18. Palme för dummies

Olof Palmes politiska bana började när han representerade Sveriges förenade studentkårer (SFS) på International Union of Students kongress i Prag 1950. Kongressen dominerades av kommunister som skanderade "Stalin, Stalin" och Palme tog initiativet till att upprätta en ny internationell studentunion till vilken SFS senare anslöt sig. År 1952 blev Palme ordförande för SFS.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/cia-ville-varva-den-unge-olof-palme/

Innan hade han blivit reservofficer i kavalleriet och studerat i USA. Under utbildningen till reservofficer kom han i kontakt med Lennart Hagman och det var hemma hos Hagman som Palme första gången träffade Birger Elmér 1947.

Han var en ung, välputsad kadett i full kavalleriutrustning. Han var inte socialdemokrat på den tiden. Palme rörde sig på en vid yta innan han hamnade hos socialdemokratin. När vi sågs första gången var han en bortskämd, mycket begåvad sökare med fingret i luften efter vinden. [Samtal mellan Elmér och Jonas Gummesson: Olof Palmes ungdomsår (2001) s 87.]

Att Hagman varit nazist var säkert inget som han gick ut med efter kriget då han menade sig vara centerpartist, men det kan ha en viss betydelse eftersom hans bakgrund, och även Elmérs bakgrund som fänrik 1943 och son till en polis, mycket väl kan ha gjort dem aktuella för en Stay-Behind-verksamhet: att ingå i en hemlig armé som skulle agera bakom fiendens linje om Sovjet ockuperade Sverige.

Hagman tycks tidigt ha haft en position inom den militära underrättelsetjänsten eftersom han blev sekreterare i 1950 års underrättelseutredning; och sedan Palme träffade Tage Erlander för första gången under en tågresa 1951, så tycks han ha berättat detta för Hagman - förmodligen när Palme gjorde reservofficerstjänstgöring på försvarsstaben hösten 1951, när Elmér just hade anställts som chef för försvarsstabens utrikesavdelnings psykologiska detalj.

År 1953 blev Elmer chef för försvarsstabens dokumentationscentral och fick ansvar för inkommande underrättelser och informationer. I september tillträdde Palme en tjänst som 1:e byråsekreterare på försvarsstaben, en tjänst som också Hagman hade sökt. Och ungefär samtidigt intervjuade Erlander Palme på Harpsund för en tjänst hos statsministern.

Under nästan ett år hade Palme två tjänster samtidigt, men sommaren 1954 övergick han till att jobba heltid hos Erlander. Redan i april 1956 fick den 29-årige Palme överraskande en framträdande roll vid ett statsbesök i Moskva, sedan Erlander blivit sjuk. På våren, efter hemkomsten från Moskva, kom de första angreppen mot Olof Palme i den borgerliga pressen.

År 1959 bildade Elmér grupp B/IB för viss verksamhet i samarbete mellan försvarsstaben och arbetarrörelsen. Det handlade dels om socialdemokraternas utrikeskontakter och dels om insamling av uppgifter om kommunister på arbetsplatserna. Bildandet kom efter några år av "successiv tillblivelse", enligt Elmér.

Samarbetet mellan försvarsstaben och arbetarrörelsen var intressant även för CIA och USA hade en positiv inställning till den svenska alliansfriheten, vilket framgår av ett offentliggjort dokument från det amerikanska utrikesdepartementet "Guidelines for policy and operations - Sweden 1962".

USA hade 1955 stött utropandet av en republik i Sydvietnam i stället för de allmänna val som skulle hållas enligt Genévekonventionen, efter slaget vid Dien Bien Phu 1954 då Frankrike kapitulerade. USA hade militära rådgivare i Sydvietnam även innan mordet på president Kennedy i november 1963, men efter Tonkinbuktsintermezzot 2 augusti 1964, när den amerikanska jagaren USS Maddox öppnade eld mot nordvietnamesiska torpedbåtar på internationellt vatten (men hävdade att torpedbåtarna oprovocerat hade angripit jagaren, se Wikipedia) så trappades kriget i Vietnam upp dramatiskt och USA började bomba Nordvietnam. I mars 1965 landsteg också amerikanska marinkårssoldater.

Första maj 1965 vädjade utrikesminister Torsten Nilsson till parterna att inleda fredsförhandlingar och den 4 maj hade Olof Palme, konsultativt statsråd sedan 1963, uttryckt att "amerikanernas ställning är hopplös". I ett berömt tal på Broderskapsrörelsens kongress i Gävle juli 1965 hävdade Olof Palme: "Det är en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel" - ett tal som fick skarp kritik av de borgerliga partierna och den borgerliga pressen.

1965 var även det år som IB bildades när Elmérs grupp B/IB "slogs ihop" med Thede Palms 'T-kontoret'. Palm hade arbetat inom underrättelsetjänsten sedan kriget och ansågs ha utvecklat ett mycket stort internationellt kontaktnät. Sammanslagningen har av Palm framställts som ett direktiv från Palme, där den förment socialdemokratiske Elmér fick ersätta den förment konservative Palm mot dennes vilja, men ingen underrättelseverksamhet skulle låta värdefulla kontaktnät eller informationskanaler gå till spillo, vilket säkert inte heller skedde denna gång.

Samtidigt (1965-68) pågick 'Operation Aspen', UDs hemliga projekt för att försöka medla mellan parterna i Vietnamkriget. I februari bjöds Nordvietnams ambassadör i Moskva Ngyuen Tho Chan till Stockholm för samtal med utrikesminister Torsten Nilsson. 

I samband med detta anordnade en socialdemokratisk organisation 'Svenska kommittén för fred i Vietnam' ett fackeltåg i Stockholm och det bestämdes att Palme skulle delta och hålla tal. Vad Palme inte visste var att Ngyuen Tho Chan hade inbjudits till fackeltåget av de mer militanta FNL-grupperna. FNL-grupperna bildade fackeltågets svans, men några FNL-aktivister lotsade Ngyuen Tho Chan fram till täten av fackeltåget, till den mycket överraskade Olof Palme.

Så kom det sig att Olof Palme blev internationellt känd. Bilder av Sveriges utbildningsminister demonstrerande tillsammans med en representant för regeringen i Nordvietnam publicerades över hela världen. I USA blev det anti-Palmedemonstrationer och Nixon-administrationen kallade hem sin ambassadör. 

Året efter, i oktober 1969, blev Olof Palme enhälligt vald till Tage Erlanders efterträdare och blev därmed Sveriges statsminister.

I detta läge, skulle det vara svårt för personer på Säpo och i underrättelsetjänsterna att få informationer från CIA och NSA, om de på minsta sätt kunde misstänkas vara lojala med den svenska regeringen. Thede Palm kunde säkert antas vara illojal mot landets statsminister men man kan fråga sig vilken ställning Birger Elmér fick i denna situation? Elmér som gällde för att vara en gammal vän till Olof Palme? Kanske var det så att alla kontakter med CIA sköttes av Jan Rydström på Östekonomiska byrån, som filtrerade bort den information som inte fick komma fram till regeringen? Eller så var Elmér betrodd trots allt?

På ett internt möte hävdade PG Vinge, säpochef sedan 1964, att Olof Palme var en säkerhetsrisk, vilket kom till regeringens kännedom varför Vinge tvingades avgå 1970. Rikspolischefen Carl Persson tillfrågade då Hans Holmér, då byråchef på rikspolisstyrelsen, om han ville bli ny säpochef. Holmér accepterade och var säpochef fram till 1976 då han blev Stockholms polismästare. Som polischef i Stockholm inrättade Holmér den s.k. Baseball-ligan som utmärkte sig genom övervåld, några med dödlig utgång. Efter mordet på Olof Palme misstänktes några Palme-hatande medlemmar ur baseball-ligan för att vara inblandade i mordet.

Vinge kritiserade långt senare utnämningen av Holmér i sina memoarer och menade att Holmér fått tjänsten som "ett sätt för socialdemokratin att få Säpo inlemmat i den egna maktsfären" eftersom de inte litade på "oberoende och självständiga myndigheter". Holmér har själv förnekat att han var socialdemokrat.

Året efter, 1971, skrev Åke Ortmark boken 'Maktens redskap' där han intervjuade en "Barbro" som hade samlat en grupp radioamatörer kring sig som spanade på narkomaner och prostituerade i Stockholm.

Samma år motionerade Allan Larsson om löntagarfonder. Olof Palme gillade aldrig idén som han trodde kunde vara skadlig för Sverige, men Allan Larsson lyckades få fackföreningarna intresserade och Palme menade att han inte ville gå till historien som den som splittrade arbetarrörelsen.

År 1973 avslöjade Håkan Isacson Elmérs spionorganisation IB till sin gode vän Peter Bratt. Båda hade tidigare gjort sin värnplikt inom underrättelsetjänsten. Håkan Isacson var jurist och hade anställts av Bo Anstrin som var IBs operativa chef. Anstrin hade själv tillsammans med en infiltratör gjort inbrott i lokaler som tillhörde FNL-grupperna för att få tag på namnregister. Vilket är lite underligt eftersom åtminstone den FNL-grupp som jag tillhörde regelbundet stencilerade aktuella namnlister med kontaktuppgifter som gavs ut till alla aktivister, infiltratörer eller inte.

I januari 1975 sökte en "Barbro" upp Olof Frånstedt som var chef för Säpos kontraspionage. Hon uppgav att hon hade kontakt med kommendörkapten Claes Wikland, som hade ersatt Anstrin efter IB-avslöjandet, och hon ville informera Frånstedt om att hon och hennes grupp spionerade på politiska extremister och ville bli lämnade ifred av Säpo. Wikland bekräftade senare för Frånstedt att "Barbro" hade kontakt med honom.

Från samma år ska även en grupp poliser som kallades för "Åkes gubbar" ha påbörjat en liknande verksamhet som "Barbro". De spionerade på socialdemokratiska riksdagsmän för att se var de gick och vilka de tog kontakt med på kvällar och nätter. I högerextrema kretsar var såväl "Barbro" som "Åkes gubbar" välkända.

I början av år 1976 flammade en rad "affärer" upp i tidningarna.

Först ut var Hans Ericson, som i januari semestrade på Kanarieöarna, trots att LO:s styrelse hade uppmanat till bojkott av det Francostyrda Spanien och Ericson bodde dessutom på Rocas Rojas, en anläggning ägd av Svenska Arbetsgivarföreningen. Han ljög för pressen att han var där för att i hemlighet träffa spanska fackföreningsmän, men allt tydde på att det var en mutresa.

Den andra stora affären gällde bordellmamman Doris Hopp. Hon var känd av polisen och man spanade på en lägenhet där prostituerade träffade sina kunder. Våningen ovanför hade en polisman hyrt ut till två amerikanska agenter, medan polisen hade telefonavlyssning på våningen med bordellen.

Lennart Geijer, Olof Palme och rikspolischefen Carl Persson

Många av näringslivets och nöjesvärldens profiler besökte bordellen och två av de prostituerade var polskor och hade kontakt med Polens underrättelsetjänst och två andra var minderåriga, den ena dotter till en polisman. En kvinna som var bekant med Doris Hopp var mätress åt justitieminister Lennart Geijer. 

Doris Hopp greps i maj 1976 och dömdes en dryg månad senare för grovt koppleri. Den 20 augusti, mindre än en månad innan valet, när alla prognoser pekade på att kärnkraftsmotståndaren Torbjörn Fälldin och de borgerliga partierna skulle vinna, skrev rikspolischefen Carl Persson ett berömt PM till Olof Palme. I detta PM skrev rikspolischefen att en utredning snarast borde tillsättas för att utreda om justitieministern var en säkerhetsrisk (med tanke på de prostituerade från Polen). Han skrev också att Doris Hopp "i raljant ton" hade uppgivit att inte bara justitieministern utan också Torbjörn Fälldin och ytterligare några riksdagsmän (även en kvinna!) hade varit Hopps kunder. Olof Palme lät inte något läcka ut från PM-et utan lade det i ett kuvert och förvarade det i ett kassaskåp. Efter valet lämnade Palme över kuvertet till Torbjörn Fälldin med ett leende.

Det har aldrig presenterats några bevis för att svenska politiker någonsin besökte bordellen.

Ur Fokus 2006/02 av Anders Ferm:

Olof Palme stod i spetsen för den internationella opinionsbildningen mot apartheid-politiken i Sydafrika och för den koloniala frigörelsen. När statsmännen mumlade bekymrat i klunga vågade han ta ett steg framåt. Tillsammans med Bruno Kreisky från Österrike var han tidigt, kanske först, med att våga påstå att palestinierna var ett folk och att också de hade rättigheter. Israels premiärminister Golda Meir var upprörd över dem båda. Han träffade PLO:s ledare Yassir Arafat och därför ordnades det hatmöten mot Palme i Stockholm. Men så småningom blev Arafat mottagen i Vita huset, ja, till och med på Slottet!

Varifrån kom hans utrikespolitik? Den kom inte från UD. Palmes ställningstaganden innebar ju på flera punkter en ny linje (Vietnam, Mellanöstern) eller en aktivering. Från utrikesförvaltningen kommer inte och ska ju heller inte komma något nytt, försiktighet är en diplomatisk dygd, Palme var odiplomatisk. Dessutom var UD:s tjänstemän i stor utsträckning motståndare till Palmes utrikespolitik, från Gävletalet om Vietnam 1965, via hans fördömande av Nixons julbombningar över Hanoi 1972 och till läckorna om ubåtar och annat som inte upphörde förrän med Palmes död.