Det uppkom tidigt konkurrens mellan militärens och polisens säkerhetstjänster. Traditionellt hade det varit polisens sak att samla uppgifter om svenska medborgare vilka misstänktes utgöra hot mot svenska intressen. Militärteknologisk handel med USA i slutet av 50-talet anses ha varit en av drivkrafterna för försvaret att börja utveckla den inrikes verksamheten. Ur Säkerhetstjänstkommissionen betänkande SOU 2002:92 5.1:
I slutet av 1950-talet lyckades man, efter år av underbemanning och resultatlösa anslagsäskanden, slutligen från försvarsstabens sida få till stånd en starkare organisation för säkerhetstjänsten. Förbättringarna koncentrerades uteslutande till inrikesavdelningen. Bakgrunden till detta var ett avancerat fall av industrispionage på sensommaren 1956. Som en följd av detta tillsattes år 1957 den s.k. Industriskyddskommittén som bl.a. syftade till att skapa bättre förutsättningar för att skydda försvarsindustrin från spioneri och sabotage. Den militärteknologiska handeln med USA bidrog från och med 1958 sannolikt till att utveckla verksamheten.
(...)
Under 1950-talets sista år diskuterades en gränsdragning mellan försvarets inrikesavdelning och säkerhetspolisen vilket under 1959/1960 mynnade ut i att Elmér började lämna rapporter också till statspolisen. Sommaren 1961 skildes Grupp B organisatoriskt från Fst/In och fick självständig ställning direkt under chefen för Fst/Sekt 2. Efter att de första åren ha hållit till i en barack på K1:s område, flyttade man under 1961 till en villa på Lidingö där man under täcknamnet Collector AB fortsatte med kartläggningen av bl.a. svenska kommunister.
Det var således i slutet av 50-talet som Birger Elmér började rapportera till polisen under täcknamnet "Erik": konkurrens om anslagen hade lett till gränsdragningsdiskussioner som bl.a. utmynnade i "Eriks" rapportering.
I debatten om IB har i några sammanhang hävdats att det var det socialdemokratiska partiet som låg bakom bildandet av Elmérs verksamhet. Som framgått här talar dokumentationen entydigt för att initiativet låg hos militären mot militären. Det kan dock inte uteslutas att SAP och/eller fackföreningsrörelsen hade vissa intressen i sammanhanget. Det råder inget tvivel om att kontakten redan fanns mellan Elmér och företrädare för SAP, även om det saknas belägg för att denna kanal hade någon större betydelse under tiden före Grupp B:s bildande. Som nämnts tidigare kunde Elmér via vissa nyckelpersoner på partiexpeditionen ställa frågor av intresse för militären och närmast då för personalkontrolldetaljens räkning. Inom SAP var man med all säkerhet delaktig i diskussionerna om att i stället förlägga denna hantering till försvarsstaben genom att låta militären anställa några sådana nyckelpersoner, vilket skedde fr.o.m. 1958. [SOU 2002:92 5.3]
Samtidigt ställde USA enligt Anstrin krav på att de svenska fabriker som på amerikansk licens tillverkade försvarsmaterial, skulle hållas fria från kommunister. För att skaffa tillförlitlig information härom bedömde regeringen att fackföreningsfolk borde anlitas. [SOU 2002:92 s. 494]
Rörande 1950-talet sa han [Palme] att ”Sven Andersson och Birger Elmér värvade pålitliga ombudsmän som anställdes av Fst för att ta hand om den säkerhetstjänst, kuppförsvar i industrin som polisen och T-kontoret inte klarade av”. [SOU 2002:92 s. 497]
När Filip Grudemark tillträdde som chef för Försvarsstabens inrikesavdelning 1958 författade han ett PM i vilket han poängterade "svårigheten att inskränka den militära säkerhetstjänstens verksamhet till vad som i föreskrifterna beskrivs som försvarsväsendet". Detta PM överlämnades till försvarsministern och statspolisen. Grudemark förespråkade att den militära säkerhetstjänsten mer aktivt behövde skaffa upplysningar om svenskar som kunde misstänkas bli aktuella att verka för främmande makts intressen. En sådan verksamhet var också ett krav från USA för att skydda amerikanska hemligheter som anförtroddes det svenska försvaret.
... ibland när man går på t.ex. det här som amerikanerna begärde då att vi skulle hålla koll på det… Man kan inte sitta och kallfatra varje människa intill ryggmärgen utan man tar då rent arbetstekniskt till lite för mycket ibland för att vara på den säkra sidan. [Neutralitetspolitikkommissionens utfrågning av Birger Elmér den 25 februari 1993].
Statspolisen var skeptisk till Grudemarks nya linje och man var beredda att ompröva samarbetsformerna med Fst/In om denna mer självständigt tänkte börja bedriva kontraspionage.
Man underströk att inhämtning av ”personupplysningar, som avse vederbörandes pålitlighet i politiskt avseende” var ett arbete som ”i princip skötes helt av statspolisen”. För den händelse försvarsstaben upptog kontakter, borde dessa överlämnas till statspolisen eller åtminstone hanteras i samförstånd mellan polisen och försvarsstaben, menade man. Om försvarsstaben hade behov av uppgifter om huruvida en viss miljö var infiltrerad av ytterlighetsparti, skulle detta anmälas till statspolisen som därefter ombesörjde vidare undersökningar. [SOU 2002:92 5.3]
Men säkerhetspolisens högste chef Georg Thulin var också ovillig att låta militären få tillgång till uppgifter ur polisens register. Thede Palm och Georg Thulin diskuterade i oktober 1958 Elmérs verksamhet:
Han frågade mig flera gånger vad Elmér gör för någonting. Jag vet inte detta. Jag sade att jag trodde att han gjorde sammanställningar av och med Thulins material. Thulin svarade att det förmodligen varit meningen, men att han sagt nej. [Thede Palms dagbok den 9 oktober 1958]
Det var i detta klimat som Grudemark och Elmér bildade och utvecklade "grupp B", i samverkan med SAP och fackföreningsrörelsen. I en intervju med Tage Erlander i Aftonbladet den 30 december 1973 förklarar denne:
Möller och jag – vi hade ju den drömmen om att det skulle bli en möjlighet att få ett mera civilt inslag i den polisiära säkerhetstjänsten. Jag hade väldigt stort förtroende för polisledningen, men det var ju ändå så att det fälldes politiska avgöranden där det varit bra om det funnits en möjlighet till rådgivning av folk på orten som hade vetat någonting om människorna. Att bara säga: ”där är en kommunist, den ska vi bevaka,” det är ju helt meningslöst eftersom polisen inte har kännedom om vad det här är för slags människor. Och då hade Möller en idé om att man skulle få de här civilistiska inslagen utformade på detta sätt.
Idén var att den nya säkerhetstjänsten skulle samverka med fackligt aktiva på lokal nivå där det fanns personkännedom.
I en skrivelse från försvarsstaben till Kungl Maj:t den 2 september 1958 hemställdes att Elmér fr.o.m. den 1 oktober 1958 skulle förordnas som förste byrådirektör vid staben. Befattningen angavs vara nyinrättad med en karaktär som gjorde att den ”ej bör ledigförklaras”. Vidare skriver man att Elmér ”det senaste året” sysslat med de uppgifter ”för vilka den nya befattningen är avsedd”. Några månader senare inkom en ny skrivelse från försvarsstaben till regeringen. Denna gången hemställde man om att få anställa ”ombudsman Karl-Erik Pettersson, Norrköping” som förste aktuarie. Även denna befattning uppgavs vara av den arten att den inte borde ledigförklaras. [SOU 2002:92 5.3]
Hur denna konflikt har utvecklats och kanske kunnat utnyttjas för olika ändamål är en intressant fråga och det är uppenbart att det finns mycket att ifrågasätta i den mediala uppfattningen om IBs uppgång och fall.
