[English]Jag har försökt reda ut kristendomens tidiga historia med hjälp av Gemini Pro och kom fram till en ganska intressant och överraskande berättelse.
I Apostlagärningarna beskrivs hur de första kristna i Jerusalem, under ledning av Petrus och Jesu bror Jakob, sålde all sin egendom och lade pengarna för apostlarnas fötter. Allt delades lika. Detta var från början inte ett politiskt manifest för att förändra samhället. Det var snarare en förberedelse för det som skulle komma. Urförsamlingen förväntade sig att världen när som helst skulle gå under och att Guds rike skulle upprättas. Genom att avsäga sig privat ägande klev de helt ur det romerska och judiska ekonomiska världen för att leva i total renhet under den sista tiden.
Problemet var att när man säljer sina gårdar och åkrar och konsumerar pengarna utan att producera något nytt tar pengarna då småningom slut. Experimentet slutade i absolut katastrof. Urförsamlingen svalt och aposteln Paulus var tvungen att ägna åratal åt att resa runt i Grekland och Turkiet för att samla in pengar för att rädda "de fattiga i Jerusalem" från svältdöden.
Under decennierna efter korsfästelsen blev situationen i Judeen alltmer desperat. Det romerska förtrycket ökade, skatterna blev tyngre och tempelkorruptionen blev värre. Extrema rebellgrupper som seloterna växte fram. Budskapet om att de fattiga ska ärva jorden och att de sista ska bli de förstas blev till politisk propaganda för att legitimera en väpnad jordisk revolt. När det stora judiska upproret mot romarna bröt ut på allvar år 66 e.Kr. blev Jerusalem en krigszon. Fanatiska rebellgrupper, som seloterna, tog över staden och förberedde sig för den slutgiltiga striden mot Roms legioner. Trycket på alla grupper att ansluta sig till den "heliga frihetskampen" var enormt. Den som tvekade betraktades som landsförrädare.
Men den tidiga Jesusrörelsen i staden fattade ett beslut som var helt obegripligt för omgivningen. Istället för att ta till vapen eller stötta upproret, lämnade församlingen i Jerusalem staden. Enligt de tidiga kyrkohistorikerna Eusebios och Epiphanius samlades urförsamlingen och mindes Jesus profetior och varningar: att när de såg Jerusalem omringas av arméer, skulle de inte stanna och strida för nationen, utan fly upp i bergen. De bröt upp och vandrade österut, korsade Jordanfloden och tog sin tillflykt till Pella, en hednisk, grekisk-romersk stad i Dekapolis.
År 70 e.Kr. föll Jerusalem. Templet sattes i brand och romarna massakrerade hundratusentals människor och raderade den gamla religiösa maktstrukturen för alltid. Seloterna och rebellerna, som fram till sista sekunden trodde att Gud skulle ingripa militärt krossades fullständigt. Om de tidiga kristna hade stannat kvar i staden och låtit sig dras med i det politiska och nationalistiska upproret, hade Jesusrörelsen med största sannolikhet dött där och då.
Apostlarna i Jerusalem hade sålt allt och försökt bygga ett statiskt idealsamhälle istället för det kringvandrande spridande av budskapet som Jesus hade befallt. Men det som många forskare idag anser var den allra renaste och ursprungliga formen av Jesusrörelsen var "de kringvandrande karismatikerna", den itineranta rörelsen. Bönen "Ge oss i dag vårt dagliga bröd" var för dem en fysisk realitet. Genom att äga absolut ingenting tvingade de sig själva till total tillit. I byarna predikade de om Guds rike, botade sjuka, åt det som bjöds och drog sedan vidare.
De verkade främst i Syrien och norra Palestina och kyrkan i slutet av 100-talet ansåg sig tvingade att skriva en manual för hur lokala församlingar skulle hantera dem, Didaché, de tolv apostlarnas lära. I Didaché finns tydliga instruktioner för hur man känner igen en äkta profet från en bluffmakare som bara vill ha gratis mat:
* En sann apostel får stanna i en församlings hus i en dag, högst två. Stannar han i tre dagar är han en falsk profet.
* När profeten lämnar byn får han bara ta med sig bröd så han klarar sig till nästa övernattningsplats. Om han ber om pengar, är han en falsk profet.
* Om en profet under andlig inspiration beställer fram en måltid mat, och sedan själv äter av den, är han en falsk profet.
Kyrkan och de bofasta församlingarna marginaliserade på så sätt dem som faktiskt åtlydde Jesus befallning. De var ständigt på genomresa och deras enda uppgift var att vandra, predika och lämna ett frö av tro efter sig till de lokala byborna, för att sedan försvinna till nästa stad. För dem var detta det enda sättet att leva och dö för Gud i en värld som var på väg att gå under.
De män och kvinnor som tog Jesu missionsbefallning på allra största, bokstavliga allvar blev till slut ett existentiellt hot mot den institution som höll på att byggas i hans namn.
Det var inte nödvändigtvis så att den tidiga kyrkan ville vara elak mot dem, utan det handlade om en ofrånkomlig sociologisk krock. Det uppstod en dragkamp mellan de som levde ut Jesu budskap och de som försökte bygga en stabil religion som kunde fungera i världen.
Forskare (som sociologen Gerd Theissen) brukar beskriva denna konflikt mellan de "kringvandrande karismatikerna" och de "bofasta församlingarna" i några avgörande steg:
Fördröjningen av världens undergång
Jesu radikala uppmaning att lämna allt, inte äga något och ständigt vara på väg, var skräddarsydd för en värld som befann sig i sina absolut sista skälvande minuter.
Men årtiondena gick och Jesus kom inte tillbaka så snabbt som de hade trott. Församlingarna ansåg att de var tvungna att överleva över generationer. Man behövde organisera fattigvård, fostra barn, ha fasta mötesplatser och utse ledare. I det bygget fanns det inte längre plats för anarkistiska luffarprofeter som vägrade anpassa sig.
De rika patronernas intåg
När kyrkan spreds i det romerska riket skedde mötena i så kallade husförsamlingar. Dessa kyrkor höll ofta till hemma hos välbärgade kristna (en "patronus" eller "matrona") som hade råd med stora hus och som ofta finansierade församlingens verksamhet. När en kringvandrande profet klev in i en rik romersk kvinna eller mans villa och började predika hur svårt det var för en rik att komma in i Guds rike så skapade det problem. De bofasta församlingarna var beroende av sina rika finansiärer och de radikala apostlarna fick dessa finansiärer att framstå som andligt korrupta.
Kontroll och hierarki, Biskopens framväxt
De kringvandrande profeterna lydde bara under Gud och den Helige Ande. Men när församlingarna blev permanenta, valde de lokala ledare: episkopoi, tillsyningsmän. En lokal biskop som försökte hålla ordning på sin församling avskydde när en karismatisk profet plötsligt dök upp från ingenstans, hänförde folket med radikala och ibland rent samhällsfarliga predikningar för att sedan bara försvann och lämna till biskopen att städa upp röran. Biskoparna började kräva att all undervisning skulle ske via den officiella bofasta hierarkin.
År 313 e.Kr. hände det ofattbara: kejsar Konstantin legaliserade kristendomen. Inom loppet av några decennier förvandlades kyrkan från en förföljd gräsrotsrörelse till Roms mäktiga statsreligion. Biskoparna fick plötsligt palats, skattebefrielser och politisk makt. Kyrkan installerade sig bekvämt och friktionsfritt i imperiet. För majoriteten var detta en seger. Men för en grupp radikala sökare var det en andlig katastrof. De ansåg att kyrkan hade sålt sin själ för makt och bekvämlighet. Eftersom de inte längre kunde bli martyrer för sin tro, staten avrättade dem ju inte längre, skapade de vad som kallades det "vita martyrskapet" – de valde att dö frivilligt från världens lockelser.
I ren protest mot den mätta, rika och politiserade kyrkan i städerna, drog tusentals män och kvinnor ut i den skoningslösa öknen. De bosatte sig i naturliga grottor, gamla ruiner eller enkla hus långt ute i obygden. Öknen var den perfekta platsen. Där fanns inga biskopar att imponera på, inga rika patroner att behaga, ingen politik att bråka om och ingen status att vinna. De levde på gränsen till svält och ägnade dygnets alla timmar åt en obarmhärtig inre strid mot sin egen egoism. Deras mål var apatheia – ett tillstånd av total inre stillhet och frihet från världsliga begär.
Den officiella kyrkan betraktade inledningsvis dessa ökenbor som besvärliga extremister men deras andliga auktoritet och integritet blev till slut så enorm att biskoparna tvingades förhålla sig till dem. Lösningen blev klosterväsendet, en kompromiss där kyrkan erbjöd dem en formell, isolerad plats i systemet, för att själva kunna fortsätta styra i städerna.
Så kan det gå, men Guds vilja kom förstås att ske ändå.
Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma. — Matteus 24:14
