Om man leker med tanken att Birger Elmér var nazist under kriget och att han och Lennart Hagman, också nazist, strax efter kriget värvades för en Stay-behind-verksamhet, så faller mycket på plats:
1919. Carl Gustaf Birger Elmér, född 8 augusti i Jönköping. Fadern först polisman sedan konduktör på järnvägen.
1943. Birger Elmér utexaminerades som fänrik vid Karlberg.
1945. Birger Elmér studerade psykologi samtidigt som han utbildade sig till löjtnant.
1946. Olof Palme träffade nazisten Lennart Hagman på en tågresa till Skövde där Palme skulle utbilda sig till reservofficer på K3. Erlander blev statsminister i oktober efter hård kamp mot Möller.
1947. Palme och Elmér möttes för första gången i Skövde hos Lennart Hagman.
1950. Lennart Hagman blev sekreterare i 1950 års underrättelseutredning.
1951 på hösten. Palme gjorde reservofficerstjänstgöring på FST vid samma tid som Elmér anställdes på FST som chef för utrikesavdelningens psykologiska detalj.
1952-54
Erlander behövde vid något tillfälle en kurir för resor till Västtyskland varvid Elmérs namn tydligen kom upp. När sedan Elmér fick göra en andra kurirresa skulle Erlander blivit betänksam och undrat "ja, men vet vi var han står nånstans, en yngre officer?" Då hade Palme sagt till Erlander att han skulle ordna så att han fick träffa Elmér. Vid mötet skulle sedan Erlander ha frågat om denne var socialdemokrat vilket Elmér då intygade med orden: "Mitt hjärta har alltid klappat till vänster". (Enligt Curt Andreasson f.d. anställd vid T-kontoret)
Dessa Tysklandsresor är en faktor av betydelse för att förstå hur Elmér kunde skapa sig en förtroendebas inom SAP och regeringen.
Elmér träffade Erlander "några gånger", kände Olof Palme "väl" och hade stöd från Wallenberg och högerns Gunnar Svärd.
Birger Elmér sammanlänkade SAP:s arbetsplatsorganisation och den militära säkerhetstjänsten, ett samarbete som godkändes av Torsten Nilsson och Sven Andersson.
Chefen för utrikesavdelningen på FST, Gunnar Smedmark, frågade vid något tillfälle om det fanns någon vid avdelningen som hade "lite vänsteråsikter". Elmér anmälde då sitt intresse och det visade sig att det gällde ett särskilt uppdrag. Han skickades till försvarsminister Torsten Nilsson som "något tillknäppt och något irriterad tog fram en låda ur sitt skrivbord och tog fram en hög med papper". Nilsson ville diskutera innehållet med Elmér som uppger att försvarsministern dessförinnan tagit reda på "vad jag var för en människa". Elmér uppgav vidare att "far var ju gammal fackföreningskille och det räckte tydligen för att jag var en vettig karl också på den punkten." Elmér tittade i papperen och fann dem mycket intressanta. Det handlade om situationen i olika öststater, ekonomiska underrättelser, stämningslägen samt rapporter om "hur man kämpade på fackföreningssidan för att hålla något så när klara linjer på demokratin". Nilsson och Elmér kom överens om att den senare skulle analysera materialet och sedan föredra det för Smedmark, försvarsstabschefen Åkerman samt Nilsson själv. På försvarsstaben skall man ha varit "väldigt förtjusta" över att ha fått tillgång till handlingarna. Efter att Elmér vid ett senare tillfälle föredragit sin analys för Nilsson bestämdes att Elmér också fortsättningsvis skulle få ta emot liknande handlingar av Nilsson:
"Efterhand vart det ju så att det blev rätt opraktiskt att jag skulle fara ner till departementet och hämta det ur hans högra skrivbordslåda, utan då beslöts bl.a. det att jag skulle få direktkontakt med vissa organisationer i Tyskland."
Elmér odlade därefter kontakt med den så kallade Ostbüro i Bonn som finansierades av SPD och som skötte om partiets kontakter österut. Ostbüro skulle också ha fått finansiering från amerikanerna.
Elmér fick nu möjlighet att träffa personer som sysslade med underrättelse- och säkerhetstjänst på östsidan och han kom också i kontakt med representanter för CIA. Meningen var sedan att Elmér skulle bättra på sin tyska "men det visade sig att de där bröderna, ett par stycken, de talade flytande svenska". Anledningen till att dessa kontakter i början av 1950-talet låg på Nilssons bord, berodde enligt Elmér på att Nilsson "under den här tiden" tillhörde "den gamla socialdemokratins motståndsrörelse runt Tyska riket".
På det viset menade Elmér att hans kontakter inledningsvis "var upphängda på gamla stay behind-organisationer och så vart det ju ett sådant tänkande inmalt i systemet". Efterhand vidgades Elmérs kontakter till att från omkring 1956–1957 omfatta Finland. Då besökte några finländska riksdagsmän Sverige "i förtvivlan efter den misslyckade generalstrejken". De sökte nu kontakt med den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten "för ömsesidig nytta".
Elmér uppger att han av försvarsstabschefen Curt Göransson ålades att sköta dessa kontakter efter att Olof Palme först tagit upp frågan med Elmér. Elmér fick sedan kontakt med finsk motståndsverksamhet vilket ledde vidare till den norska motståndsrörelsen.
Redan tidigare hade man också etablerat kontakt med liknande verksamhet i Danmark. Under sin tid vid utrikesavdelningen fick alltså Elmér förtroendet att handha förbindelser med de motståndsrörelser som sedan kriget byggts upp runt socialdemokrater i Tyskland, Danmark, Finland och Norge. Mot den bakgrunden är det inte särskilt märkligt att Elmér också anförtroddes kontakter mellan försvarsstaben och den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen i Sverige. Delar av ovanstående berättelse delgav Elmér vid olika tillfällen också några IB-anställda som återgivit den inför SÄKO. (Ur Grå brödraskapet).
1953. Birger Elmér chef för dokumentationscentralen på försvarsstaben.
1953 september. Olof Palme tillträdde som 1:e byråsekreterare på FST. En tjänst som också Lennart Hagman sökt. Palme intervjuades av Erlander på Harpsund.
1954 sommaren. Palme övergick till heltid hos Erlander.
1956 april. Tjugonioårige Palme fick överraskande en framträdande roll vid statsbesök i Moskva.
1959. Elmér bildade grupp B/IB efter några år av "succesiv tillblivelse".
1965. Grupp B/IB slogs samman med Palms T-kontor. Elmér chef. Rydström "finansminister" för IBs hemliga budget.
1973. IB avslöjades.
1975. Elmér och Anstrin ersatta och IB bytte namn till SSI. Barbro Sagnell samtalade med Olof Frånstedt med stöd från Bo Anstrins efterträdare som operativ chef, kommendörkapten Claes Wikland.
1986. Mordet på Olof Palme.
1988. Birger Elmér försökte värva Robert Aschberg som "rapportör".
1999. Birger Elmér intervjuades av Enn Kokk och avled någon månad senare.
