom in i Simons hus. Och Simons svärmoder var ansatt av en svår feber, och de bådo honom för henne.
4:39  Då trädde han fram och lutade sig över henne och näpste febern, och den lämnade henne; och strax stod hon upp och betjänade dem.
4:40  Men när solen gick ned, förde alla till honom sina sjuka, sådana som ledo av olika slags sjukdomar. Och han lade händerna på var och en av dem och botade dem.
4:41  Onda andar blevo ock utdrivna ur många, och de ropade därvid och sade: »Du är Guds Son.» Men han tilltalade dem strängt och tillsade dem att icke säga något, eftersom de visste att han var Messias.
4:42  Och när det åter hade blivit dag, gick han åstad bort till en öde trakt. Men folket sökte efter honom; och när de kommo fram till honom, ville de hålla honom kvar och hindra honom att gå sin väg.
4:43  Men han sade till dem: »Också för de andra städerna måste jag förkunna evangelium om Guds rike, ty därtill har jag blivit utsänd.»
4:44  Och han predikade i synagogorna i Judeen.
 4:1  And Jesus being full of the Holy Ghost returned from Jordan, and was led by the Spirit into the wilderness,
4:2  Being forty days tempted of the devil. And in those days he did eat nothing: and when they were ended, he afterward hungered.
4:3  And the devil said unto him, If thou be the Son of God, command this stone that it be made bread.
4:4  And Jesus answered him, saying, It is written, That man shall not live by bread alone, but by every word of God.
4:5  And the devil, taking him up into an high mountain, shewed unto him all the kingdoms of the world in a moment of time.
4:6  And the devil said unto him, All this power will I give thee, and the glory of them: for that is delivered unto me; and to whomsoever I will I give it.
4:7  If thou therefore wilt worship me, all shall be thine.
4:8  And Jesus answered and said unto him, Get thee behind me, Satan: for it is written, Thou shalt worship the Lord thy God, and him only shalt thou serve.
4:9  And he brought him to Jerusalem, and set him on a pinnacle of the temple, and said unto him, If thou be the Son of God, cast thyself down from hence:
4:10  For it is written, He shall give his angels charge over thee, to keep thee:
4:11  And in their hands they shall bear thee up, lest at any time thou dash thy foot against a stone.
4:12  And Jesus answering said unto him, It is said, Thou shalt not tempt the Lord thy God.
4:13  And when the devil had ended all the temptation, he departed from him for a season.
4:14  And Jesus returned in the power of the Spirit into Galilee: and there went out a fame of him through all the region round about.
4:15  And he taught in their synagogues, being glorified of all.
4:16  And he came to Nazareth, where he had been brought up: and, as his custom was, he went into the synagogue on the sabbath day, and stood up for to read.
4:17  And there was delivered unto him the book of the prophet Esaias. And when he had opened the book, he found the place where it was written,
4:18  The Spirit of the Lord is upon me, because he hath anointed me to preach the gospel to the poor; he hath sent me to heal the brokenhearted, to preach deliverance to the captives, and recovering of sight to the blind, to set at liberty them that are bruised,
4:19  To preach the acceptable year of the Lord.
4:20  And he closed the book, and he gave it again to the minister, and sat down. And the eyes of all them that were in the synagogue were fastened on him.
4:21  And he began to say unto them, This day is this scripture fulfilled in your ears.
4:22  And all bare him witness, and wondered at the gracious words which proceeded out of his mouth. And they said, Is not this Joseph's son?
4:23  And he said unto them, Ye will surely say unto me this proverb, Physician, heal thyself: whatsoever we have heard done in Capernaum, do also here in thy country.
4:24  And he said, Verily I say unto you, No prophet is accepted in his own country.
4:25  But I tell you of a truth, many widows were in Israel in the days of Elias, when the heaven was shut up three years and six months, when great famine was throughout all the land;
4:26  But unto none of them was Elias sent, save unto Sarepta, a city of Sidon, unto a woman that was a widow.
4:27  And many lepers were in Israel in the time of Eliseus the prophet; and none of them was cleansed, saving Naaman the Syrian.
4:28  And all they in the synagogue, when they heard these things, were filled with wrath,
4:29  And rose up, and thrust him out of the city, and led him unto the brow of the hill whereon their city was built, that they might cast him down headlong.
4:30  But he passing through the midst of them went his way,

4:31  And came down to Capernaum, a city of Galilee, and taught them on the sabbath days.
4:32  And they were astonished at his doctrine: for his word was with power.
4:33  And in the synagogue there was a man, which had a spirit of an unclean devil, and cried out with a loud voice,
4:34  Saying, Let us alone; what have we to do with thee, thou Jesus of Nazareth? art thou come to destroy us? I know thee who thou art; the Holy One of God.
4:35  And Jesus rebuked him, saying, Hold thy peace, and come out of him. And when the devil had thrown him in the midst, he came out of him, and hurt him not.

4:36  And they were all amazed, and spake among themselves, saying, What a word is this! for with authority and power he commandeth the unclean spirits, and they come out.
4:37  And the fame of him went out into every place of the country round about.
4:38  And he arose out of the synagogue, and entered into Simon's house. And Simon's wife's mother was taken with a great fever; and they besought him for her.
4:39  And he stood over her, and rebuked the fever; and it left her: and immediately she arose and ministered unto them.

4:40  Now when the sun was setting, all they that had any sick with divers diseases brought them unto him; and he laid his hands on every one of them, and healed them.
4:41  And devils also came out of many, crying out, and saying, Thou art Christ the Son of God. And he rebuking them suffered them not to speak: for they knew that he was Christ.
4:42  And when it was day, he departed and went into a desert place: and the people sought him, and came unto him, and stayed him, that he should not depart from them.

4:43  And he said unto them, I must preach the kingdom of God to other cities also: for therefore am I sent.

4:44  And he preached in the synagogues of Galilee.
5:1  Då nu en gång folket, för att höra Guds ord, trängde sig inpå honom där han stod vid Gennesarets sjö,

5:2  fick han se två båtar ligga vid sjöstranden; men de som fiskade hade gått i land och höllo på att skölja sina nät.

5:3  Då steg han i en av båtarna, den som tillhörde Simon, och bad honom lägga ut något litet från land. Sedan satte han sig ned och undervisade folket från båten.
5:4  Och när han hade slutat att tala, sade han till Simon: »Lägg ut på djupet; och kasten där ut edra nät till fångst.»
5:5  Då svarade Simon och sade: »Mästare, vi hava arbetat hela natten och fått intet; men på ditt ord vill jag kasta ut näten.»
5:6  Och när de hade gjort så, fingo de en stor hop fiskar i sina nät; och näten gingo sönder.
5:7  Då vinkade de åt sina kamrater i den andra båten, att dessa skulle komma och hjälpa dem. Och de kommo och fyllde upp båda båtarna, så att de begynte sjunka.
5:8  När Simon Petrus såg detta, föll han ned för Jesu knän och sade: »Gå bort ifrån mig, Herre; jag är en syndig människa.»
5:9  Ty för detta fiskafänges skull hade han och alla som voro med honom betagits av häpnad,
5:10  jämväl Jakob och Johannes, Sebedeus' söner, som deltogo med Simon i fisket. Men Jesus sade till Simon: »Frukta icke; härefter skall du fånga människor.»
5:11  Och de förde båtarna i land och lämnade alltsammans och följde honom.
5:12  Och medan han var i en av städerna, hände sig, att där kom en man som var full av spetälska. När denne fick se Jesus, föll han ned på sitt ansikte och bad honom och sade: »Herre, vill du, så kan du göra mig ren.»
5:13  Då räckte han ut handen och rörde vid honom och sade: »Jag vill; bliv ren.» Och strax vek spetälskan ifrån honom.
5:14  Och han förbjöd honom att omtala detta för någon, men tillade: »Gå åstad och visa dig för prästen och frambär för din rening ett offer, såsom Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.»
5:15  Men ryktet om honom spridde sig dess mer; och mycket folk samlade sig för att höra honom och för att bliva botade från sina sjukdomar.
5:16  Men han drog sig undan till öde trakter och bad.
5:17  Nu hände sig en dag, då han undervisade folket, att där sutto några fariséer och laglärare -- sådana hade nämligen kommit dit från alla byar i Galileen och Judeen och från Jerusalem -- och Herrens kraft verkade, så att sjuka blevo botade av honom.
5:18  Då kommo några män dit med en lam man, som de buro på en säng; och de försökte komma in med honom för att lägga honom ned framför Jesus.
5:19  Men då de för folkets skull icke kunde finna något annat sätt att komma in med honom stego de upp på taket och släppte honom tillika med sängen ned genom tegelbeläggningen, mitt ibland dem, framför Jesus.
5:20  När han såg deras tro, sade han: »Min vän, dina synder äro dig förlåtna.»
5:21  Då begynte de skriftlärde och fariséerna tänka så: »Vad är denne för en, som talar så hädiska ord? Vem kan förlåta synder utom Gud allena?»
5:22  Men Jesus förnam deras tankar och svarade och sade till dem: »Vad är det I tänken i edra hjärtan?
5:23  Vilket är lättare att säga: 'Dina synder äro dig förlåtna' eller att säga: 'Stå upp och gå'?
5:24  Men för att I skolen veta, att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, så säger jag dig» (och härmed vände han sig till den lame): »Stå upp, tag din säng och gå hem.»
5:25  Då stod han strax upp i deras åsyn och tog sängen, som han hade legat på, och gick hem, prisande Gud.
5:26  Och de grepos alla av bestörtning och prisade Gud; och de sade, fulla av häpnad: »Vi hava i dag sett förunderliga ting.»
5:27  Sedan begav han sig därifrån. Och han fick se en publikan, vid namn Levi, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.»
5:28  Då lämnade han allt och stod upp och följde honom.
5:29  Och Levi gjorde i sitt hus ett stort gästabud för honom; och en stor hop publikaner och andra voro bordsgäster där jämte dem.
5:30  Men fariséerna -- särskilt de skriftlärde bland dem -- knorrade mot hans lärjungar och sade: »Huru kunnen I äta och dricka med publikaner och syndare?»
5:31  Då svarade Jesus och sade till dem: »De är icke de friska som behöva läkare, utan de sjuka.
5:32  Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare, till bättring.
5:33  Och de sade till honom: »Johannes' lärjungar fasta ofta och hålla böner, sammalunda ock fariséernas; men dina lärjungar äta och dricka.»
5:34  Jesus svarade dem: »Icke kunnen I väl ålägga bröllopsgästerna att fasta, medan brudgummen ännu är hos dem?
5:35  Men en annan tid skall komma, och då, när brudgummen tages ifrån dem, då, på den tiden, skola de fasta.» --
5:36  Han framställde ock för dem denna liknelse: »Ingen river av en lapp från en ny mantel och sätter den på en gammal mantel; om någon så gjorde, skulle han icke allenast riva sönder den nya manteln, utan därtill komme, att lappen från den nya manteln icke skulle passa den gamla.
5:37  Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle det nya vinet spränga sönder läglarna, och vinet skulle spillas ut, jämte det att läglarna fördärvades.
5:38  Nej, nytt vin bör man slå i nya läglar. --
5:39  Och ingen som har druckit gammalt vin vill sedan gärna hava nytt; ty han tycker, att det gamla är bättre.»
 5:1  And it came to pass, that, as the people pressed upon him to hear the word of God, he stood by the lake of Gennesaret,
5:2  And saw two ships standing by the lake: but the fishermen were gone out of them, and were washing their nets.
5:3  And he entered into one of the ships, which was Simon's, and prayed him that he would thrust out a little from the land. And he sat down, and taught the people out of the ship.
5:4  Now when he had left speaking, he said unto Simon, Launch out into the deep, and let down your nets for a draught.
5:5  And Simon answering said unto him, Master, we have toiled all the night, and have taken nothing: nevertheless at thy word I will let down the net.
5:6  And when they had this done, they inclosed a great multitude of fishes: and their net brake.
5:7  And they beckoned unto their partners, which were in the other ship, that they should come and help them. And they came, and filled both the ships, so that they began to sink.
5:8  When Simon Peter saw it, he fell down at Jesus' knees, saying, Depart from me; for I am a sinful man, O Lord.
5:9  For he was astonished, and all that were with him, at the draught of the fishes which they had taken:
5:10  And so was also James, and John, the sons of Zebedee, which were partners with Simon. And Jesus said unto Simon, Fear not; from henceforth thou shalt catch men.
5:11  And when they had brought their ships to land, they forsook all, and followed him.
5:12  And it came to pass, when he was in a certain city, behold a man full of leprosy: who seeing Jesus fell on his face, and besought him, saying, Lord, if thou wilt, thou canst make me clean.
5:13  And he put forth his hand, and touched him, saying, I will: be thou clean. And immediately the leprosy departed from him.
5:14  And he charged him to tell no man: but go, and shew thyself to the priest, and offer for thy cleansing, according as Moses commanded, for a testimony unto them.
5:15  But so much the more went there a fame abroad of him: and great multitudes came together to hear, and to be healed by him of their infirmities.
5:16  And he withdrew himself into the wilderness, and prayed.
5:17  And it came to pass on a certain day, as he was teaching, that there were Pharisees and doctors of the law sitting by, which were come out of every town of Galilee, and Judaea, and Jerusalem: and the power of the Lord was present to heal them.
5:18  And, behold, men brought in a bed a man which was taken with a palsy: and they sought means to bring him in, and to lay him before him.
5:19  And when they could not find by what way they might bring him in because of the multitude, they went upon the housetop, and let him down through the tiling with his couch into the midst before Jesus.
5:20  And when he saw their faith, he said unto him, Man, thy sins are forgiven thee.
5:21  And the scribes and the Pharisees began to reason, saying, Who is this which speaketh blasphemies? Who can forgive sins, but God alone?
5:22  But when Jesus perceived their thoughts, he answering said unto them, What reason ye in your hearts?
5:23  Whether is easier, to say, Thy sins be forgiven thee; or to say, Rise up and walk?
5:24  But that ye may know that the Son of man hath power upon earth to forgive sins, (he said unto the sick of the palsy,) I say unto thee, Arise, and take up thy couch, and go into thine house.
5:25  And immediately he rose up before them, and took up that whereon he lay, and departed to his own house, glorifying God.
5:26  And they were all amazed, and they glorified God, and were filled with fear, saying, We have seen strange things to day.
5:27  And after these things he went forth, and saw a publican, named Levi, sitting at the receipt of custom: and he said unto him, Follow me.
5:28  And he left all, rose up, and followed him.
5:29  And Levi made him a great feast in his own house: and there was a great company of publicans and of others that sat down with them.
5:30  But their scribes and Pharisees murmured against his disciples, saying, Why do ye eat and drink with publicans and sinners?
5:31  And Jesus answering said unto them, They that are whole need not a physician; but they that are sick.
5:32  I came not to call the righteous, but sinners to repentance.
5:33  And they said unto him, Why do the disciples of John fast often, and make prayers, and likewise the disciples of the Pharisees; but thine eat and drink?
5:34  And he said unto them, Can ye make the children of the bridechamber fast, while the bridegroom is with them?
5:35  But the days will come, when the bridegroom shall be taken away from them, and then shall they fast in those days.
5:36  And he spake also a parable unto them; No man putteth a piece of a new garment upon an old; if otherwise, then both the new maketh a rent, and the piece that was taken out of the new agreeth not with the old.
5:37  And no man putteth new wine into old bottles; else the new wine will burst the bottles, and be spilled, and the bottles shall perish.
5:38  But new wine must be put into new bottles; and both are preserved.
5:39  No man also having drunk old wine straightway desireth new: for he saith, The old is better.
6:1  Och det hände sig på en sabbat att han tog vägen genom ett sädesfält; och hans lärjungar ryckte av axen och gnuggade sönder dem med händerna och åto.
6:2  Då sade några av fariséerna; »Huru kunnen I göra vad som icke är lovligt att göra på sabbaten?
6:3  Jesus svarade och sade till dem: »Haven I icke läst om det som David gjorde, när han själv och de som följde honom blevo hungriga:
6:4  huru han då gick in i Guds hus och tog skådebröden och åt, och jämväl gav åt dem som följde honom, fastän det ju icke är lovligt för andra än allenast för prästerna att äta sådant bröd?»
6:5  Därefter sade han till dem: »Människosonen är herre över sabbaten.»
6:6  På en annan sabbat hände sig att han gick in i synagogan och undervisade. Där var då en man vilkens högra hand var förvissnad.
6:7  Och de skriftlärde och fariséerna vaktade på honom, för att se om han botade någon på sabbaten; de ville nämligen finna något att anklaga honom för.
6:8  Men han förstod deras tankar och sade till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå upp, och träd fram.» Då stod han upp och trädde fram.
6:9  Sedan sade Jesus till dem: »Jag vill göra eder en fråga. Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons liv, eller att förgöra det?»
6:10  Och han såg sig omkring på dem alla och sade till mannen: »Räck ut din hand.» Och han gjorde så; och hans hand blev frisk igen.
6:11  Men de blevo såsom ursinniga och talade med varandra om vad de skulle kunna företaga sig mot Jesus.
6:12  Så hände sig på den tiden att han gick åstad upp på berget för att bedja; och han blev kvar där över natten i bön till Gud.
6:13  Men när det blev dag, kallade han till sig sina lärjungar och utvalde bland dem tolv, som han ock benämnde apostlar:
6:14  Simon, vilken han ock gav namnet Petrus, och Andreas, hans broder; vidare Jakob och Johannes och Filippus och Bartolomeus
6:15  och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Simon, som kallades ivraren;
6:16  vidare Judas, Jakobs son, och Judas Iskariot, den som blev en förrädare.
6:17  Dessa tog han nu med sig och steg åter ned och stannade på en jämn plats; och en stor skara av hans lärjungar var där församlad, så ock en stor hop folk ifrån hela Judeen och Jerusalem, och från kuststräckan vid Tyrus och Sidon.
6:18  Dessa hade kommit för att höra honom och för att bliva botade från sina sjukdomar. Och jämväl de som voro kvalda av orena andar blevo botade.
6:19  Och allt folket sökte att få röra vid honom, ty kraft gick ut ifrån honom och botade alla.
6:20  Och han lyfte upp sina ögon och säg på sina lärjungar och sade: »Saliga ären I, som ären fattiga, ty eder hör Guds rike till.
6:21  Saliga ären I, som nu hungren, ty I skolen bliva mättade. Saliga ären I, som nu gråten, ty I skolen le.
6:22  Saliga ären I, när människorna för Människosonens skull hata eder och förskjuta och smäda eder och kasta bort edert namn såsom något ont.
6:23  Glädjens på den dagen, ja, springen upp av fröjd, ty se, eder lön är stor i himmelen. På samma satt gjorde ju deras fäder med profeterna.
6:24  Men ve eder, I som ären rika, ty I haven fått ut eder hugnad!
6:25  Ve eder, som nu ären mätta, ty I skolen hungra! Ve eder, som nu len, ty I skolen sörja och gråta!
6:26  Ve eder, när alla människor tala väl om eder! På samma sätt gjorde ju deras fader i fråga om de falska profeterna.
6:27  Men till eder, som hören mig, säger jag: Älsken edra ovänner, gören gott mot dem som hata eder,
6:28  välsignen dem som förbanna eder, bedjen för dem som förorätta eder.
6:29  Om någon slår dig på den ena kinden, så håll ock fram den andra åt honom; och om någon tager manteln ifrån dig, så förvägra honom icke heller livklädnaden.
6:30  Giv åt var och en som beder dig; och om någon tager ifrån dig vad som är ditt, så kräv det icke igen.
6:31  Såsom I viljen att människorna skola göra mot eder, så skolen I ock göra mot dem.
6:32  Om I älsken dem som älska eder, vad tack kunnen I få därför? Också syndare älska ju dem av vilka de bliva älskade.
6:33  Och om I gören gott mot dem som göra eder gott, vad tack kunnen I få därför? Också syndare göra ju detsamma.
6:34  Och om I lånen åt dem av vilka I kunnen hoppas att själva få något, vad tack kunnen I få därför? Också syndare låna ju åt syndare för att få lika igen.
6:35  Nej, älsken edra ovänner, och gören gott och given lån utan att hoppas på någon gengäld. Då skall eder lön bliva stor, och då skolen I vara den Högstes barn; ty han är mild mot de otacksamma och onda.
6:36  Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig.
6:37  Dömen icke, så skolen I icke bliva dömda; fördömen icke, så skolen I icke bliva fördömda. Förlåten, och eder skall bliva förlåtet.
6:38  Given, och eder skall bliva givet. Ett gott mått, väl packat, skakat och överflödande, skall man giva eder i skötet; ty med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder igen.»
6:39  Han framställde ock för dem denna liknelse: »Kan väl en blind leda en blind? Falla de icke då båda i gropen?
6:40  Lärjungen är icke förmer än sin mästare; när någon bliver fullärd, så bliver han allenast sin mästare lik.
6:41  Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?
6:42  Huru kan du säga till din broder: 'Broder, låt mig taga ut grandet i ditt öga', du som icke ser bjälken i ditt eget öga? Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må
6:du se till, att du kan tala ut grandet i din broders öga 
6:43  Ty intet gott träd finnes, som bär dålig frukt, och lika litet finnes något dåligt träd som bär god frukt;
6:44  vart och ett träd kännes ju igen på sin frukt. Icke hämtar man väl fikon ifrån törnen, ej heller skördar man vindruvor av törnbuskar.
6:45  En god människa bär ur sitt hjärtas goda förråd fram vad gott är, och en ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är; ty vad hennes hjärta är fullt av, det talar hennes mun.
6:46  Men varför ropen I till mig: 'Herre, Herre', och gören dock icke vad jag säger?
6:47  Var och en som kommer till mig och hör mina ord och gör efter dem, vem han är lik, det skall jag visa eder.
6:48  Han är lik en man som ville bygga ett hus och som då grävde djupt och lade dess grund på hälleberget. När sedan översvämning kom, störtade sig vattenströmmen mot det huset, men den förmådde dock icke skaka det, eftersom det var så byggt.
6:49  Men den som hör och icke gör, han är lik en man som byggde ett hus på blotta jorden, utan att lägga någon grund. Och vattenströmmen störtade sig emot det, och strax föll det samman, och det husets fall blev stort.»
 6:1  And it came to pass on the second sabbath after the first, that he went through the corn fields; and his disciples plucked the ears of corn, and did eat, rubbing them in their hands.
6:2  And certain of the Pharisees said unto them, Why do ye that which is not lawful to do on the sabbath days?
6:3  And Jesus answering them said, Have ye not read so much as this, what David did, when himself was an hungred, and they which were with him;
6:4  How he went into the house of God, and did take and eat the shewbread, and gave also to them that were with him; which it is not lawful to eat but for the priests alone?
6:5  And he said unto them, That the Son of man is Lord also of the sabbath.
6:6  And it came to pass also on another sabbath, that he entered into the synagogue and taught: and there was a man whose right hand was withered.
6:7  And the scribes and Pharisees watched him, whether he would heal on the sabbath day; that they might find an accusation against him.
6:8  But he knew their thoughts, and said to the man which had the withered hand, Rise up, and stand forth in the midst. And he arose and stood forth.
6:9  Then said Jesus unto them, I will ask you one thing; Is it lawful on the sabbath days to do good, or to do evil? to save life, or to destroy it?

6:10  And looking round about upon them all, he said unto the man, Stretch forth thy hand. And he did so: and his hand was restored whole as the other.
6:11  And they were filled with madness; and communed one with another what they might do to Jesus.
6:12  And it came to pass in those days, that he went out into a mountain to pray, and continued all night in prayer to God.
6:13  And when it was day, he called unto him his disciples: and of them he chose twelve, whom also he named apostles;

6:14  Simon, (whom he also named Peter,) and Andrew his brother, James and John, Philip and Bartholomew,

6:15  Matthew and Thomas, James the son of Alphaeus, and Simon called Zelotes,
6:16  And Judas the brother of James, and Judas Iscariot, which also was the traitor.
6:17  And he came down with them, and stood in the plain, and the company of his disciples, and a great multitude of people out of all Judaea and Jerusalem, and from the sea coast of Tyre and Sidon, which came to hear him, and to be healed of their diseases;
6:18  And they that were vexed with unclean spirits: and they were healed.
6:19  And the whole multitude sought to touch him: for there went virtue out of him, and healed them all.
6:20  And he lifted up his eyes on his disciples, and said, Blessed be ye poor: for yours is the kingdom of God.
6:21  Blessed are ye that hunger now: for ye shall be filled. Blessed are ye that weep now: for ye shall laugh.
6:22  Blessed are ye, when men shall hate you, and when they shall separate you from their company, and shall reproach you, and cast out your name as evil, for the Son of man's sake.
6:23  Rejoice ye in that day, and leap for joy: for, behold, your reward is great in heaven: for in the like manner did their fathers unto the prophets.
6:24  But woe unto you that are rich! for ye have received your consolation.
6:25  Woe unto you that are full! for ye shall hunger. Woe unto you that laugh now! for ye shall mourn and weep.
6:26  Woe unto you, when all men shall speak well of you! for so did their fathers to the false prophets.
6:27  But I say unto you which hear, Love your enemies, do good to them which hate you,
6:28  Bless them that curse you, and pray for them which despitefully use you.
6:29  And unto him that smiteth thee on the one cheek offer also the other; and him that taketh away thy cloak forbid not to take thy coat also.
6:30  Give to every man that asketh of thee; and of him that taketh away thy goods ask them not again.
6:31  And as ye would that men should do to you, do ye also to them likewise.
6:32  For if ye love them which love you, what thank have ye? for sinners also love those that love them.
6:33  And if ye do good to them which do good to you, what thank have ye? for sinners also do even the same.
6:34  And if ye lend to them of whom ye hope to receive, what thank have ye? for sinners also lend to sinners, to receive as much again.
6:35  But love ye your enemies, and do good, and lend, hoping for nothing again; and your reward shall be great, and ye shall be the children of the Highest: for he is kind unto the unthankful and to the evil.
6:36  Be ye therefore merciful, as your Father also is merciful.
6:37  Judge not, and ye shall not be judged: condemn not, and ye shall not be condemned: forgive, and ye shall be forgiven:
6:38  Give, and it shall be given unto you; good measure, pressed down, and shaken together, and running over, shall men give into your bosom. For with the same measure that ye mete withal it shall be measured to you again.
6:39  And he spake a parable unto them, Can the blind lead the blind? shall they not both fall into the ditch?
6:40  The disciple is not above his master: but every one that is perfect shall be as his master.
6:41  And why beholdest thou the mote that is in thy brother's eye, but perceivest not the beam that is in thine own eye?
6:42  Either how canst thou say to thy brother, Brother, let me pull out the mote that is in thine eye, when thou thyself beholdest not the beam that is in thine own eye? Thou hypocrite, cast out first the beam out of thine own eye, and then shalt thou see clearly to pull out the mote that is in thy brother's eye.
6:43  For a good tree bringeth not forth corrupt fruit; neither doth a corrupt tree bring forth good fruit.
6:44  For every tree is known by his own fruit. For of thorns men do not gather figs, nor of a bramble bush gather they grapes.
6:45  A good man out of the good treasure of his heart bringeth forth that which is good; and an evil man out of the evil treasure of his heart bringeth forth that which is evil: for of the abundance of the heart his mouth speaketh.
6:46  And why call ye me, Lord, Lord, and do not the things which I say?
6:47  Whosoever cometh to me, and heareth my sayings, and doeth them, I will shew you to whom he is like:
6:48  He is like a man which built an house, and digged deep, and laid the foundation on a rock: and when the flood arose, the stream beat vehemently upon that house, and could not shake it: for it was founded upon a rock.

6:49  But he that heareth, and doeth not, is like a man that without a foundation built an house upon the earth; against which the stream did beat vehemently, and immediately it fell; and the ruin of that house was great.
7:1  När han nu hade talat allt detta till slut inför folket, gick han in i Kapernaum.
7:2  Men där var en hövitsman som hade en tjänare, vilken låg sjuk och var nära döden; och denne var högt skattad av honom.
7:3  Då han nu fick höra om Jesus, sände han till honom några av judarnas äldste och bad honom komma och bota hans tjänare.
7:4  När dessa kommo till Jesus, bådo de honom enträget och sade: »Han är värd att du gör honom detta,
7:5  ty han har vårt folk kärt, och det är han som har byggt synagogan åt oss.»
7:6  Då gick Jesus med dem. Men när han icke var långt ifrån hövitsmannens hus, sände denne några av sina vänner och lät säga till honom: »Herre, gör dig icke omak; ty jag är icke värdig att du går in under mitt tak.
7:7  Därför har jag ej heller aktat mig själv värdig att komma till dig Men säg ett ord, så bliver min tjänare frisk.
7:8  Jag är ju själv en man som står under andras befäl; jag har ock krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: 'Gå', så går han, eller till en annan: 'Kom', så kommer han, och om jag säger till min tjänare: 'Gör det', då gör han så.»
7:9  När Jesus hörde detta, förundrade han sig över honom och vände sig om och sade till folket som följde honom: »Jag säger eder: Icke ens i Israel har jag funnit så stor tro.»
7:10  Och de som hade blivit utsända gingo hem igen och funno tjänaren vara frisk.
7:11  Därefter begav han sig till en stad som hette Nain; och med honom gingo hans lärjungar och mycket folk.

7:12  Och se, då han kom nära stadsporten, bars där ut en död, och han var sin moders ende son, och hon var änka; och en ganska stor hop folk ifrån staden gick med henne.
7:13  När Herren fick se henne, ömkade han sig över henne och sade till henne: »Gråt icke.»
7:14  Och han gick fram och rörde vid båren, och de som buro stannade. Och han sade: »Unge man, jag säger dig: Stå upp.»
7:15  Då satte sig den döde upp och begynte tala. Och han gav honom åt hans moder.
7:16  Och alla betogos av häpnad och prisade Gud och sade: Den stor profet har uppstått ibland oss» och: »Gud har sett till sitt folk.»
7:17  Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och i hela landet däromkring.
7:18  Och allt detta fick Johannes höra berättas av sina lärjungar.
7:19  Då kallade Johannes till sig två av sina lärjungar och sände dem till Herren med denna fråga: »Är du den som skulle komma, eller skola vi förbida någon annan?»
7:20  När mannen kommo fram till honom, sade de: »Johannes döparen har sänt oss till dig och låter fråga: 'Är du den som skulle komma, eller skola vi förbida någon annan?'»
7:21  Just då höll Jesus på med att bota många som ledo av sjukdomar och plågor, eller som voro besatta av onda andar, och åt många blinda gav han deras syn.
7:22  Och han svarade och sade till männen: »Gån tillbaka och omtalen för Johannes vad I haven sett och hört: blinda få sin syn, halta gå, spetälska bliva rena, döva höra, döda uppstå, 'för fattiga förkunnas glädjens budskap'.
7:23  Och salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.»
7:24  När sedan Johannes' sändebud hade gått sin väg, begynte han tala till folket om Johannes: »Varför var det I gingen ut i öknen? Var det för att se ett rör som drives hit och dit av vinden?
7:25  Eller varför gingen I ut? Var det för att se en människa klädd i fina kläder? De som bära präktiga kläder och leva i kräslighet, dem finnen I ju i konungapalatsen.
7:26  Varför gingen I då ut? Var det för att se en profet? Ja, jag säger eder: Ännu mer än en profet är han.
7:27  Han är den om vilken det är skrivet: 'Se, jag sänder ut min ängel framför dig, och han skall bereda vägen för dig.'
7:28  Jag säger eder: Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen varit större än Johannes; men den som är minst i Guds rike är likväl större än han.
7:29  Så gav ock allt folket som hörde honom Gud rätt, jämväl publikanerna, och läto döpa sig med Johannes' dop.
7:30  Men fariséerna och de lagkloke föraktade Guds rådslut i fråga om dem själva och läto icke döpa sig av honom.
7:31  Vad skall jag då likna detta släktes människor vid? Ja, vad äro de lika?
7:32  De äro lika barn som sitta på torget och ropa till varandra och säga: 'Vi hava spelat för eder, och I haven icke dansat; vi hava sjungit sorgesång, och I haven icke gråtit.'
7:33  Ty Johannes döparen har kommit, och han äter icke bröd och dricker ej heller vin, och så sägen I: 'Han är besatt av en ond ande.'
7:34  Människosonen har kommit, och han både äter och dricker, och nu sägen I: 'Se, vilken frossare och vindrinkare han är, en publikaners och syndares vän!'
7:35  Men Visheten har fått rätt av alla sina barn.»
7:36  Och en farisé inbjöd honom till en måltid hos sig; och han gick in i fariséens hus och lade sig till bords.
7:37  Nu fanns där i staden en synderska; och när denna fick veta att han låg till bords i fariséens hus, gick hon dit med en alabasterflaska med smörjelse
7:38  och stannade bakom honom vid hans fötter, gråtande, och begynte väta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt huvudhår och kysste ivrigt hans fötter och smorde dem med smörjelsen.
7:39  Men när fariséen som hade inbjudit honom såg detta, sade han vid sig själv: »Vore denne en profet, så skulle han känna till, vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom; han skulle då veta att hon är en synderska.»
7:40  Då tog Jesus till orda och sade till honom: »Simon, jag har något att säga dig.» Han svarade: »Mästare, säg det.
7:41  »En man som lånade ut penningar hade två gäldenärer. Den ene var skyldig honom fem hundra silverpenningar, den andre femtio.
7:42  Men då de icke kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?»
7:43  Simon svarade och sade: »Jag menar den åt vilken han efterskänkte mest.» Då sade han till honom: »Rätt dömde du»
7:44  Och så vände han sig åt kvinnan och sade till Simon: »Ser du denna kvinna? När jag kom in i ditt hus, gav du mig intet vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår.
7:45  Du gav mig ingen hälsningskyss, men ända ifrån den stund då jag kom hitin, har hon icke upphört att ivrigt kyssa mina fötter.
7:46  Du smorde icke mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med smörjelse.
7:47  Fördenskull säger jag dig: Hennes många synder äro henne förlåtna; hon har ju ock visat mycken kärlek. Men den som får litet förlåtet, han älskar ock litet.»
7:48  Sedan sade han till henne: »Dina synder äro dig förlåtna.»
7:49  Då begynte de som voro bordsgäster jämte honom att säga vid sig själva: »Vem är denne, som till och med förlåter synder?»
7:50  Men han sade till kvinnan: »Din tro har frälst dig. Gå i frid.»
7:1  Now when he had ended all his sayings in the audience of the people, he entered into Capernaum.
7:2  And a certain centurion's servant, who was dear unto him, was sick, and ready to die.
7:3  And when he heard of Jesus, he sent unto him the elders of the Jews, beseeching him that he would come and heal his servant.
7:4  And when they came to Jesus, they besought him instantly, saying, That he was worthy for whom he should do this:
7:5  For he loveth our nation, and he hath built us a synagogue.
7:6  Then Jesus went with them. And when he was now not far from the house, the centurion sent friends to him, saying unto him, Lord, trouble not thyself: for I am not worthy that thou shouldest enter under my roof:
7:7  Wherefore neither thought I myself worthy to come unto thee: but say in a word, and my servant shall be healed.
7:8  For I also am a man set under authority, having under me soldiers, and I say unto one, Go, and he goeth; and to another, Come, and he cometh; and to my servant, Do this, and he doeth it.
7:9  When Jesus heard these things, he marvelled at him, and turned him about, and said unto the people that followed him, I say unto you, I have not found so great faith, no, not in Israel.
7:10  And they that were sent, returning to the house, found the servant whole that had been sick.
7:11  And it came to pass the day after, that he went into a city called Nain; and many of his disciples went with him, and much people.
7:12  Now when he came nigh to the gate of the city, behold, there was a dead man carried out, the only son of his mother, and she was a widow: and much people of the city was with her.
7:13  And when the Lord saw her, he had compassion on her, and said unto her, Weep not.
7:14  And he came and touched the bier: and they that bare him stood still. And he said, Young man, I say unto thee, Arise.
7:15  And he that was dead sat up, and began to speak. And he delivered him to his mother.
7:16  And there came a fear on all: and they glorified God, saying, That a great prophet is risen up among us; and, That God hath visited his people.
7:17  And this rumour of him went forth throughout all Judaea, and throughout all the region round about.
7:18  And the disciples of John shewed him of all these things.
7:19  And John calling unto him two of his disciples sent them to Jesus, saying, Art thou he that should come? or look we for another?
7:20  When the men were come unto him, they said, John Baptist hath sent us unto thee, saying, Art thou he that should come? or look we for another?
7:21  And in that same hour he cured many of their infirmities and plagues, and of evil spirits; and unto many that were blind he gave sight.
7:22  Then Jesus answering said unto them, Go your way, and tell John what things ye have seen and heard; how that the blind see, the lame walk, the lepers are cleansed, the deaf hear, the dead are raised, to the poor the gospel is preached.
7:23  And blessed is he, whosoever shall not be offended in me.
7:24  And when the messengers of John were departed, he began to speak unto the people concerning John, What went ye out into the wilderness for to see? A reed shaken with the wind?
7:25  But what went ye out for to see? A man clothed in soft raiment? Behold, they which are gorgeously apparelled, and live delicately, are in kings' courts.
7:26  But what went ye out for to see? A prophet? Yea, I say unto you, and much more than a prophet.
7:27  This is he, of whom it is written, Behold, I send my messenger before thy face, which shall prepare thy way before thee.
7:28  For I say unto you, Among those that are born of women there is not a greater prophet than John the Baptist: but he that is least in the kingdom of God is greater than he.
7:29  And all the people that heard him, and the publicans, justified God, being baptized with the baptism of John.
7:30  But the Pharisees and lawyers rejected the counsel of God against themselves, being not baptized of him.
7:31  And the Lord said, Whereunto then shall I liken the men of this generation? and to what are they like?
7:32  They are like unto children sitting in the marketplace, and calling one to another, and saying, We have piped unto you, and ye have not danced; we have mourned to you, and ye have not wept.
7:33  For John the Baptist came neither eating bread nor drinking wine; and ye say, He hath a devil.
7:34  The Son of man is come eating and drinking; and ye say, Behold a gluttonous man, and a winebibber, a friend of publicans and sinners!
7:35  But wisdom is justified of all her children.
7:36  And one of the Pharisees desired him that he would eat with him. And he went into the Pharisee's house, and sat down to meat.
7:37  And, behold, a woman in the city, which was a sinner, when she knew that Jesus sat at meat in the Pharisee's house, brought an alabaster box of ointment,
7:38  And stood at his feet behind him weeping, and began to wash his feet with tears, and did wipe them with the hairs of her head, and kissed his feet, and anointed them with the ointment.
7:39  Now when the Pharisee which had bidden him saw it, he spake within himself, saying, This man, if he were a prophet, would have known who and what manner of woman this is that toucheth him: for she is a sinner.
7:40  And Jesus answering said unto him, Simon, I have somewhat to say unto thee. And he saith, Master, say on.
7:41  There was a certain creditor which had two debtors: the one owed five hundred pence, and the other fifty.
7:42  And when they had nothing to pay, he frankly forgave them both. Tell me therefore, which of them will love him most?
7:43  Simon answered and said, I suppose that he, to whom he forgave most. And he said unto him, Thou hast rightly judged.
7:44  And he turned to the woman, and said unto Simon, Seest thou this woman? I entered into thine house, thou gavest me no water for my feet: but she hath washed my feet with tears, and wiped them with the hairs of her head.
7:45  Thou gavest me no kiss: but this woman since the time I came in hath not ceased to kiss my feet.
7:46  My head with oil thou didst not anoint: but this woman hath anointed my feet with ointment.
7:47  Wherefore I say unto thee, Her sins, which are many, are forgiven; for she loved much: but to whom little is forgiven, the same loveth little.
7:48  And he said unto her, Thy sins are forgiven.
7:49  And they that sat at meat with him began to say within themselves, Who is this that forgiveth sins also?
7:50  And he said to the woman, Thy faith hath saved thee; go in peace.
8:1  Därefter vandrade han igenom landet, från stad till stad och från by till by, och predikade och förkunnade evangelium om Guds rike. Och med honom följde de tolv,
8:2  så ock några kvinnor som hade blivit befriade från onda andar och botade från sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena, ur vilken sju onda andar hade blivit utdrivna,
8:3  och Johanna, hustru till Herodes' fogde Kusas, och Susanna och många andra som tjänade dem med sina ägodelar.
8:4  Då nu mycket folk kom tillhopa, i det att inbyggarna i de särskilda städerna begåvo sig ut till honom, sade han i en liknelse:
8:5  »En såningsman gick ut för att så sin säd. Och när han sådde, föll somt vid vägen och blev nedtrampat, och himmelens fåglar åto upp det.
8:6  Och somt föll på stengrund, och när det hade vuxit upp, torkade det bort, eftersom det icke där hade någon fuktighet.
8:7  Och somt föll bland törnen, och törnena växte upp tillsammans därmed och förkvävde det.
8:8  Men somt föll i god jord, och när det hade vuxit upp, bar det hundrafaldig frukt.» Sedan han hade talat detta, sade han med hög röst: »Den som har öron till att höra, han höre.» 8:9  Då frågade hans lärjungar honom vad denna liknelse betydde.
8:10  Han sade: »Eder är givet att lära känna Guds rikes hemligheter, men åt de andra meddelas de i liknelser, för att de med seende ögon intet skola se och med hörande öron intet förstå'.
8:11  Så är nu detta liknelsens mening: Säden är Guds ord.
8:12  Och att den såddes vid vägen, det är sagt om dem som hava hört ordet, men sedan kommer djävulen och tager bort det ur deras hjärtan, för att de icke skola komma till tro och bliva frälsta.
8:13  Och att den såddes på stengrunden det är sagt om dem, som när de få höra ordet, taga emot det med glädje, men icke hava någon rot; de tro allenast till en tid, och i frestelsens stund avfalla de.
8:14  Och att den föll bland törnena, det är sagt om dem, som när de hava hört ordet, gå bort och låta sig förkvävas av rikedomens omsorger och njutandet av livets goda och så icke föra något fram till mognad.
8:15  Men att den föll i den goda jorden, det är sagt om dem, som när de hava hört ordet, behålla det i rättsinniga och goda hjärtan och bära frukt i ståndaktighet.
8:16  Ingen tänder ett ljus och gömmer det sedan under ett kärl eller sätter det under en bänk, utan man sätter det på en ljusstake, för att de som komma in skola se skenet.
8:17  Ty intet är fördolt, som icke skall bliva uppenbart, ej heller är något undangömt, som icke skall bliva känt och komma i dagen.
8:18  Akten fördenskull på huru I hören Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han menar sig hava.»
8:19  Och hans moder och hans bröder kommo och sökte honom, men för folkets skull kunde de icke komma in till honom.
8:20  Då sade man till honom: »Din moder och dina broder stå härutanför och vilja träffa dig.»
8:21  Men han svarade och sade till dem: »Min moder och mina bröder äro dessa, som höra Guds ord och göra det.»
8:22  En dag steg han med sina lärjungar i en båt och sade till dem: »Låt oss fara över sjön till andra sidan.» Och de lade ut.
8:23  Och medan de seglade fram, somnade han. Men en stormvind for ned över sjön, och deras båt begynte fyllas med vatten, så att de voro i fara.
8:24  Då gingo de fram och väckte upp honom och sade: »Mästare, Mästare, vi förgås.» När han så hade vaknat, näpste han vinden och vattnets vågor, och de stillades, och det blev lugnt.
8:25  Därefter sade han till dem: »Var är eder tro?» Men de hade blivit häpna och förundrade sig och sade till varandra: »Vem är då denne? Han befaller ju både vindarna och vattnet, och de lyda honom.»
8:26  Så foro de över till gerasenernas land, som ligger mitt emot Galileen.
8:27  Och när han hade stigit i land, kom en man från staden emot honom, en som var besatt av onda andar, och som under ganska lång tid icke hade haft kläder på sig och icke bodde i hus, utan bland gravarna.
8:28  Då nu denne fick se Jesus, skriade han och föll ned för honom och sade med hög röst: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, son? Jag beder dig, plåga mig icke.»
8:29  Jesus skulle nämligen just bjuda den orene anden att fara ut ur mannen. Ty i lång tid hade han farit svårt fram med mannen; och väl hade denne varit fängslad med kedjor och fotbojor och hållits i förvar, men han hade slitit sönder bojorna och hade av den onde anden blivit driven ut i öknarna.
8:30  Jesus frågade honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade: »Legion.» Ty det var många onda andar som hade farit in i honom.
8:31  Och dessa bådo Jesus att han icke skulle befalla dem att fara ned i avgrunden.
8:32  Nu gick där en ganska stor svinhjord i bet på berget. Och de bådo honom att han ville tillstädja dem att fara in i svinen. Och han tillstadde dem det.
8:33  Då gåvo sig de onda andarna åstad ut ur mannen och foro in i svinen. Och hjorden störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade.
8:34  Men när herdarna sågo vad som hade skett, flydde de och berättade härom i staden och på landsbygden.
8:35  Och folket gick ut för att se vad som hade skett. När de då kommo till Jesus, funno de mannen, ur vilken de onda andarna hade blivit utdrivna, sitta invid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad.
8:36  Och de som hade sett händelsen omtalade för dem huru den besatte hade blivit botad.
8:37  Allt folket ifrån den kringliggande trakten av gerasenernas land bad då Jesus att han skulle gå bort ifrån dem, ty de voro gripna av stor förskräckelse. Så steg han då i en båt för att vända tillbaka.
8:38  Och mannen, ur vilken de onda andarna hade blivit utdrivna, bad honom att få följa honom. Men Jesus tillsade honom att gå, med de orden:
8:39  »Vänd tillbaka hem, och förtälj huru stora ting Gud har gjort med dig.» Då gick han bort och förkunnade i hela staden huru stora ting Jesus hade gjort med honom.
8:40  När Jesus kom tillbaka, mottogs han av folket; ty alla väntade de på honom.
8:41  Då kom där en man, vid namn Jairus, som var föreståndare för synagogan. Denne föll ned för Jesu fötter och bad honom att han skulle komma till hans hus;
8:42  ty han hade ett enda barn, en dotter, vid pass tolv år gammal, som låg för döden. Men under det att han var på väg dit, trängde folket hårt på honom.
8:43  Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år och icke hade kunnat botas av någon.
8:44  Hon närmade sig honom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans mantel, och strax stannade hennes blodgång
8:45  Men Jesus frågade: »Vem var det som rörde vid mig?» Då alla nekade till att hava gjort det, sade Petrus: »Mästare, hela folkhopen trycker och tränger dig ju.»
8:46  Men Jesus sade: »Det var någon som rörde vid mig; ty jag kände att kraft gick ut ifrån mig.»
8:47  Då nu kvinnan såg att hon icke hade blivit obemärkt, kom hon fram bävande och föll ned för honom och omtalade inför allt folket varför hon hade rört vid honom, och huru hon strax hade blivit frisk.
8:48  Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid.»
8:49  Medan han ännu talade, kom någon från synagogföreståndarens hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.»
8:50  Men när Jesus hörde detta, sade han till honom: »Frukta icke; tro allenast, så får hon liv igen.»
8:51  Och när han hade kommit fram till hans hus, tillstadde han ingen att gå med ditin, utom Petrus och Johannes och Jakob och därtill flickans fader och moder.
8:52  Och alla gräto och jämrade sig över henne. Men han sade: »Gråten icke; hon är icke död, hon sover.»
8:53  Då hånlogo de åt honom, ty de visste ju att hon var död.
8:54  Men han tog henne vid handen och sade med hög röst: »Flicka, stå upp.»
8:55  Då kom hennes ande igen, och hon stod strax upp. Och han tillsade att man skulle giva henne något att äta.
8:56  Och hennes föräldrar blevo uppfyllda av häpnad; men han förbjöd dem att för någon omtala vad som hade skett.
 8:1  And it came to pass afterward, that he went throughout every city and village, preaching and shewing the glad tidings of the kingdom of God: and the twelve were with him,
8:2  And certain women, which had been healed of evil spirits and infirmities, Mary called Magdalene, out of whom went seven devils,
8:3  And Joanna the wife of Chuza Herod's steward, and Susanna, and many others, which ministered unto him of their substance.
8:4  And when much people were gathered together, and were come to him out of every city, he spake by a parable:

8:5  A sower went out to sow his seed: and as he sowed, some fell by the way side; and it was trodden down, and the fowls of the air devoured it.
8:6  And some fell upon a rock; and as soon as it was sprung up, it withered away, because it lacked moisture.

8:7  And some fell among thorns; and the thorns sprang up with it, and choked it.
8:8  And other fell on good ground, and sprang up, and bare fruit an hundredfold. And when he had said these things, he cried, He that hath ears to hear, let him hear.
8:9  And his disciples asked him, saying, What might this parable be?
8:10  And he said, Unto you it is given to know the mysteries of the kingdom of God: but to others in parables; that seeing they might not see, and hearing they might not understand.
8:11  Now the parable is this: The seed is the word of God.
8:12  Those by the way side are they that hear; then cometh the devil, and taketh away the word out of their hearts, lest they should believe and be saved.

8:13  They on the rock are they, which, when they hear, receive the word with joy; and these have no root, which for a while believe, and in time of temptation fall away.

8:14  And that which fell among thorns are they, which, when they have heard, go forth, and are choked with cares and riches and pleasures of this life, and bring no fruit to perfection.
8:15  But that on the good ground are they, which in an honest and good heart, having heard the word, keep it, and bring forth fruit with patience.
8:16  No man, when he hath lighted a candle, covereth it with a vessel, or putteth it under a bed; but setteth it on a candlestick, that they which enter in may see the light.
8:17  For nothing is secret, that shall not be made manifest; neither any thing hid, that shall not be known and come abroad.
8:18  Take heed therefore how ye hear: for whosoever hath, to him shall be given; and whosoever hath not, from him shall be taken even that which he seemeth to have.
8:19  Then came to him his mother and his brethren, and could not come at him for the press.
8:20  And it was told him by certain which said, Thy mother and thy brethren stand without, desiring to see thee.
8:21  And he answered and said unto them, My mother and my brethren are these which hear the word of God, and do it.
8:22  Now it came to pass on a certain day, that he went into a ship with his disciples: and he said unto them, Let us go over unto the other side of the lake. And they launched forth.
8:23  But as they sailed he fell asleep: and there came down a storm of wind on the lake; and they were filled with water, and were in jeopardy.
8:24  And they came to him, and awoke him, saying, Master, master, we perish. Then he arose, and rebuked the wind and the raging of the water: and they ceased, and there was a calm.
8:25  And he said unto them, Where is your faith? And they being afraid wondered, saying one to another, What manner of man is this! for he commandeth even the winds and water, and they obey him.
8:26  And they arrived at the country of the Gadarenes, which is over against Galilee.
8:27  And when he went forth to land, there met him out of the city a certain man, which had devils long time, and ware no clothes, neither abode in any house, but in the tombs.
8:28  When he saw Jesus, he cried out, and fell down before him, and with a loud voice said, What have I to do with thee, Jesus, thou Son of God most high? I beseech thee, torment me not.
8:29  (For he had commanded the unclean spirit to come out of the man. For oftentimes it had caught him: and he was kept bound with chains and in fetters; and he brake the bands, and was driven of the devil into the wilderness.)
8:30  And Jesus asked him, saying, What is thy name? And he said, Legion: because many devils were entered into him.
8:31  And they besought him that he would not command them to go out into the deep.
8:32  And there was there an herd of many swine feeding on the mountain: and they besought him that he would suffer them to enter into them. And he suffered them.
8:33  Then went the devils out of the man, and entered into the swine: and the herd ran violently down a steep place into the lake, and were choked.
8:34  When they that fed them saw what was done, they fled, and went and told it in the city and in the country.
8:35  Then they went out to see what was done; and came to Jesus, and found the man, out of whom the devils were departed, sitting at the feet of Jesus, clothed, and in his right mind: and they were afraid.
8:36  They also which saw it told them by what means he that was possessed of the devils was healed.
8:37  Then the whole multitude of the country of the Gadarenes round about besought him to depart from them; for they were taken with great fear: and he went up into the ship, and returned back again.
8:38  Now the man out of whom the devils were departed besought him that he might be with him: but Jesus sent him away, saying,
8:39  Return to thine own house, and shew how great things God hath done unto thee. And he went his way, and published throughout the whole city how great things Jesus had done unto him.
8:40  And it came to pass, that, when Jesus was returned, the people gladly received him: for they were all waiting for him.
8:41  And, behold, there came a man named Jairus, and he was a ruler of the synagogue: and he fell down at Jesus' feet, and besought him that he would come into his house:
8:42  For he had one only daughter, about twelve years of age, and she lay a dying. But as he went the people thronged him.
8:43  And a woman having an issue of blood twelve years, which had spent all her living upon physicians, neither could be healed of any,
8:44  Came behind him, and touched the border of his garment: and immediately her issue of blood stanched.
8:45  And Jesus said, Who touched me? When all denied, Peter and they that were with him said, Master, the multitude throng thee and press thee, and sayest thou, Who touched me?
8:46  And Jesus said, Somebody hath touched me: for I perceive that virtue is gone out of me.
8:47  And when the woman saw that she was not hid, she came trembling, and falling down before him, she declared unto him before all the people for what cause she had touched him, and how she was healed immediately.
8:48  And he said unto her, Daughter, be of good comfort: thy faith hath made thee whole; go in peace.
8:49  While he yet spake, there cometh one from the ruler of the synagogue's house, saying to him, Thy daughter is dead; trouble not the Master.
8:50  But when Jesus heard it, he answered him, saying, Fear not: believe only, and she shall be made whole.
8:51  And when he came into the house, he suffered no man to go in, save Peter, and James, and John, and the father and the mother of the maiden.
8:52  And all wept, and bewailed her: but he said, Weep not; she is not dead, but sleepeth.
8:53  And they laughed him to scorn, knowing that she was dead.
8:54  And he put them all out, and took her by the hand, and called, saying, Maid, arise.
8:55  And her spirit came again, and she arose straightway: and he commanded to give her meat.
8:56  And her parents were astonished: but he charged them that they should tell no man what was done.
9:1  Och han kallade tillhopa de tolv och gav dem makt och myndighet över alla onda andar, så ock makt att bota sjukdomar.
9:2  Och han sände ut dem till att predika Guds rike och till att bota sjuka.
9:3  Och han sade till dem: »Tagen intet med eder på vägen, varken stav eller ränsel eller bröd eller penningar, och haven icke heller dubbla livklädnader.
9:4  Och när I haven kommit in något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten.
9:5  Och om man någonstädes icke tager emot eder, så gån bort ifrån den staden, och skudden stoftet av edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.»
9:6  Och de gingo ut och vandrade igenom landet, från by till by, och förkunnade evangelium och botade sjuka allestädes.
9:7  Men när Herodes, landsfursten, fick höra om allt detta som skedde visste han icke vad han skulle tro. Ty somliga sade: »Det är Johannes, som har uppstått från de döda.»
9:8  Men andra sade: »Det är Elias, som har visat sig.» Andra åter sade: »Det är någon av de gamla profeterna, som har uppstått.»
9:9  Men Herodes själv sade: »Johannes har jag låtit halshugga. Vem är då denne, som jag hör sådant om?» Och han sökte efter tillfälle att få se honom.
9:10  Och apostlarna kommo tillbaka och förtäljde för Jesus huru stora ting de hade gjort. De tog han dem med sig och drog sig undan till en stad som hette Betsaida, där de kunde vara allena.
9:11  Men när folket fick veta detta, gingo de efter honom. Och han lät dem komma till sig och talade till dem om Guds rike; och dem som behövde botas gjorde han friska.
9:12  Men dagen begynte nalkas sitt slut. Då trädde de tolv fram och sade till honom: »Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort i byarna och gårdarna häromkring och skaffa sig härbärge och få mat; vi äro ju här i en öde trakt.»
9:13  Men han sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade: »Vi hava icke mer än fem bröd och två fiskar, såframt vi icke skola gå bort och köpa mat åt allt detta folk.»
9:14  Där voro nämligen vid pass fem tusen män. Då sade han till sina lärjungar: »Låten dem lägga sig ned i matlag, femtio eller så omkring i vart.»
9:15  Och de gjorde så och läto dem alla lägga sig ned.
9:16  Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och säg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket.
9:17  Och de åto alla och blevo mätta. sedan samlade man upp de stycken som hade blivit över efter dem, tolv korgar.
9:18  När han en gång hade dragit sig undan och var stadd i byn, voro hans lärjungar hos honom. Och han frågade dem och sade: »Vem säger folket mig vara?»
9:19  De svarade och sade: »Johannes döparen; dock säga andra Elias; andra åter säga: 'Det är någon av de gamla profeterna, som har uppstått.'»
9:20  Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade och sade: »Guds Smorde.»
9:21  Då förbjöd han dem strängeligen att säga detta till någon.
9:22  Och han sade: »Människosonen måste lida mycket, och han skall bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och skall bliva dödad, men på tredje dagen skall han uppstå igen.»
9:23  Och han sade till alla: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig var dag; så följe han mig.
9:24  Ty den som vill bevara sitt liv han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min skull, han skall bevara det.
9:25  Och vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men mister sig själv eller själv går förlorad?
9:26  Den som blyges för mig och för mina ord, för honom skall Människosonen blygas, när han kom mer i sin och min Faders och de heliga änglarnas härlighet.
9:27  Men sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden, förrän de få se Guds rike.»
9:28  Vid pass åtta dagar efter det att han hade talat detta tog han Petrus och Johannes och Jakob med sig och gick upp på berget för att bedja.
9:29  Och under det att han bad, blev hans ansikte förvandlat, och hans kläder blevo skinande vita.
9:30  Och de, två män stodo där och samtalade med honom, och dessa voro Moses och Elias.
9:31  De visade sig i härlighet och talade om hans bortgång, vilken han skulle fullborda i Jerusalem.
9:32  Men Petrus och de som voro med honom voro förtyngda av sömn; då de sedan vaknade, sågo de hans härlighet och de båda männen, som stodo hos honom.
9:33  När så dessa skulle skiljas ifrån honom, sade Petrus till Jesus: »Mästare, har är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, en åt dig och en åt Moses och en åt Elias.» Han visste nämligen icke vad han sade.
9:34  Medan han så talade, kom en sky och överskyggde dem; och de blevo förskräckta, när de trädde in i skyn.
9:35  Och ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min Son, den utvalde; hören honom.»
9:36  Och i detsamma som rösten kom, funno de Jesus vara där allena. -- Och de förtego detta och omtalade icke för någon på den tiden något av vad de hade sett.
9:37  När de dagen därefter gingo ned från berget, hände sig att mycket folk kom honom till mötes.
9:38  Då ropade en man ur folkhopen och sade: »Mästare, jag beder dig, se till min son, ty han är mitt enda barn.
9:39  Det är så, att en ande plägar gripa fatt i honom, och strax skriar han då, och anden sliter och rycker honom, och fradgan står honom om munnen. Och det är med knapp nöd han släpper honom, sedan han har sönderbråkat honom.
9:40  Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de kunde det icke.»
9:41  Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru länge måste jag vara hos eder och härda ut med eder? För hit din son.»
9:42  Men ännu medan denne var på väg fram, kastade den onde anden omkull honom och slet och ryckte honom. Då tilltalade Jesus den orene anden strängt och gjorde gossen frisk och gav honom tillbaka åt hans fader.
9:43  Och alla häpnade över Guds stora makt. Då nu alla förundrade sig över alla de gärningar som han gjorde, sade han till sina lärjungar:
9:44  »Tagen emot dessa ord med öppna öron: Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer.
9:45  Men de förstodo icke detta som han sade, och det var förborgat för dem, så att de icke kunde fatta det; dock fruktade de att fråga honom om det som han hade sagt.
9:46  Och bland dem uppstod tanken på vilken av dem som vore störst.
9:47  Men Jesus förstod deras hjärtans tankar och tog ett barn och ställde det bredvid sig
9:48  och sade till dem: »Den som tager emot detta barn i mitt namn, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst bland eder alla, han är störst.
9:49  Och Johannes tog till orda och sade: »Mästare, sågo huru en man drev ut onda andar genom ditt namn; och du ville hindra honom, eftersom han icke följde med oss.»
9:50  Men Jesus sade till honom: »Hindren honom icke; ty den som icke är emot eder, han är för eder.»
9:51  Då nu tiden var inne att han skulle bliva upptagen, beslöt han att ställa sin färd till Jerusalem.
9:52  Och han sände budbärare framför sig; och de gingo åstad och kommo in i en samaritisk by för att reda till åt honom.
9:53  Men folket där tog icke emot honom, eftersom han var stadd på färd till Jerusalem.
9:54  När de båda lärjungarna Jakob i och Johannes förnummo detta, sade de: »Herre, vill du att vi skola bedja att eld kommer ned från himmelen och förtär dem?»
9:55  Då vände han sig om och tillrättavisade dem.
9:56  Och de gingo till en annan by.
9:57  Medan de nu färdades fram på vägen, sade någon till honom: »Jag vill följa dig, varthelst du går.
9:58  Då svarade Jesus honom: »Rävarna hava kulor, och himmelens fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud.»
9:59  Och till en annan sade han: »Föl; mig.» Men denne svarade: »Tillstäd mig att först gå bort och begrava min fader.»
9:60  Då sade han till honom: »Låt de döda begrava sina döda; men gå du åstad och förkunna Guds rike.»
9:61  Åter en annan sade: »Jag vill följa dig, Herre, men tillstäd mig att först taga avsked av dem som höra till mitt hus.»
9:62  Då svarade Jesus honom: »Ingen som ser sig tillbaka, sedan han har satt sin hand till plogen, är skickad för Guds rike.»
 9:1  Then he called his twelve disciples together, and gave them power and authority over all devils, and to cure diseases.
9:2  And he sent them to preach the kingdom of God, and to heal the sick.
9:3  And he said unto them, Take nothing for your journey, neither staves, nor scrip, neither bread, neither money; neither have two coats apiece.
9:4  And whatsoever house ye enter into, there abide, and thence depart.
9:5  And whosoever will not receive you, when ye go out of that city, shake off the very dust from your feet for a testimony against them.
9:6  And they departed, and went through the towns, preaching the gospel, and healing every where.
9:7  Now Herod the tetrarch heard of all that was done by him: and he was perplexed, because that it was said of some, that John was risen from the dead;
9:8  And of some, that Elias had appeared; and of others, that one of the old prophets was risen again.
9:9  And Herod said, John have I beheaded: but who is this, of whom I hear such things? And he desired to see him.
9:10  And the apostles, when they were returned, told him all that they had done. And he took them, and went aside privately into a desert place belonging to the city called Bethsaida.
9:11  And the people, when they knew it, followed him: and he received them, and spake unto them of the kingdom of God, and healed them that had need of healing.
9:12  And when the day began to wear away, then came the twelve, and said unto him, Send the multitude away, that they may go into the towns and country round about, and lodge, and get victuals: for we are here in a desert place.
9:13  But he said unto them, Give ye them to eat. And they said, We have no more but five loaves and two fishes; except we should go and buy meat for all this people.
9:14  For they were about five thousand men. And he said to his disciples, Make them sit down by fifties in a company.
9:15  And they did so, and made them all sit down.
9:16  Then he took the five loaves and the two fishes, and looking up to heaven, he blessed them, and brake, and gave to the disciples to set before the multitude.
9:17  And they did eat, and were all filled: and there was taken up of fragments that remained to them twelve baskets.
9:18  And it came to pass, as he was alone praying, his disciples were with him: and he asked them, saying, Whom say the people that I am?
9:19  They answering said, John the Baptist; but some say, Elias; and others say, that one of the old prophets is risen again.
9:20  He said unto them, But whom say ye that I am? Peter answering said, The Christ of God.
9:21  And he straitly charged them, and commanded them to tell no man that thing;
9:22  Saying, The Son of man must suffer many things, and be rejected of the elders and chief priests and scribes, and be slain, and be raised the third day.
9:23  And he said to them all, If any man will come after me, let him deny himself, and take up his cross daily, and follow me.
9:24  For whosoever will save his life shall lose it: but whosoever will lose his life for my sake, the same shall save it.
9:25  For what is a man advantaged, if he gain the whole world, and lose himself, or be cast away?
9:26  For whosoever shall be ashamed of me and of my words, of him shall the Son of man be ashamed, when he shall come in his own glory, and in his Father's, and of the holy angels.
9:27  But I tell you of a truth, there be some standing here, which shall not taste of death, till they see the kingdom of God.
9:28  And it came to pass about an eight days after these sayings, he took Peter and John and James, and went up into a mountain to pray.
9:29  And as he prayed, the fashion of his countenance was altered, and his raiment was white and glistering.
9:30  And, behold, there talked with him two men, which were Moses and Elias:
9:31  Who appeared in glory, and spake of his decease which he should accomplish at Jerusalem.
9:32  But Peter and they that were with him were heavy with sleep: and when they were awake, they saw his glory, and the two men that stood with him.
9:33  And it came to pass, as they departed from him, Peter said unto Jesus, Master, it is good for us to be here: and let us make three tabernacles; one for thee, and one for Moses, and one for Elias: not knowing what he said.
9:34  While he thus spake, there came a cloud, and overshadowed them: and they feared as they entered into the cloud.
9:35  And there came a voice out of the cloud, saying, This is my beloved Son: hear him.
9:36  And when the voice was past, Jesus was found alone. And they kept it close, and told no man in those days any of those things which they had seen.
9:37  And it came to pass, that on the next day, when they were come down from the hill, much people met him.
9:38  And, behold, a man of the company cried out, saying, Master, I beseech thee, look upon my son: for he is mine only child.
9:39  And, lo, a spirit taketh him, and he suddenly crieth out; and it teareth him that he foameth again, and bruising him hardly departeth from him.
9:40  And I besought thy disciples to cast him out; and they could not.
9:41  And Jesus answering said, O faithless and perverse generation, how long shall I be with you, and suffer you? Bring thy son hither.
9:42  And as he was yet a coming, the devil threw him down, and tare him. And Jesus rebuked the unclean spirit, and healed the child, and delivered him again to his father.
9:43  And they were all amazed at the mighty power of God. But while they wondered every one at all things which Jesus did, he said unto his disciples,
9:44  Let these sayings sink down into your ears: for the Son of man shall be delivered into the hands of men.
9:45  But they understood not this saying, and it was hid from them, that they perceived it not: and they feared to ask him of that saying.
9:46  Then there arose a reasoning among them, which of them should be greatest.
9:47  And Jesus, perceiving the thought of their heart, took a child, and set him by him,
9:48  And said unto them, Whosoever shall receive this child in my name receiveth me: and whosoever shall receive me receiveth him that sent me: for he that is least among you all, the same shall be great.
9:49  And John answered and said, Master, we saw one casting out devils in thy name; and we forbad him, because he followeth not with us.
9:50  And Jesus said unto him, Forbid him not: for he that is not against us is for us.
9:51  And it came to pass, when the time was come that he should be received up, he stedfastly set his face to go to Jerusalem,
9:52  And sent messengers before his face: and they went, and entered into a village of the Samaritans, to make ready for him.
9:53  And they did not receive him, because his face was as though he would go to Jerusalem.
9:54  And when his disciples James and John saw this, they said, Lord, wilt thou that we command fire to come down from heaven, and consume them, even as Elias did?
9:55  But he turned, and rebuked them, and said, Ye know not what manner of spirit ye are of.
9:56  For the Son of man is not come to destroy men's lives, but to save them. And they went to another village.
9:57  And it came to pass, that, as they went in the way, a certain man said unto him, Lord, I will follow thee whithersoever thou goest.
9:58  And Jesus said unto him, Foxes have holes, and birds of the air have nests; but the Son of man hath not where to lay his head.
9:59  And he said unto another, Follow me. But he said, Lord, suffer me first to go and bury my father.
9:60  Jesus said unto him, Let the dead bury their dead: but go thou and preach the kingdom of God.
9:61  And another also said, Lord, I will follow thee; but let me first go bid them farewell, which are at home at my house.
9:62  And Jesus said unto him, No man, having put his hand to the plough, and looking back, is fit for the kingdom of God.
10:1  Därefter utsåg Herren sjuttiotvå andra och sände ut dem framför sig, två och två, till var stad och ort dit han själv tänkte komma
10:2  »Skörden är mycken, men arbetarna äro få. Bedjen fördenskull skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.
10:3  Gån åstad. Se, jag sänder eder såsom lamm mitt in ibland ulvar.
10:4  Bären ingen penningpung, ingen ränsel, inga skor, och hälsen icke på någon under vägen.
10:5  Men när I kommen in i något hus, så sägen först: 'Frid vare över detta hus.'
10:6  Om då någon finnes därinne, som är frid värd, så skall den frid I tillönsken vila över honom; varom icke, så skall den vända tillbaka över eder själva.
10:7  Och stannen kvar i det huset, och äten och dricken vad de hava att giva, ty arbetaren är värd sin lön. Gån icke ur hus i hus.
10:8  Och när I kommen in i någon stad där man tager emot eder, så äten vad som sättes fram åt eder,
10:9  och boten de sjuka som finnas där, och sägen till dem: 'Guds rike är eder nära.'
10:10  Men när I kommen in i någon stad där man icke tager emot eder, så gån ut på dess gator och sägen:
10:11  'Till och med det stoft som låder vid våra fötter ifrån eder stad skaka vi av oss åt eder. Men det mån I veta, att Guds rike är nära.'
10:12  Jag säger eder att det för Sodom skall på 'den dagen' bliva drägligare än för den staden.
10:13  Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som äro gjorda i eder hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så skulle de för länge sedan hava suttit i säck och aska och gjort bättring.
10:14  Men också skall det vid domen bliva drägligare för Tyrus och Sidon än för eder.
10:15  Och du. Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen? Nej, ned till dödsriket måste du fara. --
10:16  Den som hör eder, han hör mig, och den som förkastar eder, han förkastar mig; men den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig.»
10:17  Och de sjuttiotvå kommo tillbaka, uppfyllda av glädje, och sade: »Herre, också de onda andarna äro oss underdåniga genom ditt namn.»
10:18  Då sade han till dem: »Jag såg Satan falla ned från himmelen såsom en ljungeld.
10:19  Se, jag har givit eder makt att trampa på ormar och skorpioner och att förtrampa all ovännens härsmakt, och han skall icke kunna göra eder någon skada.
10:20  Dock, glädjens icke över att änglarna äro eder underdåniga, utan glädjens över att edra namn äro skrivna i himmelen.»
10:21  I samma stund uppfylldes han av fröjd genom den helige Ande och sade: »Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre, för att du väl har dolt detta för de visa och kloka, men uppenbarat det för de enfaldiga. Ja, Fader; så har ju varit ditt behag.
10:22  Allt har av min Fader blivit för trott åt mig. Och ingen känner vem Sonen är utom Fadern, ej heller vem Fadern är, utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra honom känd.»
10:23  Sedan vände han sig till lärjungarna, när han var allena med dem och sade: »Saliga äro de ögon som se det I sen.
10:24  Ty jag säger eder: Många profeter och konungar ville se det som I sen men fingo dock icke se det, och höra det som I hören, men fingo dock icke höra det.»
10:25  Men en lagklok stod upp och ville snärja honom och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»
10:26  Då sade han till honom: »Vad är skrivet i lagen? Huru läser du?»
10:27  Han svarade och sade: »'Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd och din nästa såsom dig själv.'»
10:28  Han sade till honom: »Rätt svarade du. Gör det, så får du leva,
10:29  Då ville han rättfärdiga sig och sade till Jesus: »Vilken är då min nästa?»
10:30  Jesus svarade och sade: »En man begav sig från Jerusalem ned till Jeriko, men råkade ut för rövare, som togo ifrån honom hans kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och läto honom ligga där halvdöd.
10:31  Så hände sig att en präst färdades samma väg; och när han fick se honom, gick han förbi.
10:32  Likaledes ock en levit: när denne kom till det stället och fick se honom, gick han förbi.
10:33  Men en samarit, som färdades samma väg, kom också dit där han låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom
10:34  och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde honom till ett härbärge och skötte honom.
10:35  Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem åt värden och sade: 'Sköt honom och vad du mer kostar på honom skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.' --
10:36  Vilken av dessa tre synes dig nu hava visat sig vara den mannens nästa, som hade fallit i rövarhänder?»
10:37  Han svarade: »Den som bevisade honom barmhärtighet.» Då sade Jesus till honom: »Gå du och gör sammalunda.»
10:38  När de nu voro på vandring, gick han in i en by, och en kvinna, vid namn Marta, tog emot honom i sitt hus.
10:39  Och hon hade en syster, som hette Maria; denna satte sig ned vid Herrens fötter och hörde på hans ord.
10:40  Men Marta var upptagen av mångahanda bestyr för att tjäna honom. Och hon gick fram och sade: »Herre, frågar du icke efter att min syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne att hon hjälper mig.»
10:41  Då svarade Herren och sade till henne: »Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda,
10:42  men allenast ett är nödvändigt. Maria har utvalt den goda delen, och den skall icke tagas ifrån henne.»
 10:1  After these things the LORD appointed other seventy also, and sent them two and two before his face into every city and place, whither he himself would come.
10:2  Therefore said he unto them, The harvest truly is great, but the labourers are few: pray ye therefore the Lord of the harvest, that he would send forth labourers into his harvest.
10:3  Go your ways: behold, I send you forth as lambs among wolves.
10:4  Carry neither purse, nor scrip, nor shoes: and salute no man by the way.
10:5  And into whatsoever house ye enter, first say, Peace be to this house.
10:6  And if the son of peace be there, your peace shall rest upon it: if not, it shall turn to you again.
10:7  And in the same house remain, eating and drinking such things as they give: for the labourer is worthy of his hire. Go not from house to house.
10:8  And into whatsoever city ye enter, and they receive you, eat such things as are set before you:
10:9  And heal the sick that are therein, and say unto them, The kingdom of God is come nigh unto you.
10:10  But into whatsoever city ye enter, and they receive you not, go your ways out into the streets of the same, and say,
10:11  Even the very dust of your city, which cleaveth on us, we do wipe off against you: notwithstanding be ye sure of this, that the kingdom of God is come nigh unto you.
10:12  But I say unto you, that it shall be more tolerable in that day for Sodom, than for that city.
10:13  Woe unto thee, Chorazin! woe unto thee, Bethsaida! for if the mighty works had been done in Tyre and Sidon, which have been done in you, they had a great while ago repented, sitting in sackcloth and ashes.
10:14  But it shall be more tolerable for Tyre and Sidon at the judgment, than for you.
10:15  And thou, Capernaum, which art exalted to heaven, shalt be thrust down to hell.
10:16  He that heareth you heareth me; and he that despiseth you despiseth me; and he that despiseth me despiseth him that sent me.
10:17  And the seventy returned again with joy, saying, Lord, even the devils are subject unto us through thy name.
10:18  And he said unto them, I beheld Satan as lightning fall from heaven.
10:19  Behold, I give unto you power to tread on serpents and scorpions, and over all the power of the enemy: and nothing shall by any means hurt you.
10:20  Notwithstanding in this rejoice not, that the spirits are subject unto you; but rather rejoice, because your names are written in heaven.
10:21  In that hour Jesus rejoiced in spirit, and said, I thank thee, O Father, Lord of heaven and earth, that thou hast hid these things from the wise and prudent, and hast revealed them unto babes: even so, Father; for so it seemed good in thy sight.
10:22  All things are delivered to me of my Father: and no man knoweth who the Son is, but the Father; and who the Father is, but the Son, and he to whom the Son will reveal him.
10:23  And he turned him unto his disciples, and said privately, Blessed are the eyes which see the things that ye see:
10:24  For I tell you, that many prophets and kings have desired to see those things which ye see, and have not seen them; and to hear those things which ye hear, and have not heard them.
10:25  And, behold, a certain lawyer stood up, and tempted him, saying, Master, what shall I do to inherit eternal life?
10:26  He said unto him, What is written in the law? how readest thou?
10:27  And he answering said, Thou shalt love the Lord thy God with all thy heart, and with all thy soul, and with all thy strength, and with all thy mind; and thy neighbour as thyself.
10:28  And he said unto him, Thou hast answered right: this do, and thou shalt live.
10:29  But he, willing to justify himself, said unto Jesus, And who is my neighbour?
10:30  And Jesus answering said, A certain man went down from Jerusalem to Jericho, and fell among thieves, which stripped him of his raiment, and wounded him, and departed, leaving him half dead.
10:31  And by chance there came down a certain priest that way: and when he saw him, he passed by on the other side.
10:32  And likewise a Levite, when he was at the place, came and looked on him, and passed by on the other side.
10:33  But a certain Samaritan, as he journeyed, came where he was: and when he saw him, he had compassion on him,
10:34  And went to him, and bound up his wounds, pouring in oil and wine, and set him on his own beast, and brought him to an inn, and took care of him.
10:35  And on the morrow when he departed, he took out two pence, and gave them to the host, and said unto him, Take care of him; and whatsoever thou spendest more, when I come again, I will repay thee.
10:36  Which now of these three, thinkest thou, was neighbour unto him that fell among the thieves?
10:37  And he said, He that shewed mercy on him. Then said Jesus unto him, Go, and do thou likewise.
10:38  Now it came to pass, as they went, that he entered into a certain village: and a certain woman named Martha received him into her house.
10:39  And she had a sister called Mary, which also sat at Jesus' feet, and heard his word.
10:40  But Martha was cumbered about much serving, and came to him, and said, Lord, dost thou not care that my sister hath left me to serve alone? bid her therefore that she help me.
10:41  And Jesus answered and said unto her, Martha, Martha, thou art careful and troubled about many things:
10:42  But one thing is needful: and Mary hath chosen that good part, which shall not be taken away from her.
11:1  När han en gång uppehöll sig på ett ställe för att bedja och hade slutat sin bön, sade en av hans lärjungar till honom: »Herre, lär oss att bedja, såsom ock Johannes lärde sina lärjungar.»
11:2  Då sade han till dem: »När I bedjen, skolen I säga så: 'Fader, helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike;
11:3  vårt dagliga bröd giv oss var dag;
11:4  och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåta var och en som är oss något skyldig; och inled oss icke i frestelse.'»
11:5  Ytterligare sade han till dem: »Om någon av eder har en vän och mitt i natten kommer till denne och säger till honom: 'Käre vän, låna mig tre bröd;
11:6  ty en av mina vänner har kommit resande till mig, och jag har intet att sätta fram åt honom'
11:7  så svarar kanske den andre inifrån huset och säger: 'Gör mig icke omak; dörren är redan stängd, och både jag och mina barn hava gått till sängs; jag kan icke stå upp och göra dig något.'
11:8  Men jag säger eder: Om han än icke, av det skälet att han är hans vän, vill stå upp och giva honom något, så kommer han likväl, därför att den andre är så påträngande, att stå upp och giva honom så mycket han behöver
11:9  Likaså säger jag till eder: Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda upplåtet.
11:10  Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar skall varda upplåtet.
11:11  Finnes bland eder någon fader, som när hans son beder honom om en fisk, i stallet för en fisk räcker honom en orm,
11:12  eller som räcker honom en skorpion, när han beder om ett ägg?
11:13  Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då den himmelske Fadern giva helig ande åt dem som bedja honom!»
11:14  Och han drev ut en ond ande som var dövstum. Och när den onde anden hade blivit utdriven, talade den dövstumme; och folket förundrade sig.
11:15  Men några av dem sade: »Det är med Beelsebul, de onda andarnas furste, som han driver ut de onda andarna.»
11:16  Och några andra ville sätta honom på prov och begärde av honom ett tecken från himmelen.
11:17  Men han förstod deras tankar och sade till dem: »Vart rike som har kommit i strid med sig självt bliver förött, så att hus faller på hus.
11:18  Om nu Satan har kommit i strid med sig själv, huru kan då hans rike hava bestånd? I sägen ju att det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna.
11:19  Men om det är med Beelsebul som jag driver ut de onda andarna, med vem driva då edra egna anhängare ut dem? De skola alltså vara edra domare.
11:20  Om det åter är med Guds finger som jag driver ut de onda andarna, så har ju Guds rike kommit till eder. --
11:21  När en stark man, fullt väpnad, bevakar sin gård, då äro hans ägodelar fredade.
11:22  Men om någon som är starkare än han angriper honom och övervinner honom, så tager denne ifrån honom alla vapnen, som han förtröstade på, och skiftar ut bytet efter honom.
11:23  Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar.
11:24  När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han omkring i ökentrakter och söker efter ro. Men då han icke finner någon, säger han: 'Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag gick ut ifrån.'
11:25  Och när han kommer dit och finner det fejat och prytt,
11:26  då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro värre än han själv, och de gå ditin och bo där; och så bliver för den människan det sista värre än det första.»
11:27  När han sade detta, hov en kvinna in folkhopen upp sin röst och ropade till honom: »Saligt är det moderssköte som har burit dig, och de bröst som du har diat.»
11:28  Men han svarade: »Ja, saliga är de som höra Guds ord och gömma det.»
11:29  Men när folket strömmade till tog han till orda och sade: »Detta släkte är ett ont släkte Det begär ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än Jonas' tecken.
11:30  Ty såsom Jonas blev ett tecken för nineviterna, så skall ock Människosonen vara ett tecken för detta släkte.
11:31  Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda fram tillsammans med detta släktes män och bliva dem till dom. Ty hon kom från jordens ända för att höra Salomos visdom; och se, har är vad som är mer än Salomo.
11:32  Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas' predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas.
11:33  Ingen tänder ett ljus och sätter det på en undangömd plats eller under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, för att de som komma in skola se skenet.
11:34  Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt, då har ock hela din kropp ljus; men när det är fördärvat, då är ock din kropp höljd i mörker.
11:35  Se därför till, att ljuset som du har i dig icke är mörker.
11:36  Om så hela din kropp får ljus och icke har någon del höljd i mörker, då har den ljus i sin helhet, såsom när en lykta lyser dig med sitt klara sken.»
11:37  Under det att han så talade, inbjöd en farisé honom till måltid hos sig; och han gick ditin och tog plats vid bordet.
11:38  Men när fariséen såg att han icke tvådde sig före måltiden, förundrade han sig.
11:39  Då sade Herren till honom: »I fariséer, I gören nu det yttre av bägaren och fatet rent, medan edert inre är fullt av rofferi och ondska.
11:40  I dårar, har icke han som har gjort det yttre också gjort det inre?
11:41  Given fastmer såsom allmosa vad inuti kärlet är; först då bliver allt hos eder rent.
11:42  Men ve eder, I fariséer, som given tionde av mynta och ruta och alla slags kryddväxter, men icke akten på rätten och på kärleken till Gud! Vet ena borden I göra, men icke underlåta det andra.
11:43  Ve eder, I fariséer, som gärna viljen sitta främst i synagogorna och gärna viljen bliva hälsade på torgen!
11:44  Ve eder, I som ären lika gravar som ingen kan märka, och över vilka människorna gå fram utan att veta det!»
11:45  Då tog en av de lagkloke till orda och sade till honom: »Mästare, när du så talar, skymfar du också oss.»
11:46  Han svarade: »Ja, ve ock eder, I lagkloke, som på människorna läggen bördor, svåra att bära, men själva icke viljen med ett enda finger röra vid de bördorna!
11:47  Ve eder, I som byggen upp profeternas gravar, deras som edra fäder dräpte!
11:48  Så bären I då vittnesbörd om edra fäders gärningar och gillen dem; ty om de dräpte profeterna, så byggen I upp deras gravar.
11:49  Därför har ock Guds vishet sagt: 'Jag skall sända till dem profeter och apostlar, och somliga av dem skola de dräpa, och andra skola de förfölja.
11:50  Och så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, allt det som är utgjutet från världens begynnelse,
11:51  ända ifrån Abels blod intill Sakarias' blod, hans som förgjordes mellan altaret och templet.' Ja, jag säger eder: Det skall utkrävas av detta släkte.
11:52  Ve eder, I lagkloke, som haven tagit bort nyckeln till kunskapen! Själva haven I icke kommit ditin och för dem som ville komma dit haven I lagt hinder.»
11:53  När han inför allt folket sade detta till dem, blevo fariséerna och de lagkloke mycket förbittrade och gåvo sig i strid med honom om många stycken;
11:54  de sökte nämligen efter tillfälle att kunna anklaga honom.
11:1  And it came to pass, that, as he was praying in a certain place, when he ceased, one of his disciples said unto him, Lord, teach us to pray, as John also taught his disciples.
11:2  And he said unto them, When ye pray, say, Our Father which art in heaven, Hallowed be thy name. Thy kingdom come. Thy will be done, as in heaven, so in earth.
11:3  Give us day by day our daily bread.
11:4  And forgive us our sins; for we also forgive every one that is indebted to us. And lead us not into temptation; but deliver us from evil.
11:5  And he said unto them, Which of you shall have a friend, and shall go unto him at midnight, and say unto him, Friend, lend me three loaves;
11:6  For a friend of mine in his journey is come to me, and I have nothing to set before him?
11:7  And he from within shall answer and say, Trouble me not: the door is now shut, and my children are with me in bed; I cannot rise and give thee.
11:8  I say unto you, Though he will not rise and give him, because he is his friend, yet because of his importunity he will rise and give him as many as he needeth.

11:9  And I say unto you, Ask, and it shall be given you; seek, and ye shall find; knock, and it shall be opened unto you.
11:10  For every one that asketh receiveth; and he that seeketh findeth; and to him that knocketh it shall be opened.

11:11  If a son shall ask bread of any of you that is a father, will he give him a stone? or if he ask a fish, will he for a fish give him a serpent?
11:12  Or if he shall ask an egg, will he offer him a scorpion?

11:13  If ye then, being evil, know how to give good gifts unto your children: how much more shall your heavenly Father give the Holy Spirit to them that ask him?
11:14  And he was casting out a devil, and it was dumb. And it came to pass, when the devil was gone out, the dumb spake; and the people wondered.
11:15  But some of them said, He casteth out devils through Beelzebub the chief of the devils.
11:16  And others, tempting him, sought of him a sign from heaven.
11:17  But he, knowing their thoughts, said unto them, Every kingdom divided against itself is brought to desolation; and a house divided against a house falleth.
11:18  If Satan also be divided against himself, how shall his kingdom stand? because ye say that I cast out devils through Beelzebub.
11:19  And if I by Beelzebub cast out devils, by whom do your sons cast them out? therefore shall they be your judges.
11:20  But if I with the finger of God cast out devils, no doubt the kingdom of God is come upon you.
11:21  When a strong man armed keepeth his palace, his goods are in peace:
11:22  But when a stronger than he shall come upon him, and overcome him, he taketh from him all his armour wherein he trusted, and divideth his spoils.
11:23  He that is not with me is against me: and he that gathereth not with me scattereth.
11:24  When the unclean spirit is gone out of a man, he walketh through dry places, seeking rest; and finding none, he saith, I will return unto my house whence I came out.
11:25  And when he cometh, he findeth it swept and garnished.
11:26  Then goeth he, and taketh to him seven other spirits more wicked than himself; and they enter in, and dwell there: and the last state of that man is worse than the first.
11:27  And it came to pass, as he spake these things, a certain woman of the company lifted up her voice, and said unto him, Blessed is the womb that bare thee, and the paps which thou hast sucked.
11:28  But he said, Yea rather, blessed are they that hear the word of God, and keep it.
11:29  And when the people were gathered thick together, he began to say, This is an evil generation: they seek a sign; and there shall no sign be given it, but the sign of Jonas the prophet.
11:30  For as Jonas was a sign unto the Ninevites, so shall also the Son of man be to this generation.
11:31  The queen of the south shall rise up in the judgment with the men of this generation, and condemn them: for she came from the utmost parts of the earth to hear the wisdom of Solomon; and, behold, a greater than Solomon is here.
11:32  The men of Nineve shall rise up in the judgment with this generation, and shall condemn it: for they repented at the preaching of Jonas; and, behold, a greater than Jonas is here.
11:33  No man, when he hath lighted a candle, putteth it in a secret place, neither under a bushel, but on a candlestick, that they which come in may see the light.
11:34  The light of the body is the eye: therefore when thine eye is single, thy whole body also is full of light; but when thine eye is evil, thy body also is full of darkness.
11:35  Take heed therefore that the light which is in thee be not darkness.
11:36  If thy whole body therefore be full of light, having no part dark, the whole shall be full of light, as when the bright shining of a candle doth give thee light.
11:37  And as he spake, a certain Pharisee besought him to dine with him: and he went in, and sat down to meat.
11:38  And when the Pharisee saw it, he marvelled that he had not first washed before dinner.
11:39  And the Lord said unto him, Now do ye Pharisees make clean the outside of the cup and the platter; but your inward part is full of ravening and wickedness.
11:40  Ye fools, did not he that made that which is without make that which is within also?
11:41  But rather give alms of such things as ye have; and, behold, all things are clean unto you.
11:42  But woe unto you, Pharisees! for ye tithe mint and rue and all manner of herbs, and pass over judgment and the love of God: these ought ye to have done, and not to leave the other undone.
11:43  Woe unto you, Pharisees! for ye love the uppermost seats in the synagogues, and greetings in the markets.
11:44  Woe unto you, scribes and Pharisees, hypocrites! for ye are as graves which appear not, and the men that walk over them are not aware of them.
11:45  Then answered one of the lawyers, and said unto him, Master, thus saying thou reproachest us also.
11:46  And he said, Woe unto you also, ye lawyers! for ye lade men with burdens grievous to be borne, and ye yourselves touch not the burdens with one of your fingers.
11:47  Woe unto you! for ye build the sepulchres of the prophets, and your fathers killed them.
11:48  Truly ye bear witness that ye allow the deeds of your fathers: for they indeed killed them, and ye build their sepulchres.
11:49  Therefore also said the wisdom of God, I will send them prophets and apostles, and some of them they shall slay and persecute:
11:50  That the blood of all the prophets, which was shed from the foundation of the world, may be required of this generation;
11:51  From the blood of Abel unto the blood of Zacharias which perished between the altar and the temple: verily I say unto you, It shall be required of this generation.
11:52  Woe unto you, lawyers! for ye have taken away the key of knowledge: ye entered not in yourselves, and them that were entering in ye hindered.
11:53  And as he said these things unto them, the scribes and the Pharisees began to urge him vehemently, and to provoke him to speak of many things:
11:54  Laying wait for him, and seeking to catch something out of his mouth, that they might accuse him.
12:1  Då nu otaligt mycket folk var församlat omkring honom, så att de trampade på varandra, tog han till orda och sade, närmast till sina lärjungar: »Tagen eder till vara för fariséernas surdeg, det är för skrymteri.

12:2  Intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet är fördolt, som icke skall bliva känt.
12:3  Därför skall allt vad I haven sagt i mörkret bliva hört i ljuset, och vad I haven viskat i någons öra i kammaren, det skall bliva utropat på taken.
12:4  Men jag säger eder, mina vänner: Frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men sedan icke hava makt att göra något mer.
12:5  Jag vill lära eder vem I skolen frukta: frukten honom som har makt att, sedan han har dräpt, också kasta i Gehenna. Ja, jag säger eder: Honom skolen I frukta. --
12:6  Säljas icke fem sparvar för två skärvar? Och icke en av dem är förgäten hos Gud.
12:7  Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade. Frukten icke; I ären mer värda än många sparvar.

12:8  Och jag säger eder: Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock Människosonen kännas vid inför Guds änglar.
12:9  Men den som förnekar mig inför människorna, han skall ock bliva förnekad inför Guds änglar.
12:10  Och om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva honom förlåtet; men den som hädar den helige Ande, honom skall det icke bliva förlåtet.
12:11  Men när man drager eder fram inför synagogor och överheter och myndigheter, så gören eder icke bekymmer för huru eller varmed I skolen försvara eder, eller vad I skolen säga;
12:12  ty den helige Ande skall i samma stund lära eder vad I skolen säga.»
12:13  Och en man i folkhopen sade till honom: »Mästare, säg till min broder att han skiftar arvet med mig.»
12:14  Men han svarade honom: »Min vän, vem har satt mig till domare eller skiftesman över eder?»
12:15  Därefter sade han till dem: »Sen till, att I tagen eder till vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke därpå att hon har överflöd på ägodelar.»
12:16  Och han framställde för dem en liknelse; han sade: »Det var en rik man vilkens åkrar buro ymniga skördar.
12:17  Och han tänkte vid sig själv och sade: 'Vad skall jag göra? Jag har ju icke rum nog för att inbärga min skörd.'
12:18  Därefter sade han: 'Så vill jag göra: jag vill riva ned mina lador och bygga upp större, och i dem skall jag samla in all min gröda och allt mitt goda.
12:19  Sedan vill jag säga till min själ: Kära själ, du har mycket gott för varat för många år; giv dig nu ro, ät, drick och var glad.
12:20  Men Gud sade till honom: 'Du dåre, i denna natt skall din själ utkrävas av dig; vem skall då få vad du har samlat i förråd?' --
12:21  Så går det den som samlar skatter åt sig själv, men icke är rik inför Gud.»
12:22  Och han sade till sina lärjungar: »Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med.
12:23  Livet är ju mer än maten, och kroppen mer än kläderna.
12:24  Given akt på korparna: de så icke, ej heller skörda de, och de hava varken visthus eller lada; och likväl föder Gud dem. Huru mycket mer ären icke I än fåglarna!
12:25  Vilken av eder kan med allt sitt bekymmer lägga en aln till sin livslängd?
12:26  Förmån I nu icke ens det som minst är, varför gören I eder då bekymmer för det övriga?
12:27  Given akt på liljorna, huru de varken spinna eller väva; och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem.
12:28  Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, huru mycket mer skall han då icke kläda eder, I klentrogne!
12:29  Söken därför icke heller I efter vad I skolen äta, eller vad I skolen dricka, och begären icke vad som är för högt.
12:30  Efter allt detta söka ju hedningarna i världen, och eder Fader vet att I behöven detta.
12:31  Nej, söken efter hans rike, så skall också detta andra tillfalla eder.
12:32  Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att giva eder riket.
12:33  Säljen vad I ägen och given allmosor; skaffen eder penningpungar som icke nötas ut, en outtömlig skatt i himmelen, dit ingen tjuv når, och där man icke fördärvar.
12:34  Ty där eder skatt är, där komma ock edra hjärtan att vara.
12:35  Haven edra länder omgjordade och edra lampor brinnande.
12:36  Och varen I lika tjänare som vänta på att deras herre skall bryta upp från bröllopet, för att strax kunna öppna för honom, när han kommer och klappar.
12:37  Saliga äro de tjänare som deras herre finner vakande, när han kommer. Sannerligen säger jag eder: Han skall fästa upp sin klädnad och låta dem taga plats vid bordet och själv gå fram och betjäna dem.
12:38  Och vare sig han kommer under den andra nattväkten eller under den tredje och finner dem så göra -- saliga äro de då.
12:39  Men det förstån I väl, att om husbonden visste vilken stund tjuven skulle komma, så tillstadde han icke att någon bröt sig in i hans hus.
12:40  Så varen ock I redo ty i en stund då I icke vänten det skall Människosonen komma.»
12:41  Då sade Petrus: »Herre, är det om oss som du talar i denna liknelse, eller är det om alla?»
12:42  Herren svarade: »Finnes någon trogen och förståndig förvaltare, som av sin herre kan sättas över hans husfolk, för att i rätt tid giva dem deras bestämda kost --
12:43  salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner honom göra så.
12:44  Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad han äger.
12:45  Men om så är, att tjänaren säger i sitt hjärta: 'Min herre kommer icke så snart', och han begynner att slå de andra tjänarna och tjänarinnorna och att äta och dricka så att han bliver drucken,
12:46  då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar det, och i en stund då han icke tänker sig det, och han skall låta hugga honom i stycken och låta honom få sin del med de otrogna. --
12:47  Och den tjänare som hade fått veta sin herres vilja, men icke redde till eller gjorde efter hans vilja, han skall bliva straffad med många slag.
12:48  Men den som, utan att hava fått veta hans vilja, gjorde vad som val slag värt, han skall bliva straffad med allenast få slag. Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket varda utkrävt och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall man fordra dess mera.
12:49  Jag har kommit för att tända en eld på jorden; och huru gärna ville jag icke att den redan brunne!
12:50  Men jag måste genomgå ett dop; och huru ängslas jag icke, till dess att det är fullbordat!
12:51  Menen I att jag har kommit för att skaffa frid på jorden? Nej, säger jag eder, fastmer söndring.
12:52  Ty om fem finnas i samma hus, skola de härefter vara söndrade från varandra, så att tre stå mot två Och två mot tre:
12:53  fadern mot sin son och sonen mot sin fader, modern mot sin dotter och dottern mot sin moder, svärmodern mot sin sonhustru och sonhustrun mot sin svärmoder.
12:54  Han hade också till folket: »När I sen ett moln stiga upp i väster, sägen I strax: 'Nu kommer regn'; och det sker så.
12:55  Och när I sen sunnanvind blåsa, sägen I: 'Nu kommer stark hetta'; och detta sker.
12:56  I skrymtare, jordens och himmelens utseende förstån I att tyda; huru kommer det då till, att I icke kunnen tyda denna tiden?
12:57  Varför låten I icke edert eget inre döma om vad rätt är?
12:58  När du går till en överhetsperson med din motpart, så gör dig under vägen all möda att bliva förlikt med denne, så att han icke drager dig fram inför domaren; då händer att domaren överlämnar dig åt rättstjänaren, och att rättstjänaren kastar dig i fängelse.
12:59  Jag säger dig: Du skall icke slippa ut därifrån, förrän du har betalt ända till den yttersta skärven.»
 12:1  In the mean time, when there were gathered together an innumerable multitude of people, insomuch that they trode one upon another, he began to say unto his disciples first of all, Beware ye of the leaven of the Pharisees, which is hypocrisy.
12:2  For there is nothing covered, that shall not be revealed; neither hid, that shall not be known.
12:3  Therefore whatsoever ye have spoken in darkness shall be heard in the light; and that which ye have spoken in the ear in closets shall be proclaimed upon the housetops.
12:4  And I say unto you my friends, Be not afraid of them that kill the body, and after that have no more that they can do.
12:5  But I will forewarn you whom ye shall fear: Fear him, which after he hath killed hath power to cast into hell; yea, I say unto you, Fear him.
12:6  Are not five sparrows sold for two farthings, and not one of them is forgotten before God?
12:7  But even the very hairs of your head are all numbered. Fear not therefore: ye are of more value than many sparrows.
12:8  Also I say unto you, Whosoever shall confess me before men, him shall the Son of man also confess before the angels of God:
12:9  But he that denieth me before men shall be denied before the angels of God.
12:10  And whosoever shall speak a word against the Son of man, it shall be forgiven him: but unto him that blasphemeth against the Holy Ghost it shall not be forgiven.
12:11  And when they bring you unto the synagogues, and unto magistrates, and powers, take ye no thought how or what thing ye shall answer, or what ye shall say:
12:12  For the Holy Ghost shall teach you in the same hour what ye ought to say.
12:13  And one of the company said unto him, Master, speak to my brother, that he divide the inheritance with me.
12:14  And he said unto him, Man, who made me a judge or a divider over you?
12:15  And he said unto them, Take heed, and beware of covetousness: for a man's life consisteth not in the abundance of the things which he possesseth.
12:16  And he spake a parable unto them, saying, The ground of a certain rich man brought forth plentifully:
12:17  And he thought within himself, saying, What shall I do, because I have no room where to bestow my fruits?
12:18  And he said, This will I do: I will pull down my barns, and build greater; and there will I bestow all my fruits and my goods.
12:19  And I will say to my soul, Soul, thou hast much goods laid up for many years; take thine ease, eat, drink, and be merry.
12:20  But God said unto him, Thou fool, this night thy soul shall be required of thee: then whose shall those things be, which thou hast provided?
12:21  So is he that layeth up treasure for himself, and is not rich toward God.
12:22  And he said unto his disciples, Therefore I say unto you, Take no thought for your life, what ye shall eat; neither for the body, what ye shall put on.
12:23  The life is more than meat, and the body is more than raiment.
12:24  Consider the ravens: for they neither sow nor reap; which neither have storehouse nor barn; and God feedeth them: how much more are ye better than the fowls?
12:25  And which of you with taking thought can add to his stature one cubit?
12:26  If ye then be not able to do that thing which is least, why take ye thought for the rest?
12:27  Consider the lilies how they grow: they toil not, they spin not; and yet I say unto you, that Solomon in all his glory was not arrayed like one of these.
12:28  If then God so clothe the grass, which is to day in the field, and to morrow is cast into the oven; how much more will he clothe you, O ye of little faith?
12:29  And seek not ye what ye shall eat, or what ye shall drink, neither be ye of doubtful mind.
12:30  For all these things do the nations of the world seek after: and your Father knoweth that ye have need of these things.
12:31  But rather seek ye the kingdom of God; and all these things shall be added unto you.
12:32  Fear not, little flock; for it is your Father's good pleasure to give you the kingdom.
12:33  Sell that ye have, and give alms; provide yourselves bags which wax not old, a treasure in the heavens that faileth not, where no thief approacheth, neither moth corrupteth.
12:34  For where your treasure is, there will your heart be also.
12:35  Let your loins be girded about, and your lights burning;
12:36  And ye yourselves like unto men that wait for their lord, when he will return from the wedding; that when he cometh and knocketh, they may open unto him immediately.
12:37  Blessed are those servants, whom the lord when he cometh shall find watching: verily I say unto you, that he shall gird himself, and make them to sit down to meat, and will come forth and serve them.
12:38  And if he shall come in the second watch, or come in the third watch, and find them so, blessed are those servants.
12:39  And this know, that if the goodman of the house had known what hour the thief would come, he would have watched, and not have suffered his house to be broken through.
12:40  Be ye therefore ready also: for the Son of man cometh at an hour when ye think not.
12:41  Then Peter said unto him, Lord, speakest thou this parable unto us, or even to all?
12:42  And the Lord said, Who then is that faithful and wise steward, whom his lord shall make ruler over his household, to give them their portion of meat in due season?
12:43  Blessed is that servant, whom his lord when he cometh shall find so doing.
12:44  Of a truth I say unto you, that he will make him ruler over all that he hath.
12:45  But and if that servant say in his heart, My lord delayeth his coming; and shall begin to beat the menservants and maidens, and to eat and drink, and to be drunken;
12:46  The lord of that servant will come in a day when he looketh not for him, and at an hour when he is not aware, and will cut him in sunder, and will appoint him his portion with the unbelievers.
12:47  And that servant, which knew his lord's will, and prepared not himself, neither did according to his will, shall be beaten with many stripes.
12:48  But he that knew not, and did commit things worthy of stripes, shall be beaten with few stripes. For unto whomsoever much is given, of him shall be much required: and to whom men have committed much, of him they will ask the more.
12:49  I am come to send fire on the earth; and what will I, if it be already kindled?
12:50  But I have a baptism to be baptized with; and how am I straitened till it be accomplished!
12:51  Suppose ye that I am come to give peace on earth? I tell you, Nay; but rather division:
12:52  For from henceforth there shall be five in one house divided, three against two, and two against three.
12:53  The father shall be divided against the son, and the son against the father; the mother against the daughter, and the daughter against the mother; the mother in law against her daughter in law, and the daughter in law against her mother in law.
12:54  And he said also to the people, When ye see a cloud rise out of the west, straightway ye say, There cometh a shower; and so it is.
12:55  And when ye see the south wind blow, ye say, There will be heat; and it cometh to pass.
12:56  Ye hypocrites, ye can discern the face of the sky and of the earth; but how is it that ye do not discern this time?
12:57  Yea, and why even of yourselves judge ye not what is right?
12:58  When thou goest with thine adversary to the magistrate, as thou art in the way, give diligence that thou mayest be delivered from him; lest he hale thee to the judge, and the judge deliver thee to the officer, and the officer cast thee into prison.
12:59  I tell thee, thou shalt not depart thence, till thou hast paid the very last mite.
13:1  Vid samma tid kommo några och berättade för honom om de galiléer vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer.
13:2  Då svarade han och sade till dem: »Menen I att dessa galiléer voro större syndare än alla andra galiléer, eftersom de fingo lida sådant?
13:3  Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla sammalunda förgås.
13:4  Eller de aderton som dödades, när tornet i Siloam föll på dem, menen I att de voro mer brottsliga än alla andra människor som bo i Jerusalem?
13:5  Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla sammalunda förgås.»
13:6  Och han framställde denna liknelse: »En man hade ett fikonträd planterat i sin vingård; och han kom och sökte frukt därpå, men fann ingen.
13:7  Då sade han till vingårdsmannen: 'Se, nu i tre år har jag kommit och sökt frukt på detta fikonträd, utan att finna någon. Hugg bort det. Varför skall det därjämte få utsuga jorden?'
13:8  Men vingårdsmannen svarade och sade till honom: 'Herre, låt det stå kvar också detta år, för att jag under tiden må gräva omkring det och göda det;
13:9  kanhända skall det så till nästa å bära frukt. Varom icke, så må du då hugga bort det.'»
13:10  När han en gång på sabbaten undervisade i en synagoga,
13:11  var där en kvinna som i aderton år hade varit besatt av en sjukdomsande, och hon var så hopkrumpen, att hon alls icke kunde räta upp sin kropp.
13:12  Då nu Jesus fick se henne, kallade han henne till sig och sade till henne »Kvinna, du är fri ifrån din sjuk dom»,
13:13  och han lade därvid händerna på henne. Och strax rätade hon upp sig och prisade Gud.
13:14  Men det förtröt synagogföreståndaren att Jesus på sabbaten botade sjuka; och han tog till orda och sade till folket: »Sex dagar finnas, på vilka man bör arbeta. På dem mån I alltså komma och låta bota eder, men icke på sabbatsdagen.
13:15  Då svarade Herren honom och sade: »I skrymtare, löser icke var och en av eder på sabbaten sin oxe eller åsna från krubban och leder den bort för att vattna den?
13:16  Och denna kvinna, en Abrahams dotter, som Satan har hållit bunden nu i aderton år, skulle då icke hon på sabbatsdagen få lösas från sin boja?»
13:17  När han sade detta, blygdes alla hans motståndare; och allt folket gladde sig över alla de härliga gärningar som gjordes av honom.
13:18  Så sade han då: »Vad är Guds rike likt, ja, vad skall jag likna det vid?
13:19  Det är likt ett senapskorn som en man tager och lägger ned i sin trädgård, och det växer och bliver ett träd, och himmelens fåglar bygga sina nästen på dess grenar.»
13:20  Ytterligare sade han: »Vad skall jag likna Guds rike vid?
13:21  Det är likt en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre skäppor mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.»
13:
13:22  Och han vandrade från stad till stad och från by till by och undervisade folket, under det att han fortsatte sin färd till Jerusalem.
13:23  Och någon frågade honom: »Herre, är det allenast få som bliva frälsta?» Då svarade han dem:
13:24  »Kämpen för att komma in genom den trånga dörren; ty många, säger jag eder, skola försöka att komma in och skola dock icke förmå det.
13:25  Om husbonden har stått upp och tillslutit dörren, och I sedan kommen och ställen eder därutanför och klappen på dörren och sägen: 'Herre, låt upp för oss', så skall han svara och säga
13:till eder: 'Jag vet icke varifrån I ären '
13:26  Och I skolen då säga: 'Vi hava ju ätit och druckit med dig, och du har undervisat på våra gator.'
13:27  Men han skall svara: 'Jag säger eder: Jag vet icke varifrån I ären; gån bort ifrån mig, alla I ogärningsmän.'
13:28  Där skall då bliva gråt och tandagnisslan, när I fån se Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike, men finnen eder själva utkastade.
13:29  Ja, människor skola komma från öster och väster, från norr och söder och bliva bordsgäster i Guds rike.
13:30  Och se, då skola somliga som äro de sista bliva de första, och somliga som äro de första bliva de sista.
13:31  I samma stund kommo några fariséer fram och sade till honom: »Begiv dig åstad bort härifrån; ty Herodes vill dräpa dig.»
13:32  Då svarade han dem: »Gån och sägen den räven, att jag i dag och i morgon driver ut onda andar och botar sjuka, och att jag först på tredje dagen är färdig.
13:33  Men jag måste vandra i dag och i morgon och i övermorgon, ty det är icke i sin ordning att en profet förgöres annorstädes än i Jerusalem. --
13:34  Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men haven icke velat.
13:35  Se, edert hus skall komma att stå övergivet. Men jag säger eder: I skolen icke se mig, förrän den tid kommen, då I sägen: 'Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn.'
 13:1  There were present at that season some that told him of the Galilaeans, whose blood Pilate had mingled with their sacrifices.
13:2  And Jesus answering said unto them, Suppose ye that these Galilaeans were sinners above all the Galilaeans, because they suffered such things?
13:3  I tell you, Nay: but, except ye repent, ye shall all likewise perish.
13:4  Or those eighteen, upon whom the tower in Siloam fell, and slew them, think ye that they were sinners above all men that dwelt in Jerusalem?
13:5  I tell you, Nay: but, except ye repent, ye shall all likewise perish.
13:6  He spake also this parable; A certain man had a fig tree planted in his vineyard; and he came and sought fruit thereon, and found none.
13:7  Then said he unto the dresser of his vineyard, Behold, these three years I come seeking fruit on this fig tree, and find none: cut it down; why cumbereth it the ground?

13:8  And he answering said unto him, Lord, let it alone this year also, till I shall dig about it, and dung it:

13:9  And if it bear fruit, well: and if not, then after that thou shalt cut it down.
13:10  And he was teaching in one of the synagogues on the sabbath.
13:11  And, behold, there was a woman which had a spirit of infirmity eighteen years, and was bowed together, and could in no wise lift up herself.
13:12  And when Jesus saw her, he called her to him, and said unto her, Woman, thou art loosed from thine infirmity.
13:13  And he laid his hands on her: and immediately she was made straight, and glorified God.
13:14  And the ruler of the synagogue answered with indignation, because that Jesus had healed on the sabbath day, and said unto the people, There are six days in which men ought to work: in them therefore come and be healed, and not on the sabbath day.
13:15  The Lord then answered him, and said, Thou hypocrite, doth not each one of you on the sabbath loose his ox or his ass from the stall, and lead him away to watering?
13:16  And ought not this woman, being a daughter of Abraham, whom Satan hath bound, lo, these eighteen years, be loosed from this bond on the sabbath day?
13:17  And when he had said these things, all his adversaries were ashamed: and all the people rejoiced for all the glorious things that were done by him.
13:18  Then said he, Unto what is the kingdom of God like? and whereunto shall I resemble it?
13:19  It is like a grain of mustard seed, which a man took, and cast into his garden; and it grew, and waxed a great tree; and the fowls of the air lodged in the branches of it.
13:20  And again he said, Whereunto shall I liken the kingdom of God?
13:21  It is like leaven, which a woman took and hid in three measures of meal, till the whole was leavened.
13:22  And he went through the cities and villages, teaching, and journeying toward Jerusalem.
13:23  Then said one unto him, Lord, are there few that be saved? And he said unto them,
13:24  Strive to enter in at the strait gate: for many, I say unto you, will seek to enter in, and shall not be able.
13:25  When once the master of the house is risen up, and hath shut to the door, and ye begin to stand without, and to knock at the door, saying, Lord, Lord, open unto us; and he shall answer and say unto you, I know you not whence ye are:
13:26  Then shall ye begin to say, We have eaten and drunk in thy presence, and thou hast taught in our streets.
13:27  But he shall say, I tell you, I know you not whence ye are; depart from me, all ye workers of iniquity.
13:28  There shall be weeping and gnashing of teeth, when ye shall see Abraham, and Isaac, and Jacob, and all the prophets, in the kingdom of God, and you yourselves thrust out.
13:29  And they shall come from the east, and from the west, and from the north, and from the south, and shall sit down in the kingdom of God.
13:30  And, behold, there are last which shall be first, and there are first which shall be last.
13:31  The same day there came certain of the Pharisees, saying unto him, Get thee out, and depart hence: for Herod will kill thee.
13:32  And he said unto them, Go ye, and tell that fox, Behold, I cast out devils, and I do cures to day and to morrow, and the third day I shall be perfected.
13:33  Nevertheless I must walk to day, and to morrow, and the day following: for it cannot be that a prophet perish out of Jerusalem.
13:34  O Jerusalem, Jerusalem, which killest the prophets, and stonest them that are sent unto thee; how often would I have gathered thy children together, as a hen doth gather her brood under her wings, and ye would not!
13:35  Behold, your house is left unto you desolate: and verily I say unto you, Ye shall not see me, until the time come when ye shall say, Blessed is he that cometh in the name of the Lord.
14:1  När han på en sabbat hade kommit in till en av de förnämligaste fariséerna för att intaga en måltid, hände sig, medan man där vaktade på honom,
14:2  att en vattusiktig man kom dit och stod framför honom.
14:3  Då tog Jesus till orda och sade till de lagkloke och fariséerna: »Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten, eller är det icke lovligt?»
14:4  Men de tego. Då tog han mannen vid handen och gjorde honom frisk och lät honom gå.
14:5  Sedan sade han till dem: »Om någon av eder har en åsna eller en oxe som faller i en brunn, går han icke då strax och drager upp den, jämväl på sabbatsdagen?»
14:6  Och de förmådde icke svara något härpå.
14:7  Då han nu märkte huru gästerna utvalde åt sig de främsta platserna, framställde han för dem en liknelse; han sade till dem:
14:8  »När du av någon har blivit bjuden till bröllop, så tag icke den främsta platsen vid bordet. Ty kanhända finnes bland gästerna någon som är mer ansedd än du,
14:9  och då kommer till äventyrs den som har bjudit både dig och honom och säger till dig: 'Giv plats åt denne'; och så måste du med skam intaga den nedersta platsen.
14:10  Nej, när du har blivit bjuden, så gå och tag den nedersta platsen vid bordet. Ty det kan då hända att den som har bjudit dig säger till dig, när han kommer: 'Min vän, stig högre upp.' Då vederfares dig heder inför alla de andra bordsgästerna.
14:11  Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.»
14:12  Han sade ock till den som hade bjudit honom: »När du gör ett gästabud, på middagen eller på aftonen, så inbjud icke dina vänner eller dina bröder eller dina fränder, ej heller rika grannar, så att de bjuda dig igen och du därigenom får vedergällning.
14:13  Nej, när du gör gästabud, så bjud fattiga, krymplingar, halta, blinda.
14:14  Salig är du då; ty eftersom de icke förmå vedergälla dig, skall du få din vedergällning vid de rättfärdigas uppståndelse.»
14:15  Då nu en av de andra vid bordet hörde detta, sade denne till honom: »Salig är den som får bliva bordsgäst i Guds rike!»
14:16  Då sade han till honom: »En man tillredde ett stort gästabud och bjöd många.
14:17  Och när gästabudet skulle hållas, sände han ut sin tjänare och lät säga till dem som voro bjudna: 'Kommen, ty nu är allt redo.'
14:18  Men de begynte alla strax ursäkta sig. Den förste sade till honom: 'Jag har köpt ett jordagods, och jag måste gå ut och bese det. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.'
14:19  En annan sade: 'Jag har köpt fem par oxar, och jag skall nu gå åstad och försöka dem. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.'
14:20  Åter en annan sade: 'Jag har tagit mig hustru, och därför kan jag icke komma.'
14:21  Och tjänaren kom igen och omtalade detta för sin herre. Då blev husbonden vred och sade till sin tjänare: 'Gå strax ut på gator och gränder i staden, och för hitin fattiga och krymplingar och blinda och halta '
14:22  Sedan sade tjänaren: 'Herre, vad du befallde har blivit gjort, men har är ännu rum.'
14:23  Då sade herren till tjänaren: 'Gå ut på vägar och stigar, och nödga människorna att komma hitin, så att mitt hus bliver fullt.
14:24  Ty jag säger eder att ingen av de män som voro bjudna skall smaka sin måltid.'»
14:25  Och mycket folk gick med honom; och han vände sig om och sade till dem:
14:26  »Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge
14:27  Den som icke bär sitt kors och efterföljer mig, han kan icke vara min lärjunge.
14:28  Ty om någon bland eder vill bygga ett torn, sätter han sig icke då först ned och beräknar kostnaden och mer till, om han äger vad som behöves för att bygga det färdigt?
14:29  Eljest, om han lade grunden, men icke förmådde fullborda verket skulle ju alla som finge se det begynna att begabba honom
14:30  och säga: 'Den mannen begynte bygga, men förmådde icke fullborda sitt verk.'
14:31  Eller om en konung vill draga ut i krig för att drabba samman med en annan konung, sätter han sig icke då först ned och tänker efter, om han förmår att med tio tusen möta den som kommer emot honom med tjugu tusen?
14:32  Om så icke är, måste han ju, medan den andre ännu är långt borta, skicka sändebud och underhandla om fred.
14:33  Likaså kan ingen av eder vara min lärjunge, om han icke försakar allt vad han äger. --
14:34  Så är väl saltet en god sak, men om till och med saltet mister sin sälta, varmed skall man då återställa dess kraft?
14:35  Varken för jorden eller för gödselhögen är det tjänligt; man kastar ut det. Den som har öron till att höra, han höre.»
 14:1  And it came to pass, as he went into the house of one of the chief Pharisees to eat bread on the sabbath day, that they watched him.
14:2  And, behold, there was a certain man before him which had the dropsy.
14:3  And Jesus answering spake unto the lawyers and Pharisees, saying, Is it lawful to heal on the sabbath day?
14:4  And they held their peace. And he took him, and healed him, and let him go;
14:5  And answered them, saying, Which of you shall have an ass or an ox fallen into a pit, and will not straightway pull him out on the sabbath day?
14:6  And they could not answer him again to these things.
14:7  And he put forth a parable to those which were bidden, when he marked how they chose out the chief rooms; saying unto them.
14:8  When thou art bidden of any man to a wedding, sit not down in the highest room; lest a more honourable man than thou be bidden of him;
14:9  And he that bade thee and him come and say to thee, Give this man place; and thou begin with shame to take the lowest room.
14:10  But when thou art bidden, go and sit down in the lowest room; that when he that bade thee cometh, he may say unto thee, Friend, go up higher: then shalt thou have worship in the presence of them that sit at meat with thee.

14:11  For whosoever exalteth himself shall be abased; and he that humbleth himself shall be exalted.

14:12  Then said he also to him that bade him, When thou makest a dinner or a supper, call not thy friends, nor thy brethren, neither thy kinsmen, nor thy rich neighbours; lest they also bid thee again, and a recompence be made thee.

14:13  But when thou makest a feast, call the poor, the maimed, the lame, the blind:
14:14  And thou shalt be blessed; for they cannot recompense thee: for thou shalt be recompensed at the resurrection of the just.
14:15  And when one of them that sat at meat with him heard these things, he said unto him, Blessed is he that shall eat bread in the kingdom of God.
14:16  Then said he unto him, A certain man made a great supper, and bade many:
14:17  And sent his servant at supper time to say to them that were bidden, Come; for all things are now ready.

14:18  And they all with one consent began to make excuse. The first said unto him, I have bought a piece of ground, and I must needs go and see it: I pray thee have me excused.
14:19  And another said, I have bought five yoke of oxen, and I go to prove them: I pray thee have me excused.
14:20  And another said, I have married a wife, and therefore I cannot come.
14:21  So that servant came, and shewed his lord these things. Then the master of the house being angry said to his servant, Go out quickly into the streets and lanes of the city, and bring in hither the poor, and the maimed, and the halt, and the blind.
14:22  And the servant said, Lord, it is done as thou hast commanded, and yet there is room.
14:23  And the lord said unto the servant, Go out into the highways and hedges, and compel them to come in, that my house may be filled.
14:24  For I say unto you, That none of those men which were bidden shall taste of my supper.
14:25  And there went great multitudes with him: and he turned, and said unto them,
14:26  If any man come to me, and hate not his father, and mother, and wife, and children, and brethren, and sisters, yea, and his own life also, he cannot be my disciple.

14:27  And whosoever doth not bear his cross, and come after me, cannot be my disciple.
14:28  For which of you, intending to build a tower, sitteth not down first, and counteth the cost, whether he have sufficient to finish it?
14:29  Lest haply, after he hath laid the foundation, and is not able to finish it, all that behold it begin to mock him,

14:30  Saying, This man began to build, and was not able to finish.
14:31  Or what king, going to make war against another king, sitteth not down first, and consulteth whether he be able with ten thousand to meet him that cometh against him with twenty thousand?
14:32  Or else, while the other is yet a great way off, he sendeth an ambassage, and desireth conditions of peace.
14:33  So likewise, whosoever he be of you that forsaketh not all that he hath, he cannot be my disciple.
14:34  Salt is good: but if the salt have lost his savour, wherewith shall it be seasoned?
14:35  It is neither fit for the land, nor yet for the dunghill; but men cast it out. He that hath ears to hear, let him hear.
15:1  Och till honom kom allt vad publikaner och syndare hette för att höra honom.
15:2  Men fariséerna och de skriftlärde knorrade och sade: »Denne tager emot syndare och äter med dem.»
15:3  Då framställde han för dem denna liknelse; han sade:
15:4  »Om ibland eder finnes en man som har hundra får, och han förlorar ett av dem, lämnar han icke då de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade, till dess han finner det?
15:5  Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar med glädje.
15:6  Och när han kommer hem, kallar han tillhopa sina vänner och grannar och säger till dem: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit mitt får, som var förlorat.'
15:7  Jag säger eder att likaså bliver mer glädje i himmelen över en enda syndare som gör bättring, än över nittionio rättfärdiga som ingen bättring behöva.
15:8  Eller om en kvinna har tio silverpenningar, och hon tappar bort en av dem, tänder hon icke då upp ljus och sopar huset och söker noga, till dess hon finner den?
15:9  Och när hon har funnit den, kallar hon tillhopa sina väninnor och grannkvinnor och säger: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit den penning som jag hade tappat bort.'
15:10  Likaså, säger jag eder, bliver glädje hos Guds änglar över en enda syndare som gör bättring.
15:11  Ytterligare sade han: »En man hade två söner.
15:12  Och den yngre av dem sade till fadern: 'Fader, giv mig den del av förmögenheten, som faller på min lott.' Då skiftade han sina ägodelar mellan dem.
15:13  Och icke lång tid därefter lade den yngre sonen allt sitt tillhopa och for långt bort till ett främmande land. Där levde han i utsvävningar och förfor så sin förmögenhet.
15:14  Men sedan han hade slösat bort allt, kom en svär hungersnöd över det landet, och han begynte lida nöd.
15:15  Då gick han bort och gav sig under en man där i landet, och denne sände honom ut på sina marker för att vakta svin.
15:16  Och han åstundade att få fylla sin buk med de fröskidor som svinen åto; men ingen gav honom något.
15:17  Då kom han till besinning och sade: 'Huru många legodrängar hos min fader hava icke bröd i överflöd, medan jag har förgås av hunger!
15:18  Jag vill stå upp och gå till min fader och säga till honom: Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig;
15:19  jag är icke mer värd att kallas din son. Låt mig bliva såsom en av dina legodrängar.'
15:20  Så stod han upp och gick till sin fader. Och medan han ännu var långt borta, fick hans fader se honom och ömkade sig över honom och skyndade emot honom och föll honom om halsen och kysste honom innerligt.
15:21  Men sonen sade till honom: 'Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son.'
15:22  Då sade fadern till sina tjänare 'Skynden eder att taga fram den yppersta klädnaden och kläden honom i den, och sätten en ring på hans hand och skor på hans fötter.
15:23  Och hämten den gödda kalven och slakten den, så vilja vi äta och gör oss glada.
15:24  Ty denne min son var död, men har fått liv igen; han var förlorad men är återfunnen.' Och de begynte göra sig glada.
15:25  Men hans äldre son var ute på marken. När denne nu vände tillbaka och hade kommit nära huset fick han höra spel och dans.
15:26  Då kallade han till sig en av tjänarna och frågade vad detta kunde betyda.
15:27  Denne svarade honom: 'Din broder har kommit hem; och då nu din fader har fått honom välbehållen tillbaka, har han låtit slakta den gödda kalven.'
15:28  Då blev han vred och ville icke gå in. Hans fader gick då ut och talade vanligt med honom.
15:29  Men han svarade och sade till sin fader: 'Se, i så många år har jag nu tjänat dig, och aldrig har jag överträtt något ditt bud; och lik väl har du åt mig aldrig givit ens en killing, för att jag skulle kunna göra mig glad med mina vänner.
15:30  Men när denne din son, som har förtärt dina ägodelar tillsammans med skökor, nu har kommit tillbaka, så har du för honom låtit slakta den gödda kalven.'
15:31  Då sade han till honom: 'Min son, du är alltid hos mig, och all mitt är ditt.
15:32  Men nu måste vi fröjda oss och vara glada; ty denne din broder var död, men har fått liv igen, han var förlorad, men är återfunnen.'»
 15:1  Then drew near unto him all the publicans and sinners for to hear him.
15:2  And the Pharisees and scribes murmured, saying, This man receiveth sinners, and eateth with them.
15:3  And he spake this parable unto them, saying,
15:4  What man of you, having an hundred sheep, if he lose one of them, doth not leave the ninety and nine in the wilderness, and go after that which is lost, until he find it?

15:5  And when he hath found it, he layeth it on his shoulders, rejoicing.
15:6  And when he cometh home, he calleth together his friends and neighbours, saying unto them, Rejoice with me; for I have found my sheep which was lost.
15:7  I say unto you, that likewise joy shall be in heaven over one sinner that repenteth, more than over ninety and nine just persons, which need no repentance.
15:8  Either what woman having ten pieces of silver, if she lose one piece, doth not light a candle, and sweep the house, and seek diligently till she find it?
15:9  And when she hath found it, she calleth her friends and her neighbours together, saying, Rejoice with me; for I have found the piece which I had lost.
15:10  Likewise, I say unto you, there is joy in the presence of the angels of God over one sinner that repenteth.
15:11  And he said, A certain man had two sons:
15:12  And the younger of them said to his father, Father, give me the portion of goods that falleth to me. And he divided unto them his living.
15:13  And not many days after the younger son gathered all together, and took his journey into a far country, and there wasted his substance with riotous living.
15:14  And when he had spent all, there arose a mighty famine in that land; and he began to be in want.
15:15  And he went and joined himself to a citizen of that country; and he sent him into his fields to feed swine.

15:16  And he would fain have filled his belly with the husks that the swine did eat: and no man gave unto him.
15:17  And when he came to himself, he said, How many hired servants of my father's have bread enough and to spare, and I perish with hunger!
15:18  I will arise and go to my father, and will say unto him, Father, I have sinned against heaven, and before thee,
15:19  And am no more worthy to be called thy son: make me as one of thy hired servants.
15:20  And he arose, and came to his father. But when he was yet a great way off, his father saw him, and had compassion, and ran, and fell on his neck, and kissed him.

15:21  And the son said unto him, Father, I have sinned against heaven, and in thy sight, and am no more worthy to be called thy son.
15:22  But the father said to his servants, Bring forth the best robe, and put it on him; and put a ring on his hand, and shoes on his feet:
15:23  And bring hither the fatted calf, and kill it; and let us eat, and be merry:
15:24  For this my son was dead, and is alive again; he was lost, and is found. And they began to be merry.

15:25  Now his elder son was in the field: and as he came and drew nigh to the house, he heard musick and dancing.

15:26  And he called one of the servants, and asked what these things meant.
15:27  And he said unto him, Thy brother is come; and thy father hath killed the fatted calf, because he hath received him safe and sound.
15:28  And he was angry, and would not go in: therefore came his father out, and intreated him.
15:29  And he answering said to his father, Lo, these many years do I serve thee, neither transgressed I at any time thy commandment: and yet thou never gavest me a kid, that I might make merry with my friends:

15:30  But as soon as this thy son was come, which hath devoured thy living with harlots, thou hast killed for him the fatted calf.
15:31  And he said unto him, Son, thou art ever with me, and all that I have is thine.
15:32  It was meet that we should make merry, and be glad: for this thy brother was dead, and is alive again; and was lost, and is found.
16:1  Han sade också till sina lärjungar: »En rik man hade en förvaltare som hos honom blev angiven för förskingring av hans ägodelar.
16:2  Då kallade han honom till sig och sade till honom: 'Vad är det jag hör om dig? Gör räkenskap för din förvaltning; ty du kan icke längre få vara förvaltare.'
16:3  Men förvaltaren sade vid sig själv: 'Vad skall jag göra, då min herre nu tager ifrån mig förvaltningen? Gräva orkar jag icke; att tigga blyges jag för.
16:4  Dock, nu vet jag vad jag skall göra, för att man må upptaga mig i sina hus, när jag bliver avsatt ifrån förvaltningen.'
16:5  Och han kallade till sig sin herres gäldenärer, var och en särskilt. Och han frågade den förste: 'Huru mycket är du skyldig min herre?'
16:6  Han svarade: 'Hundra fat[1] olja.' Då sade han till honom: 'Tag här ditt skuldebrev, och sätt dig nu strax ned och skriv femtio.'
16:7  Sedan frågade han en annan: 'och du, huru mycket är du skyldig?' Denne svarade: 'hundra tunnor[2] vete.' Då sade han till honom: 'Tag här ditt skuldebrev och skriv åttio.'
16:8  Och husbonden prisade den orättrådige förvaltaren för det att han hade handlat klokt. Ty denna tidsålders barn skicka sig klokare mot sitt släkte än ljusets barn.
16:9  Och jag säger eder: Skaffen eder vänner medelst den orättrådige Mamons goda, för att de, när detta har tagit slut, må taga emot eder i de eviga hyddorna.
16:10  Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är, och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i vad mer är.
16:11  Haven I nu icke varit trogna, när det gällde den orättrådige Mamons goda, vem vill då betro eder det sannskyldiga goda?
16:12  Och haven I icke varit trogna, när det gällde vad som tillhörde en annan, vem vill då giva eder det som hör eder till?
16:13  Ingen som tjänar kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon »
16:14  Allt detta hörde nu fariséerna, som voro penningkära, och de drevo då gäck med honom.
16:15  Men han sade till dem: »I hören till dem som göra sig rättfärdiga inför människorna. Men Gud känner edra hjärtan; ty det som bland människor är högt är en styggelse inför Gud.
16:16  Lagen och profeterna hava haft sin tid intill Johannes. Sedan dess förkunnas evangelium om Guds rike, och var man vill storma ditin.
16:17  Men snarare kunna himmel och jord förgås, än en enda prick av lagen kan falla bort.
16:18  Var och en som skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott. Och den som tager till hustru en kvinna som är skild från sin man, han begår äktenskapsbrott
16:19  Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och prakt.
16:20  Men en fattig man, vid namn Lasarus, låg vid hans port, full av sår,
16:21  och åstundade att få stilla sin hunger med vad som kunde falla ifrån den rike mannens bord. Ja, det gick så långt att hundarna kommo och slickade hans sår.
16:22  Så hände sig att den fattige dog och blev förd av änglarna till Abrahams sköte. Också den rike dog och blev begraven.
16:23  När han nu låg i dödsriket och plågades, lyfte han upp sina ögon och fick se Abraham långt borta och Lasarus i hans sköte.
16:24  Då ropade han och sade: 'Fader Abraham, förbarma dig över mig, och sänd Lasarus att doppa det yttersta av sitt finger i vatten och svalka min tunga, ty jag pinas svårt i dessa lågor.'
16:25  Men Abraham svarade: 'Min son kom ihåg att du, medan du levde, fick ut ditt goda och Lasarus däremot vad ont var; nu åter får han här hugnad, under det att du pinas.
16:26  Och till allt detta kommer, att ett stort svalg är satt mellan oss och eder, för att de som vilja begiva sig över härifrån till eder icke skola kunna det, och för att ej heller någon därifrån skall kunna komma över till oss »
16:27  Då sade han: 'Så beder jag dig då, fader, att du sänder honom till min faders hus,
16:28  där jag har fem bröder, och låter honom varna dem, så att icke också de komma till detta pinorum.'
16:29  Men Abraham sade: 'De hava Moses och profeterna; dem må de lyssna till.'
16:30  Han svarade: 'Nej, fader Abraham; men om någon kommer till dem från de döda, så skola de göra bättring.'
16:31  Då sade han till honom: 'Lyssna de icke till Moses och profeterna, så skola de icke heller låta övertyga sig, om någon uppstår från de döda.'»
 16:1  And he said also unto his disciples, There was a certain rich man, which had a steward; and the same was accused unto him that he had wasted his goods.
16:2  And he called him, and said unto him, How is it that I hear this of thee? give an account of thy stewardship; for thou mayest be no longer steward.
16:3  Then the steward said within himself, What shall I do? for my lord taketh away from me the stewardship: I cannot dig; to beg I am ashamed.
16:4  I am resolved what to do, that, when I am put out of the stewardship, they may receive me into their houses.

16:5  So he called every one of his lord's debtors unto him, and said unto the first, How much owest thou unto my lord?

16:6  And he said, An hundred measures of oil. And he said unto him, Take thy bill, and sit down quickly, and write fifty.

16:7  Then said he to another, And how much owest thou? And he said, An hundred measures of wheat. And he said unto him, Take thy bill, and write fourscore.
16:8  And the lord commended the unjust steward, because he had done wisely: for the children of this world are in their generation wiser than the children of light.
16:9  And I say unto you, Make to yourselves friends of the mammon of unrighteousness; that, when ye fail, they may receive you into everlasting habitations.
16:10  He that is faithful in that which is least is faithful also in much: and he that is unjust in the least is unjust also in much.

16:11  If therefore ye have not been faithful in the unrighteous mammon, who will commit to your trust the true riches?
16:12  And if ye have not been faithful in that which is another man's, who shall give you that which is your own?

16:13  No servant can serve two masters: for either he will hate the one, and love the other; or else he will hold to the one, and despise the other. Ye cannot serve God and mammon.
16:14  And the Pharisees also, who were covetous, heard all these things: and they derided him.
16:15  And he said unto them, Ye are they which justify yourselves before men; but God knoweth your hearts: for that which is highly esteemed among men is abomination in the sight of God.
16:16  The law and the prophets were until John: since that time the kingdom of God is preached, and every man presseth into it.
16:17  And it is easier for heaven and earth to pass, than one tittle of the law to fail.
16:18  Whosoever putteth away his wife, and marrieth another, committeth adultery: and whosoever marrieth her that is put away from her husband committeth adultery.

16:19  There was a certain rich man, which was clothed in purple and fine linen, and fared sumptuously every day:
16:20  And there was a certain beggar named Lazarus, which was laid at his gate, full of sores,
16:21  And desiring to be fed with the crumbs which fell from the rich man's table: moreover the dogs came and licked his sores.
16:22  And it came to pass, that the beggar died, and was carried by the angels into Abraham's bosom: the rich man also died, and was buried;
16:23  And in hell he lift up his eyes, being in torments, and seeth Abraham afar off, and Lazarus in his bosom.

16:24  And he cried and said, Father Abraham, have mercy on me, and send Lazarus, that he may dip the tip of his finger in water, and cool my tongue; for I am tormented in this flame.
16:25  But Abraham said, Son, remember that thou in thy lifetime receivedst thy good things, and likewise Lazarus evil things: but now he is comforted, and thou art tormented.
16:26  And beside all this, between us and you there is a great gulf fixed: so that they which would pass from hence to you cannot; neither can they pass to us, that would come from thence.
16:27  Then he said, I pray thee therefore, father, that thou wouldest send him to my father's house:
16:28  For I have five brethren; that he may testify unto them, lest they also come into this place of torment.
16:29  Abraham saith unto him, They have Moses and the prophets; let them hear them.
16:30  And he said, Nay, father Abraham: but if one went unto them from the dead, they will repent.
16:31  And he said unto him, If they hear not Moses and the prophets, neither will they be persuaded, though one rose from the dead.
17:1  Och han sade till sina lärjungar: »Det är icke annat möjligt än att förförelser måste komma, men ve den genom vilken de komma!
17:2  För honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet, än att han skulle förföra en av dessa små.
17:3  Tagen eder till vara! Om din broder försyndat sig, så tillrättavisa honom; och om han
17:då ångrar sig, så förlåt honom
17:4  Ja, om han sju gånger om dagen försyndar sig mot dig och sju gånger kommer tillbaka till dig och säger: 'Jag ångrar mig' så skall du förlåta honom.»
17:5  Och apostlarna sade till Herren: »Föröka vår tro.»
17:6  Då sade Herren: »Om I haden tro, vore den ock blott såsom ett senapskorn, så skullen I kunna säga till detta mullbärsfikonträd: 'Ryck dig upp med rötterna, och plantera dig i havet', och det skulle lyda eder.
17:7  Om någon bland eder har en tjänare som kör plogen eller vaktar boskap, icke säger han väl till tjänaren, när denne kommer hem från marken: 'Gå du nu strax till bords'?
17:8  Säger han icke fastmer till honom: 'Red till min måltid, och fäst så upp din klädnad och betjäna mig, medan jag äter och dricker; sedan må du själv äta och dricka'?
17:9  Icke tackar han väl tjänaren för att denne gjorde det som blev honom befallt?
17:10  Sammalunda, när I haven gjort allt som har blivit eder befallt, då skolen I säga: 'Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast gjort vad vi voro pliktiga att göra.'»
17:11  Då han nu var stadd på sin färd till Jerusalem, tog han vägen mellan Samarien och Galileen.
17:12  Och när han kom in i en by, möttes han av tio spetälska män. Dessa stannade på avstånd
17:13  och ropade och sade: »Jesus, Mästare, förbarma dig över oss.»
17:14  När han fick se dem, sade han till dem: »Gån och visen eder för prästerna.» Och medan de voro på väg dit, blevo de rena.
17:15  Och en av dem vände tillbaka, när han såg att han hade blivit botad, och prisade Gud med hög röst
17:16  och föll ned på mitt ansikte för Jesu fötter och tackade honom. Och denne var en samarit.
17:17  Då svarade Jesus och sade: »Blevo icke alla tio gjorda rena? Var äro de nio?
17:18  Fanns då ibland dem ingen som vände tillbaka för att prisa Gud, utom denne främling?»
17:19  Och han sade till honom: »Stå upp och gå dina färde. Din tro har frälst dig.»
17:20  Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem och sade: »Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen,
17:21  ej heller skall man kunna säga: 'Se här är det', eller: 'Där är det.' Ty se, Guds rike är invärtes i eder.»
17:22  Och han sade till lärjungarna: »Den tid skall komma, då I gärna skullen vilja se en av Människosonens dagar, men I skolen icke få det.
17:23  Väl skall man då säga till eder: 'Se där är han', eller: 'Se här är han'; men gån icke dit, och löpen icke därefter.
17:24  Ty såsom ljungelden, när den ljungar fram, lyser från himmelens ena ända till den andra, så skall det vara med Människosonen på hand dag.
17:25  Men först måste han lida mycket och bliva förkastad av detta släkte.
17:26  Och såsom det skedde på Noas tid, så skall det ock ske i Människosonens dagar:
17:27  människorna åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; då kom floden och förgjorde dem allasammans.
17:28  Likaledes, såsom det skedde på Lots tid: människorna åto och drucko, köpte och sålde, planterade och byggde,
17:29  men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade eld och svavel ned från himmelen och förgjorde dem allasammans,
17:30  alldeles på samma sätt skall det ske den dag då Människosonen uppenbaras.
17:31  Den som den dagen är på taket och har sitt bohag inne i huset, han må icke stiga ned för att hämta det; ej heller må den som är ute på marken vända tillbaka.
17:32  Kommen ihåg Lots hustru.
17:33  Den som står efter att vinna sitt liv, han skall mista det; men den som mister det, han skall rädda det.
17:34  Jag säger eder: Den natten skola två ligga i samma säng; den ene skall bliva upptagen, den andre skall lämnas kvar.
17:35  Två kvinnor skola mala tillhopa; den ena skall bliva upptagen, den andra skall lämnas kvar.»
17:36
17:37  Då frågade de honom: »Var då, Herre?» Han svarade dem: »Där den döda kroppen är, dit skola ock rovfåglarna församla sig.»
 17:1  Then said he unto the disciples, It is impossible but that offences will come: but woe unto him, through whom they come!
17:2  It were better for him that a millstone were hanged about his neck, and he cast into the sea, than that he should offend one of these little ones.
17:3  Take heed to yourselves: If thy brother trespass against thee, rebuke him; and if he repent, forgive him.
17:4  And if he trespass against thee seven times in a day, and seven times in a day turn again to thee, saying, I repent; thou shalt forgive him.
17:5  And the apostles said unto the Lord, Increase our faith.
17:6  And the Lord said, If ye had faith as a grain of mustard seed, ye might say unto this sycamine tree, Be thou plucked up by the root, and be thou planted in the sea; and it should obey you.
17:7  But which of you, having a servant plowing or feeding cattle, will say unto him by and by, when he is come from the field, Go and sit down to meat?
17:8  And will not rather say unto him, Make ready wherewith I may sup, and gird thyself, and serve me, till I have eaten and drunken; and afterward thou shalt eat and drink?
17:9  Doth he thank that servant because he did the things that were commanded him? I trow not.
17:10  So likewise ye, when ye shall have done all those things which are commanded you, say, We are unprofitable servants: we have done that which was our duty to do.
17:11  And it came to pass, as he went to Jerusalem, that he passed through the midst of Samaria and Galilee.
17:12  And as he entered into a certain village, there met him ten men that were lepers, which stood afar off:
17:13  And they lifted up their voices, and said, Jesus, Master, have mercy on us.
17:14  And when he saw them, he said unto them, Go shew yourselves unto the priests. And it came to pass, that, as they went, they were cleansed.
17:15  And one of them, when he saw that he was healed, turned back, and with a loud voice glorified God,
17:16  And fell down on his face at his feet, giving him thanks: and he was a Samaritan.
17:17  And Jesus answering said, Were there not ten cleansed? but where are the nine?
17:18  There are not found that returned to give glory to God, save this stranger.
17:19  And he said unto him, Arise, go thy way: thy faith hath made thee whole.
17:20  And when he was demanded of the Pharisees, when the kingdom of God should come, he answered them and said, The kingdom of God cometh not with observation:
17:21  Neither shall they say, Lo here! or, lo there! for, behold, the kingdom of God is within you.
17:22  And he said unto the disciples, The days will come, when ye shall desire to see one of the days of the Son of man, and ye shall not see it.
17:23  And they shall say to you, See here; or, see there: go not after them, nor follow them.
17:24  For as the lightning, that lighteneth out of the one part under heaven, shineth unto the other part under heaven; so shall also the Son of man be in his day.
17:25  But first must he suffer many things, and be rejected of this generation.
17:26  And as it was in the days of Noe, so shall it be also in the days of the Son of man.
17:27  They did eat, they drank, they married wives, they were given in marriage, until the day that Noe entered into the ark, and the flood came, and destroyed them all.
17:28  Likewise also as it was in the days of Lot; they did eat, they drank, they bought, they sold, they planted, they builded;
17:29  But the same day that Lot went out of Sodom it rained fire and brimstone from heaven, and destroyed them all.
17:30  Even thus shall it be in the day when the Son of man is revealed.
17:31  In that day, he which shall be upon the housetop, and his stuff in the house, let him not come down to take it away: and he that is in the field, let him likewise not return back.
17:32  Remember Lot's wife.
17:33  Whosoever shall seek to save his life shall lose it; and whosoever shall lose his life shall preserve it.
17:34  I tell you, in that night there shall be two men in one bed; the one shall be taken, and the other shall be left.
17:35  Two women shall be grinding together; the one shall be taken, and the other left.
17:36  Two men shall be in the field; the one shall be taken, and the other left.
17:37  And they answered and said unto him, Where, Lord? And he said unto them, Wheresoever the body is, thither will the eagles be gathered together.
18:1  Och han framställde för dem en liknelse, för att lära dem att de alltid borde bedja, utan att förtröttas.
18:2  Han sade: »I en stad fanns en domare som icke fruktade Gud och ej heller hade försyn för någon människa.
18:3  I samma stad fanns ock en änka som åter och åter kom till honom och sade: 'Skaffa mig rätt av min motpart.'
18:4  Till en tid ville han icke. Men omsider sade han vid sig själv: 'Det må nu vara, att jag icke fruktar Gud och ej heller har försyn för någon människa;
18:5  likväl, eftersom denna änka är mig så besvärlig, vill jag ändå skaffa henne rätt, för att hon icke med sina ideliga besök skall alldeles pina ut mig.'»
18:6  Och Herren tillade: »Hören vad den orättfärdige domaren här säger.
18:7  Skulle då Gud icke skaffa rätt åt sina utvalda, som ropa till honom dag och natt, och skulle han icke hava tålamod med dem?
18:8  Jag säger eder: Han skall snart skaffa dem rätt. Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden?»
18:9  Ytterligare framställde han denna liknelse för somliga som förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga, under det att de föraktade andra:
18:10  »Två män gingo upp i helgedomen för att bedja; den ene var en farisé och den andre en publikan.
18:11  Fariséen trädde fram och bad så för sig själv: 'Jag tackar dig, Gud, för att jag icke är såsom andra människor, rövare, orättrådiga, äktenskapsbrytare, ej heller såsom denne publikan.
18:12  Jag fastar två gånger i veckan; jag giver tionde av allt vad jag förvärvar.'
18:13  Men publikanen stod långt borta och ville icke ens lyfta sina ögon upp mot himmelen, utan slog sig för sitt bröst och sade: 'Gud, misskunda dig över mig syndare.' --
18:14  Jag säger eder: Denne gick hem igen rättfärdig mer an den andre. Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, men den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.»
18:15  Man bar fram till honom också späda barn, för att han skulle röra vid dem; men när hans lärjungar sågo detta, visade de bort dem.
18:16  Då kallade Jesus barnen till sig, i det han sade: »Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till.
18:17  Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.»
18:18  Och en överhetsperson frågade honom och sade: »Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?»
18:19  Jesus sade till honom: »Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena.
18:20  Buden känner du: 'Du skall icke begå äktenskapsbrott', 'Du skall icke dräpa', 'Du skall icke stjäla', 'Du skall icke bära falskt vittnesbörd', 'Hedra din fader och din moder.'»
18:21  Då svarade han: »Allt detta har jag hållit från min ungdom.»
18:22  När Jesus hörde detta, sade han till honom: »Ett återstår dig ännu: sälj allt vad du äger och dela ut åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.»
18:23  Men när han hörde detta, blev han djupt bedrövad, ty han var mycket rik.
18:24  Då nu Jesus såg huru det var med honom, sade han: »Huru svårt är det icke för dem som hava penningar att komma in i Guds rike!
18:25  Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.»
18:26  Då sade de som hörde detta: »Vem kan då bliva frälst?»
18:27  Men han svarade: »Vad som är omöjligt för människor, det är möjligt för Gud.»
18:28  Då sade Petrus: »Se, vi hava övergivit allt som var vårt och hava följt dig.»
18:29  Han svarade dem: »Sannerligen säger jag eder: Ingen som för Guds rikes skull har övergivit hus, eller hustru, eller bröder, eller föräldrar eller barn,
18:30  ingen sådan finnes, som icke skall mångfaldigt igen redan här i tiden, och i den tillkommande tidsåldern evigt liv.»
18:31  Och han tog till sig de tolv och sade till dem: »Se, vi gå nu upp till Jerusalem, och allt skall fullbordas, som genom profeterna är skrivet om Människosonen.
18:32  Ty han skall bliva överlämnad åt hedningarna och bliva begabbad och skymfad och bespottad,
18:33  och de skola gissla honom och döda honom; men på tredje dagen skall han uppstå igen.»
18:34  Och de förstodo intet härav; ja, detta som han talade var dem så fördolt, att de icke fattade vad som sades.
18:35  Då han nu nalkades Jeriko, hände sig att en blind man satt vid vägen och tiggde.
18:36  När denne hörde en hop människor gå där fram, frågade han vad det var.
18:37  Och man omtalade för honom att det var Jesus från Nasaret som kom på vägen.
18:38  Då ropade han och sade: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.»
18:39  Och de som gingo framför tillsade honom strängeligen att han skulle tiga; men han ropade ännu mycket mer: »Davids son, förbarma dig över mig.»
18:40  Då stannade Jesus och bjöd att mannen skulle ledas fram till honom. Och när han hade kommit fram, frågade han honom:
18:41  »Vad vill du att jag skall göra dig?» Han svarade: »Herre, låt mig få min syn.»
18:42  Jesus sade till honom: »Hav din syn; din tro har hjälpt dig.
18:43  Och strax fick han sin syn och följde honom och prisade Gud. Och allt folket som såg detta lovade Gud
 18:1  And he spake a parable unto them to this end, that men ought always to pray, and not to faint;
18:2  Saying, There was in a city a judge, which feared not God, neither regarded man:
18:3  And there was a widow in that city; and she came unto him, saying, Avenge me of mine adversary.
18:4  And he would not for a while: but afterward he said within himself, Though I fear not God, nor regard man;

18:5  Yet because this widow troubleth me, I will avenge her, lest by her continual coming she weary me.

18:6  And the Lord said, Hear what the unjust judge saith.

18:7  And shall not God avenge his own elect, which cry day and night unto him, though he bear long with them?

18:8  I tell you that he will avenge them speedily. Nevertheless when the Son of man cometh, shall he find faith on the earth?
18:9  And he spake this parable unto certain which trusted in themselves that they were righteous, and despised others:

18:10  Two men went up into the temple to pray; the one a Pharisee, and the other a publican.
18:11  The Pharisee stood and prayed thus with himself, God, I thank thee, that I am not as other men are, extortioners, unjust, adulterers, or even as this publican.

18:12  I fast twice in the week, I give tithes of all that I possess.
18:13  And the publican, standing afar off, would not lift up so much as his eyes unto heaven, but smote upon his breast, saying, God be merciful to me a sinner.
18:14  I tell you, this man went down to his house justified rather than the other: for every one that exalteth himself shall be abased; and he that humbleth himself shall be exalted.

18:15  And they brought unto him also infants, that he would touch them: but when his disciples saw it, they rebuked them.
18:16  But Jesus called them unto him, and said, Suffer little children to come unto me, and forbid them not: for of such is the kingdom of God.
18:17  Verily I say unto you, Whosoever shall not receive the kingdom of God as a little child shall in no wise enter therein.
18:18  And a certain ruler asked him, saying, Good Master, what shall I do to inherit eternal life?
18:19  And Jesus said unto him, Why callest thou me good? none is good, save one, that is, God.
18:20  Thou knowest the commandments, Do not commit adultery, Do not kill, Do not steal, Do not bear false witness, Honour thy father and thy mother.

18:21  And he said, All these have I kept from my youth up.

18:22  Now when Jesus heard these things, he said unto him, Yet lackest thou one thing: sell all that thou hast, and distribute unto the poor, and thou shalt have treasure in heaven: and come, follow me.
18:23  And when he heard this, he was very sorrowful: for he was very rich.
18:24  And when Jesus saw that he was very sorrowful, he said, How hardly shall they that have riches enter into the kingdom of God!
18:25  For it is easier for a camel to go through a needle's eye, than for a rich man to enter into the kingdom of God.
18:26  And they that heard it said, Who then can be saved?
18:27  And he said, The things which are impossible with men are possible with God.
18:28  Then Peter said, Lo, we have left all, and followed thee.
18:29  And he said unto them, Verily I say unto you, There is no man that hath left house, or parents, or brethren, or wife, or children, for the kingdom of God's sake,
18:30  Who shall not receive manifold more in this present time, and in the world to come life everlasting.
18:31  Then he took unto him the twelve, and said unto them, Behold, we go up to Jerusalem, and all things that are written by the prophets concerning the Son of man shall be accomplished.
18:32  For he shall be delivered unto the Gentiles, and shall be mocked, and spitefully entreated, and spitted on:
18:33  And they shall scourge him, and put him to death: and the third day he shall rise again.
18:34  And they understood none of these things: and this saying was hid from them, neither knew they the things which were spoken.
18:35  And it came to pass, that as he was come nigh unto Jericho, a certain blind man sat by the way side begging:
18:36  And hearing the multitude pass by, he asked what it meant.
18:37  And they told him, that Jesus of Nazareth passeth by.
18:38  And he cried, saying, Jesus, thou son of David, have mercy on me.
18:39  And they which went before rebuked him, that he should hold his peace: but he cried so much the more, Thou son of David, have mercy on me.
18:40  And Jesus stood, and commanded him to be brought unto him: and when he was come near, he asked him,
18:41  Saying, What wilt thou that I shall do unto thee? And he said, Lord, that I may receive my sight.
18:42  And Jesus said unto him, Receive thy sight: thy faith hath saved thee.
18:43  And immediately he received his sight, and followed him, glorifying God: and all the people, when they saw it, gave praise unto God.
19:1  Och han kom in i Jeriko och gick fram genom staden.
19:2  Där fanns en man, vid namn Sackeus, som var förman för publikanerna och en rik man.
19:3  Denne ville gärna veta vem som var Jesus och ville se honom, men han kunde det icke för folkets skull, ty han var liten till växten.
19:4  Då skyndade han i förväg och steg upp i ett mullbärsfikonträd för att få se honom, ty han skulle komma den vägen fram.
19:5  När Jesus nu kom till det stället, såg han upp och sade till honom: »Sackeus, skynda dig ned, ty i dag måste jag gästa i ditt hus.»
19:6  Och han skyndade sig ned och tog emot honom med glädje.
19:7  Men alla som sågo det knorrade och sade: »Han har gått in för att gästa hos en syndare.»
19:8  Men Sackeus trädde fram och sade till Herren: »Herre, hälften av mina ägodelar giver jag nu åt de fattiga; och om jag har utkrävt för mycket av någon, så giver jag fyradubbelt igen.
19:9  Och Jesus sade om honom: »I dag har frälsning vederfarits detta hus, eftersom också han är en Abrahams son.
19:10  Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.»
19:11  Medan de hörde härpå, framställde han ytterligare en liknelse, eftersom han var nära Jerusalem och de nu menade att Guds rike strax skulle uppenbaras.
19:12  Han sade alltså: »En man av förnämlig släkt tänkte fara bort till ett avlägset land för att utverka åt sig konungslig värdighet; sedan skulle han komma tillbaka.
19:13  Och han kallade till sig tio sin tjänare och gav dem tio pund och sade till dem: 'Förvalten dessa, till dess jag kommer tillbaka.'
19:14  Men hans landsmän hatade honom och sände, efter hans avfärd, åstad en beskickning och läto säga: 'Vi vilja icke att denne skall bliva konung över oss.»
19:15  När han sedan kom tillbaka, efter att hava utverkat åt sig den konungsliga värdigheten, lät han kalla till sig de tjänare åt vilka han hade givit penningarna, ty han ville veta vad var och en genom sin förvaltning hade förvärvat.
19:16  Då kom den förste fram och sade: 'Herre, ditt pund har givit i vinst tio pund.'
19:17  Han svarade honom: 'Rätt så, du gode tjänare! Eftersom du har varit trogen i en mycket ringa sak, skall du få makt och myndighet över tio städer.'
19:18  Därefter kom den andre i ordningen och sade: 'Herre, ditt pund har avkastat fem pund.'
19:19  Då sade han jämväl till denne: 'Så vare ock du satt över fem städer.'
19:20  Och den siste kom fram och sade: 'Herre, se här är ditt pund; jag har haft det förvarat i en duk.
19:21  Ty jag fruktade för dig, eftersom du är en sträng man; du vill taga upp vad du icke har lagt ned, och skörda vad du icke har sått.'
19:22  Han sade till honom: 'Efter dina egna ord vill jag döma dig, du onde tjänare. Du visste alltså att jag är en sträng man, som vill taga upp vad jag icke har lagt ned, och skörda vad jag icke har sått?
19:23  Varför satte du då icke in mina penningar i en bank? Då hade jag, när jag kom hem, fått uppbära dem med ränta.'
19:24  Och han sade till dem som stodo vid hans sida: 'Tagen ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden.'
19:25  De sade till honom: 'Herre, han har ju redan tio pund.'
19:26  Han svarade: 'Jag säger eder: Var och en som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.
19:27  Men dessa mina ovänner, som icke ville hava mig till konung över sig, fören dem hit huggen ned dem här inför mig.»
19:28  Sedan Jesus hade sagt detta, gick han framför de andra upp mot Jerusalem.
19:29  När han då nalkades Betfage och Betania, vid det berg som kallas Oljeberget, sände han åstad två av lärjungarna
19:30  och sade: »Gån in i byn som ligger här mitt framför. Och när I kommen ditin, skolen I finna en åsnefåle stå där bunden, som ingen människa någonsin har suttit på, lösen den och fören den hit
19:31  Och om någon frågar eder varför I lösen den skolen I svara så: 'Herren behöver den.'»
19:32  Och de som hade blivit utsända gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem.
19:33  Och när de löste fålen, frågade ägaren dem: »Varför lösen I fålen?»
19:34  De svarade: »Herren behöver den.»
19:35  Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den och läto Jesus sätta sig därovanpå.
19:36  Och där han färdades fram bredde de ut sina mantlar under honom på vägen.
19:37  Och då han var nära foten av Oljeberget, begynte hela lärjungaskaran i sin glädje att med hög röst lova Gud för alla de kraftgärningar som de hade sett;
19:38  och de sade:  »Välsignad vare han som kommer, konungen, i Herrens namn. Frid vare i himmelen och ära i höjden!»
19:39  Och några fariséer som voro med i folkhopen sade till honom: »Mästare, förbjud dina lärjungar att ropa så.»
19:40  Men han svarade och sade: »Jag säger eder: Om dessa tiga, skola stenarna ropa.»
19:41  Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den
19:42  och sade: »O att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon.
19:43  Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor.
19:44  Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid då du var sökt.»
19:45  Och han gick in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde därinne;
19:46  och han sade till dem: »Det är skrivet: 'Och mitt hus skall vara ett bönehus.' Men I haven gjort det till en rövarkula.»
19:47  Och han undervisade var dag i helgedomen. Och översteprästerna och de skriftlärde och folkets förnämste män sökte efter tillfälle att förgöra honom;
19:48  men de kunde icke finna någon utväg därtill, ty allt folket höll sig till honom och hörde honom.
 19:1  And Jesus entered and passed through Jericho.
19:2  And, behold, there was a man named Zacchaeus, which was the chief among the publicans, and he was rich.
19:3  And he sought to see Jesus who he was; and could not for the press, because he was little of stature.

19:4  And he ran before, and climbed up into a sycomore tree to see him: for he was to pass that way.

19:5  And when Jesus came to the place, he looked up, and saw him, and said unto him, Zacchaeus, make haste, and come down; for to day I must abide at thy house.
19:6  And he made haste, and came down, and received him joyfully.
19:7  And when they saw it, they all murmured, saying, That he was gone to be guest with a man that is a sinner.
19:8  And Zacchaeus stood, and said unto the Lord: Behold, Lord, the half of my goods I give to the poor; and if I have taken any thing from any man by false accusation, I restore him fourfold.
19:9  And Jesus said unto him, This day is salvation come to this house, forsomuch as he also is a son of Abraham.
19:10  For the Son of man is come to seek and to save that which was lost.
19:11  And as they heard these things, he added and spake a parable, because he was nigh to Jerusalem, and because they thought that the kingdom of God should immediately appear.
19:12  He said therefore, A certain nobleman went into a far country to receive for himself a kingdom, and to return.

19:13  And he called his ten servants, and delivered them ten pounds, and said unto them, Occupy till I come.
19:14  But his citizens hated him, and sent a message after him, saying, We will not have this man to reign over us.
19:15  And it came to pass, that when he was returned, having received the kingdom, then he commanded these servants to be called unto him, to whom he had given the money, that he might know how much every man had gained by trading.

19:16  Then came the first, saying, Lord, thy pound hath gained ten pounds.
19:17  And he said unto him, Well, thou good servant: because thou hast been faithful in a very little, have thou authority over ten cities.
19:18  And the second came, saying, Lord, thy pound hath gained five pounds.
19:19  And he said likewise to him, Be thou also over five cities.
19:20  And another came, saying, Lord, behold, here is thy pound, which I have kept laid up in a napkin:
19:21  For I feared thee, because thou art an austere man: thou takest up that thou layedst not down, and reapest that thou didst not sow.
19:22  And he saith unto him, Out of thine own mouth will I judge thee, thou wicked servant. Thou knewest that I was an austere man, taking up that I laid not down, and reaping that I did not sow:
19:23  Wherefore then gavest not thou my money into the bank, that at my coming I might have required mine own with usury?
19:24  And he said unto them that stood by, Take from him the pound, and give it to him that hath ten pounds.
19:25  (And they said unto him, Lord, he hath ten pounds.)
19:26  For I say unto you, That unto every one which hath shall be given; and from him that hath not, even that he hath shall be taken away from him.
19:27  But those mine enemies, which would not that I should reign over them, bring hither, and slay them before me.
19:28  And when he had thus spoken, he went before, ascending up to Jerusalem.
19:29  And it came to pass, when he was come nigh to Bethphage and Bethany, at the mount called the mount of Olives, he sent two of his disciples,
19:30  Saying, Go ye into the village over against you; in the which at your entering ye shall find a colt tied, whereon yet never man sat: loose him, and bring him hither.
19:31  And if any man ask you, Why do ye loose him? thus shall ye say unto him, Because the Lord hath need of him.
19:32  And they that were sent went their way, and found even as he had said unto them.
19:33  And as they were loosing the colt, the owners thereof said unto them, Why loose ye the colt?
19:34  And they said, The Lord hath need of him.
19:35  And they brought him to Jesus: and they cast their garments upon the colt, and they set Jesus thereon.
19:36  And as he went, they spread their clothes in the way.
19:37  And when he was come nigh, even now at the descent of the mount of Olives, the whole multitude of the disciples began to rejoice and praise God with a loud voice for all the mighty works that they had seen;
19:38  Saying, Blessed be the King that cometh in the name of the Lord: peace in heaven, and glory in the highest.
19:39  And some of the Pharisees from among the multitude said unto him, Master, rebuke thy disciples.
19:40  And he answered and said unto them, I tell you that, if these should hold their peace, the stones would immediately cry out.
19:41  And when he was come near, he beheld the city, and wept over it,
19:42  Saying, If thou hadst known, even thou, at least in this thy day, the things which belong unto thy peace! but now they are hid from thine eyes.
19:43  For the days shall come upon thee, that thine enemies shall cast a trench about thee, and compass thee round, and keep thee in on every side,
19:44  And shall lay thee even with the ground, and thy children within thee; and they shall not leave in thee one stone upon another; because thou knewest not the time of thy visitation.
19:45  And he went into the temple, and began to cast out them that sold therein, and them that bought;
19:46  Saying unto them, It is written, My house is the house of prayer: but ye have made it a den of thieves.
19:47  And he taught daily in the temple. But the chief priests and the scribes and the chief of the people sought to destroy him,
19:48  And could not find what they might do: for all the people were very attentive to hear him.
20:1  Och en dag, då han undervisade folket i helgedomen och förkunnade evangelium, trädde översteprästerna och de skriftlärde, tillika med de äldste, fram
20:2  och talade till honom och sade: »Säg oss, med vad myndighet gör du detta? Och vem är det som har rivit dig sådan myndighet?»
20:3  Han svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga till eder; svaren mig på den.
20:4  Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor?»
20:5  Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från himmelen' så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?'
20:6  Men om vi svara: 'Från människor', då kommer allt folket att stena oss, ty de äro förvissade om att Johannes var en profet.»
20:7  De svarade alltså att de icke visste varifrån den var.
20:8  Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet jag gör detta.»
20:9  Och han framställde för folket denna liknelse: »En man planterade en vingård och lejde ut den åt vingårdsmän och för utrikes för lång tid.
20:10  När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till vingårdsmännen, för att de åt denne skulle lämna någon del av vingårdens frukt. Men vingårdsmännen misshandlade honom och läto honom gå tomhänt bort.
20:11  Ytterligare sände han en annan tjänare. Också honom misshandlade och skymfade de och läto honom gå tomhänt bort.
20:12  Ytterligare sände han en tredje. Men också denne slogo de blodig och drevo bort honom.
20:13  Då sade vingårdens herre: 'Vad skall jag göra? Jo, jag vill sända min älskade son; för honom skola de väl ändå hava försyn.'
20:14  Men när vingårdsmannen fingo se honom, överlade de med varandra och sade: 'Denne är arvingen; låt oss dräpa honom, för att arvet må bliva vårt.'
20:15  Och de förde honom ut ur vingården och dräpte honom. »Vad skall nu vingårdens herre göra med dem?
20:16  Jo, han skall komma och förgöra de vingårdsmännen och lämna vingården åt andra.» När de hörde detta, sade de: »Bort det!»
20:17  Då såg han på dem och sade: »Vad betyder då detta skriftens ord:  'Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en hörnsten'?
20:18  Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad; men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula.»
20:19  Och de skriftlärde och översteprästerna hade gärna velat i samma stund gripa honom, men de fruktade för folket. Ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna liknelse.
20:20  Och de vaktade på honom och sände ut några som försåtligen skulle låtsa sig vara rättsinniga män, för att dessa skulle fånga honom genom något hans ord, så att de skulle kunna överlämna honom åt överheten, i landshövdingens våld.
20:21  Dessa frågade honom och sade: »Mästare, vi veta att du talar och undervisar rätt och icke har anseende till personen, utan lär om Guds väg vad sant är.
20:22  Är det lovligt för oss att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?»
20:23  Men han märkte deras illfundighet och sade till dem:
20:24  »Låten mig se en penning. Vems bild och överskrift bär den?» De svarade: »Kejsarens.»
20:25  Då sade han till dem: »Given alltså kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»
20:26  Och de förmådde icke fånga honom genom något hans ord inför folket, utan förundrade sig över hans svar och tego.
20:27  Därefter trädde några sadducéer fram och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom
20:28  och sade: »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har en broder som är gift, men dör barnlös, så skall han taga sin broders hustru till akta och skaffa avkomma åt sin broder.
20:29  Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog barnlös.
20:30  Då tog den andre i ordningen henne
20:31  och därefter den tredje; sammalunda alla sju. Men de dogo alla, utan att någon av dem lämnade barn efter sig.
20:32  Slutligen dog ock hustrun.
20:33  Vilken av dem skall då vid uppståndelsen få kvinnan till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till hustru.»
20:34  Jesus svarade dem: »Med den nuvarande tidsålderns barn är det så, att män taga sig hustrur, och hustrur givas åt män;
20:35  men de som bliva aktade värdiga att få del i den nya tidsåldern och i uppståndelsen från de döda, med dem är det så, att varken män tag sig hustrur, eller hustrur givas män.
20:36  De kunna ju ej heller mer dö ty de äro lika änglarna och äro, Guds söner, eftersom de hava blivit delaktiga av uppståndelsen.
20:37  Men att de döda uppstå, det har ock Moses, på det ställe där det talas om törnbusken, givit till känna, när han kallar Herren 'Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud';
20:38  Och han är en Gud icke för döda, utan för levande, ty för honom leva alla.»
20:39  Då svarade några av de skriftlärde och sade: »Mästare, du har talat rätt.»
20:40  De dristade sig nämligen icke att vidare ställa någon fråga på honom.
20:41  Men han sade till dem: »Huru kan man säga att Messias är Davids son?
20:42  David själv säger ju i Psalmernas bok: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida,
20:43  till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.'
20:44  David kallar honom alltså 'herre'; huru kan han då vara hans son?»
20:45  Och han sade till sina lärjungar, så att allt folket hörde det:
20:46  »Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid gästabuden --
20:47  detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns skull hålla långa baner. Del skola få en dess hårdare dom.»
 20:1  And it came to pass, that on one of those days, as he taught the people in the temple, and preached the gospel, the chief priests and the scribes came upon him with the elders,
20:2  And spake unto him, saying, Tell us, by what authority doest thou these things? or who is he that gave thee this authority?
20:3  And he answered and said unto them, I will also ask you one thing; and answer me:
20:4  The baptism of John, was it from heaven, or of men?

20:5  And they reasoned with themselves, saying, If we shall say, From heaven; he will say, Why then believed ye him not?
20:6  But and if we say, Of men; all the people will stone us: for they be persuaded that John was a prophet.
20:7  And they answered, that they could not tell whence it was.
20:8  And Jesus said unto them, Neither tell I you by what authority I do these things.
20:9  Then began he to speak to the people this parable; A certain man planted a vineyard, and let it forth to husbandmen, and went into a far country for a long time.
20:10  And at the season he sent a servant to the husbandmen, that they should give him of the fruit of the vineyard: but the husbandmen beat him, and sent him away empty.
20:11  And again he sent another servant: and they beat him also, and entreated him shamefully, and sent him away empty.
20:12  And again he sent a third: and they wounded him also, and cast him out.
20:13  Then said the lord of the vineyard, What shall I do? I will send my beloved son: it may be they will reverence him when they see him.
20:14  But when the husbandmen saw him, they reasoned among themselves, saying, This is the heir: come, let us kill him, that the inheritance may be ours.
20:15  So they cast him out of the vineyard, and killed him. What therefore shall the lord of the vineyard do unto them?
20:16  He shall come and destroy these husbandmen, and shall give the vineyard to others. And when they heard it, they said, God forbid.
20:17  And he beheld them, and said, What is this then that is written, The stone which the builders rejected, the same is become the head of the corner?
20:18  Whosoever shall fall upon that stone shall be broken; but on whomsoever it shall fall, it will grind him to powder.

20:19  And the chief priests and the scribes the same hour sought to lay hands on him; and they feared the people: for they perceived that he had spoken this parable against them.

20:20  And they watched him, and sent forth spies, which should feign themselves just men, that they might take hold of his words, that so they might deliver him unto the power and authority of the governor.

20:21  And they asked him, saying, Master, we know that thou sayest and teachest rightly, neither acceptest thou the person of any, but teachest the way of God truly:
20:22  Is it lawful for us to give tribute unto Caesar, or no?

20:23  But he perceived their craftiness, and said unto them, Why tempt ye me?
20:24  Shew me a penny. Whose image and superscription hath it? They answered and said, Caesar's.
20:25  And he said unto them, Render therefore unto Caesar the things which be Caesar's, and unto God the things which be God's.
20:26  And they could not take hold of his words before the people: and they marvelled at his answer, and held their peace.
20:27  Then came to him certain of the Sadducees, which deny that there is any resurrection; and they asked him,
20:28  Saying, Master, Moses wrote unto us, If any man's brother die, having a wife, and he die without children, that his brother should take his wife, and raise up seed unto his brother.
20:29  There were therefore seven brethren: and the first took a wife, and died without children.
20:30  And the second took her to wife, and he died childless.
20:31  And the third took her; and in like manner the seven also: and they left no children, and died.
20:32  Last of all the woman died also.
20:33  Therefore in the resurrection whose wife of them is she? for seven had her to wife.
20:34  And Jesus answering said unto them, The children of this world marry, and are given in marriage:
20:35  But they which shall be accounted worthy to obtain that world, and the resurrection from the dead, neither marry, nor are given in marriage:
20:36  Neither can they die any more: for they are equal unto the angels; and are the children of God, being the children of the resurrection.
20:37  Now that the dead are raised, even Moses shewed at the bush, when he calleth the Lord the God of Abraham, and the God of Isaac, and the God of Jacob.
20:38  For he is not a God of the dead, but of the living: for all live unto him.
20:39  Then certain of the scribes answering said, Master, thou hast well said.
20:40  And after that they durst not ask him any question at all.
20:41  And he said unto them, How say they that Christ is David's son?
20:42  And David himself saith in the book of Psalms, The LORD said unto my Lord, Sit thou on my right hand,
20:43  Till I make thine enemies thy footstool.
20:44  David therefore calleth him Lord, how is he then his son?
20:45  Then in the audience of all the people he said unto his disciples,
20:46  Beware of the scribes, which desire to walk in long robes, and love greetings in the markets, and the highest seats in the synagogues, and the chief rooms at feasts;
20:47  Which devour widows' houses, and for a shew make long prayers: the same shall receive greater damnation.
21:1  Och när han såg upp, fick han se huru de rika lade ned sina gåvor i offerkistorna.
21:2  Därvid fick han ock se huru en fattig änka lade ned två skärvar.
21:3  Då sade han: »Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra.
21:4  Ty det var av sitt överflöd som alla dessa lade ned något bland gåvorna, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade i sin ägo.»
21:5  Och då några talade om helgedomen, huru den var uppförd av härliga stenar och prydd med helgedomsskänker, sade han:
21:6  »Dagar skola komma, då av allt detta som I nu sen icke skall lämnas sten på sten, utan allt skall bliva nedbrutet.»
21:7  Då frågade de honom och sade: »Mästare, när skall detta ske? Och vad bliver tecknet till att tiden är inne, då detta kommer att ske?»
21:8  Han svarade: »Sen till, att I icke bliven förvillade. Ty många skola komma under mitt namn och säga: 'Det är jag' och: 'Tiden är nära'. Men följen dem icke.
21:9  Och när I fån höra krigslarm och upprorslarm, så bliven icke förfärade; ty sådant måste först komma, men därmed är icke strax änden inne.»
21:10  Därefter sade han till dem: »Folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike;
21:11  och det skall bliva stora jordbävningar, så ock hungersnöd och farsoter på den ena orten efter den andra, och skräcksyner skola visa sig och stora tecken på himmelen.
21:12  Men före allt detta skall man gripa eder, man skall förfölja eder och draga eder inför synagogorna och sätta eder i fängelse och föra eder fram inför konungar och landshövdingar, för mitt namns skull.
21:13  Så skolen I få tillfälle att frambära vittnesbörd.
21:14  Märken därför noga att I icke förut mån göra eder bekymmer för huru I skolen försvara eder.
21:15  Ty jag skall giva eder sådana ord och sådan vishet, att ingen av edra vedersakare skall kunna stå emot eller säga något emot.
21:16  I skolen bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och fränder och vänner; och somliga av eder skall man döda.
21:17  Och I skolen bliva hatade av alla för mitt namns skull.
21:18  Men icke ett hår på edra huvuden skall gå förlorat.
21:19  Genom att vara ståndaktiga skolen I vinna edra själar.
21:20  Men när I fån se Jerusalem omringas av krigshärar, då skolen I veta att dess ödeläggelse är nära.
21:21  Då må de som äro i Judeen fly bort till bergen, och de som äro inne i staden må draga ut därifrån och de som äro ute på landsbygden må icke gå ditin.
21:22  Ty detta är en hämndens tid, då allt som är skrivet skall uppfyllas.
21:23  Ve dem som äro havande, eller som giva di på den tiden! Ty stor nöd skall då komma i landet, och en vredesdom över detta folk.
21:24  Och de skola falla för svärdsegg och bliva bortförda i fångenskap till allahanda hednafolk; och Jerusalem skall bliva förtrampat av hedningarna, till dess att hedningarnas tider äro fullbordade.
21:25  Och tecken skola ske i solen och månen och i stjärnorna, och på jorden skall ångest komma över folken, och de skola stå rådlösa vid havets och vågornas dån,
21:26  då nu människor uppgiva andan av förskräckelse och ängslan för det som skall övergå världen; ty himmelens makter skola bäva.
21:27  Och då skall man få se 'Människosonen komma i en sky', med stor makt och härlighet.
21:28  Men när detta begynner ske, då mån I resa eder upp och upplyfta edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning.»
21:29  Och han framställde för dem en liknelse: »Sen på fikonträdet och på alla andra träd.
21:30  När I fån se att de skjuta knopp, då veten I av eder själva att sommaren redan är nära.
21:31  Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att Guds rike är nära.
21:32  Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås, förrän allt detta sker.
21:33  Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.
21:34  Men tagen eder till vara för att låta edra hjärtan förtyngas av omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger, så att den dagen kommer på eder oförtänkt;
21:35  ty såsom en snara skall den komma över hela jordens alla inbyggare.
21:36  Men vaken alltjämt, och bedjen att I mån kunna undfly allt detta som skall komma, och kunna bestå inför Människosonen.»
21:37  Och han undervisade om dagarna i helgedomen, men om aftnarna gick han ut till det berg som kallas Oljeberget och stannade där över natten.
21:38  Och allt folket kom bittida om morgonen till honom i helgedomen för att höra honom.
 21:1  And he looked up, and saw the rich men casting their gifts into the treasury.
21:2  And he saw also a certain poor widow casting in thither two mites.
21:3  And he said, Of a truth I say unto you, that this poor widow hath cast in more than they all:
21:4  For all these have of their abundance cast in unto the offerings of God: but she of her penury hath cast in all the living that she had.
21:5  And as some spake of the temple, how it was adorned with goodly stones and gifts, he said,
21:6  As for these things which ye behold, the days will come, in the which there shall not be left one stone upon another, that shall not be thrown down.
21:7  And they asked him, saying, Master, but when shall these things be? and what sign will there be when these things shall come to pass?
21:8  And he said, Take heed that ye be not deceived: for many shall come in my name, saying, I am Christ; and the time draweth near: go ye not therefore after them.
21:9  But when ye shall hear of wars and commotions, be not terrified: for these things must first come to pass; but the end is not by and by.
21:10  Then said he unto them, Nation shall rise against nation, and kingdom against kingdom:
21:11  And great earthquakes shall be in divers places, and famines, and pestilences; and fearful sights and great signs shall there be from heaven.

21:12  But before all these, they shall lay their hands on you, and persecute you, delivering you up to the synagogues, and into prisons, being brought before kings and rulers for my name's sake.
21:13  And it shall turn to you for a testimony.
21:14  Settle it therefore in your hearts, not to meditate before what ye shall answer:
21:15  For I will give you a mouth and wisdom, which all your adversaries shall not be able to gainsay nor resist.
21:16  And ye shall be betrayed both by parents, and brethren, and kinsfolks, and friends; and some of you shall they cause to be put to death.
21:17  And ye shall be hated of all men for my name's sake.
21:18  But there shall not an hair of your head perish.
21:19  In your patience possess ye your souls.
21:20  And when ye shall see Jerusalem compassed with armies, then know that the desolation thereof is nigh.
21:21  Then let them which are in Judaea flee to the mountains; and let them which are in the midst of it depart out; and let not them that are in the countries enter thereinto.
21:22  For these be the days of vengeance, that all things which are written may be fulfilled.
21:23  But woe unto them that are with child, and to them that give suck, in those days! for there shall be great distress in the land, and wrath upon this people.
21:24  And they shall fall by the edge of the sword, and shall be led away captive into all nations: and Jerusalem shall be trodden down of the Gentiles, until the times of the Gentiles be fulfilled.
21:25  And there shall be signs in the sun, and in the moon, and in the stars; and upon the earth distress of nations, with perplexity; the sea and the waves roaring;
21:26  Men's hearts failing them for fear, and for looking after those things which are coming on the earth: for the powers of heaven shall be shaken.
21:27  And then shall they see the Son of man coming in a cloud with power and great glory.
21:28  And when these things begin to come to pass, then look up, and lift up your heads; for your redemption draweth nigh.
21:29  And he spake to them a parable; Behold the fig tree, and all the trees;
21:30  When they now shoot forth, ye see and know of your own selves that summer is now nigh at hand.
21:31  So likewise ye, when ye see these things come to pass, know ye that the kingdom of God is nigh at hand.
21:32  Verily I say unto you, This generation shall not pass away, till all be fulfilled.
21:33  Heaven and earth shall pass away: but my words shall not pass away.
21:34  And take heed to yourselves, lest at any time your hearts be overcharged with surfeiting, and drunkenness, and cares of this life, and so that day come upon you unawares.
21:35  For as a snare shall it come on all them that dwell on the face of the whole earth.
21:36  Watch ye therefore, and pray always, that ye may be accounted worthy to escape all these things that shall come to pass, and to stand before the Son of man.
21:37  And in the day time he was teaching in the temple; and at night he went out, and abode in the mount that is called the mount of Olives.
21:38  And all the people came early in the morning to him in the temple, for to hear him.
22:1  Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära.
22:2  Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle att röja honom ur vägen. De fruktade nämligen för folket.
22:3  Men Satan för in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en av de tolv.
22:4  Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem.
22:5  Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva honom en summa penningar.
22:6  Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning uppstod.
22:7  Så kom nu den dag i det osyrad brödets högtid, då man skulle slakta påskalammet.
22:8  Då sände han åstad Petrus och Johannes och sade: »Gån åstad och reden till åt oss, så att vi kunna äta påskalammet.»
22:9  De frågade honom: Var vill du att vi skola reda till det?»
22:10  Han svarade dem: När I kommen in i staden, skolen I möta en man som bär en kruka vatten. Följen honom till det hus där han går in.
22:11  Och sägen till husbonden i det huset: 'Mästaren frågar dig: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina lärjungar?'
22:12  Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för måltid; reden till där.»
22:13  Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet.
22:14  Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och apostlarna med honom.
22:15  Och han sade till dem: »Jag har högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner;
22:16  ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid, förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.»
22:17  Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: »Tagen detta och delen eder emellan;
22:18  ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.»
22:19  Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt dem och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.»
22:20  Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för eder.
22:21  Men se, den som förråder mig, hans hand är med mig på bordet.
22:22  Ty Människosonen skall gå bort, såsom förut är bestämt; men ve den människa genom vilken han bliver förrådd!»
22:23  Och de begynte tala med varandra om vilken av dem det väl kunde vara som skulle göra detta.
22:24  En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste.
22:25  Då sade han till dem: »Konungarna uppträda mot sina folk såsom härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig 'nådige herrar'.
22:26  Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder, han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han vare såsom en tjänare.
22:27  Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är jag här ibland eder såsom en tjänare. --
22:28  Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar;
22:29  och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mig, så överlåter jag likadan makt åt eder,
22:30  så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter.
22:31  Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för att kunna sålla eder såsom vete;
22:32  men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.»
22:33  Då sade han till honom: »Herre, jag är redo att med dig både gå i fängelse och gå i döden.»
22:34  Men han svarade: »Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen gala, förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du icke känner mig.»
22:35  Ytterligare sade han till dem: »När jag sände eder åstad utan penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då något?» De svarade: »Intet.»
22:36  Då sade han till dem: »Nu åter må den som har en penningpung taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin mantel och köpe sig ett sådant.
22:37  Ty jag säger eder att på mig måste fullbordas detta skriftens ord: 'Han blev räknad bland ogärningsmän'. Ja, det som är förutsagt om mig, det går nu i fullbordan»
22:38  Då sade de: »Herre, se här äro två svärd.» Han svarade dem: »Det är nog.»
22:39  Och han gick ut och begav sig till Oljeberget, såsom hans sed var; och hans lärjungar följde honom.
22:40  Men när han hade kommit till platsen, sade han till dem: »Bedjen att I icke mån komma i frestelse.»
22:41  Sedan gick han bort ifrån dem, vid pass ett stenkast, och föll ned på sina knän och bad
22:42  och sade: »Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Dock, ske icke min vilja, utan din.»
22:43  Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte honom.
22:44  Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden.
22:45  När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till lärjungarna, fann han dem insomnade av bedrövelse.
22:46  Då sade han till dem: »Varför soven I? Stån upp, och bedjen att I icke mån komma i frestelse.»
22:47  Och se, medan han ännu talade, kom en folkskara; och en av de tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och han trädde fram till Jesus för att kyssa honom.
22:48  Men Jesus sade till honom: »Judas, förråder du Människosonen med en kyss?»
22:49  Då nu de som voro med Jesus sågo vad som var på färde, frågade de: »Herre, skola vi hugga till med svärd?»
22:50  Och en av dem högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat.
22:51  Då svarade Jesus och sade: »Låten det gå så långt.» Och han rörde vid hans öra och helade honom.
22:52  Sedan sade Jesus till dem som hade kommit emot honom, till översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar.
22:53  Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke sträckt ut edra händer emot mig men detta är eder stund, och nu råder mörkrets makt.»
22:54  Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens hus. Och Petrus följde efter på avstånd.
22:55  Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem.
22:56  Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden fäste ögonen på honom och sade: »Också denne var med honom.
22:57  Men han nekade och sade: »Kvinna, jag känner honom icke.»
22:58  Kort därefter fick en annan, en av mannen, se honom och sade: »Också du är en av dem.» Men Petrus svarade: »Nej, det är jag icke.»
22:59  Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade: »Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galilé.»
22:60  Då svarade Petrus: »Jag förstår icke vad du menar.» Och i detsamma, medan han ännu talade, gol hanen.
22:61  Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg Herrens ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen i dag har galit, skall du tre gånger förneka mig.»
22:62  Och han gick ut och grät bitterligen.
22:63  Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och misshandlade honom.
22:64  De höljde över honom och frågade honom och sade: »Profetera: vem var det som slog dig?»
22:65  Många andra smädliga ord talade de ock mot honom.
22:66  Men när det blev dag, församlade sig folkets äldste, överstepräster och skriftlärde, och läto föra honom inför sitt Stora råd
22:67  och sade: »Är du Messias, så säg oss det.» Men han svarade dem: »Om jag säger eder det, så tron I det icke.
22:68  Och om jag frågar, så svaren I icke.
22:69  Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens högra sida.»
22:70  Då sade de alla: »Så är du då Guds Son?» Han svarade dem: »I sägen det själva, att jag är det.»
22:71  Då sade de: »Vad behöva vi mer något vittnesbörd? Vi hava ju själva nu hört det av hans egen mun.»
 22:1  Now the feast of unleavened bread drew nigh, which is called the Passover.
22:2  And the chief priests and scribes sought how they might kill him; for they feared the people.

22:3  Then entered Satan into Judas surnamed Iscariot, being of the number of the twelve.
22:4  And he went his way, and communed with the chief priests and captains, how he might betray him unto them.

22:5  And they were glad, and covenanted to give him money.
22:6  And he promised, and sought opportunity to betray him unto them in the absence of the multitude.

22:7  Then came the day of unleavened bread, when the passover must be killed.
22:8  And he sent Peter and John, saying, Go and prepare us the passover, that we may eat.

22:9  And they said unto him, Where wilt thou that we prepare?
22:10  And he said unto them, Behold, when ye are entered into the city, there shall a man meet you, bearing a pitcher of water; follow him into the house where he entereth in.
22:11  And ye shall say unto the goodman of the house, The Master saith unto thee, Where is the guestchamber, where I shall eat the passover with my disciples?
22:12  And he shall shew you a large upper room furnished: there make ready.
22:13  And they went, and found as he had said unto them: and they made ready the passover.
22:14  And when the hour was come, he sat down, and the twelve apostles with him.
22:15  And he said unto them, With desire I have desired to eat this passover with you before I suffer:
22:16  For I say unto you, I will not any more eat thereof, until it be fulfilled in the kingdom of God.
22:17  And he took the cup, and gave thanks, and said, Take this, and divide it among yourselves:
22:18  For I say unto you, I will not drink of the fruit of the vine, until the kingdom of God shall come.
22:19  And he took bread, and gave thanks, and brake it, and gave unto them, saying, This is my body which is given for you: this do in remembrance of me.
22:20  Likewise also the cup after supper, saying, This cup is the new testament in my blood, which is shed for you.

22:21  But, behold, the hand of him that betrayeth me is with me on the table.
22:22  And truly the Son of man goeth, as it was determined: but woe unto that man by whom he is betrayed!

22:23  And they began to enquire among themselves, which of them it was that should do this thing.
22:24  And there was also a strife among them, which of them should be accounted the greatest.
22:25  And he said unto them, The kings of the Gentiles exercise lordship over them; and they that exercise authority upon them are called benefactors.
22:26  But ye shall not be so: but he that is greatest among you, let him be as the younger; and he that is chief, as he that doth serve.
22:27  For whether is greater, he that sitteth at meat, or he that serveth? is not he that sitteth at meat? but I am among you as he that serveth.
22:28  Ye are they which have continued with me in my temptations.
22:29  And I appoint unto you a kingdom, as my Father hath appointed unto me;
22:30  That ye may eat and drink at my table in my kingdom, and sit on thrones judging the twelve tribes of Israel.
22:31  And the Lord said, Simon, Simon, behold, Satan hath desired to have you, that he may sift you as wheat:
22:32  But I have prayed for thee, that thy faith fail not: and when thou art converted, strengthen thy brethren.

22:33  And he said unto him, Lord, I am ready to go with thee, both into prison, and to death.
22:34  And he said, I tell thee, Peter, the cock shall not crow this day, before that thou shalt thrice deny that thou knowest me.
22:35  And he said unto them, When I sent you without purse, and scrip, and shoes, lacked ye any thing? And they said, Nothing.
22:36  Then said he unto them, But now, he that hath a purse, let him take it, and likewise his scrip: and he that hath no sword, let him sell his garment, and buy one.
22:37  For I say unto you, that this that is written must yet be accomplished in me, And he was reckoned among the transgressors: for the things concerning me have an end.
22:38  And they said, Lord, behold, here are two swords. And he said unto them, It is enough.
22:39  And he came out, and went, as he was wont, to the mount of Olives; and his disciples also followed him.
22:40  And when he was at the place, he said unto them, Pray that ye enter not into temptation.
22:41  And he was withdrawn from them about a stone's cast, and kneeled down, and prayed,
22:42  Saying, Father, if thou be willing, remove this cup from me: nevertheless not my will, but thine, be done.
22:43  And there appeared an angel unto him from heaven, strengthening him.
22:44  And being in an agony he prayed more earnestly: and his sweat was as it were great drops of blood falling down to the ground.
22:45  And when he rose up from prayer, and was come to his disciples, he found them sleeping for sorrow,
22:46  And said unto them, Why sleep ye? rise and pray, lest ye enter into temptation.
22:47  And while he yet spake, behold a multitude, and he that was called Judas, one of the twelve, went before them, and drew near unto Jesus to kiss him.
22:48  But Jesus said unto him, Judas, betrayest thou the Son of man with a kiss?
22:49  When they which were about him saw what would follow, they said unto him, Lord, shall we smite with the sword?
22:50  And one of them smote the servant of the high priest, and cut off his right ear.
22:51  And Jesus answered and said, Suffer ye thus far. And he touched his ear, and healed him.
22:52  Then Jesus said unto the chief priests, and captains of the temple, and the elders, which were come to him, Be ye come out, as against a thief, with swords and staves?
22:53  When I was daily with you in the temple, ye stretched forth no hands against me: but this is your hour, and the power of darkness.
22:54  Then took they him, and led him, and brought him into the high priest's house. And Peter followed afar off.
22:55  And when they had kindled a fire in the midst of the hall, and were set down together, Peter sat down among them.
22:56  But a certain maid beheld him as he sat by the fire, and earnestly looked upon him, and said, This man was also with him.
22:57  And he denied him, saying, Woman, I know him not.
22:58  And after a little while another saw him, and said, Thou art also of them. And Peter said, Man, I am not.
22:59  And about the space of one hour after another confidently affirmed, saying, Of a truth this fellow also was with him: for he is a Galilaean.
22:60  And Peter said, Man, I know not what thou sayest. And immediately, while he yet spake, the cock crew.
22:61  And the Lord turned, and looked upon Peter. And Peter remembered the word of the Lord, how he had said unto him, Before the cock crow, thou shalt deny me thrice.
22:62  And Peter went out, and wept bitterly.
22:63  And the men that held Jesus mocked him, and smote him.
22:64  And when they had blindfolded him, they struck him on the face, and asked him, saying, Prophesy, who is it that smote thee?
22:65  And many other things blasphemously spake they against him.
22:66  And as soon as it was day, the elders of the people and the chief priests and the scribes came together, and led him into their council, saying,
22:67  Art thou the Christ? tell us. And he said unto them, If I tell you, ye will not believe:
22:68  And if I also ask you, ye will not answer me, nor let me go.
22:69  Hereafter shall the Son of man sit on the right hand of the power of God.
22:70  Then said they all, Art thou then the Son of God? And he said unto them, Ye say that I am.
22:71  And they said, What need we any further witness? for we ourselves have heard of his own mouth.
23:1  Och de stodo upp, hela hopen, och förde honom till Pilatus.
23:2  Där begynte de anklaga honom och sade: »Vi hava funnit att denne man förleder vårt folk och vill förhindra att man giver kejsaren skatt, och att han säger sig vara Messias, en konung.»
23:3  Då frågade Pilatus honom och sade: Är du judarnas konung?» Han svarade honom och sade: »Du säger det själv.»
23:4  Men Pilatus sade till översteprästerna och till folket: »Jag finner intet brottsligt hos denne man.»
23:5  Då blevo de ännu ivrigare och sade: »Han uppviglar med sin lära folket i hela Judeen, allt ifrån Galileen och ända hit.»
23:6  När Pilatus hörde detta, frågade han om mannen var från Galileen.
23:7  Och då han fick veta att han var från det land som lydde under Herodes' välde, sände han honom bort till Herodes, som under dessa dalar också var i Jerusalem.
23:8  När Herodes fick se Jesus, blev han mycket glad, ty han hade sedan lång tid velat se honom; han hade nämligen hört talas om honom, och han hoppades nu att få se honom göra något tecken.
23:9  Men fastän han ställde ganska många frågor på Jesus, svarade denne honom intet.
23:10  Och översteprästerna och de skriftlärde stodo där och anklagade honom häftigt.
23:11  Men Herodes och hans krigsfolk bemötte honom med förakt och begabbade honom; och sedan de hade satt på honom en lysande klädnad, sände de honom tillbaka till Pilatus.
23:12  Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra; Förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap.
23:13  Sedan kallade Pilatus tillhopa översteprästerna och rådsherrarna och folket
23:14  och sade till dem: »I haven fört till mig denne man och sagt att han förleder folket; och jag har nu i eder närvaro anställt rannsakning med honom, men icke funnit honom skyldig till något av det som I anklagen honom för.
23:15  Och ej heller Herodes har funnit honom skyldig; han har ju sänt honom tillbaka till oss. I sen alltså att denne icke har gjort något som förtjänar döden.
23:16  Därför vill jag giva honom lös, medan jag har tuktat honom.»
23:17
23:18  Då skriade hela hopen och sade: »Hav bort denne, och giv oss Barabbas lös.»
23:19  (Denne man hade blivit kastad i fängelse på grund av ett upplopp, som hade ägt rum i staden, och för ett dråps skull.)
23:20  Åter talade Pilatus till dem, ty han önskade att kunna giva Jesus lös.
23:21  Men de ropade emot honom: »Korsfäst, korsfäst honom!»
23:22  Då talade han till dem för tredje gången och frågade: »Vad ont har denne då gjort? Jag har icke funnit honom skyldig till något som förtjänar döden Därför vill jag giva honom lös, sedan jag har tuktat honom.»
23:23  Men de lågo över honom med höga rop och begärde att han skulle låta korsfästa honom; och deras rop blevo honom övermäktiga.
23:24  Då dömde Pilatus att så skulle ske, som de begärde.
23:25  Och han lösgav den man de begärde, den som hade blivit kastad i fängelse för upplopp och dråp; men Jesus utlämnade han, för att med honom skulle ske efter deras vilja.
23:26  När de sedan förde bort honom, fingo de fatt en man, Simon från Cyrene, som kom utifrån marken; på honom lade de korset, för att han skulle bära det efter Jesus.
23:27  Men en stor hop folk följde med honom, bland dem också kvinnor som jämrade sig och gräto över honom.
23:28  Då vände Jesus sig om till dem och sade: »I Jerusalems döttrar, gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra barn.
23:29  Ty se, den tid skall komma, då man skall säga: 'Saliga äro de ofruktsamma, de moderliv som icke hava fött barn, och de bröst som icke hava givit di.'
23:30  Då skall man begynna säga till: bergen: 'Fallen över oss', och till höjderna: 'Skylen oss.'
23:31  Ty om han gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske med det torra!»
23:32  Jämväl två andra, två ogärningsmän, fördes ut för att avlivas tillika med honom.
23:33  Och när de hade kommit till den plats som kallades »Huvudskallen» korsfäste de honom där, så ock ogärningsmännen, den ene på högra sidan och den andre på vänstra.
23:34  Men Jesus sade. »Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra. Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem. --
23:35  Men folket stod och såg därpå. Och jämväl rådsherrarna drevo gäck med honom och sade: »Andra har han hjälpt; nu må han hjälpa sig själv, om han är Guds Smorde, den utvalde.»
23:36  Också krigsmännen gingo fram och begabbade honom och räckte honom ättikvin
23:37  och sade: »Är du judarnas konung, så hjälp dig själv.»
23:38  Men över honom hade man ock satt upp en överskrift: »Denne är judarnas konung.»
23:39  Och en av de ogärningsmän som voro där upphängda smädade honom och sade: »Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss.»
23:40  Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sade: »Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom?
23:41  Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar äro värda, men denne man har intet ont gjort.»
23:42  Sedan sade han: »Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike.»
23:43  Han svarade honom: »Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.»
23:44  Det var nu omkring sjätte timmen; då kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen,
23:45  i det att solen miste sitt sken. Och förlåten i templet rämnade mitt itu.
23:46  Och Jesus ropade med hög röst och sade: »Fader, i dina händer befaller jag min ande.» Och när han hade sagt detta, gav han upp andan.
23:47  Men när hövitsmannen såg vad som skedde, prisade han Gud och sade: »Så var då denne verkligen en rättfärdig man!»
23:48  Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände hem igen.
23:49  Men alla hans vänner stodo på avstånd och sågo detta, bland dem också några kvinnor, de som hade följt med honom från Galileen.
23:50  Nu var där en rådsherre, vi namn Josef, en god och rättfärdig man,
23:51  som icke hade samtyckt till deras rådslag och gärning. Han var från Arimatea, en stad i Judeen; och han väntade på Guds rike.
23:52  Denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp.
23:53  Och han tog ned den och svepte den i en linneduk. Sedan lade han den i en grav som var uthuggen i klippan, och där ännu ingen hade varit lagd.
23:54  Det var då tillredelsedag, och sabbatsdagen begynte ingå.
23:55  Och de kvinnor, som med honom hade kommit från Galileen, följde efter och sågo graven och sågo huru hans kropp lades ned däri.
23:56  Sedan vände de hem igen och redde till välluktande kryddor och smörjelse; men på sabbaten voro de stilla, efter lagens bud.
 23:1  And the whole multitude of them arose, and led him unto Pilate.
23:2  And they began to accuse him, saying, We found this fellow perverting the nation, and forbidding to give tribute to Caesar, saying that he himself is Christ a King.

23:3  And Pilate asked him, saying, Art thou the King of the Jews? And he answered him and said, Thou sayest it.

23:4  Then said Pilate to the chief priests and to the people, I find no fault in this man.
23:5  And they were the more fierce, saying, He stirreth up the people, teaching throughout all Jewry, beginning from Galilee to this place.
23:6  When Pilate heard of Galilee, he asked whether the man were a Galilaean.
23:7  And as soon as he knew that he belonged unto Herod's jurisdiction, he sent him to Herod, who himself also was at Jerusalem at that time.
23:8  And when Herod saw Jesus, he was exceeding glad: for he was desirous to see him of a long season, because he had heard many things of him; and he hoped to have seen some miracle done by him.
23:9  Then he questioned with him in many words; but he answered him nothing.
23:10  And the chief priests and scribes stood and vehemently accused him.
23:11  And Herod with his men of war set him at nought, and mocked him, and arrayed him in a gorgeous robe, and sent him again to Pilate.

23:12  And the same day Pilate and Herod were made friends together: for before they were at enmity between themselves.
23:13  And Pilate, when he had called together the chief priests and the rulers and the people,
23:14  Said unto them, Ye have brought this man unto me, as one that perverteth the people: and, behold, I, having examined him before you, have found no fault in this man touching those things whereof ye accuse him:
23:15  No, nor yet Herod: for I sent you to him; and, lo, nothing worthy of death is done unto him.

23:16  I will therefore chastise him, and release him.
23:17  (For of necessity he must release one unto them at the feast.)
23:18  And they cried out all at once, saying, Away with this man, and release unto us Barabbas:
23:19  (Who for a certain sedition made in the city, and for murder, was cast into prison.)

23:20  Pilate therefore, willing to release Jesus, spake again to them.
23:21  But they cried, saying, Crucify him, crucify him.

23:22  And he said unto them the third time, Why, what evil hath he done? I have found no cause of death in him: I will therefore chastise him, and let him go.

23:23  And they were instant with loud voices, requiring that he might be crucified. And the voices of them and of the chief priests prevailed.
23:24  And Pilate gave sentence that it should be as they required.
23:25  And he released unto them him that for sedition and murder was cast into prison, whom they had desired; but he delivered Jesus to their will.
23:26  And as they led him away, they laid hold upon one Simon, a Cyrenian, coming out of the country, and on him they laid the cross, that he might bear it after Jesus.
23:27  And there followed him a great company of people, and of women, which also bewailed and lamented him.
23:28  But Jesus turning unto them said, Daughters of Jerusalem, weep not for me, but weep for yourselves, and for your children.
23:29  For, behold, the days are coming, in the which they shall say, Blessed are the barren, and the wombs that never bare, and the paps which never gave suck.
23:30  Then shall they begin to say to the mountains, Fall on us; and to the hills, Cover us.
23:31  For if they do these things in a green tree, what shall be done in the dry?
23:32  And there were also two other, malefactors, led with him to be put to death.
23:33  And when they were come to the place, which is called Calvary, there they crucified him, and the malefactors, one on the right hand, and the other on the left.

23:34  Then said Jesus, Father, forgive them; for they know not what they do. And they parted his raiment, and cast lots.

23:35  And the people stood beholding. And the rulers also with them derided him, saying, He saved others; let him save himself, if he be Christ, the chosen of God.

23:36  And the soldiers also mocked him, coming to him, and offering him vinegar,
23:37  And saying, If thou be the king of the Jews, save thyself.
23:38  And a superscription also was written over him in letters of Greek, and Latin, and Hebrew, THIS IS THE KING OF THE JEWS.
23:39  And one of the malefactors which were hanged railed on him, saying, If thou be Christ, save thyself and us.
23:40  But the other answering rebuked him, saying, Dost not thou fear God, seeing thou art in the same condemnation?
23:41  And we indeed justly; for we receive the due reward of our deeds: but this man hath done nothing amiss.
23:42  And he said unto Jesus, Lord, remember me when thou comest into thy kingdom.
23:43  And Jesus said unto him, Verily I say unto thee, To day shalt thou be with me in paradise.
23:44  And it was about the sixth hour, and there was a darkness over all the earth until the ninth hour.
23:45  And the sun was darkened, and the veil of the temple was rent in the midst.
23:46  And when Jesus had cried with a loud voice, he said, Father, into thy hands I commend my spirit: and having said thus, he gave up the ghost.
23:47  Now when the centurion saw what was done, he glorified God, saying, Certainly this was a righteous man.
23:48  And all the people that came together to that sight, beholding the things which were done, smote their breasts, and returned.
23:49  And all his acquaintance, and the women that followed him from Galilee, stood afar off, beholding these things.
23:50  And, behold, there was a man named Joseph, a counsellor; and he was a good man, and a just:
23:51  (The same had not consented to the counsel and deed of them;) he was of Arimathaea, a city of the Jews: who also himself waited for the kingdom of God.
23:52  This man went unto Pilate, and begged the body of Jesus.
23:53  And he took it down, and wrapped it in linen, and laid it in a sepulchre that was hewn in stone, wherein never man before was laid.
23:54  And that day was the preparation, and the sabbath drew on.
23:55  And the women also, which came with him from Galilee, followed after, and beheld the sepulchre, and how his body was laid.
23:56  And they returned, and prepared spices and ointments; and rested the sabbath day according to the commandment.
24:1  Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de hade tillrett.
24:2  Och de funno stenen vara bortvältrad från graven.
24:3  Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp.
24:4  När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo två man framför dem i skinande kläder.
24:5  Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande bland de döda?
24:6  Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade:
24:7  'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen.'»
24:8  Då kommo de ihåg hans ord.
24:9  Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra. --
24:10  Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna.
24:11  Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke.
24:12  Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.
24:13  Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem.
24:14  Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.
24:15  Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem.
24:16  Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.
24:17  Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut.
24:18  Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?»
24:19  Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket:
24:20  huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom.
24:21  Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde.
24:22  Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven
24:23  och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde.
24:24  Och när några av dem som voro. med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke.»
24:25  Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!
24:26  Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?»
24:27  Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.
24:28  När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare.
24:29  Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han ditin och stannade kvar hos dem.
24:30  Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem.
24:31  Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn.
24:32  Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?»
24:33  Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem.
24:34  Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.»
24:35  Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.
24:36  Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder.
24:37  Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sågo.
24:38  Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan?
24:39  Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.»
24:40  Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter.
24:41  Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?»
24:42  Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka;
24:43  och han tog det och åt därav i deras åsyn.
24:44  Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna.»
24:45  Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna.
24:46  Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de döda,
24:47  och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem.

24:48  I kunnen vittna härom.
24:49  Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden bliven beklädda med kraft.»
24:50  Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem.
24:51  Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen.
24:52  Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje.
24:53  Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.
24:1  Now upon the first day of the week, very early in the morning, they came unto the sepulchre, bringing the spices which they had prepared, and certain others with them.
24:2  And they found the stone rolled away from the sepulchre.
24:3  And they entered in, and found not the body of the Lord Jesus.
24:4  And it came to pass, as they were much perplexed thereabout, behold, two men stood by them in shining garments:
24:5  And as they were afraid, and bowed down their faces to the earth, they said unto them, Why seek ye the living among the dead?
24:6  He is not here, but is risen: remember how he spake unto you when he was yet in Galilee,
24:7  Saying, The Son of man must be delivered into the hands of sinful men, and be crucified, and the third day rise again.
24:8  And they remembered his words,
24:9  And returned from the sepulchre, and told all these things unto the eleven, and to all the rest.
24:10  It was Mary Magdalene and Joanna, and Mary the mother of James, and other women that were with them, which told these things unto the apostles.
24:11  And their words seemed to them as idle tales, and they believed them not.
24:12  Then arose Peter, and ran unto the sepulchre; and stooping down, he beheld the linen clothes laid by themselves, and departed, wondering in himself at that which was come to pass.
24:13  And, behold, two of them went that same day to a village called Emmaus, which was from Jerusalem about threescore furlongs.
24:14  And they talked together of all these things which had happened.
24:15  And it came to pass, that, while they communed together and reasoned, Jesus himself drew near, and went with them.
24:16  But their eyes were holden that they should not know him.
24:17  And he said unto them, What manner of communications are these that ye have one to another, as ye walk, and are sad?
24:18  And the one of them, whose name was Cleopas, answering said unto him, Art thou only a stranger in Jerusalem, and hast not known the things which are come to pass there in these days?
24:19  And he said unto them, What things? And they said unto him, Concerning Jesus of Nazareth, which was a prophet mighty in deed and word before God and all the people:
24:20  And how the chief priests and our rulers delivered him to be condemned to death, and have crucified him.
24:21  But we trusted that it had been he which should have redeemed Israel: and beside all this, to day is the third day since these things were done.
24:22  Yea, and certain women also of our company made us astonished, which were early at the sepulchre;
24:23  And when they found not his body, they came, saying, that they had also seen a vision of angels, which said that he was alive.
24:24  And certain of them which were with us went to the sepulchre, and found it even so as the women had said: but him they saw not.
24:25  Then he said unto them, O fools, and slow of heart to believe all that the prophets have spoken:
24:26  Ought not Christ to have suffered these things, and to enter into his glory?
24:27  And beginning at Moses and all the prophets, he expounded unto them in all the scriptures the things concerning himself.
24:28  And they drew nigh unto the village, whither they went: and he made as though he would have gone further.
24:29  But they constrained him, saying, Abide with us: for it is toward evening, and the day is far spent. And he went in to tarry with them.
24:30  And it came to pass, as he sat at meat with them, he took bread, and blessed it, and brake, and gave to them.
24:31  And their eyes were opened, and they knew him; and he vanished out of their sight.
24:32  And they said one to another, Did not our heart burn within us, while he talked with us by the way, and while he opened to us the scriptures?
24:33  And they rose up the same hour, and returned to Jerusalem, and found the eleven gathered together, and them that were with them,
24:34  Saying, The Lord is risen indeed, and hath appeared to Simon.
24:35  And they told what things were done in the way, and how he was known of them in breaking of bread.
24:36  And as they thus spake, Jesus himself stood in the midst of them, and saith unto them, Peace be unto you.
24:37  But they were terrified and affrighted, and supposed that they had seen a spirit.
24:38  And he said unto them, Why are ye troubled? and why do thoughts arise in your hearts?
24:39  Behold my hands and my feet, that it is I myself: handle me, and see; for a spirit hath not flesh and bones, as ye see me have.
24:40  And when he had thus spoken, he shewed them his hands and his feet. 24:41  And while they yet believed not for joy, and wondered, he said unto them, Have ye here any meat?
24:42  And they gave him a piece of a broiled fish, and of an honeycomb.
24:43  And he took it, and did eat before them.
24:44  And he said unto them, These are the words which I spake unto you, while I was yet with you, that all things must be fulfilled, which were written in the law of Moses, and in the prophets, and in the psalms, concerning me.
24:45  Then opened he their understanding, that they might understand the scriptures,
24:46  And said unto them, Thus it is written, and thus it behoved Christ to suffer, and to rise from the dead the third day:
24:47  And that repentance and remission of sins should be preached in his name among all nations, beginning at Jerusalem.
24:48  And ye are witnesses of these things.
24:49  And, behold, I send the promise of my Father upon you: but tarry ye in the city of Jerusalem, until ye be endued with power from on high.
24:50  And he led them out as far as to Bethany, and he lifted up his hands, and blessed them.
24:51  And it came to pass, while he blessed them, he was parted from them, and carried up into heaven.
24:52  And they worshipped him, and returned to Jerusalem with great joy:
24:53  And were continually in the temple, praising and blessing God. Amen.


Johannes
 St John
1:1  I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.
1:2  Detta var i begynnelsen hos Gud.
1:3  Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till.
1:4  I det var liv, och livet var människornas ljus.
1:5  Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed.
1:6  En man uppträdde, sänd av Gud; hans namn var Johannes.
1:7  Han kom såsom ett vittne, för att vittna om ljuset, på det att alla skulle komma till tro genom honom.
1:8  Icke var han ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
1:9  Det sanna ljuset, det som lyser över alla människor, skulle nu komma i världen.
1:10  I världen var han, och genom honom hade världen blivit till, men världen ville icke veta av honom.
1:11  Han kom till sitt eget, och hans egna togo icke emot honom.
1:12  Men åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på hans namn;
1:13  och de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud.
1:14  Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi sågo hans härlighet, vi sågo likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader, och han var full av nåd och sanning.
1:15  Johannes vittnar om honom, han ropar och säger: »Det var om denne jag sade: 'Den som kommer efter mig, han är före mig; ty han var förr än jag.'»
1:16  Av hans fullhet hava vi ju alla fått, ja, nåd utöver nåd;
1:17  ty genom Moses blev lagen given, men nåden och sanningen hava kommit genom Jesus Kristus.
1:18  Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Faderns sköte, han har kungjort vad Gud är.
1:19  Och detta är vad Johannes vittnade, när judarna hade sänt till honom präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var.
1:20  Han svarade öppet och förnekade icke; han sade öppet: »Jag är icke Messias.»
1:21  Åter frågade de honom: »Vad är du då? Är du Elias?» Han svarade: »Det är jag icke.» -- »Är du Profeten?» Han svarade: »Nej.»
1:22  Då sade de till honom: »Vem är du då? Säg oss det, så att vi kunna giva dem svar, som hava sänt oss. Vad säger du om dig själv?»
1:23  Han svarade: »Jag är rösten av en som ropar i öknen: 'Jämnen vägen för Herren', såsom profeten Esaias sade.»
1:24  Och männen voro utsända ifrån fariséerna.
1:25  Och de frågade honom och sade till honom: »Varför döper du då, om du icke är Messias, ej heller Elias, ej heller Profeten?»
1:26  Johannes svarade dem och sade: »Jag döper i vatten; men mitt ibland eder står en som I icke kännen:
1:27  han som kommer efter mig, vilkens skorem jag icke är värdig att upplösa.»
1:28  Detta skedde i Betania, på andra sidan Jordan, där Johannes döpte.
1:29  Dagen därefter såg han Jesus nalkas; då sade han: »Se, Guds Lamm, som borttager världens synd!
1:30  Om denne var det som jag sade: 'Efter mig kommer en man som är före mig; ty han var förr än jag.'
1:31  Och jag kände honom icke; men för att han skall bliva uppenbar för Israel, därför är jag kommen och döper i vatten.»
1:32  Och Johannes vittnade och sade: »Jag såg Anden såsom en duva sänka sig ned från himmelen; och han förblev över honom.
1:33  Och jag kände honom icke; men den som sände mig till att döpa i vatten, han sade till mig: 'Den över vilken du får se Anden sänka sig ned och förbliva, han är den som döper i helig ande.'
1:34  Och jag har sett det, och jag har vittnat att denne är Guds Son.»
1:35  Dagen därefter stod Johannes åter där med två av sina lärjungar.
1:36  När då Jesus kom gående, såg Johannes på honom och sade: »Se, Guds Lamm!»
1:37  Och de två lärjungarna hörde hans ord och följde Jesus.
1:38  Då vände sig Jesus om, och när han såg att de följde honom, frågade han dem: »Vad viljen I?» De svarade honom: »Rabbi» (det betyder mästare) »var bor du?»
1:39  Han sade till dem: »Kommen och sen.» Då gingo de med honom och sågo var han bodde; och de stannade den dagen hos honom. -- Detta skedde vid den tionde timmen.
1:40  En av de två som hade hört var Johannes sade, och som hade följt Jesus, var Andreas, Simon Petrus' broder.
1:41  Denne träffade först sin broder Simon och sade till honom: »Vi hava funnit Messias» (det betyder detsamma som Kristus).
1:42  Och han förde honom till Jesus. Då såg Jesus på honom och sade: »Du är Simon, Johannes' son; du skall heta Cefas» (det betyder detsamma som Petrus).
1:43  Dagen därefter ville Jesus gå därifrån till Galileen, och han träffade då Filippus. Och Jesus sade till honom: »Följ mig.»
1:44  Och Filippus var från Betsaida, Andreas' och Petrus' stad.
1:45  Filippus träffade Natanael och sade till honom: »Den som Moses har skrivit om i lagen och som profeterna hava skrivit om, honom hava vi funnit, Jesus, Josefs son, från Nasaret.»
1:46  Natanael sade till honom: »Kan något gott komma från Nasaret?» Filippus svarade honom: »Kom och se.»

1:47  När nu Jesus såg Natanael nalkas, sade han om honom: »Se, denne är en rätt israelit, i vilken icke finnes något svek.»
1:48  Natanael frågade honom: »Huru kunna du känna mig?» Jesus svarade och sade till honom: »Förrän Filippus kallade dig, såg jag dig, där du var under fikonträdet.»
1:49  Natanael svarade honom: »Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung.»
1:50  Jesus svarade och sade till honom: »Eftersom jag sade dig att såg dig under fikonträdet, tror du? Större ting än vad detta är skall du få se.»
1:51  Därefter sade han till honom: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I skolen få se himmelen öppen och Guds änglar fara upp och fara ned över Människosonen.»
 1:1  In the beginning was the Word, and the Word was with God, and the Word was God.
1:2  The same was in the beginning with God.
1:3  All things were made by him; and without him was not any thing made that was made.
1:4  In him was life; and the life was the light of men.
1:5  And the light shineth in darkness; and the darkness comprehended it not.
1:6  There was a man sent from God, whose name was John.
1:7  The same came for a witness, to bear witness of the Light, that all men through him might believe.
1:8  He was not that Light, but was sent to bear witness of that Light.
1:9  That was the true Light, which lighteth every man that cometh into the world.
1:10  He was in the world, and the world was made by him, and the world knew him not.
1:11  He came unto his own, and his own received him not.
1:12  But as many as received him, to them gave he power to become the sons of God, even to them that believe on his name:
1:13  Which were born, not of blood, nor of the will of the flesh, nor of the will of man, but of God.
1:14  And the Word was made flesh, and dwelt among us, (and we beheld his glory, the glory as of the only begotten of the Father,) full of grace and truth.
1:15  John bare witness of him, and cried, saying, This was he of whom I spake, He that cometh after me is preferred before me: for he was before me.
1:16  And of his fulness have all we received, and grace for grace.
1:17  For the law was given by Moses, but grace and truth came by Jesus Christ.
1:18  No man hath seen God at any time, the only begotten Son, which is in the bosom of the Father, he hath declared him.
1:19  And this is the record of John, when the Jews sent priests and Levites from Jerusalem to ask him, Who art thou?
1:20  And he confessed, and denied not; but confessed, I am not the Christ.
1:21  And they asked him, What then? Art thou Elias? And he saith, I am not. Art thou that prophet? And he answered, No.
1:22  Then said they unto him, Who art thou? that we may give an answer to them that sent us. What sayest thou of thyself?
1:23  He said, I am the voice of one crying in the wilderness, Make straight the way of the Lord, as said the prophet Esaias.
1:24  And they which were sent were of the Pharisees.
1:25  And they asked him, and said unto him, Why baptizest thou then, if thou be not that Christ, nor Elias, neither that prophet?
1:26  John answered them, saying, I baptize with water: but there standeth one among you, whom ye know not;
1:27  He it is, who coming after me is preferred before me, whose shoe's latchet I am not worthy to unloose.
1:28  These things were done in Bethabara beyond Jordan, where John was baptizing.
1:29  The next day John seeth Jesus coming unto him, and saith, Behold the Lamb of God, which taketh away the sin of the world.
1:30  This is he of whom I said, After me cometh a man which is preferred before me: for he was before me.
1:31  And I knew him not: but that he should be made manifest to Israel, therefore am I come baptizing with water.
1:32  And John bare record, saying, I saw the Spirit descending from heaven like a dove, and it abode upon him.
1:33  And I knew him not: but he that sent me to baptize with water, the same said unto me, Upon whom thou shalt see the Spirit descending, and remaining on him, the same is he which baptizeth with the Holy Ghost.
1:34  And I saw, and bare record that this is the Son of God.
1:35  Again the next day after John stood, and two of his disciples;
1:36  And looking upon Jesus as he walked, he saith, Behold the Lamb of God!
1:37  And the two disciples heard him speak, and they followed Jesus.
1:38  Then Jesus turned, and saw them following, and saith unto them, What seek ye? They said unto him, Rabbi, (which is to say, being interpreted, Master,) where dwellest thou?
1:39  He saith unto them, Come and see. They came and saw where he dwelt, and abode with him that day: for it was about the tenth hour.
1:40  One of the two which heard John speak, and followed him, was Andrew, Simon Peter's brother.
1:41  He first findeth his own brother Simon, and saith unto him, We have found the Messias, which is, being interpreted, the Christ.
1:42  And he brought him to Jesus. And when Jesus beheld him, he said, Thou art Simon the son of Jona: thou shalt be called Cephas, which is by interpretation, A stone.
1:43  The day following Jesus would go forth into Galilee, and findeth Philip, and saith unto him, Follow me.
1:44  Now Philip was of Bethsaida, the city of Andrew and Peter.
1:45  Philip findeth Nathanael, and saith unto him, We have found him, of whom Moses in the law, and the prophets, did write, Jesus of Nazareth, the son of Joseph.
1:46  And Nathanael said unto him, Can there any good thing come out of Nazareth? Philip saith unto him, Come and see.
1:47  Jesus saw Nathanael coming to him, and saith of him, Behold an Israelite indeed, in whom is no guile!
1:48  Nathanael saith unto him, Whence knowest thou me? Jesus answered and said unto him, Before that Philip called thee, when thou wast under the fig tree, I saw thee.
1:49  Nathanael answered and saith unto him, Rabbi, thou art the Son of God; thou art the King of Israel.
1:50  Jesus answered and said unto him, Because I said unto thee, I saw thee under the fig tree, believest thou? thou shalt see greater things than these.
1:51  And he saith unto him, Verily, verily, I say unto you, Hereafter ye shall see heaven open, and the angels of God ascending and descending upon the Son of man.
2:1  På tredje dagen var ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu moder var där.
2:2  Också Jesus och hans lärjungar blevo bjudna till bröllopet.
2:3  Och vinet begynte taga slut. Då sade Jesu moder till honom: »De hava intet vin.»
2:4  Jesus svarade henne: »Låt mig vara, moder; min stund är ännu icke kommen.»
2:5  Hans moder sade då till tjänarna: »Vadhelst han säger till eder, det skolen I göra.»
2:6  Nu stodo där sex stenkrukor, sådana som judarna hade för sina reningar; de rymde två eller tre bat-mått var.

2:7  Jesus sade till dem: »Fyllen krukorna med vatten.» Och de fyllde dem ända till brädden.
2:8  Sedan sade han till dem: »Ösen nu upp och bären till övertjänaren.» Och de gjorde så.
2:9  Och övertjänaren smakade på vattnet, som nu hade blivit vin; och han visste icke varifrån det hade kommit, vilket däremot tjänarna visste, de som hade öst upp vattnet. Då kallade övertjänaren på brudgummen.
2:10  och sade till honom: »Man brukar eljest alltid sätta fram det goda vinet, och sedan, när gästerna hava fått för mycket, det som är sämre. Du har gömt det goda vinet ända tills nu.»

2:11  Detta var det första tecknet som Jesus gjorde. Han gjorde det i Kana i Galileen och uppenbarade så sin härlighet; och hans lärjungar trodde på honom.
2:12  Därefter begav han sig ned till Kapernaum med sin moder och sina bröder och sina lärjungar; och där stannade de några få dagar.
2:13  Judarnas påsk var nu nära, och Jesus begav sig då upp till Jerusalem.
2:14  Och när han fick i helgedomen se huru där sutto män som sålde fäkreatur och får och duvor, och huru växlare sutto där.
2:15  Då gjorde han sig ett gissel av tåg och drev dem alla ut ur helgedomen, med får och fäkreatur, och slog ut växlarnas penningar och stötte omkull deras bord.
2:16  Och till duvomånglarna sade han: »Tagen bort detta härifrån; gören icke min Faders hus till ett marknadshus.»

2:17  Hans lärjungar kommo då ihåg att det var skrivet: »Nitälskan för ditt hus skall förtära mig.»
2:18  Då togo judarna till orda och sade till honom: »Vad för tecken låter du oss se, eftersom du gör på detta sätt?»
2:19  Jesus svarade och sade till dem: »Bryten ned detta tempel, så skall jag inom tre dagar låta det uppstå igen.»
2:20  Då sade judarna: »I fyrtiosex år har man byggt på detta tempel, och du skulle låta det uppstå igen inom tre dagar?»
2:21  Men det var om sin kropps tempel han talade.
2:22  Sedan, när han hade uppstått från de döda, kommo hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta; och de trodde då skriften och det ord som Jesus hade sagt.

2:23  Medan han nu var i Jerusalem, under påsken, vid högtiden, kommo många till tro på hans namn, när de sågo de tecken som han gjorde.
2:24  Men själv betrodde sig Jesus icke åt dem, eftersom han kände alla
2:25  och icke behövde någon annans vittnesbörd om människorna; ty av sig själv visste han vad i människan var.
 2:1  And the third day there was a marriage in Cana of Galilee; and the mother of Jesus was there:
2:2  And both Jesus was called, and his disciples, to the marriage.
2:3  And when they wanted wine, the mother of Jesus saith unto him, They have no wine.
2:4  Jesus saith unto her, Woman, what have I to do with thee? mine hour is not yet come.
2:5  His mother saith unto the servants, Whatsoever he saith unto you, do it.
2:6  And there were set there six waterpots of stone, after the manner of the purifying of the Jews, containing two or three firkins apiece.
2:7  Jesus saith unto them, Fill the waterpots with water. And they filled them up to the brim.
2:8  And he saith unto them, Draw out now, and bear unto the governor of the feast. And they bare it.
2:9  When the ruler of the feast had tasted the water that was made wine, and knew not whence it was: (but the servants which drew the water knew;) the governor of the feast called the bridegroom,
2:10  And saith unto him, Every man at the beginning doth set forth good wine; and when men have well drunk, then that which is worse: but thou hast kept the good wine until now.
2:11  This beginning of miracles did Jesus in Cana of Galilee, and manifested forth his glory; and his disciples believed on him.
2:12  After this he went down to Capernaum, he, and his mother, and his brethren, and his disciples: and they continued there not many days.
2:13  And the Jews' passover was at hand, and Jesus went up to Jerusalem.
2:14  And found in the temple those that sold oxen and sheep and doves, and the changers of money sitting:
2:15  And when he had made a scourge of small cords, he drove them all out of the temple, and the sheep, and the oxen; and poured out the changers' money, and overthrew the tables;
2:16  And said unto them that sold doves, Take these things hence; make not my Father's house an house of merchandise.
2:17  And his disciples remembered that it was written, The zeal of thine house hath eaten me up.
2:18  Then answered the Jews and said unto him, What sign shewest thou unto us, seeing that thou doest these things?
2:19  Jesus answered and said unto them, Destroy this temple, and in three days I will raise it up.
2:20  Then said the Jews, Forty and six years was this temple in building, and wilt thou rear it up in three days?
2:21  But he spake of the temple of his body.
2:22  When therefore he was risen from the dead, his disciples remembered that he had said this unto them; and they believed the scripture, and the word which Jesus had said.
2:23  Now when he was in Jerusalem at the passover, in the feast day, many believed in his name, when they saw the miracles which he did.
2:24  But Jesus did not commit himself unto them, because he knew all men,
2:25  And needed not that any should testify of man: for he knew what was in man.
3:1  Men bland fariséerna var en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar.
3:2  Denne kom till Jesus om natten och sade till honom: »Rabbi, vi veta att det är från Gud du har kommit såsom lärare; ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om icke Gud är med honom.»
3:3  Jesus svarade och sade till honom: »Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa icke bliver född på nytt, så kan hon icke få se Guds rike.»
3:4  Nikodemus sade till honom: »Huru kan en människa födas, när hon är gammal? Icke kan hon väl åter gå in i sin moders liv och födas?»
3:5  Jesus svarade: »Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa icke bliver född av vatten och ande, så kan hon icke komma in i Guds rike.
3:6  Det som är fött av kött, det är kött; och det som är fött av Anden, det är ande.
3:7  Förundra dig icke över att jag sade dig att I måsten födas på nytt.
3:8  Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet icke varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden.»
3:9  Nikodemus svarade och sade till honom: »Huru kan detta ske?»
3:10  Jesus svarade och sade till honom: »Är du Israels lärare och förstår icke detta?
3:11  Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Vad vi veta, det tala vi, och vad vi hava sett, det vittna vi om, men vårt vittnesbörd tagen I icke emot.
3:12  Tron i icke, när jag talar till eder om jordiska ting, huru skolen I då kunna tro, när jag talar till eder om himmelska ting?
3:13  Och likväl har ingen stigit upp till himmelen, utom den som steg ned från himmelen, Människosonen, som var i himmelen.
3:14  Och såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bliva upphöjd,
3:15  så att var och en som tror skall i honom hava evigt liv.
3:16  Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.
3:17  Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bliva frälst genom honom.
3:18  Den som tror på honom, han bliver icke dömd, men den som icke tror, han är redan dömd, eftersom han icke tror på Guds enfödde Sons namn.
3:19  Och detta är domen, att när ljuset hade kommit i världen, människorna dock älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar voro onda,
3:20  Ty var och en som gör vad ont är, han hatar ljuset och kommer icke till ljuset, på det att hans gärningar icke skola bliva blottade.
3:21  Men den som gör sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bliva uppenbart att hans gärningar äro gjorda i Gud.»
3:22  Därefter begav sig Jesus med sina lärjungar till den judiska landsbygden, och där vistades han med dem och döpte.
3:23  Men också Johannes döpte, i Enon, nära Salim, ty där fanns mycket vatten; och folket kom dit och lät döpa sig.
3:24  Johannes hade nämligen ännu icke blivit kastad i fängelse.
3:25  Då uppstod mellan Johannes' lärjungar och en jude en tvist om reningen.
3:26  Och de kommo till Johannes och sade till honom: »Rabbi, se, den som var hos dig på andra sidan Jordan, den som du har vittnat om, han döper, och alla komma till honom.»
3:27  Johannes svarade och sade: »En människa kan intet taga, om det icke bliver henne givet från himmelen.»
3:28  I kunnen själva giva mig det vittnesbördet att jag sade: 'Icke är jag Messias; jag är allenast sänd framför honom.'
3:29  Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där och hör honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den glädjen är mig nu given i fullt mått.
3:30  Det är såsom sig bör att han växer till, och att jag förminskas. --
3:31  Den som kommer ovanifrån, han är över alla; den som är från jorden, han är av jorden, och av jorden talar han. Ja, den som kommer från himmelen, han är över alla,
3:32  och vad han har sett och hört, det vittnar han om; och likväl tager ingen emot hans vittnesbörd.
3:33  Men om någon tager emot hans vittnesbörd, så bekräftar han därmed att Gud är sannfärdig.
3:34  Ty den som Gud har sänt, han talar Guds ord; Gud giver nämligen icke Anden efter mått.
3:35  Fadern älskar Sonen, och allt har han givit i hans hand.
3:36  Den som tror på Sonen, han har evigt liv; men den som icke hörsammar Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede förbliver över honom.»
 3:1  There was a man of the Pharisees, named Nicodemus, a ruler of the Jews:
3:2  The same came to Jesus by night, and said unto him, Rabbi, we know that thou art a teacher come from God: for no man can do these miracles that thou doest, except God be with him.
3:3  Jesus answered and said unto him, Verily, verily, I say unto thee, Except a man be born again, he cannot see the kingdom of God.
3:4  Nicodemus saith unto him, How can a man be born when he is old? can he enter the second time into his mother's womb, and be born?
3:5  Jesus answered, Verily, verily, I say unto thee, Except a man be born of water and of the Spirit, he cannot enter into the kingdom of God.
3:6  That which is born of the flesh is flesh; and that which is born of the Spirit is spirit.
3:7  Marvel not that I said unto thee, Ye must be born again.

3:8  The wind bloweth where it listeth, and thou hearest the sound thereof, but canst not tell whence it cometh, and whither it goeth: so is every one that is born of the Spirit.
3:9  Nicodemus answered and said unto him, How can these things be?
3:10  Jesus answered and said unto him, Art thou a master of Israel, and knowest not these things?
3:11  Verily, verily, I say unto thee, We speak that we do know, and testify that we have seen; and ye receive not our witness.
3:12  If I have told you earthly things, and ye believe not, how shall ye believe, if I tell you of heavenly things?

3:13  And no man hath ascended up to heaven, but he that came down from heaven, even the Son of man which is in heaven.
3:14  And as Moses lifted up the serpent in the wilderness, even so must the Son of man be lifted up:
3:15  That whosoever believeth in him should not perish, but have eternal life.
3:16  For God so loved the world, that he gave his only begotten Son, that whosoever believeth in him should not perish, but have everlasting life.
3:17  For God sent not his Son into the world to condemn the world; but that the world through him might be saved.
3:18  He that believeth on him is not condemned: but he that believeth not is condemned already, because he hath not believed in the name of the only begotten Son of God.
3:19  And this is the condemnation, that light is come into the world, and men loved darkness rather than light, because their deeds were evil.
3:20  For every one that doeth evil hateth the light, neither cometh to the light, lest his deeds should be reproved.
3:21  But he that doeth truth cometh to the light, that his deeds may be made manifest, that they are wrought in God.
3:22  After these things came Jesus and his disciples into the land of Judaea; and there he tarried with them, and baptized.

3:23  And John also was baptizing in Aenon near to Salim, because there was much water there: and they came, and were baptized.
3:24  For John was not yet cast into prison.
3:25  Then there arose a question between some of John's disciples and the Jews about purifying.
3:26  And they came unto John, and said unto him, Rabbi, he that was with thee beyond Jordan, to whom thou barest witness, behold, the same baptizeth, and all men come to him.
3:27  John answered and said, A man can receive nothing, except it be given him from heaven.
3:28  Ye yourselves bear me witness, that I said, I am not the Christ, but that I am sent before him.
3:29  He that hath the bride is the bridegroom: but the friend of the bridegroom, which standeth and heareth him, rejoiceth greatly because of the bridegroom's voice: this my joy therefore is fulfilled.
3:30  He must increase, but I must decrease.
3:31  He that cometh from above is above all: he that is of the earth is earthly, and speaketh of the earth: he that cometh from heaven is above all.
3:32  And what he hath seen and heard, that he testifieth; and no man receiveth his testimony.
3:33  He that hath received his testimony hath set to his seal that God is true.
3:34  For he whom God hath sent speaketh the words of God: for God giveth not the Spirit by measure unto him.
3:35  The Father loveth the Son, and hath given all things into his hand.
3:36  He that believeth on the Son hath everlasting life: and he that believeth not the Son shall not see life; but the wrath of God abideth on him.
4:1  Men Herren fick nu veta att fariséerna hade hört hurusom Jesus vann flera lärjungar och döpte flera än Johannes;
4:2  dock var det icke Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar.
4:3  Då lämnade han Judeen och begav sig åter till Galileen.
4:4  Därvid måste han taga vägen genom Samarien.   
4:5  Så kom han till en stad i Samarien som hette Sykar, nära det jordstycke som Jakob gav åt sin son Josef.
4:6  Och där var Jakobs brunn. Eftersom nu Jesus var trött av vandringen, satte han sig strax ned vid brunnen. Det var vid den sjätte timmen.
4:7  Då kom en samaritisk kvinna för att hämta vatten. Jesus sade till henne: »Giv mig att dricka.»
4:8  Hans lärjungar hade nämligen gått in i staden för att köpa mat.
4:9  Då sade den samaritiska kvinnan till honom: »Huru kan du, som är jude, bedja mig, som är en samaritisk kvinna, om något att dricka?» Judarna hava nämligen ingen umgängelse med samariterna.
4:10  Jesus svarade och sade till henne: »Förstode du Guds gåva, och vem den är som säger till dig: 'Giv mig att dricka', så skulle i stället du hava bett honom, och han skulle då hava givit dig levande vatten.»
4:11  Kvinnan sade till honom: »Herre, du har ju intet att hämta upp vatten med, och brunnen är djup. Varifrån får du då det friska vattnet?»
4:12  Icke är du väl förmer än vår fader Jakob, som gav oss brunnen och själv med sina barn och sin boskap drack ur den?»
4:13  Jesus svarade och sade till henne: »Var och en som dricker av detta vatten, han bliver törstig igen;
4:14  men den som dricker av det vatten som jag giver honom, han skall aldrig någonsin törsta, utan det vatten jag giver honom skall bliva i honom en källa vars vatten springer upp med evigt liv.»
4:15  Kvinnan sade till honom: »Herre, giv mig det vattnet, så att jag icke mer behöver törsta och komma hit för att hämta vatten.»
4:16  Han sade till henne: »Gå och hämta din man, och kom sedan tillbaka.»
4:17  Kvinnan svarade och sade: »Jag har ingen man.» Jesus sade till henne: »Du har rätt i vad du säger, att du icke har någon man.»
4:18  Ty fem män har du haft, och den du nu har är icke din man; däri sade du sant.
4:19  Då sade kvinnan till honom: »Herre, jag ser att du är en profet.
4:20  Våra fäder hava tillbett på detta berg, men I sägen att i Jerusalem den plats finnes, där man bör tillbedja.»
4:21  Jesus sade till henne: »Tro mig, kvinna: den tid kommer, då det varken är på detta berg eller i Jerusalem som I skolen tillbedja Fadern.
4:22  I tillbedjen vad I icke kännen, vi tillbedja vad vi känna -- ty frälsningen kommer från judarna --
4:23  men den tid skall komma, ja, den är redan inne, då sanna tillbedjare skola tillbedja Fadern i ande och sanning; ty sådana tillbedjare vill Fadern hava.
4:24  Gud är ande, och de som tillbedja måste tillbedja i ande och sanning.»
4:25  Kvinnan sade till honom: »Jag vet att Messias skall komma, han som ock kallas Kristus; när han kommer, skall han förkunna oss allt.»
4:26  Jesus svarade henne: »Jag, som talar med dig, är den du nu nämnde.»
4:27  I detsamma kommo hans lärjungar; och de förundrade sig över att han talade med en kvinna. Dock frågade ingen vad han ville henne, eller varför han talade med henne.
4:28  Men kvinnan lät sin kruka stå och gick in i staden och sade till folket:
4:29  »Kommen och sen en man som har sagt mig allt vad jag har gjort. Månne icke han är Messias?»
4:30  Då gingo de ut ur staden och kommo till honom.
4:31  Under tiden bådo lärjungarna honom och sade: »Rabbi, tag och ät.»
4:32  Men han svarade dem: »Jag har mat att äta som I icke veten om.»
4:33  Då sade lärjungarna till varandra: »Kan väl någon hava burit mat till honom?»
4:34  Jesus sade till dem: »Min mat är att göra dens vilja, som har sänt mig, och att fullborda hans verk.»
4:35  I sägen ju att det ännu är fyra månader innan skördetiden kommer. Men se, jag säger eder: Lyften upp edra ögon, och sen på fälten, huru de hava vitnat till skörd.
4:36  Redan nu får den som skördar uppbära sin lön och samla in frukt till evigt liv; så kunna den som sår och den som skördar tillsammans glädja sig.
4:37  Ty här sannas det ordet, att en är den som sår och en annan den som skördar.
4:38  Jag har sänt eder att skörda, där I icke haven arbetat. Andra hava arbetat, och I haven fått gå in i deras arbete.»
4:39  Och många samariter från den staden kommo till tro på honom för kvinnans ords skull, då hon vittnade att han hade sagt henne allt vad hon hade gjort.
4:40  När sedan samariterna kommo till honom, både de honom att stanna kvar hos dem. Så stannade han där i två dagar.
4:41  Och långt flera kommo då till tro för hans egna ords skull.
4:42  Och de sade till kvinnan: »Nu är det icke mer för dina ords skull som vi tro, ty vi hava nu själva hört honom, och vi veta nu att han i sanning är världens Frälsare.»
4:43  Men efter de två dagarna gick han därifrån till Galileen.
4:44  Ty Jesus vittnade själv att en profet icke är aktad i sitt eget fädernesland.
4:45  När han nu kom till Galileen, togo galiléerna vänligt emot honom, eftersom de hade sett allt vad han hade gjort i Jerusalem vid högtiden. Också de hade nämligen varit där vid högtiden.
4:46  Så kom han åter till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. I Kapernaum fanns då en man i konungens tjänst, vilkens son låg sjuk.
4:47  När han nu hörde att Jesus hade kommit från Judeen till Galileen, begav han sig åstad till honom och bad att han skulle komma ned och bota hans son; ty denne låg för döden.
4:48  Då sade Jesus till honom: »Om I icke sen tecken och under, så tron I icke.»
4:49  Mannen sade till honom: »Herre, kom ned, förrän mitt barn dör.»
4:50  Jesus svarade honom: »Gå, din son får leva.» Då trodde mannen det ord som Jesus sade till honom, och gick.
4:51  Och medan han ännu var på vägen hem, mötte honom hans tjänare och sade: »Din son kommer att leva.»
4:52  Då frågade han dem vid vilken timme det hade blivit bättre med honom. De svarade honom: »I går vid den sjunde timmen lämnade febern honom.»
4:53  Då märkte fadern att det hade skett just den timme då Jesus sade till honom: »Din son får leva.» Och han kom till tro, så ock hela hans hus.
4:54  Detta var nu åter ett tecken, det andra i ordningen som Jesus gjorde, sedan han hade kommit från Judeen till Galileen.
 4:1  When therefore the LORD knew how the Pharisees had heard that Jesus made and baptized more disciples than John,
4:2  (Though Jesus himself baptized not, but his disciples,)
4:3  He left Judaea, and departed again into Galilee.
4:4  And he must needs go through Samaria.
4:5  Then cometh he to a city of Samaria, which is called Sychar, near to the parcel of ground that Jacob gave to his son Joseph.
4:6  Now Jacob's well was there. Jesus therefore, being wearied with his journey, sat thus on the well: and it was about the sixth hour.
4:7  There cometh a woman of Samaria to draw water: Jesus saith unto her, Give me to drink.
4:8  (For his disciples were gone away unto the city to buy meat.)
4:9  Then saith the woman of Samaria unto him, How is it that thou, being a Jew, askest drink of me, which am a woman of Samaria? for the Jews have no dealings with the Samaritans.
4:10  Jesus answered and said unto her, If thou knewest the gift of God, and who it is that saith to thee, Give me to drink; thou wouldest have asked of him, and he would have given thee living water.
4:11  The woman saith unto him, Sir, thou hast nothing to draw with, and the well is deep: from whence then hast thou that living water?
4:12  Art thou greater than our father Jacob, which gave us the well, and drank thereof himself, and his children, and his cattle?
4:13  Jesus answered and said unto her, Whosoever drinketh of this water shall thirst again:
4:14  But whosoever drinketh of the water that I shall give him shall never thirst; but the water that I shall give him shall be in him a well of water springing up into everlasting life.

4:15  The woman saith unto him, Sir, give me this water, that I thirst not, neither come hither to draw.

4:16  Jesus saith unto her, Go, call thy husband, and come hither.
4:17  The woman answered and said, I have no husband. Jesus said unto her, Thou hast well said, I have no husband:

4:18  For thou hast had five husbands; and he whom thou now hast is not thy husband: in that saidst thou truly.
4:19  The woman saith unto him, Sir, I perceive that thou art a prophet.
4:20  Our fathers worshipped in this mountain; and ye say, that in Jerusalem is the place where men ought to worship.
4:21  Jesus saith unto her, Woman, believe me, the hour cometh, when ye shall neither in this mountain, nor yet at Jerusalem, worship the Father.
4:22  Ye worship ye know not what: we know what we worship: for salvation is of the Jews.
4:23  But the hour cometh, and now is, when the true worshippers shall worship the Father in spirit and in truth: for the Father seeketh such to worship him.
4:24  God is a Spirit: and they that worship him must worship him in spirit and in truth.
4:25  The woman saith unto him, I know that Messias cometh, which is called Christ: when he is come, he will tell us all things.
4:26  Jesus saith unto her, I that speak unto thee am he.
4:27  And upon this came his disciples, and marvelled that he talked with the woman: yet no man said, What seekest thou? or, Why talkest thou with her?
4:28  The woman then left her waterpot, and went her way into the city, and saith to the men,
4:29  Come, see a man, which told me all things that ever I did: is not this the Christ?
4:30  Then they went out of the city, and came unto him.
4:31  In the mean while his disciples prayed him, saying, Master, eat.
4:32  But he said unto them, I have meat to eat that ye know not of.
4:33  Therefore said the disciples one to another, Hath any man brought him ought to eat?
4:34  Jesus saith unto them, My meat is to do the will of him that sent me, and to finish his work.
4:35  Say not ye, There are yet four months, and then cometh harvest? behold, I say unto you, Lift up your eyes, and look on the fields; for they are white already to harvest.
4:36  And he that reapeth receiveth wages, and gathereth fruit unto life eternal: that both he that soweth and he that reapeth may rejoice together.
4:37  And herein is that saying true, One soweth, and another reapeth.
4:38  I sent you to reap that whereon ye bestowed no labour: other men laboured, and ye are entered into their labours.
4:39  And many of the Samaritans of that city believed on him for the saying of the woman, which testified, He told me all that ever I did.
4:40  So when the Samaritans were come unto him, they besought him that he would tarry with them: and he abode there two days.
4:41  And many more believed because of his own word;
4:42  And said unto the woman, Now we believe, not because of thy saying: for we have heard him ourselves, and know that this is indeed the Christ, the Saviour of the world.
4:43  Now after two days he departed thence, and went into Galilee.
4:44  For Jesus himself testified, that a prophet hath no honour in his own country.
4:45  Then when he was come into Galilee, the Galilaeans received him, having seen all the things that he did at Jerusalem at the feast: for they also went unto the feast.
4:46  So Jesus came again into Cana of Galilee, where he made the water wine. And there was a certain nobleman, whose son was sick at Capernaum.
4:47  When he heard that Jesus was come out of Judaea into Galilee, he went unto him, and besought him that he would come down, and heal his son: for he was at the point of death.
4:48  Then said Jesus unto him, Except ye see signs and wonders, ye will not believe.
4:49  The nobleman saith unto him, Sir, come down ere my child die.
4:50  Jesus saith unto him, Go thy way; thy son liveth. And the man believed the word that Jesus had spoken unto him, and he went his way.
4:51  And as he was now going down, his servants met him, and told him, saying, Thy son liveth.
4:52  Then enquired he of them the hour when he began to amend. And they said unto him, Yesterday at the seventh hour the fever left him.
4:53  So the father knew that it was at the same hour, in the which Jesus said unto him, Thy son liveth: and himself believed, and his whole house.
4:54  This is again the second miracle that Jesus did, when he was come out of Judaea into Galilee.
5:1  Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus for upp till Jerusalem.
5:2  Vid Fårporten i Jerusalem ligger en damm, på hebreiska kallad Betesda, och invid den finnas fem pelargångar.
5:3  I dessa lågo många sjuka, blinda, halta, förtvinade som väntade på att vattnet skulle uppröras.
5:4  Ty en ängel steg tidtals ned i dammen och upprörde vattnet. Den som nu först steg ned i vattnet, sedan det hade blivit upprört, han blev frisk, med vilken sjukdom han än var behäftad.
5:5  Där fanns nu en man som hade varit sjuk i trettioåtta år.
5:6  Då Jesus fick se denne, där han låg, och fick veta att han redan lång tid hade varit sjuk, sade han till honom: »Vill du bliva frisk?»
5:7  Den sjuke svarade honom: »Herre, jag har ingen som hjälper mig ned i dammen, när vattnet har kommit i rörelse; och så stiger en annan ditned före mig, medan jag ännu är på väg.»
5:8  Jesus sade till honom: »Stå upp, tag din säng och gå.»
5:9  Och strax blev mannen frisk och tog sin säng och gick. Men det var sabbat den dagen.
5:10  Därför sade judarna till mannen som hade blivit botad: »Det är sabbat; det är icke lovligt för dig att bära sängen.»
5:11  Men han svarade dem: »Den som gjorde mig frisk, han sade till mig: 'Tag din säng och gå.'»
5:12  Då frågade de honom: »Vem var den mannen som sade till dig att du skulle taga sin säng och gå?»
5:13  Men mannen som hade blivit botad visste icke vem det var; ty Jesus hade dragit sig undan, eftersom mycket folk var där på platsen. --
5:14  Sedan träffade Jesus honom i helgedomen och sade till honom: »Se, du har blivit frisk; synda icke härefter, på det att icke något värre må vederfaras dig.»
5:15  Mannen gick då bort och omtalade för judarna, att det var Jesus som hade gjort honom frisk.
5:16  Därför förföljde nu judarna Jesus och sökte att döda honom, eftersom han gjorde sådant på sabbaten.
5:17  Men han svarade dem: »Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar ock jag.»
5:18  Och därför stodo judarna ännu mer efter att döda honom, eftersom han icke allenast ville göra sabbaten om intet, utan ock kallade Gud sin Fader och gjorde sig själv lik Gud.
5:19  Då talade Jesus åter och sade till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Sonen kan icke göra något av sig själv, utan han gör allenast vad han ser Fadern göra; ty vad han gör, det gör likaledes ock Sonen.
5:20  Ty Fadern älskar Sonen och låter honom se allt vad han själv gör; och större gärningar, än dessa äro, skall han låta honom se, så att I skolen förundra eder.
5:21  Ty såsom Fadern uppväcker döda och gör dem levande, så gör ock Sonen levande vilka han vill.
5:22  Icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit åt Sonen,
5:23  för att alla skola ära Sonen såsom de ära Faderns. Den som icke ärar Sonen, han ärar icke heller Fadern, som har sänt honom.
5:24  Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet.
5:25  Sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, jag, den är redan inne, så de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den skola bliva levande.
5:26  Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt Sonen att hava liv i sig själv.
5:27  Och han har givit honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson.
5:28  Förundren eder icke över detta. Ty den stund kommer, då alla som äro i gravarna skola höra hans röst
5:29  och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå till liv, och de som hava gjort vad ont är skola uppstå till dom.
5:30  Jag kan icke göra något av mig själv. Såsom jag hör, så dömer jag; och min dom är rättvis, ty jag söker icke min vilja, utan dens vilja, som har sänt mig.
5:31  Om jag själv vittnar om mig, så gäller icke mitt vittnesbörd.
5:32  Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant.
5:33  I haven sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen,
5:34  Dock, det är icke av någon människa som jag tager emot vittnesbörd om mig; men jag säger detta, för att I skolen bliva frälsta.
5:35  Han var den brinnande, skinande lampan, och för en liten stund villen I fröjdas i dess ljus.
5:36  Men jag har ett vittnesbörd om mig, som är förmer än Johannes' vittnesbörd: de gärningar som Fadern har givit mig att fullborda, just de gärningar som jag gör, de vittna om mig, att Fadern har sänt mig.
5:37  Ja, Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig. Hans röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans gestalt,
5:38  och hans ord haven I icke låtit förbliva i eder. Ty den han har sänt, honom tron I icke.
5:39  I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt liv; och det är dessa som vittna om mig.
5:40  Men I viljen icke komma till mig för att få liv.
5:41  Jag tager icke emot pris av människor;
5:42  men jag känner eder och vet att I icke haven Guds kärlek i eder.
5:43  Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig; kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga.
5:44  Huru skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra och icke söken det pris som kommer från honom som allena är Gud?
5:45  Menen icke att det är jag som skall anklaga eder hos Fadern. Den som anklagar eder är Moses, han till vilken I sätten edert hopp.
5:46  Trodden I Moses, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han skrivit.
5:47  Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då kunna tro mina ord?»
 5:1  After this there was a feast of the Jews; and Jesus went up to Jerusalem.
5:2  Now there is at Jerusalem by the sheep market a pool, which is called in the Hebrew tongue Bethesda, having five porches.
5:3  In these lay a great multitude of impotent folk, of blind, halt, withered, waiting for the moving of the water.
5:4  For an angel went down at a certain season into the pool, and troubled the water: whosoever then first after the troubling of the water stepped in was made whole of whatsoever disease he had.
5:5  And a certain man was there, which had an infirmity thirty and eight years.
5:6  When Jesus saw him lie, and knew that he had been now a long time in that case, he saith unto him, Wilt thou be made whole?
5:7  The impotent man answered him, Sir, I have no man, when the water is troubled, to put me into the pool: but while I am coming, another steppeth down before me.
5:8  Jesus saith unto him, Rise, take up thy bed, and walk.
5:9  And immediately the man was made whole, and took up his bed, and walked: and on the same day was the sabbath.
5:10  The Jews therefore said unto him that was cured, It is the sabbath day: it is not lawful for thee to carry thy bed.
5:11  He answered them, He that made me whole, the same said unto me, Take up thy bed, and walk.
5:12  Then asked they him, What man is that which said unto thee, Take up thy bed, and walk?
5:13  And he that was healed wist not who it was: for Jesus had conveyed himself away, a multitude being in that place.
5:14  Afterward Jesus findeth him in the temple, and said unto him, Behold, thou art made whole: sin no more, lest a worse thing come unto thee.
5:15  The man departed, and told the Jews that it was Jesus, which had made him whole.
5:16  And therefore did the Jews persecute Jesus, and sought to slay him, because he had done these things on the sabbath day.
5:17  But Jesus answered them, My Father worketh hitherto, and I work.
5:18  Therefore the Jews sought the more to kill him, because he not only had broken the sabbath, but said also that God was his Father, making himself equal with God.
5:19  Then answered Jesus and said unto them, Verily, verily, I say unto you, The Son can do nothing of himself, but what he seeth the Father do: for what things soever he doeth, these also doeth the Son likewise.
5:20  For the Father loveth the Son, and sheweth him all things that himself doeth: and he will shew him greater works than these, that ye may marvel.
5:21  For as the Father raiseth up the dead, and quickeneth them; even so the Son quickeneth whom he will.
5:22  For the Father judgeth no man, but hath committed all judgment unto the Son:
5:23  That all men should honour the Son, even as they honour the Father. He that honoureth not the Son honoureth not the Father which hath sent him.
5:24  Verily, verily, I say unto you, He that heareth my word, and believeth on him that sent me, hath everlasting life, and shall not come into condemnation; but is passed from death unto life.
5:25  Verily, verily, I say unto you, The hour is coming, and now is, when the dead shall hear the voice of the Son of God: and they that hear shall live.
5:26  For as the Father hath life in himself; so hath he given to the Son to have life in himself;
5:27  And hath given him authority to execute judgment also, because he is the Son of man.
5:28  Marvel not at this: for the hour is coming, in the which all that are in the graves shall hear his voice,
5:29  And shall come forth; they that have done good, unto the resurrection of life; and they that have done evil, unto the resurrection of damnation.
5:30  I can of mine own self do nothing: as I hear, I judge: and my judgment is just; because I seek not mine own will, but the will of the Father which hath sent me.
5:31  If I bear witness of myself, my witness is not true.

5:32  There is another that beareth witness of me; and I know that the witness which he witnesseth of me is true.
5:33  Ye sent unto John, and he bare witness unto the truth.

5:34  But I receive not testimony from man: but these things I say, that ye might be saved.
 
5:35  He was a burning and a shining light: and ye were willing for a season to rejoice in his light.
5:36  But I have greater witness than that of John: for the works which the Father hath given me to finish, the same works that I do, bear witness of me, that the Father hath sent me.
5:37  And the Father himself, which hath sent me, hath borne witness of me. Ye have neither heard his voice at any time, nor seen his shape.
5:38  And ye have not his word abiding in you: for whom he hath sent, him ye believe not.
5:39  Search the scriptures; for in them ye think ye have eternal life: and they are they which testify of me.
5:40  And ye will not come to me, that ye might have life.
5:41  I receive not honour from men.
5:42  But I know you, that ye have not the love of God in you.
5:43  I am come in my Father's name, and ye receive me not: if another shall come in his own name, him ye will receive.

5:44  How can ye believe, which receive honour one of another, and seek not the honour that cometh from God only?
5:45  Do not think that I will accuse you to the Father: there is one that accuseth you, even Moses, in whom ye trust.

5:46  For had ye believed Moses, ye would have believed me; for he wrote of me.
5:47  But if ye believe not his writings, how shall ye believe my words?
6:1  Därefter for Jesus över Galileiska sjön, »Tiberias' sjö».
6:2  Och mycket folk följde efter honom, därför att de sågo de tecken som han gjorde med de sjuka.
6:3  Men Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar.
6:4  Och påsken, judarnas högtid, var nära.
6:5  Då nu Jesus lyfte upp sina ögon och såg att mycket folk kom till honom, sade han till Filippus: »Varifrån skola vi köpa bröd, så att dessa få äta?»
6:6  Men detta sade han för att sätta honom på prov, ty själv visste han vad han skulle göra.
6:7  Filippus svarade honom: »Bröd för två hundra silverpenningar vore icke nog för att var och en skulle få ett litet stycke.»
6:8  Då sade till honom en annan av hans lärjungar, Andreas, Simon Petrus' broder:
6:9  »Här är en gosse som har fem kornbröd och två fiskar; men vad förslår det för så många?»
6:10  Jesus sade: »Låten folket lägga sig här.» Och på det stället var mycket gräs. Då lägrade sig männen där, och deras antal var vid pass fem tusen.
6:11  Därefter tog Jesus bröden och tackade Gud och delade ut åt dem som hade lagt sig ned där, likaledes ock av fiskarna, så mycket de ville hava.
6:12  Och när de voro mätta, sade han till sina lärjungar: »Samlen tillhopa de överblivna styckena, så att intet förfares.»
6:13  Då samlade de dem tillhopa och fyllde tolv korgar med stycken, som av de fem kornbröden hade blivit över efter dem som hade ätit.
6:14  Då nu människorna hade det tecken som han hade gjort, sade de: »Denne är förvisso Profeten som skulle komma i världen.»
6:15  När då Jesus märkte att de tänkte komma och med våld föra honom med sig och göra honom till konung, drog han sig åter undan till berget, helt allena.
6:16  Men när det blev afton, gingo hans lärjungar ned till sjön
6:17  och stego i en båt för att fara över sjön till Kapernaum. Det hade då redan blivit mörkt, och Jesus hade ännu icke kommit till dem;
6:18  och sjön gick hög, ty det blåste hårt.
6:19  När de så hade rott vid pass tjugufem eller trettio stadier, fingo de se Jesus komma gående på sjön och nalkas båten. Då blevo de förskräckta.
6:20  Men han sade till dem: »Det är jag; varen icke förskräckta.»
6:21  De ville då taga honom upp i båten; och strax var båten framme vid landet dit de foro.
6:22  Dagen därefter hände sig detta. Folket som stod kvar på andra sidan sjön hade lagt märke till att där icke fanns mer än en enda båt, och att Jesus icke hade stigit i den båten med sina lärjungar, utan att lärjungarna hade farit bort allena.
6:23  Andra båtar hade likväl kommit från Tiberias och lagt till nära det ställe där folket bespisades efter det att Herren hade uttalat tacksägelsen.
6:24  När alltså folket nu såg att Jesus icke var där, ej heller hans lärjungar, stego de själva i båtarna och foro till Kapernaum för att söka efter Jesus.
6:25  Och då de funno honom där på andra sidan sjön, frågade de honom: »Rabbi, när kom du hit?»
6:26  Jesus svarade dem och sade: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I söken mig icke därför att I haven sett tecken, utan därför att I fingen äta av bröden och bleven mätta.
6:27  Verken icke för att få den mat som förgås, utan för att få den mat som förbliver och har med sig evigt liv, den som Människosonen skall giva eder; ty honom har Fadern, Gud själv,  låtit undfå sitt insegel.»
6:28  Då sade de till honom: »Vad skola vi göra för att utföra Guds gärningar?»
6:29  Jesus svarade och sade till dem: »Detta är Guds gärning, att I tron på den han har sänt.»
6:30  De sade till honom: »Vad för tecken gör du då? Låt oss se något tecken, så att vi kunna tro dig. Vilken gärning utför du?
6:31  Våra fäder fingo äta manna i öknen, såsom det är skrivet: 'Han gav dem bröd från himmelen att äta.'»
6:32  Då svarade Jesus dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Det är icke Moses som har givit eder brödet från himmelen, men det är min Fader som giver eder det rätta brödet från himmelen.
6:33  Ty Guds bröd är det bröd som kommer ned från himmelen och giver världen liv.»
6:34  Då sade de till honom: »Herre, giv oss alltid det brödet.»
6:35  Jesus svarade: »Jag är livets bröd. Den som kommer till mig, han skall aldrig hungra, och den som tror på mig, han skall aldrig törsta.
6:36  Men det är såsom jag har sagt eder: fastän I haven sett mig, tron I dock icke.
6:37  Allt vad min Fader giver mig, det kommer till mig; och den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen icke kasta ut.
6:38  Ty jag har kommit ned från himmelen, icke för att göra min vilja, utan för att göra dens vilja, som har sänt mig.
6:39  Och detta är dens vilja, som har sänt mig, att jag icke skall låta någon enda gå förlorad av dem som han har givit mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen.
6:40  Ja, detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom, han skall hava evigt liv, och att jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.»
6:41  Då knorrade judarna över honom, därför att han hade sagt: »Jag är det bröd som har kommit ned från himmelen.»
6:42  Och de sade: »Är denne icke Jesus, Josefs son, vilkens fader och moder vi känna? Huru kan han då säga: 'Jag har kommit ned från himmelen'?»
6:43  Jesus svarade och sade till dem: »Knorren icke eder emellan.
6:44  Ingen kan komma till mig, om icke Fadern, som har sänt mig, drager honom; och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.
6:45  Det är skrivet hos profeterna: 'De skola alla hava fått lärdom av Gud.' Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom, han kommer till mig.
6:46  Icke som om någon skulle hava sett Fadern, utom den som är från Gud; han har sett Fadern.
6:47  Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror, han har evigt liv.
6:48  Jag är livets bröd.
6:49  Edra fäder åto manna i öknen, och de dogo.
6:50  Men med det bröd som kommer ned från himmelen är det så, att om någon äter därav, så skall han icke dö.
6:51  Jag är det levande brödet som har kommit ned från himmelen. Om någon äter av det brödet, så skall han leva till evig tid. Och det bröd som jag skall giva är mitt kött; och jag giver det, för att världen skall leva.»
6:52  Då tvistade judarna med varandra och sade: »Huru skulle denne kunna giva oss sitt kött att äta?»
6:53  Jesus sade då till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om I icke äten Människosonens kött och dricken hans blod, så haven I icke liv i eder.
6:54  Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.
6:55  Ty mitt kött är sannskyldig mat, och mitt blod är sannskyldig dryck.
6:56  Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han förbliver i mig, och jag förbliver i honom.
6:57  Såsom Fadern, han som är den levande, har sänt mig, och såsom jag lever genom Fadern, så skall ock den som äter mig leva genom mig.
6:58  Så är det med det bröd som har kommit ned från himmelen. Det är icke såsom det fäderna fingo äta, vilka sedan dogo; den som äter detta bröd, han skall leva till evig tid.»
6:59  Detta sade han, när han undervisade i synagogan i Kapernaum.
6:60  Många av hans lärjungar, som hörde detta, sade då: »Detta är ett hårt tal; vem står ut med att höra på honom?»
6:61  Men Jesus visste inom sig att hans lärjungar knorrade över detta; och han sade till dem: »Är detta för eder en stötesten?
6:62  Vad skolen I då säga, om I fån se Människosonen uppstiga dit där han förut var? --
6:63  Det är anden som gör levande; köttet är till intet gagneligt. De ord som jag har talat till eder äro ande och äro liv.
6:64  Men bland eder finnas några som icke tro.» Jesus visste nämligen från begynnelsen vilka de voro som icke trodde, så ock vilken den var som skulle förråda honom.
6:65  Och han tillade: »Fördenskull har jag sagt eder att ingen kan komma till mig, om det icke bliver honom givet av Fadern.»
6:66  För detta tals skull drogo sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de icke längre vandrade med honom.
6:67  Då sade Jesus till de tolv: »Icke viljen väl också I gå bort?»
6:68  Simon Petrus svarade honom: »Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord,
6:69  och vi tro och förstå att du är Guds helige.»
6:70  Jesus svarade dem: »Har icke jag själv utvalt eder, I tolv? Och likväl är en av eder en djävul.»
6:71  Detta sade han om Judas, Simon Iskariots son; ty det var denne som skulle förråda honom, och han var en av de tolv.
 6:1  After these things Jesus went over the sea of Galilee, which is the sea of Tiberias.
6:2  And a great multitude followed him, because they saw his miracles which he did on them that were diseased.
6:3  And Jesus went up into a mountain, and there he sat with his disciples.
6:4  And the passover, a feast of the Jews, was nigh.
6:5  When Jesus then lifted up his eyes, and saw a great company come unto him, he saith unto Philip, Whence shall we buy bread, that these may eat?
6:6  And this he said to prove him: for he himself knew what he would do.
6:7  Philip answered him, Two hundred pennyworth of bread is not sufficient for them, that every one of them may take a little.
6:8  One of his disciples, Andrew, Simon Peter's brother, saith unto him,
6:9  There is a lad here, which hath five barley loaves, and two small fishes: but what are they among so many?
6:10  And Jesus said, Make the men sit down. Now there was much grass in the place. So the men sat down, in number about five thousand.
6:11  And Jesus took the loaves; and when he had given thanks, he distributed to the disciples, and the disciples to them that were set down; and likewise of the fishes as much as they would.
6:12  When they were filled, he said unto his disciples, Gather up the fragments that remain, that nothing be lost.
6:13  Therefore they gathered them together, and filled twelve baskets with the fragments of the five barley loaves, which remained over and above unto them that had eaten.
6:14  Then those men, when they had seen the miracle that Jesus did, said, This is of a truth that prophet that should come into the world.
6:15  When Jesus therefore perceived that they would come and take him by force, to make him a king, he departed again into a mountain himself alone.
6:16  And when even was now come, his disciples went down unto the sea,
6:17  And entered into a ship, and went over the sea toward Capernaum. And it was now dark, and Jesus was not come to them.
6:18  And the sea arose by reason of a great wind that blew.
6:19  So when they had rowed about five and twenty or thirty furlongs, they see Jesus walking on the sea, and drawing nigh unto the ship: and they were afraid.
6:20  But he saith unto them, It is I; be not afraid.
6:21  Then they willingly received him into the ship: and immediately the ship was at the land whither they went.
6:22  The day following, when the people which stood on the other side of the sea saw that there was none other boat there, save that one whereinto his disciples were entered, and that Jesus went not with his disciples into the boat, but that his disciples were gone away alone;
6:23  (Howbeit there came other boats from Tiberias nigh unto the place where they did eat bread, after that the Lord had given thanks:)
6:24  When the people therefore saw that Jesus was not there, neither his disciples, they also took shipping, and came to Capernaum, seeking for Jesus.
6:25  And when they had found him on the other side of the sea, they said unto him, Rabbi, when camest thou hither?
6:26  Jesus answered them and said, Verily, verily, I say unto you, Ye seek me, not because ye saw the miracles, but because ye did eat of the loaves, and were filled.
6:27  Labour not for the meat which perisheth, but for that meat which endureth unto everlasting life, which the Son of man shall give unto you: for him hath God the Father sealed.

6:28  Then said they unto him, What shall we do, that we might work the works of God?
6:29  Jesus answered and said unto them, This is the work of God, that ye believe on him whom he hath sent.
6:30  They said therefore unto him, What sign shewest thou then, that we may see, and believe thee? what dost thou work?
6:31  Our fathers did eat manna in the desert; as it is written, He gave them bread from heaven to eat.
6:32  Then Jesus said unto them, Verily, verily, I say unto you, Moses gave you not that bread from heaven; but my Father giveth you the true bread from heaven.

6:33  For the bread of God is he which cometh down from heaven, and giveth life unto the world.
6:34  Then said they unto him, Lord, evermore give us this bread.
6:35  And Jesus said unto them, I am the bread of life: he that cometh to me shall never hunger; and he that believeth on me shall never thirst.
6:36  But I said unto you, That ye also have seen me, and believe not.
6:37  All that the Father giveth me shall come to me; and him that cometh to me I will in no wise cast out.

6:38  For I came down from heaven, not to do mine own will, but the will of him that sent me.
6:39  And this is the Father's will which hath sent me, that of all which he hath given me I should lose nothing, but should raise it up again at the last day.
6:40  And this is the will of him that sent me, that every one which seeth the Son, and believeth on him, may have everlasting life: and I will raise him up at the last day.
6:41  The Jews then murmured at him, because he said, I am the bread which came down from heaven.
6:42  And they said, Is not this Jesus, the son of Joseph, whose father and mother we know? how is it then that he saith, I came down from heaven?
6:43  Jesus therefore answered and said unto them, Murmur not among yourselves.
6:44  No man can come to me, except the Father which hath sent me draw him: and I will raise him up at the last day.
6:45  It is written in the prophets, And they shall be all taught of God. Every man therefore that hath heard, and hath learned of the Father, cometh unto me.
6:46  Not that any man hath seen the Father, save he which is of God, he hath seen the Father.
6:47  Verily, verily, I say unto you, He that believeth on me hath everlasting life.
6:48  I am that bread of life.
6:49  Your fathers did eat manna in the wilderness, and are dead.
6:50  This is the bread which cometh down from heaven, that a man may eat thereof, and not die.
6:51  I am the living bread which came down from heaven: if any man eat of this bread, he shall live for ever: and the bread that I will give is my flesh, which I will give for the life of the world.
6:52  The Jews therefore strove among themselves, saying, How can this man give us his flesh to eat?
6:53  Then Jesus said unto them, Verily, verily, I say unto you, Except ye eat the flesh of the Son of man, and drink his blood, ye have no life in you.
6:54  Whoso eateth my flesh, and drinketh my blood, hath eternal life; and I will raise him up at the last day.

6:55  For my flesh is meat indeed, and my blood is drink indeed.
6:56  He that eateth my flesh, and drinketh my blood, dwelleth in me, and I in him.
6:57  As the living Father hath sent me, and I live by the Father: so he that eateth me, even he shall live by me.

6:58  This is that bread which came down from heaven: not as your fathers did eat manna, and are dead: he that eateth of this bread shall live for ever.

6:59  These things said he in the synagogue, as he taught in Capernaum.
6:60  Many therefore of his disciples, when they had heard this, said, This is an hard saying; who can hear it?
6:61  When Jesus knew in himself that his disciples murmured at it, he said unto them, Doth this offend you?

6:62  What and if ye shall see the Son of man ascend up where he was before?
6:63  It is the spirit that quickeneth; the flesh profiteth nothing: the words that I speak unto you, they are spirit, and they are life.
6:64  But there are some of you that believe not. For Jesus knew from the beginning who they were that believed not, and who should betray him.
6:65  And he said, Therefore said I unto you, that no man can come unto me, except it were given unto him of my Father.
6:66  From that time many of his disciples went back, and walked no more with him.
6:67  Then said Jesus unto the twelve, Will ye also go away?

6:68  Then Simon Peter answered him, Lord, to whom shall we go? thou hast the words of eternal life.
6:69  And we believe and are sure that thou art that Christ, the Son of the living God.
6:70  Jesus answered them, Have not I chosen you twelve, and one of you is a devil?
6:71  He spake of Judas Iscariot the son of Simon: for he it was that should betray him, being one of the twelve.
7:1  Därefter vandrade Jesus omkring i Galileen, ty i Judeen ville han icke vandra omkring, då nu judarna stodo efter att döda honom.
7:2  Men judarnas lövhyddohögtid var nu nära.
7:3  Då sade hans bröder till honom: »Begiv dig härifrån och gå till Judeen, så att också dina lärjungar få se de gärningar som du gör.
7:4  Ty ingen som vill vara känd bland människor utför sitt verk i hemlighet. Då du nu gör sådana gärningar, så träd öppet fram för världen.»
7:5  Det var nämligen så, att icke ens hans bröder trodde på honom.
7:6  Då sade Jesus till dem: »Min tid är ännu icke kommen, men för eder är tiden alltid läglig.
7:7  Världen kan icke hata eder, men mig hatar hon, eftersom jag vittnar om henne, att hennes gärningar äro onda.
7:8  Gån I upp till högtiden; jag är icke stadd på väg upp till denna högtid, ty min tid är ännu icke fullbordad.»
7:9  Detta sade han till dem och stannade så kvar i Galileen.
7:10  Men när hans bröder hade gått upp till högtiden, då gick också han ditupp, dock icke öppet, utan likasom i hemlighet.
7:11  Och judarna sökte efter honom under högtiden och sade: »Var är han?»
7:12  Och bland folket talades i tysthet mycket om honom. Somliga sade: »Han är en rättsinnig man», men andra sade: »Nej, han förvillar folket.»
7:13  Dock talade ingen öppet om honom, av fruktan för judarna.
7:14  Men när redan halva högtiden var förliden, gick Jesus upp i helgedomen och undervisade.
7:15  Då förundrade sig judarna och sade: »Varifrån har denne sin lärdom, han som icke har fått undervisning?»
7:16  Jesus svarade dem och sade: »Min lära är icke min, utan hans som har sänt mig.
7:17  Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå om denna lära är från Gud, eller om jag talar av mig själv.
7:18  Den som talar av sig själv, han söker sin egen ära; men den som söker dens ära, som har sänt honom, han är sannfärdig, och orättfärdighet finnes icke i honom. --
7:19  Har icke Moses givit eder lagen? Och likväl fullgör ingen av eder lagen. Varför stån I efter att döda mig?»
7:20  Folket svarade: »Du är besatt av en ond ande. Vem står efter att döda dig?»
7:21  Jesus svarade och sade till dem: »En gärning allenast gjorde jag, och alla förundren I eder över den.
7:22  Moses har givit eder omskärelsen -- icke som om den vore ifrån Moses, ty den är ifrån fäderna -- och så omskären I människor också på en sabbat.
7:23  Om nu en människa undfår omskärelsen på en sabbat, för att Moses' lag icke skall göras om intet, huru kunnen I då vredgas på mig, därför att jag på en sabbat gjorde en människa hel och frisk?
7:24  Dömen icke efter skenet, utan dömen en rätt dom.»
7:25  Då sade några av folket i Jerusalem: »Är det icke denne som de stå efter att döda?
7:26  Och ändå får han tala fritt, utan att de säga något till honom. Hava då rådsherrarna verkligen blivit förvissade om att denne är Messias?
7:27  Dock, denne känna vi, och vi veta varifrån han är; men när Messias kommer, känner ingen varifrån han är.»
7:28  Då sade Jesus med hög röst, där han undervisade i helgedomen: »Javäl, I kännen mig, och I veten varifrån jag är. Likväl har jag icke kommit av mig själv, men han som har sänt mig är en som verkligen har myndighet att sända, han som I icke kännen.
7:29  Men jag känner honom, ty från honom är jag kommen, och han har sänt mig.»
7:30  Då ville de gripa honom; dock kom ingen med sin hand vid honom, ty hans stund var ännu icke kommen.
7:31  Men många av folket trodde på honom, och de sade: »Icke skall väl Messias, när han kommer, göra flera tecken än denne har gjort?»
7:32  Sådant fingo fariséerna höra folket i tysthet tala om honom. Då sände översteprästerna och fariséerna ut rättstjänare för att gripa honom.
7:33  Men Jesus sade: »Ännu en liten tid är jag hos eder; sedan går jag bort till honom som har sänt mig.
7:34  I skolen då söka efter mig, men I skolen icke finna mig, och där jag är, dit kunnen I icke komma.»
7:35  Då sade judarna till varandra: »Vart tänker denne gå, eftersom vi icke skola kunna finna honom? Månne han tänker gå till dem som bo kringspridda bland grekerna? Tänker han då undervisa grekerna?
7:36  Vad betyder det ord som han sade: 'I skolen söka efter mig, men I skolen icke finna mig, och där jag är, dit kunnen I icke komma'?»
7:37  På den sista dagen i högtiden, som ock var den förnämsta, stod Jesus där och ropade och sade: »Om någon törstar, så komme han till mig och dricke.
7:38  Den som tror på mig, av hans innersta skola strömmar av levande vatten flyta fram, såsom skriften säger.»
7:39  Detta sade han om Anden, vilken de som trodde på honom skulle undfå; ty ande var då ännu icke given, eftersom Jesus ännu icke hade blivit förhärligad.
7:40  Några av folket, som hörde dessa ord, sade då: »Denne är förvisso Profeten.»
7:41  Andra sade: »Han är Messias.» Andra åter sade: »Icke kommer väl Messias från Galileen?
7:42  Säger icke skriften att Messias skall komma av Davids säd och från den lilla staden Betlehem, där David bodde?
7:43  Så uppstodo för hans skull stridiga meningar bland folket,
7:44  och somliga av dem ville gripa honom; dock kom ingen med sin hand vid honom.
7:45  När sedan rättstjänarna kommo tillbaka till översteprästerna och fariséerna, frågade dessa dem: »Varför haven I icke fört honom hit?»
7:46  Tjänarna svarade: »Aldrig har någon människa talat, som den mannen talar.»
7:47  Då svarade fariséerna dem: »Haven nu också I blivit förvillade?
7:48  Har då någon av rådsherrarna trott på honom? Eller någon av fariséerna?
7:49  Nej; men detta folk, som icke känner lagen, det är förbannat.
7:50  Då sade Nikodemus till dem, han som förut hade besökt honom om natten, och som själv var en av dem:
7:51  »Icke dömer väl vår lag någon, utan att man först har förhört honom och utrönt vad han förehar?»
7:52  De svarade och sade till honom: »Kanske också du är från Galileen? Rannsaka, så skall du finna att ingen profet kommer från Galileen.»
7:53  Och de gingo hem, var och en till sitt.
 7:1  After these things Jesus walked in Galilee: for he would not walk in Jewry, because the Jews sought to kill him.

7:2  Now the Jew's feast of tabernacles was at hand.
7:3  His brethren therefore said unto him, Depart hence, and go into Judaea, that thy disciples also may see the works that thou doest.
7:4  For there is no man that doeth any thing in secret, and he himself seeketh to be known openly. If thou do these things, shew thyself to the world.
7:5  For neither did his brethren believe in him.

7:6  Then Jesus said unto them, My time is not yet come: but your time is alway ready.
7:7  The world cannot hate you; but me it hateth, because I testify of it, that the works thereof are evil.
7:8  Go ye up unto this feast: I go not up yet unto this feast: for my time is not yet full come.
7:9  When he had said these words unto them, he abode still in Galilee.
7:10  But when his brethren were gone up, then went he also up unto the feast, not openly, but as it were in secret.
7:11  Then the Jews sought him at the feast, and said, Where is he?
7:12  And there was much murmuring among the people concerning him: for some said, He is a good man: others said, Nay; but he deceiveth the people.
7:13  Howbeit no man spake openly of him for fear of the Jews.
7:14  Now about the midst of the feast Jesus went up into the temple, and taught.
7:15  And the Jews marvelled, saying, How knoweth this man letters, having never learned?
7:16  Jesus answered them, and said, My doctrine is not mine, but his that sent me.
7:17  If any man will do his will, he shall know of the doctrine, whether it be of God, or whether I speak of myself.
7:18  He that speaketh of himself seeketh his own glory: but he that seeketh his glory that sent him, the same is true, and no unrighteousness is in him.
7:19  Did not Moses give you the law, and yet none of you keepeth the law? Why go ye about to kill me?
7:20  The people answered and said, Thou hast a devil: who goeth about to kill thee?
7:21  Jesus answered and said unto them, I have done one work, and ye all marvel.
7:22  Moses therefore gave unto you circumcision; (not because it is of Moses, but of the fathers;) and ye on the sabbath day circumcise a man.
7:23  If a man on the sabbath day receive circumcision, that the law of Moses should not be broken; are ye angry at me, because I have made a man every whit whole on the sabbath day?
7:24  Judge not according to the appearance, but judge righteous judgment.
7:25  Then said some of them of Jerusalem, Is not this he, whom they seek to kill?
7:26  But, lo, he speaketh boldly, and they say nothing unto him. Do the rulers know indeed that this is the very Christ?
7:27  Howbeit we know this man whence he is: but when Christ cometh, no man knoweth whence he is.
7:28  Then cried Jesus in the temple as he taught, saying, Ye both know me, and ye know whence I am: and I am not come of myself, but he that sent me is true, whom ye know not.

7:29  But I know him: for I am from him, and he hath sent me.
7:30  Then they sought to take him: but no man laid hands on him, because his hour was not yet come.
7:31  And many of the people believed on him, and said, When Christ cometh, will he do more miracles than these which this man hath done?
7:32  The Pharisees heard that the people murmured such things concerning him; and the Pharisees and the chief priests sent officers to take him.
7:33  Then said Jesus unto them, Yet a little while am I with you, and then I go unto him that sent me.
7:34  Ye shall seek me, and shall not find me: and where I am, thither ye cannot come.
7:35  Then said the Jews among themselves, Whither will he go, that we shall not find him? will he go unto the dispersed among the Gentiles, and teach the Gentiles?

7:36  What manner of saying is this that he said, Ye shall seek me, and shall not find me: and where I am, thither ye cannot come?
7:37  In the last day, that great day of the feast, Jesus stood and cried, saying, If any man thirst, let him come unto me, and drink.
 7:38  He that believeth on me, as the scripture hath said, out of his belly shall flow rivers of living water.
7:39  (But this spake he of the Spirit, which they that believe on him should receive: for the Holy Ghost was not yet given; because that Jesus was not yet glorified.)
7:40  Many of the people therefore, when they heard this saying, said, Of a truth this is the Prophet.
7:41  Others said, This is the Christ. But some said, Shall Christ come out of Galilee?
7:42  Hath not the scripture said, That Christ cometh of the seed of David, and out of the town of Bethlehem, where David was?
7:43  So there was a division among the people because of him.
7:44  And some of them would have taken him; but no man laid hands on him.
7:45  Then came the officers to the chief priests and Pharisees; and they said unto them, Why have ye not brought him?
7:46  The officers answered, Never man spake like this man.
7:47  Then answered them the Pharisees, Are ye also deceived?
7:48  Have any of the rulers or of the Pharisees believed on him?
7:49  But this people who knoweth not the law are cursed.

7:50  Nicodemus saith unto them, (he that came to Jesus by night, being one of them,)
7:51  Doth our law judge any man, before it hear him, and know what he doeth?
7:52  They answered and said unto him, Art thou also of Galilee? Search, and look: for out of Galilee ariseth no prophet.
7:53  And every man went unto his own house.
8:1  Och Jesus gick ut till Oljeberget.
8:2  Men i dagbräckningen kom han åter till helgedomen och allt folket kom till honom, och han satte sig och lärde dem.
8:3  Då förde översteprästerna och fariséerna dit en kvinna som hade blivit beträdd med äktenskapsbrott; och när de hade lett henne fram,
8:4  sade de till honom: »Mästare, denna kvinna har på bar gärning blivit beträdd med äktenskapsbrott.
8:5  Nu bjuder Moses i lagen att sådana skola stenas. Vad säger då du?»
8:6  Detta sade de för att snärja honom, på det att de skulle få något att anklaga honom för. Då böjde Jesus sig ned och skrev med fingret på jorden.
8:7  Men när de stodo fast vid sin fråga, reste han sig upp och sade till dem: »Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen på henne.»
8:8  Sedan böjde han sig åter ned och skrev på jorden.
8:9  När de hörde detta och kände sig överbevisade av samvetet, gingo de ut, den ene efter den andre, först de äldsta, och Jesus blev lämnad allena med kvinnan, som stod där kvar.
8:10  Då såg Jesus upp och sade till kvinnan: »Var äro de andra? Har ingen dömt dig?»
8:11  Hon svarade: »Herre, ingen.» Då sade han till henne: »Icke heller jag dömer dig. Gå, och synda icke härefter.»
8:12  Åter talade Jesus till dem och sade: »Jag är världens ljus; den som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret, utan skall hava livets ljus.»
8:13  Då sade fariséerna till honom: »Du vittnar om dig själv; ditt vittnesbörd gäller icke.»
8:14  Jesus svarade och sade till dem: »Om jag än vittnar om mig själv, så gäller dock mitt vittnesbörd, ty jag vet varifrån jag har kommit, och vart jag går; men I veten icke varifrån jag kommer, eller vart jag går.
8:15  I dömen efter köttet; jag dömer ingen.
8:16  Och om jag än dömer, så är min dom en rätt dom, ty jag är därvid icke ensam, utan med mig är han som har sänt mig.
8:17  I eder lag är ju ock skrivet att vad två människor vittna, det gäller såsom sant.
8:18  Här är nu jag som vittnar om mig; om mig vittnar också Fadern, som har sänt mig.
8:19  Då sade de till honom: »Var är då din Fader?» Jesus svarade: »I kännen varken mig eller min Fader. Om I känden mig, så känden I ock min Fader.»
8:20  Det var på det ställe där offerkistorna stodo som han talade dessa ord, medan han undervisade i helgedomen; men ingen bar hand på honom, ty hans stund var ännu icke kommen.
8:21  Åter sade han till dem: »Jag går bort, och I skolen då söka efter mig; men I skolen dö i eder synd. Dig jag går, dit kunnen I icke komma.»
8:22  Då sade judarna: »Icke vill han väl dräpa sig själv, eftersom han säger: 'Dit jag går, dit kunnen I icke komma'?»
8:23  Men han svarade dem: »I ären härnedifrån, jag är ovanifrån; I ären av denna världen, jag är icke av denna världen.
8:24  Därför sade jag till eder att I skullen dö i edra synder; ty om I icke tron att jag är den jag är, så skolen I dö i edra synder.»
8:25  Då frågade de honom: »Vem är du då?» Jesus svarade dem: »Det som jag redan från begynnelsen har uttalat för eder.
8:26  Mycket har jag ännu att tala och att döma i fråga om eder. Men han som har sänt mig är sannfärdig, och vad jag har hört av honom, det talar jag ut inför världen.»
8:27  Men de förstodo icke att det var om Fadern som han talade till dem.
8:28  Då sade Jesus: »När I haven upphöjt Människosonen, då skolen I första att jag är den jag är, och att jag icke gör något av mig själv, utan talar detta såsom Fadern har lärt mig.
8:29  Och han som har sänt mig är med mig; han har icke lämnat mig allena, eftersom jag alltid gör vad honom behagar.»
8:30  När han talade detta, kommo många till tro på honom.
8:31  Då sade Jesus till de judar som hade satt tro till honom: »Om I förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar;
8:32  Och I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria.»
8:33  De svarade honom: »Vi äro Abrahams säd och hava aldrig varit trälar under någon. Huru kan du då säga: 'I skolen bliva fria'?»
8:34  Jesus svarade dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Var och en som gör synd, han är syndens träl.
8:35  Men trälen får icke förbliva i huset för alltid; sonen får förbliva där för alltid.
8:36  Om nu Sonen gör eder fria, så bliven i verkligen fria.
8:37  Jag vet att I ären Abrahams säd; men I stån efter att döda mig, eftersom mitt ord icke får någon ingång i eder.
8:38  Jag talar vad jag har sett hos min Fader; så gören ock I vad I haven hört av eder fader.»
8:39  De svarade och sade till honom: »Vår fader är ju Abraham.» Jesus svarade till dem: »Ären I Abrahams barn, så gören ock Abrahams gärningar.
8:40  Men nu stån I efter att döda mig, en man som har sagt eder sanningen, såsom jag har hört den av Gud. Så handlade icke Abraham.
8:41  Nej, I gören eder faders gärningar.» De sade till honom: »Vi äro icke födda i äktenskapsbrott. Vi hava Gud till fader och ingen annan.»
8:42  Jesus svarade dem: »Vore Gud eder fader, så älskaden I ju mig, ty från Gud har jag utgått, och från honom är jag kommen. Ja, jag har icke kommit av mig själv, utan det är han som har sänt mig.
8:43  Varför fatten I då icke vad jag talar? Jo, därför att I icke 'stån ut med' att höra på mitt ord.
8:44  I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär till, det viljen i göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.
8:45  Men mig tron I icke, just därför att jag talar sanning.
8:46  Vilken av eder kan överbevisa mig om någon synd? Om jag alltså talar sanning, varför tron I mig då icke?
8:47  Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord; och det är därför att I icke ären av Gud som I icke lyssnen därtill.
8:48  Judarna svarade och sade till honom: »Hava vi icke rätt, då vi säga att du är en samarit och är besatt av en ond ande?»
8:49  Jesus svarade: »Jag är icke besatt av någon ond ande; fastmer hedrar jag min Fader. I åter skymfen mig.
8:50  Men jag söker icke min egen ära; en finnes dock som söker den och som dömer.
8:51  Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin se döden.»
8:52  Judarna sade till honom: »Nu förstå vi att du är besatt av en ond ande. Abraham har dött, så ock profeterna, och likväl säger du: 'Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin smaka döden.'
8:53  Icke är väl du förmer än vår Fader Abraham? Och han har ju dött. Profeterna hava också dött. Till vem gör du då dig själv?»
8:54  Jesus svarade: »Om jag själv ville skaffa mig ära, så vore min ära intet; men det är min Fader som förlänar mig ära, han som I säger vara eder Gud.
8:55  Dock, I haven icke lärt känna honom, men jag känner honom; och om jag sade att jag icke kände honom, så bleve jag en lögnare likasom I; men jag känner honom och håller hans ord.
8:56  Abraham, eder fader, fröjdade sig över att han skulle få se min dag. Han fick se den och blev glad.»
8:57  Då sade judarna till honom: »Femtio år gammal är du icke ännu, och Abraham har du sett!»
8:58  Jesus sade till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Förrän Abraham blev till, är jag.»
8:59  Då togo de upp stenar för att kasta på honom. Men Jesus gömde sig undan och gick sedan ut ur helgedomen.
 8:1  Jesus went unto the mount of Olives.
8:2  And early in the morning he came again into the temple, and all the people came unto him; and he sat down, and taught them.
8:3  And the scribes and Pharisees brought unto him a woman taken in adultery; and when they had set her in the midst,
8:4  They say unto him, Master, this woman was taken in adultery, in the very act.
8:5  Now Moses in the law commanded us, that such should be stoned: but what sayest thou?
8:6  This they said, tempting him, that they might have to accuse him. But Jesus stooped down, and with his finger wrote on the ground, as though he heard them not.
8:7  So when they continued asking him, he lifted up himself, and said unto them, He that is without sin among you, let him first cast a stone at her.
8:8  And again he stooped down, and wrote on the ground.
8:9  And they which heard it, being convicted by their own conscience, went out one by one, beginning at the eldest, even unto the last: and Jesus was left alone, and the woman standing in the midst.
8:10  When Jesus had lifted up himself, and saw none but the woman, he said unto her, Woman, where are those thine accusers? hath no man condemned thee?
8:11  She said, No man, Lord. And Jesus said unto her, Neither do I condemn thee: go, and sin no more.
8:12  Then spake Jesus again unto them, saying, I am the light of the world: he that followeth me shall not walk in darkness, but shall have the light of life.
8:13  The Pharisees therefore said unto him, Thou bearest record of thyself; thy record is not true.
8:14  Jesus answered and said unto them, Though I bear record of myself, yet my record is true: for I know whence I came, and whither I go; but ye cannot tell whence I come, and whither I go.
8:15  Ye judge after the flesh; I judge no man.
8:16  And yet if I judge, my judgment is true: for I am not alone, but I and the Father that sent me.
8:17  It is also written in your law, that the testimony of two men is true.
8:18  I am one that bear witness of myself, and the Father that sent me beareth witness of me.
8:19  Then said they unto him, Where is thy Father? Jesus answered, Ye neither know me, nor my Father: if ye had known me, ye should have known my Father also.
8:20  These words spake Jesus in the treasury, as he taught in the temple: and no man laid hands on him; for his hour was not yet come.
8:21  Then said Jesus again unto them, I go my way, and ye shall seek me, and shall die in your sins: whither I go, ye cannot come.
8:22  Then said the Jews, Will he kill himself? because he saith, Whither I go, ye cannot come.
8:23  And he said unto them, Ye are from beneath; I am from above: ye are of this world; I am not of this world.

8:24  I said therefore unto you, that ye shall die in your sins: for if ye believe not that I am he, ye shall die in your sins.
8:25  Then said they unto him, Who art thou? And Jesus saith unto them, Even the same that I said unto you from the beginning.
8:26  I have many things to say and to judge of you: but he that sent me is true; and I speak to the world those things which I have heard of him.
8:27  They understood not that he spake to them of the Father.
8:28  Then said Jesus unto them, When ye have lifted up the Son of man, then shall ye know that I am he, and that I do nothing of myself; but as my Father hath taught me, I speak these things.
8:29  And he that sent me is with me: the Father hath not left me alone; for I do always those things that please him.

8:30  As he spake these words, many believed on him.
8:31  Then said Jesus to those Jews which believed on him, If ye continue in my word, then are ye my disciples indeed;
8:32  And ye shall know the truth, and the truth shall make you free.
8:33  They answered him, We be Abraham's seed, and were never in bondage to any man: how sayest thou, Ye shall be made free?
8:34  Jesus answered them, Verily, verily, I say unto you, Whosoever committeth sin is the servant of sin.
8:35  And the servant abideth not in the house for ever: but the Son abideth ever.
8:36  If the Son therefore shall make you free, ye shall be free indeed.
8:37  I know that ye are Abraham's seed; but ye seek to kill me, because my word hath no place in you.
8:38  I speak that which I have seen with my Father: and ye do that which ye have seen with your father.
8:39  They answered and said unto him, Abraham is our father. Jesus saith unto them, If ye were Abraham's children, ye would do the works of Abraham.
8:40  But now ye seek to kill me, a man that hath told you the truth, which I have heard of God: this did not Abraham.
8:41  Ye do the deeds of your father. Then said they to him, We be not born of fornication; we have one Father, even God.
8:42  Jesus said unto them, If God were your Father, ye would love me: for I proceeded forth and came from God; neither came I of myself, but he sent me.

8:43  Why do ye not understand my speech? even because ye cannot hear my word.
8:44  Ye are of your father the devil, and the lusts of your father ye will do. He was a murderer from the beginning, and abode not in the truth, because there is no truth in him. When he speaketh a lie, he speaketh of his own: for he is a liar, and the father of it.
8:45  And because I tell you the truth, ye believe me not.
8:46  Which of you convinceth me of sin? And if I say the truth, why do ye not believe me?
8:47  He that is of God heareth God's words: ye therefore hear them not, because ye are not of God.
8:48  Then answered the Jews, and said unto him, Say we not well that thou art a Samaritan, and hast a devil?

8:49  Jesus answered, I have not a devil; but I honour my Father, and ye do dishonour me.
8:50  And I seek not mine own glory: there is one that seeketh and judgeth.
8:51  Verily, verily, I say unto you, If a man keep my saying, he shall never see death.
8:52  Then said the Jews unto him, Now we know that thou hast a devil. Abraham is dead, and the prophets; and thou sayest, If a man keep my saying, he shall never taste of death.
8:53  Art thou greater than our father Abraham, which is dead? and the prophets are dead: whom makest thou thyself?
8:54  Jesus answered, If I honour myself, my honour is nothing: it is my Father that honoureth me; of whom ye say, that he is your God:
8:55  Yet ye have not known him; but I know him: and if I should say, I know him not, I shall be a liar like unto you: but I know him, and keep his saying.
8:56  Your father Abraham rejoiced to see my day: and he saw it, and was glad.
8:57  Then said the Jews unto him, Thou art not yet fifty years old, and hast thou seen Abraham?
8:58  Jesus said unto them, Verily, verily, I say unto you, Before Abraham was, I am.
8:59  Then took they up stones to cast at him: but Jesus hid himself, and went out of the temple, going through the midst of them, and so passed by.
9:1  När han nu gick vägen fram, fick han se en man som var född blind.
9:2  Då frågade hans lärjungar honom och sade: »Rabbi, vilken har syndat, denne eller hans föräldrar, så att han har blivit född blind?»
9:3  Jesus svarade: »Det är varken denne som har syndat eller hans föräldrar, utan så har skett, för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.
9:4  Medan dagen varar, måste vi göra dens gärningar, som har sänt mig; natten kommer, då ingen kan verka.
9:5  Så länge jag är i världen, är jag världens ljus.»
9:6  När han hade sagt detta, spottade han på jorden och gjorde en deg av spotten och lade degen på mannens ögon
9:7  och sade till honom: »Gå bort och två dig i dammen Siloam» (det betyder utsänd). Mannen gick då dit och tvådde sig; och när han kom igen, kunde han se.
9:8  Då sade grannarna och andra som förut hade sett honom såsom tiggare: »Är detta icke den man som att och tiggde?»
9:9  Somliga svarade: »Det är han.» Andra sade: »Nej, men han är lik honom.» Själv sade han: »Jag är den mannen.»
9:10  Och de frågade honom: »Huru blevo då dina ögon öppnade?»
9:11  Han svarade: »Den man som heter Jesus gjorde en deg och smorde därmed mina ögon och sade till mig: 'Gå bort till Siloam och två dig.' Jag gick då dit och tvådde mig, och så fick jag min syn.»
9:12  De frågade honom: »Var är den mannen?» Han svarade: »Det vet jag icke.»
9:13  Då förde de honom, mannen som förut hade varit blind, bort till fariséerna.
9:14  Och det var sabbat den dag då Jesus gjorde degen och öppnade hans ögon.
9:15  När nu jämväl fariséerna i sin ordning frågade honom huru han hade fått sin syn, svarade han dem: »Han lade en deg på mina ögon, och jag fick två mig, och nu kan jag se.»
9:16  Då sade några av fariséerna: »Den mannen är icke från Gud, eftersom han icke håller sabbaten.» Andra sade: »Huru skulle någon som är en syndare kunna göra sådana tecken?» Så funnos bland dem stridiga meningar.
9:17  Då frågade de åter den blinde: »Vad säger du själv om honom, då det ju var dina ögon han öppnade?» Han svarade: »En profet är han.»
9:18  Men judarna trodde icke att han hade varit blind och fått sin syn, förrän de hade kallat till sig mannen föräldrar, hans som hade fått sin syn.
9:19  Dem frågade de och sade: »Är detta eder son, den som I sägen vara född blind? Huru kommer det då till, att han nu kan se?»
9:20  Då svarade han föräldrar och sade: »Att denne är vår son, och att han föddes blind, det veta vi.
9:21  Men huru han nu kan se, det veta vi icke, ej heller veta vi vem som har öppnat hans ögon. Frågen honom själv; han är gammal nog, han må själv tala för sig.»
9:22  Detta sade hans föräldrar, därför att de fruktade judarna; ty judarna hade redan kommit överens om att den som bekände Jesus vara Messias, han skulle utstötas ur synagogan.
9:23  Därför var det som hans föräldrar sade: »Han är gammal nog; frågen honom själv.»
9:24  Då kallade de för andra gången till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: »Säg nu sanningen, Gud till pris. Vi veta att denne man är en syndare.»
9:25  Han svarade: »Om han är en syndare vet jag icke; ett vet jag: att jag, som var blind, nu kan se.»
9:26  Då frågade de honom: »Vad gjorde han med dig? På vad sätt öppnade han dina ögon?»
9:27  Han svarade dem: »Jag har ju redan sagt eder det, men I hörden icke på mig. Varför viljen I då åter höra det? Kanske viljen också I bliva hans lärjungar?»
9:28  Då bannade de honom och sade: »Du är själv hans lärjunge; vi äro Moses' lärjungar.
9:29  Till Moses har Gud talat, det veta vi; men varifrån denne är, det veta vi icke.»
9:30  Mannen svarade och sade till dem: »Ja, däri ligger det förunderliga, att I icke veten varifrån han är, och ändå har han öppnat mina ögon.
9:31  Vi veta ju att Gud icke hör syndare, men också att om någon är gudfruktig och gör hans vilja, då hör han honom.
9:32  Aldrig förut har man hört att någon har öppnat ögonen på en som föddes blind.
9:33  Vore denne icke från Gud, så kunde han intet göra.»
9:34  De svarade och sade till honom: »Du är hel och hållen född i synd, och du vill undervisa oss!» Och så drevo de ut honom.
9:35  Jesus fick sedan höra att de hade drivit ut honom, och när han så träffade honom, sade han: »Tror du på Människosonen?»
9:36  Han svarade och sade: »Herre, vem är han då? Säg mig det, så att jag kan tro på honom.»
9:37  Jesus sade till honom: »Du har sett honom; det är han som talar med dig.»
9:38  Då sade han: »Herre, jag tror.» Och han föll ned för honom.
9:39  Och Jesus sade: »Till en dom har jag kommit hit i världen, för att de som icke se skola varda seende, och för att de som se skola varda blinda.»
9:40  När några fariséer som voro i hans närhet hörde detta, sade de till honom: »Äro då kanske också vi blinda?»
9:41  Jesus svarade dem: »Voren I blinda, så haden I icke synd. Men nu sägen I: 'Vi se', därför står eder synd kvar.»
 9:1  And as Jesus passed by, he saw a man which was blind from his birth.
9:2  And his disciples asked him, saying, Master, who did sin, this man, or his parents, that he was born blind?
9:3  Jesus answered, Neither hath this man sinned, nor his parents: but that the works of God should be made manifest in him.
9:4  I must work the works of him that sent me, while it is day: the night cometh, when no man can work.
9:5  As long as I am in the world, I am the light of the world.
9:6  When he had thus spoken, he spat on the ground, and made clay of the spittle, and he anointed the eyes of the blind man with the clay,
9:7  And said unto him, Go, wash in the pool of Siloam, (which is by interpretation, Sent.) He went his way therefore, and washed, and came seeing.
9:8  The neighbours therefore, and they which before had seen him that he was blind, said, Is not this he that sat and begged?
9:9  Some said, This is he: others said, He is like him: but he said, I am he.
9:10  Therefore said they unto him, How were thine eyes opened?
9:11  He answered and said, A man that is called Jesus made clay, and anointed mine eyes, and said unto me, Go to the pool of Siloam, and wash: and I went and washed, and I received sight.
9:12  Then said they unto him, Where is he? He said, I know not.
9:13  They brought to the Pharisees him that aforetime was blind.
9:14  And it was the sabbath day when Jesus made the clay, and opened his eyes.
9:15  Then again the Pharisees also asked him how he had received his sight. He said unto them, He put clay upon mine eyes, and I washed, and do see.
9:16  Therefore said some of the Pharisees, This man is not of God, because he keepeth not the sabbath day. Others said, How can a man that is a sinner do such miracles? And there was a division among them.
9:17  They say unto the blind man again, What sayest thou of him, that he hath opened thine eyes? He said, He is a prophet.
9:18  But the Jews did not believe concerning him, that he had been blind, and received his sight, until they called the parents of him that had received his sight.
9:19  And they asked them, saying, Is this your son, who ye say was born blind? how then doth he now see?
9:20  His parents answered them and said, We know that this is our son, and that he was born blind:
9:21  But by what means he now seeth, we know not; or who hath opened his eyes, we know not: he is of age; ask him: he shall speak for himself.
9:22  These words spake his parents, because they feared the Jews: for the Jews had agreed already, that if any man did confess that he was Christ, he should be put out of the synagogue.
9:23  Therefore said his parents, He is of age; ask him.
9:24  Then again called they the man that was blind, and said unto him, Give God the praise: we know that this man is a sinner.
9:25  He answered and said, Whether he be a sinner or no, I know not: one thing I know, that, whereas I was blind, now I see.
9:26  Then said they to him again, What did he to thee? how opened he thine eyes?
9:27  He answered them, I have told you already, and ye did not hear: wherefore would ye hear it again? will ye also be his disciples?
9:28  Then they reviled him, and said, Thou art his disciple; but we are Moses' disciples.
9:29  We know that God spake unto Moses: as for this fellow, we know not from whence he is.
9:30  The man answered and said unto them, Why herein is a marvellous thing, that ye know not from whence he is, and yet he hath opened mine eyes.
9:31  Now we know that God heareth not sinners: but if any man be a worshipper of God, and doeth his will, him he heareth.
9:32  Since the world began was it not heard that any man opened the eyes of one that was born blind.
9:33  If this man were not of God, he could do nothing.
9:34  They answered and said unto him, Thou wast altogether born in sins, and dost thou teach us? And they cast him out.
9:35  Jesus heard that they had cast him out; and when he had found him, he said unto him, Dost thou believe on the Son of God?
9:36  He answered and said, Who is he, Lord, that I might believe on him?
9:37  And Jesus said unto him, Thou hast both seen him, and it is he that talketh with thee.
9:38  And he said, Lord, I believe. And he worshipped him.
9:39  And Jesus said, For judgment I am come into this world, that they which see not might see; and that they which see might be made blind.
9:40  And some of the Pharisees which were with him heard these words, and said unto him, Are we blind also?
9:41  Jesus said unto them, If ye were blind, ye should have no sin: but now ye say, We see; therefore your sin remaineth.
10:1  »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som icke går in i fårahuset genom dörren, utan stiger in någon annan väg, han är en tjuv och en rövare.
10:2  Men den som går in genom dörren, han är fårens herde.
10:3  För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssna till hans röst, och han kallar sina får vid namn och för dem ut.

10:4  Och när han har släppt ut alla sina får, går han framför dem, och fåren följa honom, ty de känna hans röst.

10:5  Men en främmande följa de alls icke, utan fly bort ifrån honom, ty de känna icke de främmandes röst.»
10:6  Så talade Jesus till dem i förtäckta ord; men de förstodo icke vad det var som han talade till dem.
10:7  Åter sade Jesus till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Jag är dörren in till fåren.
10:8  Alla de som hava kommit före mig äro tjuvar och rövare, men fåren hava icke lyssnat till dem.
10:9  Jag är dörren; den som går in genom mig, han skall bliva frälst, och han skall få gå ut och in och skall finna bete.
10:10  Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och förgöra. Jag har kommit, för att de skola hava liv och hava över nog.
10:11  Jag är den gode herden. En god herde giver sitt liv för fåren.
10:12  Men den som är lejd och icke är herden själv, när han, den som fåren icke tillhöra, ser ulven komma, då övergiver han fåren och flyr, och ulven rövar bort dem och förskingrar dem.
10:13  Han är ju lejd och frågar icke efter fåren.
10:14  Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känna mig,
10:15  såsom Fadern känner mig, och såsom jag känner Fadern; och jag giver mitt liv för fåren.
10:16  Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min röst. Så skall det bliva en hjord och en herde.
10:17  Därför älskar Fadern mig, att jag giver mitt liv -- för att sedan taga igen det.
10:18  Ingen tager det ifrån mig, utan jag giver det av fri vilja. Jag har makt att giva det, och jag har makt att taga igen det. Det budet har jag fått av min Fader.»
10:19  För dessa ords skull uppstodo åter stridiga meningar bland judarna.
10:20  Många av dem sade: »Han är besatt av en ond ande och är från sina sinnen. Varför hören I på honom?»
10:21  Andra åter sade: »Sådana ord talar icke den som är besatt. Icke kan väl en ond ande öppna blindas ögon?»
10:22  Därefter inföll tempelinvigningens högtid i Jerusalem. Det var nu vinter,
10:23  och Jesus gick fram och åter i Salomos pelargång i helgedomen.
10:24  Då samlade sig judarna omkring honom och sade till honom: »Huru länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg oss det öppet.»
10:25  Jesus svarade dem: »Jag har sagt eder det, men I tron mig icke. De gärningar som jag gör i min Faders namn, de vittna om mig.
10:26  Men I tron mig icke, ty I ären icke av mina får.
10:27  Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig.
10:28  Och jag giver dem evigt liv, och de skola aldrig någonsin förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand.
10:29  Min Fader, som har givit mig dem, är större än alla, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand.
10:30  Jag och Fadern äro ett.»
10:31  Då togo judarna åter upp stenar för att stena honom.
10:32  Men Jesus sade till dem: »Många goda gärningar, som komma från min Fader, har jag låtit eder se. För vilken av dessa gärningar är det som I viljen stena mig?»
10:33  Judarna svarade honom: »Det är icke för någon god gärnings skull som vi vilja stena dig, utan därför att du hädar och gör dig själv till Gud, du som är en människa.»
10:34  Jesus svarade dem: »Det är ju så skrivet i eder lag: 'Jag har sagt att I ären gudar'.
10:35  Om han nu har kallat för gudar dem som Guds ord kom till -- och skriften kan ju icke bliva om intet --
10:36  huru kunnen då I, på den grund att jag har sagt mig vara Guds Son, anklaga mig för hädelse, mig som Fadern har helgat och sänt i världen?
10:37  Gör jag icke min Faders gärningar, så tron mig icke.
10:38  Men gör jag dem, så tron gärningarna, om I än icke tron mig; då skolen I fatta och förstå att Fadern är i mig, och att jag är i Fadern.»
10:39  Då ville de åter gripa honom, men han gick sin väg, undan deras händer.
10:40  Sedan begav han sig åter bort till det ställe på andra sidan Jordan, där Johannes först hade döpt, och stannade kvar där.
10:41  Och många kommo till honom. Och de sade: »Väl gjorde Johannes intet tecken, men allt vad Johannes sade om denne var sant.»
10:42  Och många kommo där till tro på honom.
 10:1  Verily, verily, I say unto you, He that entereth not by the door into the sheepfold, but climbeth up some other way, the same is a thief and a robber.
10:2  But he that entereth in by the door is the shepherd of the sheep.
10:3  To him the porter openeth; and the sheep hear his voice: and he calleth his own sheep by name, and leadeth them out.
10:4  And when he putteth forth his own sheep, he goeth before them, and the sheep follow him: for they know his voice.
10:5  And a stranger will they not follow, but will flee from him: for they know not the voice of strangers.
10:6  This parable spake Jesus unto them: but they understood not what things they were which he spake unto them.
10:7  Then said Jesus unto them again, Verily, verily, I say unto you, I am the door of the sheep.
10:8  All that ever came before me are thieves and robbers: but the sheep did not hear them.
10:9  I am the door: by me if any man enter in, he shall be saved, and shall go in and out, and find pasture.
10:10  The thief cometh not, but for to steal, and to kill, and to destroy: I am come that they might have life, and that they might have it more abundantly.
10:11  I am the good shepherd: the good shepherd giveth his life for the sheep.
10:12  But he that is an hireling, and not the shepherd, whose own the sheep are not, seeth the wolf coming, and leaveth the sheep, and fleeth: and the wolf catcheth them, and scattereth the sheep.
10:13  The hireling fleeth, because he is an hireling, and careth not for the sheep.
10:14  I am the good shepherd, and know my sheep, and am known of mine.
10:15  As the Father knoweth me, even so know I the Father: and I lay down my life for the sheep.
10:16  And other sheep I have, which are not of this fold: them also I must bring, and they shall hear my voice; and there shall be one fold, and one shepherd.
10:17  Therefore doth my Father love me, because I lay down my life, that I might take it again.
10:18  No man taketh it from me, but I lay it down of myself. I have power to lay it down, and I have power to take it again. This commandment have I received of my Father.
10:19  There was a division therefore again among the Jews for these sayings.
10:20  And many of them said, He hath a devil, and is mad; why hear ye him?
10:21  Others said, These are not the words of him that hath a devil. Can a devil open the eyes of the blind?
10:22  And it was at Jerusalem the feast of the dedication, and it was winter.
10:23  And Jesus walked in the temple in Solomon's porch.
10:24  Then came the Jews round about him, and said unto him, How long dost thou make us to doubt? If thou be the Christ, tell us plainly.
10:25  Jesus answered them, I told you, and ye believed not: the works that I do in my Father's name, they bear witness of me.
10:26  But ye believe not, because ye are not of my sheep, as I said unto you.
10:27  My sheep hear my voice, and I know them, and they follow me:
10:28  And I give unto them eternal life; and they shall never perish, neither shall any man pluck them out of my hand.
10:29  My Father, which gave them me, is greater than all; and no man is able to pluck them out of my Father's hand.
10:30  I and my Father are one.
10:31  Then the Jews took up stones again to stone him.
10:32  Jesus answered them, Many good works have I shewed you from my Father; for which of those works do ye stone me?
10:33  The Jews answered him, saying, For a good work we stone thee not; but for blasphemy; and because that thou, being a man, makest thyself God.
10:34  Jesus answered them, Is it not written in your law, I said, Ye are gods?
10:35  If he called them gods, unto whom the word of God came, and the scripture cannot be broken;
10:36  Say ye of him, whom the Father hath sanctified, and sent into the world, Thou blasphemest; because I said, I am the Son of God?
10:37  If I do not the works of my Father, believe me not.
10:38  But if I do, though ye believe not me, believe the works: that ye may know, and believe, that the Father is in me, and I in him.
10:39  Therefore they sought again to take him: but he escaped out of their hand,
10:40  And went away again beyond Jordan into the place where John at first baptized; and there he abode.
10:41  And many resorted unto him, and said, John did no miracle: but all things that John spake of this man were true.
10:42  And many believed on him there.
11:1  Och en man vid namn Lasarus låg sjuk; han var från Betania, den by där Maria och hennes syster Marta bodde.
11:2  Det var den Maria som smorde Herren med smörjelse och torkade hans fötter med sitt hår. Och nu låg hennes broder Lasarus sjuk.
11:3  Då sände systrarna bud till Jesus och läto säga: »Herre, se, han som du har så kär ligger sjuk.»
11:4  När Jesus hörde detta, sade han: »Den sjukdomen är icke till döds, utan till Guds förhärligande, så att Guds Son genom den bliver förhärligad.»
11:5  Och Jesus hade Marta och hennes syster och Lasarus kära.
11:6  När han nu hörde att denne låg sjuk, stannade han först två dagar där han var;
11:7  men därefter sade han till lärjungarna: »Låt oss gå tillbaka till Judeen.»
11:8  Lärjungarna sade till honom: »Rabbi, nyligen ville judarna stena dig, och åter går du dit?»
11:9  Jesus svarade: »Dagen har ju tolv timmar; den som vandrar om dagen, han stöter sig icke, ty han ser då denna världens ljus.
11:10  Men den som vandrar om natten, han stöter sig, ty han har då intet som lyser honom.»
11:11  Sedan han hade talat detta, sade han ytterligare till dem: »Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka upp honom ur sömnen.»
11:12  Då sade hans lärjungar till honom: »Herre, sover han, så bliver han frisk igen.»
11:13  Men Jesus hade talat om hans död; de åter menade att han talade om vanlig sömn.
11:14  Då sade Jesus öppet till dem: »Lasarus är död.
11:15  Och för eder skull, för att I skolen tro, gläder jag mig över att jag icke var där. Men låt oss nu gå till honom.»
11:16  Då sade Tomas, som kallades Didymus, till de andra lärjungarna: »Låt oss gå med, för att vi må dö med honom.»
11:17  När så Jesus kom dit, fann han att den döde redan hade legat fyra dagar i graven.
11:18  Nu låg Betania nära Jerusalem, vid pass femton stadier därifrån,
11:19  och många judar hade kommit till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras broder.
11:20  Då nu Maria fick höra att Jesus kom, gick hon honom till mötes; men Maria satt kvar hemma.
11:21  Och Marta sade till Jesus: »Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död.
11:22  Men jag vet ändå att allt vad du beder Gud om, det skall Gud giva dig.»
11:23  Jesus sade till henne: »Din broder skall stå upp igen.»
11:24  Marta svarade honom: »Jag vet att han skall stå upp, vid uppståndelsen på den yttersta dagen.»
11:25  Jesus svarade till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör;
11:26  och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?»
11:27  Hon svarade honom: »Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen.»

11:28  När hon hade sagt detta, gick hon bort och kallade på Maria, sin syster, och sade hemligen till henne: »Mästaren är här och kallar dig till sig.»
11:29  När hon hörde detta, stod hon strax upp och gick åstad till honom.
11:30  Men Jesus hade ännu icke kommit in i byn, utan var kvar på det ställe där Marta hade mött honom.
11:31  Då nu de judar, som voro inne i huset hos Maria för att trösta henne, sågo att hon så hastigt stod upp och gick ut, följde de henne, i tanke att hon gick till graven för att gråta där.
11:32  När så Maria kom till det ställe där Jesus var och fick se honom, föll hon ned för hans fötter och sade till honom: »Herre, hade du varit där, så vore min broder icke död.»
11:33  Då nu Jesus såg henne gråta och såg jämväl att de judar, som hade kommit med henne, gräto, upptändes han i sin ande och blev upprörd
11:34  och frågade: »Var haven I lagt honom?» De svarade honom: »Herre, kom och se.» Och Jesus grät.
11:35  Då sade judarna: »Se huru kär han hade honom!»
11:36  Men somliga av dem sade:
11:37  »Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, ock hava så gjort att denne icke hade dött?»
11:38  Då upptändes Jesus åter i sitt innersta och gick bort till graven. Den var urholkad i berget, och en sten låg framför ingången.
11:39  Jesus sade: »Tagen bort stenen.» Då sade den dödes syster Marta till honom: »Herre, han luktar redan, ty han har varit död i fyra dygn.»
11:40  Jesus svarade henne: »Sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?»
11:41  Då togo de bort stenen. Och Jesus lyfte upp sina ögon och sade: »Fader, jag tackar dig för att du har hört mig.

11:42  Jag visste ju förut att du alltid hör mig; men för folkets skull, som står här omkring, säger jag detta, för att de skola tro att det är du som har sänt mig.»
11:43  När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: »Lasarus, kom ut.»
11:44  Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk. Jesus sade till dem: »Lösen honom, och låten honom gå.»
11:45  Många judar, som hade kommit till Maria och hade sett vad Jesus hade gjort, trodde då på honom.
11:46  Men några av dem gingo bort till fariséerna och omtalade för dem vad Jesus hade gjort.
11:47  Då sammankallade översteprästerna och fariséerna en rådsförsamling och sade: »Vad skola vi taga oss till? Denne man gör ju många tecken.
11:48  Om vi skola låta honom så fortfara, skola alla tro på honom, och romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk.»
11:49  Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst för det året, sade till dem: »I förstån intet,
11:50  och I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder att en man dör för folket, än att hela folket förgås.»
11:51  Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus skulle dö för folket.
11:52  Ja, icke allenast »för folket»; han skulle dö också för att samla och förena Guds förskingrade barn.

11:53  Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom.
11:54  Så vandrade då Jesus icke längre öppet bland judarna, utan drog sig undan till en stad som hette Efraim, på landsbygden, i närheten av öknen; där stannade han kvar med sina lärjungar.
11:55  Men judarnas påsk var nära, och många begåvo sig då, före påsken, från landsbygden upp till Jerusalem för att helga sig.
11:56  Och de sökte efter Jesus och sade till varandra, där de stodo i helgedom: »Vad menen I? Skall han då alls icke komma till högtiden?»
11:57  Och översteprästerna och fariséerna hade utfärdat påbud om att den som finge veta var han fanns skulle giva det till känna, för att de måtte kunna gripa honom.
 11:1  Now a certain man was sick, named Lazarus, of Bethany, the town of Mary and her sister Martha.
11:2  (It was that Mary which anointed the Lord with ointment, and wiped his feet with her hair, whose brother Lazarus was sick.)
11:3  Therefore his sisters sent unto him, saying, Lord, behold, he whom thou lovest is sick.
11:4  When Jesus heard that, he said, This sickness is not unto death, but for the glory of God, that the Son of God might be glorified thereby.
11:5  Now Jesus loved Martha, and her sister, and Lazarus.
11:6  When he had heard therefore that he was sick, he abode two days still in the same place where he was.
11:7  Then after that saith he to his disciples, Let us go into Judaea again.
11:8  His disciples say unto him, Master, the Jews of late sought to stone thee; and goest thou thither again?
11:9  Jesus answered, Are there not twelve hours in the day? If any man walk in the day, he stumbleth not, because he seeth the light of this world.
11:10  But if a man walk in the night, he stumbleth, because there is no light in him.
11:11  These things said he: and after that he saith unto them, Our friend Lazarus sleepeth; but I go, that I may awake him out of sleep.
11:12  Then said his disciples, Lord, if he sleep, he shall do well.
11:13  Howbeit Jesus spake of his death: but they thought that he had spoken of taking of rest in sleep.
11:14  Then said Jesus unto them plainly, Lazarus is dead.
11:15  And I am glad for your sakes that I was not there, to the intent ye may believe; nevertheless let us go unto him.
11:16  Then said Thomas, which is called Didymus, unto his fellowdisciples, Let us also go, that we may die with him.
11:17  Then when Jesus came, he found that he had lain in the grave four days already.
11:18  Now Bethany was nigh unto Jerusalem, about fifteen furlongs off:
11:19  And many of the Jews came to Martha and Mary, to comfort them concerning their brother.
11:20  Then Martha, as soon as she heard that Jesus was coming, went and met him: but Mary sat still in the house.
11:21  Then said Martha unto Jesus, Lord, if thou hadst been here, my brother had not died.
11:22  But I know, that even now, whatsoever thou wilt ask of God, God will give it thee.
11:23  Jesus saith unto her, Thy brother shall rise again.
11:24  Martha saith unto him, I know that he shall rise again in the resurrection at the last day.
11:25  Jesus said unto her, I am the resurrection, and the life: he that believeth in me, though he were dead, yet shall he live:
11:26  And whosoever liveth and believeth in me shall never die. Believest thou this?
11:27  She saith unto him, Yea, Lord: I believe that thou art the Christ, the Son of God, which should come into the world.
11:28  And when she had so said, she went her way, and called Mary her sister secretly, saying, The Master is come, and calleth for thee.
11:29  As soon as she heard that, she arose quickly, and came unto him.
11:30  Now Jesus was not yet come into the town, but was in that place where Martha met him.
11:31  The Jews then which were with her in the house, and comforted her, when they saw Mary, that she rose up hastily and went out, followed her, saying, She goeth unto the grave to weep there.
11:32  Then when Mary was come where Jesus was, and saw him, she fell down at his feet, saying unto him, Lord, if thou hadst been here, my brother had not died.
11:33  When Jesus therefore saw her weeping, and the Jews also weeping which came with her, he groaned in the spirit, and was troubled.
11:34  And said, Where have ye laid him? They said unto him, Lord, come and see.
11:35  Jesus wept.
11:36  Then said the Jews, Behold how he loved him!
11:37  And some of them said, Could not this man, which opened the eyes of the blind, have caused that even this man should not have died?
11:38  Jesus therefore again groaning in himself cometh to the grave. It was a cave, and a stone lay upon it.
11:39  Jesus said, Take ye away the stone. Martha, the sister of him that was dead, saith unto him, Lord, by this time he stinketh: for he hath been dead four days.
11:40  Jesus saith unto her, Said I not unto thee, that, if thou wouldest believe, thou shouldest see the glory of God?
11:41  Then they took away the stone from the place where the dead was laid. And Jesus lifted up his eyes, and said, Father, I thank thee that thou hast heard me.
11:42  And I knew that thou hearest me always: but because of the people which stand by I said it, that they may believe that thou hast sent me.
11:43  And when he thus had spoken, he cried with a loud voice, Lazarus, come forth.
11:44  And he that was dead came forth, bound hand and foot with graveclothes: and his face was bound about with a napkin. Jesus saith unto them, Loose him, and let him go.
11:45  Then many of the Jews which came to Mary, and had seen the things which Jesus did, believed on him.
11:46  But some of them went their ways to the Pharisees, and told them what things Jesus had done.
11:47  Then gathered the chief priests and the Pharisees a council, and said, What do we? for this man doeth many miracles.
11:48  If we let him thus alone, all men will believe on him: and the Romans shall come and take away both our place and nation.
11:49  And one of them, named Caiaphas, being the high priest that same year, said unto them, Ye know nothing at all,
11:50  Nor consider that it is expedient for us, that one man should die for the people, and that the whole nation perish not.
11:51  And this spake he not of himself: but being high priest that year, he prophesied that Jesus should die for that nation;
11:52  And not for that nation only, but that also he should gather together in one the children of God that were scattered abroad.
11:53  Then from that day forth they took counsel together for to put him to death.
11:54  Jesus therefore walked no more openly among the Jews; but went thence unto a country near to the wilderness, into a city called Ephraim, and there continued with his disciples.
11:55  And the Jews' passover was nigh at hand: and many went out of the country up to Jerusalem before the passover, to purify themselves.
11:56  Then sought they for Jesus, and spake among themselves, as they stood in the temple, What think ye, that he will not come to the feast?
11:57  Now both the chief priests and the Pharisees had given a commandment, that, if any man knew where he were, he should shew it, that they might take him.
12:1  Sex dagar före påsk kom nu Jesus till Betania, där Lasarus bodde, han som av Jesus hade blivit uppväckt från de döda.
12:2  Där gjorde man då för honom ett gästabud, och Marta betjänade dem, men Lasarus var en av dem som lågo till bords jämte honom.
12:3  Då tog Maria ett skålpund smörjelse av dyrbar äkta nardus och smorde därmed Jesu fötter; sedan torkade hon hans fötter med sitt hår. Och huset uppfylldes med vällukt av smörjelsen.
12:4  Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom, sade då:
12:5  »Varför sålde man icke hellre denna smörjelse för tre hundra silverpenningar och gav dessa åt de fattiga?»
12:6  Detta sade han, icke därför, att han frågade efter de fattiga, utan därför, att han var en tjuv och plägade taga vad som lades i penningpungen, vilken han hade om hand.
12:7  Men Jesus sade: »Låt henne vara; må hon få fullgöra detta för min begravningsdag.
12:8  De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke alltid.»
12:9  Nu hade det blivit känt för den stora hopen av judarna att Jesus var där, och de kommo dit, icke allenast för hans skull, utan ock för att se Lasarus, som han hade uppväckt från de döda.
12:10  Då beslöto översteprästerna att döda också Lasarus.
12:11  Ty för hans skull gingo många judar bort och trodde på Jesus.
12:12  När dagen därefter det myckna folk som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem,
12:13  togo de palmkvistar och gingo ut för att möta honom och ropade: »Hosianna! Välsignad vare han som kommer Herrens namn, han som är Israels konung.»
12:14  Och Jesus fick sig en åsnefåle och satte sig upp på den, såsom det är skrivet:
12:15  »Frukta icke, du dotter Sion. Se, din konung kommer, sittandes på en åsninnas fåle.»
12:16  Deta förstodo hans lärjungar icke då strax, men när Jesus hade blivit förhärligad, då kommo de ihåg att detta var skrivet om honom, och att man hade gjort detta med honom.
12:17  Så gav nu folket honom sitt vittnesbörd, de som hade varit med honom, när han kallade Lasarus ut ur graven och uppväckte honom från de döda.
12:18  Därför kom också det övriga folket emot honom, eftersom de hörde att han hade gjort det tecknet.
12:19  Då sade fariséerna till varandra: »I sen att I alls intet kunnen uträtta; hela världen löper ju efter honom.»
12:20  Nu voro där ock några greker, av dem som plägade fara upp för att tillbedja under högtiden.
12:21  Dessa kommo till Filippus, som var från Betsaida i Galileen, och bådo honom och sade: »Herre, vi skulle vilja se Jesus.»
12:22  Filippus gick och sade detta till Andreas; Andreas och Filippus gingo och sade det till Jesus.
12:23  Jesus svarade dem och sade: »Stunden är kommen att Människosonen skall förhärligas.
12:24  Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycken frukt.
12:25  Den som älskar sitt liv, han mister det, men den som hatar sitt liv i denna världen, han skall behålla det och skall hava evigt liv.
12:26  Om någon vill tjäna mig, så följe han mig; och där jag är, där skall också min tjänare få vara. Om någon tjänar mig, så skall min Fader ära honom.
12:27  Nu är min själ i ångest; vad skall jag väl säga? Fader, fräls mig undan denna stund. Dock, just därför har jag kommit till denna stund.
12:28  Fader, förhärliga ditt namn.» Då kom en röst från himmelen: »Jag har redan förhärligat det, och jag skall ytterligare förhärliga det.»
12:29  Folket, som stod där och hörde detta, sade då: »Det var ett tordön.» Andra sade: »Det var en ängel som talade med honom.»
12:30  Då svarade Jesus och sade: »Denna röst kom icke för min skull, utan för eder skull.»
12:31  Nu går en dom över denna världen, nu skall denna världens furste utkastas.
12:32  Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig.»
12:33  Med dessa ord gav han till känna på vad sätt han skulle dö.
12:34  Då svarade folket honom: »Vi hava hört av lagen att Messias skall stanna kvar för alltid. Huru kan du då säga att Människosonen måste bliva upphöjd? Vad är väl detta för en Människoson?»
12:35  Jesus sade till dem: »Ännu en liten tid är ljuset ibland eder. Vandren medan I haven ljuset, på det att mörkret icke må få makt med eder; den som vandrar i mörkret, han vet ju icke var han går.
12:36  Tron på ljuset, medan I haven ljuset, så att I bliven ljusets barn.» Detta talade Jesus och gick sedan bort och dolde sig för dem.
12:37  Men fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de icke på honom.
12:38  Ty det ordet skulle fullbordas, som profeten Esaias säger: »Herre, vem trodde, vad som predikades för oss, och för vem var Herrens arm uppenbar?»
12:39  Alltså kunde de icke tro; Esaias säger ju ytterligare:
12:40  »Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de icke kunna se med sina ögon eller förstå med sina hjärtan och omvända sig och bliva helade av mig.»
12:41  Detta kunde Esaias säga, eftersom han hade sett hans härlighet, när han talade med honom. --
12:42  Dock funnos jämväl bland rådsherrarna många som trodde på honom; men för fariséernas skulle ville de icke bekänna det, för att de icke skulle bliva utstötta ur synagogan.
12:43  Ty de skattade högre att bliva ärade av människor än att bliva ärade av Gud.
12:44  Men Jesus sade med hög röst: »Den som tror på mig, han tror icke på mig, utan på honom som har sänt mig.
12:45  Och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig.
12:46  Såsom ett ljus har jag kommit i världen, för att ingen av dem som tro på mig skall förbliva i mörkret.
12:47  Om någon hör mina ord, men icke håller dem, så dömer icke jag honom; ty jag har icke kommit för att döma världen, utan för att frälsa världen.
12:48  Den som förkastar mig och icke tager emot mina ord, han har dock en domare över sig; det ord som jag har talat, det skall döma honom på den yttersta dagen.
12:49  Ty jag har icke talat av mig själv, utan Fadern, som har sänt mig, han har bjudit mig vad jag skall säga, och vad jag skall tala.
12:50  Och jag vet att hans bud är evigt liv; därför, vad jag talar, det talar jag såsom Fadern har sagt mig.»
 12:1  Then Jesus six days before the passover came to Bethany, where Lazarus was, which had been dead, whom he raised from the dead.
12:2  There they made him a supper; and Martha served: but Lazarus was one of them that sat at the table with him.

12:3  Then took Mary a pound of ointment of spikenard, very costly, and anointed the feet of Jesus, and wiped his feet with her hair: and the house was filled with the odour of the ointment.
12:4  Then saith one of his disciples, Judas Iscariot, Simon's son, which should betray him,
12:5  Why was not this ointment sold for three hundred pence, and given to the poor?
12:6  This he said, not that he cared for the poor; but because he was a thief, and had the bag, and bare what was put therein.
12:7  Then said Jesus, Let her alone: against the day of my burying hath she kept this.
12:8  For the poor always ye have with you; but me ye have not always.
12:9  Much people of the Jews therefore knew that he was there: and they came not for Jesus' sake only, but that they might see Lazarus also, whom he had raised from the dead.
12:10  But the chief priests consulted that they might put Lazarus also to death;
12:11  Because that by reason of him many of the Jews went away, and believed on Jesus.
12:12  On the next day much people that were come to the feast, when they heard that Jesus was coming to Jerusalem,
12:13  Took branches of palm trees, and went forth to meet him, and cried, Hosanna: Blessed is the King of Israel that cometh in the name of the Lord.
12:14  And Jesus, when he had found a young ass, sat thereon; as it is written,
12:15  Fear not, daughter of Sion: behold, thy King cometh, sitting on an ass's colt.
12:16  These things understood not his disciples at the first: but when Jesus was glorified, then remembered they that these things were written of him, and that they had done these things unto him.
12:17  The people therefore that was with him when he called Lazarus out of his grave, and raised him from the dead, bare record.
12:18  For this cause the people also met him, for that they heard that he had done this miracle.
12:19  The Pharisees therefore said among themselves, Perceive ye how ye prevail nothing? behold, the world is gone after him.
12:20  And there were certain Greeks among them that came up to worship at the feast:
12:21  The same came therefore to Philip, which was of Bethsaida of Galilee, and desired him, saying, Sir, we would see Jesus.
12:22  Philip cometh and telleth Andrew: and again Andrew and Philip tell Jesus.
12:23  And Jesus answered them, saying, The hour is come, that the Son of man should be glorified.
12:24  Verily, verily, I say unto you, Except a corn of wheat fall into the ground and die, it abideth alone: but if it die, it bringeth forth much fruit.
12:25  He that loveth his life shall lose it; and he that hateth his life in this world shall keep it unto life eternal.
12:26  If any man serve me, let him follow me; and where I am, there shall also my servant be: if any man serve me, him will my Father honour.
12:27  Now is my soul troubled; and what shall I say? Father, save me from this hour: but for this cause came I unto this hour.
12:28  Father, glorify thy name. Then came there a voice from heaven, saying, I have both glorified it, and will glorify it again.
12:29  The people therefore, that stood by, and heard it, said that it thundered: others said, An angel spake to him.

12:30  Jesus answered and said, This voice came not because of me, but for your sakes.
12:31  Now is the judgment of this world: now shall the prince of this world be cast out.
12:32  And I, if I be lifted up from the earth, will draw all men unto me.
12:33  This he said, signifying what death he should die.

12:34  The people answered him, We have heard out of the law that Christ abideth for ever: and how sayest thou, The Son of man must be lifted up? who is this Son of man?
12:35  Then Jesus said unto them, Yet a little while is the light with you. Walk while ye have the light, lest darkness come upon you: for he that walketh in darkness knoweth not whither he goeth.
12:36  While ye have light, believe in the light, that ye may be the children of light. These things spake Jesus, and departed, and did hide himself from them.
12:37  But though he had done so many miracles before them, yet they believed not on him:
12:38  That the saying of Esaias the prophet might be fulfilled, which he spake, Lord, who hath believed our report? and to whom hath the arm of the Lord been revealed?
12:39  Therefore they could not believe, because that Esaias said again,
12:40  He hath blinded their eyes, and hardened their heart; that they should not see with their eyes, nor understand with their heart, and be converted, and I should heal them.
12:41  These things said Esaias, when he saw his glory, and spake of him.
12:42  Nevertheless among the chief rulers also many believed on him; but because of the Pharisees they did not confess him, lest they should be put out of the synagogue:
12:43  For they loved the praise of men more than the praise of God.
12:44  Jesus cried and said, He that believeth on me, believeth not on me, but on him that sent me.
12:45  And he that seeth me seeth him that sent me.
12:46  I am come a light into the world, that whosoever believeth on me should not abide in darkness.
12:47  And if any man hear my words, and believe not, I judge him not: for I came not to judge the world, but to save the world.
12:48  He that rejecteth me, and receiveth not my words, hath one that judgeth him: the word that I have spoken, the same shall judge him in the last day.
12:49  For I have not spoken of myself; but the Father which sent me, he gave me a commandment, what I should say, and what I should speak.
12:50  And I know that his commandment is life everlasting: whatsoever I speak therefore, even as the Father said unto me, so I speak.
13:1  Före påskhögtiden hände sig detta. Jesus visste att stunden var kommen för honom att gå bort ifrån denna världen till Fadern; och såsom han allt hittills hade älskat sina egna här i världen, så gav han dem nu ett yttersta bevis på sin kärlek.
13:2  De höllo nu aftonmåltid, och djävulen hade redan ingivit Judas Iskariot, Simons son, i hjärtat att förråda Jesus.
13:3  Och Jesus visste att Fadern hade givit allt i hans händer, och att han hade gått ut från Gud och skulle gå till Gud.
13:4  Men han stod upp från måltiden och lade av sig överklädnaden och tog en linneduk och band den om sig.
13:5  Sedan slog han vatten i ett bäcken och begynte två lärjungarnas fötter och torkade dem med linneduken som han hade bundit om sig.
13:6  Så kom han till Simon Petrus. Denne sade då till honom: »Herre, skulle du två mina fötter?»
13:7  Jesus svarade och sade till honom: »Vad jag gör förstår du icke nu, men framdeles skall du fatta det.»
13:8  Petrus sade till honom: »Aldrig någonsin skall du två mina fötter!» Jesus svarade honom: »Om jag icke tvår dig, så har du ingen del med mig.»
13:9  Då sade Simon Petrus till honom: »Herre, icke allenast mina fötter, utan ock händer och huvud!»
13:10  Jesus svarade honom: »Den som är helt tvagen, han behöver allenast två fötterna; han är ju i övrigt hel och hållen ren. Så ären ock I rena -- dock icke alla.»
13:11  Han visste nämligen vem det var som skulle förråda honom; därför sade han att de icke alla voro rena.
13:12  Sedan han nu hade tvagit deras fötter och tagit på sig överklädnaden och åter lagt sig ned vid bordet, sade han till dem: »Förstån I vad jag har gjort med eder?
13:13  I kallen mig 'Mästare' och 'Herre', och I säger rätt, ty jag är så.
13:14  Har nu jag, eder Herre och Mästare, tvagit edra fötter, så ären ock I pliktiga att två varandras fötter.
13:15  Jag har ju givit eder ett föredöme, för att I skolen göra såsom jag har gjort mot eder.
13:16  Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Tjänaren är icke förmer än sin herre, ej heller sändebudet förmer än den som har sänt honom.
13:17  Då I veten detta, saliga ären I, om I ock gören det.
13:18  Jag talar icke om eder alla; jag vet vilka jag har utvalt. Men detta skriftens ord skulle ju fullbordas: 'Den som åt mitt bröd, han lyfte mot mig sin häl.'
13:19  Redan nu, förrän det sker, säger jag eder det, för att I, när det har skett, skolen tro att jag är den jag är.
13:20  Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tager emot den jag sänder, han tager emot mig; och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig.»
13:21  När Jesus hade sagt detta, blev han upprörd i sin ande och betygade och sade: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: En av eder skall förråda mig.»
13:22  Då sågo lärjungarna på varandra och undrade vilken han talade om.
13:23  Nu var där bland lärjungarna en som låg till bords invid Jesu bröst, den lärjunge som Jesus älskade.
13:24  Åt denne gav då Simon Petrus ett tecken och sade till honom: »Säg vilken det är som han talar om.»
13:25  Han lutade sig då mot Jesu bröst och frågade honom: »Herre, vilken är det?»
13:26  Då svarade Jesus: »Det är den åt vilken jag räcker brödstycket som jag nu doppar.» Därvid doppade han brödstycket och räckte det åt Judas, Simon Iskariots son.
13:27  Då, när denne hade tagit emot brödstycket, for Satan in i honom. Och Jesus sade till honom: »Gör snart vad du gör.»
13:28  Men ingen av dem som lågo där till bords förstod varför han sade detta till honom.
13:29  Ty eftersom Judas hade penningpungen om hand, menade några att Jesus hade velat säga till honom: »Köp vad vi behöva till högtiden», eller ock att han hade tillsagt honom att giva något åt de fattiga.
13:30  Då han nu hade tagit emot brödstycket, gick han strax ut; och det var natt.
13:31  Och när han hade gått ut, sade Jesus: »Nu är Människosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom.
13:32  Är nu Gud förhärligad i honom, så skall ock Gud förhärliga honom i sig själv, och han skall snart förhärliga honom.
13:33  Kära barn, allenast en liten tid är jag ännu hos eder; I skolen sedan söka efter mig, men det som jag sade till judarna: 'Dit jag går, dit kunnen I icke komma', detsamma säger jag nu ock till eder.
13:34  Ett nytt bud giver jag eder, att I skolen älska varandra; ja, såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra.
13:35  Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå att I ären mina lärjungar.»
13:36  Då frågade Simon Petrus honom: »Herre, vart går du?» Jesus svarade: »Dit jag går, dit kan du icke nu följa mig; men framdeles skall du följa mig.»
13:37  Petrus sade till honom: »Herre, varför kan jag icke följa dig nu? Mitt liv vill jag giva för dig.»
13:38  Jesus svarade: »Ditt liv vill du giva för mig? Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Hanen skall icke gala, förrän du tre gånger har förnekat mig.»
 13:1  Now before the feast of the passover, when Jesus knew that his hour was come that he should depart out of this world unto the Father, having loved his own which were in the world, he loved them unto the end.
13:2  And supper being ended, the devil having now put into the heart of Judas Iscariot, Simon's son, to betray him;
13:3  Jesus knowing that the Father had given all things into his hands, and that he was come from God, and went to God;
13:4  He riseth from supper, and laid aside his garments; and took a towel, and girded himself.
13:5  After that he poureth water into a bason, and began to wash the disciples' feet, and to wipe them with the towel wherewith he was girded.
13:6  Then cometh he to Simon Peter: and Peter saith unto him, Lord, dost thou wash my feet?
13:7  Jesus answered and said unto him, What I do thou knowest not now; but thou shalt know hereafter.
13:8  Peter saith unto him, Thou shalt never wash my feet. Jesus answered him, If I wash thee not, thou hast no part with me.
13:9  Simon Peter saith unto him, Lord, not my feet only, but also my hands and my head.
13:10  Jesus saith to him, He that is washed needeth not save to wash his feet, but is clean every whit: and ye are clean, but not all.
13:11  For he knew who should betray him; therefore said he, Ye are not all clean.
13:12  So after he had washed their feet, and had taken his garments, and was set down again, he said unto them, Know ye what I have done to you?
13:13  Ye call me Master and Lord: and ye say well; for so I am.
13:14  If I then, your Lord and Master, have washed your feet; ye also ought to wash one another's feet.
13:15  For I have given you an example, that ye should do as I have done to you.
13:16  Verily, verily, I say unto you, The servant is not greater than his lord; neither he that is sent greater than he that sent him.
13:17  If ye know these things, happy are ye if ye do them.
13:18  I speak not of you all: I know whom I have chosen: but that the scripture may be fulfilled, He that eateth bread with me hath lifted up his heel against me.
13:19  Now I tell you before it come, that, when it is come to pass, ye may believe that I am he.
13:20  Verily, verily, I say unto you, He that receiveth whomsoever I send receiveth me; and he that receiveth me receiveth him that sent me.
13:21  When Jesus had thus said, he was troubled in spirit, and testified, and said, Verily, verily, I say unto you, that one of you shall betray me.
13:22  Then the disciples looked one on another, doubting of whom he spake.
13:23  Now there was leaning on Jesus' bosom one of his disciples, whom Jesus loved.
13:24  Simon Peter therefore beckoned to him, that he should ask who it should be of whom he spake.
13:25  He then lying on Jesus' breast saith unto him, Lord, who is it?
13:26  Jesus answered, He it is, to whom I shall give a sop, when I have dipped it. And when he had dipped the sop, he gave it to Judas Iscariot, the son of Simon.
13:27  And after the sop Satan entered into him. Then said Jesus unto him, That thou doest, do quickly.

13:28  Now no man at the table knew for what intent he spake this unto him.
13:29  For some of them thought, because Judas had the bag, that Jesus had said unto him, Buy those things that we have need of against the feast; or, that he should give something to the poor.
13:30  He then having received the sop went immediately out: and it was night.
13:31  Therefore, when he was gone out, Jesus said, Now is the Son of man glorified, and God is glorified in him.
13:32  If God be glorified in him, God shall also glorify him in himself, and shall straightway glorify him.

13:33  Little children, yet a little while I am with you. Ye shall seek me: and as I said unto the Jews, Whither I go, ye cannot come; so now I say to you.

13:34  A new commandment I give unto you, That ye love one another; as I have loved you, that ye also love one another.
13:35  By this shall all men know that ye are my disciples, if ye have love one to another.
13:36  Simon Peter said unto him, Lord, whither goest thou? Jesus answered him, Whither I go, thou canst not follow me now; but thou shalt follow me afterwards.
13:37  Peter said unto him, Lord, why cannot I follow thee now? I will lay down my life for thy sake.
13:38  Jesus answered him, Wilt thou lay down thy life for my sake? Verily, verily, I say unto thee, The cock shall not crow, till thou hast denied me thrice.
14:1  »Edra hjärtan vare icke oroliga. Tron på Gud; tron ock på mig.
14:2  I min Faders hus äro många boningar; om så icke voro, skulle jag nu säga eder att jag går bort för att bereda eder rum.
14:3  Och om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall jag dock komma igen och taga eder till mig; ty jag vill att där jag är, där skolen I ock vara.
14:4  Och vägen som leder dit jag går, den veten I.»
14:5  Tomas sade till honom: »Herre, vi veta icke vart du går; huru kunna vi då veta vägen?»
14:6  Jesus svarade honom: »Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig.
14:7  Haden I känt mig, så haden I ock känt min Fader; nu kännen I honom och haven sett honom.»
14:8  Filippus sade till honom: »Herre, låt oss se Fadern, så hava vi nog.»
14:9  Jesus svarade honom: »Så lång tid har jag varit hos eder, och du har icke lärt känna mig, Filippus? Den som har sett mig, han har sett Fadern. Huru kan du då säga: 'Låt oss se Fadern'?
14:10  Tror du icke att jag är i Fadern, och att Fadern är i mig? De ord jag talar till eder talar jag icke av mig själv. Och gärningarna, dem gör Fadern, som bor i mig; de äro hans verk.
14:11  Tron mig; jag är i Fadern, och Fadern i mig. Varom icke, så tron för själva gärningarnas skull.
14:12  Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig, han skall ock själv göra de gärningar som jag gör; och ännu större än dessa skall han göra. Ty jag går till Fadern,
14:13  och vadhelst I bedjen om i mitt namn, det skall jag göra, på det att Fadern må bliva förhärligad i Sonen.
14:14  Ja, om I bedjen om något i mitt namn, så skall jag göra det.
14:15  Älsken I mig, så hållen I mina bud,
14:16  och jag skall bedja Fadern, och han skall giva eder en annan Hjälpare, som för alltid skall vara hos eder:
14:17  sanningens Ande, som världen icke kan taga emot, ty hon ser honom icke och känner honom icke. Men I kännen honom, ty han bor hos eder och skall vara i eder.
14:18  Jag skall icke lämna eder faderlösa; jag skall komma till eder.
14:19  Ännu en liten tid, och världen ser mig icke mer, men I sen mig. Ty jag lever; I skolen ock leva.
14:20  På den dagen skolen I förstå att jag är i min Fader, och att I ären i mig, och att jag är i eder.
14:21  Den som har mina bud och håller dem, han är den som älskar mig; och den som älskar mig, han skall bliva älskad av min Fader, och jag skall älska honom och jag skall uppenbara mig för honom.»
14:22  Judas -- icke han som kallades Iskariot -- sade då till honom: »Herre, varav kommer det att du tänker uppenbara dig för oss, men icke för världen?»
14:23  Jesus svarade och sade till honom: »Om någon älskar mig, så håller han mitt ord; och min Fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och taga vår boning hos honom.
14:24  Den som icke älskar mig, han håller icke mina ord; och likväl är det ord som I hören icke mitt, utan Faderns, som har sänt mig.
14:25  Detta har jag talat till eder, medan jag ännu är kvar hos eder.
14:26  Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära eder allt och påminna eder om allt vad jag har sagt eder.
14:27  Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder; icke giver jag eder den såsom världen giver. Edra hjärtan vare icke oroliga eller försagda.
14:28  I hörden att jag sade till eder: 'Jag går bort, men jag kommer åter till eder.' Om I älskaden mig, så skullen I ju glädjas över att jag går bort till Fadern, ty Fadern är större än jag.
14:29  Och nu har jag sagt eder det, förrän det sker, på det att I mån tro, när det har skett.
14:30  Härefter talar jag icke mycket med eder, ty denna världens furste kommer. I mig finnes intet som hör honom till;
14:31  men detta sker, för att världen skall förstå att jag älskar Fadern och gör såsom Fadern har bjudit mig. Stån upp, låt oss gå härifrån.»
 14:1  Let not your heart be troubled: ye believe in God, believe also in me.
14:2  In my Father's house are many mansions: if it were not so, I would have told you. I go to prepare a place for you.

14:3  And if I go and prepare a place for you, I will come again, and receive you unto myself; that where I am, there ye may be also.
14:4  And whither I go ye know, and the way ye know.
14:5  Thomas saith unto him, Lord, we know not whither thou goest; and how can we know the way?
14:6  Jesus saith unto him, I am the way, the truth, and the life: no man cometh unto the Father, but by me.
14:7  If ye had known me, ye should have known my Father also: and from henceforth ye know him, and have seen him.
14:8  Philip saith unto him, Lord, shew us the Father, and it sufficeth us.
14:9  Jesus saith unto him, Have I been so long time with you, and yet hast thou not known me, Philip? he that hath seen me hath seen the Father; and how sayest thou then, Shew us the Father?
14:10  Believest thou not that I am in the Father, and the Father in me? the words that I speak unto you I speak not of myself: but the Father that dwelleth in me, he doeth the works.
14:11  Believe me that I am in the Father, and the Father in me: or else believe me for the very works' sake.
14:12  Verily, verily, I say unto you, He that believeth on me, the works that I do shall he do also; and greater works than these shall he do; because I go unto my Father.

14:13  And whatsoever ye shall ask in my name, that will I do, that the Father may be glorified in the Son.
14:14  If ye shall ask any thing in my name, I will do it.

14:15  If ye love me, keep my commandments.
14:16  And I will pray the Father, and he shall give you another Comforter, that he may abide with you for ever;
14:17  Even the Spirit of truth; whom the world cannot receive, because it seeth him not, neither knoweth him: but ye know him; for he dwelleth with you, and shall be in you.
14:18  I will not leave you comfortless: I will come to you.

14:19  Yet a little while, and the world seeth me no more; but ye see me: because I live, ye shall live also.
14:20  At that day ye shall know that I am in my Father, and ye in me, and I in you.
14:21  He that hath my commandments, and keepeth them, he it is that loveth me: and he that loveth me shall be loved of my Father, and I will love him, and will manifest myself to him.
14:22  Judas saith unto him, not Iscariot, Lord, how is it that thou wilt manifest thyself unto us, and not unto the world?

14:23  Jesus answered and said unto him, If a man love me, he will keep my words: and my Father will love him, and we will come unto him, and make our abode with him.
14:24  He that loveth me not keepeth not my sayings: and the word which ye hear is not mine, but the Father's which sent me.
14:25  These things have I spoken unto you, being yet present with you.
14:26  But the Comforter, which is the Holy Ghost, whom the Father will send in my name, he shall teach you all things, and bring all things to your remembrance, whatsoever I have said unto you.
14:27  Peace I leave with you, my peace I give unto you: not as the world giveth, give I unto you. Let not your heart be troubled, neither let it be afraid.
14:28  Ye have heard how I said unto you, I go away, and come again unto you. If ye loved me, ye would rejoice, because I said, I go unto the Father: for my Father is greater than I.
14:29  And now I have told you before it come to pass, that, when it is come to pass, ye might believe.
14:30  Hereafter I will not talk much with you: for the prince of this world cometh, and hath nothing in me.
14:31  But that the world may know that I love the Father; and as the Father gave me commandment, even so I do. Arise, let us go hence.
15:1  »Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen.
15:2  Var gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort; och var och en som bär frukt, den rensar han, för att den skall bära mer frukt.
15:3  I ären redan nu rena, i kraft av det ord som jag har talat till eder.
15:4  Förbliven i mig, så förbliver ock jag i eder. Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, utan allenast om den förbliver i vinträdet, så kunnen I det ej heller, om I icke förbliven i mig.
15:5  Jag är vinträdet, I ären grenarna. Om någon förbliver i mig, och jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra.
15:6  Om någon icke förbliver i mig, så kastas han ut såsom en avbruten gren och förtorkas; och man samlar tillhopa sådana grenar och kastar dem i elden, och de brännas upp.
15:7  Om I förbliven i mig, och mina ord förbliva i eder, så mån I bedja om vadhelst I viljen, och det skall vederfaras eder.
15:8  Därigenom bliver min Fader förhärligad, att i bären mycken frukt och bliven mina lärjungar.
15:9  Såsom Fadern har älskat mig, så har ock jag älskat eder; förbliven i min kärlek.
15:10  Om I hållen mina bud, så förbliven I i min kärlek, likasom jag har hållit min Faders bud och förbliver i hans kärlek.
15:11  Detta har jag talat till eder, för att min glädje skall bo i eder, och för att eder glädje skall bliva fullkomlig.
15:12  Detta är mitt bud, att I skolen älska varandra, såsom jag har älskat eder.
15:13  Ingen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina vänner.
15:14  I ären mina vänner, om I gören vad jag bjuder eder.
15:15  Jag kallar eder nu icke längre tjänare, ty tjänaren får icke veta vad hans herre gör; vänner kallar jag eder, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag kungjort för eder.
15:16  I haven icke utvalt mig, utan jag har utvalt eder; och jag har bestämt om eder att I skolen gå åstad och bära frukt, sådan frukt som bliver beståndande, på det att Fadern må giva eder vadhelst I bedjen honom om i mitt namn.
15:17  Ja, det bjuder jag eder, att I skolen älska varandra.
15:18  Om världen hatar eder, så betänken att hon har hatat mig förr än eder.
15:19  Voren I av världen, så älskade ju världen vad henne tillhörde; men eftersom I icke ären av världen, utan av mig haven blivit utvalda och tagna ut ur världen, därför hatar världen eder.
15:20  Kommen ihåg det ord som jag sade till eder: 'Tjänaren är icke förmer än sin herre.' Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder; hava de hållit mitt ord, så skola de ock hålla edert.
15:21  Men allt detta skola de göra mot eder för mitt namns skull, eftersom de icke känna honom som har sänt mig.
15:22  Hade jag icke kommit och talat till dem, så skulle de icke hava haft synd; men nu hava de ingen ursäkt för sin synd.
15:23  Den som hatar mig, han hatar ock min Fader.
15:24  Hade jag icke bland dem gjort sådana gärningar, som ingen annan har gjort, så skulle de icke hava haft synd; men nu hava de sett dem, och hava likväl hatat både mig och min Fader.
15:25  Men det ordet skulle ju fullbordas, som är skrivet i deras lag: 'De hava hatat mig utan sak.'
15:26  Dock, när Hjälparen kommer, som jag skall sända eder ifrån Fadern, sanningens Ande, som utgår ifrån Fadern, då skall han vittna om mig.
15:27  Också I kunnen vittna, eftersom I haven varit med mig från begynnelsen.»
 15:1  I am the true vine, and my Father is the husbandman.

15:2  Every branch in me that beareth not fruit he taketh away: and every branch that beareth fruit, he purgeth it, that it may bring forth more fruit.
15:3  Now ye are clean through the word which I have spoken unto you.
15:4  Abide in me, and I in you. As the branch cannot bear fruit of itself, except it abide in the vine; no more can ye, except ye abide in me.

15:5  I am the vine, ye are the branches: He that abideth in me, and I in him, the same bringeth forth much fruit: for without me ye can do nothing.
15:6  If a man abide not in me, he is cast forth as a branch, and is withered; and men gather them, and cast them into the fire, and they are burned.
15:7  If ye abide in me, and my words abide in you, ye shall ask what ye will, and it shall be done unto you.
15:8  Herein is my Father glorified, that ye bear much fruit; so shall ye be my disciples.
15:9  As the Father hath loved me, so have I loved you: continue ye in my love.
15:10  If ye keep my commandments, ye shall abide in my love; even as I have kept my Father's commandments, and abide in his love.
15:11  These things have I spoken unto you, that my joy might remain in you, and that your joy might be full.
15:12  This is my commandment, That ye love one another, as I have loved you.
15:13  Greater love hath no man than this, that a man lay down his life for his friends.
15:14  Ye are my friends, if ye do whatsoever I command you.
15:15  Henceforth I call you not servants; for the servant knoweth not what his lord doeth: but I have called you friends; for all things that I have heard of my Father I have made known unto you.
15:16  Ye have not chosen me, but I have chosen you, and ordained you, that ye should go and bring forth fruit, and that your fruit should remain: that whatsoever ye shall ask of the Father in my name, he may give it you.
15:17  These things I command you, that ye love one another.
15:18  If the world hate you, ye know that it hated me before it hated you.
15:19  If ye were of the world, the world would love his own: but because ye are not of the world, but I have chosen you out of the world, therefore the world hateth you.
15:20  Remember the word that I said unto you, The servant is not greater than his lord. If they have persecuted me, they will also persecute you; if they have kept my saying, they will keep yours also.
15:21  But all these things will they do unto you for my name's sake, because they know not him that sent me.
15:22  If I had not come and spoken unto them, they had not had sin: but now they have no cloak for their sin.
15:23  He that hateth me hateth my Father also.
15:24  If I had not done among them the works which none other man did, they had not had sin: but now have they both seen and hated both me and my Father.
15:25  But this cometh to pass, that the word might be fulfilled that is written in their law, They hated me without a cause.
15:26  But when the Comforter is come, whom I will send unto you from the Father, even the Spirit of truth, which proceedeth from the Father, he shall testify of me:
15:27  And ye also shall bear witness, because ye have been with me from the beginning.
16:1  »Detta har jag talat till eder, för att I icke skolen komma på fall.
16:2  Man skall utstöta eder ur synagogorna; ja, den tid kommer, då vemhelst som dräper eder skall mena sig därmed förrätta offertjänst åt Gud.
16:3  Och så skola de göra, därför att de icke hava lärt känna Fadern, ej heller mig.
16:4  Men detta har jag talat till eder, för att I, när den tiden är inne, skolen komma ihåg att jag har sagt eder det. Jag sade eder det icke från begynnelsen, ty jag var ju hos eder.
16:5  Och nu går jag bort till honom som har sänt mig; och ingen av eder frågar mig vart jag går.
16:6  Men edra hjärtan äro uppfyllda av bedrövelse, därför att jag har sagt eder detta.
16:7  Dock säger jag eder sanningen: Det är nyttigt för eder att jag går bort, ty om jag icke ginge bort, så komme icke Hjälparen till eder; men då jag nu går bort, skall jag sända honom till eder.
16:8  Och när han kommer, skall han låta världen få veta sanningen i fråga om synd och rättfärdighet och dom:
16:9  i fråga om synd, ty de tro icke på mig;
16:10  i fråga om rättfärdighet, ty jag går till Fadern, och I sen mig icke mer;
16:11  i fråga om dom, ty denna världens furste är nu dömd.

16:12  Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det.
16:13  Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen. Ty han skall icke tala av sig själv, utan vad han hör, allt det skall han tala; och han skall förkunna för eder vad komma skall.
16:14  Han skall förhärliga mig, ty av mitt skall han taga och skall förkunna det för eder.
16:15  Allt vad Fadern har, det är mitt; därför sade jag att han skall taga av mitt och förkunna det för eder.
16:16  En liten tid, och I sen mig icke mer; och åter en liten tid, och I fån se mig ty jag går till Fadern..»
16:17  Då sade några av hans lärjungar till varandra: »Vad är detta som han säger till oss: 'En liten tid, och I sen mig icke; och åter en liten tid, och I fån se mig', så ock: 'Jag går till Fadern'?»
16:18  De sade alltså: »Vad är detta som han säger: 'En liten tid'? Vi förstå icke vad han talar.»
16:19  Då märkte Jesus att de ville fråga honom, och han sade till dem: »I talen med varandra om detta som jag sade: 'En liten tid, och I sen mig icke; och åter en liten tid, och I fån se mig.'
16:20  Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I skolen bliva bedrövade, men eder bedrövelse skall vändas i glädje.

16:21  När en kvinna föder barn, har hon bedrövelse, ty hennes stund är kommen; men när hon har fött barnet, kommer hon icke mer ihåg sin vedermöda, ty hon gläder sig över att en människa är född till världen.
16:22  Så haven ock I nu bedrövelse; men jag skall se eder åter, och då skola edra hjärtan glädja sig, och ingen skall taga eder glädje ifrån eder.
16:23  Och på den dagen skolen I icke fråga mig om något. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Vad I bedjen Fadern om, det skall han giva eder i mitt namn.
16:24  Hittills haven I icke bett om något i mitt namn; bedjen, och I skolen få, för att eder glädje skall bliva fullkomlig.
16:25  Detta har jag talat till eder i förtäckta ord; den tid kommer, då jag icke mer skall tala till eder i förtäckta ord, utan öppet förkunna för eder om Fadern.
16:26  På den dagen skolen I bedja i mitt namn. Och jag säger eder icke att jag skall bedja Fadern för eder,
16:27  ty Fadern själv älskar eder, eftersom I haven älskat mig och haven trott att jag är utgången från Gud.
16:28  Ja, jag har gått ut ifrån Fadern och har kommit i världen; åter lämnar jag världen och går till Fadern.»
16:29  Då sade hans lärjungar: »Se, nu talar du öppet och brukar inga förtäckta ord.
16:30  Nu veta vi att du vet allt, och att det icke är behövligt för dig att man frågar dig; därför tro vi att du är utgången från Gud.»
16:31  Jesus svarade dem: »Nu tron I?
16:32  Se, den stund kommer, ja, den är redan kommen, så I skolen förskingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig allena. Dock, jag är icke allena, ty Fadern är med mig.
16:33  Detta har jag talat till eder, för att I skolen hava frid i mig. I världen liden i betryck; men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen.»
16:1  These things have I spoken unto you, that ye should not be offended.
16:2  They shall put you out of the synagogues: yea, the time cometh, that whosoever killeth you will think that he doeth God service.
16:3  And these things will they do unto you, because they have not known the Father, nor me.
16:4  But these things have I told you, that when the time shall come, ye may remember that I told you of them. And these things I said not unto you at the beginning, because I was with you.
16:5  But now I go my way to him that sent me; and none of you asketh me, Whither goest thou?
16:6  But because I have said these things unto you, sorrow hath filled your heart.
16:7  Nevertheless I tell you the truth; It is expedient for you that I go away: for if I go not away, the Comforter will not come unto you; but if I depart, I will send him unto you.
16:8  And when he is come, he will reprove the world of sin, and of righteousness, and of judgment:
16:9  Of sin, because they believe not on me;
16:10  Of righteousness, because I go to my Father, and ye see me no more;
16:11  Of judgment, because the prince of this world is judged.
16:12  I have yet many things to say unto you, but ye cannot bear them now.
16:13  Howbeit when he, the Spirit of truth, is come, he will guide you into all truth: for he shall not speak of himself; but whatsoever he shall hear, that shall he speak: and he will shew you things to come.
16:14  He shall glorify me: for he shall receive of mine, and shall shew it unto you.
16:15  All things that the Father hath are mine: therefore said I, that he shall take of mine, and shall shew it unto you.
16:16  A little while, and ye shall not see me: and again, a little while, and ye shall see me, because I go to the Father.
16:17  Then said some of his disciples among themselves, What is this that he saith unto us, A little while, and ye shall not see me: and again, a little while, and ye shall see me: and, Because I go to the Father?
16:18  They said therefore, What is this that he saith, A little while? we cannot tell what he saith.
16:19  Now Jesus knew that they were desirous to ask him, and said unto them, Do ye enquire among yourselves of that I said, A little while, and ye shall not see me: and again, a little while, and ye shall see me?
16:20  Verily, verily, I say unto you, That ye shall weep and lament, but the world shall rejoice: and ye shall be sorrowful, but your sorrow shall be turned into joy.
16:21  A woman when she is in travail hath sorrow, because her hour is come: but as soon as she is delivered of the child, she remembereth no more the anguish, for joy that a man is born into the world.
16:22  And ye now therefore have sorrow: but I will see you again, and your heart shall rejoice, and your joy no man taketh from you.
16:23  And in that day ye shall ask me nothing. Verily, verily, I say unto you, Whatsoever ye shall ask the Father in my name, he will give it you.
16:24  Hitherto have ye asked nothing in my name: ask, and ye shall receive, that your joy may be full.
16:25  These things have I spoken unto you in proverbs: but the time cometh, when I shall no more speak unto you in proverbs, but I shall shew you plainly of the Father.
16:26  At that day ye shall ask in my name: and I say not unto you, that I will pray the Father for you:
16:27  For the Father himself loveth you, because ye have loved me, and have believed that I came out from God.
16:28  I came forth from the Father, and am come into the world: again, I leave the world, and go to the Father.
16:29  His disciples said unto him, Lo, now speakest thou plainly, and speakest no proverb.
16:30  Now are we sure that thou knowest all things, and needest not that any man should ask thee: by this we believe that thou camest forth from God.
16:31  Jesus answered them, Do ye now believe?
16:32  Behold, the hour cometh, yea, is now come, that ye shall be scattered, every man to his own, and shall leave me alone: and yet I am not alone, because the Father is with me.
16:33  These things I have spoken unto you, that in me ye might have peace. In the world ye shall have tribulation: but be of good cheer; I have overcome the world.
17:1  Sedan Jesus hade talat detta, lyfte han upp sina ögon mot himmelen och sade: »Fader, stunden är kommen; förhärliga din Son, på det att din Son må förhärliga dig,
17:2  eftersom du har givit honom makt över allt kött, för att han skall giva evigt liv åt alla dem som du har givit åt honom.
17:3  Och detta är evigt liv, att de känna dig, den enda sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus.
17:4  Jag har förhärligat dig på jorden, genom att fullborda det verk som du har givit mig att utföra.
17:5  Och nu, Fader, förhärliga du mig hos dig själv, med den härlighet som jag hade hos dig, förrän världen var till.
17:6  Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och givit åt mig. De voro dina, och du har givit dem åt mig, och de hava hållit ditt ord.
17:7  Nu hava de förstått att allt vad du har givit åt mig, det kommer från dig.
17:8  Ty de ord som du har givit åt mig har jag givit åt dem: och de hava tagit emot dem och hava i sanning förstått att jag är utgången från dig, och de tro att du har sänt mig.
17:9  Jag beder för dem; det är icke för världen jag beder, utan för dem som du har givit åt mig, ty de äro dina
17:10  -- såsom allt mitt är ditt, och ditt är mitt -- och jag är förhärligad i dem.
17:11  Jag är nu icke längre kvar i världen, men de äro kvar i världen, när jag går till dig. Helige Fader, bevara dem i ditt namn -- det som du har förtrott åt mig -- för att de må vara ett, likasom vi äro ett.
17:12  Medan jag var hos dem, bevarade jag dem i ditt namn, det som du har förtrott åt mig; jag vakade över dem, och ingen av dem gick i fördärvet, ingen utom fördärvets man, ty skriften skulle ju fullbordas.
17:13  Nu går jag till tid; dock talar jag detta, medan jag ännu är här i världen, för att de skola hava min glädje fullkomlig i sig.
17:14  Jag har givit dem ditt ord; och världen har hatat dem, eftersom de icke äro av världen, likasom icke heller jag är av världen.
17:15  Jag beder icke att du skall taga dem bort ur världen, utan att du skall bevara dem från det onda.
17:16  De äro icke av världen, likasom icke heller jag är av världen.
17:17  Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning.
17:18  Såsom du har sänt mig i världen, så har ock jag sänt dem i världen.
17:19  Och jag helgar mig till ett offer för dem, på det att ock de må vara i sanning helgade.
17:20  Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord komma till tro på mig;
17:21  jag beder att de alla må vara ett, och att, såsom du, Fader, är i mig, och jag i dig, också de må vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig.
17:22  Och den härlighet som du har givit mig, den har jag givit åt dem, för att de skola vara ett, såsom vi äro ett
17:23. -- jag i dem, och du i mig -- ja, för att de skola vara fullkomligt förenade till ett, så att världen kan förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem, såsom du har älskat mig.
17:24. Fader, jag vill att där jag är, där skola ock de som du har givit mig vara med mig, så att de få se min härlighet, som du har givit mig; ty du har älskat mig före världens begynnelse.
17:25. Rättfärdige Fader, världen har icke lärt känna dig, men jag känner dig, och dessa hava förstått att du har sänt mig.
17:26. Och jag har kungjort för dem ditt namn och skall kungöra det, på det att den kärlek, som du har älskat mig med, må vara i dem, och jag i dem.»
 17:1  These words spake Jesus, and lifted up his eyes to heaven, and said, Father, the hour is come; glorify thy Son, that thy Son also may glorify thee:
17:2  As thou hast given him power over all flesh, that he should give eternal life to as many as thou hast given him.
17:3  And this is life eternal, that they might know thee the only true God, and Jesus Christ, whom thou hast sent.
17:4  I have glorified thee on the earth: I have finished the work which thou gavest me to do.
17:5  And now, O Father, glorify thou me with thine own self with the glory which I had with thee before the world was.
17:6  I have manifested thy name unto the men which thou gavest me out of the world: thine they were, and thou gavest them me; and they have kept thy word.
17:7  Now they have known that all things whatsoever thou hast given me are of thee.
17:8  For I have given unto them the words which thou gavest me; and they have received them, and have known surely that I came out from thee, and they have believed that thou didst send me.
17:9  I pray for them: I pray not for the world, but for them which thou hast given me; for they are thine.
17:10  And all mine are thine, and thine are mine; and I am glorified in them.
17:11  And now I am no more in the world, but these are in the world, and I come to thee. Holy Father, keep through thine own name those whom thou hast given me, that they may be one, as we are.
17:12  While I was with them in the world, I kept them in thy name: those that thou gavest me I have kept, and none of them is lost, but the son of perdition; that the scripture might be fulfilled.
17:13  And now come I to thee; and these things I speak in the world, that they might have my joy fulfilled in themselves.
17:14  I have given them thy word; and the world hath hated them, because they are not of the world, even as I am not of the world.
17:15  I pray not that thou shouldest take them out of the world, but that thou shouldest keep them from the evil.
17:16  They are not of the world, even as I am not of the world.
17:17  Sanctify them through thy truth: thy word is truth.
17:18  As thou hast sent me into the world, even so have I also sent them into the world.
17:19  And for their sakes I sanctify myself, that they also might be sanctified through the truth.
17:20  Neither pray I for these alone, but for them also which shall believe on me through their word;
17:21  That they all may be one; as thou, Father, art in me, and I in thee, that they also may be one in us: that the world may believe that thou hast sent me.
17:22  And the glory which thou gavest me I have given them; that they may be one, even as we are one:
17:23  I in them, and thou in me, that they may be made perfect in one; and that the world may know that thou hast sent me, and hast loved them, as thou hast loved me.
17:24  Father, I will that they also, whom thou hast given me, be with me where I am; that they may behold my glory, which thou hast given me: for thou lovedst me before the foundation of the world.
17:25  O righteous Father, the world hath not known thee: but I have known thee, and these have known that thou hast sent me.
17:26  And I have declared unto them thy name, and will declare it: that the love wherewith thou hast loved me may be in them, and I in them.
18:1  När Jesus hade sagt detta, begav han sig med sina lärjungar därifrån och gick över bäcken Kidron till andra sidan. Där var en örtagård, och i den gick han in med sina lärjungar.
18:2  Men också Judas, han som förrådde honom, kände till det stället, ty där hade Jesus och hans lärjungar ofta kommit tillsammans.
18:3  Och Judas tog nu med sig den romerska vakten, så ock några av översteprästernas och fariséernas tjänare, och kom dit med bloss och lyktor och vapen.
18:4  Och Jesus, som visste allt vad som skulle övergå honom, gick fram och sade till dem: »Vem söken I?»
18:5  De svarade honom: »Jesus från Nasaret.» Jesus sade till dem: »Det är jag.» Och Judas, förrädaren, stod också där ibland dem.
18:6  När Jesus nu sade till dem: »Det är jag», veko de tillbaka och föllo till marken.
18:7  Åter frågade han dem då: »Vem söken I?» De svarade: »Jesus från Nasaret.»
18:8  Jesus sade: »Jag har sagt eder att det är jag; om det alltså är mig I söken, så låten dessa gå.»
18:9  Ty det ordet skulle fullbordas, som han hade sagt: »Av dem som du har givit mig har jag icke förlorat någon.»
18:10  Och Simon Petrus, som hade ett svärd, drog ut det och högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat; och tjänarens namn var Malkus.
18:11  Då sade Jesus till Petrus: »Stick ditt svärd i skidan. Skulle jag icke dricka den kalk som min Fader har givit mig?»
18:12  Den romerska vakten med sin överste och de judiska rättstjänarna grepo då Jesus och bundo honom
18:13  och förde honom bort, först till Hannas; denne var nämligen svärfader till Kaifas, som var överstepräst det året.
18:14  Och det var Kaifas som under rådplägningen hade sagt till judarna, att det vore bäst om en man finge dö för folket.
18:15  Och Simon Petrus jämte en annan lärjunge följde efter Jesus. Den lärjungen var bekant med översteprästen och gick med Jesus in på översteprästens gård;
18:16  men Petrus stod utanför vid porten. Den andre lärjungen, den som var bekant med översteprästen, gick då ut och talade med portvakterskan och fick så föra Petrus ditin.
18:17  Tjänstekvinnan som vaktade porten sade därvid till Petrus: »Är icke också du en av den mannens lärjungar?» Han svarade: »Nej, det är jag icke.»
18:18  Men tjänarna och rättsbetjänterna hade gjort upp en koleld, ty det var kallt, och de stodo där och värmde sig; bland dem stod också Petrus och värmde sig.
18:19  Översteprästen frågade nu Jesus om hans lärjungar och om hans lära.
18:20  Jesus svarade honom: »Jag har öppet talat för världen, jag har alltid undervisat i synagogan eller i helgedomen, på ställen där alla judar komma tillsammans; hemligen har jag intet talat.
18:21  Varför frågar du då mig? Dem som hava hört mig må du fråga om vad jag har talat till dem. De veta ju vad jag har sagt.»
18:22  När Jesus sade detta, gav honom en av rättstjänarna, som stod där bredvid, ett slag på kinden och sade: »Skall du så svara översteprästen?»
18:23  Jesus svarade honom: »Har jag talat orätt, så bevisa att det var orätt; men har jag talat rätt, varför slår du mig då?»
18:24  Och Hannas sände honom bunden till översteprästen Kaifas.
18:25  Men Simon Petrus stod och värmde sig. Då sade de till honom: »Är icke också du en av hans lärjungar?» Han nekade och sade: »Det är jag icke.»
18:26  Då sade en av översteprästens tjänare, en frände till den som Petrus hade huggit örat av: »Såg jag icke själv att du var med honom i örtagården?»
18:27  Då nekade Petrus åter. Och i detsamma gol hanen.
18:28  Sedan förde de Jesus från Kaifas till pretoriet; och det var nu morgon. Men själva gingo de icke in i pretoriet, för att de icke skulle bliva orenade, utan skulle kunna äta påskalammet.
18:29  Då gick Pilatus ut till dem och sade: »Vad haven I för anklagelse att frambära mot denne man?»
18:30  De svarade och sade till honom: »Vore han icke en illgärningsman, så hade vi icke överlämnat honom åt dig.»
18:31  Då sade Pilatus till dem: »Tagen I honom, och dömen honom efter eder lag.» Judarna svarade honom: »För oss är det icke lovligt att avliva någon.»
18:32  Ty Jesu ord skulle fullbordas, det som han hade sagt för att giva till känna på vad sätt han skulle dö.
18:33  Pilatus gick åter in i pretoriet och kallade Jesus till sig och sade till honom: »Är du judarnas konung?»
18:34  Jesus svarade: »Säger du detta av dig själv, eller hava andra sagt dig det om mig?»
18:35  Pilatus svarade: »Jag är väl icke en jude! Ditt eget folk och översteprästerna hava överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?»
18:36  Jesus svarade: »Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike icke av denna världen.»
18:37  Så sade Pilatus till honom: »Så är du dock en konung» Jesus svarade: »Du säger det själ, att jag är en konung. Ja, därtill är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall vittna för sanningen. Var och en som är av sanningen, han hör min röst.»
18:38  Pilatus sade till honom: »Vad är sanning?» När han hade sagt detta, gick han åter ut till judarna och sade till dem: »Jag finner honom icke skyldig till något brott.
18:39  Nu är det en sedvänja hos eder, att jag vid påsken skall giva eder en fånge lös. Viljen I då att jag skall giva eder 'judarnas konung' lös?»
18:40  Då skriade de åter och sade: »Icke honom, utan Barabbas.» Men Barabbas var en rövare.
 18:1  When Jesus had spoken these words, he went forth with his disciples over the brook Cedron, where was a garden, into the which he entered, and his disciples.

18:2  And Judas also, which betrayed him, knew the place: for Jesus ofttimes resorted thither with his disciples.

18:3  Judas then, having received a band of men and officers from the chief priests and Pharisees, cometh thither with lanterns and torches and weapons.
18:4  Jesus therefore, knowing all things that should come upon him, went forth, and said unto them, Whom seek ye?
18:5  They answered him, Jesus of Nazareth. Jesus saith unto them, I am he. And Judas also, which betrayed him, stood with them.
18:6  As soon then as he had said unto them, I am he, they went backward, and fell to the ground.
18:7  Then asked he them again, Whom seek ye? And they said, Jesus of Nazareth.
18:8  Jesus answered, I have told you that I am he: if therefore ye seek me, let these go their way:
18:9  That the saying might be fulfilled, which he spake, Of them which thou gavest me have I lost none.
18:10  Then Simon Peter having a sword drew it, and smote the high priest's servant, and cut off his right ear. The servant's name was Malchus.
18:11  Then said Jesus unto Peter, Put up thy sword into the sheath: the cup which my Father hath given me, shall I not drink it?
18:12  Then the band and the captain and officers of the Jews took Jesus, and bound him,
18:13  And led him away to Annas first; for he was father in law to Caiaphas, which was the high priest that same year.
18:14  Now Caiaphas was he, which gave counsel to the Jews, that it was expedient that one man should die for the people.
18:15  And Simon Peter followed Jesus, and so did another disciple: that disciple was known unto the high priest, and went in with Jesus into the palace of the high priest.
18:16  But Peter stood at the door without. Then went out that other disciple, which was known unto the high priest, and spake unto her that kept the door, and brought in Peter.

18:17  Then saith the damsel that kept the door unto Peter, Art not thou also one of this man's disciples? He saith, I am not.
18:18  And the servants and officers stood there, who had made a fire of coals; for it was cold: and they warmed themselves: and Peter stood with them, and warmed himself.
18:19  The high priest then asked Jesus of his disciples, and of his doctrine.
18:20  Jesus answered him, I spake openly to the world; I ever taught in the synagogue, and in the temple, whither the Jews always resort; and in secret have I said nothing.

18:21  Why askest thou me? ask them which heard me, what I have said unto them: behold, they know what I said.
18:22  And when he had thus spoken, one of the officers which stood by struck Jesus with the palm of his hand, saying, Answerest thou the high priest so?
18:23  Jesus answered him, If I have spoken evil, bear witness of the evil: but if well, why smitest thou me?
18:24  Now Annas had sent him bound unto Caiaphas the high priest.
18:25  And Simon Peter stood and warmed himself. They said therefore unto him, Art not thou also one of his disciples? He denied it, and said, I am not.
18:26  One of the servants of the high priest, being his kinsman whose ear Peter cut off, saith, Did not I see thee in the garden with him?
18:27  Peter then denied again: and immediately the cock crew.
18:28  Then led they Jesus from Caiaphas unto the hall of judgment: and it was early; and they themselves went not into the judgment hall, lest they should be defiled; but that they might eat the passover.
18:29  Pilate then went out unto them, and said, What accusation bring ye against this man?
18:30  They answered and said unto him, If he were not a malefactor, we would not have delivered him up unto thee.
18:31  Then said Pilate unto them, Take ye him, and judge him according to your law. The Jews therefore said unto him, It is not lawful for us to put any man to death:
18:32  That the saying of Jesus might be fulfilled, which he spake, signifying what death he should die.
18:33  Then Pilate entered into the judgment hall again, and called Jesus, and said unto him, Art thou the King of the Jews?
18:34  Jesus answered him, Sayest thou this thing of thyself, or did others tell it thee of me?
18:35  Pilate answered, Am I a Jew? Thine own nation and the chief priests have delivered thee unto me: what hast thou done?
18:36  Jesus answered, My kingdom is not of this world: if my kingdom were of this world, then would my servants fight, that I should not be delivered to the Jews: but now is my kingdom not from hence.
18:37  Pilate therefore said unto him, Art thou a king then? Jesus answered, Thou sayest that I am a king. To this end was I born, and for this cause came I into the world, that I should bear witness unto the truth. Every one that is of the truth heareth my voice.
18:38  Pilate saith unto him, What is truth? And when he had said this, he went out again unto the Jews, and saith unto them, I find in him no fault at all.
18:39  But ye have a custom, that I should release unto you one at the passover: will ye therefore that I release unto you the King of the Jews?
18:40  Then cried they all again, saying, Not this man, but Barabbas. Now Barabbas was a robber.
19:1  Så tog då Pilatus Jesus och lät gissla honom.
19:2  Och krigsmännen vredo samman en krona av törnen och satte den på hans huvud och klädde på honom en purpurfärgad mantel.
19:3  Sedan trädde de fram till honom och sade: »Hell dig, du judarnas konung!» och slogo honom på kinden.
19:4  Åter gick Pilatus ut och sade till folket: »Se, jag vill föra honom ut till eder, på det att I mån förstå att jag icke finner honom skyldig till något brott.»
19:5  Och Jesus kom då ut, klädd i törnekronan och den purpurfärgade manteln. Och han sade till dem: »Se mannen!»
19:6  Då nu översteprästerna och rättstjänarna fingo se honom, skriade de: »Korsfäst! Korsfäst!» Pilatus sade till dem: »Tagen I honom, och korsfäst honom; jag finner honom icke skyldig till något brott.»
19:7  Judarna svarade honom: »Vi hava själva en lag, och efter den lagen måste han dö, ty han har gjort sig till Guds son.»
19:8  När Pilatus hörde dem tala så, blev hans fruktan ännu större.
19:9  Och han gick åter in i pretoriet och frågade Jesus: »Varifrån är du?» Men Jesus gav honom intet svar.
19:10  Då sade Pilatus till honom: »Svarar du mig icke? Vet du då icke att jag har makt att giva dig lös och makt att korsfästa dig?
19:11  Jesus svarade honom: »Du hade alls ingen makt över mig, om den icke vore dig given ovanifrån. Därför har den större synd, som har överlämnat mig åt dig.»
19:12  Från den stunden sökte Pilatus efter någon utväg att giva honom lös. Men judarna ropade och sade: »Giver du honom lös, så är du icke kejsarens vän. Vemhelst som gör sig till konung, han sätter sig upp mot kejsaren.»
19:13  När Pilatus hörde de orden, lät han föra ut Jesus och satte sig på domarsätet, på en plats som kallades Litostroton, på hebreiska Gabbata.
19:14  Och det var tillredelsedagen före påsken, vid sjätte timmen. Och han sade till judarna: »Se här är eder konung!»
19:15  Då skriade de: »Bort med honom! Bort med honom! Korsfäst honom!» Pilatus sade till dem: »Skall jag korsfästa eder konung?» Översteprästerna svarade: »Vi hava ingen annan konung än kejsaren.»
19:16  Då gjorde han dem till viljes och bjöd att han skulle korsfästas. Och de togo Jesus med sig.
19:17  Och han bar själv sitt kors och kom så ut till det ställe som kallades Huvudskalleplatsen, på hebreiska Golgata.
19:18  Där korsfäste de honom, och med honom två andra, en på vardera sidan, och Jesus i mitten.
19:19  Men Pilatus lät ock göra en överskrift och sätta upp den på korset; och den lydde så: »Jesus från Nasaret, judarnas konung.»
19:20  Den överskriften läste många av judarna, ty det ställe där Jesus var korsfäst låg nära staden: och den var avfattad på hebreiska, på latin och på grekiska.
19:21  Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: »Skriv icke: 'Judarnas konung', utan skriv att han har sagt sig vara judarnas konung.»
19:22  Pilatus svarade: »Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.»
19:23  Då nu krigsmännen hade korsfäst Jesus, togo de hans kläder och delade dem i fyra delar, en del åt var krigsman. Också livklädnaden togo de. Men livklädnaden hade inga sömmar, utan var vävd i ett stycke, uppifrån och alltigenom.
19:24  Därför sade de till varandra: »Låt oss icke skära sönder den, utan kasta lott om vilken den skall tillhöra.» Ty skriftens ord skulle fullbordas: »De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.» Så gjorde nu krigsmännen.
19:25  Men vid Jesu kors stodo hans moder och hans moders syster, Maria, Klopas' hustru, och Maria från Magdala.
19:26  När Jesus nu fick se sin moder och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin moder: »Moder, se din son.»
19:27  Sedan sade han till lärjungen: »Se din moder.» Och från den stunden tog lärjungen henne hem till sig.
19:28  Eftersom nu Jesus visste att allt annat redan var fullbordat, sade han därefter, då ju skriften skulle i allt uppfyllas: »Jag törstar.»
19:29  Där stod då en kärl som var fullt av ättikvin. Med det vinet fyllde de en svamp, som de satte på en isopsstängel och förde till hans mun.
19:30  Och när Jesus hade tagit emot vinet, sade han: »Det är fullbordat.» Sedan böjde han ned huvudet och gav upp andan.
19:31  Men eftersom det var tillredelsedag och judarna icke ville att kropparna skulle bliva kvar på korset över sabbaten (det var nämligen en stor sabbatsdag), bådo de Pilatus att han skulle låta sönderslå de korsfästas ben och taga bort kropparna.
19:32  Så kommo då krigsmännen och slogo sönder den förstes ben och sedan den andres som var korsfäst med honom.
19:33  När de därefter kommo till Jesus och sågo honom redan vara död, slogo de icke sönder hans ben;
19:34  men en av krigsmännen stack upp han sida med ett spjut, och strax kom därifrån ut blod och vatten.
19:35  Och den som har sett detta, han har vittnat därom, för att ock I skolen tro; och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning.
19:36  Ty detta skedde, för att skriftens ord skulle fullbordas: »Intet ben skall sönderslås på honom.»
19:37  Och åter ett annat skriftens ord lyder så: »De skola se upp till honom som de hava stungit.»
19:38  Men Josef från Arimatea, som var en Jesu lärjunge -- fastän i hemlighet, av fruktan för judarna -- kom därefter och bad Pilatus att få taga Jesu kropp; och Pilatus tillstadde honom det. Då gick han åstad och tog hans kropp.
19:39  Och jämväl Nikodemus kom dit, han som första gången hade besökt honom om natten; denne förde med sig en blandning av myrra och aloe, vid pass hundra skålpund.
19:40  Och de togo Jesu kropp och omlindade den med linnebindlar och lade dit de välluktande kryddorna, såsom judarna hava för sed vid tillredelse till begravning.
19:41  Men invid det ställe där han hade blivit korsfäst var en örtagård, och i örtagården fanns en ny grav, som ännu ingen hade varit lagd i.
19:42  Där lade de nu Jesus, eftersom det var judarnas tillredelsedag och graven låg nära.
 19:1  Then Pilate therefore took Jesus, and scourged him.
19:2  And the soldiers platted a crown of thorns, and put it on his head, and they put on him a purple robe,
19:3  And said, Hail, King of the Jews! and they smote him with their hands.
19:4  Pilate therefore went forth again, and saith unto them, Behold, I bring him forth to you, that ye may know that I find no fault in him.
19:5  Then came Jesus forth, wearing the crown of thorns, and the purple robe. And Pilate saith unto them, Behold the man!
19:6  When the chief priests therefore and officers saw him, they cried out, saying, Crucify him, crucify him. Pilate saith unto them, Take ye him, and crucify him: for I find no fault in him.
19:7  The Jews answered him, We have a law, and by our law he ought to die, because he made himself the Son of God.
19:8  When Pilate therefore heard that saying, he was the more afraid;
19:9  And went again into the judgment hall, and saith unto Jesus, Whence art thou? But Jesus gave him no answer.
19:10  Then saith Pilate unto him, Speakest thou not unto me? knowest thou not that I have power to crucify thee, and have power to release thee?
19:11  Jesus answered, Thou couldest have no power at all against me, except it were given thee from above: therefore he that delivered me unto thee hath the greater sin.
19:12  And from thenceforth Pilate sought to release him: but the Jews cried out, saying, If thou let this man go, thou art not Caesar's friend: whosoever maketh himself a king speaketh against Caesar.
19:13  When Pilate therefore heard that saying, he brought Jesus forth, and sat down in the judgment seat in a place that is called the Pavement, but in the Hebrew, Gabbatha.
19:14  And it was the preparation of the passover, and about the sixth hour: and he saith unto the Jews, Behold your King!
19:15  But they cried out, Away with him, away with him, crucify him. Pilate saith unto them, Shall I crucify your King? The chief priests answered, We have no king but Caesar.
19:16  Then delivered he him therefore unto them to be crucified. And they took Jesus, and led him away.
19:17  And he bearing his cross went forth into a place called the place of a skull, which is called in the Hebrew Golgotha:
19:18  Where they crucified him, and two other with him, on either side one, and Jesus in the midst.
19:19  And Pilate wrote a title, and put it on the cross. And the writing was JESUS OF NAZARETH THE KING OF THE JEWS.
19:20  This title then read many of the Jews: for the place where Jesus was crucified was nigh to the city: and it was written in Hebrew, and Greek, and Latin.
19:21  Then said the chief priests of the Jews to Pilate, Write not, The King of the Jews; but that he said, I am King of the Jews.
19:22  Pilate answered, What I have written I have written.

19:23  Then the soldiers, when they had crucified Jesus, took his garments, and made four parts, to every soldier a part; and also his coat: now the coat was without seam, woven from the top throughout.
19:24  They said therefore among themselves, Let us not rend it, but cast lots for it, whose it shall be: that the scripture might be fulfilled, which saith, They parted my raiment among them, and for my vesture they did cast lots. These things therefore the soldiers did.
19:25  Now there stood by the cross of Jesus his mother, and his mother's sister, Mary the wife of Cleophas, and Mary Magdalene.
19:26  When Jesus therefore saw his mother, and the disciple standing by, whom he loved, he saith unto his mother, Woman, behold thy son!
19:27  Then saith he to the disciple, Behold thy mother! And from that hour that disciple took her unto his own home.
19:28  After this, Jesus knowing that all things were now accomplished, that the scripture might be fulfilled, saith, I thirst.
19:29  Now there was set a vessel full of vinegar: and they filled a spunge with vinegar, and put it upon hyssop, and put it to his mouth.
19:30  When Jesus therefore had received the vinegar, he said, It is finished: and he bowed his head, and gave up the ghost.
19:31  The Jews therefore, because it was the preparation, that the bodies should not remain upon the cross on the sabbath day, (for that sabbath day was an high day,) besought Pilate that their legs might be broken, and that they might be taken away.
19:32  Then came the soldiers, and brake the legs of the first, and of the other which was crucified with him.

19:33  But when they came to Jesus, and saw that he was dead already, they brake not his legs:
19:34  But one of the soldiers with a spear pierced his side, and forthwith came there out blood and water.
19:35  And he that saw it bare record, and his record is true: and he knoweth that he saith true, that ye might believe.

19:36  For these things were done, that the scripture should be fulfilled, A bone of him shall not be broken.
19:37  And again another scripture saith, They shall look on him whom they pierced.
19:38  And after this Joseph of Arimathaea, being a disciple of Jesus, but secretly for fear of the Jews, besought Pilate that he might take away the body of Jesus: and Pilate gave him leave. He came therefore, and took the body of Jesus.
19:39  And there came also Nicodemus, which at the first came to Jesus by night, and brought a mixture of myrrh and aloes, about an hundred pound weight.
19:40  Then took they the body of Jesus, and wound it in linen clothes with the spices, as the manner of the Jews is to bury.
19:41  Now in the place where he was crucified there was a garden; and in the garden a new sepulchre, wherein was never man yet laid.
19:42  There laid they Jesus therefore because of the Jews' preparation day; for the sepulchre was nigh at hand.
20:1  Men på första veckodagen, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala dit till graven och fick se stenen vara borttagen från graven.
20:2  Då skyndade hon därifrån och kom till Simon Petrus och till den andre lärjungen, den som Jesus älskade, och sade till dem: »De hava tagit Herren bort ur graven, och vi veta icke var de hava lagt honom.»
20:3  Då begåvo sig Petrus och den andre lärjungen åstad på väg till graven.
20:4  Och de sprungo båda på samma gång; men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven.
20:5  Och när han lutade sig ditin, så han linnebindlarna ligga där; dock gick han icke in.
20:6  Sedan, efter honom, kom ock Simon Petrus dit. Han gick in i graven och fick så se huru bindlarna lågo där,
20:7  och huru duken som hade varit höljd över hans huvud icke låg tillsammans med bindlarna, utan för sig själv på ett särskilt ställe, hopvecklad.
20:8  Då gick ock den andre lärjungen ditin, han som först hade kommit till graven; och han såg och trodde.
20:9  De hade nämligen ännu icke förstått skriftens ord, att han skulle uppstå från de döda.
20:10  Och lärjungarna gingo så hem till sitt igen.
20:11  Men Maria stod och grät utanför graven. Och under det hon grät, lutade hon sig in i graven
20:12  och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, den ene vid huvudets plats, den andre vid fötternas.
20:13  Och de sade till henne: »Kvinna, varför gråter du?» Hon svarade dem: »De hava tagit bort min Herre, och jag vet icke var de hava lagt honom.»
20:14  Vid det hon sade detta, vände hon sig om och fick se Jesus stå där; men hon visste icke att det var Jesus.
20:15  Jesus sade till henne: »Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?» Hon trodde att det var örtagårdsmästaren och svarade honom: »Herre, om det är du som har burit bort honom, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.»
20:16  Jesus sade till henne: »Maria!» Då vände hon sig om och sade till honom på hebreiska: »Rabbuni!» (det betyder mästare).
20:17  Jesus sade till henne: »Rör icke vid mig; jag har ju ännu icke farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder, och säg till dem att jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud.»
20:18  Maria från Magdala gick då och omtalade för lärjungarna att hon hade sett Herren, och att han hade sagt detta till henne.
20:19  På aftonen samma dag, den första veckodagen, medan lärjungarna av fruktan för judarna voro samlade inom stängda dörrar, kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder!»
20:20  Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sin sida. Och lärjungarna blevo glada, när de sågo Herren.
20:21  Åter sade Jesus till dem: »Frid vare med eder! Såsom Fadern har sänt mig, så sänder ock jag eder.»
20:22  Och när han hade sagt detta, andades han på dem och sade till dem: »Tagen emot helig ande!
20:23  Om I förlåten någon hans synder, så äro de honom förlåtna; och om I binden någon i hans synder, så är han bunden i dem.»
20:24  Men Tomas, en av de tolv, han som kallades Didymus, var icke med dem, när Jesus kom.
20:25  Då nu de andra lärjungarna sade till honom att de hade sett Herren, svarade han dem: »Om jag icke ser hålen efter spikarna i hans händer och sticker mitt finger i hålen efter spikarna och sticker min hand i hans sida, så kan jag icke tro det.»
20:26  Åtta dagar därefter voro hans lärjungar åter därinne, och Tomas var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna voro stängda, och stod mitt ibland de, och sade: »Frid vare med eder!»
20:27  Sedan sade han till Tomas: »Räck hit dit finger, se här äro mina händer; och räck hit din hand, och stick den i min sida. Och tvivla icke, utan tro.»
20:28  Tomas svarade och sade till honom: »Min Herre och min Gud!»
20:29  Jesus sade till honom: »Eftersom du har sett mig, tror du? Saliga äro de som icke se och dock tro.»
20:30  Ännu många andra tecken, som icke äro uppskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn.
20:31  Men dessa hava blivit uppskrivna, för att I skolen tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att I genom tron skolen hava liv i hans namn.
 20:1  The first day of the week cometh Mary Magdalene early, when it was yet dark, unto the sepulchre, and seeth the stone taken away from the sepulchre.
20:2  Then she runneth, and cometh to Simon Peter, and to the other disciple, whom Jesus loved, and saith unto them, They have taken away the LORD out of the sepulchre, and we know not where they have laid him.
20:3  Peter therefore went forth, and that other disciple, and came to the sepulchre.
20:4  So they ran both together: and the other disciple did outrun Peter, and came first to the sepulchre.
20:5  And he stooping down, and looking in, saw the linen clothes lying; yet went he not in.
20:6  Then cometh Simon Peter following him, and went into the sepulchre, and seeth the linen clothes lie,
20:7  And the napkin, that was about his head, not lying with the linen clothes, but wrapped together in a place by itself.
20:8  Then went in also that other disciple, which came first to the sepulchre, and he saw, and believed.
20:9  For as yet they knew not the scripture, that he must rise again from the dead.
20:10  Then the disciples went away again unto their own home.
20:11  But Mary stood without at the sepulchre weeping: and as she wept, she stooped down, and looked into the sepulchre,
20:12  And seeth two angels in white sitting, the one at the head, and the other at the feet, where the body of Jesus had lain.
20:13  And they say unto her, Woman, why weepest thou? She saith unto them, Because they have taken away my LORD, and I know not where they have laid him.
20:14  And when she had thus said, she turned herself back, and saw Jesus standing, and knew not that it was Jesus.
20:15  Jesus saith unto her, Woman, why weepest thou? whom seekest thou? She, supposing him to be the gardener, saith unto him, Sir, if thou have borne him hence, tell me where thou hast laid him, and I will take him away.

20:16  Jesus saith unto her, Mary. She turned herself, and saith unto him, Rabboni; which is to say, Master.

20:17  Jesus saith unto her, Touch me not; for I am not yet ascended to my Father: but go to my brethren, and say unto them, I ascend unto my Father, and your Father; and to my God, and your God.
20:18  Mary Magdalene came and told the disciples that she had seen the LORD, and that he had spoken these things unto her.
20:19  Then the same day at evening, being the first day of the week, when the doors were shut where the disciples were assembled for fear of the Jews, came Jesus and stood in the midst, and saith unto them, Peace be unto you.
20:20  And when he had so said, he shewed unto them his hands and his side. Then were the disciples glad, when they saw the LORD.
20:21  Then said Jesus to them again, Peace be unto you: as my Father hath sent me, even so send I you.
20:22  And when he had said this, he breathed on them, and saith unto them, Receive ye the Holy Ghost:
20:23  Whose soever sins ye remit, they are remitted unto them; and whose soever sins ye retain, they are retained.

20:24  But Thomas, one of the twelve, called Didymus, was not with them when Jesus came.
20:25  The other disciples therefore said unto him, We have seen the LORD. But he said unto them, Except I shall see in his hands the print of the nails, and put my finger into the print of the nails, and thrust my hand into his side, I will not believe.
20:26  And after eight days again his disciples were within, and Thomas with them: then came Jesus, the doors being shut, and stood in the midst, and said, Peace be unto you.
20:27  Then saith he to Thomas, Reach hither thy finger, and behold my hands; and reach hither thy hand, and thrust it into my side: and be not faithless, but believing.
20:28  And Thomas answered and said unto him, My LORD and my God.
20:29  Jesus saith unto him, Thomas, because thou hast seen me, thou hast believed: blessed are they that have not seen, and yet have believed.
20:30  And many other signs truly did Jesus in the presence of his disciples, which are not written in this book:
 20:31  But these are written, that ye might believe that Jesus is the Christ, the Son of God; and that believing ye might have life through his name.
21:1  Därefter uppenbarade sig Jesus åter för lärjungarna, vid Tiberias' sjö; och vid den uppenbarelsen gick så till:
21:2  Simon Petrus och Tomas, som kallades Didymus, och Natanael, han som var från Kana i Galileen, och Sebedeus' söner voro tillsammans, och med dem två andra av hans lärjungar.
21:3  Simon Petrus sade då till dem: »Jag vill gå åstad och fiska.» De sade till honom: »Vi gå också med dig.» Så begåvo de sig åstad och stego i båten. Men den natten fingo de intet.
21:4  När det sedan hade blivit morgon, stod Jesus där på stranden; dock visste lärjungarna icke att det var Jesus.
21:5  Och Jesus sade till dem: »Mina barn, haven I något att äta?» De svarade honom: »Nej.»
21:6  Han sade till dem: »Kasten ut nätet på högra sidan om båten, så skolen I få.» Då kastade de ut; och nu fingo de en så stor hop fiskar, att de icke förmådde draga upp nätet.
21:7  Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: »Det är Herren.» När Simon Petrus hörde att det var Herren, tog han på sig sin överklädnad -- ty han var oklädd -- och gav sig i sjön.
21:8  Men de andra lärjungarna kommo med båten och drogo efter sig nätet med fiskarna; de voro nämligen icke längre från land än vid pass två hundra alnar.
21:9  När de sedan hade stigit i land, sågo de glöd ligga där och fisk, som låg därpå, och bröd.
21:10  Jesus sade till dem: »Tagen hit av de fiskar som I nu fingen.»
21:11  Då steg Simon Petrus i båten och drog nätet upp på land, och det var fullt av stora fiskar, ett hundra femtiotre stycken. Och fastän de voro så många, hade nätet icke gått sönder.
21:12  Därefter sade Jesus till dem: »Kommen hit och äten.» Och ingen av lärjungarna dristade sig att fråga honom vem han var, ty de förstodo att det var Herren.
21:13  Jesus gick då fram och tog brödet och gav dem, likaledes ock av fiskarna.
21:14  Detta var nu tredje gången som Jesus uppenbarade sig för sina lärjungar, sedan han hade uppstått från de döda.
21:15  När de hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: »Simon, Johannes' son, älskar du mig mer än dessa göra?» Han svarade honom: »Ja, Herre; du vet att jag har dig kär.» Då sade han till honom: »Föd mina lamm.»
21:16  Åter frågade han honom, för andra gången: »Simon, Johannes' son, älskar du mig?» Han svarade honom: »Ja, Herre; du vet att jag har dig kär.» Då sade han till honom: »Var en herde för mina får.»
21:17  För tredje gången frågade han honom: »Simon, Johannes' son, har du mig kär?» Petrus blev bedrövad över att han för tredje gången frågade honom: »Har du mig kär?» Och han svarade honom: »Herre, du vet allting; du vet att jag har dig kär.» Då sade Jesus till honom: »Föd mina får.
21:18  Sannerligen, sannerligen säger jag dig: När du var yngre, omgjordade du dig själv och gick vart du ville; men när du bliver gammal, skall du nödgas sträcka ut dina händer, och en annan skall omgjorda dig och föra dig dit du icke vill.»
21:19. Detta sade han för att giva till känna med hurudan död Petrus skulle förhärliga Gud. Och sedan han hade sagt detta, sade han till honom: »Följ mig.»
21:20. När Petrus vände sig om, fick han se att den lärjunge som Jesus älskade följde med, densamme som under aftonmåltiden hade lutat sig mot hans bröst och frågat honom: »Herre, vilken är det som skall förråda dig?»
21:21. Då nu Petrus såg den lärjungen, frågade han Jesus: »Herre, huru bliver det då med denne?»
21:22. Jesus svarade honom: »Om jag vill att han skall leva kvar, till dess jag kommer, vad kommer det dig vid? Följ du mig.»
21:23. Så kom det talet ut ibland bröderna, att den lärjungen icke skulle dö. Men Jesus hade icke sagt till honom att han icke skulle dö, utan allenast: »Om jag vill att han skall leva kvar, till dess jag kommer, vad kommer det dig vid?»
21:24. Det är den lärjungen som vittnar om detta, och som har skrivit detta; och vi veta att hans vittnesbörd är sant.
21:25. Ännu mycket annat var det som Jesus gjorde; och om allt detta skulle uppskrivas, det ena med det andra, så tror jag att icke ens hela världen skulle kunna rymma de böcker som då bleve skrivna.
 21:1  After these things Jesus shewed himself again to the disciples at the sea of Tiberias; and on this wise shewed he himself.
21:2  There were together Simon Peter, and Thomas called Didymus, and Nathanael of Cana in Galilee, and the sons of Zebedee, and two other of his disciples.
21:3  Simon Peter saith unto them, I go a fishing. They say unto him, We also go with thee. They went forth, and entered into a ship immediately; and that night they caught nothing.
21:4  But when the morning was now come, Jesus stood on the shore: but the disciples knew not that it was Jesus.
21:5  Then Jesus saith unto them, Children, have ye any meat? They answered him, No.
21:6  And he said unto them, Cast the net on the right side of the ship, and ye shall find. They cast therefore, and now they were not able to draw it for the multitude of fishes.
21:7  Therefore that disciple whom Jesus loved saith unto Peter, It is the Lord. Now when Simon Peter heard that it was the Lord, he girt his fisher's coat unto him, (for he was naked,) and did cast himself into the sea.
21:8  And the other disciples came in a little ship; (for they were not far from land, but as it were two hundred cubits,) dragging the net with fishes.
21:9  As soon then as they were come to land, they saw a fire of coals there, and fish laid thereon, and bread.
21:10  Jesus saith unto them, Bring of the fish which ye have now caught.
21:11  Simon Peter went up, and drew the net to land full of great fishes, an hundred and fifty and three: and for all there were so many, yet was not the net broken.

21:12  Jesus saith unto them, Come and dine. And none of the disciples durst ask him, Who art thou? knowing that it was the Lord.
21:13  Jesus then cometh, and taketh bread, and giveth them, and fish likewise.
21:14  This is now the third time that Jesus shewed himself to his disciples, after that he was risen from the dead.
21:15  So when they had dined, Jesus saith to Simon Peter, Simon, son of Jonas, lovest thou me more than these? He saith unto him, Yea, Lord; thou knowest that I love thee. He saith unto him, Feed my lambs.
21:16  He saith to him again the second time, Simon, son of Jonas, lovest thou me? He saith unto him, Yea, Lord; thou knowest that I love thee. He saith unto him, Feed my sheep.

21:17  He saith unto him the third time, Simon, son of Jonas, lovest thou me? Peter was grieved because he said unto him the third time, Lovest thou me? And he said unto him, Lord, thou knowest all things; thou knowest that I love thee. Jesus saith unto him, Feed my sheep.
21:18  Verily, verily, I say unto thee, When thou wast young, thou girdest thyself, and walkedst whither thou wouldest: but when thou shalt be old, thou shalt stretch forth thy hands, and another shall gird thee, and carry thee whither thou wouldest not.
21:19  This spake he, signifying by what death he should glorify God. And when he had spoken this, he saith unto him, Follow me.
21:20  Then Peter, turning about, seeth the disciple whom Jesus loved following; which also leaned on his breast at supper, and said, Lord, which is he that betrayeth thee?
21:21  Peter seeing him saith to Jesus, Lord, and what shall this man do?
21:22  Jesus saith unto him, If I will that he tarry till I come, what is that to thee? follow thou me.

21:23  Then went this saying abroad among the brethren, that that disciple should not die: yet Jesus said not unto him, He shall not die; but, If I will that he tarry till I come, what is that to thee?
21:24  This is the disciple which testifieth of these things, and wrote these things: and we know that his testimony is true.
21:25  And there are also many other things which Jesus did, the which, if they should be written every one, I suppose that even the world itself could not contain the books that should be written. Amen.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Inlägg (Atom)