28. Evangelium (I)

En ensam vandrare gick via Jeriko upp på Olivgårdsberget. Det storslagna sceneriet med Jerusalem och dess vita marmortempel uppenbarade sig nedanför honom vid det krön där de flesta långväga besökare hänförda brukade stanna upp innan de fortsatte ner i Kidrondalen. Men inte denne. Då och då tittade han allvarligt mot staden men han stannade inte upp, inte ens för att vila sig.

Templet i Jerusalem var en mycket stor byggnad på en hög bergplatå. Ytterst fanns en väldig mur och innanför låg hedningarnas förgård, en 480 meter lång och 300 meter bred uteplats dit alla hade tillträde. Det fanns tunnlar med trappor upp till platån och där uppe kunde människor samlas för att prata och diskutera, för att promenera eller för att göra affärer av olika slag. Denna plats liknade ett mycket stort torg och längs murens insidor fanns höga pelargångar, tak av sten uppburna av rader av pelare. I väst, i nord och i öst hade gångarna dubbla rader av pelare, medan den södra pelargången var bredare och hade fyra rader av pelare. I pelargångarna brukade de laglärda utbilda sina lärlingar till skrifttolkare.

Lär att göra vad gott är, far efter det rätt är, visa förtryckaren på bättre vägar, skaffa den faderlöse rätt, utför änkans sak.

På en förhöjning på tempelberget fanns en inre mur runt själva templet. Där innanför var det förbjudet för hedningar att vistas. Och det fanns många regler som skulle följas av de israeliter som ville gå dit in. De fick inte vara orena enligt renhetslagarna i Moseböckerna och de fick inte föra med sig andra mynt än israeliska mynt. De flesta affärer i Israel gjordes upp med romerska mynt och i hedningarnas förgård kunde man växla sina romerska denarer, med en bild av kejsaren inpräglad, till israeliska sikler, vilka hade en bild av templets speciella kollektbössor inpräglad.

Dina styresmän är upprorsmän och tjuvars kumpaner. Alla älskar de mutor och far efter vinning. Den faderlöse skaffar de inte rätt, och änkans sak kommer inte inför dem.

I nord och i syd fanns vardera fyra portar i den inre muren, vilka brukade vara stängda. I öster fanns den nionde, stora porten, som brukade vara öppen och som ledde in till kvinnornas förgård. Den inre tempelgården var uppdelad i kvinnornas förgård, den plats dit kvinnor hade tillträde, och israeliternas förgård, dit endast israeliska män hade tillträde. Ytterligare längre in fanns prästernas förgård, avskild från israeliternas förgård av en halv meter hög mur. Genom en bred port mellan kvinnornas förgård och israeliternas förgård kunde kvinnorna se vad som hände i prästernas förgård. Förgården strax innanför den inre muren låg ett par meter över hedningarnas förgård, med trappor upp till varje port. På samma sätt låg prästernas förgård lite högre än israeliternas förgård och kvinnornas förgård. I Prästernas förgård fanns altaret. Vid lövhyddofesten, några dagar efter försoningsdagen, fick männen gå in i prästernas förgård och gå runt altaret.

Mitt folk, dina ledare för dig vilse och fördärvar den väg du skulle gå. 

Längst in i och högst upp på den inre tempelgården låg själva tempelbyggnaden. Templet var byggt i vit marmor med en femtio meter hög förhall. Templets inre rum var trettio meter långt, tio meter brett och tjugo meter högt. Ett dubbelt draperi, förhänget, avskilde Det Heliga från Det Allra Heligaste. Till Det Heliga hade endast tjänstgörande präster tillträde och till Det Allra Heligaste hade endast översteprästen tillträde, på försoningsdagen en gång om året.

Strax utanför norra delen av stadsmuren låg Bet Esda, ett hälsobad. Dit gick han. Två långsmala dammar låg bredvid varandra, inramade av fyra pelargångar. Mellan de båda bassängerna löpte ytterligare en lång pelargång. Den ena dammen var fylld med ett grumligt rödaktigt vatten, men in i den andra dammen strömmade friskt och klart vatten från bergen, i varje fall vintertid. Via en kanal mellan dammarna flöt vatten mot dammen med det grumliga vattnet. Det fanns en föreställning att man kunde bli botad från sina sjukdomar av vattnet från dammen med det friska vattnet. Därför var pelargångarna runt den dammen fyllda av människor: skadade, sjuka och deras medhjälpare. Varje gång det strömmade in extra mycket vatten i dammen, så att vattnet rördes om och det bildades virvlar, ansågs en ängel ha stigit ned i bassängen. Den som då först hann ned i vattnet kunde förvänta sig att bli frisk. Alla sjukdomar och krämpor  samlades i dammen med det grumliga vattnet, tänkte man sig.

Vid dammen fanns en man som varit sjuk i trettioåtta år. När den ensamme vandraren hörde talas om honom sökte han upp honom och frågade om han ville bli frisk. I Jerusalems gränder satt många invalider och tiggde och de var beroende av sina krämpor för att kunna tigga ihop till livets nödtorft. Det var därför han frågade mannen om han verkligen ville bli frisk. Men den sjuke sa: 

– Herre, jag har ingen medhjälpare som kastar ner mig i dammen när vattnet börjar svalla. Det är alltid någon som hinner före mig.

Han svarade:
– Res dig upp och ta din bädd och gå.

Senare, när mannen kom bärande på sin hoprullade bädd och var på väg bort från dammarna, mötte han några vakter som var utsända från templet för att se till att lagen om sabbat efterföljdes av folket. Det var vilodag och inget som helst arbete fick utföras, man fick inte bota sjuka eller bära tunga föremål, såsom t.ex. mannens bädd. Man fick inte ens göra långa promenader eller tillaga mat på vilodagen, all mat för sabbat skulle tillagas dagen innan. Så tolkades Moseböckerna. Vakterna sa till mannen att han inte fick bära på sin bädd. Mannen svarade att en man hade sökt upp honom, botat honom och uppmanat honom att ta sin bädd och gå. Vakterna frågade ut mannen för att få veta vem som hade gjort detta, men han kunde inte svara för han kände honom inte och kunde inte se var han var. Då sa vakterna till honom att söka upp dem så fort han såg mannen som hade botat honom på en sabbat.

Senare när mannen som blivit botad var på tempelgården mötte han sin välgörare som sa till honom:

– Nu när du har blivit frisk, lev ett rättfärdigt liv så det inte händer dig något som är värre än sjukdomen.

Mannen gick och sökte de upp de tempelvakter han hade mött och visade dem vem mannen de sökte var. Tempelvakterna frågade honom vem han var och anklagade honom för brott mot lagen om sabbat.

Så håll nu sabbaten, ty den ska vara helig för er. Den som ohelgar den ska straffas med döden. Ty var och en som gör något arbete på den dagen, han skall utrotas ur sin släkt.

De förföljde honom och trakasserade honom. Men han sa till dem:
– Min far verkar i denna stund och därför verkar också jag.

Vakterna tyckte att han borde dödas för att han satte sig över Guds lagar och när han antydde att Gud var hans far blev de än mer förargade och gick för att berätta för prästerna vad som hänt. Men de kunde inte gripa honom på vilodagen.

När det blev kväll gick mannen till Getsemani, en trädgård i Kidrondalen strax öster om templet. Fattiga pilgrimer hade inte råd att hyra rum i Jerusalem men kunde tillbringa natten vid Getsemani. Middagssolen värmde upp sluttningarna runt trädgården, vilken låg som i en gryta mellan tempelberget och Olivgårdsberget, så att temperaturen under natten vid Getsemani ofta var flera grader högre än i Jerusalem, där det kunde bli ganska kallt under vinternätterna. Det fanns också en stor grotta vid Getsemani som användes för att pressa olivolja på senhösten och som kunde användas som regnskydd.

Tidigt nästa morgon gick han tillbaka upp till tempelplatsen för att värma sig i den första morgonsolen. Det fanns en gångtunnel med en trappa upp till tempelplatsen från Kidrondalen. Han gick upp genom den och vandrade i solen vid templet för att få upp värmen i kroppen. När han senare satt där kom några fariséer och skrifttolkare fram till honom, utsända för att samla bevis. Fariséer var anhängare av ett religiöst parti och skrifttolkare var auktoriteter upplärda för att tolka de religiösa lagarna. De ställde en kvinna framför honom och sa:
– Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott.
Enligt Moses lära ska en sådan kvinna stenas till döds.

Om en man ertappas med att ligga hos en kvinna som är en annan mans äkta hustru, så ska båda dödas.

– Vad säger du?

De anade att han ville vara barmhärtig mot kvinnan, så som han hade varit barmhärtig mot den sjuke mannen vid Bet Esda i stället för att följa lagen om sabbat. Men han teg och böjde sig ner och ritade med fingret på marken. När de envisades såg han upp:

– Den av er som är fri från synd, ska kasta den första stenen på henne, sa han och böjde sig ner och fortsatte att rita på marken.

De blev stående tysta runt honom och gick sedan därifrån en efter en, de äldre först och de yngre sist. Han blev ensam kvar med kvinnan och efter en stund tittade han upp och frågade henne:

– Vart tog dina fiender vägen? Var det ingen som dömde dig? Hon svarade:
– Nej herre, ingen.
– Inte heller jag dömer dig, sa han. Gå nu, och synda inte mer!

Under sommaren var han i Nasaret. Nästan alla hus i Israel var byggda av sten. Hans styvfar hade varit murare och byggt hus tillsammans med sina fem söner. Efter pappans död hade bröderna fortsatt i hans spår. Vid sidan av arbetet med att bygga hus, som var ett säsongsarbete, bedrev de ett gemensamt småbruk för att försörja sig och sina familjer. De odlade vindruvor, fikon, vete, korn, gurkor, tomater, lök, kryddväxter etc.

Från Jerusalem hade det kommit bud till Nasaret att han brutit mot sabbatsbudet och menat sig vara Herrens son. En sabbat lät de honom vara uppläsare i synagogan för att höra vad han skulle säga. Han skulle läsa ett visst stycke ur profeten Jesajas bok. Han öppnade bokrullen och läste på hebreiska och översatte sedan till de församlade. Israeliterna talade arameiska vid denna tid, ett språk som hade trängt ut det likartade hebreiska språket. Han sa:

– Herrens ande är över mig. Han har utsett mig att framföra ett glatt budskap till de ödmjuka. Han har sänt mig för att läka de förkrossades hjärta, förkunna befrielse för de fångna och predika om en tid av Herrens behag.

Sedan han läst sin text lämnade han tillbaka skriften till tjänaren i synagogan och alla satt tysta och tittade på honom. De väntade på att han skulle säga något om textens mening. Han förstod vad de hade i sinnet och han sa till dem:

– I dag har denna profetia uppfyllts för er som hörde mig.

De frågade vad han menade. En av hans motståndare sa:

– Dig känner vi! Du heter Jesus och är son till Josef och Maria, bror till Jakob, Joses, Judas och Simon. Och dina systrar bor ju här i Nasaret. Hur kan du vara hitsänd av Herren?

– Också profeter har ett hem och en familj, svarade han. Men där tror man inte på dem. Det fanns många änkor på profeten Elias tid, då det inte regnade på tre år och sex månader och det blev hungersnöd i landet. Ändå sändes inte Elia till någon av Israels änkor, utan till en änka i Sarefat nära Sidon, så att hon och hennes barn slapp svälta. Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elisas tid och ändå botade han ingen av dem, men däremot syriern Naaman.

De retade sig på honom för att han trodde sig vara någon och för att han förargat prästerna i Jerusalem. När han kom ut från synagogan var det några som förföljde honom. De menade att han hädade och sa att de borde stena honom. Men han gick därifrån och ingen gjorde honom något.

Inte heller hans bröder trodde på honom. De hoppades att han skulle sluta att skämma ut dem i Nasaret. De hade hört vad som hänt i Jerusalem, att han botat människor där och att det fanns dem som trodde på honom där. Inför lövhyddofesten, skördefesten, sa hans bröder till honom:

– Stanna inte här utan gå till Judéen, så att också dina lärjungar får se dina gärningar. Ingen verkar i skymundan om han vill bli allmänt känd. Om du gör sådana ting, visa dig då för världen.

– Min tid har ännu inte kommit, svarade han. Men för er är det alltid rätt tid. Er kan inte världen hata. Mig hatar den därför att jag visar den att dess gärningar är onda. Gå ni själva för att fira högtiden i Jerusalem. Jag gör det inte den här gången.

Men när hans bröder hade gett sig i väg gick ändå till Jerusalem, där han vistades utan att ge sig till känna. Till en början gick han och tittade sig omkring, men på den femte av de åtta högtidsdagarna gick han till templet och började undervisa folk på tempelgården, i en av pelargångarna där de blivande skrifttolkarna undervisades. De laglärda kände inte igen honom och de undrade var hans lärdom kom från. De visste ju att ingen av dem var hans läromästare. Han sa till dem:

– Denna lära kommer inte från människor utan från honom som har sänt mig. Den som vill göra hans vilja förstår om denna lära kommer från Herren eller från  människor. Den som söker ära åt sig själv talar om egna läror, men den som söker Herrens ära talar sanning. Den som förhärligar sig själv ljuger, men den som förhärligar Herren talar sanning. Hos honom finns ingen orättfärdighet.

– Moses gav er lagarna, men ni följer dem inte. För ni vill döda mig.

Ingen hade hört någon hota honom så man började undra om han var besatt. Men han sa:

– Jag har gjort något som väckt anstöt bland er. Ni säger att man inte får bota någon under vilodagen. Ändå ska alla nyfödda pojkar omskäras på den åttonde dagen efter födseln, enligt fädernas seder, och omskärelse tillåter ni även på vilodagen. Men när jag botade en sjuk man på vilodagen, då ville ni döda mig. Ni dömer inte rättvist.

Då började folk känna igen honom. En sa högt till allt folket:

– Är det inte honom som de vill döda för att han satte sig över sabbatsbudet? Här står han och talar öppet, men ingen anklagar honom eller griper honom. Har rådsherrarna börjat tro på honom? Nej! Varifrån den här mannen kommer, det hör vi ju, men när Messias kommer så vet ingen varifrån. De hörde på hans dialekt att han kom från Galiléen, som i Jerusalem nedlåtande brukade kallas ”hedningarnas Galiléen”. Han svarade honom:

– Ja, ni vet vem jag är och varifrån jag kommer. Men jag kommer inte i eget ärende. Och han som har sänt mig känner inte ni. Jag känner honom. För jag kommer från honom och han har sänt mig till er.

På högtidens sista och största dag ställde han sig vid templet och ropade:

– Är det någon som är törstig, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans inre ska livets vatten flyta i strömmar. Den som släcker törsten med mina ord, ska bli som jag. Och för den ska allt som är fördolt bli uppenbarat.

– Jag är världens ljus. Den som följer mig behöver inte längre vandra i dödens mörker, utan ska vandra i livets ljus.

– Jag är den gode herden...
– Ditt vittnesmål är ogiltigt, sa fariséerna till honom, för du vittnar om dig själv.

– I er lära stadgas att två vittnen är tillräckligt, svarade han. Jag vittnar om mig själv. Och min far som har sänt mig, vittnar också om mig genom de tecken jag gör.

– Och var finns din far? Frågade de.

– Kände ni mig, så skulle ni också känna min far. Men ni hör hemma i denna världen och dit jag går kan ni inte komma. Den som inte tror att jag är den jag är ska dö i sitt elände.

– Vem är du då? Frågade de.

– Varför talar jag alls till er? Frågade han sig. Den som upphöjer människornas son, ska förstå vem jag är och förstå att jag säger sanningen.

– Den som tror på mig, tror på honom som har sänt mig. Och den som ser mig, ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit till världen för att ingen som tror på mig ska behöva bli kvar i mörkret.

– Jag dömer inte den som hör mitt budskap, men låter bli att leva efter det. Jag har inte kommit till världen för att döma den, utan för att rädda den. Den som förkastar mitt budskap, ska vid tidens ände dömas av mina ord. De ska vara domaren. Men de som tror på mig ska ha evigt liv och få vara med Abraham, Isak och Jakob i Herrens rike.

– För jag har inte sagt er min egen mening. Jag har sagt er vad fadern, han som har sänt mig, har velat säga till er. Och jag vet att hans budskap är det eviga livets budskap.

Till dem som trodde på honom sa han:

– Om ni lyssnar till mitt budskap och lever efter det, så blir ni mina sanna lärlingar. Ni ska få lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria.

Någon sa att de redan var fria, eftersom de inte var slavar. Men han svarade:

– Sannerligen, den som syndar är syndens slav. Slaven stannar inte i huset, men sonen stannar i huset för alltid.

Senare botade han en ung man som varit blind sedan födseln. De som kände honom som en blind tiggare blev mycket förvånade när han plötsligt kunde se. Han berättade att en profet som hette Jesus och var från Nasaret hade botat honom. Man förde den unge mannen till fariséerna vid templet och han berättade också för dem vad som hade hänt. En av fariséerna sa:

– Mannen han talar om är inte sänd av Herren, för han håller inte sabbatsbudet.

– Hur skulle en syndare kunna göra en sådan kraftgärning, frågade en annan, att öppna ögonen på någon som varit blind sedan födseln?

Fariséerna lät hämta den unge mannens föräldrar och frågade dem om detta var deras son och om han hade varit blind sedan födseln. De svarade att det var deras son, att han hade varit blind sedan födseln och att de själva undrade hur det kunde komma sig att han nu kunde se. Fariséerna försökte då få mannen att förneka att det var Jesus som hade botat honom. De sa:

– Vi vet att den mannen är en syndare. Ge Herren äran!

På kvällen i Getsemani blev Jesus uppsökt av en farisé och rådsmedlem som hette Nikodemus. Han ville diskutera med honom och sa:

– Mästare, vi förstår att du är en lärare som kommer från Herren. Ingen annan skulle kunna visa de tecken som du visar. Han svarade honom:

– Den som inte blir född på nytt kan inte se Herrens rike.

– Hur kan någon födas ännu en gång? Frågade Nikodemus. Ingen kan väl komma in i moderlivet och födas en gång till? Ta inte avstånd från oss! Också vi är Herrens lärare. Vi är barn av Abraham och har Herrens lära. Också vi ska få vara med Abraham och Isak i Herrens rike.

– Sannerligen säger jag dig, det som är fött av köttet är kött och det som är fött av anden är ande. Bara den som blir född på nytt, kan komma in i Herrens rike. Den som är född av anden gör inte sin egen vilja – utan sin fars vilja.

– Var inte så förvånad! Var och en som är född av anden är som vinden: du hör den och du känner den, men du vet inte var ifrån den kommer eller vart den tar vägen.

– Kan det vara möjligt? Frågade Nikodemus.

– Du är lärare för Israels folk, men kan inte förstå detta. Jag vittnar om vad jag vet, men ni tar inte emot mitt vittnesbörd. Och om ni inte tror på mig när jag talar om det jordiska, hur ska ni då kunna tro när jag talar om det himmelska?

– Så älskar Herren människorna, att han sänder sin älskade son till dem, för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv. Fadern sände sin son till världen för att rädda den, inte för att döma den. De som tror på sonen blir inte dömda, men de som inte tror är redan dömda. När ljuset kom in i världen så höll de sig till mörkret, eftersom de inte ville att deras onda gärningar skulle avslöjas i ljuset.

– Du talar inte som en man på trettio år, sa Nikodemus. Han svarade:
– Nikodemus! Var inte dum!

Se också Evangelium II.

27. Lieutenant Commander Thomas Narut

According to the Sunday Times story, naval psychologist Lt. Comdr. Thomas Narut was assigned to the U.S. Regional Medical Center at Naples, Italy. When he first made public the navy's part in programming assassins, he was attending a NATO conference in Oslo on "Dimensions of Stress and Anxiety." In attendance at that conference were 120 psychologists of all descriptions and from many countries. Many of them were involved in research on how to improve man's ability to cope with stress, but none of them felt compelled, as Narut did, to discuss their work so fully or so frankly.

The stated objective of the conference was to exchange information on how soldiers and people in difficult jobs could cope with stress. Dr. Narut's talk was on "The Use of a Symbolic Model and Verbal Intervention in Inducing and Reducing Stress." His speech began with a plug for the navy. He knew, he said, that many of the scientists present  had often encountered problems in their purely scientific research because of the military's inclination to research that would yield quick and useful results. He sympathized with those who had trouble getting subjects, funds, or both, out of the military for their purely scientific research. But things were different in the navy he said.

In the navy, Narut bragged, there were plenty of captive personnel who could be used as guinea pigs. In the navy there was a computerized record of each man's background and psychological profile, so that a quick selection of men with suitable psychological inclinations for experiments could be made. Navy psychologists not only had access to  computerized records, but also to psychological tests and background data on a large number of people. In the navy, Narut said, funds were plentiful, and there were no problems with transporting subjects for study to nearly any place in the world. Narut stated proudly that the U.S. Navy provided scientists with the most advanced research facilities in the world.

A Canadian psychologist at the conference later remarked,  "Narut's message was loud and clear:

 - Join the navy and study the world".

In his brief discourse, Dr. Narut did no more than hint  at the work he had been doing in teaching "combat readiness units" to cope with the stress of killing. Later, however,  during private questioning with a small group of listeners (reporter Peter Watson of the Sunday Times, a former psychologist, among them), Narut unfolded the amazing story of the navy's programming of assassins on an assembly-line basis. In his mid-thirties, Dr. Narut had just completed his doctoral dissertation on the question of whether certain films provoke anxiety, and whether forcing a man to do irrelevant tasks while watching violent films would help him cope with the anxiety they produced.

When pressed by Watson to explain the details of this  kind of conditioning, Narut said that he had worked with "combat readiness units" which included men being programmed for commando-type operations and for undercover  placement at U.S. embassies. These, Narut said, were "hit men and assassins" (Narut's words) made ready to kill in selected countries should the need arise. Dr. Alfred Zitani, an American delegate to the conference, was very surprised by Narut's disclosure. "Do you think Dr. Narut realizes what he has just said?" Zitani asked. "That kind of information must be classified."

The conditioning of Narut's assassins was accomplished by audio-visual desensitization, a standard behavior modification process. These men were "desensitized" to mayhem by being shown films of people being killed or injured in a number of different ways. At first the films would show only mild forms of bloodshed. As the men became acclimated to the scenes of carnage, they would see progressively more violent scenes. The assassin candidates, Narut explained, would eventually be able to dissociate any feelings  they might have from even the goriest scenes they viewed.

Narut said that of course U.S. naval psychologists would have first selected the candidates for training by their psychological makeup. Those selected for assassination assignments were often from submarine crews and paratroops.  Others were convicted murderers from military prisons who had already shown a proclivity for violence. Still others were men who had been given awards for  valor. World War II Medal of Honor winner Audie Murphy was a subject of extensive research.

The best killers, according to Narut, were men whom psychologists would classify as "passive-aggressive" personalities. These were people with strong drives that were usually kept under tight control. Such types were usually calm, but from time to time would exhibit outbursts of temper during which they could literally kill without remorse. Narut said that through psychological testing, he and his colleagues were looking for more such men, for further conditioning.

Among the tests used by the navy to determine violent natures was the Minnesota Multiphasic Personality Inventory, which is used widely by educators and businessmen to determine psychological qualities of students and employees. The tests consist of hundreds of questions designed to measure such personality traits as hostility, depression, and psychopathy.

According to Narut, the men selected by the tests, or by evidence of past violence, were taken for programming to the navy's neuropsychiatric laboratory in San Diego, California, or to the Naples medical center which employed Dr. Narut. Audio-visual desensitization was the major technique used in programming the assassins. Psychological indoctrination completed the programming by instilling the desired prejudicial attitudes.

The audio-visual desensitization began with the subject strapped into a chair with his head clamped so that he could not look away from the screen. A special mechanism prevented the subject's eyelids from closing. The candidate was then shown a film of an African youth being crudely circumcised by fellow members of his tribe. The youth was circumcised with a blunt knife, painfully and without anesthetic. This well-known film is used widely in psychological experiments to create stress. Afterwards the candidate was asked about details of what he had seen. He was asked, for example, to describe the color of the belt on the doctor's trousers, or the motif on the handle of the knife that cut off the foreskin. The next film showed a man in a sawmill, where planks were sliced from huge logs. In the operation of the saw the man slipped and cut off his fingers.

As the films progressed in gruesomeness, the reactions of the candidate were measured by sensing devices. Heartbeat, breathing rate, and brain waves were recorded, very much as on a polygraph. If the physiological responses, which might have been great in the beginning, slowed down and resumed normal patterns as the more bloodthirsty scenes were viewed, the candidates were judged to have completed this stage of conditioning.

The last phase of conditioning, Narut said, was to indoctrinate the candidates to think of their potential enemies as inferior forms of life. By this stage, the candidates would have already been selected for assignment to particular countries. They would be shown films and given lectures which portrayed the customs and cultural habits of the foreign countries in a biased fashion. The people of those countries would be portrayed as enemies of the United States and were always spoken of in demeaning terms. They were often presented as if they were "less than human." Their customs were ridiculed, and local leaders were presented as evil demagogues, even if they were legitimate political figures.

Naval Hospital Naples Corpsman Awarded Bronze Star, but they doesn't look proud or even glad.

According to Dr. Narut it took only a few weeks to indoctrinate susceptible candidates by this process. Those who were not susceptible to the conditioning were dropped earlier in the program and returned to other assignments. Narut admitted that he did not have the necessary "need to know" as to where all the programmed men were sent, although at one point in his conversation with Peter Watson, Narut specified that programmed assassins have been installed  in the Athens embassy. He said that his busiest time was when a large group of men went through such training towards the end of 1973, at the time of the Yom Kippur War.

After the Oslo conference interview, Watson returned to London to file his story. Writing up the details, he found a few points which needed clarification but he could not reach Narut either at his home or in his laboratory in Naples. Watson then asked the U.S. embassy in London to comment on the information Narut had volunteered. The embassy passed the buck to the U.S. Navy.

Within a few days the Pentagon issued a categorical denial that the U.S. Navy had ever "engaged in psychological training or other types of training of personnel as assassins. "They also denied that any such training had ever taken place either in San Diego or in Naples. They said they too had been unable to contact Lieutenant Commander Narut, but they did confirm that he was on the staff of the U.S. Regional Medical Center in Naples as a psychologist.

But Dr. Zitani later offered to testify about what Narut had told him to appropriate authorities." Watson was also approached later by a psychologist in Los Angeles who said he had seen the Pentagon denials so thought Watson would like to know that he had lent the San Diego psychologists a copy of his film on circumcision which was used in the desensitization conditioning.

A few days later Narut was located. He flew to London to discuss the matter ostensibly with Watson's paper, the Sunday Times, but instead he held a press conference saying only that he had been talking in "theoretical and not practical terms." He then flew back to the Naples base. After his return to Naples, U.S. naval headquarters in London offered the official explanation for Narut's statement: Narut had "personal problems." A few days later Watson was able to contact Narut at the U.S. hospital in Naples, but he refused to elaborate on his disclosure.

During the Oslo conference interview, Narut had said several times that what he was saying about the assassins was "coming out anyway." He was referring to the congressional disclosures about CIA assassination plots. But the fact that the navy had been operating along lines similar to the CIA was not known to the public nor has it subsequently been admitted. The details of the story that Lieutenant Commander Narut related have been strongly and  categorically denied in all subsequent queries of the navy. It came as no surprise to many that the navy had been interested in psychological research to help its men cope with "stress." Several years before, one of the organizers of the Oslo conference, Dr. Irwin Sarason, had been approached by the navy to work on projects similar to Narut's.

At the time, the navy had said nothing to him about programming assassins; it said it wanted him to adapt his work for applications to "spies." In response to that request, Sarason devised a film which showed how successful students asked questions in school. The film was shown to a group of juvenile delinquents for a period of time until they, too, learned how to pose the right  questions. As a result, over the next two years they did much better in their studies and got in trouble less. The control group who had not seen the films did just as poorly in school as they'd always done and were just as delinquent.

Since his "symbolic modeling" study had been successful, Sarason wanted to continue his research and applied to the Office of Naval Research for more funding. A few weeks after his application was received, Sarason was called by a navy official who asked him if he would object to having his work classified. Sarason wondered why, and the navy official told him his research would be most valuable to the navy's neuropsychiatric laboratory in California,  as spies were being trained there to resist interrogation. The naval official said that if Sarason would allow his work to be classified, he'd get all the funds he needed. But Sarason was interested in the peaceful scientific nature of his work, not its military applications, so he refused to have the project classified. His goal was the exception rather than the rule.

The federal government supports most scientific research in the United States. Enough psychologists and other social scientists haven't asked questions about what their research is to be used for; their main objective has been to get the  grant, so they could support themselves and their scientific curiosity. Since too many of them have been politically disinterested or naive, they have been easy prey for the cryptocracy. Lieutenant Commander Narut was therefore but one in a long line of psychologists being employed for psychological warfare and illegal clandestine operations.

Another such operation was the training of security officers at the Washington-based International Police Academy by psychologists and sociologists. The officers were supposedly being taught interrogation techniques for Third World countries; actually it was a highly sensitive clandestine operation organized for the training of U.S. spies. Congress closed the Academy on January 1, 1974, after its real purpose was disclosed to the press.

(By Walter Bowart)

Det var på en NATO-konferens i Oslo 1975 som Narut gjorde sitt utspel.

På Google Maps syns sjukhusbyggnaden (c:a 100 m x 100 m) mitt i ett gigantiskt inhägnat område kallat U.S. Naval Support Activity Center (1 km x 1 km). Alldeles söder om själva sjukhuset syns en byggnad som ser ut som en stor fängelsebyggnad och med lite fantasi kan man ana underjordiska gångar mellan byggnaderna. Från Street View syns nedan sjukhuset och "fängelset".

Se också:

En KSI-överstes död

26. Användes en startpistol i samband med mordet på Olof Palme?

Söndagen efter mordet på Olof Palme hittade en person en revolver som han överlämnade till en polis som bevakade mordplatsen på Sveavägen. Revolvern försvann efter detta. Ingen i Palmeutredningen sade sig känna till revolvern och ingenting skrevs i tidningarna. 

Protokoll framtaget av QEVeritas på Flashback

Hade den man som Lisbet Palme identifierade som Christer Pettersson en startpistol med vilken han sköt två skott och stänkte krut på makarna Palme, medan kulorna som avlossades mot OP och LP sköts från någon annanstans, eventuellt i närheten? 

Mannen som Mårten Palme såg vid ABF och som tycks ha setts förfölja makarna hela vägen, sist av Nicola Fauzzi ungefär vid La Carterie i Skandiahuset, tycks inte finnas med bland de som identifierats nära mordplatsen. Eftersom den mannen aldrig identifierades eller eftersöktes så skulle ett arrangemang med en startpistol ha en rationell förklaring: om mördaren aldrig kunde spåras så kunde inte heller mördarens uppdragsgivare spåras.

Det som verkligen talar för ovanstående är vittnenas observationer:

De flesta uppger att det gick 0,5 till 3 sekunder mellan skotten, så OP kan inte ha börjat falla vid den första smällen. Inge M har dessutom sagt att han såg två eldsflammor lysa upp OPs ryggtavla.

• Jan A. Satt i bil Sveavägen söderut. Hörde skott med ”markant mellanrum”, 2-3 sekunder. Såg inget efter skott 1, men såg en man falla efter skott 2.
• Anders B. Såg 3 lika långa personer 3 meter framför sig gå på rad. Han hörde 2 smällar och såg personen i mitten falla ihop efter 2:a smällen.
• Ann-Christin H.  Passagerare i taxi på Sveavägen söderut som kördes av Anders D. Såg en man falla ihop i samband med 2:a skottet.
• Lars J. Stod på Luntmakargatan, hörde två skott och såg strax därefter en man falla in i hans synfält. 
• Hans J.Taxiföraren som gjorde en u-sväng från södergående körriktning. Två skott i rask följd med max 2 sekunders mellanrum och en man föll efter det andra skottet. 
• Susanne L. Satt i bil tillsammans med Inge M på Tunnelgatan österut. Hörde två skott, tittade mot smällarna och såg en person falla.
• Charlotte L. Satt i Anders Ds taxi. Hörde första skottet, tittade mot platsen, hörde ett skott till och såg en person falla.
• Inge M. Satt i bil Tunnelgatan österut när han såg ett par komma gående. Vid Dekorima gick en man fram och lade armen om Palme och sköt två snabba skott.
• Sven-Erik R. Satt i Inge Ms bil när han hörde 2 skott och såg en person falla.
• Jan-Åke S. Satt i bil på Sveavägen norrut. Hörde ett skott och tittade till och såg 3 personer stå upp. Efter skott 2 föll personen i mitten.

Därtill kommer två vittnesmål:

• Lisbet hörde smällar och såg Olof falla. Hörde därefter en smäll samtidigt som det brände till på ryggen.
• Carina P gick på Sveavägens västra sida vid Tunnelgatan när hon hörde skott. Omedelbart efter andra skottet såg hon en kvinna sitta och skrika. Hörde sammanlagt 3 smällar med kort mellanrum.

Enligt dessa vittnesmål kan inte Palme ha träffats vid den första smällen eftersom skadan var sådan att han föll direkt och slog i marken inom en halv sekund efter att han träffats.

Vittnet Anders B vittnade i tingsrätten att han sett två rökmoln stiga upp mellan de tre personerna framför honom, vilket enligt uppgift inte sker vid normal skottlossning men vilket ibland tydligt kan observeras när startpistol används.

Se också: Aftonbladet 7 december 1986

25. Var platsen för mordet på Olof Palme bestämd på förhand?

Strax efter lunch denna fredag kom personer till klädbutiken Sari och till butiken Svensk Hemslöjd i Skandiahuset, nära den plats där Olof Palme senare på kvällen skulle mördas, och gjorde mottagningstester med walkie-talkies. Männen uppträdde störande och brydde sig inte om att de hindrade kunder. Personalen tröttnade till slut och ringde efter polisen som aldrig kom till platsen. Enligt Stockholmspolisen kunde denna händelse inte ha något att göra med mordet på Olof Palme senare på kvällen, "eftersom ingen på förhand kunde veta att han skulle gå förbi just där". En kvinna som bodde på Tunnelgatan såg på mordkvällen omkring kl. 20.00-21.00, en man som stod vid en port i hörnet Tunnelgatan-Olofsgatan. Mannen talade i en svart walkie-talkie. Paret Palme hade kommit till biografen 20.55 utan att det var definitivt bestämt att de skulle komma.

Skandiahuset hette först Thulehuset och inrymde försäkringsbolaget Thule, där först Olof Palmes farfar hade varit VD och sedan även hans far Gunnar Palme fram till sin död. Efter kriget var Alvar Lindencrona VD och även ledare för den svenska grenen av Stay Behind. Lindencrona ansåg att Thulehuset var ett lämpligt tillhåll för Stay Behind på grund av dess många ingångar och underjordiska kulvertar till närliggande fastigheter, vilket skulle göra det svårt att bevaka. 

När Olof och Lisbet Palme promenerade längs Skandiahuset minuten innan mordet, så stod tre personer i entrén: två Securitasväktare och en anställd på Skandia, Stig Engström. Den ena väktarens far arbetade med den högerextrema tidskriften Contra, som var fientlig mot Olof Palme. Stig Engström var reklamtecknare, hade varit anställd sedan Lindencronas tid och hade anknytning till den Palmefientliga organisationen EAP. Enligt uppgift hade han ritat någon av de grova karikatyrerna av Olof Palme som hade publicerats i Contra.

Strax efter att paret Palme hade passerat entrén gick Engström ut på Sveavägen efter dem och var enligt egen uppgift i polisens förhörsprotokoll 20 meter från platsen för mordet när skotten föll. Han har uppgivit att han sprang efter poliserna som skulle ta upp jakten på mördaren, eftersom han skulle ha glömt att meddela det signalement som han hade hört från Lisbet Palme. Andra har uppgivit ett signalement som överensstämmer med hur Engström var klädd denna kväll.

Var det verkligen en tillfällighet att Palme passerade denna plats denna kväll..?

Olof Palmes resor och framträdanden planerades långt i förväg av personal på Rosenbad. Olof Palme var omvittnat opraktisk och ifrågasatte nog inte arrangemangen. Han hade tiden före mordet varit ute och rest och den kommande helgen var en sällsynt möjlighet att umgås med familjen och träffa sina söner. Sedan stod en resa till Moskva för att träffa Gorbatjov på schemat. Den yngsta sonen skulle på skidsemester till Frankrike och den äldsta var gift och hade just fått barn. Mårten Palme var tillsammans med eller hade förlovat sig med (oklart vilket) Ingrid Klering och ville kanske ge henne chansen att lära känna hans föräldrar? Han påstås också ha planerat för en biokväll med föräldrarna denna helg sedan en tid tillbaka. Och det verkar som såväl Olof och Lisbet som Mårten brukade diskutera kommande biobesök med personer sin omgivning, kanske för att få tips och synpunkter? 

Det är inte otroligt att fiender uppfattade ryktet om ett biobesök, analyserade situationen och planerade ett attentat. Hur konspiratörerna gick tillväga för att styra familjens beslutsprocess beror på vad de hade för preferenser och vilka personer inpå familjen som de hade tillgång till. Cenneth Neilberg och Lars-Christian Bergh, som sommaren 1985 oberoende av varandra fick erbjudanden att skjuta Palme för en miljon kronor, har vittnat om samma scenario: allt runt omkring skulle ordnas och det fanns personer inpå Palme som kunde hjälpa till. Nedan polisprotokoll med Ingrid Helen Klering, Mårten Palmes fästmö, som beskriver rörelserna inifrån biografen och fram till Kammakargatan:

När de båda paren skildes åt såg Mårten Palme att en man som stått bredvid dem vid skyltfönstret, började gå efter hans föräldrar.

Då han och fästmön passerade, började även mannen att röra sig men i riktning mot Hötorget. Mårten såg att mannen liksom lyfte blicken och tittade mot föräldrarna. Mårten trodde först att det var en lodis/gubbe, som går omkring i stan. Mårten var ca fem meter från mannen då de passerade varandra. Mårten upptäckte då att mannen var ganska ordentligt klädd och var klädd i en typ vindjacka av bävernylon, halvlång och mörkblå till färgen. Mannen hade ett kepsliknande föremål på huvudet. Eventuellt kan mannen ha haft en axelremsväska över vänster axel. Mannen hade en fixerad blick, "boxarblick". Han hade ett fyrkantigt ansikte och ett sammanbitet ansiktsuttryck med tunna läppar. Mannen var ej svartmuskig. Mannen var lång, ca 185-190 cm, men gick hopsjunket och framåtlutad. (Polisförhör med Mårten Palme 1986-04-18).

Makarna Palme passerade Kammakargatan följda av den man som Mårten beskrivit och som ser ut som en "lodis" på längre håll. Ungefär 150 meter bort iakttogs paret av Ljubisa Najic som arbetade i korvkiosken nära Adolf Fredriks kyrkogata.

Najic såg hur makarna Palme kom promenerande Sveavägen söderut. Ca 10 meter framför makarna Palme promenerade två män, och ca 5-10 meter bakom makarna Palme promenerade en man i 30-40 årsåldern, Najic kommer ihåg att Olof Palme gick närmast körbanan, och att Lisbeth höll honom armen.(Polisförhör med Ljubisa Najic 1986-03-24).

Najic trodde att det var säkerhetsvakter som ringat in dem. Paret Palme korsade Sveavägen innan de kom fram till Adolf Fredriks kyrkogata. De sneddade över korsningen och kom fram till övergångsstället på andra sidan Adolf Fredriks kyrkogata först mot slutet av övergången. Efter dem, men på övergångsstället, följde en man. Några tiotal meter bort mötte ett vittne makarna Palme.

Fauzzi gick norrut på Sveavägens östra gångbana. Då han befann sig mitt för ingången till nr. 44 såg han på c:a 20 meters avstånd (utanför butiken La Carterie) makarna komma gående i promenadtakt. Olof Palme gick längst till höger dvs närmast husväggen. De möttes efter ca 10 meter och Fauzzi passerade dem till vänster i sin egen gångriktning. (...) C:a 8-10 meter bakom makarna gick en man i blå jacka. Fauzzi kopplade omedelbart mannen med Palme och antog att det måste vara någon säkerhetsvakt. (Polisförhör med Nicola Fauzzi 1986-03-25).

Strax efteråt klev Stig Engström ut på gatan från Skandias entré. Och på andra sidan Sveavägen, på Tunnelgatan, satt Inge Morelius i sin bil och hade iakttagit en man som stått och väntat vid Dekorima i flera minuter. När makarna Palme kom fram steg han fram bakom Palme, tog tag i hans vänstra axel med sin vänstra hand och tycks ha skjutit två skott med kort mellanrum.

24. Näringslivet och högerextremismen

In English. Demokratisk Allians var en antikommunistisk organisation vars ledare, Anders Larsson, veckan innan mordet på Olof Palme lämnade ett tidningsklipp till statsrådsberedningen med texten: OLOF PALME DÖD! 

Våren 1970 slängde medlemmar ur Demokratisk Allians in en brandbomb i Vietnambulletinens tryckerilokal. Några stod utanför och blockerade dörren medan andra hackade ett hål i en fönsterlucka till källarlokalen varefter ett intensivt brinnande föremål kastades in.

På Flashback har den f.d. medlemmen i Demokratisk Allians, "tinytiny", skrivit initierat om Demokratisk Allians och berättat att han kände till att Åke J Eek, lärare i psykologi på polishögskolan, med en grupp pensionerade poliser kvällstid bedrev spaningar på socialdemokratiska riksdagsmän på stan. Spaningarna hade börjat i mitten på 70-talet. Alltså vid tiden för bordellaffären, vilket nog inte är en tillfällighet. Inför nu-eller-aldrig-valet 1976 spanade man på Doris Hopps bordell och hoppades att någon S-politiker skulle komma på besök. 

Lägenheten ovanför bordellen hyrdes ut av en polis till män från USAs ambassad och i våningen därunder var en underårig dotter till en annan polis prostituerad.

Kanske var det Åkes gubbar som spanade på justitieminister Lennart Geijer, som väl då och då begav sig till sin betalväninna Lillemor Östlin? Lillemor Östlin var en bekant till Doris Hopp. Man förstår att Säpo och SSI gärna gömde sig bakom privata spanare som Åkes gubbar och Barbros pojkar, men jag misstänker att det var parti- och näringslivsintressen från första början.

De borgerliga regeringarna förde i stort sett en socialdemokratisk politik, trots sänkta skatter, men med lånade pengar.

Statsskulden. S=socialdemokratisk och B=borgerlig regering. (Källa SCB/Riksgälden).

Under 2000-talet har statsskulden varit ungefär densamma och de årliga räntorna på skulden minskar möjligheten till den traditionella svenska välfärdspolitik som S-väljare normalt önskar. Nu går de pengarna i ränta till banker och andra ägare av obligationer och socialdemokraterna tvingas i stort sett föra en borgerlig politik.

23. Olof Palmes sista promenad

Augusti 1985

Palme gick ut från biografen Grand samtidigt med komikern Robert Gustafsson som gick mot Rådmansgatans tunnelbanestation och på vägen la märke till män med walkie-talkies, en man med en stor cowboyhatt och en bil med tonade rutor runt om. Ungefär samtidigt gick Björn och Agneta Rosengren, som hade suttit strax bakom makarna Palme, åt samma håll som RG eftersom de hade en bil parkerad på Tegnérgatan.

På Holländargatan såg två kvinnor tre män som rusade mot Kammakargatan. En storvuxen blond och två kortare mörkhåriga.

Paret Palme samtalade med Mårten Palme och dennes dåvarande fästmö Ingrid Klering några minuter vid ABFs bokhandel. Mårten förslog att de kunde dricka te på Västerlånggatan vilket Olof var positiv till, men Lisbet tyckte det var för sent. De diskuterade sedan hur paret Palme skulle ta sig hem och Olof Palme sa att de tänkte promenera hem.

I närheten stod en man som såg ut som en "lodis". Men när de skiljdes åt och Lisbet och Olof Palme fortsatte över Kammakargatan för att promenera hem, såg Mårten att ”lodisen” egentligen var ganska ordentligt klädd i halvlång vindjacka och ”ett kepsliknande föremål på huvudet”. Mannen var slätrakad, hade fyrkantigt ansikte, sammanbitet ansiktsuttryck och ”boxarblick”. Mannen tittade mot Olof och Lisbet Palme och började gå efter dem.

Sveavägen- Kammakargatan

Mellan Kammakargatan och Adolf Fredriks kyrkogata tycktes paret Palme bli inringade av tre personer. Två personer som gick framför och en storvuxen blond (illa klädd) man gick efter. Innehavaren av korvkiosken i korsningen mot Adolf Fredriks gata hade känt igen makarna Palme och trodde att de tre männen var skyddsvakter.

De två främre männen stannade upp på andra sidan Adolf Fredriks kyrkogata. Där låg en bokhandel, men i stället för att titta i skyltfönstret vände sig de två männen mot paret som närmade sig. Lisbet sa att hon ville titta i skyltfönster på andra sidan Sveavägen. De sneddade över Sveavägen mitt i korsningen och nådde inte fram till övergångsstället förrän de nästan var över gatan.

En kvinna som bodde på Sveavägen såg dem gå över och såg en ensam man gå över strax efter på övergångsstället. Efter att hon släppt ögonkontakt med mannen i några sekunder var han plötsligt borta.

Klicka på bilden för att förstora

Efter att ha tittat i några skyltfönster under ett fåtal sekunder gick de i snabb promenadtakt mot Tunnelgatan. Efter dem gick åtminstone tre män. Sist en man som hatade Palme. Före honom en lång mager man i beige jacka som aldrig hörde av sig till polisen. Och närmast en person som druckit en del alkohol tidigare på kvällen.

Vid korsningen hade en man stått och väntat. Denne gick fram bakom paret la sin vänstra hand på Olof Palmes vänstra axel, drog axeln något bakåt och sköt två skott. Först vid det andra skottet föll Olof Palme och föll handlöst framåt.

Den eventuellt onyktre mannen som hade promenerat närmast bakom paret klev till synes lugnt och behärskat in i Dekorimas portprång när skottlossningen började.

Lisbet trodde att några lekte med smällare längre bort och när hon vände sig mot Olof för att kommentera detta såg hon honom falla, kraftigt blödande från mun och bröst. Hon skrek ”Nej, vad gör du!” och vänd med ryggen ut mot Sveavägen kände hon då hur det sved till på ryggen samtidigt som hon hörde ytterligare en smäll.

Mannen som stått och väntat hade tagit några steg bakåt och stått och tittat innan han behärskat började springa på Tunnelgatan mot trapporna.

När Lisbet vände sig om för att söka hjälp såg hon mannen i beige jacka som syntes avvisande när hon tittade vädjande mot honom. Han gick förbi Lisbet närmast trottoaren och fortsatte mot Kungsgatan. När Palmehataren kom fram hade redan två ungdomar hunnit springa fram till Palme.

Becker - Dekorima - Kreatima

22. Is it possible to realize what was happening two thousand years ago?

I'm thinking of Jesus in the gospels. Of course it's not possible to decide that no one in the first centuries included erroneous information in the gospels. But there are fragments that, almost like self correcting codes, speak for it selves:

At the time the Israelite's talked Aramaic, a language related with Hebrew. It was everyday language spoken also by Jesus, the priests and almost everyone in Jerusalem. The uneducated crowd that didn't visit the synagogues on Sabbath wasn't familiar with Hebrew, the religious language.

From the gospel of Matthew:

27:46 And about the ninth hour Jesus cried with a loud voice, saying, Eli, Eli, lama sabachthani? That is to say, My God, my God, why hast thou forsaken me?

27:47 Some of them that stood there, when they heard that, said, This man calleth for Elias.

27:48 And straightway one of them ran, and took a sponge, and filled it with vinegar, and put it on a reed, and gave him to drink.

27:49 The rest said, Let be, let us see whether Elias will come to save him.

27:50 Jesus, when he had cried again with a loud voice, yielded up the ghost.

Due to Matthews Jesus said 'Eli, Eli, lama sabachthani?' which is Hebrew and a quote from Psalm 22:1. The mob that was enjoying the crucifixion had heard of the prophet 'Eli' but didn't recognize the well known psalm. In Aramaic the same phrase would have been 'Eloi, Eloi, lmana sbaktani?' which sounds rather different.

Judge for yourself: do this language problem come from reality or from fiction?