måndag 24 februari 2020

58. Från mitt perspektiv (1)

Hitlers krigslycka vände vid Stalingrad. Den 2 februari 1943 kapitulerade marskalk Friedrich Paulus och Tysklands 6:e armé efter att ha krigat sig fram i den sovjetiska vintern fram till Stalingrad. Den sovjetiska strategin hade varit att bränna och retirera medan den tyska att plundra och avancera.

Vid det avgörande slaget lät Röda Armén dissidenter storma fram i praktiken obeväpnade. De hade fått förklarat för sig att efter en stund skulle Röda Armén öppna eld mot dem. De sprang mot de tyska linjerna och viftade med armarna och skrek att de var på deras sida. Men de var för långt borta och tyskarna förstod inte vad de skrek utan mejade ned dem. Bakom dissidenterna kom alltmer lojala och alltmer beväpnade soldater som kunde tränga längre fram innan också de blev nedmejade.

Sakta men säkert närmade sig Röda Armén de tyska ställningarna under stora förluster och när det kom till gatustrider sattes elitförbanden in mot de stridsvana tyska soldaterna. Till slut kapitulerade Paulus med 90.000 man mot Hitler uttryckliga order.

En snarlik taktik användes vid landstigningen vid Normandie den 6 juni 1944, när de första vågorna av soldater bestod av socialister och etniska minoriteter som var mest motiverade för striden. Efter stora förluster intogs den ena bunkern efter den andra med hjälp av eldkastare.



Efter vändpunkten vid Stalingrad började Röda Armén rycka fram västerut och det stod klart att de allierade måste landstiga på den europeiska kontinenten för att den inte i sin helhet skulle erövras av Röda Armén.

Den första allierade attacken kom mot Sicilien i juli 1943 och sedan flera mot det italienska fastlandet. Inför attacken mot Sicilien underhandlade den amerikanska underrättelsetjänsten OSS med den sicilianska maffian, som ansågs kunna vara en behjälplig organisation. 

Och det är där som min berättelse börjar.

James Jesus Angleton föddes i USA 1917 men växte upp i Milano, dit hans familj flyttade efter första världskriget när fadern tog över ett företag. Angleton studerade i England och i USA men tillbringade somrarna i Italien. Under andra världskriget rekryterades han till OSS och kom att odla maffiakontakter i Italien för deras räkning.

Efter kriget upplöstes OSS av någon anledning och Angleton kom till nybildade CIA där han var med och organiserade Gladio, en italiensk stay behind-organisation. I händelse av en Sovjetisk invasion i Italien skulle hemliga celler tillhörande Gladio verka bakom fiendens linjer för att samla in information, utföra sabotage, sprida propaganda, hjälpa till vid evakuering och flykt, samt utgöra en gerillaarmé i ett ockuperat Italien. Gladio och liknande organisationer i andra västeuropeiska länder blev ytterst hemliga delar av NATO under samlingsnamnet Stay Behind. 

I Washington fanns en stor oro för att kommunistiska partier skulle vinna demokratiska val i Europa. Det italienska kommunistpartiet var populärt bland väljarna och man såg framför sig hur en kommunistisk valseger i Italien skulle kunna innebära att Italien blev en del av det kommunistiska blocket i Europa. 

Gladio började användas för att destabilisera Italien. Extrema högergrupper med Gladiokontakter begick terrorhandlingar som skulle skyllas på vänstern och som skulle motivera repressiva åtgärder mot vänstergrupper. Kulmen blev bombdådet i Bologna 1980 där 85 människor dödades, som ledde till att två högerextremister dömdes till livstids fängelse. Men redan 1969 sprängdes 17 människor till döds i Milano med syftet att skylla på vänstern. Allt för att bekämpa kommunismen i Italien.

År 1972 dödades tre poliser i Peteano nära gränsen till Jugoslavien. De lockades till en plats där de sprängdes till döds med sprängämnen från en depå i Verona tillhörande Gladio. Samma sprängämne (C4) användes också vid bombdådet i Bologna. Till en början skylldes på vänsteraktivister men på 80-talet erkände nyfascisten Vincenzo Vinciguerra dådet.

Vid den här tiden flydde Lozere Risaliti från Italien till Sverige. En domstol i Padua försökte få honom utlämnad för ett ospecificerat brott, men Risaliti stannade i Sverige, där han kom i kontakt med det stay behind som byggts upp i Sverige av William Colby. Colby hade tidigare samarbetat med Angleton i Italien och blev CIA-chef under president Nixon. Trots utlämningshotet till Italien etablerade sig Risaliti i Sverige och bildade i mitten av 70-talet företagen Chantal, Charon och Venerdi, som sålde italienska modeskor.


På 60-talet startades det hemliga CIA-projektet Chaos i USA av James Jesus Angleton. I efterhand har dokument släppts som visade att projektet sysslade med inrikesspioneri på amerikanska medborgare. De frisläppta dokumenten, som blev en skandal i USA i slutet av 60-talet, döljer med all säkerhet en än större skandal: hur CIA var inblandad i mordet på president John Kennedy.

Kennedy påstods vara för vek mot Fidel Castros Kuba. Invasionsförsöket i Grisbukten blev ett fiasko och Kennedy anklagades för att inte ha bidragit med tillräckliga resurser. Operation Northwood var en plan att utföra terrordåd i Florida och skylla på Kuba. Bakom planen stod USAs försvarschef general Lyman Lemnitzer. Idén var att ge USA tillfälle att angripa Kuba i ett fullskaligt krig. Kennedy avfärdade planen och avskedade Lemnitzer, vilket egentligen var helt förutsägbart. Lemnitzer blev istället högste befäl över NATO i Europa, där han kom att anklagas för ett mordförsök mot Frankrikes president Charles de Gaulle. NATOs högkvarter tvingades därefter flyttas från Frankrike till Belgien.

I början av 60-talet bildades Barbrogruppen i Sverige, ledd av en karismatisk kvinna vid namn Barbro Sagnell. Gruppen tränade upp spanare och hade kontakter såväl med säkerhetspolisen som med försvarets säkerhetstjänst. Säkerhetspolisen förnekade samarbetet men på försvaret var hon känd och besökte ofta dess säkerhetstjänst. När journalisten Åke Ortmark lyckades spåra upp och intervjua henne i början av 70-talet så förnekade nyblivne säpochefen Hans Holmér att det fanns någon Barbrogrupp. Enligt Ortmark hade de vapen och samlade namn på socialister, inklusive regeringsledamöter.

År 1975 sökte Barbro upp Olof Frånstedt, avdelningschef på Säpo, och berättade om sin verksamhet och bad att få slippa uppvaktning från Säpo. Det framgick för Frånstedt att hennes grupp var en del av den svenska stay behind-verksamheten och att hon hade stöd av IBs operative chef. IB-agenten Donald Forsberg har berättat att Barbro var en kraftfull kvinna som betraktades som en resurs inom totalförsvaret och att folk från Barbrogruppen tränade sambandsfunktion med walkie talkies i Stockholm City samma natt som Olof Palme blev skjuten.

Antonio Perra hade varit soldat i italienska armén och satt efter kriget i koncentrationsläger i Holland. Han var från Sardinien, där också Gladios högkvarter låg, och flyttade till Västberga med sin familj där han fick jobb på L.M. Ericsson. Förmodligen var det Antonio som hjälpte Lozere Risaliti när han kom till Sverige tio år senare. I vart fall blev Risaliti bekant med Antonios son Tomaso Perra som strax efter mordet på Olof Palme blev ensam ägare till företaget Jordec Ekonomikonsult, som hade varit ett täckföretag till spionorganisationen IB.

Samma natt som Palme sköts, 28 februari 1986, satt Tomaso Perra på en krog på Sveavägen och gjorde affärer. Han blev ägare till en restaurang samma natt. I lobbyföretaget Timbros fastighet på Birger Jarlsgatan hade såväl Perras företag Jordec Ekonomikonsult som Risalitis företag Chantal, Charon och Venerdi lokaler något år efter mordet. Venerdi betyder fredag på italienska och Charon är den latinska formen av Karon, färjkarlen som ror de avlidnas själar över floden Styx till dödsriket.

CIA-operationen Chaos namn kan tolkas som ett steganografiskt meddelande. CH uttalas nästan som 'see age'. Och sätter man A=1, B=2 o.s.v. så blir summan av bokstävernas tal i CHAOS 46, John Kennedys ålder när han mördades. Om man gör motsvarande beräkningar med CHARON och CHANTAL får man i båda fallen talet 59, Olof Palmes ålder när han mördades på årets 59:e dag.

Charon och Chantal hade ett hundratal annonser i Dagens Nyheter från 1976-86, vilka kulminerade i några kryptiska annonser i februari 1986 för att sedan upphöra helt. 

DN, torsdagen den 27 februari 1986

Barbrogruppen använde Föräldraföreningen Mot Narkotika som täckmantel när de tränade spaning. Föreningen hade närradiosändningar från Täby i flera år, sändningar som slutade i februari 1986, trots att fortsatta sändningar fanns på tablån.

Jag hade en dröm för några år sedan som tycktes handla om Olof Palme. En CIA-officer stod med en mapp i handen och bad en receptionist att säga till en chefsperson att han ville tala med honom. Efter en stund kom personen ut i receptionen, gick fram till officeren och ryckte mappen ur hans hand. Han viftade med mappen framför officerens ansikte och sa aggressivt: "He is not a TI, he is a spy." Chefspersonen liknade Orson Welles eller rent av CIA-chefen William Casey.

TI betyder targeted individual i underrättelsesammanhang. Officeren var orolig för mannen, obehagligt berörd av något som var planerat för honom. Drömmen fortsatte med att han promenerade på en skogsväg, kanske i närheten av Langley, CIAs högkvarter i Virginia. 

Längre fram stod en grupp arbetare i färgglada bylsiga ställ och hjälmar bredvid några skåpbilar och en mindre avspärrning. När han skulle gå förbi dem dök de på honom och drog in honom i en av skåpbilarna. I nästa scen männen knuffade de in honom i fönsterlöst rum och stod i en ring runt honom och slog honom från alla håll med något som liknade slangar men som var av beige tyg. De slog honom i huvudet och överallt på kroppen och varje gång som han blev träffad så dammade det till från tygslangarna. Medan CIA-officeren ännu var omtumlad kastade de upp honom på ett bord med en sågklinga och band fast honom och startade sågen och förde bordet med honom snabbt mot sågklingan. Han skrek rakt ut när sågen precis träffade hans ansikte samtidigt som bordet vreds så att klingan bara rispade kinden. Sågen stängdes av och han låg där helt stilla med öppna ögon som om han hade blivit ihjälskrämd. En underlig dröm.

William Casey kom till sitt kontor tio i ett Washingtontid dagen då Olof Palme mördades. Ungefär samtidigt talade Olof med sin son Mårten i telefon, runt 19.00 svensk tid om att eventuellt gå på bio. Svensk tid 19.05-19.10 träffade Casey John Stein, före detta chef för black ops. Sedan följde ett 10 minuter långt hemligt möte innan Casey åt lunch. Ungefär samtidigt som Lisbet och Olof bestämt sig för att gå på samma föreställning som Mårten och hans flickvän Ingrid Klering så pratade Casey i telefon med Frank Wisner, en hemlig, senator Dave Durenburger samt George Lauder.

När Olof och Lisbet kom fram till biografen Grand, ringde Casey till FBI-chefen Judge William Webster och sedan till Ben Bradlee, chefsredaktör på Washington Post. Sedan ringde Casey åter upp FBI-chefen och bestämde att de skulle mötas på Washington Post. Ungefär samtidigt började bioföreställningen på Grand. På väg till Washington Post ringde Casey till en hemlig, fick samtal från David Packard och ringde till FBI-chefen, som han träffade hos Ben Bradlee en halv timme senare. Nu var klockan 22.00 och filmen på Grand hade pågått nästan i en timme.

22.40 svensk tid var Casey tillbaka på sitt kontor där han träffade vice CIA-chefen McMahon, som hade begärt avsked fyra dagar tidigare på grund av något som inträffat på Caseys kontor. Sedan ringde Casey till FBI-chefen och till en hemlig strax innan bioföreställningen slutade. Just innan Palme lämnade biografen fick Casey samtal från Dave Gries. Minuten senare från en hemlig och strax därefter från en hemlig. 

Tretton minuter efter mordet fick Casey samtal från en hemlig. Tio minuter senare ringde han till Anne Armstrong, ordförande i Ronald Reagans underrättelsekommitté. Sedan åkte han hem och duschade innan han åt middag tillsammans med ett antal personer. Klockan var då 1.00 svensk tid och 19.00 i Washington.

Nästan ett år senare ska det ha uppstått en konflikt mellan CIA och NSC, USA:s nationella säkerhetsråd som stod direkt under presidentens ledning. Det ska ha gällt Iran-Contras-affären och CIA ska ha förväntats ta skulden för något som NSC hade gjort. Och Casey, som hade börjat må allt sämre, skulle vittna inför kongressen. 



Berättat av James McCullough, Director of the DCI Executive Staff:

Just as I was turning in on Saturday night, after another long day at the office, my bedside phone rang. It was Casey calling from Long Island. "Jim," he said, "I've got some good news!" He then told me that he had visited his doctor, who had decided that Casey had been on the wrong blood pressure medication. That is why he had not been feeling well, Casey said. He was now on a different prescription and already feeling so much better that he had decided to return tomorrow, so there was no need for me to come up there. He concluded the conversation by saying, "Jim, we'll give them hell on Monday." "My God," I thought, "could it be that the old Casey is back?"

The Last Day Bill Casey did not give anyone hell on Monday. In fact, things seemed terribly wrong from the outset. First, he was late in arriving at the office - after 9 a.m., as I recall, which was out of character. And, when he did arrive, he was "out of uniform." On work days Casey invariably dressed in conservative business suits. Even when he came in on Saturday or Sunday mornings just to putter around or work on his OSS manuscript, his only concession to informality was to wear a sport coat and tie. But, on this Monday morning, he trudged in wearing a green cardigan sweater in lieu of a coat. And he looked bad - pale, gaunt, and, if anything, more weary than he had appeared when he left on Friday.

I gave him a few minutes to get settled, and then I walked into his office carrying a copy of the just-out edition of Time which carried Friday's interview; I also gave him a copy of the draft testimony he would have to deliver the next day. I found the head of our Office of Medical Services, Arvil Tharp, already with Casey and preparing to administer a blood pressure test. Arvil had been in contact with Casey's doctor over the weekend and wanted to monitor the effect of the new medication.

Casey had not made the cover of Time, after all. Oliver North had. I had turned the magazine open to page 1 of the Iran-Contra coverage, which featured a photograph of Casey leaving a Congressional hearing room with me at his side. In a totally unsuccessful attempt at humor, I pointed to the picture and said, "Boss, if I'm ever going to get that overseas assignment I want, I need to stop hanging around with you before my cover is completely blown!" Casey just grunted and grabbed the magazine out of my hand, quickly scanned the opening paragraphs of the story and then laid the magazine aside.

I then handed him the draft testimony, calling to his attention that I had included an opening statement of regret that he had not had enough information at the time to warrant mentioning the possibility of a diversion when he had first appeared before the committee on 21 November. The previous week both Dave Gries and I had suggested including a mild apology in the hope that it might serve to deflect some of the pent-up ire within the committee. Casey, however, believed that the slightest hint of regret would be taken by the committee as a sign of guilt and had rejected our idea. I told Casey that I had included it anyway so he could see how it came across as part of his testimony before he made a final decision. Casey stared at me and said, "Jim, I'll look at it, but I'll tell you right now I'm not apologizing to Congress." With these poetically characteristic words - the last I heard Casey speak - I turned and left the room, closing the door as Arvil began the blood pressure test.

I had transited the DCI secretary's area and was turning into the reception room when I heard a slight commotion inside Casey's office. The door opened and Arvil, in an agitated tone of voice, requested that the clinic be called immediately. I took a few steps back toward the door, peered in, and saw Casey still seated at his desk - silent but with something like a slight smile on his face as if embarrassed by the whole situation.

I then headed to Bob Gates's office to tell him that something seemed to be wrong with the Director. Bob entered Casey's office through the private door that connected his office with that of the DCI's. I stayed behind briefly to let Genna and the DDCI secretaries know what was going on. When I returned to Casey's office, medical staff personnel already had arrived and Casey was being wheeled on a stretcher toward the DCI elevator. He was gone before what was happening could really register with me.

That was the last time I saw Bill Casey alive, but it was not the last time I heard from him. Following Casey's arrival at Georgetown University Hospital, the diagnosis of a malignant brain tumor and the decision to operate the next morning to try to remove it came quickly. Early Monday afternoon, I got a call from DCI Security at the hospital. The Director had asked that I be told to have at the hospital the next day a copy of the draft testimony along with a long laundry list of background memos and information relating to the testimony. He wanted to start working on his testimony as soon as he came out of the recovery room! I could scarcely believe my ears. He was facing brain surgery, but he was treating it like he was at the dentist for a tooth extraction!

I then thought to myself that, if any anecdote perfectly captured the fundamentally optimistic nature of Bill Casey, this was it. I walked into Bob Gates's office to tell him about this request and asked if he really thought it was necessary to send such a package to the hospital. Bob reflected for a second, and he then said something like, "If I were you, I believe I would." And I did. People who worked for Casey soon learned to underestimate him at their own peril. But, of course, the package of materials came back to me unopened.


Vid operationen av Casey avlägsnades en del av hans talcentrum i hjärnan så han kunde inte vittna inför kongressen. En tid därefter  dog han på sjukhuset utan att mer ha kunnat yttra ett enda ord.

Gunnar Busk var ordförande i Allhus AB, det företag som i början av 90-talet utlöste finans- och fastighetskrisen i Sverige. Busk var bekant med Barbro Sagnell och hans kompanjon Agne Klering var far till Mårten Palmes flickvän Ingrid. Efter mordet kom ett anonymt tips till polisen att Busk och Klering hade varit inblandade Boforsaffärens vapensmuggling, vilken hade anknytning till Iran-Contrasaffären och dess vapensmuggling. Busk och Klering ska också ha sysslat med smuggling av persiska mattor från Iran. På åttiotalet när de bodde i Mälarhöjden deltog de på fester där ett starkt hat mot Olof Palme var ett festtema.

Det är bekant att det fanns en preliminär planering sedan några veckor innan att Olof, Lisbet, Mårten och Ingrid skulle ha en gemensam biokväll. En bekant till Mårten hade bjudit honom till sin födelsedagsfest, men Mårten tackade nej för att kvällen var vikt för ett möte med föräldrarna. Istället bjöds Mårten på en middag dagen innan mordet, där föreställningen 'Bröderna Mozart' varmt rekommenderades.

Det var Lisbet och Ingrid som hade telefonkontakt om biobesöket på eftermiddagen samma dag. Lisbet ville helst gå på en tidigare föreställning, men Ingrid menade att Mårten och hon hade bestämt sig för att se 'Bröderna Mozart' på den sena föreställning på Grand. Lisbet sa att hon och Olof skulle diskutera saken. Det var Mårten som sedan köpte biljetterna på hemväg från jobbet. 

Olof Palme brukade tydligen inte beställa biobiljetter utan brukade få biljetter som var reserverade för eventuella kändisar. Det visade sig att Björn Rosengren och hans fru Agneta hade fått platser på raden framför. Efter föreställningen dröjde Mårten och Ingrid kvar på sina platser och Olof och Lisbet fick vänta en stund vid deras bänkrad. När de skulle gå ut på gatan ville Ingrid gå på toaletten och hon föreslog att Mårten och hon skulle möta föräldrarna vid ABF-huset nära Kammakargatan. Direkt när Olof kom ut från biografen blev han uppträngd mot en vägg av Björn Rosengren som  skällde ut honom. Agneta förklarade för Lisbet att Björn länge varit irriterad på honom och nu ville ta tillfället i akt att säga sin uppriktiga mening.

Några kvinnor blev vittnen till händelsen. En av kvinnorna trodde att det var en politisk motståndare som attackerade Palme. Hon blev arg och tänkte gå dit och be honom låta Palme vara ifred, men en talande blick från Lisbet fick henne att avstå. Efter detta gick paret Rosengren till sin bil medan Olof och Lisbet gick bort mot ABF. Efter några minuter kom Mårten och Ingrid dit och de stod en stund och pratade. Olof och Mårten ville att alla skulle gå hem till föräldrarnas lägenhet och dricka te. Men Ingrid sa att hon var trött och ville gå hem. De skildes åt när Olof och Lisbet korsade Kammakargatan några hundra meter från Tunnelgatan där han några minuter senare sköts till döds.

I vittnesförhör efter mordet uppgav Lisbet, Mårten och Ingrid att de lämnade biografen tillsammans och snabbt gick bort till ABF, men ett flertal personer har vittnat om motsatsen. Antagligen ville de skydda Björn Rosengren som de antog hade haft otur när han valde tillfälle att tala ut. 

Mårten hade tyckt sig se att en man som stod i närheten av ABF vände sig mot Olof när han och Lisbet började gå hemåt. Kanske var Olof lite omtumlad efter den oväntade utskällningen? De gick i armkrok mot Adolf Fredriks kyrkogata, enligt ett vittne inringar av tre personer: två som gick framför och en som gick bakom. Vittnet trodde att de var livvakter. På andra sidan Adolf Fredriks kyrkogata stannade de två ”livvakterna” upp och vände sig mot Palme. Lisbet drog då med Olof diagonalt över Sveavägen mitt i korsningen mellan de två övergångsställena. När de stannat och tittat i ett skyltfönster så dröjde sig Olof kvar några sekunder och Lisbet har i efterhand funderat över om han känt att de var förföljda. Själv hade hon inte uppfattat någonting, vilket kan bero på att hon brukade avskärma sig från omgivningen när hon var ute och promenerade med Olof för att slippa se reaktioner från folk de mötte.

De var förföljda. Ett vittne hade sett att en man i femtioårsåldern iklädd en blå Tensonjacka hade gått tio meter efter dem. Längre fram stod tre män och en kvinna i en bankomatlokal. De var anställda på Bofors och har uppgivit att de varit på firmafest innan. Eventuellt stod där också en man i en beige jacka. Direkt efter att paret Palme passerat bankomatlokalen gick de ut på gatan och ställde sig nära en annonspelare där.

Tjugo meter bort stod Christer Pettersson i en blå täckjacka och väntade på Palme. Efter att att de passerat gick han fram bakom dem och sköt två skott i ryggen på Olof Palme. Palme började vända på huvudet efter första skottet men föll handlöst i gatan efter det andra. Lisbet hörde smällar, vände sig om och såg Olof falla kraftigt blödande från bröstet och munnen. Strax efteråt kände hon sig beskjuten själv. Hon hörde en smäll samtidigt som det brände till på hennes rygg. Hennes omedelbara uppfattning var att de besköts från ett större avstånd med ljuddämpat vapen.

En av de Boforsanställda hade börjat gå efter paret Palme när de passerat, men när det började smälla ställde han sig i ett portprång. De andra tre började gå Sveavägen norrut, medan mannen i beige jacka stannade kvar vid annonspelaren. När Lisbet började se sig omkring sittande på huk bredvid Olof, såg hon Christer Pettersson stå framför affären Dekorimas skyltfönster. Hon associerade honom inte med mordet just då. Sedan såg hon mannen i beige jacka stå vid annonspelaren och stirra på henne. Han började gå mot henne och Lisbet sökte ögonkontakt med honom för att be om hjälp men han gav ett avvärjande intryck. Strax innan hade Christer Pettersson börjat springa mot trapporna på Tunnelgatan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar