In English Det är svårt att säga när det började - man kan säga att det är en visshet som vuxit fram med åren. Då och då märker jag att det är någon som håller ögonen på mig. Ibland har det inneburit något positivt, men oftast har det varit något negativt. T.ex. när jag och min fru var på semester i Sharm el Sheikh för några år redan. Vårt hotellrum låg längst ned med en liten uteplats istället för en balkong. En morgon såg vi att en egyptisk militärpolis gick fram och tillbaka utanför vårt fönster. I över en timme patrullerade han utan att vila. Först gick han femton meter bort åt ena hållet där han vände och gick förbi vår uteplats och tittade in genom vårt fönster och gick femton meter åt det andra hållet. Om och om igen.
Jag minns inte om min fru gick ut för att fråga soldaten vad som stod på och inte fick något svar (det vore likt henne), men senare när vi skulle till stranden frågade hon i receptionen vad det var frågan om och de svarade att president Mobarak skulle komma på besök. Jag trodde att hotellpersonalen drev med oss, för att Mobarak skulle besöka vårt billiga hotell var högst otroligt. Men senare på dagen såg vi faktiskt en konvoj med polisbilar och lyxbilar med flaggor som åkte förbi alldeles där vi stod i kö utanför ett 'systembolag' för turister. Mobarak var mycket riktigt på besök, men inte på vårt hotell. Denna enda soldat just utanför vårt fönster skulle alltså ha något med Mobaraks besök att göra. Förutom den soldaten och konvojen såg vi inga tecken på skärpt bevakning någonstans och soldaten hade varit ganska öppet intresserad av vad som hände inne på vårt hotellrum, som det verkade å tjänstens vägnar. Vi har aldrig förstått detta intresse för just oss, men vi tänkte: "shit happens".
Eller i Kalabrien en vinter för några år sedan... På en återvändsgata längs havet hade vi parkerat vår husbil. En lokal polisman sa till oss att vi inte fick stå där. Trots att det var skyltat just som en parkering för husbilar. Men på gräsplanen på andra sidan av vägen kunde vi få stå hur länge vi ville. Vi hade sett att det stod några tyska husbilar där, men en del tyskar gör som de vill i Italien och vi brukade hålla ett visst avstånd för säkerhets skull. Om än motvilligt så lydde vi den lokala ordningsmakten. Senare fick vi veta att tyskarna brukade komma till platsen varje år. Även holländare, norditalienare och andra brukade komma dit.
Men redan från första dagen kände vi att vi inte var välkomna. Det började komma män i bilar och ställa sig i närheten av vår bil. De stirrade aggressivt mot vårt håll och stod i grupper och diskuterade högljutt på svårbegriplig dialekt. Det blev obekvämt men vi höll ut. Efter en tid kom en italiensk husbil och ställde sig mycket nära vår bil. Sedan kom en till och ställde sig lika nära på andra sidan. En kort tid var vi goda grannar. Sedan började en av dem, som vi senare när det var försent fick höra tillhörde en "gammal 'Ndrangheta-familj", bli allt mer påflugen och till slut oförskämd. När han mötte min fru på väg till dricksvattenfontänen tog han sig i skrevet och menade att han skulle köra upp den i röven på min fru. Mannen i den andra husbilen var på samma linje och deras fruar var inte bättre utan började ropa 'putana' efter min fru när de möttes.
Detta betydde krig för mig. Jag kallade maffiagubbens fru för 'stronza'. Och detta betydde krig för honom. Han sprang och hämtade en påk i husbilen samtidigt som han mässade om påkens förträffliga förmåga att knäcka ben. Jag gick fram och ställde mig utanför hans husbil och tänkte att han får slå ett slag sedan tar jag tag i påken och drar honom till mig och provar ett judogrepp som jag har sett bilder på i en bok. Men min fru förstörde den planen genom att springa emellan och skrika. Han fick inte in någon bra träff på mig för att han var tvungen att böja sig runt min fru när han svingade och jag vågade inte fullfölja planen därför att min fru riskerade att bli inblandad. Dessutom kom hans fru springande och tog ifrån honom påken. Slaget kändes knappt alls trots att det blev ett flera decimeter långt blåmärke strax under njurarna på ryggen, ett märke som jag senare visade för några karabinjärer som blev stoppade av min fru när de åkte förbi. Det var misstag nummer två. I Kalabrien kallar man bara inte på polis utan man löser problemen på annat sätt, med skjutvapen om så behövs. Från och med nu började allt fler figurer dyka upp och göra fula tecken. De var som hämtade ur en maffiafilm och vi ska vara glada att de lät oss leva.
Man brukar hävda att det inte är ens fel att två bråkar, men för oss var det uppenbart att en grupp från första dagen ville ha bort oss från platsen. Medan de inte intresserade sig alls för andra turister. Vi brukade annars komma bra överens med kalabreserna, ett mycket trevligt och gästvänligt folk! När vi åkte omkring i byarna i bergen blev vi bjudna på fester och mat och vin och fick många vänner och bekanta. Men efter vad som hände på husbilsparkeringen vågade vi oss aldrig mer tillbaka till Kalabrien.
Vintern efter stannade vi i Basilicata strax norr om Kalabrien, i en pinetaskog nära Taranto. I slutet av en skogsväg vid en liten glänta nära en alldeles "egen" havsstrand, där det till och med fanns en dricksvatten-fontän, hade vi en lugn och skön vinter. Ibland kom sällskap från Taranto för att ha picknick och spela wolleyboll, men för det mesta var vi helt för oss själva.
Även den följande vintern sökte vi upp detta paradis. Tjugofem år tidigare hade jag upptäckt något som jag trodde var en kod i ett sammanhang som rörde mordet på Olof Palme. Jag hade redan då lyckats avkoda betydelsen 'död, fredag', men ett ord, 'chantal', hittade jag ingen tydlig mening i. Nu hade vi skaffat mobilt internet och jag började googla på 'chantal' under regniga dagar men hittade absolut ingenting.
Plötsligt såg jag mönstret '**antal'. Kunde det ha med tal att göra? Jag satte a=1, b=2 etc och fick genom att summera bokstävernas värden chantal=59. Jag hade för mig att Palme dog 59 år gammal, vilket bekräftades av wikipedia. Ch-antal! 'Ch' uttalas 'see age' på engelska! Men ett annat ord i koden, 'charon', innehöll också 'ch' och faktiskt, samma beräkning gav charon=59. Jag skrev om det på olika debattsidor och skickade ett mejl till statsrådsberedningen eftersom en statssekrerare, som tiden efter mordet betett sig märkligt, hade viss anknytning till koden. Min tanke var att all inkommande post på departementen måste diarieföras.
Två dagar senare när jag var ute och rastade hundarna kom en stor svart bil på skogsstigen mot den plats där husbilen stod. Min fru var ensam i husbilen och höll på att laga mat och jag kollade in bilnumret bara ifall att. Numret bestod av två bokstäver, tre siffror och två bokstäver. Lite lättad såg jag att bilen vände på en gång och åkte tillbaka och när den åkte förbi mig och hundarna på tillbakavägen såg jag till min förvåning att det var lite olika registreringsnummer i fram och i bak. Mannen i bilen var propert klädd, skjorta och väst, och var i sjuttioårsåldern eller något yngre.
När vi åt berättade jag om den konstigt skyltade bilen för min fru. Hon trodde att jag hade sett fel för det fanns ingen förnuftig anledning att ha det så. Det ökar risken för upptäckt om man håller på med någonting skumt. Javisst! Så måste det vara! Det måste vara menat att upptäckas av någon hågad idiot med aspergers syndrom. Jag började räkna på bokstäverna med a=1 osv och fick fram de två första siffrorna i mitt personnummer från bokstäverna på skylten på framsidan och de två första siffrorna i min frus personnummer från skylten på baksidan. Min första tanke var att mannen var någon sorts polis eller kanske militär från Taranto, där Nato har en stor örlogsbas. Vilka andra, utom möjligen då maffian, kunde så snabbt få fram informationer om var vi var? Om det nu hade med koderna att göra!
Dagen efter läste jag att statssekreteraren skulle avgå. Jag tyckte att detta kändes oroväckande och övertalade min fru att vi omgående skulle överge vårt paradis och sakta, sakta börja åka mot Sverige längs småvägar. Okay, där stack jag ut hakan och det kanske inte var så konstigt om någon lade märke till mig för det, men det är lite underligt att någon så snabbt fann oss - och på det sätt de kommunicerade.
Häromdan när jag passerade en tunnelbanestation i en av Stockholms förorter kände jag ett starkt obehag och tittade upp och såg en man som kom gående rakt emot mig. Han stirrade mig hela tiden rakt i ögonen. Hans signalement är speciellt: 40-årsåldern, mycket välklädd med portfölj, fyrkantigt ansikte med glasögon, lång och bred med mycket atletisk kropp under kostymen. Det var något ovanligt, så kändes det absolut, och han passerade nära och vände sig inte om någon gång efteråt. Efter honom gick en ung kvinna som tittade elakt på mig. Jag tänkte att det kanske syntes att jag blev rädd för mannen som just gått förbi.
Dagen efter, när jag skulle kliva på en buss stod en ung kvinna vid hållplatsen och tittade föraktfullt på mig. Det var något speciellt med hennes uppsyn. En annan ung kvinna stod precis framför mig i kön och pratade med busschauffören. När hon vred ansiktet en aning hajade jag till. Hon hade precis samma uppsyn eller vad det var som kvinnan utanför bussen. Efter någon sekund klev hon av bussen igen. För säkerhets skull klev jag av bussen en hållplats tidigare än vad som kunde vara förväntat.
Visst är det paranoia, men varför skulle jag ljuga för mig själv? När jag vet att jag inte reagerar på annat än tydliga om än ibland svårbeskrivbara avvikelser? Jag lider inte ens av min paranoia utan betraktar den lite förstrött, som en radarskärm som jag inte förväntar mig se något eko på.
Så kom den stora dagen - dagen för den stora insikten. På morgonen läste jag att Secret Service betraktar Sverige som ett högriskland p.g.a. två politikermord. Jag skrattade eftersom det finns tydliga tecken på att CIA hade ett finger med i spelet åtminstone när det gäller mordet på Palme. Sedan fick jag en plötslig en flashback: Mobarak ... Barack Obama! Så det kan bli!
När min lillasyster jobbade som kyrkovaktmästare skulle en gång Lisbet Palme komma och tala i kyrkan. Det var efter mordet när fru Palme arbetade för FN. Innan hon anlände började publiken samlas och en man började prata med min syster. När hon satte sig ner på en bänk satte han sig bredvid. Och de fortsatte att prata. Han var trevlig och hon hade ingenting emot att prata med honom, men till slut började hon undra. För när hon skulle gå och uträtta sina sysslor som kyrkovaktmästare skaffade han sig anledningar att följa med. När tillställningen var slut och det blivit folktomt i kyrkan presenterade han sig och berättade att han kom från Säpo. Min syster hade bedömts som en säkerhetsrisk. Själv skrattade han bara och skakade på huvudet.
Vår far var aktiv kommunist under kriget. Hans namn har, gissar jag, hamnat i register efter register, i land efter land. Och kanske hans barns namn också? Kanske hade de exceptionella personerna jag mött de senaste dagarna ett samband med Obamas kommande besök? Jag lovar, det var inte lätt att komma fram till den hypotesen. Men med hjälp av en likhet i två personers namn och en upplevelse från det förflutna så stod jag där med denna löjeväckande hypotes. Tokiga uppgifter i tokiga register har kanske tolkats av tokiga asperger-människor, inte helt olika mig själv. Att jag skulle kunna eller vilja skada USAs president är ofattbart verklighetsfrämmande. Men med hypotesen faller allt på plats: jag möter CIA när jag rastar hundarna och blir testad av Secret Service när jag promenerar på torget i förorten. Och de avoga unga damerna kanske kom från "Hemliga Byrån" som vid tiden för mordet på Palme hade kopior på Säpos register av vänstersympatisörer och hade lokaler där det fanns skumma koder på en namntavla som tycktes annonsera förhandsinformationer om mordet på Olof Palme.
Vi är ägare till två överbeskyddade medelstora problemhundar, en tik och en hane. De släpper aldrig andra hundar inpå sig och kommer en lös hund fram till dem så blir det slagsmål. När vi möter andra hundar går vi därför åt sidan och försöker lugna våra hundar. Speciellt tiken blir lätt hysteriskt svartsjuk. På kvällen samma dag när jag rastade hundarna var nästan alla parkvägar blockerade av lösa hundar av pitbulltyp. Över allt stod det någon med en lös pitbull och pratade. Men turligt nog fanns det alltid en väg som inte var blockerad där jag kunde gå med våra hundar utan att riskera hundslagsmål. Plötsligt såg jag ett svagt, nästan klotformat rökmoln framför mig. Jag kände ingen lukt och såg ingen som rökte eller grillade. Det aerosol-liknande molnet steg uppåt precis innan jag kom fram och jag höll andan tills jag kommit tjugo meter bort. En liten flicka kom cyklande mot mig och efter gick hennes mamma. Här går gränsen till "sjuklig" paranoia. Hade jag sagt något till mamman eller flickan om att rökmolnet kunde vara farligt, så hade jag blivit betraktad som stolle med paranoia. Gränslinjen passeras om man bryr sig tillräckligt om sina medmänniskors väl och vä och börjar uppträda annorlunda. Istället fortsatte jag att gå medan jag höll andan.
Jag kom strax fram till en trappa och ovanför trapporna stod en man och tittade ned mot platsen där molnet hade bildats och skingrats. Han blockerade nästan vägen och jag försökte kommunicera med honom genom att säga att hundarna inte var farliga. Och så la jag till: "I varje fall inte för människor". Mannen tittade forskande på mig och frågade vilka de då var farliga för? Medan jag fortsatte att gå svarade jag: "För katter, harar, råttor, rävar, ..." Han följde efter mig och frågade: "Rävar? Brukar inte de vara ganska aggressiva?" Jag stannade inte upp men vände mig om och svarade vänligt: "Inte när det kommer två galna hundar springande mot dem!" Han fortsatte att följa efter mig på andra sidan gatan och såg riktigt besviken ut. Han påminde om en företagsläkare som just hittat sjukdomtecken hos en patient som misstänkts för att vara arbetsskygg. Ja! Han hade absolut attityden av en läkare som är vänligt nedlåtande!
När jag kom hem satte jag mig för att skriva en fortsättning på den här berättelsen, hur man kan missta sig och skapa sig en bild av omvärlden som blir alltmer osund. Och att andra, t.ex. inom hemliga tjänster där fri diskussion säkert inte direkt uppmuntras, också kunde utveckla galna scenarier. Men inspirationen ville inte infinna sig och jag kände mig trött och alltmer stel i nacken. Jag tog en alvedon och la mig att vila på soffan. Eftersom jag mådde allt sämre och inte uteslöt ett samband med "molnet" så kollade jag blodtrycket. Normalt har jag under 120 men nu uppmätte jag 143. Jag slappnade av några minuter och mätte igen. Det hade stigit ytterligare, till 157. Min fru frågade om jag kände mig dålig och jag sa att jag kanske höll på och bli förkyld och tänkte gå och lägga mig. Jag bad en bön till Gud och la mig för att sova.
När jag vaknade på morgonen kände jag mig lite bakfull och hade lite hosta, men annars var allt okay. Jag satte mig ner och skrev färdig den text du just läser och jag ångrar nu att jag inte också bad en bön för flickan på cykeln och hennes mamma.
