Två samtida historiska händelser var mordet på president John Kennedy och den moderna libertarianismens framväxt, den s k Chicago skolan. Där och då växlade den politiska utvecklingen in på ett nytt spår som kommit att prägla vår tid. Över hela världen. Libertarianerna hade en helt annan framförhållning än andra. De kunde redan då förutse kommunismens fall och arbetade målmedvetet för den extremkapitalistiska framtiden.
Efter mordet på Kennedy kom USA:s angrepp mot Vietnam, för att stödja USA:s vapenindustri och mer officiellt för att hindra kommunismens spridning. Men bara några år efter USA:s reträtt från Vietnam så började de nyliberala idéerna att tillämpas såväl i Vietnam som i Kina. Ett resultat av Vietnamkriget var den antikommunism som spreds ut i världen via CIA och som skulle komma att underminera all form av socialism värden över.
Familjen Wallenbergs privata ekonomiska rådgivare, Erik Dahmén, var den person som i början av sextiotalet introducerade de nya idéerna i näringslivets organisationer, som den ideologi som snart skulle ersätta Saltsjöbadsandan. Det är nog ingen tillfällighet att Dahmén var aktiv inom underrättelsetjänsten sedan kriget. I Sverige inrättades ett Nobelpris i ekonomi enkom för att hylla och prisa Chicagoskolans förgrundsgestalter, vilka var och vartannat år blir prisbelönta.
Libertarianismens framförhållning utgår från dess krassa människosyn. Vi människor föds vackra men vi föds inte oförstörbara. Under nedbrytnings-processens gång blir vi alltmer förenklade och lättförutsägbara. Andra national-ekonomiska skolor försökte bygga upp något, en ljusare framtid även för fattiga och medelmåttiga, medan libertarianerna gör det lättare för sig och kan utan några goda föresatser förutse samhällets utveckling genom att fokusera på förfallet och det s k humankapitalet.
Jag
undrar ibland om inte Olof Palme var ett välkommet inslag i svensk
politik för dessa deep-state-aktörer. Hans ställning och inställning
gjorde det ganska lätt för dem att manipulera fram vår nutidshistoria.
Gruvstrejken inträffade bara några månader efter att Palme blivit statsminister. På alla större arbetsplatser i Sverige finns tre grupperingar av arbetare: socialdemokrater, vänsteroppositionella och högeroppositionella. De ska ganska mycket till för att vänsteroppositionella arbetare ska få med sig de andra arbetarna ut i vild strejk. Det händer ibland men det är mycket sällsynt. Men när de högeroppositionella arbetarna på LKAB gick ihop med de vänster-oppositionella blev strejkvågen ett faktum.
Olof Palme var inte för löntagarfonder, men när Allan Larsson kom från ingenstans med ett förslag till löntagarfonder nappade Metallarbetarförbundet och LO eftersom det skulle ge fackpamparna mer makt. Palme ville inte splittra arbetarrörelsen. Han formulerade om Meidners antikapitalistiska förslag och det infördes en sorts pensionsfondssystem som förskingrades och upplöstes på 90-talet, men som hade varit bra att ha idag.
