torsdag 21 februari 2019

49. The dead woman in Isdalen, Norway.

On November 29, 1970, a dead woman was found in a valley a few kilometers east of the city of Bergen. The body lay between some boulders and was badly burned. The autopsy showed that she had died of carbon monoxide poisoning in combination with an intake of sleeping pills, Fenemal. The dose was not lethal but enough to make her very dizzy or unconscious.

There was a fur hat that smelled petrol under the body and it was assumed that she had sat up leaning forward when the fire started, because her stomach and chest had been more protected from the flames than other parts of the body. When the body was found it lay straight on its back with its arms stretched in so-called boxer position. There was no wood that burned but clothes and belongings were scattered around the site and some of them had burnt and also helped burn the body. However, the face was hard burned and impossible to recognize. 

Apparently, the body had fallen or been pushed back before it become stiff by the fire and I suspect that the burnt face comes from that gasoline was poured on the face after the top of the body had fallen back. Else the face also had been protected when she was bent forward.


The police investigation showed that the woman had lived in different hotels in Bergen and other cities in Europe under eight different identities. A badly burned false passport from Belgium was found near the body, but what is known is that no other passports have been found. Hotel staff and others had noticed her since she had been friendly, serious, elegant and confident. The last hotel she stayed at she left on Monday, November 23, when she went to Bergen railway station where she locked in her two suitcases. When the police investigated the suitcases they found nothing to identify her with, nothing but false identities. However, there was a travel scheme that showed her movements for some month back. 

The police claimed that it not is known if she took a taxi from the hotel, but a taxi driver claims he was interrogated three times by the police and that he could tell that she also had a male fellow passengers. After a period of investigation, the police came to the controversial conclusion that the woman committed suicide.

Bergenavisen, Monika Nordland Yndestad :

Five days before the discovery in Isdalen, 26-year-old hiker cross the mountain from Arna.
There is dusk out, about to be completely dark. He is near Brushytten when he sees a woman with odd dress. Her face is completely distorted by anxiety. The woman is dressed to walk on the town and not in the mountains. As they pass each other, she forms her mouth as if to say something, but is too afraid since two men dressed in coats rush for her. The men look southern. The young Bergensian is gripped by a sense of great danger.

- Something terrible happens on the mountain tonight, says the 26-year-old when he arrives in Bergenhus.

The 26-year-old contacts an acquaintance in the police after the woman in Isdalen has been found. He recognizes her in the drawings of the dead. "Forget her, she was expedited. The case will never be solved", says the acquaintance in the police.

The 26-year-old follows the council. It went 32 years before he publicly tells what he has seen.
He said that it was five days before the body was found, but he also had said that it was on a Sunday. Every Sunday he walked from Arna to Bergen to his work. He might remember wrong, maybe he had one or two days off this time, because the body was found next Sunday, not five but seven days after. On Monday two people saw smoke from the site. It's a bit strange that the body was found so quickly since that place is hidden away from the roads and the paths. 

The taxi driver who saw the woman with a man also contacted the press after a long time, about thirty years, and told what he had seen. He could not understand the police's perception and felt that the police were uninterested. The driver was a trained painter and could have drawn a sketch of both the woman and the man in the taxi. A resource that the police "missed". After thirty years he made a picture of the man.

Bilden kan innehålla: 1 person
The drawing to the right and a photography to the left of a look-alike
Also a woman had noticed the same man together with the woman. She saw the drawing in the newspaper and said she lived in the same residential area as the man and had seen many women come to visit him, among others the deceased. The man always carried a camera and on one occasion she had seen that naked pictures of women were hanging in his apartment. Early in the morning after it became known about the body in Isdalen, she had seen him burn paper in a tin can out in the backyard and shortly after he disappeared from the area. However, the woman had encountered him sometimes after that on the town and at one point he had been pushing himself close to her on the bus. She thought he was disgusting. The man seems to have lived in Bergen until the beginning of the 90s, when, according to some rumors, he retired and moved to the Netherlands.

Inside the NATO HQ in Brussels
Click on the picture to enlarge it,
and look at the third man from left.
The general in the center of the picture above is General Lyman Lemnitzer. He was Chairman of the Joint Chiefs of Staff under Kennedy and suggested false flag operations that would lead to military actions against Cuba. Kennedy rejected the plan and did not extend Lemnitzer's service but he was instead appointed as Supreme Allied Commander of NATO in Europe. After being accused of having participated in a conspiracy against de Gaulle, NATO's headquarters was expelled from France and a new headquarters was built in Brussels, in the SHAPE HQ in 1967. Many also believe that Lemnitzer was involved in the assassination of John F Kennedy. 

There is a high Norwegian military that thinks he recognized the woman as a woman in SHAPE HQ. And it seems as if the woman's travel schedule was correlated with demonstrations of Norwegian patrol boats with Penguin missiles. And there is a rumor that a high KGB boss arrived in Bergen the same day as the woman. This speaks for espionage, or arms deals with bribes and escort ladies involved. It is also believed that she redeemed travel checks issued by a wealthy Jewish-American, living outside New York, on a bank near the hotel to pay her last hotel bill. Also, the look-alike above is an officer in SHAPE HQ.
Image result for export of Norwegian patrol boats with penguin missiles
My theory is that she knew something that was a threat to a person or an organization and that there was an order to kill her with sleeping pills and burn the body when she was dead. But something went wrong. She was alive when she was burned. The body was unexpectedly found after a few days, instead of being eaten by animals during the winter. And then it was up to the Norwegian police to cover up for the murderer and their mistakes.

The woman has never been identified, no one seems to miss her, not even the male person she was seen with. 

Sources are a Facebook group tied to a pod of BBC and NRK.

lördag 1 september 2018

48. Spaningstips inskickat till polisen

Jag skickade detta till polisen via deras formulär den 22-23 augusti 2018:

Mordet på Olof Palme

I början av nittiotalet träffade jag *********************** och Magnus "Mackan" Busk hemma hos ************************************. De visste att jag var intresserad av mordet på Olof Palme och hade antagligen läst i en tidskrift "Grobladet" som jag gav ut och skickat till *****. De ville berätta om några saker de hade fått veta om Ingrid Klering och hennes far, samt om Magnus egen far.

Magnus berättade om Gunnar Busk och Agne Klering, vilka gjorde affärer tillsammans och som brukade delta på fester hemma hos Leif Nordkvist där ett ovanligt starkt hat mot Olof Palme  framfördes. Han berättade också att Gunnar och Agne smugglade mattor från Mellanöstern.

Mötet med **** och Mackan kom lite plötsligt och de berättade antagligen mer som jag inte minns nu - kanske 20-25 år efter. Men för några år sedan började jag göra egna efterforskningar om festgruppen Leif Nordkvist, Gunnar Busk och Agne Klering. Jag skrev också om dem på Flashback och fick där hjälp att googla fram information om dem, då främst skrifterna "De va’ väl allt, hälsar Leif" av Leif Nordkvist och "FTI 50 år" utgiven av Föreningen Teknisk Information. Båda skrifterna med omfattande namnregister i sökbar pdf-upplaga. 

I Nordkvists bok beskrivs huvudpersonerna i festgruppen och deras relationer till varandra. T.ex att Gunnar Busk och Agne Klering var delägare i företaget Grundkonsult AB på sextiotalet och att företaget i början av sjuttiotalet köptes upp av Jacobsen & Widermark, där de båda fick ledande befattningar. J&W gjorde stora jobb i Bagdad på åttiotalet och när Irakierna hade skickat en delegation till J&W tog Gunnar Busk hand om gästerna på Sälens Högfjällshotell.

I "FTI 50 år" framgår att Gunnar Busk var aktiv i FTI samtidigt med Babro Sagnell, av bl.a förre IB-agenten Donald Forsberg utpekad som ledare för den Grupp Barbro som beskrivs i Åke Ortmarks bok "Maktens redskap" och i Olof Frånsteds bok "Spionjägaren del 2", samt i ett flertal tidningsartiklar i dagspressen i september 1971. Grupp Barbro ska ha varit en organiserad antisocialistisk grupp som bedrev egna spaningar på socialister och nazister. Man kan anta att spaningarna på nazister hade speciella syften eftersom det framkommit att Grupp Barbro skulle ha varit en del av det av CIA organiserade Stay-behind, vilka uppfattade nazister som högst pålitliga antikommunister. Rykten gör gällande att Grupp Barbro också spanade på Olof Palme.

Ett spaningsuppslag Q9970 inkom till RK 870410 med innehållet:
"Ul uppgav att han fått höra att det finns knyningar mellan Mårten Palmes svärfar 
in spe och Boforsaffären.

Agne Klering, Ivar Vidfamnesväg. 5, Sthlm, kör en bil MCN 930, har kontakt med 
Gunnar Busk, vars son skall äga källarlokalen där Klering bor.
Klering skall ha bott på Forresta hotell under 1986.

Gunnar Busk skall ha sammarbetat med en Bengt Ingvall, vilken avled 860312 dagen efter 
att Klerings bekant Rascal ** avled. Dessa män hade en gemensam bekant, Hassan 
han som **************.( eventuellt skall Hassan ha arbetat för Ingvall tidigare). 
Männen skall ha haft något med Boforsaffärens omtalade smugglingar att göra.

Kontakten till Bofors har gått genom Klering till tidigare **************, 
vilken i sin tur har kontakter med Håkansson känd från data-affären.
Håkansson har en export och importrörelse tillsammans med 
Bertram Brinkeborn i *******************."

Enligt ett PM Q9858-5 från april -88 med information från Irans expresident Abol-Hassan Banisadr, hävdas att svenska företag, bl.a Bofors, var inblandade i den smuggling av vapen, narkotika, antikviteter och persiska mattor i den s.k. Iran-Contrasaffären. Storleken på affärerna uppgavs till en miljard dollar per år. Den italienska maffian och en italiensk greve skulle ha varit inblandade. 

Ett antal Boforsanställda (Aerotronics) befann sig nära platsen för mordet på Olof Palme: 

- Anders Björkman, som befunnit sig en tid i närheten av en bankomatlokal och som började gå 5-10 meter efter makarna Palme de sista sekundrarna innan mordet;
- Niklas Fröling, Claes Nyberg, Åsa Gustafsson befann sig i bankomatlokalen eller hade just lämnat den när makarna Palme gick förbi;
- Marco Neeser, Rolf Öberg, Leif Fredin befann sig söder om mordplatsen tills några få sekunder innan mordet och äkte sedan i bil Sveavägen norrut.

De Boforsanställda hade varit på firmafest hela kvällen för att avtacka en kollega som skulle sluta, förmodligen Dusko "Dolle" Mijatovic som hade varit tolk och översättare vid förhandlingar om vapenaffärer mellan Aerotronics och Jugoslavien. Firmafesten var på restaurang S:ta Clara c:a 25 meter från restaurang Mon Chéri där Viktor Gunnarsson hade vistats  samma tid som firmafesten pågick. 

Gunnarsson är eller har varit misstänkt för inblandning i mordet och särskilt intressant är uppgiften att han skulle varit tillsammans med Kerstin Ing-Margret Mårtensson, dotter till bonden Kurt Inge Mårtensson i Östra Ingelstad, som dagarna innan mordet ska ha sagt till en granne att Palme skulle skjutas innan lördagen med kulor som kunde tränga igenom en skottsäker väst.

En annan person som också tycka ha haft förhandsinformation om mordet var Demokratisk Allians ledare Anders Larsson. Enligt en person som kände Gunnarsson och Larsson så hade båda kontakt med WACL. Enligt samma person hade Stig Engström också kontakt med WACL - Palmehataren som kom ut från Skandias entré strax efter att Palme passerat och som säger sig varit en av de första på plats efter mordet.

Det som Mackan och **** hade att berätta om Ingrid Klering var att hon efter mordet köpt en tavla som de hade målat, för att ge i födelsedagspresent till Mårten Palme. Tavlans motiv tycktes föreställa en gestalt som låg på marken sedd genom ett kikarsikte med hårkors. Enligt dem skulle Ingrid sedan lämnat tillbaka tavlan med motiveringen att Mårten hade fått dåliga vibrationer av den.

Polisen har ännu inte kontaktat mig eller på något sätt verifierat att de mottagit spaningstipset.

tisdag 10 april 2018

47. Barbro af Geijerstam Sagnell

Barbro Sagnell, *1927-06-29 och +2000-08-30, dotter till tillsynslärare Josef Gabrielsson och Ebba Berggren. Gifte sig 1945-06-29 med Trond af Geijerstam, med vilken hon fick en dotter, och 1963 med civilingenjör John Rune Sagnell (*1924-04-30 +2010-05-17). Både Rune (SM5GQ) och Barbro (SM5BAG) var med tidigt i Frivilliga Radio Organisationen (FRO) som bildades efter 2:a världskriget. 

Barbro runt 1945
Hon var telegrafist och radiointresserad lotta under kriget och hade tjänstgjort som UK-signalist i flottan. Hon blev 1947 en av de första kvinnorna i FRO. Under perioden 1950-54 var hon förbundssekreterare i FRO och 1955-79 FRO distriktschef 5/öst. 

Holger Wibeck
På läger i Aspa nära Nyköping kom de i kontakt med Holger Wibeck från Strängnäs. Wibeck var pistolskytt och tränade FRO-arna i bl.a. telegrafiskjutning, att skjuta mot mål som plötsligt dyker upp samtidigt som telegrafimeddelanden tas emot och skrivs ned. På tidigt 50-tal, när vapenlagarna inte så hårda, var FRO-arna beväpnade. De deltog ofta som signalister i militära övningar för att träna samband.

Under ett vinterläger i Ånn 1953 med patrullövning i fjällen ansvarade Barbro af Geijerstam för administrationen på huvudstationen på Högfjällshotellet i Storlien. Några år senare skulle major Reinhard Geijer bli chef för en evakueringsgrupp inom Stay-behind på samma hotell. Kanske var evakueringsgruppen aktiv redan 1953, med en annan "hotellchef"? Också Rune Sagnell var placerad på hotellet och ansvarade för radioförbindelserna under lägret. Den 19 februari 1953 skrev Aftonbladet om vinterlägret med anledning av att en FRO-patrull hade blivit överraskade av en kraftig storm och tvingats söka skydd under natten. 

Tronds far, Karl-Johan af Geijerstam, var organisationschef i Thule när Olof Palmes far och farfar var VD resp styrelseordförande i Thule, på 30-talet. Och 1958 var en Sven af Geijerstam konsultativt statsråd i Tage Erlanders regering, med ansvar för bygget av Riksbunkern i Bergsslagen. Någon gång i slutet av 50-talet skiljde sig Barbro och Trond af Geijerstam.

För att få licenstillverka och importera krigsmateriel från USA ville de ha garantier för att inte kommunister arbetade på på de berörda företagen. År 1960-61 slöts ett säkerhetsavtal med USA och från och med juli 1961 bröts Birger Elmérs Grupp B ut ur Fst/In och verksamheten flyttades från K1 till en villa på Lidingö. Avtalet krävde "särskilda arbetsuppgifter av tidigare ej förekommande art" (enligt bilaga till försvarsstabens anslagsäskanden för budgetåret 1961/62. Fst/Chefsexp 1960. Serie BI volym 54. KrA). Det är inte helt klart vilka dessa arbetsuppgifter var men Grupp B:s verksamhet hade antagligen sådana arbetsuppgifter. Grupp B:s registrering av kommunister ökade sedan kraftigt under ett par år för att sedan börja avta.

Den 10 september 1962 presenterade chefen för enheten 'Fst/In Barb', kapten Stjernswärd, en underrättelseplan för verksamheten vid kontraspionagedetaljen. Beteckningen 'Barb' lär syfta på "bearbetning" men ungefär vid denna tid bildades också Grupp Barbro med Barbro Sagnell som ledare. Både Grupp B och Grupp Barbro framstod för de som kom i kontakt med dem som samverkande med Säkerhetspolisen, som ibland fick skulden för deras verksamhet.

I början av 1963 överlämnades ett PM ("De ideologiskt omvända") från  Grupp B till Fst/Säk, som skulle kunnat vara en arbetsbeskrivning för säväl Grupp B som Grupp Barbro. Kapitlet "Konkreta åtgärder för att stoppa det kommunistiska hotet mot demokratin" innehöll punkterna:
1. Insamling och analys av alla kända förhållanden beträffande den öppna och underjordiska propagandan som kommunisterna genomför mot Sverige, belysande de vägar, medel och mönster, avslöjande de olika förklädnader som propagandan anlägger beroende på omständligheterna, registrerande och utvärderande dess utveckling och den effekt denna propaganda har.
2. Inregistrering av de kända kommunisterna på orten, deras namn,adress, yrke och födelseår.
3. Insamling av uppgifter på vilka som kan antas vara utbildade (i Sovjet, Satellitstat, Finland eller vid särskilda kurser i Sverige) eller redo till samhällsfarliga handlingar? Deltagit i arbetsbrigader?
4. Insamling av uppgifter på vilka utlänningar som är kommunister eller umgås med kommunister och om dessa arbetar tillsammans med svenska kommunister eller i separata grupper.
5. Insamling av uppgifter huruvida någon deltagit i de av kommunisterna anordnade resorna till öststaterna.
6. Insamling av uppgifter på om det finns någon kommunist som är på glid från partiet.
7. Kontinuerligt hålla vederbörande samhällsorganisation underrättad om arbetsresultaten.
Detta PM fanns fram till 1975 i Fst/Säk:s arkiv då det brändes.

Enligt 'Det grå brödraskapet' är det oklart vilka som skulle utföra insamlingen som beskrivs i punkterna, medan det står klart att det är fråga om en relevant beskrivning av Grupp B/IB:s arbetsuppgifter. Grupp Barbro skulle ha kunnat vara ett komplement till den insamling av persondata som, får man förmoda i så fall helt avskilt, skedde via de socialdemokratiska ombudsmännen.

Under samma tid som Grupp B formerades i enlighet med USA:s krav för ett säkerhetsavtal så intrigerade Jan Rydström och Birger Elmér mot T-kontorets chef Thede Palm som ansågs vara mindre samarbetsvillig av MI-6, och hans T-kontor ersattes senare av Elmérs IB och Rydströms ÖEB. 

FRO-stämman på Väddö 1966 (Barbro Sagnell längst till vänster)
FRO-stämman på Väddö 1966 fick besök av bl.a. chefen för armén, generallöjtnant Carl-Erik Almgren och chefen för Luftvärnets Stridsskola, överste Carl Herlitz. 

FRO tränade samband i många olika sammanhang, och hade hand om säkerhetstrafiken under Getingloppet 1967 med en basstation på Understen.

Barbro Sagnell 1967 på Understen
Det finns flera uppgifter som visar att en Barbro var ledare för en grupp i Stockholm som bedrev spaningar på "rikets fiender" men också två uppgifter som menar att denne Barbro var ledare för en rikstäckande organisation med flera grupper. Sydsvenska Dagbladet lördagen den 11 september 1971 intervjuades en person som sa sig vara Barbrogruppens chef i Malmö:
Mannen har i 5 år varit gruppledare i Malmö, men hoppade av natten till lördagen och gick under jorden i annat land. Han upplyser att han stått under kommando av högkvarteret i Stockholm, där en kvinna med namn "Barbro" utövar högsta chefskapet omgiven av ett par pålitliga män. Rörelsen är spridd över hela landet och målsättningen är att bekämpa allt "sjukligt" som hotar rikets säkerhet; narkotikahandeln, sexklubbarna, spelhålorna och politiskt spel bakom kulisserna. (...) "Grupp Barbro" uppges ha existerat i omkring 10 år. Överledare är en kvinna med namn Barbro, knappt 50 år gammal med vinnande sätt, gediget gift och bosatt i större Älvsjövilla. Där hålls täta stormöten men alltid i form av glättiga parties. I mindre grupper drar man sig tillbaka för att diskutera allvarliga saker, nya uppdrag etc. Chefens närmaste man är reservlöjtnant, men har också ett respektabelt civilt yrke.
- Anmärkningsvärt många av rörelsens kuggar är reservofficerare och polismän, men där finns de flesta yrken representerade - huvudsakligen servicefolk, som är vana att frottera sig i alla tänkbara kretsar. Vi har åtskilliga kypare och taxichaufförer. 
Den förre IB-agenten Donald Forsberg har också uppgivit att Grupp Barbro var en del av totalförsvaret och även en del av Stay-behind.

Tidningsartiklarna om Barbro i september 1971 kom sig av att Åke Ortmark då gav ut sin bok 'Maktens redskap' där han redovisar ett möte med en kvinna som han stött på i inofficiella underrättelsekretsar:
Barbro är ett bastant fruntimmer. Hon är kraftig, tuff, auktoritativ, humorfri och starkt misstänksam mot allt som luktar socialdemokrati, socialism och kommunism. (...) Barbro har till en del valt tämligen kuriösa medarbetare. Man vet inte om man ska kalla dem blomkvistare, mytomaner eller fantaster. Somliga individer skulle förmodligen ha utsikter att få ett sjukintyg av en psykiater, de flesta har en romantisk dragning till vapen, uniformer och krigsmakt.
Barbro och hennes grupp spanade på knarkare och andra och sades ha upprättat register med personer, även regeringsmedlemmar, bl.a. från namnförteckningar som de kommit över genom att göra inbrott. De skulle också förfoga över vapen.

Säkerhetspolisens chef Hans Holmér dementerade direkt att det fanns någon sådan grupp som Ortmark hade beskrivit, men i januari 1975 sökte en kvinna upp Olof Frånstedt, chef för Säkerhetspolisens avdelning för kontraspionage:
Hon presenterade sig som Barbro. Inget mer. Inget efternamn, även om jag redan kände till det. Hon förklarade att hon kommit för att ge mig och Säpo information om vissa aktiviteter som hon och några andra personer ägnade sig åt. (...) Hon var välväxt, inte kraftig utan välväxt, och jag bedömde att hon var i 40-45-årsåldern. Hon var till karaktären vad jag vill kalla för en befälsmänniska. Hon hummade inte utan tog plats i rummet med en slags självklarhet och pratade klart, redigt och tydligt. (...) Jag gjorde några noteringar från mötet med Barbro och skickade dem, tillsammans med hennes egen rapport som var på ett par A4-sidor, till Lauritz Roupé som var chef för rotel B1, terroristroteln, för vidare hantering. Några månader senare, den 15 juni 1975, kom kriminalassistenten Israelsson på rotel B1 till mig för återrapportering av Barbro-ärendet. Han hade då sällskap av IB-mannen Klas Wikland. Det var ingen lång föredragning som Israelsson gjorde, han ville bara ge signalen att man inom roteln gått igenom och undersökt ärendet. Och att det fanns substans i det Barbro hade berättat - annars hade man för övrigt bara lagt det åt sidan. Nu ville man informera om att man följt upp ärendet och att det fanns kontakter mellan gruppen, eller grupperna, och IB.
När IB avslöjades hösten 1973 avslöjades samtidigt Elmér och hans operative chef Bo Anstrin, och örlogskapten Klas Wikland ersatte Anstrin som operativ chef i den omorganisation som 1974 bildades med namnet Gruppen för gemensamma underrättelser (GBU). Vid IB-avslöjandet framkom att Anstrin tillsammans med andra IB-män gjort inbrott för att stjäla namnförteckningar och andra dokument, att han givit tillstånd till att flygplan i reguljär trafik bombhotats, och man kan förmoda att Wikland ärvde Grupp Barbro av Anstrin.

Vad Grupp Barbro gjorde efter besöket hos Frånstedt är mestadels okänt, men de ska ha tränat radiosamband tillsammans med Föräldraföreningen mot narkotika och Stay-behind. Och de ska ha varit aktiva i Stockholms City kvällen då Olof Palme mördades. 

Barbro af Geijerstam 50- eller 60-talet

Barbro Sagnell hade någon form av chefsjobb på Siemens-Elema i början av 70-talet  och hävdar att hon "avslutade alla FRO-aktiviteter" 1979. Barbro tycks ha varit en duktig ledare och organisatör, som var framåt och hade ett vinnande sätt. Ett exempel på initiativkraft och mod som det berättas om på FRO, är när hon räddade ett kvinnligt konditoribiträde som på 50-talet blev antastad av en onykter man. Barbro hade gått fram till mannen, stuckit armen under hans arm och sagt: "Du, kom så går vi". Mannen hade följt med ut men väl utanför hade hon sprungit in i en park och hoppat över staket. Mannen hade sprungit efter men hade fallit pladask på staketet.

FRO hade från start åtagande för och samarbete med hemvärnet. År 1976 beslutade FRO-stämman om en långsiktig utvecklingsplan för samarbetet och på 80-talet var detta FRO:s huvuduppgift.

'Frivilliga Radio Organisationen 50 år', redaktör Olle Kandell
'Maktens redskap' i kapitlet "Säkerhetspolisen", Åke Ortmark
'Spionjägaren del 2', kapitel 19, Olof Frånstedt
'Det grå brödraskapet" i kapitel 6 - SOU 2002:92 


Kommentarer från socialdemokratiska ministrar (Expr 710912) efter Åke Ortmarks avslöjande av Grupp Barbro:
Detta är självklart något som omedelbart måste undersökas och kartläggas. (...) Sammanslutningar av den art det här uppges vara fråga om - och som dessutom har vapen - är klart olagliga. Det hela låter dock lite luftigt. Justitieminister Lennart Geijer. 
Det går så mycket rykten. (...) Om det förekommit sådan verksamhet hade jag säkert fått rapporter från polisen. Men detta måste vara rena fantasierna. Inrikesminister Eric Holmqvist.

tisdag 3 april 2018

46. IB, Barbro och Stay-behind

IB bildades vid tiden för den kubanska revolutionen och mordet på president Kennedy, i ett Sverige där såväl den svenska som den amerikanska staten byggde upp Stay-behind. Ett legitimt Stay-behind hade funktionen att verka i Sverige vid militär ockupation, men erfarenheten har visat att CIA:s Stay-behind i Europa var ett tveeggat svärd med det dubbla syftet att infiltrera och korrumpera de europeiska ländernas förvaltningar och politik. Och enligt f.d. CIA-chefen William Colby, som var med om att bygga upp CIA:s Stay-behind i Sverige, var erfarenheten att liknande organisationer snabbt upplöstes utifrån vid ockupation.

IB hade det dubbla syftet att bedriva illegal verksamhet utomlands och att registrera kommunister inom krigsindustrin. Det sista var ett villkor för att Sverige skulle få importera och licenstillverka amerikanskt krigsmaterial. Men inte bara kommunister och inte bara personer verksamma inom industrin registrerades utan verksamheten utvecklades till en generell registrering av vänstersympatisörer i Sverige. I januari 1968 gjorde IB-agenten Gunnar Ekberg inbrott i FNL-gruppernas lokaler i Göteborg, tillsammans med Bo Anstrin som var operativ chef på IB (SOU 2002:92 s.387), bl.a. för att komma över namnförteckningar.

Grupp Barbro bildades ungefär vid samma tid som IB. Gruppen bedrev spaningar på narkomaner, langare, amerikanska desertörer och "rikets fiender". En del av dem var beväpnade och de gjorde också de inbrott för att komma över förteckningar av namn. Detta avslöjades i september 1971 av Åke Ortmark i boken 'Maktens redskap'. Efter några veckors uppmärksamhet i tidningarna tystades ärendet effektivt ned. Den nyutnämnde chefen för  Säkerhetspolisen, Hans Holmér, försäkrade att det inte existerade någon sådan grupp som Åke Ortmark hade beskrivit.

Men i januari 1975 blev chefen för kontraspionaget, Olof Frånstedt, uppsökt av en propert klädd dam som presenterade sig som "Barbro". Hon ville informera Säkerhetspolisen om att hon tillsammans med några andra bedrev spaning på vänsterextremister och nazister. Och att de ville bli lämnade i fred av Säkerhetspolisen. Vilket var uppseendeväckande, men än mer uppseendeväckande var att gruppen hade kontakt med den militära underrättelsetjänsten.

Efter att IB hade avslöjats hösten 1973 bytte IB 1974 namn till GBU (Gemensamma byrån för underrättelser) och den operativa chefen Bo Anstrin, som blev avslöjad året innan, ersattes med örlogskapten Klas Wikland. 
"Några månader senare, den 15 juni 1975, kom kriminalassistenten Israelsson på rotel B1 till mig för återrapportering av Barbro-ärendet. Han hade då sällskap av IB-mannen Klas Wikland. Det var ingen lång föredragning som Israelsson gjorde, han ville bara ge signalen att man inom roteln gått igenom och undersökt ärendet. Och att det fanns substans i det Barbro hade berättat - annars hade man för övrigt bara lagt det åt sidan. Nu ville man informera om att de hade följt upp ärendet och att det fanns kontakter mellan gruppen, eller grupperna, och IB." (Spionjägaren s.285).
Av detta att döma hade IB/GBU börjat ta hjälp av Grupp Barbro för att göra inbrott och för att spana på vänsteranhängare. Att låta en samling "blomkvistare" begå olagligheterna var förstås verkar säkrare än att höga chefer själva var med och deltog. Så här beskrev Ortmark Grupp Barbro 1971:
 "Barbro är ett bastant fruntimmer. Hon är kraftig, tuff, auktoritativ, humorfri och starkt misstänksam mot allt som luktar socialdemokrati, socialism och kommunism. (...) Barbro har till en del valt tämligen kuriösa medarbetare. Man vet inte om man ska kalla dem blomkvistare, mytomaner eller fantaster. Somliga individer skulle förmodligen ha utsikter att få ett sjukintyg av en psykiater, de flesta har en romantisk dragning till vapen, uniformer och krigsmakt."
Vem skulle förknippa dessa personer med den militära underrättelsetjänsten eller CIA? Såväl massmedia som politiker skulle lätt kunna övertygas om att det bara rörde sig om några knäppgökar. Och det var så som Palmhusgruppen beskrevs i media. En grupp personer som trodde att de arbetade för Säpo hade blivit avslöjade när de bedrivit illegal underrättelseverksamhet. Även chefspersoner och liknande fanns med i gruppen och kontentan blev att de hade vilseletts av en ledare som var en karismatisk mytoman.

Det råder ingen tvekan om att det är samma Barbro som Ortmark och Frånstedt träffade. Det kan inte ha funnits flera Barbro inom FRO i Stockholm som bedrev privata spaningar - som ju är en ganska udda fritidssysselsättning. Och Frånstedts beskrivning av Barbro stämmer bra överens med Ortmarks ovan:
"Hon presenterade sig som Barbro. Inget mer. Inget efternamn, även om jag redan kände till det. Hon förklarade att hon kommit för att ge mig och Säpo information om vissa aktiviteter som hon och några andra personer ägnade sig åt. (...) Hon var välväxt, inte kraftig utan välväxt, och jag bedömde att hon var i 40-45-års-åldern. Hon var till karaktären vad jag vill kalla för en befälsmänniska. Hon hummade inte utan tog plats i rummet med en slags självklarhet och pratade klart, redigt och tydligt."
Bo Anstrin var Birger Elmérs andreman och hade anställts av Jan Rydström (under kriget nazist inom underrättelsetjänsten, så troligtvis även Stay-behind) som hade nära kontakt med professor Erik Dahmén, familjen Wallenbergs ekonomiska rådgivare. Dels samverkade de i Sektion B under kriget och dels var Rydström granne med Harald Dahmén (son till Erik) på Drakens gränd 1 i Gamla Stan. Dessutom var Rydström direktör för Öst Ekonomiska Byrån, där Erik Dahmén satt i styrelsen.

Andra inom Sektion B var professorerna Sven Godlund (Gtbg) och Torsten Gårdlund (Lund). Det var Bo Anstrin som hade anställt Håkan Isacson vilken 1973 berättade om IB för Peter Bratt, son till en direktör på SAF, Svenska arbetsgivarföreningen. Därmed avslöjades det IB som Olof Palme varit med att bygga upp. 

I samband med att PG Vinge avgick som chef för Säkerhetspolisen (eller i samband med att Hans Holmér tillträdde samma post) så fotograferades Säkerhetspolisens förteckning av misstänkta kommunister vid ett inbrott. Detta enligt Ulf Lingärde, som skulle ha hjälpt till med att digitalisera förteckningen i början av 70-talet på Ernfrid Browaldhs Timbro. Timbro donerades sedan till Näringslivets Fond som 1978 återstartades som "tankesmedja" i SAFs regi.

Barbro berättade för Frånstedt att det fanns två grupper som bedrev strikt organiserad övervakningsverksamhet i Stockholm. Den grupp som hon själv ledde agerade i Stockholms City medan en annan grupp, ledd av en "Lennart", agerade i Västerort. När Frånstedt först presenterade materialet i en videointervju med författaren Anders Jallai hade han ingen anledning att tro att Barbro eller andra skulle kunna identifieras, men duktiga detektiver på Flashback kunde snabbt ta fram två namn - Barbro Sagnell och Åke J Leonard Ek. I videon heter inte den andra gruppledaren "Lennart" utan "Leon" och Åke J Ek var en person som bodde i Västerort och som redan var känd för att ha varit ledare för en grupp som spionerade på socialdemokrater 24 timmar per dygn 7 dagar i veckan. Ek var en av de nazister som ansågs tillräckligt säkra antikommunister för att ha fått vara med i Stay-behind redan tidigt på 50-talet.

Leon bedrev mer professionell spaning med hjälp av extraknäckande eller pensionerade poliser och det är inte ointressant att Olof Palme bodde i Vällingby i mitten på 70-talet bara några kilometer från Åke J Eks bostad. Antagligen bevakades både han och hans bostad för att se vilka han träffade. Säkerhetspolisen och CIA ansåg vid den tiden att Palme var en resurs för Sovjet som inte gick att lita på. Barbrogruppen, som bedrev verksamheten med obetalda spanare ansågs av Frånstedt ha varit en grupp ur vilken Leongruppen vid behov kunde rekrytera spanare.

Ek med en av sina påhittade titlar
I videon ovan antyder Frånstedt att Nils Landin, från Statens kriminaltekniska laboratorium, begärde att Frånstedt skulle göra personkontroll på medlemmar som skulle rekryteras till Barbro- eller Leongruppen. Landin var Frånstedts kontakt med Alvar Lindencronas Stay-behind, som vid den här tiden leddes av förre SAF-direktören Curt-Steffan Giesecke.

Enligt förre arméchefen Carl-Erik Almgren gjorde svenskarna klart för William Colby och amerikanerna att Sverige skulle sköta Stay-behind-verksamheten själva. Men Colby menade att han fick starkt gehör för sin verksamhet och erfarenheterna från Italien och Gladio visar att CIA styrde verksamheten och engagerade bulvaner som Silvio Berlusconi.

Det finns inga officiella dokument eller deklarationer om Stay-behind eller Barbrogruppen i Sverige. I andra länder, särskilt i Italien finns en hel del släppta dokument och där kan det anses vara officiellt fastslaget att Stay-behind bildades och tilläts infiltrera förvaltning och media. I Sverige finns bara inofficiella medgivanden, så som att Lindencronas dotter har framträtt i media och att en ledare för en evakueringsgrupp stationerad i Storlien, major Reinhold Geijer, har låtit sig intervjuas i TV4. Det anses också känt att överste Anders Grafström hade en ledande befattning. Men ingenting är officiellt bekräftat.

Det återstår att se om det blir någon parlamentarisk utredning om Stay-behind i Sverige, men säkert finns det många mäktiga politiker, militärer, näringslivsföreträdare och andra som skulle motverka en utveckling i den riktningen.

William "Bill" Colby

tisdag 27 mars 2018

45. Mordet på Olof Palme

Jan Östberg ägde på 60-talet företaget Rationell Planering AB som utbildade IB-agenter i nätplanering. Han var samtidigt budgetansvarig på RPS (regeringskontakter i budgetfrågor). Han köpte i slutet av 60-talet Valla Torp åt FRA och IB. Har enligt egen uppgift genomgått alla kurser i underrättelseutbildning som finns i försvarets regi. Reservlöjtnant.

Hans Holmér var kapten på I1, reservofficer och fick underrättelseutbildning i mitten på 60-talet. Byråchef på RPS under budgetchef Jan Östberg. Hade kontakt med Birger Elmér och blev budgetchef efter Östberg. Blev 1970 Säpochef (utan s-fientlig attityd) med hjälp av Stay-behind-engagerade rikspolischefen Carl Persson. Blev sommaren 1976 polismästare i Stockholm. År 1982 inrättade han fyra gatuvåldsgrupper (inklusive Basebolligan) och blev 1984 länspolismästare i Stockholm. Enligt sin chaufför, Rolf Dahlgren, kryssade Holmér omkring i City under kvällen när Palme mördades och besökte mordplatsen tio minuter efter mordet utan att ge sig till känna. Själv påstod han att han var på Scandic hotell i Borlänge. Nästa morgon tog han befälet över utredningen och omgav sig efter en tid med ökända livvakter från gatuvåldsgrupperna.

Barbro Sagnell arbetade på FRA på 50-talet, var en legend på FRO och ledare för Grupp Barbro, vilka var aktiva i City kvällen då Olof Palme mördades. Gruppen, som anses ha tillhört Stay-behind, brukade träna radiosamband i City tillsammans med Föräldraföreningen mot narkotika (FMN). Barbro Sagnell hade en gemensam bekant med Ingrid Klering, Mårten Palmes flickvän vid tiden för mordet.

När justitieminister Lennart Geijer 1971 ville att Säkerhetspolisen skulle undersöka Barbrogruppen, svarade dess chef Hans Holmér att gruppen inte existerade utom möjligen som "Blomkvistare". Men i januari 1975 sökte en "Barbro" upp chefen för Säkerhetspolisens kontraspionage, Olof Frånstedt, med referenser från den operativa chefen för det militära underrättelseorganet GBU (kommendörkapten Klas Wikland) och berättade att hon var ledare för en grupp som bedrev spaningar på kommunister och nazister och att hon ville bli lämnad ifred av Säkerhetspolisen. 

Barbro och Åke Söderbom
Donald Forsberg, f.d. IB-agent och f.d. Säpoanställd, säger sig ha sett två personer som tillhörde Barbrogruppen i City kvällen för mordet på Olof Palme. Dessa brukade samverka med FMN och träna radiosamband med walkie-talkies. Han har blivit hörd om detta av Palmeutredningen.

Katarina Cnattingius ansvarade för FMNs närradiosändningar i Täby på 80-talet. Carl Göran Edquist Borgenstierna, som var morbror till Cnattingius, var nazist, frivillig i Waffen-SS och juridiskt ombud till Lars Tingström (bombmannen), som i sin tur var vän med Christer Pettersson. 

Carl Göran Edquist Borgenstierna

Christer Pettersson besökte klubb Oxen första gången i december 1985 och sista gången den 28 februari 1986, kvällen för mordet på Olof Palme. Det var Paul Molander (som Pettersson verkade se upp till) som hade anlitat honom som "vakt" på Oxen. Pettersson brukade dyka upp på Oxen då och då och sitta för sig själv någon halvtimme innan han gick därifrån. Kvällen för mordet på Olof Palme tillbringade han en längre tid på Oxen än vanligt. Oxen låg mindre än fem minuters promenad från mordplatsen.

Christer Pettersson och Paul Molander

Det är oklart vem som ägde Oxen. Vissa menar att det var Sigge Cedergren, som då och då gav Pettersson amfetamin. Vissa att det var Paul Molander och Cedergren tillsammans, men att någon av dem hade förlorat sin andel på spel. Carl Göran Borgenstierna ägde nattklubbar och porrklubbar i Stockholm och han skulle kunnat ägt Oxen via bulvaner.

Efter biobesöket gick Olof, Lisbet, Mårten och Ingrid Klering söderut till ABF-bokhandeln. Där frågade Mårten om de inte kunde gå hem till föräldrarna och dricka te, vilket också Olof ville. Ingrid Klering tackade nej och ville gå hem till sig. Mårten frågade om föräldrarna skulle åka taxi hem, men Ingrid Klering menade att de kunde promenera hem. Olof tyckte att han kände sig stel efter biobesöket och därför skulle promenera hem.

Ur förhöret med Ingrid Helen Klering

Lisbet Palme kände igen Christer Pettersson från mordplatsen som den person som började springa mot trapporna. Hon associerade honom inte med mordet just då utan trodde att de hade blivit beskjutna från ett större avstånd. Ovanför trapporna såg Christer K en man springa Malmskillnadsgatan mot Döbelnsgatan och några hundra meter norrut såg Claes Brewitz en man springa Döbelnsgatan norrut. På Markvardsgatan, 50 meter från Döbelnsgatan hittades på söndagen en revolver som lämnades till polisen. Revolvern försvann och visades aldrig för Palmeutredningen. Efter att massmedia tagit upp saken meddelades att revolvern var destruerad. Den påstods ha varit laddad med tre lösa skott, varav två var använda.

Sonen till Ingrid Klerings och Barbro Sagnells gemensamma bekant sålde 1988 en tavla till Ingrid Klering som föreställde en man som låg på marken sedd genom ett kikarsikte. Hon sa att hon skulle ge tavlan i födelsedagspresent till Mårten Palme. Efter en tid ville hon lämna tillbaka tavlan och sa att Mårten hade fått "dåliga vibrationer" av den. 

Fråga gärna efter mina källor!

måndag 5 mars 2018

44. CIA:s agentnät i Europa och Field Manual 30-31B

Nätverken är uppbyggda enligt en standardmall:

Field Manual 31-15. Operations against irregular forces.

Modellen gäller även för Stay-behind enligt erfarenheter från Danmark. 

De flesta har hört talas om "P2" - Propaganda Due - som avslöjades i Italien 1990. Enligt frisläppta dokument fanns det 40 åtskilda celler inom Gladio - Stay-behind i Italien:

State Maggiori della Difesa. 1 juni 1959. La "Forze speciali" del sifar e l'operazione "Gladio"

Det enda som kommit till allmänhetens kännedom är "P2" men där fanns alltså: P1-6, I1-6, S1-10, E1-6 och G1-12. Så "P2" kan sägas vara toppen på ett isberg.

Oroligheterna på 70- och 80-talet i Italien, bl.a med massmord och politikermord, visade sig ha anknytning till Gladio och höga kristdemokratiska politiker hade varit inblandade. Som en demonstration på Gladios makt i det Italienska samhället ledde missnöjet till att en ledande medlem ur "P2", Silvio Berlusconi, istället kunde bilda regering och växa fram som den ledande politikern i Italien i början på 2000-talet.

USA hade satsat miljardbelopp på att motverka Italiens starka kommunistparti och jag antar att en hel del av de pengarna idag framstår och redovisas som Berlusconis privategendom.

I samband med avslöjandet av P2-logen började det cirkulera ett dokument 'FM 30-31b' vilket av USAs regering är stämplat som en förfalskning gjord i Sovjet.

Dokumentet är undertecknat av W.C. WESTMORELAND General, United States Army Chief of Staff. Vare sig dokumentet är sant eller falsk så ger det en intressant och hemsk inblick i den i Hollywood så upphaussade bilden av agentverksamhet - och vare sig det är sant eller inte så skulle USA förneka dokumentet och skylla på sovjetisk propaganda. 

Döm själva:

This TOPSECRET classified supplement PM30-31B, owing to its specially sensitive nature, is not a standard issue in the PM series.  
PM30-31 provide guidance on doctrine, tactics and techniques for intelligence support of U.S. Army stability operations in the internal defensive environment. As it was intended for wide distribution, its contents were limited to matters directly concerned with counterinsurgency and with joint U.S. and host country (HC) operations to secure stability.
PM30-31B, on the other hand, considers HC agencies themselves as targets for U.S. Army intelligence. It does not repeat the general intelligence guidance laid down in other documents, such as PM30-31 and PM30-31A. Its aim is limited to stressing the importance of agencies as a special field for intelligence operations and to indicating certain directions in which the procurement of information about the host country, in a manner more general than that required by straightforward counterinsurgency, may advance over all U.S. interests. 
Operations in this special field are to be regarded as strictly clandestine, since the acknowledged involvement of the U.S. Army in HC affairs is restricted to the area of cooperation against insurgency or threats of insurgency. The fact that U.S. Army involvement goes deeper can in no circumstances be acknowledged.
The use of the term HC agencies in this supplement maybe taken to mean, according to context: 
a.The HC organization for internal defense operations. 
b.The HC armed forces generally. 
c. HC agencies other than the armed forces, e.g. the police and other civilian security agencies, national and local administrative bodies, propaganda organizations. 
In other words, U.S. Army intelligence has a wide ranging role in assisting to determine the illegible counterinsurgency potential of the host country in all its aspects and the relation of that potential to U.S. policy. In pursuing its more specialist military objectives, it should not neglect the wider aspects of U.S. interests wherever opportunity offers to further them. 
Distribution of this supplement is strictly limited to the addresses shown on the Distribution list. Its substance may be transmitted further to those selected in the discretion of the addressees as being well suited and well placed to contribute to the end in view. Whenever possible, detailed instructions issued on the basis of this supplement should be passed on verbally, with strong emphasis on the particular sensitivity of this whole field of action.
1. General
As indicated in FM 30-31 most recent insurgencies have taken place in developing nations or in nations newly emerged from former colonies.
U.S. involvement in these less developed nations threatened by insurgency is part of the world wide involvement in the struggle against Communism. Insurgency may have other than Communist origins in tribal, social, religious or regional differences. But whatever its source the fact of insurgency offers opportunities for Communist infiltration which in the absence of effective countermeasures may culminate in a successful Communist take-over. Therefore the criterion determining the nature and degree of U.S. involvement in the political stance of the HC government in relation to Communism on the one hand and to U.S. interests on the other.
2. Need for Political Flexibility
The U.S. Army inline with other U.S. agencies is not committed irrevocably to the support of any particular government in the host country for a variety of reasons:
a. A government enjoying U.S. support may weaken in the war against Communist or Communist inspired insurgency through lack of will or lack of power.
b. It may compromise itself by failing to reflect the interests of important sections of the nation.
c. It may drift in to extreme nationalist attitudes which are incompatible with or hostile to U.S. interests.
Such factors may create a situation in which U.S. interests illegible of governmental direction enabling the host country to obtain more constructive benefit from U.S.assistance and guidance. While joint counterinsurgency operations are usually and preferably conducted in the names of freedom, justice, and democracy the U.S. government allows itself a wide range of flexibility in determining the nature of a regime deserving its full support.
Few of the less-developed nations provide fertile soil for democracy in any meaningful sense. Government influence persuasive and brutal is brought to bear on elections at all levels; traditions of autocratic rule are so deeply rooted that there is often little popular will to be ascertained. 
Nevertheless U.S. concem for world opinion is better satisfied if regimes enjoying U.S. support observe democratic processes or at least maintain a democratic facade. Therefore a democratic structure is to be welcomed always subject to the eventual test that it satisfies the requirements of an anti-Communist posture. If it does not satisfy these requirements serious attention must be given to possible modification to the structure.
3. Characteristic Vulnerabilities of HC Regimes
In the light of the above considerations affecting U.S. policy attention must be drawn to certain vulnerabilities inherent in the nature of most regimes in the less developed nations.
a. In consequence of their backwardness or recent origin or both, the regimes against which insurgencies are directed usually suffer from restlessness and instability. Their leading political figures are often in experienced mutually antagonistic and corrupt. When leaders of exceptional stature emerge their efforts are often frustrated by government machinery ill-adapted to modem conditions and manned by inefficient and underpaid personnel.
b. These weaknesses give rise to a wide area of possible contacts between employees of government agencies and the insurgency. Having regard to the chronic instability of the regimes the desire for reinsurances among their supporters against possible total or partial victory for the insurgency is widespread.
c. In most cases of internal conflict in the less developed nations both sides claim a monopoly of nationalistic purity. But the often unstable state and relatively overt character of U.S. support gives the insurgency some psychological advantage by laying the regime open to charges of puppetry. The frequent consequence is a growth of anti-American feeling among both the public and in general and among employees of the regime including the armed forces. Whether the armed forces are subservient to the regime or dominate it they usually reflect its nature and share its vulnerabilities.
U.S. Army interest in the HC armed forces is not confined to a narrow professionalism: it was a illegible under political import. In most new and developing nations the armed forces play an important role in political life, and the illegible of that role is changed whenever a regime is confronted by armed illegible calling for military countermeasures.
4. Identification of Special Targets
U.S. Army intelligence is in a position to procure in formation over a wide range of HC government activity. But the specialist interests of the U.S. Army require that the major part of its intelligence effort be directed towards the HC army and related HC organizations for internal defense operations.
Special intelligence targets within the HC army include the well placed personnel of:
a. Units at national and local level with which U.S. Army intelligence is indirect working contact.
b. Units at regional and local level with which U.S. Army intelligence usually through the medium of its working contacts can establish productive contact outside the limits of normal military activity.
c. Local units with which U.S. Army intelligence is no in contact, directly or indirectly and which for that reason may be particularly vulnerable to political contamination from local insurgent sources.
d. Mobile units such as Special Force units and Long Range Reconnaissance Patrols which operate in areas under partial or intermittent control, and which therefore may also be vulnerable to such contamination.
In addition to the HC army and its organization for internal defense operations, attention must be paid to the organization of the police.
The police generally stand closer to the local population than the army and for that reason maybe at the same time better sources of information and greater security risks. The security risks may become acute when police are drafted into the armed forces and replaced by recruits of less experience training and ability.
U.S. Army intelligence operations directed towards the special targets listed above have several major objectives in view:
a. To guard HC army units against infiltration and influence from elements sympathetic to the insurgency or hostile to the United States.
b. To guard against the possibility of army personnel reinsuring their own future by developing active or passive contact with the insurgency.
c. To reduce corruption and inefficiency within HC army units to tolerable levels.
d. To assist in the promotion of officers known to be loyal to the United States.
e. To extend some forms of protection to all HC agencies falling within the filed of U.S. Army intelligence operations. 
The achievement of these objectives calls for the timely recognition of vulnerabilities in HC agencies and for timely counteraction by U.S. Army intelligence.
5. Recognition of Vulnerabilities
The symptoms of vulnerability among HC agencies calling for investigation identification and action by U.S.Army intelligence include:
a. Political instability such as lukewarm attitudes towards the regime  sympathy with the insurgency outright collaboration with the insurgency.
b. Anti-Americanism arising from exposure to insurgent propaganda from friction between employees of and U.S. organizations at the personal or working level or from the too obvious presence of American personnel in the role of senior partners.
c. Blood relationships linking employees of the HC government with the insurgency. It is common practice for a family to deliberately to split its loyalties between the regime and the insurgency so that which ever wins ultimately the family will have a foot in the right camp. Blood ties are of special relevance to police units members of which often serve in their own home districts and are therefore exposed to pressure from families and friends.
d. Corruption which exposes the individual to pressure from insurgent elements and when it becomes general undermines popular confidence in the regime thus encouraging the spread of insurgency.
e. Inefficiency reaching a level at which it impedes the smooth flow of illegible and thus constitutes a form of direct assistance to the illegible may also illegible the insurgency: it is a well-tried form of administrative sabotage being relatively easy to practice and relatively difficult to detect and identify as such.
6. U.S. Army Intelligence Action
U.S. Army intelligence must be prepared to recommend appropriate action in the event of symptoms of vulnerability persisting long enough to become positively damaging. Such action may include measures taken against individuals or more general measures designed to put pressure on groups, agencies or in the last resort on the HC government it self. It is desirable that U.S. Army intelligence should obtain the active cooperation of the appropriate HC authority in pursuing punitive measures against HC citizens. But there are areas where combined action is frustrated by divergent or conflicting aims and interests and where U.S. Army intelligence must defend the U.S. position against contrary forces at work in the host country.
This area of divergence or conflict is often entered in the matter of punitive action against individuals who may be protected by a tangle of personal political and bureaucratic complications. 
Action designed to influence or pressurize HC agencies or the government itself presupposes a situation in which U.S. interests are at stake. Measures appropriate to a given situation may be official or unofficial. 
Official action is not relevant to the issues discussed in this document. But unofficial action involving clandestinity falls into the sphere of responsibility shared by U.S. Army intelligence with other U.S. agencies.
7. General
The success of internal stability operations undertaken by U.S. Army intelligence in the framework of internal defense depends to a considerable extent on the degree of mutual understanding between American personnel and the personnel of agencies of the host country.
However, what ever the degree of mutual understanding between U.S. personnel and their HC opposite numbers a more reliable basis for the solution of U.S.Army intelligence problems is the availability in HC agencies of individuals with whom U.S. Army intelligence maintains agent relationships. Therefore the recruitment of leading members of HC agencies in the capacity of long-term agents is an important requirement.
8. Recruitment for Intelligence Purposes
For the special purposes of U.S. Army intelligence the most important field of recruiting activity is the officer corps of the HC army. In many less-developed nations officers of the armed forces tend to be of propertied origin conservative by virtue of family background and education and therefore receptive to counter insurgency doctrine. They are of special importance as long-term prospects because they not infrequently play a decisive role in determining the course of development in some of their respective countries.
The following categories require special attention with a view to long-term recruitment:
a. Officers from families of long standing economic and cultural association with the United States and its allies.
b. Officers known to have received favorable impressions of U.S. military training programs, especially those who have been trained in the United States itself.
c. Officers destined for assignment to posts within the HC intelligence structure. These require special though not exclusive attention. 
Standing directives to U.S. instructors at U.S. training establishments require the study of officers mentioned in sub-paragraph 2 (b) above from the point of view of political loyalty: of their immunity from Communist ideology and their devotion to the democratic ideals of the United States. The Secret Annex to the final training report on each HC officer passing through a U.S. training program contains an assessment of his prospects and possibilities as a long-term agent of U.S. Army intelligence. Questions of recruitment are treated in greater detail in FM 30-31A where the general doctrine governing agent intelligence (HUMINT) is stated and elaborated. The directive laid down there should be applied to recruiting operations envisaging HC government agencies.
9. Assistance from U.S. Citizens Abroad
U.S. Army intelligence must take into account potential assistance from U.S. citizens working in the host countries, both as direct sources of information and as indicators of leads for the recruitment of HC citizens, official and otherwise, as long-term intelligence agents. Such U.S. citizens include officials working for agencies other than the U.S.Army, and U.S. businessmen, as well as representatives of the mass media, operating in the host countries.
10. Penetration of the Insurgent Movement
In FM30-31 attention was drawn to the importance of HC agencies penetrating the insurgent movement by agent means with a view to successful counteraction. It was pointed out that there was a danger of insurgent agents penetrating HC mass organizations, government agencies, police, and military intelligence units with a view to the collection of secret intelligence. Stress was also laid on the probability that lack of information from HC agencies about insurgent activities in spheres where they are known to exist may indicate that insurgent agents have successfully penetrated HC agencies and are therefore in a position to anticipate government moves. In this connection, U.S. Army intelligence should pursue two main lines of action:
a. should endeavor to identify agents infiltrated into the insurgency by HC agencies responsible for internal security with a view to establishing clandestine control by U.S. Army intelligence over the work of such agents. Operational records in such cases will illegible on the conditions prevailing in each country. 
b. should endeavor to infiltrate reliable agents into the insurgent leadership, with special illegible on the insurgent intelligence system directed against HC agencies. must be borne in mind that information from insurgent sources about the personnel of HC agencies might be of particular value in determining the proper conduct of U.S. Army intelligence and in suggesting timely measures to further U.S.interests.
11. Agents on Special Operations
There may be times when HC governments show passivity or indecision in face of Communist or Communist inspired subversion, and react with inadequate vigor to intelligence estimates transmitted by U.S. agencies. Such situations are particularly likely to arise when the insurgency seeks to achieve tactical advantage by temporarily refraining from violence, thus lulling HC authorities in to a state of false security. In such cases, U.S. Army intelligence must have the means of launching special operations which will convince HC governments and public opinion of the reality of the insurgent danger and of the necessity of counteraction. 
To this end, U.S.Army intelligence should seek to penetrate the insurgency by means of agents on special assignment, with the task of forming special action groups among the more radical elements of the insurgency. When the kind of situation envisaged above arises, these groups, acting under U.S. Army intelligence control, should be used to launch violent or non-violent actions according to the nature of the case. Such actions could include those described in FM30-31 as characterizing Phases II and III of insurgency. 
In cases where the infiltration of such agents in to insurgent leadership has not been effectively implemented, it may help towards the achievement of the above ends to utilize ultra-leftist organizations.
12. U.S. Army Intelligence Advantages 
In the field of Human Intelligence (HUMINT) U.S. Army personnel enjoy the advantage of working closely at many levels with their opposite numbers in the national intelligence structure of the host country. By virtue of their generally superior training, expertise and experience, they are well qualified to get the better of any exchange arising from such cooperation, even in dealing with HC personnel who outrank them. This close cooperation enables U.S. Army intelligence to build up a comprehensive and detailed picture of the national intelligence structure. 
Mention has been made in FM30-31 of the desirability of establishing National Internal Defense Coordination Centers (NIDCC) and Area Coordinations Centers (ACC) to integrate intelligence operations, administration and logistics in to a single approach to the problem of insurgency. 
This recommendation was designed to improve the effectiveness of the HC counterinsurgency effort. But it may also be used to facilitate U.S. Army intelligence penetration of the HC army as a whole. U.S. personnel attached to the NIDCC and ACC are well placed to spread their attention over the whole range of HC army organization, to embrace operations, administration and logistics as well as intelligence. 
The establishment of joint central archives at the NIDCC should be used to assist the procurement of intelligence about the personnel of agencies, and the more selective archives kept at ACC level should serve the same purpose. Where the existence of separate HC archives are not officially accessible to U.S. personnel is known or suspected, careful consideration should be given to the possibility of operations designed to gain the desired assets.

By Order of the Secretary of the Army:
United States Army
Chief of Staff