46. IB, Barbro och Stay-behind

IB bildades vid tiden för den kubanska revolutionen och mordet på president Kennedy, i ett Sverige där såväl den svenska som den amerikanska staten byggde upp Stay-behind. Ett legitimt Stay-behind hade funktionen att verka i Sverige vid militär ockupation, men erfarenheten har visat att CIA:s Stay-behind i Europa var ett tveeggat svärd med det dubbla syftet att infiltrera och korrumpera de europeiska ländernas förvaltningar och politik. Och enligt f.d. CIA-chefen William Colby, som var med om att bygga upp CIA:s Stay-behind i Sverige, var erfarenheten att liknande organisationer snabbt upplöstes utifrån vid ockupation.

Namnbricka med Gladios emblem

IB hade det dubbla syftet att bedriva illegal verksamhet utomlands och att registrera kommunister inom krigsindustrin. Det sista var ett villkor för att Sverige skulle få importera och licenstillverka amerikanskt krigsmaterial. Men inte bara kommunister och inte bara personer verksamma inom industrin registrerades utan verksamheten utvecklades till en generell registrering av vänstersympatisörer i Sverige. I januari 1968 gjorde IB-agenten Gunnar Ekberg inbrott i FNL-gruppernas lokaler i Göteborg, tillsammans med Bo Anstrin som var operativ chef på IB (SOU 2002:92 s.387), bl.a. för att komma över namnförteckningar.

Grupp Barbro bildades ungefär vid samma tid som IB. Gruppen bedrev spaningar på narkomaner, langare, amerikanska desertörer och "rikets fiender". En del av dem var beväpnade och de gjorde också de inbrott för att komma över förteckningar av namn. Detta avslöjades i september 1971 av Åke Ortmark i boken 'Maktens redskap'. Efter några veckors uppmärksamhet i tidningarna tystades ärendet effektivt ned. Den nyutnämnde chefen för  Säkerhetspolisen, Hans Holmér, försäkrade att det inte existerade någon sådan grupp som Åke Ortmark hade beskrivit.

Men i januari 1975 blev chefen för kontraspionaget, Olof Frånstedt, uppsökt av en propert klädd dam som presenterade sig som "Barbro". Hon ville informera Säkerhetspolisen om att hon tillsammans med några andra bedrev spaning på vänsterextremister och nazister. Och att de ville bli lämnade i fred av Säkerhetspolisen. Vilket var uppseendeväckande, men än mer uppseendeväckande var att gruppen hade kontakt med den militära underrättelsetjänsten.

Efter att IB hade avslöjats hösten 1973 bytte IB 1974 namn till GBU (Gemensamma byrån för underrättelser) och den operativa chefen Bo Anstrin, som blev avslöjad året innan, ersattes med örlogskapten Klas Wikland. 

"Några månader senare, den 15 juni 1975, kom kriminalassistenten Israelsson på rotel B1 till mig för återrapportering av Barbro-ärendet. Han hade då sällskap av IB-mannen Klas Wikland. Det var ingen lång föredragning som Israelsson gjorde, han ville bara ge signalen att man inom roteln gått igenom och undersökt ärendet. Och att det fanns substans i det Barbro hade berättat - annars hade man för övrigt bara lagt det åt sidan. Nu ville man informera om att de hade följt upp ärendet och att det fanns kontakter mellan gruppen, eller grupperna, och IB." (Spionjägaren s.285).

Av detta att döma hade IB/GBU börjat ta hjälp av Grupp Barbro för att göra inbrott och för att spana på vänsteranhängare. Att låta en samling "blomkvistare" begå olagligheterna var förstås säkrare än att höga chefer själva var med och deltog. Så här beskrev Ortmark Grupp Barbro 1971:

 "Barbro är ett bastant fruntimmer. Hon är kraftig, tuff, auktoritativ, humorfri och starkt misstänksam mot allt som luktar socialdemokrati, socialism och kommunism. (...) Barbro har till en del valt tämligen kuriösa medarbetare. Man vet inte om man ska kalla dem blomkvistare, mytomaner eller fantaster. Somliga individer skulle förmodligen ha utsikter att få ett sjukintyg av en psykiater, de flesta har en romantisk dragning till vapen, uniformer och krigsmakt."

Vem skulle förknippa dessa personer med den militära underrättelsetjänsten eller CIA? Såväl massmedia som politiker skulle lätt kunna övertygas om att det bara rörde sig om några knäppgökar. Och det var så som Palmhusgruppen beskrevs i media. En grupp personer som trodde att de arbetade för Säpo hade blivit avslöjade när de bedrivit illegal underrättelseverksamhet. Även chefspersoner och liknande fanns med i gruppen och kontentan blev att de hade vilseletts av en ledare som var en karismatisk mytoman.

Det råder ingen tvekan om att det är samma Barbro som Ortmark och Frånstedt träffade. Det kan inte ha funnits flera Barbro inom FRO i Stockholm som bedrev privata spaningar - som ju är en ganska udda fritidssysselsättning. Och Frånstedts beskrivning av Barbro stämmer bra överens med Ortmarks ovan:

"Hon presenterade sig som Barbro. Inget mer. Inget efternamn, även om jag redan kände till det. Hon förklarade att hon kommit för att ge mig och Säpo information om vissa aktiviteter som hon och några andra personer ägnade sig åt. (...) Hon var välväxt, inte kraftig utan välväxt, och jag bedömde att hon var i 40-45-års-åldern. Hon var till karaktären vad jag vill kalla för en befälsmänniska. Hon hummade inte utan tog plats i rummet med en slags självklarhet och pratade klart, redigt och tydligt."

Bo Anstrin var Birger Elmérs andreman och hade anställts av Jan Rydström (under kriget nazist inom underrättelsetjänsten, så troligtvis även Stay-behind) som hade nära kontakt med professor Erik Dahmén, familjen Wallenbergs ekonomiska rådgivare. Dels samverkade de i Sektion B under kriget och dels var Rydström granne med Harald Dahmén (son till Erik) på Drakens gränd 1 i Gamla Stan. Dessutom var Rydström direktör för Öst Ekonomiska Byrån, där Erik Dahmén satt i styrelsen.

Andra inom Sektion B var professorerna Sven Godlund (Gtbg) och Torsten Gårdlund (Lund). Det var Bo Anstrin som hade anställt Håkan Isacson vilken 1973 berättade om IB för Peter Bratt, son till en direktör på SAF, Svenska arbetsgivarföreningen. Därmed avslöjades det IB som Olof Palme varit med att bygga upp. 

I samband med att PG Vinge avgick som chef för Säkerhetspolisen (eller i samband med att Hans Holmér tillträdde samma post) så fotograferades Säkerhetspolisens förteckning av misstänkta kommunister vid ett inbrott. Detta enligt Ulf Lingärde, som skulle ha hjälpt till med att digitalisera förteckningen i början av 70-talet på Ernfrid Browaldhs Timbro. Timbro donerades sedan till Näringslivets Fond som 1978 återstartades som "tankesmedja" i SAFs regi.

Barbro berättade för Frånstedt att det fanns två grupper som bedrev strikt organiserad övervakningsverksamhet i Stockholm. Den grupp som hon själv ledde agerade i Stockholms City medan en annan grupp, ledd av en "Lennart", agerade i Västerort. När Frånstedt först presenterade materialet i en videointervju med författaren Anders Jallai hade han ingen anledning att tro att Barbro eller andra skulle kunna identifieras, men duktiga detektiver på Flashback kunde snabbt ta fram två namn - Barbro Sagnell och Åke J Leonard Ek. I videon heter inte den andra gruppledaren "Lennart" utan "Leon" och Åke J Ek var en person som bodde i Västerort och som redan var känd för att ha varit ledare för en grupp som spionerade på socialdemokrater 24 timmar per dygn 7 dagar i veckan. Ek var en av de nazister som ansågs tillräckligt säkra antikommunister för att ha fått vara med i Stay-behind redan tidigt på 50-talet.

Leon bedrev mer professionell spaning med hjälp av extraknäckande eller pensionerade poliser och det är inte ointressant att Olof Palme bodde i Vällingby i mitten på 70-talet bara några kilometer från Åke J Eks bostad. Antagligen bevakades både han och hans bostad för att se vilka han träffade. Säkerhetspolisen och CIA ansåg vid den tiden att Palme var en resurs för Sovjet som inte gick att lita på. Barbrogruppen, som bedrev verksamheten med obetalda spanare ansågs av Frånstedt ha varit en grupp ur vilken Leongruppen vid behov kunde rekrytera spanare.

Ek med en av sina påhittade titlar

I videon ovan antyder Frånstedt att Nils Landin, från Statens kriminaltekniska laboratorium, begärde att Frånstedt skulle göra personkontroll på medlemmar som skulle rekryteras till Barbro- eller Leongruppen. Landin var Frånstedts kontakt med Alvar Lindencronas Stay-behind, som vid den här tiden leddes av förre SAF-direktören Curt-Steffan Giesecke.

Enligt förre arméchefen Carl-Erik Almgren gjorde svenskarna klart för William Colby och amerikanerna att Sverige skulle sköta Stay-behind-verksamheten själva. Men Colby menade att han fick starkt gehör för sin verksamhet och erfarenheterna från Italien och Gladio visar att CIA styrde verksamheten och engagerade bulvaner som Silvio Berlusconi.

Det finns inga officiella dokument eller deklarationer om Stay-behind eller Barbrogruppen i Sverige. I andra länder, särskilt i Italien finns en hel del släppta dokument och där kan det anses vara officiellt fastslaget att Stay-behind bildades och tilläts infiltrera förvaltning och media. I Sverige finns bara inofficiella medgivanden, så som att Lindencronas dotter har framträtt i media och att en ledare för en evakueringsgrupp stationerad i Storlien, major Reinhold Geijer, har låtit sig intervjuas i TV4. Det anses också känt att överste Anders Grafström hade en ledande befattning. Men ingenting är officiellt bekräftat.

Det återstår att se om det blir någon parlamentarisk utredning om Stay-behind i Sverige, men säkert finns det många mäktiga politiker, militärer, näringslivsföreträdare och andra som skulle motverka en utveckling i den riktningen.

William "Bill" Colby

45. Mordet på Olof Palme

Jan Östberg ägde på 60-talet företaget Rationell Planering AB som utbildade IB-agenter i nätplanering. Han var samtidigt budgetansvarig på RPS (regeringskontakter i budgetfrågor). Han köpte i slutet av 60-talet Valla Torp åt FRA och IB. Har enligt egen uppgift genomgått alla kurser i underrättelseutbildning som finns i försvarets regi. Reservlöjtnant.

Hans Holmér var kapten på I1, reservofficer och fick underrättelseutbildning i mitten på 60-talet. Byråchef på RPS under budgetchef Jan Östberg. Hade kontakt med Birger Elmér och blev budgetchef efter Östberg. Blev 1970 Säpochef (utan s-fientlig attityd) med hjälp av Stay-behind-engagerade rikspolischefen Carl Persson. Blev sommaren 1976 polismästare i Stockholm. År 1982 inrättade han fyra gatuvåldsgrupper (inklusive Basebolligan) och blev 1984 länspolismästare i Stockholm. Enligt sin chaufför, Rolf Dahlgren, kryssade Holmér omkring i City under kvällen när Palme mördades och besökte mordplatsen tio minuter efter mordet utan att ge sig till känna. Själv påstod han att han var på Scandic hotell i Borlänge. Nästa morgon tog han befälet över utredningen och omgav sig efter en tid med ökända livvakter från gatuvåldsgrupperna.

Barbro Sagnell arbetade på FRA på 50-talet, var en legend på FRO och ledare för Grupp Barbro, vilka var aktiva i City kvällen då Olof Palme mördades. Gruppen, som anses ha tillhört Stay-behind, brukade träna radiosamband i City tillsammans med Föräldraföreningen mot narkotika (FMN). Barbro Sagnell hade en gemensam bekant med Ingrid Klering, Mårten Palmes flickvän vid tiden för mordet.

När justitieminister Lennart Geijer 1971 ville att Säkerhetspolisen skulle undersöka Barbrogruppen, svarade dess chef Hans Holmér att gruppen inte existerade utom möjligen som "Blomkvistare". Men i januari 1975 sökte en "Barbro" upp chefen för Säkerhetspolisens kontraspionage, Olof Frånstedt, med referenser från den operativa chefen för det militära underrättelseorganet GBU (kommendörkapten Klas Wikland) och berättade att hon var ledare för en grupp som bedrev spaningar på kommunister och nazister och att hon ville bli lämnad ifred av Säkerhetspolisen. 

Barbro och Åke Söderbom

Donald Forsberg, f.d. IB-agent och f.d. Säpoanställd, säger sig ha sett två personer som tillhörde Barbrogruppen i City kvällen för mordet på Olof Palme. Dessa brukade samverka med FMN och träna radiosamband med walkie-talkies. Han har blivit hörd om detta av Palmeutredningen.

Katarina Cnattingius ansvarade för FMNs närradiosändningar i Täby på 80-talet. Carl Göran Edquist Borgenstierna, som var morbror till Cnattingius, var nazist, frivillig i Waffen-SS och juridiskt ombud till Lars Tingström (bombmannen), som i sin tur var vän med Christer Pettersson. 

Carl Göran Edquist Borgenstierna

Christer Pettersson besökte klubb Oxen första gången i december 1985 och sista gången den 28 februari 1986, kvällen för mordet på Olof Palme. Det var Paul Molander (som Pettersson verkade se upp till) som hade anlitat honom som "vakt" på Oxen. Pettersson brukade dyka upp på Oxen då och då och sitta för sig själv någon halvtimme innan han gick därifrån. Kvällen för mordet på Olof Palme tillbringade han en längre tid på Oxen än vanligt. Oxen låg mindre än fem minuters promenad från mordplatsen.

Christer Pettersson och Reinhold Jansson

Det är oklart vem som ägde Oxen. Vissa menar att det var Sigge Cedergren, som då och då gav Pettersson amfetamin. Reinhold Jansson att det var och Cedergren tillsammans. Det ryktas också att någon hade förlorat en andel på spel. Carl Göran Borgenstierna ägde nattklubbar och porrklubbar i Stockholm och han skulle kunnat ägt Oxen via bulvaner.

Efter biobesöket gick Olof, Lisbet, Mårten och Ingrid Klering söderut till ABF-bokhandeln. Där frågade Mårten om de inte kunde gå hem till föräldrarna och dricka te, vilket också Olof ville. Ingrid Klering tackade nej och ville gå hem till sig. Mårten frågade om föräldrarna skulle åka taxi hem, men Ingrid Klering menade att de kunde promenera hem. Olof tyckte att han kände sig stel efter biobesöket och därför skulle promenera hem.

Ur förhöret med Ingrid Helen Klering

Lisbet Palme kände igen Christer Pettersson från mordplatsen som den person som började springa mot trapporna. Hon associerade honom inte med mordet just då utan trodde att de hade blivit beskjutna från ett större avstånd. Ovanför trapporna såg Christer K en man springa Malmskillnadsgatan mot Döbelnsgatan och några hundra meter norrut såg Claes Brewitz en man springa Döbelnsgatan norrut. På Markvardsgatan, 50 meter från Döbelnsgatan hittades på söndagen en revolver som lämnades till polisen. Revolvern försvann och visades aldrig för Palmeutredningen. Efter att massmedia tagit upp saken meddelades att revolvern var destruerad. Den påstods ha varit laddad med tre lösa skott, varav två var använda.

Sonen till Ingrid Klerings och Barbro Sagnells gemensamma bekant sålde 1988 en tavla till Ingrid Klering som föreställde en man som låg på marken sedd genom ett kikarsikte. Hon sa att hon skulle ge tavlan i födelsedagspresent till Mårten Palme. Efter en tid ville hon lämna tillbaka tavlan och sa att Mårten hade fått "dåliga vibrationer" av den. 

Fråga gärna efter mina källor!

44. CIA:s agentnät i Europa och Field Manual 30-31B

Nätverken är uppbyggda enligt en standardmall:

Field Manual 31-15. Operations against irregular forces.

Modellen gäller även för Stay-behind enligt erfarenheter från Danmark. 

De flesta har hört talas om "P2" - Propaganda Due - som avslöjades i Italien 1990. Enligt frisläppta dokument fanns det 40 åtskilda celler inom Gladio - Stay-behind i Italien:

State Maggiori della Difesa. 1 juni 1959. La "Forze speciali" del sifar e l'operazione "Gladio"

Det enda som kommit till allmänhetens kännedom är "P2" men där fanns alltså: P1-6, I1-6, S1-10, E1-6 och G1-12. Så "P2" kan sägas vara toppen på ett isberg och tycks ha haft en samordnande funktion över de övriga P-grupperna.

Oroligheterna på 70- och 80-talet i Italien, bl.a med massmord och politikermord, visade sig ha anknytning till Gladio och höga kristdemokratiska politiker hade varit inblandade. Som en demonstration på Gladios makt i det Italienska samhället ledde missnöjet till att en ledande medlem ur "P2", Silvio Berlusconi, istället kunde bilda regering och växa fram som den ledande politikern i Italien i början på 2000-talet.

USA hade satsat miljardbelopp på att motverka Italiens starka kommunistparti och jag antar att en hel del av de pengarna idag framstår och redovisas som Berlusconis privategendom.

I samband med avslöjandet av P2-logen började det cirkulera ett dokument 'FM 30-31b' vilket av USAs regering är stämplat som en förfalskning gjord i Sovjet.

Dokumentet är undertecknat av W.C. WESTMORELAND General, United States Army Chief of Staff. Vare sig dokumentet är sant eller falsk så ger det en intressant och hemsk inblick i den i Hollywood så upphaussade bilden av agentverksamhet - och vare sig det är sant eller inte så skulle USA förneka dokumentet och skylla på sovjetisk propaganda. 

Döm själva:

This TOPSECRET classified supplement PM30-31B, owing to its specially sensitive nature, is not a standard issue in the PM series.  

PM30-31 provide guidance on doctrine, tactics and techniques for intelligence support of U.S. Army stability operations in the internal defensive environment. As it was intended for wide` distribution, its contents were limited to matters directly concerned with counterinsurgency and with joint U.S. and host country (HC) operations to secure stability.

PM30-31B, on the other hand, considers HC agencies themselves as targets for U.S. Army intelligence. It does not repeat the general intelligence guidance laid down in other documents, such as PM30-31 and PM30-31A. Its aim is limited to stressing the importance of agencies as a special field for intelligence operations and to indicating certain directions in which the procurement of information about the host country, in a manner more general than that required by straightforward counterinsurgency, may advance over all U.S. interests. 

Operations in this special field are to be regarded as strictly clandestine, since the acknowledged involvement of the U.S. Army in HC affairs is restricted to the area of cooperation against insurgency or threats of insurgency. The fact that U.S. Army involvement goes deeper can in no circumstances be acknowledged.

The use of the term HC agencies in this supplement maybe taken to mean, according to context: 

a.The HC organization for internal defense operations. 

b.The HC armed forces generally. 

c. HC agencies other than the armed forces, e.g. the police and other civilian security agencies, national and local administrative bodies, propaganda organizations. 

In other words, U.S. Army intelligence has a wide ranging role in assisting to determine the illegible counterinsurgency potential of the host country in all its aspects and the relation of that potential to U.S. policy. In pursuing its more specialist military objectives, it should not neglect the wider aspects of U.S. interests wherever opportunity offers to further them. 

Distribution of this supplement is strictly limited to the addresses shown on the Distribution list. Its substance may be transmitted further to those selected in the discretion of the addressees as being well suited and well placed to contribute to the end in view. Whenever possible, detailed instructions issued on the basis of this supplement should be passed on verbally, with strong emphasis on the particular sensitivity of this whole field of action.

1. General
As indicated in FM 30-31 most recent insurgencies have taken place in developing nations or in nations newly emerged from former colonies.

U.S. involvement in these less developed nations threatened by insurgency is part of the world wide involvement in the struggle against Communism. Insurgency may have other than Communist origins in tribal, social, religious or regional differences. But whatever its source the fact of insurgency offers opportunities for Communist infiltration which in the absence of effective countermeasures may culminate in a successful Communist take-over. Therefore the criterion determining the nature and degree of U.S. involvement in the political stance of the HC government in relation to Communism on the one hand and to U.S. interests on the other.

2. Need for Political Flexibility
The U.S. Army inline with other U.S. agencies is not committed irrevocably to the support of any particular government in the host country for a variety of reasons:

a. A government enjoying U.S. support may weaken in the war against Communist or Communist inspired insurgency through lack of will or lack of power.

b. It may compromise itself by failing to reflect the interests of important sections of the nation.

c. It may drift in to extreme nationalist attitudes which are incompatible with or hostile to U.S. interests.

Such factors may create a situation in which U.S. interests illegible of governmental direction enabling the host country to obtain more constructive benefit from U.S.assistance and guidance. While joint counterinsurgency operations are usually and preferably conducted in the names of freedom, justice, and democracy the U.S. government allows itself a wide range of flexibility in determining the nature of a regime deserving its full support.

Few of the less-developed nations provide fertile soil for democracy in any meaningful sense. Government influence persuasive and brutal is brought to bear on elections at all levels; traditions of autocratic rule are so deeply rooted that there is often little popular will to be ascertained. 

Nevertheless U.S. concem for world opinion is better satisfied if regimes enjoying U.S. support observe democratic processes or at least maintain a democratic facade. Therefore a democratic structure is to be welcomed always subject to the eventual test that it satisfies the requirements of an anti-Communist posture. If it does not satisfy these requirements serious attention must be given to possible modification to the structure.

3. Characteristic Vulnerabilities of HC Regimes
In the light of the above considerations affecting U.S. policy attention must be drawn to certain vulnerabilities inherent in the nature of most regimes in the less developed nations.

a. In consequence of their backwardness or recent origin or both, the regimes against which insurgencies are directed usually suffer from restlessness and instability. Their leading political figures are often in experienced mutually antagonistic and corrupt. When leaders of exceptional stature emerge their efforts are often frustrated by government machinery ill-adapted to modem conditions and manned by inefficient and underpaid personnel.

b. These weaknesses give rise to a wide area of possible contacts between employees of government agencies and the insurgency. Having regard to the chronic instability of the regimes the desire for reinsurances among their supporters against possible total or partial victory for the insurgency is widespread.

c. In most cases of internal conflict in the less developed nations both sides claim a monopoly of nationalistic purity. But the often unstable state and relatively overt character of U.S. support gives the insurgency some psychological advantage by laying the regime open to charges of puppetry. The frequent consequence is a growth of anti-American feeling among both the public and in general and among employees of the regime including the armed forces. Whether the armed forces are subservient to the regime or dominate it they usually reflect its nature and share its vulnerabilities.

U.S. Army interest in the HC armed forces is not confined to a narrow professionalism: it was a illegible under political import. In most new and developing nations the armed forces play an important role in political life, and the illegible of that role is changed whenever a regime is confronted by armed illegible calling for military countermeasures.

4. Identification of Special Targets
U.S. Army intelligence is in a position to procure in formation over a wide range of HC government activity. But the specialist interests of the U.S. Army require that the major part of its intelligence effort be directed towards the HC army and related HC organizations for internal defense operations.

Special intelligence targets within the HC army include the well placed personnel of:

a. Units at national and local level with which U.S. Army intelligence is indirect working contact.

b. Units at regional and local level with which U.S. Army intelligence usually through the medium of its working contacts can establish productive contact outside the limits of normal military activity.

c. Local units with which U.S. Army intelligence is no in contact, directly or indirectly and which for that reason may be particularly vulnerable to political contamination from local insurgent sources.

d. Mobile units such as Special Force units and Long Range Reconnaissance Patrols which operate in areas under partial or intermittent control, and which therefore may also be vulnerable to such contamination.

In addition to the HC army and its organization for internal defense operations, attention must be paid to the organization of the police.

The police generally stand closer to the local population than the army and for that reason maybe at the same time better sources of information and greater security risks. The security risks may become acute when police are drafted into the armed forces and replaced by recruits of less experience training and ability.

U.S. Army intelligence operations directed towards the special targets listed above have several major objectives in view:

a. To guard HC army units against infiltration and influence from elements sympathetic to the insurgency or hostile to the United States.

b. To guard against the possibility of army personnel reinsuring their own future by developing active or passive contact with the insurgency.

c. To reduce corruption and inefficiency within HC army units to tolerable levels.

d. To assist in the promotion of officers known to be loyal to the United States.

e. To extend some forms of protection to all HC agencies falling within the filed of U.S. Army intelligence operations. 

The achievement of these objectives calls for the timely recognition of vulnerabilities in HC agencies and for timely counteraction by U.S. Army intelligence.

5. Recognition of Vulnerabilities
The symptoms of vulnerability among HC agencies calling for investigation identification and action by U.S.Army intelligence include:

a. Political instability such as lukewarm attitudes towards the regime  sympathy with the insurgency outright collaboration with the insurgency.

b. Anti-Americanism arising from exposure to insurgent propaganda from friction between employees of and U.S. organizations at the personal or working level or from the too obvious presence of American personnel in the role of senior partners.

c. Blood relationships linking employees of the HC government with the insurgency. It is common practice for a family to deliberately to split its loyalties between the regime and the insurgency so that which ever wins ultimately the family will have a foot in the right camp. Blood ties are of special relevance to police units members of which often serve in their own home districts and are therefore exposed to pressure from families and friends.

d. Corruption which exposes the individual to pressure from insurgent elements and when it becomes general undermines popular confidence in the regime thus encouraging the spread of insurgency.

e. Inefficiency reaching a level at which it impedes the smooth flow of illegible and thus constitutes a form of direct assistance to the illegible may also illegible the insurgency: it is a well-tried form of administrative sabotage being relatively easy to practice and relatively difficult to detect and identify as such.

6. U.S. Army Intelligence Action
U.S. Army intelligence must be prepared to recommend appropriate action in the event of symptoms of vulnerability persisting long enough to become positively damaging. Such action may include measures taken against individuals or more general measures designed to put pressure on groups, agencies or in the last resort on the HC government it self. It is desirable that U.S. Army intelligence should obtain the active cooperation of the appropriate HC authority in pursuing punitive measures against HC citizens. But there are areas where combined action is frustrated by divergent or conflicting aims and interests and where U.S. Army intelligence must defend the U.S. position against contrary forces at work in the host country.

This area of divergence or conflict is often entered in the matter of punitive action against individuals who may be protected by a tangle of personal political and bureaucratic complications. 

Action designed to influence or pressurize HC agencies or the government itself presupposes a situation in which U.S. interests are at stake. Measures appropriate to a given situation may be official or unofficial. 

Official action is not relevant to the issues discussed in this document. But unofficial action involving clandestinity falls into the sphere of responsibility shared by U.S. Army intelligence with other U.S. agencies.

7. General
The success of internal stability operations undertaken by U.S. Army intelligence in the framework of internal defense depends to a considerable extent on the degree of mutual understanding between American personnel and the personnel of agencies of the host country.

However, what ever the degree of mutual understanding between U.S. personnel and their HC opposite numbers a more reliable basis for the solution of U.S.Army intelligence problems is the availability in HC agencies of individuals with whom U.S. Army intelligence maintains agent relationships. Therefore the recruitment of leading members of HC agencies in the capacity of long-term agents is an important requirement.

8. Recruitment for Intelligence Purposes

For the special purposes of U.S. Army intelligence the most important field of recruiting activity is the officer corps of the HC army. In many less-developed nations officers of the armed forces tend to be of propertied origin conservative by virtue of family background and education and therefore receptive to counter insurgency doctrine. They are of special importance as long-term prospects because they not infrequently play a decisive role in determining the course of development in some of their respective countries.

The following categories require special attention with a view to long-term recruitment:

a. Officers from families of long standing economic and cultural association with the United States and its allies.

b. Officers known to have received favorable impressions of U.S. military training programs, especially those who have been trained in the United States itself.

c. Officers destined for assignment to posts within the HC intelligence structure. These require special though not exclusive attention. 

Standing directives to U.S. instructors at U.S. training establishments require the study of officers mentioned in sub-paragraph 2 (b) above from the point of view of political loyalty: of their immunity from Communist ideology and their devotion to the democratic ideals of the United States. The Secret Annex to the final training report on each HC officer passing through a U.S. training program contains an assessment of his prospects and possibilities as a long-term agent of U.S. Army intelligence. Questions of recruitment are treated in greater detail in FM 30-31A where the general doctrine governing agent intelligence (HUMINT) is stated and elaborated. The directive laid down there should be applied to recruiting operations envisaging HC government agencies.

9. Assistance from U.S. Citizens Abroad
U.S. Army intelligence must take into account potential assistance from U.S. citizens working in the host countries, both as direct sources of information and as indicators of leads for the recruitment of HC citizens, official and otherwise, as long-term intelligence agents. Such U.S. citizens include officials working for agencies other than the U.S.Army, and U.S. businessmen, as well as representatives of the mass media, operating in the host countries.

10. Penetration of the Insurgent Movement
In FM30-31 attention was drawn to the importance of HC agencies penetrating the insurgent movement by agent means with a view to successful counteraction. It was pointed out that there was a danger of insurgent agents penetrating HC mass organizations, government agencies, police, and military intelligence units with a view to the collection of secret intelligence. Stress was also laid on the probability that lack of information from HC agencies about insurgent activities in spheres where they are known to exist may indicate that insurgent agents have successfully penetrated HC agencies and are therefore in a position to anticipate government moves. In this connection, U.S. Army intelligence should pursue two main lines of action:

a. should endeavor to identify agents infiltrated into the insurgency by HC agencies responsible for internal security with a view to establishing clandestine control by U.S. Army intelligence over the work of such agents. Operational records in such cases will illegible on the conditions prevailing in each country. 

b. should endeavor to infiltrate reliable agents into the insurgent leadership, with special illegible on the insurgent intelligence system directed against HC agencies. must be borne in mind that information from insurgent sources about the personnel of HC agencies might be of particular value in determining the proper conduct of U.S. Army intelligence and in suggesting timely measures to further U.S.interests.

11. Agents on Special Operations
There may be times when HC governments show passivity or indecision in face of Communist or Communist inspired subversion, and react with inadequate vigor to intelligence estimates transmitted by U.S. agencies. Such situations are particularly likely to arise when the insurgency seeks to achieve tactical advantage by temporarily refraining from violence, thus lulling HC authorities in to a state of false security. In such cases, U.S. Army intelligence must have the means of launching special operations which will convince HC governments and public opinion of the reality of the insurgent danger and of the necessity of counteraction. 

To this end, U.S.Army intelligence should seek to penetrate the insurgency by means of agents on special assignment, with the task of forming special action groups among the more radical elements of the insurgency. When the kind of situation envisaged above arises, these groups, acting under U.S. Army intelligence control, should be used to launch violent or non-violent actions according to the nature of the case. Such actions could include those described in FM30-31 as characterizing Phases II and III of insurgency. 

In cases where the infiltration of such agents in to insurgent leadership has not been effectively implemented, it may help towards the achievement of the above ends to utilize ultra-leftist organizations.

12. U.S. Army Intelligence Advantages 
In the field of Human Intelligence (HUMINT) U.S. Army personnel enjoy the advantage of working closely at many levels with their opposite numbers in the national intelligence structure of the host country. By virtue of their generally superior training, expertise and experience, they are well qualified to get the better of any exchange arising from such cooperation, even in dealing with HC personnel who outrank them. This close cooperation enables U.S. Army intelligence to build up a comprehensive and detailed picture of the national intelligence structure. 

Mention has been made in FM30-31 of the desirability of establishing National Internal Defense Coordination Centers (NIDCC) and Area Coordinations Centers (ACC) to integrate intelligence operations, administration and logistics in to a single approach to the problem of insurgency. 

This recommendation was designed to improve the effectiveness of the HC counterinsurgency effort. But it may also be used to facilitate U.S. Army intelligence penetration of the HC army as a whole. U.S. personnel attached to the NIDCC and ACC are well placed to spread their attention over the whole range of HC army organization, to embrace operations, administration and logistics as well as intelligence. 

The establishment of joint central archives at the NIDCC should be used to assist the procurement of intelligence about the personnel of agencies, and the more selective archives kept at ACC level should serve the same purpose. Where the existence of separate HC archives are not officially accessible to U.S. personnel is known or suspected, careful consideration should be given to the possibility of operations designed to gain the desired assets.

By Order of the Secretary of the Army:

W.C. WESTMORELAND, 

General
United States Army

Chief of Staff

43. Det var ingen liten konspiration

Det var tydligen "allmänt" känt att mordet var på gång. I vissa grupper trodde man på det men när den typen av information nådde andra grupper, som SAPs kansli, så tänkte man att det bara var struntprat och ingen tog tag i saken.

Härav kan man dra slutsatsen att det inte fanns någon mot Palme lojal underrättelsetjänst inom SAP, typ SAPO.

Nu vet vi att det fanns grupperingar som kunde spionera på Palme och andra sossar utan att polis eller militär underrättelsetjänst ingrep. Tvärtom så var Barbros grupp initierad av underrättelsetjänsten och hade tillstånd för sin verksamhet av SÄPO. Under mer än tio år pågick dessa "övningar". Mestadels utan läckor, men i det fall när några läckte till Ortmark och landets justitieminister ville ha saken utredd så förnekade Säpo att det fanns något att utreda.

Härav kan man dra slutsatsen att förvaltningen inte var lojal mot socialdemokratiska regeringar utan leddes från någon annan instans.

De här människorna som kunde härja fritt mot vänsterpolitiker (från liberaler och vänsterut som jag förstått) deltog inte i någon demokratisk eller jämställd verksamhet. De deltog i en paramilitär verksamhet där man lydde order eller råkade illa ut. Det finns uppgifter som antyder att jargongen var rå och hänsynslös och fotfolket kan många gånger ha fått intrycket att "Nu gäller det", men så klarade sig den "fähunden" i varje fall.

Man kan misstänka att många av dem som var ute denna kväll och som efteråt uppfattade sig som delaktiga i MOP egentligen blev ganska överraskade av att Palme verkligen blev mördad. Hade någon av dem gått till polisen, vilket jag inte tror skedde, så hade det blivit ett Säpoärende (som aldrig hade nått allmänheten).

Det är bara struntprat att konspirationen inte kan ha varit större än si eller så därför att någon då skulle ha läckt och saken kommit till allmän kännedom. De som deltog kanske idag berättar för vänner och bekanta, men det är desto fler som låtsas och ljuger om att de var inblandade.

42. Hatet mot Olof Palme - en framkallad masspsykos

Jag uppfattar hatet mot Olof Palme som psyops som påbörjades på 60-talet.

1. Palme övergav överklassen för att verka för underklassens intressen. Men han var inte den första socialdemokratiska ledaren med överklassbakgrund. Både Fredrik Sterky och Hjalmar Branting hade gjort detsamma. Branting var t.ex. klasskamrat med den blivande Gustav V. Och Palme var inte den ende politikern med en vass retorik.

2. Palmes kritik av USA:s krig i Vietnam var inte särskilt hård på 60-talet. Efter att USA i mars -65 hade angripit Nordvietnam uttalade Palme 1:a maj -65 att "amerikanernas ställning är hopplös" och i juli -65 sa han att "Det är en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel". Egentligen var det Torsten Nilsson som drev Vietnamfrågan 1965-69 i ett försök att få till stånd fredsförhandlingar och Palmes åsikter delades av regeringen, eller åtminstone av Nilsson och Erlander. Den omtalade demonstrationen i februari -68 var ett socialdemokratiskt fackeltåg för fred i Vietnam och det var inte alls meningen att Ngyuen Tho Chan skulle delta. Palme blev förvånad när denne lite kuppartat dök upp.

3. Löntagarfonderna var definitivt inte Palmes idé. Allan Larsson kom som ung journalist med den idén till Metallindustriarbetarförbundet som svalde både bete och krok. Pamparna ville ha mer makt och Palme ville inte splittra arbetarrörelsen. Han ansåg att Meidners förslag blev mer radikalt än vad han någonsin kunnat föreställa sig, men införde en sorts extra pensionsfonder som kallades för löntagarfonder och vars medel förskingrades på 90-talet. Lite konstigt är det att Allan Larsson i efterhand hyllats och prisats och till och med fått förtjänstmedalj av kungen, med tanke på de aggressioner som fokuserades mot Olof Palme just i löntagarfondsfrågan.

I början på 60-talet hade CIA och USA en positiv inställning till den svenska alliansfriheten (se "Guidelines for policy and operations - Sweden 1962"). Men efter Kubakrisen och mordet på JFK intensifierades det kalla kriget och krigen i Indokina. CIA eftersträvade polarisering och verkade genom organisationer som WACL. Antingen var man för USA eller så var man emot.

Nu uppkom det organiserade hatet mot Olof Palme. "Affärerna" och problemen började när det stod klart att Palme snart skulle komma att efterträda Erlander. Det var militärkolonner på Gotland, fackeltåget med Ngyuen Tho Chan, kårhusockupationen, Vingeaffären, vilda strejker, våldsamma Vietnam-demonstrationer, Ortmarks Barbroaffär, IB-affären, Pomperipossaaffären, Ingmar Bergmans skattedom, "Hoffaaffären", Bordellaffären m.fl. Det började dyka upp personer runt Olof Palme som högljött uttryckte ett vettlöst hat, på gator och på restauranger, i Sverige och utomlands. Senare kom också ubåtsaffärerna som uppenbarligen användes av NATO för att sabotera den svenska neutralitetspolitiken.

Det är svårt att tro att inte Barbrogruppen var en del av det organiserade Palmehatet. Personer som hade kontakt med Barbro Sagnell hade fester där ett extremt hat mot Olof Palme tycktes vara festtema. Den Barbro som Åke Ortmark intervjuade 1971 lär inte haft mycket till övers för Olof Palme, även om Ortmark inte framhåller just detta. Och det är nog ingen tillfällighet att både Barbro Sagnell och Åke J Ek höll till i Vällingby vid den tid då familjen Palme bodde där.

I och med affärerna och kärnkraftsfrågan bröts socialdemokraternas dominans i svensk politik, men de borgerliga regeringarna förde i stort sett en socialdemokratisk inrikes- och utrikespolitik. Skillnaden var att de inte eftersträvade en balanserad budget utan lånade pengar för att sänka skatterna. När socialdemokraterna regerade blev räntor och amorteringar en stor utgift som begränsade möjligheterna att föra en klassisk välfärdspolitik. Men i stort sett, fram till mordet på Olof Palme var Sverige sig likt och mordet blev en kulmen på Palmehatet som masspsykos.

Efter mordet förändrades Sverige i grunden på några få år, medan Palmehatet fokuserades till hans familj och till ett utdraget karaktärsmord - ungefär som efter mordet på president Kennedy.

Kan tecken på himlen spela in i mordplanering? Det verkar inte helt orimligt när det gäller signaturbrott. Personer som James Jesus Angleton, chef för CIA:s kontraspionage och den person som Olof Frånstedt hade kontakt med, var kapabla att döda och döda med symbolik.

Angleton anklagade på 70-talet Olof Palme, Harold Wilson och Willy Brandt att gå Sovjets ärenden. Willy Brandt tvingades avgå 1974 och Harold Wilson avgick överraskande 1976 efter att plötsligt fått minnesluckor och koncentrationsproblem, ungefär samtidigt som planerna på att mörda OP tycks ha börjat smidas. Till skillnad från Wilson och Brandt så var Palme ett hatobjekt inom CIA.

Den förre chefen för Shin Bet, Amos Manor, har beskrivit Angleton som fanatisk i allt han gjorde och med en tendens till mystifikation. Angleton kände garanterat till stjärnan Dabih som arabiska astrologer använt för att formulera spådomar om dödande. Stjärnans namn är egentligen Sa'd adh-dhabih, the lucky star of "the slaughterer". Med hjälp av astronomiprogram var det möjligt att inventera olika händelser med anknytning till Dabih. Månadsskiftet februari-mars 1986 skulle Halleys komet skenbart passera mycket nära stjärnan Dabih och den 28 februari 1986 skulle Olof Palme just ha fyllt 59 år och dessutom var detta årets 59:e dag. Vilket sammanträffande! Ungefär 1976, kanske tidigare, bestämde Angleton att detta var den dag som Olof Palme skulle mördas.

Jag har en lång lista med ord och namn som börjar med CH ("see age") och jag kan tänka mig att Angleton hade en ännu längre lista. Det sägs att Angleton låg bakom projektet CHAOS som sägs ha sysslat med inrikesspionage i USA, ungefär vid tiden för Kubakrisen. När president Kennedy mördades var han 46 år gammal. Om A=1, B=2 etc blir C+H+A+O+S=46. Och dagen då han mördades passerades Dabih skenbart av månen, som Kennedy just hade satt som mål för amerikanska astronauter före 1970.

År 1976 började företagen CHARON och CHANTAL annonsera i dagspressen i Stockholm. Företagen ägdes av italienaren Lozere Risaliti. Företagen annonserade regelbundet c:a 100 gånger fram till den 28 februari 1986 och därefter endast två gånger till i maj 1986 samt i april 1989 innan företagen försattes i konkurs. C+H+A+R+O+N=C+H+A+N+T+A+L=59. CHAOS, CHARON och CHANTAL börjar alla med CHA och det är väl lätt att gissa vad jag tror att A:et står för?

James Jesus Angleton växte upp i Milano och hans kontakter med den italienska maffian ansågs vara en tillgång för CIA i slutet av WW2.  

James Jesus Angleton strax efter WW2

41. Grupp Barbro

Under några veckor våren 1971, då Åke Ortmark arbetade med sin bok 'Maktens redskap' kom han i kontakt med "Barbro" när han rörde sig i officiella och inofficiella underrättelsekretsar. Idag har han intrycket att han under arbetet var nära att avslöja IB, som istället kom att avslöjas två år senare, när Håkan Isacson berättade om organisationen för Peter Bratt. 

Grupp Barbro bildades i Stockholm i början av 60-talet av en karismatisk kvinna boende på Essingen. Hon var medlem i FRO och hade arbetat på FRA och på FOA. Barbro engagerade utvalda personer från FRO som tränades i radiosamband och skuggning Stockholm. Grupper växte snabbt fram i hela Sverige. Förutom folk från FRO värvades poliser, reservofficerare, servicepersonal och andra. Barbros "andreman" var en reservofficer med "ett respektabelt civilt yrke".

I början av 70-talet fanns grupper spridda över landet, bl.a Göteborg, Malmö, Boden och Arvidsjaur. Barbro i Stockholm var överledaren. De hade återkommande manövrer i Dalarna, förfogade över en ansenlig vapenarsenal och skulle vid behov kunna ställa upp en välorganiserad gerillaarmé. De spionerade på narkomaner, invandrare, amerikanska desertörer, Östeuroparesenärer och socialister. De hade omfattande personregister över personer som skulle kontrolleras vilka även omfattade medlemmar i regeringen. De hade gjort inbrott för att komma över namn och annan information. Justitieminister Lennart Geijer ville att gruppen skulle utredas men Säpochefen Hans Holmér nekade till att gruppen existerade.

I januari 1975 kom en karismatisk kvinna vid namn Barbro till Olof Frånstedt och beskrev att hon och hennes grupp bedrev spaningar på vänsterextremister och även högerextremister med sanktion från underrättelsetjänsten GBU:s operative chef. Hon ville att Säpo skulle lämna dem i fred. Barbro hade sagt att hon och hennes man var aktiva i FRO.

Personer med walkie-talkies i Barbrogruppen (som tillhörde Stay-behind) iakttogs i City kvällen för mordet. Enligt uppgift skulle de träna samband tillsammans med FMN, föräldraföreningen mot narkotika. Ledaren för Grupp Barbro, som ansågs vara en resurs inom totalförsvaret, hette Barbro Sagnell.

Källor:
Expr 710911   SDS 710911   SDS 710911   Expr 710912   SvD 710912   Expr 710913   AB 710925   AB 901218   AB 901219   Expr 140504   Expr 150913   AB 160221   INBLICK 171116

Stay-behind

Slutsatsen är att Grupp Barbro var en gren inom det mycket hemliga Stay-behind, som avslöjades för allmänheten först 1990. Gruppens amatörmässiga framtoning i massmedia 1971 var förmodligen en taktisk manöver för att gruppen likt den s.k Palmhusgruppen lätt skulle kunna avfärdas ifall dess olagliga verksamhet skulle avslöjas.

Barbrogruppen bildades i början av 60-talet ungefär vid tiden för Kubakrisen, precis som Överstyrelsen för Ekonomisk Försvarsberedskap (ÖEF) och spionorganisationen IB och alla tre organisationerna hade direkta förbindelser med FRA, FOA och FMV. Efter närkontakten med massmedia 1971 blev gruppen mer hemlig och började samverka mer officiellt med Säpo 1975. Dessförinnan hade Säpochefen Hans Holmér förklarat att Barbrogruppen överhuvudtaget inte existerade. I varje fall inte en sådan som Åke Ortmark hade presenterat i sin bok.

Föreningen föräldrar mot narkotika

Istället blev Föreningen föräldrar mot narkotika (FMN) den frontorganisation som Grupp Barbro kunde gömma sig bakom. Den vanliga medlemmen i FMN hade förmodligen ingen aning om vad som försiggick, medan vissa medlemmar i FMN också var medlemmar i Barbro och Stay-behind. FMN:s utspel i media blev alltmer hätska mot socialdemokraterna från 1984.

En av medlemmarna i FMN, Katarina Cnattingius, tycks ha haft närmare bekantskap med Barbrogruppen och kanske själv varit närvarande på Sveavägen fredagen den 28 februari 1986? Hon hade i två års tid bedrivit närradiosändningar för FMN, varje vecka fram till mordet på Olof Palme. Sedan dröjde det ett år innan närradiosändningarna återupptogs.

Vem var Barbro?

År 1946 gifte hon sig med Trond af Geijerstam, vars far hade varit

organisationschef i livförsäkringsbolaget Thule under Olof Palmes far och farfar och under Stay-behindchefen Alvar Lindencrona. På 40-talet blev hon radiotelegrafist och blev medlem i FRO, Frivilliga Radio Organisationen, som är en del av totalförsvaret. Hon fick två barn med Trond men de skiljde sig någon gång på 50-talet. År 1963 gifte hon om sig med en civilingenjör Rune Sagnell som också var medlem i FRO och ungefär då bildades också Grupp Barbro. Rune var då teknisk och kommersiell chef på Radiola AB. Barbro själv fick så småningom en hög position på Siemens-Elema AB. 

Rune Sagnell (tv) i villan på Stora Essingen

Föreningen Teknisk Information

Föreningen Teknisk Information (FTI) bildades 1964 av några civilingenjörer som ville utveckla och förbättra utformningen av tekniska manualer och liknande. Barbro och Rune Sagnell var ledande inom FTI på 70-talet och samma villa på Stora Essingen där Barbrogruppen brukade mötas och diskutera sina operationer användes som redaktionslokal för FTI:s medlemsblad. I paret Sagnells villa fanns en informationsverkstad som säkert användes av båda organisationerna. Både Rune och Barbro satt tidvis i FTI:s styrelse och Barbro var en period redaktör för medlemsbladet. År 1985 hölls FTI:s årsmöte på Siemens-Elema.

Aktiv i FTI var också en civilingenjör Gunnar Busk som bodde i Mälarhöjden. Gunnar Busk ägde företaget Grundkonsult AB tillsammans med Agne Klering. Senare blev företaget uppköpt av Jacobsson & Widmark och Gunnar och Agne fick höga positioner på J&W.

Ingrid Klering

I början på 90-talet berättade Gunnar Busks son för mig att Agne Klerings dotter, Ingrid Klering, brukade vara närvarande på fester i Mälarhöjden där ett extremt hat mot Olof Palme ventilerades. Han tyckte att det var konstigt eftersom Ingrid Klering var den flickvän som Mårten Palme var tillsammans med på biografen samma kväll som Olof Palme mördades. Vad han också tyckte var konstigt var att Ingrid hade köpt en tavla på hans vernissage (troligen på Kammakargatan 42 hösten 1988) som föreställde en man som låg på marken sedd genom ett kikarsikte. Tavlan skulle hon ge till Mårten Palme i födelsedagspresent. Senare ville hon lämna tillbaka tavlan med motiveringen att Mårten Palme hade fått "dåliga vibrationer" av den. På 90-talet gifte sig Ingrid Klering med Odd Eiken, VD på Timbro.

Ingrid Klerings karriär inom statsförvaltningen efter mordet på Olof Palme:

1987 IK departementssekreterare hos KO Feldt
1990 IK departementssekreterare hos Allan Larsson
1992 IK ekonom på Internationella Valutafonden
1994 IK departementssekreterare hos Göran Persson
1999 IK chef i regeringens EU ordförandesekretariat, utrikesdepartementet hos Anna Lindh
2001 IK departementsråd statsrådsberedningen hos Göran Persson
2006 IK statssekreterare på kulturdepartementet hos Lena Adelsohn Liljeroth-86 

Det kan inte uteslutas att också Ingrid Klering var medlem i Grupp Barbro, som  alltså tycks ha haft  WT-personer på Sveavägen alldeles i närheten av Olof Palme strax innan han mördades. Men det är ganska ologiskt att alla dessa människor skulle varit medvetna om att kvällens operation skulle avslutas med ett mord - ett mord på landets statsminister. Troligare var de utkommenderade på en övning där var och en hade en väl inövad roll utan att ha någon kunskap om helheten. En grupp av personer som inte är vana våldsverkare skulle inte fungera som medvetna deltagare i ett mord.

40. Nyliberalismen i Sverige och i världen

Två samtida historiska händelser var mordet på president John Kennedy och den moderna libertarianismens framväxt, den s k Chicago skolan. Där och då växlade den politiska utvecklingen in på ett nytt spår som kommit att prägla vår tid. Över hela världen. Libertarianerna hade en helt annan framförhållning än andra. De kunde redan då förutse kommunismens fall och arbetade målmedvetet för den extremkapitalistiska framtiden.

Efter mordet på Kennedy kom USA:s angrepp mot Vietnam, för att stödja  USA:s vapenindustri och mer officiellt för att hindra kommunismens spridning. Men bara några år efter USA:s reträtt från Vietnam så började de nyliberala idéerna att tillämpas såväl i Vietnam som i Kina. Ett resultat av Vietnamkriget var den antikommunism som spreds ut i världen via CIA och som skulle komma att underminera all form av socialism värden över.

Familjen Wallenbergs privata ekonomiska rådgivare, Erik Dahmén, var den person som i början av sextiotalet introducerade de nya idéerna i näringslivets organisationer, som den ideologi som snart skulle ersätta Saltsjöbadsandan. Det är nog ingen tillfällighet att Dahmén var aktiv inom underrättelsetjänsten sedan kriget. I Sverige inrättades ett Nobelpris i ekonomi enkom för att hylla och prisa Chicagoskolans förgrundsgestalter, vilka var och vartannat år blir prisbelönta.

Libertarianismens framförhållning utgår från dess krassa människosyn. Vi människor föds vackra men vi föds inte oförstörbara. Under nedbrytnings-processens gång blir vi alltmer förenklade och lättförutsägbara. Andra national-ekonomiska skolor försökte bygga upp något, en ljusare framtid även för fattiga och medelmåttiga, medan libertarianerna gör det lättare för sig och kan utan några goda föresatser förutse samhällets utveckling genom att fokusera på förfallet och det s k humankapitalet.

Jag undrar ibland om inte Olof Palme var ett välkommet inslag i svensk politik för dessa deep-state-aktörer. Hans ställning och inställning gjorde det ganska lätt för dem att manipulera fram vår nutidshistoria.

Gruvstrejken inträffade bara några månader efter att Palme blivit statsminister. På alla större arbetsplatser i Sverige finns tre grupperingar av arbetare: socialdemokrater, vänsteroppositionella och högeroppositionella. De ska ganska mycket till för att vänsteroppositionella arbetare ska få med sig de andra arbetarna ut i vild strejk. Det händer ibland men det är mycket sällsynt. Men när de högeroppositionella arbetarna på LKAB gick ihop med de vänster-oppositionella blev strejkvågen ett faktum.

Olof Palme var inte för löntagarfonder, men när Allan Larsson kom från ingenstans med ett förslag till löntagarfonder nappade Metallarbetarförbundet och LO eftersom det skulle ge fackpamparna mer makt. Palme ville inte splittra arbetarrörelsen. Han formulerade om Meidners antikapitalistiska förslag och det infördes en sorts pensionsfondssystem som förskingrades och upplöstes på 90-talet, men som hade varit bra att ha idag.