30. Evangelium (II)

En dag när Simon och hans bror Andreas stod i vattnet och fiskade med kastnät hörde de någon ropa till dem från land:

– Kom och följ mig, så ska jag göra er till människofiskare.

På land stod en man som de kände igen. De slutade fiska och gick och hängde upp näten på tork. Mannen var en profet och de hade sett honom för några år sedan hos Johannes Döparen vid Jordan. Simon sa:

– Herre, kom och bo hos mig! Hos mig är du alltid välkommen.

På vägen mot byn såg de Zabdais största båt i närheten av stranden med Zabdai, två av hans söner, och några av hans anställda. De satt och gjorde i ordning dragnoten. De gick ned mot stranden och profeten ropade till bröderna att komma och följa med honom. Bröderna samtalade en kort stund med sin far och sedan rodde man båten närmare land. När de kommit in på grunt vatten klev bröderna ner i vattnet och vadade mot land. De fem vandrade vägen mot byn.

När bröderna Zabdai fick höra att han skulle bo hos Simon försökte de övertala honom att istället komma och bo hos dem i Zabdais hus. Men han svarade att han inte kunde ändra sig när han redan hade tackat ja till Simons erbjudande. Han sa:

– När en man är ute och reser och blir erbjuden husrum hos en rättfärdig man, bör han stanna kvar hos denne även om han senare får ett erbjudande från en rikare man, som kan erbjuda honom en bekvämare tillvaro.

De gick hem till Simon och satte sig på verandan bakom hans hus. Simons fru och svärmor kom ut med mat och dryck till dem där de satt och pratade. Vid solnedgången började vilodagen och Simon hade sagt till sin fru att deras gäst skulle stanna hos dem en tid, så att hon och hennes mor skulle laga tillräckligt med mat för morgondagen. Strax innan solnedgången gick bröderna Zabdai hem till sig, men Simon, hans bror och deras gäst satt kvar under verandans tak och pratade ytterligare en stund.

I gryningen gick männen upp och klädde sig och satte de sig ute på verandan. Där satt de när bröderna Zabdai kom tidigt på morgonen. Snart det var dags att gå till synagogan. Vid synagogan började byns innevånare att samlas – männen för sig och kvinnorna för sig. Bröderna Zabdai gick bort till sin far och talade med honom om något. Sedan gick Zabdai och hans söner till Jairos, föreståndaren för synagogan. De talade med honom en stund och Jairos tittade åt deras håll. Han nickade åt Zabdai och gick till profeten och frågade om han ville tjänstgöra som läsare i synagogan och förklara veckans avsnitt ur skrifterna, vilket han accepterade.

Så gick de in och en man ur församlingen började recitera ur skriften:

– Hör Israel! Gud, din Herre, Herren är en. Och du ska älska Herren av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig ska du lägga på ditt hjärta ...

När det var dags gick profeten fram till föreståndaren, som räckte honom en uppslagen skriftrulle. Han la rullen på läspulpeten och läste först texten på hebreiska, fädernas språk. Så översatte han texten till arameiska, det språk som nu talades av folket.

– Herren ska sprida er bland folken och bara en liten skara ska bli kvar bland de folk till vilka Herren snart ska föra er. Och där ni hamnar kommer ni att tillbe och tjäna beläten av trä och sten, gjorda av människohänder, och som varken ser eller hör eller äter eller luktar. Men när du där söker Gud, Herren, så ska du finna honom, om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och hela din själ. – Ty Gud är en barmhärtig Herre. Han ska inte överge dig eller fördärva dig. Han ska inte glömma det förbund han har ingått med dina fäder.

– Eftersom han nu älskade dina fäder och valde ut deras avkomlingar och med stor kraft förde dig ut ur Egypten och fördrev för dig folk som var större och mäktigare än du och lät dig komma in i deras land och gav det åt dig till arvedel, därför ska du i dag veta och lägga på hjärtat att Gud är Herren, uppe i himlen och nere på jorden, han och ingen annan. Och du ska hålla hans stadgar och bud, som jag i dag ger dig, för att det må gå dig och dina barn väl.

Så rullade han ihop rullen och gav den till föreståndaren. Det var alldeles tyst och alla väntade på att han skulle säga något mer. Han började tala om de förlorade fåren av Israels stam som kunde söka efter Herren och finna honom. Många av de församlade tänkte att han var en frihetskämpe från bergen i Galilén som hade kommit för att förbereda dem för det kommande upproret mot romarna. En man skrek åt honom:

– Gå bort härifrån! Vad gör du här hos oss? Har du kommit för att förgöra oss? Alla vände sig mot mannen. Först tycktes det som om mannen var rädd för att det skulle bli oroligheter så att romarna skulle komma och förgöra byn, men så förändrades mannens röst och man förstod att han var besatt. Han skrek:

– Jag vet vem du är! Du är Herrens helige!

Profeten vände sig mot mannen och sa strängt till demonen:

– Var tyst! Låt mannen vara och far ut ur honom!

Mannen skrek och fäktade vilt med armarna och föll omkull på golvet. Men reste sig snart upp och tittade sig omkring och var alldeles lugn. Det gick ett sorl genom församlingen:

– Också demonerna kan han befalla! Det här är en ny och mäktig lära.

Föreståndaren kallade fram en man som läste ett avsnitt ur profeternas skrifter och sedan förklarade texten i en kort predikan. Slutligen läste man en bön.

Simons fru berättade att hennes mor hade legat sjuk i malaria hela morgonen och inte varit med i synagogan. När Simon kom tillbaka till profeten stod en ring med folk runt honom och profeten passade på att fråga Zabdai om han kunde avstå från Simon och Andreas. Han sa att han ville att de två skulle följa honom och predika om Herrens rike. Men Zabdai ville inte gå med på det. Han ropade förargat:

– Hur ska jag kunna sköta fisket om jag inte har några medhjälpare? Här har jag hämtat hit Simon från Bet Saida och ordnat så han blivit gift och fått ett hus att bo i. Så begär du att jag ska avstå ifrån honom!

Zabdai var känd för att lätt brusa upp och man brukade säga att hans stämma dånade som åskan. Folk tittade på profeten och undrade vad han skulle svara, men han argumenterade inte emot Zabdai utan stod tyst och lyssnade. Snart lugnade Zabdai ner sig och urskuldade sig och förklarade att han inte kunde klara fisket utan alla sina män. De gick ner mot Simons hus och på vägen berättade Simon att hans svärmor låg sjuk därhemma i feber. När de kom fram gick profeten in till henne där hon låg inne i huset, böjde sig över henne och fördrev febern. Så tog han hennes hand och reste henne upp och hon kände sig bättre.

Ryktet gick från hus till hus att han kunde bota sjuka. Vid solnedgången, efter slutet på vilodagen, kom stora grupper av bybor på besök hos Simon och man förde med sig sina sjuka och hoppades att de skulle bli botade. Aldrig hade så mycket folk varit samlat utanför Simons hus. Och profeten talade till dem och gick från den ene till den andre, la sina händer på dem och botade deras sjukdomar. Först sent på kvällen var allt folk skingrat.

När Simon vaknade nästa morgon var profeten försvunnen. Han var inte ute på verandan och syntes inte till någon annanstans heller. Simon gick och frågade sina grannar om de hade sett till honom, men ingen hade sett honom sedan kvällen innan. Många grannar och bybor hjälpte till i sökandet, men han var inte kvar i byn. Tillsammans med flera andra letade Simon efter honom vid synagogan. Han var inte där heller. Men plötsligt ropade en man till och pekade upp mot sluttningen ovanför synagogan, där det syntes en man. Simon och några till skyndade upp efter honom. Det var han och Simon frågade andfått varför han hade gått sin väg. Hela byn var ute och letade efter honom! Han sa att han hade gått upp på berget för att be och att han nu tänkte gå vidare för att besöka andra städer och byar. Byborna ville föra honom tillbaka, men han var bestämd och sa:

– Budskapet om Herrens rike ska predikas i många städer. Jag har blivit utsänd för att predika på många platser och nu ska jag gå till nästa by.

Simon och de andra byborna var tvungna att vända tillbaka mot en vardag och ett liv i byn utan sin profet.

Simon väcktes av sin fru sent på eftermiddagen och han steg upp och väckte själv sin bror. Efter att de hade ätit kvällsmål gick de ner till sjön där Zabdais män höll på att samlas vid båtarna. Natten kommer snabbt i den djupa dalgången vid sjön och i det sista skymningsljuset sköt man ut båtarna från land och började ro mot den västra stranden. Men de rodde inte den genaste vägen, utan i en vid båge för att inte komma för långt från land. De rodde så tyst som möjligt och ingen sa någonting. Allas öron lyssnade efter de tecken som betydde livsfara: ljuden av en begynnande storm. Vindarna från bergen i väster kunde alstra vågor av ett par meters höjd, och om man hörde ljud från sjöns västra strand, så hade vinden blivit västlig och det var risk för storm. Vid dessa tillfällen ställde sig roddarna upp i båten, tog spjärn med ena foten mot sittbrädan och rodde stående av alla krafter närmare land för att inte bli överraskade av stormen. Om det sedan inte blev storm kunde de fortsätta att ro i en lugnare takt mot målet längs en kurs närmare land.

De var på väg mot ett ställe där sjön var mycket djup och där stora stim av fisk brukade samlas om nätterna. Båtar från alla städer kring sjön kom dit för att fiska under månskensnätter med lämpligt fiskeväder. För Zabdai och hans fiskeflotta tog det tre till fyra timmar att ro till fiskestället och det brukade alltid vara båtar där före dem. Väl framme rodde de i lag om två båtar med en dragnot, ett tyngdförsett nät, mellan båtarna. Då och då brukade man vittja noten med hjälp av mindre nät, men den natten fick Zabdais män knappt någon fisk alls. Zabdai och hans söner bemannade en större båt tillsammans med ytterligare fyra båtsmän. Simon var ensam med sin bror i en mindre båt. Risken för storm var störst på kvällen och vid midnatt, när man började känna sig säkrare, kom samtalen mellan båtsmännen igång igen.

Simon var förundrad över att de knappt fick någon fisk. Andreas sa:

– Zabdai drog en förbannelse över oss när han brusade upp mot profeten på vilodagen.

Simon svarade inte men kände att hans bror hade rätt. Ett par timmar efter midnatt började de ro hemåt igen, trots att de knappast hade någon fisk med sig hem. I de båtar som inte var Zabdais tycktes man ha fått fisk. Det var mycket underligt och Zabdai var bister och fundersam. De kom tillbaka till byn tidigt på morgonen. Simon och brodern lade till med båten vid stranden och började inspektera sina nät. 

Bröderna stod i vattnet och sköljde näten när de såg att profeten och en skara män som såg ut som daglönare sakta närmade sig dem. Ibland stannade han upp och talade till människorna och därefter började han åter gå följd av folket. Simon och brodern skyndade sig upp på stranden och hängde näten på tork. Han kom fram till dem. De som följde honom trängde sig inpå honom och försökte ta på honom. För att inte hela tiden bli trängd satte han sig i deras båt och bad Simon att ro ut en liten bit. Sittande i båten talade han till människorna på stranden. 

När han talat färdigt sa han till Simon:

– Ro ut på djupt vatten och lägg ut nätet! Simon svarade:

– Herre, vi har varit ute med alla båtarna och fiskat hela natten utan att få något. Men eftersom du ber mig ska jag försöka.

De rodde ut på djupt vatten, la ut nätet och fick genast så mycket fisk att det knakade i nät och rep. De vinkade till några män i en annan av Zabdais båtar, för att de skulle komma och hjälpa till. Från de båda båtarna drog de sedan nätet mot land och det var fyllt med så mycket fisk att båtarna höll på att kantra. Simon kastade sig ner framför Jesus i båten och sa:

– Lämna mig herre, för jag är en syndig människa. Men han svarade honom:

– Var inte rädd! Från denna stund ska du fånga människor.

Snart visste alla i fiskelaget vad som hade hänt och Zabdai kom och inspekterade fångsten tillsammans med sönerna. Zabdai var mycket allvarlig. Han lyssnade sammanbitet på Simons bror som berättade vad som hade hänt. Zabdai sa:

– Herre. Vi fick knappt någon fisk under hela natten. Så liten har fångsten aldrig blivit förr. Och så kommer vi tillbaka hit och på din inrådan kunde mina män fånga all den fisk vi hade hoppats på att få i natt. Det är ett stort tecken. Han svarade honom:

– Zabdai, det ska aldrig mer hända att ni behöver återvända utan fisk. Men jag behöver några av dina män. Han vände sig mot Simon och Andreas.

– För att lära upp dem till människofiskare. De ska följa mig och predika om Herrens rike för Israels förlorade får. Också dina söner ska jag ta med mig. Zabdai sa:

– Det får bli så, herre! De fyra ska följa dig.

Profeten och hans fyra följeslagare gick sedan till Korazin, Bet Saida och andra platser nära sjön. På en plats mötte de en man med en hudsjukdom, som därför ansågs vara oren och som egentligen inte fick närma sig andra. Mannen föll ner på knä och bad:

– Vill du så kan du göra mig ren. Profeten sträckte ut handen och rörde vid honom och sa:

– Jag vill. Bli ren!

Han uppmanade honom att söka upp en präst för att denne enligt Moses lära skulle avgöra om han var ren. Det fanns många människor som hade rykte om sig att kunna bota sjuka, men han ville inte räknas till dem. Han ville att all ära skulle tillfalla Herren. En vilodag när han besökte en synagoga mötte han en kvinna som hade plågats av ryggont i arton år. Hon kunde inte räta på ryggen utan var tvungen att gå omkring med ryggen böjd framåt, stödd på en käpp. Han kallade på henne och la sina händer på hennes rygg och sa:

– Du är fri från ditt onda. Då kunde hon äntligen räta på ryggen. Hon blev mycket glad och tackade Herren. Men föreståndaren för synagogan, som förargat sig över att han hade botat henne på vilodagen, sa till de församlade:

– Det finns sex dagar i veckan då man ska arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte på vilodagen. Han sa till honom:

– Hycklare! Finns det någon av er som inte lösgör sin oxe eller sin åsna på vilodagen för att ge den vatten? Men denna dotter till Abraham, som Satan hållit bunden i arton år, skulle inte hon få lösas från sina bojor på vilodagen? Dessa ord fick hans motståndare att skämmas. Men folket gladde sig över allt fantastiskt som kom från honom.

De brukade sitta utanför Simons hus under verandans tak. Kvinnorna från de närmaste husen brukade också hålla till i närheten och lyssna till profeten medan de malde mjöl i handkvarnar eller gjorde andra hushållssysslor. Och dit brukade människor från trakten komma för att lyssna till honom eller för att bli botade från sina sjukdomar. Under sommaren hade han och hans lärlingar vandrat bland städerna uppe i bergen väster om sjön, där det var ett behagligare sommarklimat. Nere vid sjön kunde temperaturen vara runt 40°C på sommaren. Till hösten hade de kommit tillbaka till Kafr Nahum. Och ryktet hade nu spritts i Galilén och till många andra platser i och utanför landet. När man fick höra att han hade kommit tillbaka samlades det mycket folk utanför Simons hus och gårdsplanen var full av folk på dagarna. Man började också komma från städerna runt omkring för att träffa honom. Han talade till dem från Simons veranda och bredvid honom satt skriftlärda och fariséer.

Ruin av vad som anses varit Simons hus i Kafr Nahum.

Medan han talade kom fyra män bärande på en bår med en lam man. Trängseln runt honom var så stor att de inte kunde komma fram till honom. Men huset hade en stentrappa upp till taket längs den vägg som vätte bort från gården. På den trappan klättrade de upp med den lame mannen och flyttade tegel och grenar på verandans tak ovanför profeten, så att det blev ett hål ner. De firade ner båren genom hålet. 

Alla satt och tittade upp på männen och deras tilltag. Simon blev först arg när han såg vad de gjorde och han undrade vad profeten, som också tittade upp mot dem, skulle säga. Men när den lame låg framför honom på marken sa han:

– Min vän, dina synder är förlåtna.

Skrifttolkarna och fariséerna stelnade till och tittade på varandra och menade att han hädade. De hade studerat skrifterna noggrant och deras åsikt var mycket bestämd. Endast Herren kunde förlåta synder. Han förstod vad de menade och frågade:

– Vilket är lättast att säga till den lame: Dina synder är förlåtna? Eller: Res dig upp och ta din bår och gå? För att ni ska veta att människornas son har fått makt att förlåta synder, så säger jag dig... Han vände sig till den lame:

– Res dig upp och ta din bår och gå hem!

Mannen på bädden reste sig försiktigt upp. När han kände att benen bar honom, så tackade han Herren, lyfte upp sin bår och banade en väg genom det församlade folket. Man förundrades och hyllade Herren och sa att man aldrig hade sett något liknande. De kommande veckorna kom det allt fler människor till Kafr Nahum.

Hundratals människor samlades runt Simons hus och Simons fru klagade inför Simon och sa:

– Du vet hur mycket vi tycker om att ha honom här hos oss, men vi kan ju inte utföra våra sysslor för allt folk som samlas här. Vi får trängas med människor var vi än går.

Simon pratade med Jesus som bestämde att de skulle gå ut ur staden. Följd av lärjungarna och allt folket och gick han upp ett par kilometer på sluttningen ovanför staden, till en bergsplatå ovanför sjön. På slätten uppe på berget började Jesus undervisa lärjungarna och folkskarorna.

– Lyckliga ni som är fattiga, för ni tillhör Herrens rike. Lyckliga ni som hungrar, för ni ska få äta er mätta. Lyckliga ni som gråter, för ni ska få skratta. Lyckliga är ni, när man för människobarnets namn hatar er, stöter bort er och smädar er. Gläd er den dagen, för er lön i himlen blir stor. På samma sätt gjorde ju deras fäder mot profeterna.

– Men stackars er, ni som är rika, för ni har fått er glädje. Stackars er, ni som är mätta, för ni ska få hungra. Stackars er, ni som skrattar, för ni ska få sörja och gråta. Och stackars er när alla berömmer er, för på samma sätt berömde ju deras fäder de falska profeterna.

– Lyckliga de som hungrar efter rättfärdighet, för de ska bli mättade. Lyckliga de ödmjuka, för de ska ärva riket. Lyckliga de vänliga, för de ska bemötas vänligt. Lyckliga de renhjärtade, för de ska se fadern. Lyckliga de som blir förföljda i sina hjärtan, för de känner fadern. Lyckliga de fridsamma, för de ska kallas Herrens barn. Och lyckliga är de som förföljs för en rättfärdig sak, för de hör till Herrens rike.

– Ni är saltet som ger jorden näring. Men salt som inte har någon näring, duger inte till annat än att kastas ut på vägarna för att trampas ner av människor.

– Ni är världens ljus. Men inte tänder man ljus och ställer dem i skymundan? Ljuset placeras så att det lyser upp för alla i rummet. På samma sätt ska ni lysa upp för människorna, så att de ser era goda gärningar och berömmer er himmelske fader.

– Tro inte att jag har kommit för att upphäva Läran eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva, utan för att fullborda. Fram till dess att himlen och jorden går under kommer Läran att bestå. Den som upphäver något av dessa råd och lär människor att göra så, ska hållas för en av de minsta. Men den som lyder råden och lär ut dem ska räknas som stor.

– Ni har hört att det är sagt: Du ska inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: Den man som trånande ser efter en annan mans hustru, han har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.

– Ni har också hört att det sades till förfäderna: Du ska inte svära falskt och Du ska hålla de eder du svurit inför Herren. Men jag säger er, ni ska inte alls svära några eder. Istället ska ert tal vara sådant att ja är ja och nej är nej. Allt därutöver är av ondo.

– Ni har hört sägas: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er att ni inte ska ge igen för en oförrätt. Värj er inte mot det onda. Om någon slår dig på högra kinden, så vänd den andra kinden till. Om någon vill ta ifrån dig ett klädesplagg, så ge honom fler plagg. Om någon tvingar dig att gå med en mil, så gå två med honom.

– Till er som vill lyssna säger jag: älska era fiender. Gör gott mot dem som hatar er. Önska den väl som förbannar er. Och be för den som skymfar er. Tar någon ifrån dig det som är ditt, så kräv det inte tillbaka. Ge åt den som ber dig och svik inte den som vill låna. Så som ni vill att människor ska göra mot er, så ska ni göra mot dem.

– Ska ni tackas för att ni älskar dem som älskar er? Också orättfärdiga älskar dem som visar dem kärlek. Ska ni tackas för att ni gottgör att andra har gjort gott för er? Också orättfärdiga gör det. Ska ni tackas för att ni lånar ut pengar till dem ni vet kan betala tillbaka? Också orättfärdiga lånar ut pengar för att få samma belopp tillbaka. Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då ska er lön bli stor och ni ska bli den högstes barn. Han är själv god mot de otacksamma och onda.

– Var barmhärtig, för din skapare är barmhärtig. Bli helig, för din skapare är helig. Försök att likna din himmelske skapare som är fullkomlig.

– Fördöm inte, så blir ni inte fördömda själva. För med er dom över andra blir ni själva dömda och med det mått ni mäter upp åt andra blir det uppmätt åt er. Frikänn och ni ska bli frikända. Ge och ni ska få.

– Hur kommer det sig, tror ni, att ni så lätt ser små fel hos andra, men inte ens stora fel hos er själva? Hur kan ni säga till era medmänniskor: Låt mig ta bort skräpet ur ditt öga, ni som själva har båda ögonen fulla med skräp? Era hycklare! Ta först bort skräpet ur era egna ögon, innan ni tar bort skräpet ur era medmänniskors ögon.

– Ögat är kroppens ljus. Om ögat är friskt så får hela kroppen ljus. Om ögat är fördärvat så nedsänks kroppen i mörker. Men om redan ljuset i dig är ett mörker, hur djupt är då inte mörkret i dig? Jesus tystnade en stund, så sa han:

– Akta er för att verka rättfärdiga inför människorna. För att de ska se er. Då blir ni inte belönade av er skapare i himlen. När ni ger en gåva ska ni inte basunera ut det, som hycklarna gör för att människorna ska beundra dem. Dessa hycklare har redan fått sin lön. Nej, när ni ger en gåva, låt inte den vänstra handen veta vad den högra gör. Ge i det fördolda. Då ska er skapare, som ser i det fördolda, belöna er.

– När ni ber ska ni inte göra som hycklarna, vilka gärna står och ber i synagogor och på gator för att bli beundrade av människorna. De har redan fått sin lön. När du vill be, så gå hem och stäng dörren och be till din skapare i ensamhet. Då ska han, som kan höra dig även när du är ensam, hjälpa dig.

– När ni fastar ska ni inte gå omkring och se bedrövade ut. Hycklarna vanställer sina ansikten så att människorna ska beundra dem för att de fastar. Men större än så blir inte deras belöning. Nej, när du fastar, så tvätta dig ordentligt och gör dig i ordning som för att gå på kalas. Så att endast skaparen, som är i det fördolda, ser att du fastar. Då ska han belöna dig.

– Ingen kan tjäna två herrar. Han kommer att hata den ene och älska den andre, hålla fast vid den ene och överge den andre. Ni kan inte tjäna både Herren och Mammon – inte tjäna både den goda makten och pengarnas makt.

Några av fariséerna som följt med upp på berget för att lyssna på honom, eller kanske för att granska honom, hörde vad han sa och skrattade åt honom. Fariseismen hade till en början varit en ideell riktning, men när fariséerna fått alltmer makt i samhället hade idealiteten falnat och materialismen ökat. Det ansågs i denna tid att fariséer älskade pengar.

Han vände sig till dem och sa:

– Ni vill framstå som rättfärdiga inför människorna, men Herren känner era hjärtan. Det som människor sätter högt är skändligt i Herrens ögon. Sedan vände han sig till folket och fortsatte sin undervisning:

– Därför, bekymra er inte över era liv, hur ni ska få något att äta eller dricka, eller var ni ska få kläder ifrån. Är livet inte mer än att äta och kroppen inte till mer än att klä? Se på himlens fåglar: de varken sår eller skördar eller samlar i lador, men er himmelske skapare föder dem ändå. Bör inte ni vara förmer än fåglarna?

– Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på blommorna på marken: de arbetar inte, men inte ens Salomo i all sin prakt var lika välklädd som de. Om nu Herren klär markens växter så väl, vilka i dag står och i morgon kanske bränns upp, skulle han då inte ha kläder för er?

– Bekymra er inte med frågor som: Vad ska vi äta? Eller: Vad ska vi dricka? Eller: Vad ska vi ha för kläder? Sådant söker alla människor efter och er himmelske skapare vet att ni behöver det. Nej sök först efter hans rike, så ska ni få det andra också.

– Vem av er kan med sina bekymmer öka sin livslängd det allra minsta? Bekymra er inte för morgondagen. Morgondagen ska själv bära fram sina bekymmer till er. Varje dag har nog med egna plågor.

– Be och ni ska få. Sök och ni ska finna. Knacka på och ni ska bli insläppta. Vilken far skulle ge sin son en sten när han ber om bröd, eller räcka honom en orm när han ber om fisk? Om ni som är onda vill era barn gott, hur mycket mer omsorg ska inte er himmelske skapare ägna den som ber honom?

– Var inte rädda, ni fåtal, er skapare har beslutat att ge er riket. Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en penningpung som inte kan slitas ut och en outtömlig skatt i himlen, dit inga tjuvar når och där inga mal förstör. För där er skattgömma är, där är också ert hjärta.

– Därför, allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Detta är Moses lag och profeternas budskap.

– Akta er för falska profeter, vilka beter sig som vänner men som är fiender. Ni skördar inte fikon på tistlar eller druvor från törnbuskar. Ni vet att tistlar och törnen inte ger någon frukt. Och en god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas skattkammare, medan en ond människa bär fram av sitt hjärtas onda. För munnen säger vad hjärtat är fullt av.

– Varje växt känns igen på sin frukt. Nyttiga växter bär inte dålig frukt och onyttiga växter bär inte bra frukt.

– Inte kan den som är vilse leda en annan som är vilse, utan att båda går fel väg? Han tittade ut över de församlade och sa sedan till dem:

– Varför säger ni Herre, herre när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör som jag säger? Vore jag er herre skulle ni lyda mig. När den dagen kommer ska många säga: Herre, herre, har vi inte predikat i ditt namn och drivit ut demoner och gjort många kraftgärningar? Men då ska jag säga dem som det är: Jag känner er inte. Gå härifrån, ni ogärningsmän.

– Även om ni nu är som barn som sitter i mitt knä, men inte lever efter mitt budskap och gör min faders vilja, så kommer jag att säga till er: Gå härifrån, ni ogärningsmän.

– Den som kommer till mig och hör mina ord och handlar efter dem, han är lik en man som gräver djupt och bygger ett hus på fast berggrund. När floden svämmar över och vattnet vräker sig mot huset, så rubbas inte huset eftersom det är väl byggt. Men den som hör och inte handlar, han är lik en man som bygger ett hus på lös sand utan att gräva ner till berget. När floden kommer och sköljer bort sanden, så rasar huset ihop och förödelsen blir stor.

När Jesus hade avslutat sin predikan skickade han hem folket till sina byar och uppmanade dem att berätta vad de hade hört och sett. Man var överväldigade. De gick ner från berget och tillbaka till Kafr Nahum tillsammans med en skara människor från trakten. I utkanten av staden, på vägen nära synagogan, kom en romersk officer fram till honom och sa:

– Herre, min slav ligger därhemma och lider svårt. Han frågade:

– Vill du att jag ska följa med dig hem för att bota honom? Officeren svarade:

– Herre, jag är inte värdig ditt besök. Men säg endast ett ord, så blir min slav frisk. Jag är en man som står under andras befäl. Och många krigsmän står under mitt befäl. Och säger jag endast ett ord till en av dem: Gå! Så går han, eller till en annan: Kom! Så kommer han och om jag säger till min slav: Gör det! Då gör han det. Han förundrades över mannen och sa till Simon och de andra:

– Jag har inte funnit någon med så stor tro bland israeliter. Många ska komma från öst och från väst och få vara med Abraham, Isak och Jakob till bords i Herrens rike. Men många av Israels barn ska kastas ut i mörkret utanför och där ska vara gråt och tandagnisslan. Många är kallade men få är utvalda. Till officeren sa han:

– Gå hem. Det du tror kommer att ske.

29. Mordet på Lisa Holm

Oklarheter

Nästan ingenting talar emot att Nerijus Bilevicius är gärningsmannen. Men mycket talar för att sanningen inte har kommit fram. Det finns för många besynnerliga uppgifter som inte alls verkar vara utredda.

- Mopeden stod först bakom cafét nära sopcontainern. Sedan såg ett vittne att den stod nära vägen. Klockan 19:40 såg ett vittne mopeden stå nära sopcontainern. När Lisas pappa kom stod mopeden nära sopcontainern och  med nycklarna i låset. Han rullade mopeden närmare cafét och råkade utlösa ett rörelsedetektorlarm nära hörnet. Om gm tidigare på dagen gjort så att den inte startade kan gm närmat sig Lisa för att låtsas hjälpa till. Pappan hörde i ficksamtalet att Lisa sa "Ja, det är klart!", kanske ett svar på frågan om hon öppnat bensinkranen, samt ett metalliskt ljud som han uppfattade kunde vara ett försök att kickstarta mopeden. Varför ställde någon, troligen gm, tillbaka mopeden och lämnade den med nyckeln i? Det måste ha funnits något skäl eftersom någon skulle ha kunnat sett det och eventuellt känt igen den som gjorde det.

- Vittnen såg Lisa stå och prata med en man i en svart Kia vid tiden då hon försvann. Polisen vet vem mannen är men anser inte att denne är en mördare.

- Lisas mobil skickade ett sista "position update" 18:39:39. Äldre mobiler gjorde det med regelbundna mellanrum, medan Lisa hade en iPhone som för att spara batteri bara borde ha gjort det när GPS registrerat en betydande rörelse. Om telefonen rört sig någon kilometer redan 18:40 så fanns inte mycket tid för åklagarens scenario med en hängning i ladan. Om inte Lisa hann åka iväg på mopeden innan hon mötte gm! Ett vittne såg en flicka stå startklar vid en moped vid cafét 18:30-18-40. En bekant till caféts ägarinna har sagt att han sett Lisa åka iväg söderut på mopeden. En kollega som också åkte moped åkte norrut.

- Ett vittne såg 18:45-18:50 en större silvrig bil stå parkerad vid vägen strax söder om cafét.

- Ett annat vittne såg 18:45-18:55 en bil stå norr om cafét, på samma grusplan som mopeden, en ljusblå/grå något äldre bil av japansk modell som var kantig och "avhuggen därbak". Vittnet fick uppfattningen att bilen var på väg ut från parkeringsplatsen och är säker på att det inte var NBs bil, som han sett många gånger.

- Den bil som sågs utanför ladan vid 19-tiden behöver inte alls ha varit NBs. Det vittne som såg bilen sa i första förhöret att det var arrendatorns hantverkarbil. I andra förhöret att det kunde ha varit någon annan bil. I tredje och sista förhöret uttryckte sig vittnet som att han inte helt kunde utesluta att det var NBs bil.

- Den gröna lastaren stod strax efter 20 utanför ladan vid den plats där Lisas handske hittades. Normalt ska den stå i en annan byggnad och det finns inga uppgifter vem som ställt fram eller ställt tillbaka den. Om Lisa verkligen hängts så som de flesta verkar föreställa sig så skulle en lastare vara möjlig att använda för detta och kroppen kunna höjas med snöret fäst i någon av gafflarna. Det finns ingen uppgift om ifall Lisas pappa såg lastaren när han enligt egen uppgift gick runt ladan natten mellan söndag och måndag.

- Den kriminalsökhund som undersökte ladan på måndagen efter att handsken hittats där upptäckte platsen med sperma men visade inget intresse för den lokal där Lisa skulle ha hängts.

- Två meter upp på en kakelvägg där Lisa anses ha blivit hängd fanns ett av hennes hårstrån platt mot kaklet. Normalt fastnar bara ett hårstrå mot kakel om det är vått. Och sitter sedan kvar även när det är torrt.

- Lisa hade blod i munnen och i näsan. Den enda skada med blodflöde som redovisats är en mindre blödning från struphuvudets sköldbrosk som rimligen uppkom i samband med hennes död. Det fanns även blod inuti hjälmen på dess framsida. Silvertejp var slarvigt lindat runt hennes ansikte, näsa och mun och det fanns även blod på silvertejpens insida. Vidare var snöret runt hennes hals lindat utanpå håret och silvertejpen utanpå snöret med snöränden riktad uppåt. Detta antyder att hon dog med hjälmen på, att hjälmen sedan togs av och ansiktet inlindades i tejp, kanske för att undvika bloddroppar vid transport.

- Lisas tillhörigheter låg som ett radband från ladans inre, längs en enskild väg som leder mot byssjan där kroppen hittades flera kilometer bort. Och utanför byssjan låg Lisas jacka och hjälm i en rishög. Det mest rationella hade varit att samla allting i en kasse, eventuellt gömt den tillfälligt, för att senare gräva ned den några mil bort. Ett mindre rationellt beteende hade varit att sprida ut tillhörigheterna i trakten. Att peka ut alla för utredningen intressanta platser är besynnerligt.

- En poliskommissarie anser sig vara hundra procent säker på att det örhänge som hittades av en vän till familjen Holm i ladan på onsdagen inte låg där på måndagen. Alldeles invid fyndplatsen fanns ett konformat föremål som hade fångat hans intresse på måndagen.

- Militärer i tre-fyra personterrängbil 4 sökte runt Martorp på torsdagen enligt egen uppgift utan att hitta något. Samma militärer kom sedan dit på fredagen, nu civila med Missing People västar, för att leda Missing Peoples sökning i området. När de mötte NB och han menade att militärer sökt i gödselbrunnen dagen innan rapporterades detta som något misstänkt. När Missing People fann jackan och hjälmen så togs de tre litauerna in till förhör. När en brottsplatsundersökare fann kroppen gömd i ett klädskåp i byssjan så anhölls de tre litauerna.

- På fredagen tittade en polis med hund in i byssjan utan att hunden reagerade. Även en av militärerna tittade in.

Länk till förundersökningsprotokollet

Aningslös konsensus om DNA

Det är olustigt att DNA räknas som tung teknisk bevisning. Ett DNA-register över kända brottslingar har förstås ett värde när det gäller spaning eftersom så få begår så stor andel av alla brott. Men att döma någon till livstid huvudsakligen grundat på DNA är olustigt. Trots att det påstås motsatsen är det möjligt att plantera andras DNA. 

Vem skulle vilja göra något sånt för att sätta dit fel person? 

Nej, men när DNA räknas som tekniskt bevisning i domstolarna och ingen advokat ens kan antyda något om planterat DNA utan att bli idiotförklarad, så är det fritt fram för bevisförvanskning av DNA.

Men man behöver vara expert med ett eget laboratorium. 

Nej det kanske man inte måste, för det lär finnas ett openPCR för några tusenlappar för att tillverka amplifierat DNA. Allt som behövs är lite saliv.

Men blod då? Kan man tappa någon på blod först och sedan skynda till en blivande brottsplats innan blodet koagulerar? 

Enligt Jan Böhme, professor i molekylärbiologi, är chansen stor att ett amplifierat DNA applicerat på en blodfläck ger provresultatet att blodet härrör från personen vars DNA hade planterats. Några komplementerande tester görs inte.

Och bara som ett exempel: på Lisas jacka fanns blodfläckar. I någon fläck dominerade Lisas DNA, i någon dominerade Nerijus Bilevicius DNA och i en annan fanns bådas DNA. 

Spooky!

Apropå din blogg, som du länkar i det jag raderade, är det en sak jag vill påpeka. Du skriver där att man för att amplifiera DNA inte behöver ha tillgång till ett labb, utan man kan som privatperson skaffa en maskin från OpenPCR. (Ja, man behöver för den delen egentligen inte någon maskin alls. I mitten på åttiotalet, innan de första PCR-maskinerna hade tillverkats, satt vi med tre värmevattenbad inställda på olika temperaturer och flyttade eppendorfrör mellan dem. Varannan minut. I typ fem timmar. Och särskilt bra gick det inte heller. Men det gick, åtminstone ibland.)

Men en maskin räcker inte. På en elementär nivå måste man först veta vilka cykler man tillämpar för normal PCR-amplifikation, och vilken "annealing"-temperatur som ens primers har. Men det räcker inte att kunna amplifiera DNA. Man måste veta exakt vilka segment man ska amplifiera också. Och det måste man vara ganska inläst för att klara av, när det gäller DNA-profilering. Av lätt insedda skäl annonserar inte de rättsgenetiska labben exakt vilka primers de använder för sin DNA-profilering på sina hemsidor, utan det får man sluta sig till genom att läsa en massa pek, analysera en massa DNA-sekvenser, och - värst av allt - använda huvet. Och sen måste man ju kolla att amplifieringen faktisk har funkat också, och då behöver man kunna köra en agarosekeltrofores i någon form, och ha tillgång till det cancerframkallande ämnet etidiumbromid för att visualisera DNA:t - som enklast; det finns naturligtvis dyrare och mer avancerade grejer att tillgå också.

Och då är vi där igen. Det krävs för det första mer grejer än en PCR-maskin, om man ska veta vad man gör. Men det krävs, för det andra och mycket viktigare, sakkunskap för att på ett ens tillnärmelsevis tillförlitligt sätt plantera en DNA-profil så att den ensam framträder från en blodfläck. Ganska jävla mycket sakkunskap. (Moderatorn Hamilkar, aka professor Jan Böhme). https://www.flashback.org/p55612450#p55612450

Vad som ändå talar mot Nerijus Bilevicius är hans alibiproblem, att han hävdar att han var hemma 18:30 - 19:00 vilket vare sig hans fru eller hans bror intygar. Men då ska man komma ihåg att de från början lämnade det alibi han bett dem ge, men ändrade sig inför hotet att själva bli dömda till fängelse. Förhörsledarna hade informerat dem om att man hittat helt säkra bevis mot Nerijus men att man även hittat deras DNA på några platser.

28. Evangelium (I)

En ensam vandrare gick via Jeriko upp på Olivgårdsberget. Det storslagna sceneriet med Jerusalem och dess vita marmortempel uppenbarade sig nedanför honom vid det krön där de flesta långväga besökare hänförda brukade stanna upp innan de fortsatte ner i Kidrondalen. Men inte denne. Då och då tittade han allvarligt mot staden men han stannade inte upp, inte ens för att vila sig.

Templet i Jerusalem var en mycket stor byggnad på en hög bergplatå. Ytterst fanns en väldig mur och innanför låg hedningarnas förgård, en 480 meter lång och 300 meter bred uteplats dit alla hade tillträde. Det fanns tunnlar med trappor upp till platån och där uppe kunde människor samlas för att prata och diskutera, för att promenera eller för att göra affärer av olika slag. Denna plats liknade ett mycket stort torg och längs murens insidor fanns höga pelargångar, tak av sten uppburna av rader av pelare. I väst, i nord och i öst hade gångarna dubbla rader av pelare, medan den södra pelargången var bredare och hade fyra rader av pelare. I pelargångarna brukade de laglärda utbilda sina lärlingar till skrifttolkare.

Lär att göra vad gott är, far efter det rätt är, visa förtryckaren på bättre vägar, skaffa den faderlöse rätt, utför änkans sak.

På en förhöjning på tempelberget fanns en inre mur runt själva templet. Där innanför var det förbjudet för hedningar att vistas. Och det fanns många regler som skulle följas av de israeliter som ville gå dit in. De fick inte vara orena enligt renhetslagarna i Moseböckerna och de fick inte föra med sig andra mynt än israeliska mynt. De flesta affärer i Israel gjordes upp med romerska mynt och i hedningarnas förgård kunde man växla sina romerska denarer, med en bild av kejsaren inpräglad, till israeliska sikler, vilka hade en bild av templets speciella kollektbössor inpräglad.

Dina styresmän är upprorsmän och tjuvars kumpaner. Alla älskar de mutor och far efter vinning. Den faderlöse skaffar de inte rätt, och änkans sak kommer inte inför dem.

I nord och i syd fanns vardera fyra portar i den inre muren, vilka brukade vara stängda. I öster fanns den nionde, stora porten, som brukade vara öppen och som ledde in till kvinnornas förgård. Den inre tempelgården var uppdelad i kvinnornas förgård, den plats dit kvinnor hade tillträde, och israeliternas förgård, dit endast israeliska män hade tillträde. Ytterligare längre in fanns prästernas förgård, avskild från israeliternas förgård av en halv meter hög mur. Genom en bred port mellan kvinnornas förgård och israeliternas förgård kunde kvinnorna se vad som hände i prästernas förgård. Förgården strax innanför den inre muren låg ett par meter över hedningarnas förgård, med trappor upp till varje port. På samma sätt låg prästernas förgård lite högre än israeliternas förgård och kvinnornas förgård. I Prästernas förgård fanns altaret. Vid lövhyddofesten, några dagar efter försoningsdagen, fick männen gå in i prästernas förgård och gå runt altaret.

Mitt folk, dina ledare för dig vilse och fördärvar den väg du skulle gå. 

Längst in i och högst upp på den inre tempelgården låg själva tempelbyggnaden. Templet var byggt i vit marmor med en femtio meter hög förhall. Templets inre rum var trettio meter långt, tio meter brett och tjugo meter högt. Ett dubbelt draperi, förhänget, avskilde Det Heliga från Det Allra Heligaste. Till Det Heliga hade endast tjänstgörande präster tillträde och till Det Allra Heligaste hade endast översteprästen tillträde, på försoningsdagen en gång om året.

Strax utanför norra delen av stadsmuren låg Bet Esda, ett hälsobad. Dit gick han. Två långsmala dammar låg bredvid varandra, inramade av fyra pelargångar. Mellan de båda bassängerna löpte ytterligare en lång pelargång. Den ena dammen var fylld med ett grumligt rödaktigt vatten, men in i den andra dammen strömmade friskt och klart vatten från bergen, i varje fall vintertid. Via en kanal mellan dammarna flöt vatten mot dammen med det grumliga vattnet. Det fanns en föreställning att man kunde bli botad från sina sjukdomar av vattnet från dammen med det friska vattnet. Därför var pelargångarna runt den dammen fyllda av människor: skadade, sjuka och deras medhjälpare. Varje gång det strömmade in extra mycket vatten i dammen, så att vattnet rördes om och det bildades virvlar, ansågs en ängel ha stigit ned i bassängen. Den som då först hann ned i vattnet kunde förvänta sig att bli frisk. Alla sjukdomar och krämpor  samlades i dammen med det grumliga vattnet, tänkte man sig.

Vid dammen fanns en man som varit sjuk i trettioåtta år. När den ensamme vandraren hörde talas om honom sökte han upp honom och frågade om han ville bli frisk. I Jerusalems gränder satt många invalider och tiggde och de var beroende av sina krämpor för att kunna tigga ihop till livets nödtorft. Det var därför han frågade mannen om han verkligen ville bli frisk. Men den sjuke sa: 

– Herre, jag har ingen medhjälpare som kastar ner mig i dammen när vattnet börjar svalla. Det är alltid någon som hinner före mig.

Han svarade:
– Res dig upp och ta din bädd och gå.

Senare, när mannen kom bärande på sin hoprullade bädd och var på väg bort från dammarna, mötte han några vakter som var utsända från templet för att se till att lagen om sabbat efterföljdes av folket. Det var vilodag och inget som helst arbete fick utföras, man fick inte bota sjuka eller bära tunga föremål, såsom t.ex. mannens bädd. Man fick inte ens göra långa promenader eller tillaga mat på vilodagen, all mat för sabbat skulle tillagas dagen innan. Så tolkades Moseböckerna. Vakterna sa till mannen att han inte fick bära på sin bädd. Mannen svarade att en man hade sökt upp honom, botat honom och uppmanat honom att ta sin bädd och gå. Vakterna frågade ut mannen för att få veta vem som hade gjort detta, men han kunde inte svara för han kände honom inte och kunde inte se var han var. Då sa vakterna till honom att söka upp dem så fort han såg mannen som hade botat honom på en sabbat.

Senare när mannen som blivit botad var på tempelgården mötte han sin välgörare som sa till honom:

– Nu när du har blivit frisk, lev ett rättfärdigt liv så det inte händer dig något som är värre än sjukdomen.

Mannen gick och sökte de upp de tempelvakter han hade mött och visade dem vem mannen de sökte var. Tempelvakterna frågade honom vem han var och anklagade honom för brott mot lagen om sabbat.

Så håll nu sabbaten, ty den ska vara helig för er. Den som ohelgar den ska straffas med döden. Ty var och en som gör något arbete på den dagen, han skall utrotas ur sin släkt.

De förföljde honom och trakasserade honom. Men han sa till dem:
– Min far verkar i denna stund och därför verkar också jag.

Vakterna tyckte att han borde dödas för att han satte sig över Guds lagar och när han antydde att Gud var hans far blev de än mer förargade och gick för att berätta för prästerna vad som hänt. Men de kunde inte gripa honom på vilodagen.

När det blev kväll gick mannen till Getsemani, en trädgård i Kidrondalen strax öster om templet. Fattiga pilgrimer hade inte råd att hyra rum i Jerusalem men kunde tillbringa natten vid Getsemani. Middagssolen värmde upp sluttningarna runt trädgården, vilken låg som i en gryta mellan tempelberget och Olivgårdsberget, så att temperaturen under natten vid Getsemani ofta var flera grader högre än i Jerusalem, där det kunde bli ganska kallt under vinternätterna. Det fanns också en stor grotta vid Getsemani som användes för att pressa olivolja på senhösten och som kunde användas som regnskydd.

Tidigt nästa morgon gick han tillbaka upp till tempelplatsen för att värma sig i den första morgonsolen. Det fanns en gångtunnel med en trappa upp till tempelplatsen från Kidrondalen. Han gick upp genom den och vandrade i solen vid templet för att få upp värmen i kroppen. När han senare satt där kom några fariséer och skrifttolkare fram till honom, utsända för att samla bevis. Fariséer var anhängare av ett religiöst parti och skrifttolkare var auktoriteter upplärda för att tolka de religiösa lagarna. De ställde en kvinna framför honom och sa:
– Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott.
Enligt Moses lära ska en sådan kvinna stenas till döds.

Om en man ertappas med att ligga hos en kvinna som är en annan mans äkta hustru, så ska båda dödas.

– Vad säger du?

De anade att han ville vara barmhärtig mot kvinnan, så som han hade varit barmhärtig mot den sjuke mannen vid Bet Esda i stället för att följa lagen om sabbat. Men han teg och böjde sig ner och ritade med fingret på marken. När de envisades såg han upp:

– Den av er som är fri från synd, ska kasta den första stenen på henne, sa han och böjde sig ner och fortsatte att rita på marken.

De blev stående tysta runt honom och gick sedan därifrån en efter en, de äldre först och de yngre sist. Han blev ensam kvar med kvinnan och efter en stund tittade han upp och frågade henne:

– Vart tog dina fiender vägen? Var det ingen som dömde dig? Hon svarade:
– Nej herre, ingen.
– Inte heller jag dömer dig, sa han. Gå nu, och synda inte mer!

Under sommaren var han i Nasaret. Nästan alla hus i Israel var byggda av sten. Hans styvfar hade varit murare och byggt hus tillsammans med sina fem söner. Efter pappans död hade bröderna fortsatt i hans spår. Vid sidan av arbetet med att bygga hus, som var ett säsongsarbete, bedrev de ett gemensamt småbruk för att försörja sig och sina familjer. De odlade vindruvor, fikon, vete, korn, gurkor, tomater, lök, kryddväxter etc.

Från Jerusalem hade det kommit bud till Nasaret att han brutit mot sabbatsbudet och menat sig vara Herrens son. En sabbat lät de honom vara uppläsare i synagogan för att höra vad han skulle säga. Han skulle läsa ett visst stycke ur profeten Jesajas bok. Han öppnade bokrullen och läste på hebreiska och översatte sedan till de församlade. Israeliterna talade arameiska vid denna tid, ett språk som hade trängt ut det likartade hebreiska språket. Han sa:

– Herrens ande är över mig. Han har utsett mig att framföra ett glatt budskap till de ödmjuka. Han har sänt mig för att läka de förkrossades hjärta, förkunna befrielse för de fångna och predika om en tid av Herrens behag.

Sedan han läst sin text lämnade han tillbaka skriften till tjänaren i synagogan och alla satt tysta och tittade på honom. De väntade på att han skulle säga något om textens mening. Han förstod vad de hade i sinnet och han sa till dem:

– I dag har denna profetia uppfyllts för er som hörde mig.

De frågade vad han menade. En av hans motståndare sa:

– Dig känner vi! Du heter Jesus och är son till Josef och Maria, bror till Jakob, Joses, Judas och Simon. Och dina systrar bor ju här i Nasaret. Hur kan du vara hitsänd av Herren?

– Också profeter har ett hem och en familj, svarade han. Men där tror man inte på dem. Det fanns många änkor på profeten Elias tid, då det inte regnade på tre år och sex månader och det blev hungersnöd i landet. Ändå sändes inte Elia till någon av Israels änkor, utan till en änka i Sarefat nära Sidon, så att hon och hennes barn slapp svälta. Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elisas tid och ändå botade han ingen av dem, men däremot syriern Naaman.

De retade sig på honom för att han trodde sig vara någon och för att han förargat prästerna i Jerusalem. När han kom ut från synagogan var det några som förföljde honom. De menade att han hädade och sa att de borde stena honom. Men han gick därifrån och ingen gjorde honom något.

Inte heller hans bröder trodde på honom. De hoppades att han skulle sluta att skämma ut dem i Nasaret. De hade hört vad som hänt i Jerusalem, att han botat människor där och att det fanns dem som trodde på honom där. Inför lövhyddofesten, skördefesten, sa hans bröder till honom:

– Stanna inte här utan gå till Judéen, så att också dina lärjungar får se dina gärningar. Ingen verkar i skymundan om han vill bli allmänt känd. Om du gör sådana ting, visa dig då för världen.

– Min tid har ännu inte kommit, svarade han. Men för er är det alltid rätt tid. Er kan inte världen hata. Mig hatar den därför att jag visar den att dess gärningar är onda. Gå ni själva för att fira högtiden i Jerusalem. Jag gör det inte den här gången.

Men när hans bröder hade gett sig i väg gick ändå till Jerusalem, där han vistades utan att ge sig till känna. Till en början gick han och tittade sig omkring, men på den femte av de åtta högtidsdagarna gick han till templet och började undervisa folk på tempelgården, i en av pelargångarna där de blivande skrifttolkarna undervisades. De laglärda kände inte igen honom och de undrade var hans lärdom kom från. De visste ju att ingen av dem var hans läromästare. Han sa till dem:

– Denna lära kommer inte från människor utan från honom som har sänt mig. Den som vill göra hans vilja förstår om denna lära kommer från Herren eller från  människor. Den som söker ära åt sig själv talar om egna läror, men den som söker Herrens ära talar sanning. Den som förhärligar sig själv ljuger, men den som förhärligar Herren talar sanning. Hos honom finns ingen orättfärdighet.

– Moses gav er lagarna, men ni följer dem inte. För ni vill döda mig.

Ingen hade hört någon hota honom så man började undra om han var besatt. Men han sa:

– Jag har gjort något som väckt anstöt bland er. Ni säger att man inte får bota någon under vilodagen. Ändå ska alla nyfödda pojkar omskäras på den åttonde dagen efter födseln, enligt fädernas seder, och omskärelse tillåter ni även på vilodagen. Men när jag botade en sjuk man på vilodagen, då ville ni döda mig. Ni dömer inte rättvist.

Då började folk känna igen honom. En sa högt till allt folket:

– Är det inte honom som de vill döda för att han satte sig över sabbatsbudet? Här står han och talar öppet, men ingen anklagar honom eller griper honom. Har rådsherrarna börjat tro på honom? Nej! Varifrån den här mannen kommer, det hör vi ju, men när Messias kommer så vet ingen varifrån. De hörde på hans dialekt att han kom från Galiléen, som i Jerusalem nedlåtande brukade kallas ”hedningarnas Galiléen”. Han svarade honom:

– Ja, ni vet vem jag är och varifrån jag kommer. Men jag kommer inte i eget ärende. Och han som har sänt mig känner inte ni. Jag känner honom. För jag kommer från honom och han har sänt mig till er.

På högtidens sista och största dag ställde han sig vid templet och ropade:

– Är det någon som är törstig, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans inre ska livets vatten flyta i strömmar. Den som släcker törsten med mina ord, ska bli som jag. Och för den ska allt som är fördolt bli uppenbarat.

– Jag är världens ljus. Den som följer mig behöver inte längre vandra i dödens mörker, utan ska vandra i livets ljus.

– Jag är den gode herden...
– Ditt vittnesmål är ogiltigt, sa fariséerna till honom, för du vittnar om dig själv.

– I er lära stadgas att två vittnen är tillräckligt, svarade han. Jag vittnar om mig själv. Och min far som har sänt mig, vittnar också om mig genom de tecken jag gör.

– Och var finns din far? Frågade de.

– Kände ni mig, så skulle ni också känna min far. Men ni hör hemma i denna världen och dit jag går kan ni inte komma. Den som inte tror att jag är den jag är ska dö i sitt elände.

– Vem är du då? Frågade de.

– Varför talar jag alls till er? Frågade han sig. Den som upphöjer människornas son, ska förstå vem jag är och förstå att jag säger sanningen.

– Den som tror på mig, tror på honom som har sänt mig. Och den som ser mig, ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit till världen för att ingen som tror på mig ska behöva bli kvar i mörkret.

– Jag dömer inte den som hör mitt budskap, men låter bli att leva efter det. Jag har inte kommit till världen för att döma den, utan för att rädda den. Den som förkastar mitt budskap, ska vid tidens ände dömas av mina ord. De ska vara domaren. Men de som tror på mig ska ha evigt liv och få vara med Abraham, Isak och Jakob i Herrens rike.

– För jag har inte sagt er min egen mening. Jag har sagt er vad fadern, han som har sänt mig, har velat säga till er. Och jag vet att hans budskap är det eviga livets budskap.

Till dem som trodde på honom sa han:

– Om ni lyssnar till mitt budskap och lever efter det, så blir ni mina sanna lärlingar. Ni ska få lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria.

Någon sa att de redan var fria, eftersom de inte var slavar. Men han svarade:

– Sannerligen, den som syndar är syndens slav. Slaven stannar inte i huset, men sonen stannar i huset för alltid.

Senare botade han en ung man som varit blind sedan födseln. De som kände honom som en blind tiggare blev mycket förvånade när han plötsligt kunde se. Han berättade att en profet som hette Jesus och var från Nasaret hade botat honom. Man förde den unge mannen till fariséerna vid templet och han berättade också för dem vad som hade hänt. En av fariséerna sa:

– Mannen han talar om är inte sänd av Herren, för han håller inte sabbatsbudet.

– Hur skulle en syndare kunna göra en sådan kraftgärning, frågade en annan, att öppna ögonen på någon som varit blind sedan födseln?

Fariséerna lät hämta den unge mannens föräldrar och frågade dem om detta var deras son och om han hade varit blind sedan födseln. De svarade att det var deras son, att han hade varit blind sedan födseln och att de själva undrade hur det kunde komma sig att han nu kunde se. Fariséerna försökte då få mannen att förneka att det var Jesus som hade botat honom. De sa:

– Vi vet att den mannen är en syndare. Ge Herren äran!

På kvällen i Getsemani blev Jesus uppsökt av en farisé och rådsmedlem som hette Nikodemus. Han ville diskutera med honom och sa:

– Mästare, vi förstår att du är en lärare som kommer från Herren. Ingen annan skulle kunna visa de tecken som du visar. Han svarade honom:

– Den som inte blir född på nytt kan inte se Herrens rike.

– Hur kan någon födas ännu en gång? Frågade Nikodemus. Ingen kan väl komma in i moderlivet och födas en gång till? Ta inte avstånd från oss! Också vi är Herrens lärare. Vi är barn av Abraham och har Herrens lära. Också vi ska få vara med Abraham och Isak i Herrens rike.

– Sannerligen säger jag dig, det som är fött av köttet är kött och det som är fött av anden är ande. Bara den som blir född på nytt, kan komma in i Herrens rike. Den som är född av anden gör inte sin egen vilja – utan sin fars vilja.

– Var inte så förvånad! Var och en som är född av anden är som vinden: du hör den och du känner den, men du vet inte var ifrån den kommer eller vart den tar vägen.

– Kan det vara möjligt? Frågade Nikodemus.

– Du är lärare för Israels folk, men kan inte förstå detta. Jag vittnar om vad jag vet, men ni tar inte emot mitt vittnesbörd. Och om ni inte tror på mig när jag talar om det jordiska, hur ska ni då kunna tro när jag talar om det himmelska?

– Så älskar Herren människorna, att han sänder sin älskade son till dem, för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv. Fadern sände sin son till världen för att rädda den, inte för att döma den. De som tror på sonen blir inte dömda, men de som inte tror är redan dömda. När ljuset kom in i världen så höll de sig till mörkret, eftersom de inte ville att deras onda gärningar skulle avslöjas i ljuset.

– Du talar inte som en man på trettio år, sa Nikodemus. Han svarade:
– Nikodemus! Var inte dum!

Se också Evangelium II.

27. Lieutenant Commander Thomas Narut

According to the Sunday Times story, naval psychologist Lt. Comdr. Thomas Narut was assigned to the U.S. Regional Medical Center at Naples, Italy. When he first made public the navy's part in programming assassins, he was attending a NATO conference in Oslo on "Dimensions of Stress and Anxiety." In attendance at that conference were 120 psychologists of all descriptions and from many countries. Many of them were involved in research on how to improve man's ability to cope with stress, but none of them felt compelled, as Narut did, to discuss their work so fully or so frankly.

The stated objective of the conference was to exchange information on how soldiers and people in difficult jobs could cope with stress. Dr. Narut's talk was on "The Use of a Symbolic Model and Verbal Intervention in Inducing and Reducing Stress." His speech began with a plug for the navy. He knew, he said, that many of the scientists present  had often encountered problems in their purely scientific research because of the military's inclination to research that would yield quick and useful results. He sympathized with those who had trouble getting subjects, funds, or both, out of the military for their purely scientific research. But things were different in the navy he said.

In the navy, Narut bragged, there were plenty of captive personnel who could be used as guinea pigs. In the navy there was a computerized record of each man's background and psychological profile, so that a quick selection of men with suitable psychological inclinations for experiments could be made. Navy psychologists not only had access to  computerized records, but also to psychological tests and background data on a large number of people. In the navy, Narut said, funds were plentiful, and there were no problems with transporting subjects for study to nearly any place in the world. Narut stated proudly that the U.S. Navy provided scientists with the most advanced research facilities in the world.

A Canadian psychologist at the conference later remarked,  "Narut's message was loud and clear:

 - Join the navy and study the world".

In his brief discourse, Dr. Narut did no more than hint  at the work he had been doing in teaching "combat readiness units" to cope with the stress of killing. Later, however,  during private questioning with a small group of listeners (reporter Peter Watson of the Sunday Times, a former psychologist, among them), Narut unfolded the amazing story of the navy's programming of assassins on an assembly-line basis. In his mid-thirties, Dr. Narut had just completed his doctoral dissertation on the question of whether certain films provoke anxiety, and whether forcing a man to do irrelevant tasks while watching violent films would help him cope with the anxiety they produced.

When pressed by Watson to explain the details of this  kind of conditioning, Narut said that he had worked with "combat readiness units" which included men being programmed for commando-type operations and for undercover  placement at U.S. embassies. These, Narut said, were "hit men and assassins" (Narut's words) made ready to kill in selected countries should the need arise. Dr. Alfred Zitani, an American delegate to the conference, was very surprised by Narut's disclosure. "Do you think Dr. Narut realizes what he has just said?" Zitani asked. "That kind of information must be classified."

The conditioning of Narut's assassins was accomplished by audio-visual desensitization, a standard behavior modification process. These men were "desensitized" to mayhem by being shown films of people being killed or injured in a number of different ways. At first the films would show only mild forms of bloodshed. As the men became acclimated to the scenes of carnage, they would see progressively more violent scenes. The assassin candidates, Narut explained, would eventually be able to dissociate any feelings  they might have from even the goriest scenes they viewed.

Narut said that of course U.S. naval psychologists would have first selected the candidates for training by their psychological makeup. Those selected for assassination assignments were often from submarine crews and paratroops.  Others were convicted murderers from military prisons who had already shown a proclivity for violence. Still others were men who had been given awards for  valor. World War II Medal of Honor winner Audie Murphy was a subject of extensive research.

The best killers, according to Narut, were men whom psychologists would classify as "passive-aggressive" personalities. These were people with strong drives that were usually kept under tight control. Such types were usually calm, but from time to time would exhibit outbursts of temper during which they could literally kill without remorse. Narut said that through psychological testing, he and his colleagues were looking for more such men, for further conditioning.

Among the tests used by the navy to determine violent natures was the Minnesota Multiphasic Personality Inventory, which is used widely by educators and businessmen to determine psychological qualities of students and employees. The tests consist of hundreds of questions designed to measure such personality traits as hostility, depression, and psychopathy.

According to Narut, the men selected by the tests, or by evidence of past violence, were taken for programming to the navy's neuropsychiatric laboratory in San Diego, California, or to the Naples medical center which employed Dr. Narut. Audio-visual desensitization was the major technique used in programming the assassins. Psychological indoctrination completed the programming by instilling the desired prejudicial attitudes.

The audio-visual desensitization began with the subject strapped into a chair with his head clamped so that he could not look away from the screen. A special mechanism prevented the subject's eyelids from closing. The candidate was then shown a film of an African youth being crudely circumcised by fellow members of his tribe. The youth was circumcised with a blunt knife, painfully and without anesthetic. This well-known film is used widely in psychological experiments to create stress. Afterwards the candidate was asked about details of what he had seen. He was asked, for example, to describe the color of the belt on the doctor's trousers, or the motif on the handle of the knife that cut off the foreskin. The next film showed a man in a sawmill, where planks were sliced from huge logs. In the operation of the saw the man slipped and cut off his fingers.

As the films progressed in gruesomeness, the reactions of the candidate were measured by sensing devices. Heartbeat, breathing rate, and brain waves were recorded, very much as on a polygraph. If the physiological responses, which might have been great in the beginning, slowed down and resumed normal patterns as the more bloodthirsty scenes were viewed, the candidates were judged to have completed this stage of conditioning.

The last phase of conditioning, Narut said, was to indoctrinate the candidates to think of their potential enemies as inferior forms of life. By this stage, the candidates would have already been selected for assignment to particular countries. They would be shown films and given lectures which portrayed the customs and cultural habits of the foreign countries in a biased fashion. The people of those countries would be portrayed as enemies of the United States and were always spoken of in demeaning terms. They were often presented as if they were "less than human." Their customs were ridiculed, and local leaders were presented as evil demagogues, even if they were legitimate political figures.

Naval Hospital Naples Corpsman Awarded Bronze Star, but they doesn't look proud or even glad.

According to Dr. Narut it took only a few weeks to indoctrinate susceptible candidates by this process. Those who were not susceptible to the conditioning were dropped earlier in the program and returned to other assignments. Narut admitted that he did not have the necessary "need to know" as to where all the programmed men were sent, although at one point in his conversation with Peter Watson, Narut specified that programmed assassins have been installed  in the Athens embassy. He said that his busiest time was when a large group of men went through such training towards the end of 1973, at the time of the Yom Kippur War.

After the Oslo conference interview, Watson returned to London to file his story. Writing up the details, he found a few points which needed clarification but he could not reach Narut either at his home or in his laboratory in Naples. Watson then asked the U.S. embassy in London to comment on the information Narut had volunteered. The embassy passed the buck to the U.S. Navy.

Within a few days the Pentagon issued a categorical denial that the U.S. Navy had ever "engaged in psychological training or other types of training of personnel as assassins. "They also denied that any such training had ever taken place either in San Diego or in Naples. They said they too had been unable to contact Lieutenant Commander Narut, but they did confirm that he was on the staff of the U.S. Regional Medical Center in Naples as a psychologist.

But Dr. Zitani later offered to testify about what Narut had told him to appropriate authorities." Watson was also approached later by a psychologist in Los Angeles who said he had seen the Pentagon denials so thought Watson would like to know that he had lent the San Diego psychologists a copy of his film on circumcision which was used in the desensitization conditioning.

A few days later Narut was located. He flew to London to discuss the matter ostensibly with Watson's paper, the Sunday Times, but instead he held a press conference saying only that he had been talking in "theoretical and not practical terms." He then flew back to the Naples base. After his return to Naples, U.S. naval headquarters in London offered the official explanation for Narut's statement: Narut had "personal problems." A few days later Watson was able to contact Narut at the U.S. hospital in Naples, but he refused to elaborate on his disclosure.

During the Oslo conference interview, Narut had said several times that what he was saying about the assassins was "coming out anyway." He was referring to the congressional disclosures about CIA assassination plots. But the fact that the navy had been operating along lines similar to the CIA was not known to the public nor has it subsequently been admitted. The details of the story that Lieutenant Commander Narut related have been strongly and  categorically denied in all subsequent queries of the navy. It came as no surprise to many that the navy had been interested in psychological research to help its men cope with "stress." Several years before, one of the organizers of the Oslo conference, Dr. Irwin Sarason, had been approached by the navy to work on projects similar to Narut's.

At the time, the navy had said nothing to him about programming assassins; it said it wanted him to adapt his work for applications to "spies." In response to that request, Sarason devised a film which showed how successful students asked questions in school. The film was shown to a group of juvenile delinquents for a period of time until they, too, learned how to pose the right  questions. As a result, over the next two years they did much better in their studies and got in trouble less. The control group who had not seen the films did just as poorly in school as they'd always done and were just as delinquent.

Since his "symbolic modeling" study had been successful, Sarason wanted to continue his research and applied to the Office of Naval Research for more funding. A few weeks after his application was received, Sarason was called by a navy official who asked him if he would object to having his work classified. Sarason wondered why, and the navy official told him his research would be most valuable to the navy's neuropsychiatric laboratory in California,  as spies were being trained there to resist interrogation. The naval official said that if Sarason would allow his work to be classified, he'd get all the funds he needed. But Sarason was interested in the peaceful scientific nature of his work, not its military applications, so he refused to have the project classified. His goal was the exception rather than the rule.

The federal government supports most scientific research in the United States. Enough psychologists and other social scientists haven't asked questions about what their research is to be used for; their main objective has been to get the  grant, so they could support themselves and their scientific curiosity. Since too many of them have been politically disinterested or naive, they have been easy prey for the cryptocracy. Lieutenant Commander Narut was therefore but one in a long line of psychologists being employed for psychological warfare and illegal clandestine operations.

Another such operation was the training of security officers at the Washington-based International Police Academy by psychologists and sociologists. The officers were supposedly being taught interrogation techniques for Third World countries; actually it was a highly sensitive clandestine operation organized for the training of U.S. spies. Congress closed the Academy on January 1, 1974, after its real purpose was disclosed to the press.

(By Walter Bowart)

Det var på en NATO-konferens i Oslo 1975 som Narut gjorde sitt utspel.

På Google Maps syns sjukhusbyggnaden (c:a 100 m x 100 m) mitt i ett gigantiskt inhägnat område kallat U.S. Naval Support Activity Center (1 km x 1 km). Alldeles söder om själva sjukhuset syns en byggnad som ser ut som en stor fängelsebyggnad och med lite fantasi kan man ana underjordiska gångar mellan byggnaderna. Från Street View syns nedan sjukhuset och "fängelset".

Se också:

En KSI-överstes död