15. Birger Elmér

Om man leker med tanken att Birger Elmér var nazist under kriget och att han och Lennart Hagman, också nazist, strax efter kriget värvades för en Stay-behind-verksamhet, så faller mycket på plats:

1919. Carl Gustaf Birger Elmér, född 8 augusti i Jönköping. Fadern först polisman sedan konduktör på järnvägen.

1943. Birger Elmér utexaminerades som fänrik vid Karlberg.

1945. Birger Elmér studerade psykologi samtidigt som han utbildade sig till löjtnant.

1946. Olof Palme träffade nazisten Lennart Hagman på en tågresa till Skövde där Palme skulle utbilda sig till reservofficer på K3. Erlander blev statsminister i oktober efter hård kamp mot Möller.

1947. Palme och Elmér möttes för första gången i Skövde hos Lennart Hagman.

1950. Lennart Hagman blev sekreterare i 1950 års underrättelseutredning.

1951 på hösten. Palme gjorde reservofficerstjänstgöring på FST vid samma tid som Elmér anställdes på FST som chef för utrikesavdelningens psykologiska detalj.

1952-54

Erlander behövde vid något tillfälle en kurir för resor till Västtyskland varvid Elmérs namn tydligen kom upp. När sedan Elmér fick göra en andra kurirresa skulle Erlander blivit betänksam och undrat "ja, men vet vi var han står nånstans, en yngre officer?" Då hade Palme sagt till Erlander att han skulle ordna så att han fick träffa Elmér. Vid mötet skulle sedan Erlander ha frågat om denne var socialdemokrat vilket Elmér då intygade med orden: "Mitt hjärta har alltid klappat till vänster". (Enligt Curt Andreasson f.d. anställd vid T-kontoret)
Dessa Tysklandsresor är en faktor av betydelse för att förstå hur Elmér kunde skapa sig en förtroendebas inom SAP och regeringen.
Elmér träffade Erlander "några gånger", kände Olof Palme "väl" och hade stöd från Wallenberg och högerns Gunnar Svärd.
Birger Elmér sammanlänkade SAP:s arbetsplatsorganisation och den militära säkerhetstjänsten, ett samarbete som godkändes av Torsten Nilsson och Sven Andersson.
Chefen för utrikesavdelningen på FST, Gunnar Smedmark, frågade vid något tillfälle om det fanns någon vid avdelningen som hade "lite vänsteråsikter". Elmér anmälde då sitt intresse och det visade sig att det gällde ett särskilt uppdrag. Han skickades till försvarsminister Torsten Nilsson som "något tillknäppt och något irriterad tog fram en låda ur sitt skrivbord och tog fram en hög med papper". Nilsson ville diskutera innehållet med Elmér som uppger att försvarsministern dessförinnan tagit reda på "vad jag var för en människa". Elmér uppgav vidare att "far var ju gammal fackföreningskille och det räckte tydligen för att jag var en vettig karl också på den punkten." Elmér tittade i papperen och fann dem mycket intressanta. Det handlade om situationen i olika öststater, ekonomiska underrättelser, stämningslägen samt rapporter om "hur man kämpade på fackföreningssidan för att hålla något så när klara linjer på demokratin". Nilsson och Elmér kom överens om att den senare skulle analysera materialet och sedan föredra det för Smedmark, försvarsstabschefen Åkerman samt Nilsson själv. På försvarsstaben skall man ha varit "väldigt förtjusta" över att ha fått tillgång till handlingarna. Efter att Elmér vid ett senare tillfälle föredragit sin analys för Nilsson bestämdes att Elmér också fortsättningsvis skulle få ta emot liknande handlingar av Nilsson:
"Efterhand vart det ju så att det blev rätt opraktiskt att jag skulle fara ner till departementet och hämta det ur hans högra skrivbordslåda, utan då beslöts bl.a. det att jag skulle få direktkontakt med vissa organisationer i Tyskland."
Elmér odlade därefter kontakt med den så kallade Ostbüro i Bonn som finansierades av SPD och som skötte om partiets kontakter österut. Ostbüro skulle också ha fått finansiering från amerikanerna.
Elmér fick nu möjlighet att träffa personer som sysslade med underrättelse- och säkerhetstjänst på östsidan och han kom också i kontakt med representanter för CIA. Meningen var sedan att Elmér skulle bättra på sin tyska "men det visade sig att de där bröderna, ett par stycken, de talade flytande svenska". Anledningen till att dessa kontakter i början av 1950-talet låg på Nilssons bord, berodde enligt Elmér på att Nilsson "under den här tiden" tillhörde "den gamla socialdemokratins motståndsrörelse runt Tyska riket".
På det viset menade Elmér att hans kontakter inledningsvis "var upphängda på gamla stay behind-organisationer och så vart det ju ett sådant tänkande inmalt i systemet". Efterhand vidgades Elmérs kontakter till att från omkring 1956–1957 omfatta Finland. Då besökte några finländska riksdagsmän Sverige "i förtvivlan efter den misslyckade generalstrejken". De sökte nu kontakt med den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten "för ömsesidig nytta".
Elmér uppger att han av försvarsstabschefen Curt Göransson ålades att sköta dessa kontakter efter att Olof Palme först tagit upp frågan med Elmér. Elmér fick sedan kontakt med finsk motståndsverksamhet vilket ledde vidare till den norska motståndsrörelsen.
Redan tidigare hade man också etablerat kontakt med liknande verksamhet i Danmark. Under sin tid vid utrikesavdelningen fick alltså Elmér förtroendet att handha förbindelser med de motståndsrörelser som sedan kriget byggts upp runt socialdemokrater i Tyskland, Danmark, Finland och Norge. Mot den bakgrunden är det inte särskilt märkligt att Elmér också anförtroddes kontakter mellan försvarsstaben och den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen i Sverige. Delar av ovanstående berättelse delgav Elmér vid olika tillfällen också några IB-anställda som återgivit den inför SÄKO. (Ur Grå brödraskapet).

1953. Birger Elmér chef för dokumentationscentralen på försvarsstaben.

1953 september. Olof Palme tillträdde som 1:e byråsekreterare på FST. En tjänst som också Lennart Hagman sökt. Palme intervjuades av Erlander på Harpsund.

1954 sommaren. Palme övergick till heltid hos Erlander.

1956 april. Tjugonioårige Palme fick överraskande en framträdande roll vid statsbesök i Moskva.

1959. Elmér bildade grupp B/IB efter några år av "succesiv tillblivelse".

1965. Grupp B/IB slogs samman med Palms T-kontor. Elmér chef. Rydström "finansminister" för IBs hemliga budget.

1973. IB avslöjades.

1975. Elmér och Anstrin ersatta och IB bytte namn till SSI. Barbro Sagnell samtalade med Olof Frånstedt med stöd från Bo Anstrins efterträdare som operativ chef, kommendörkapten Claes Wikland.

1986. Mordet på Olof Palme.

1988. Birger Elmér försökte värva Robert Aschberg som "rapportör".

1999. Birger Elmér intervjuades av Enn Kokk och avled någon månad senare.

14. Vietnamkriget och socialdemokratin

Vietminh var en kommunistisk motståndsrörelse mot japanerna som fortsatte kampen mot det franska kolonialväldet efter Japans kapitulation. Efter slaget vid Dien Bien Phu 1954 kapitulerade Frankrike, Vietnam delades upp i Nord och Syd och allmänna val skulle hållas i samband med ett återförenande. Men 1955 utropades Sydvietnam till republik med stöd av USA. Den nationella befrielsefronten FNL bildades 1960 i Sydvietnam med stöd av Nordvietnam, vilka i sin tur stöddes av Kina och Sovjet. 

Efter Tonkinbuktsintermezzot 1964 blev USA krigförande part och började bomba Nordvietnam. I mars 1965 landsteg den amerikanska marinkåren i Danang och under 1965 sändes omkring 200 000 amerikanska soldater till Vietnam.

I sitt första maj-tal 1965 i Göteborg hade utrikesminister Torsten Nilsson vädjat till de berörda parterna att inleda förhandlingar. I ett anförande den 4 maj 1965 inför Laboremus i Uppsala hade Olof Palme i förbigående tagit upp kriget i Vietnam och ansett "amerikanernas ställning hopplös" och uttryckt förhoppningar om en förhandlingslösning.

I sitt berömda tal på Broderskapsrörelsens kongress i Gävle juli 1965 hävdade Olof Palme: "Det är en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel" - ett tal som fick skarp kritik av de borgerliga partierna och den borgerliga pressen. 

Folkpartiledaren Bertil Ohlin uttalade den 12 augusti farhågor för den svenska neutralitetspolitiken: "Som uttryck för det neutrala Sveriges utrikespolitik är hr Palmes uttalande häpnadsväckande. Frågan måste självklart tas upp inom utrikesnämnden. Det vore nog klokt att låta hr Palme syssla med andra saker än utrikespolitiken." Både utrikesminister Torsten Nilsson och statsminister Tage Erlander gick ut och förklarade att vad Olof Palme sagt var regeringens uppfattning. Samtidigt pågick 'Operation Aspen' 1965-68, UDs hemliga projekt för att försöka medla mellan parterna i kriget. 

Ur Olof Palmes tal första maj 1966 i Malmö och Helsingborg:

I maj 1967 hölls den s.k. Russeltribunalen i Stockholm. Erlander hade först varit avvisande till lord Bertrand Russells begäran, men regeringen kunde inte förhindra att mötet ägde rum.

Den 21 februari 1968 ordnade socialdemokraternas 'Svenska Kommittéen för Vietnam' ett fackeltåg för fred i Vietnam i Stockholm och utbildningsminister Olof Palme skulle delta och hålla tal. UD hade bjudit in Nordvietnams ambassadör i Moskva till hemliga överläggningar inom 'Operation Aspen'. När deltagarna samlades på Sergels torg lotsade några medlemmar ur FNL-grupperna fram ambassadör Ngyuen Tho Chan till den överraskade Olof Palme i täten av tåget. Se Olof Palme för dummies.

I oktober 1969 blev Olof Palme ordförande i SAP efter Tage Erlander och blev därmed Sveriges statsminister. Det skulle vara svårt för IB, Säpo och FRA att sambarbeta med USAs underrättelsetjänster, framförallt CIA och NSA, om de på minsta sätt kunde misstänkas för att ha lojalitet med den svenska regeringen.

Curt Falkenstam, byråchef vid Rikspolisstyrelsen 1966-1983, hävdade hösten 1983 i boken 'Polisernas krig' att Säpochefen PG Vinges avgång 1969/1970 berodde på att Vinge på ett internt säpo-möte hävdat att Olof Palme var en säkerhetsrisk.

13. Några iakttagelser av män med walkie-talkies i samband med mordet på Olof Palme

Ur Statens Offentliga Utredningar SOU 1999-88 (s. 249-252)

Iakttagelse mordkvällen av man med walkie-talkie i hörnet Tunnelgatan-Olofsgatan:

I mitten av mars 1986 lämnade Margarethe A uppgifter om en walkie-talkie-iakttagelse till PU. Margarethe A berättade att hon på mordkvällen befann sig i sin bostad på Tunnelgatan tillsammans med sin son. När hon omkring kl. 20.00-21.00 tittade ut genom fönstret såg hon en man som stod vid en port i hörnet Tunnelgatan-Olofsgatan. Mannen talade i en svart walkie-talkie. Hon hade i samband med iakttagelsen kommenterat denna för sonen. Strax efter klockan tio, då hennes make kom hem, var mannen med walkietalkien borta.

Nästa dag förhördes Margarethe A:s son. Han bekräftade moderns uppgifter. Han hade själv iakttagit mannen på andra sidan gatan. Mannen hade i handen haft en walkie-talkie, delvis dold innanför sin jacka. En del av apparaten hade stuckit upp och antennen hade varit fullt synlig. Sonen hade trott att mannen var väktare.

Tipset följdes upp av PU genom kontroll med personalchefen i den organisation som höll till i huset, utanför vilket mannen stod, och genom kontroll med ett vaktbolag. Några åtgärder som föranlett civil personal med walkie-talkie utanför aktuellt hus hade inte förekommit vid tiden för iakttagelsen.

Hösten 1988 förhördes Margarethe A och hennes son på nytt utan att ytterligare uppgifter framkom.

Iakttagelse ett par dagar före mordet av man med walkie-talkie i Gamla stan:

I slutet av mars 1986 lämnade Mare R ett tips till PU. Hon hade på förmiddagen den 26 februari 1986 omkring kl. 10.00 tänkt besöka en butik i Gamla stan. Butiken öppnade först kl. 10.30 och i väntan på att den skulle öppna hade hon promenerat runt i omgivningarna. Hon hade då observerat en storväxt man med en walkie-talkie på Västerlånggatan. Hon hade trott att mannen var butiksvakt och beskrev honom som mellaneuropé – tysk, österrikare eller liknande – med blont ”halmgult” hår. Mannen hade gjort ett ”uniformt intryck”.

Några dagar senare fick Mare R för polis peka ut platsen där hon sett mannen. Hon pekade ut en plats utanför Västerlånggatan 28, belägen helt nära porten till fastigheten där Olof Palme hade sin bostad.

Vid ett uppföljningsförhör i april 1986 uppgav Mare R att hon var helt säker på att det hon sett mannen bära på var en walkie-talkie. Hon hade sett antennen och en del av apparaten.

Iakttagelse ett par dagar före mordet av män med walkie-talkie i Gamla stan: 

I början av april 1986 kontaktade Jarl N PU. Han berättade att han den 26 februari 1986 befunnit sig på Västerlånggatan i Gamla stan tillsammans med sin broder. Omkring kl. 10.00-11.00 hade han lagt märke till en man som talade i walkie-talkie. Mannen hade sett ”farlig ut” och pratat tyska, troligtvis som man gör i Schweiz. Han hade varit 185-190 cm lång och haft cendréfärgat hår. På fråga varför Jarl N hört av sig så sent med sin iakttagelse uppgav han att han glömt bort den men att han påmints om den då han hört, läst eller sett att en annan person lämnat liknande uppgifter.

Några dagar senare hölls ett nytt förhör med Jarl N. Han ändrade då i någon mån sina uppgifter och berättade att han inte var säker på om det var den 26 eller 27 februari 1986 som han och brodern besökt Gamla stan samt att iakttagelsen gjorts omkring kl. 11.00-11.30. Mannen han iakttagit befann sig ca 30 meter in på Västerlånggatan sett norrifrån, på gatans östra sida. Mannen hade haft ansiktet vänt mot Olof Palmes bostad. Ca 50 meter längre söderut i en angränsande gränd väster om Västerlånggatan stod ytterligare en man, som höll något mot örat, troligen en walkie-talkie. Vid tiden för iakttagelsen visste Jarl N inte att Olof Palme bodde på Västerlånggatan 31.

Jarl N:s bror hördes. Han bekräftade att han promenerat på Västerlånggatan i Gamla stan vid den tidpunkt som Jarl N uppgett. Han hade emellertid inte iakttagit någon man med walkie-talkie.

Iakttagelse på mordkvällen av man med walkie-talkie i Gamla stan:

Drygt ett år efter mordet, i slutet av mars 1987, kontaktade Leif C PU och berättade om en iakttagelse han gjort under mordkvällen. Han hade i sällskap med två män och två kvinnor varit i Gamla stan kvällen då Olof Palme mördades. Sällskapet hade haft för avsikt att besöka en där belägen nöjeslokal, men eftersom man tyckt att inträdesavgiften var för hög hade sällskapet i stället promenerat runt i stadsdelen. Under promenaden, då sällskapet inte varit samlat utan männen troligen gått lite före kvinnorna, hade Leif C uppmärksammat en man som höll en walkie-talkie i handen. Mannen hade stått i ett gathörn. Leif C hade antagit att mannen var polis. Iakttagelsen hade ägt rum vid kl.19.00-19.30. På fråga varför Leif C inte hört av sig till polisen tidigare svarade han att han först några veckor tidigare fått klart för sig att Olof Palme vid denna tid bodde i Gamla stan.

Vid ett uppföljande förhör i april 1987 preciserade Leif C var iakttagelsen av mannen ägt rum. Mannen hade stått i korsningen Västerlånggatan-Kåkbrinken, några steg in i gränden. Leif C beskrev mannen som en svensk, ljushårig kortklippt man, 20-30 år och 180 cm lång. Leif C hade under promenaden kommenterat sin iakttagelse och sagt något om att ”civila poliser finns överallt”.

Vid förhör med övriga personer i sällskapet bekräftade de båda männen att de hade ett minne av att Leif C vid tillfället talat om en man med walkie-talkie. Ingen av dem hade dock sett mannen. En av kvinnorna i sällskapet uppgav att hon vid tillfället iakttagit en man med en walkie-talkie delvis gömd under rocken. Mannen hade stått på Västerlånggatan, inte i någon gränd.

Iakttagelse mordkvällen av man med walkie-talkie vid Adolf Fredriks kyrka: 

Drygt ett år efter mordet, i april 1987, kontaktade Karin G PU. Hon berättade att hon mordkvällen ca kl. 21.20 åkte bil söderut på Sveavägen. I höjd med Adolf Fredriks kyrka (korsningen Sveavägen- Kammakargatan) såg hon en man med walkie-talkie. Mannen hade varit 178-180 cm lång, hade haft mörkt ”burrigt” hår och varit slätrakad.

I oktober 1987 hölls ett uppföljningsförhör med Karin G. Hon berättade att hon varit på väg hem i en bil tillsammans med en vän, Bengt C. Under färden lade hon märke till en man med walkie-talkie som uppehöll sig utmed kyrkogårdsmuren utanför Adolf Fredriks kyrka. Mannen pratade i apparaten och hon hade sett ett ”spröt” sticka upp någon decimeter. Hennes vän hade inte sett mannen. Hon hade först våren 1987 talat med en vän som var polis om sin iakttagelse. Han hade rekommenderat henne att höra av sig till PU.

I september 1988 förhördes Karin G på nytt. Hon nämnde då att hon inte hade trott att hennes iakttagelse hade med mordet att göra och att hon därför först inte hade hört av sig till polisen.

Vid samma tid, i september 1988, förhördes Bengt C. Han berättade att Karin G nämnt sin iakttagelse redan under bilfärden men han hade på grund av bilkörningen inte haft möjlighet att titta på mannen.

Iakttagelse mordkvällen av man med walkie-talkie vid Brunkebergstorg:

Drygt ett år efter mordet, i april 1987, kontaktade två kvinnor, Catarina N och Anette K, PU. Båda berättade om en iakttagelse de gjort under en bilfärd mordkvällen kl. 23.10-23.15. De hade åkt Malmskillnadsgatan i riktning mot Sergels torg när de vid Brunkebergs torg sett en man med walkie-talkie. Catarina N beskrev mannen som ”tjock” och svarthårig, med en ljus jacka. Anette K uppgav att mannen som talade i walkie-talkie inte hade verkat ha något att dölja. Han hade enligt Anette K varit vänd mot slottet, haft mörkblont hår och burit en ljus jacka. Att kvinnorna inte hört av sig till PU med sina uppgifter tidigare förklarade Anette K med att hon tidigt berättat om iakttagelsen för en kamrats fader som var polis. Denne hade sagt att iakttagelsen var ointressant.

Iakttagelse på mordkvällen av man med walkie-talkie på Norra Latins skolgård. Sex år efter mordet, i mars 1992, kontaktade Marianne Ö PU:

Hon berättade att hon befunnit sig på Norra Latins skolgård mordkvällen ca kl. 22.30-23.00. Hon hade där lagt märke till en man som befunnit sig ca 20 meter ifrån henne. Mannen hade hållit ett föremål som Marianne Ö ”absolut uppfattade som en walkie-talkie” framför ansiktet. Marianne Ö beskrev mannen som svensk, ca 25-30 år gammal. Som förklaring till att hon hörde av sig till PU så sent uppgav Marianne Ö att hon varit ”feg” och inte velat ”bli inblandad”.

Ett tvåminuters ljudklipp där komikern Robert Gustavsson för Ulf Elfving berättar om sina iakttagelser efter att ha varit på samma bioföreställning som makarna Palme den 28 februari 1986.

12. Barbro

År 1971 kom Åke Ortmarks bok 'Maktens redskap' ut:

... finns det en intressant grupp människor som i sina ansträngningar att rädda Sverige undan kommunismen har kommit att ägna sig åt något som är eller gränsar till olovlig kårverksamhet, ett brott som i värsta fall kan rendera förövaren två års fängelse.

...

Dessa personer berättar fascinerande och ibland skrämmande historier om sina bedrifter i Säpo:s och fosterlandets tjänst. Inte sällan innehåller berättelserna anspelningar på våldsamheter med för rikets fiender förödande utgång.

...

Ledare för en grupp personer på denna nivå är en kvinna som vi kallar för Barbro.

...

Barbro är ett bastant fruntimmer. Hon är kraftig, tuff, auktoritativ, humorfri och starkt misstänksam mot allt som luktar socialdemokrati, socialism eller kommunism. Hon ser med stor skepsis på det moderna samhället.

Barbro

Hon anser att de subversiva tendenserna inte hålls i schack. Myndigheterna är alltför oskickliga och släpphänta. Grundfelet är att landet sedan decennier styrs av socialistiska politiker. Sådana människor är opålitliga. Alla människor är förresten opålitliga, men socialisterna har nått längst. I det läget måste kraftfulla människor vara beredda att gripa in och ta saken i egna händer. Barbro arbetade tidigare på FRA, försvarets radioanstalt, en av hörnpelarna i totalförsvaret. Sedan hon lämnat FRA har hon varit verksam i FRO, alltså den frivilliga radioorganisationen. FRO är indelad i kretsar som motsvarar försvarsområdena och har ungefär 1700 medlemmar. FRO:s huvuduppgift är att utbilda och träna radiosignalister för totalförsvaret. Blir det krig kan FRO ställa radiosignalister till försvarets förfogande.

...

Barbro märkte vid några tillfällen under sextiotalet att viss materiel stals från den plats där hon var verksam. Narkotika var inblandad i sammanhanget. Barbro blev allvarligt oroad av detta. För att bidra till lösningen av det svenska narkotikaproblemet samlade hon en grupp på ett tiotal personer kring sig. Dessa personer har sedan dess spanat efter narkomaner och langare och rapporterat sina upptäckter till polisen, dels narkotikapolisen, dels säkerhetspolisen.

...

Gruppen har alltså huvudsakligen spanat efter narkomaner och langare. I ett första stadium kastas några snabba anteckningar ner på ett papper vilket som helst. En medlem i gruppen observerade t. ex. fredagen den 30 april 1971 en ”tämligen djupt intoxikerad” flicka på Stockholms central. Han antecknade hennes signalement med ett uppbåd av detaljer. Han beskrev hennes hår, ögon, ansiktsform, hy, kroppsbyggnad och klädsel, han levererade på lappen också hennes öknamn. Sådana lappar bildar basen för ett register.

...

En av medlemmarna i Barbros grupp uppger att det finns fler grupper än den som Barbro leder. Åtskilliga tiotal personer – eller flera hundratal – skulle enligt denna källa vara involverade i den här sortens verksamhet.

...

Det uppges att det bland dem finns personer som vet hur ”man ordnar en avlyssning”. Den legala avlyssningen i landet sker genom att den telefon som ska kontrolleras kopplas till polisens avlyssningscentral. Uppkopplingen sker i Televerkets korskopplingar. Men en illegal avlyssning kan ske i boxar i gatan eller i ett hus eller med ”buggar” av olika slag.

Efter att ha tränat sig genom att förfölja narkomaner och andra ur samhällets rättslösa bottenskikt så tycktes "Barbro" några år senare vara redo att tas i tjänst.

Expressen tog den 4 maj i år upp boken "Spionjägaren" av Olof Frånstedt som var chef för Säpos kontraspionage på sjuttiotalet:

I januari 1975 hade Olof Frånstedt nämligen ett ovanligtmöte på sitt chefsrum hos Säkerhetspolisen. I sin bok beskriver Olof Frånstedt hur en propert klädd kvinna i 40-45-års åldern, iförd tweedkappa, och som presenterade sig med namnet "Barbro" sökte upp honom. Under två möten beskrev hon för Frånstedt en hemlig organisation som bestod av två spaningsgrupper som ska ha haft någon form av kontakt med IB, Informationsbyrån. Innan Olof Frånstedt gick med på att träffa henne lät han göra vissa kontroller. 

– Det innebar att man kollade om hon fanns med i belastnings- eller spaningsregister eller Säpos personregister. När så inte var fallet och hon gjorde ett allmänt seriöst och vederhäftigt intryck ansåg jag att det var okej att träffade henne, och jag var ledig just då så jag tog emot henne, säger Olof Frånstedt till Expressen. 

En tanke som Olof Frånstedt hade var att kvinnan kanske ville lämna ett tips. Så var inte fallet. Snarare tvärtom. "Barbro" ville träffa Frånstedt för att informera honom och Säkerhetspolisen om en spaningsverksamhet som bedrevs på frivillig basis. 

Kvinnan berättade för Olof Frånstedt att hon ledde en grupp spanare som utrustade med walkie-talkier eller radio och kameror. De spanade på vad hon beskrev som "extremister" på vänsterkanten men också nazister. Gruppen registrerade vem eller vilka deras spaningsobjekt mötte och vad de gjorde. 

Spanarna bestod, enligt vad "Barbro" berättade för Frånstedt, främst av ungdomar som till största delen rekryterats från en frivillig försvars-organisation. Den fanns då och existerar fortfarande och heter Frivilliga radioorganisation, FRO. "Barbro" uppgav själv att hon tillhörde föreningen och ledde en spaningsgrupp som opererade i centrala Stockholm. Hennes man som också tillhörde FRO ledde en likadan grupp som var verksam i västra delen av Stockholm. Spanarna var oftast ute på kvällar och nätter men också ute och övervakade demonstrationer, påstod "Barbro". Ett så udda beteende skulle naturligtvis kunna väcka Säkerhetspolisens uppmärksamhet. Det var just därför "Barbro" hade sökt upp Frånstedt. 

Hon ville att Säkerhetspolisen skulle låta dem vara i fred. Hon nämnde också ett namn som han kände igen. Det var namnet på den operative chefen inom en avdelning som tillhörde militära underrättelsetjänsten och tidigare kallats IB, Informationsbyrån. Jan Guillou och Peter Bratt hade två år tidigare avslöjat IB:s verksamhet och bland annat hur IB kartlade och registrerade svenskar som ansågs vara säkerhetsrisker på grund av sina politiska åsikter. Men de två journalisterna avslöjade även identiteten på IB:s operative chef, Bo Anstrin, som tvingades bort eftersom hans namn var röjt. IB bytte efter avslöjandet namnet till GBU men i sin bok använder Frånstedt genomgående beteckningen IB. 

Mannen vars namn "Barbro" nämnde var Anstrins efterträdare. 

– Han hade en bakgrund som sjöofficer och var min kontaktperson på IB, säger Olof Frånstedt. 

Efter mötet med kvinnan bad Olof Frånstedt chefen för Säkerhetspolisens terroristrotel att undersöka saken. Den 15 maj 1975 fick Olof Frånstedt en bekräftelse på att de två spaningsgrupperna faktiskt hade kontakter med IB. Då kom IB:s operative chef till hans tjänsterum i sällskap med den kriminalassistent som fått i uppdrag att utreda det som kom att kallas "Barbro-ärendet". Mötet blev kort men också bekräftelsen på att de två hemliga spaningsgrupperna hade något slags samband med IB, enligt Olof Frånstedt. 

http://www.expressen.se/nyheter/sapo-chefens-nya-spar-i-palme-mordet-1/

Ur en intervju som Anders Jallai gjort med Olof Frånstedt:

... det fanns en del grupper i Sverige som var i huvudsak politiskt orienterade, men förmodligen ingick i ett större nät. Dom här två grupperna Barbro och Leon, hade då kontakt någonting med, med... och eh... nog samarbetade. I den här grupper så var det så att Barbro "han" var mer en rekryteringsbas och i huvudsak hade de politisk spaning på extremister till både höger och vänster. Att det sen fanns en vidare kontakt från Leon upp till en central enhet, någonting i gamla IB:s sfär så att säga. Då tror jag det att, när jag hörde det, att de här som funnits omkring där med walkietalkie skulle mycket väl vara från den där gruppen. 

För att ledaren för Barbrogruppen hade tagit kontakt med mig och talat om att: 

"Säkerhetspolisen var misstänkta för att jaga folk och det kan mycket väl ha varit mina människor eller jag själv som har gjort det här, dom här spaningarna på folk, och dom kan ha varit där i närheten". 

Så det slog mig då att dom här människorna som nämndes i utredningen om personer med walkietalkies det kan ha varit den här gruppen och det var ju då möjliga Palmemördare. Jag ringde inte, jag tog ingen kontakt med Holmér eller Ebbe Carlsson för jag visste det var fullständigt meningslöst. För de hade redan bestämt sig hur det skulle vara. Och skulle jag ha sagt sådana uppgifter så skulle de självfallet ha gjort vad de kunde för att förlöjliga det spåret.

...

Och det var jag som myntade begreppet Barbrogruppen för hon hette Barbro, hon som... Förnamnet. Efternamnet var nånting på ’S’, Sjölin, Sjögren får jag säga då. Och den andra var Leongruppen... Leon Byström eller vad det nu kan ha varit.

...

Om det inte funnits ett visst mått av legitimitet så skulle dom aldrig ha vågat komma med några såna här uppgifter. Så det är inte förhastat att dra den slutsatsen att deras verksamhet i fråga om den politiska spaningen var sanktionerad
.... 

Dom hade uppenbarligen en ledning ovanför sig själva. Om dom då skulle avrätta Palme så är det rimligt att tro att dom kunde anlitat någon av medlemmarna från nån grupp som hade erfarenhet av att spana och inte var obekant med vapen heller för den delen.

... 

Jag fick uppgifter från en i den s k Stay behindrörelsen på kontroll utav vissa nyckelpersoner. Så det gjorde jag då och lämnade. Det var professor Nils Landin som var förmedlare till mig, men han hade givetvis uppdragsgivare som låg en hel bit ovanför. Men det hänger samman med, som jag berättat om tidigare, kontakten med Alvar Lindencrona som försäkrade sig om att jag skulle ställa upp och hjälpa dom med personkontroll i vad dom kallade för en organiserad Stay behindrörelse som jag tyckte var ytterst legitim.

http://vimeo.com/27317139

Den 22 februari 1986 lämnade Anders Larsson två kopior, ett till UD och ett till regeringskansliet, av ett tidningsurklipp ur Ystads Allehanda med rubriken "D:r Olof Palme död", där "D:r" var överstruket. Artikeln handlade om Olof Palmes farbror som stupat i finska inbördeskriget 3 april 1918. I september 1990 skrev Anders Larsson att han fått reda på av en vän med säpokontakter att Olof Palme skulle skjutas innan resan till Moskva och att brevet var avsett som en varning.

Anders Larsson var ledare för Demokratisk Allians, som bildades 1967 och som 1970 attackerade Vietnambulletinens tryckeri med en brandbomb. Han kände Victor Gunnarsson som en tid satt häktad misstänkt för inblandning i mordet, och Lasse Lundberg som på morddagen gav ut tidningen "Kulturnytt" där det stod att "lelle Olle" skulle vara försiktig så att han inte blev skjuten.

Demokratisk Allians hyrde på sjuttiotalet en lokal i Estniska Huset på Wallingatan 34 i Stockholm. Där samlades också vad Anders Larsson kallade för "Åkes gubbar", en samling poliser som på kvällarna bevakade ledande socialdemokrater. Ledaren för gruppen var Åke J Leonard Eek, som stred för Waffen-SS i Sovjetunionen och som anses ha blivit enrollerad i Stay Behind efter kriget. Åke Eek var anställd som lärare i psykologi på polishögskolan.

Anders Larsson kände till "Barbro" som 1972 hade finansierat Christoffer Jolins bok "Sverige nästa" och hade själv utan framgång försökt tigga pengar av "Barbro" till Demokratisk Allians anti-kommunistiska verksamhet.

Anders Larsson

Anders Larsson hittades död i sin lägenhet i november 1991.

11. Syner och sanning

Jag träffade sent en kväll en baglady i sjuttioårsåldern på tunnelbanan. Hon ville prata och berättade att hon trodde på Jesus och Gud och att hon nyligen hade blivit våldtagen av en ung man som dragit in henne i en port. Sedan tittade hon på mig och sa:

- Jag ser två män. De är fientliga. Men de kommer inte att göra dig något. När du går i mörkret kommer du att se ett ljus format som en triangel.

En stund senare när jag promenerade från tunnelbanan såg jag två män som antagligen höll stjäla något från en bil. De stirrade fientligt på mig men jag låtsades som ingenting och gick förbi dem. Jag bestämde mig för att ta en annan väg hem och gick genom en ganska lång tunnel under en väg. Nere i tunneln såg jag att alla lamporna var släckta men att det lyste från andra sidan. När jag kom fram såg jag att det var ljus från en gatubelysning ovanför, som lyste ned på marken i slutet av tunneln. Trapporna upp till gatan skärmade av ljuset så att det bildades en triangelformad ljusfläck på marken.

I en inre syn ser jag människor runt omkring mig som springer. Alldeles bredvid springer en kvinna med långt, grått, stripigt hår. Hon saknar en del tänder men kan inte vara så gammal för hon har sprungit länge. Den genom vilkens ögon jag ser måste ha någon relation till henne för just hon uppmärksammas bland tusentals springande människor. Det lyser av uppgivenhet och desperation i såväl hennes som i andras ögon. Alla springer uppför, mellan ganska höga, vidsträckta, gräsklädda kullar. Här finns inga klippor och inga träd. De flyende är inringade av några hundra rödklädda soldater med hjälmar och svärd vilka med lätthet håller samma takt. De försöker inte stoppa någon utan springer bara bredvid. Den som försöker bryta sig ut blir antagligen nedslagen: dödad eller mer troligt sårad och infångad. För alla ska korsfästas!

Min syn måste handla om slutskedet av det stora Spartacus-upproret: gladiatorn Spartacus hade lyckats fly och organiserat en gigantisk armé av slavar, vilka gjorde ett till en början mycket framgångsrikt uppror mot den romerske kejsaren och slavägarväldet. Men slutligen krossades Spartacus armé och Spartacus och tiotusentals slavar infångades och korsfästes. Att korsfästas var ett så grymt straff att det inte fick drabba någon romersk medborgare. Om denne inte hade konspirerat mot kejsaren! Slavar som gjorde uppror hotade grunden för det romerska samhället och de skulle alla korsfästas för att statuera varnande exempel.

Det fanns olika metoder för korsfästelse, men den för oss mest kända gick till så att den dödsdömde spikades fast i handlederna vid en bjälke kallad patibulum. Sedan lyftes patibulum upp och hakades fast på en nedgrävd påle. Slutligen måttades en stor spik genom båda fötterna in i pålen så att den dömde hängde med något böjda knän. Den som hänger i utsträckta armar får efter en stund kramp i bröstmusklerna. Nazistiska läkare gjorde i vissa dödsläger experiment som visade detta. Den som bara hänger i armarna kvävs efter en kort tid. Därför spiken genom fötterna! Genom att dra sig upp i armarna och genom att räta knäna för att pressa sig upp med hjälp av spiken genom foten kunde den korsfäste åter andas och hålla sig vid liv ytterligare en tid. Den som förlorade medvetandet dog inom några minuter och därför tilläts människor som njöt av att se andra lida att närvara. När någon förlorade medvetandet sprang de fram för att väcka denne, till exempel med en käpp med en svamp indränkt i vinäger som fördes upp mot den medvetslöses ansikte. En korsfäst kunde därför få hänga i dagar innan döden slutligen kom som en befriare.

Pontius Pilatus var kring år 30 romarnas ståthållare i Judeen och en av hans välgörare i Rom hade nyligen mist livet efter att ha blivit anklagad för att ha stämplat mot kejsaren. Pilatus visste detta men var osäker på om han själv också skulle bli anklagad på grund av sin vänskapsrelation. När prästerna i Jerusalem förde Jesus till honom och ville att han skulle döma Jesus till döden var de medvetna om Pilatus sårbarhet. Pilatus ansåg inte att Jesus verkade vara någon typisk upprorsmakare, brottsling eller våldsverkare och tyckte att det kunde räcka att låta piska sönder hans rygg, ett straff som mycket väl kunde leda till döden, direkt eller efter någon tid på grund av infektioner, för att lära honom en läxa så att han inte ställde till med någonting därefter. Men medan Jesus pryglades hotade prästerna Pilatus med att låta informera kejsaren att han skonade de som försökte göra uppror. Därför blev Jesus först pryglad, sedan korsfäst och var mycket illa däran när patibulum hissades upp på pålen. 

Efter ungefär sex timmar gav han upp andan med ett skrik, kanske efter att han missförstått sina egna ord när han strax innan, halvt medvetslös, reciterade en rimmad vers i en hebreisk psalm ur psaltaren (22:1):

- Eli, Eli, lema sabachtani? Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?

Men nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert eget bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går, skall jag sända honom till er, och när han kommer, skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är.

Synd: de tror inte på mig.
Rättfärdighet: jag går till Fadern och ni ser mig inte längre.
Dom: denna världens härskare är dömd.
(Joh 16:5).

10. Nya ekon på paranoia-radarn

Idag är det fredagen den 28 februari 2014 och 28 år efter mordet på Olof Palme, som dödades 59 år gammal på årets 59:e dag. I mitt första blogginlägg skrev jag:

Tjugofem år tidigare hade jag upptäckt något som jag trodde var en kod i ett sammanhang som rörde mordet på Olof Palme. Jag hade redan då lyckats avkoda betydelsen 'död, fredag', men ett ord, 'chantal', hittade jag ingen tydlig mening i. Nu hade vi skaffat mobilt internet och jag började googla på 'chantal' under regniga dagar men hittade absolut ingenting.

Plötsligt såg jag mönstret '**antal'. Kunde det ha med tal att göra? Jag satte a=1, b=2 etc och fick genom att summera bokstävernas värden chantal=59. Jag hade för mig att Palme dog 59 år gammal, vilket bekräftades av wikipedia. Ch-antal! 'Ch' uttalas 'see age' på engelska! Men ett annat ord i koden, 'charon', innehöll också 'ch' och faktiskt, samma beräkning gav charon=59.

Jag har retat upp de ”nationella” på Flashback och har haft mina aningar om någon sorts aktion från deras sida. De kan inte tåla att deras usla argumentation genomskådas eller att deras verkliga ansikte blir synligt.

Idag när jag kom ut från ICA såg jag två personer som jag reagerade tydligt på. De verkade avslappnade men malplacerade. Den ena var skinhead och tittade åt ett annat håll, men just som jag passerade möttes våra ögon och jag såg att han stått och väntat på mig. De kan sin sak men gick inte under min radar, vilket kanske inte heller var meningen?

9. Jan Rydström - "den oerhörde"

Jan Erik Lennart Rydström föddes 18/12 1914 i Höganäs och dog i Stockholm 12/4 1990. JR ansågs vara något av en spindel i nätet inom den avslöjade svenska spionorganisationen IB. Enligt Jan Guillou och Peter Bratt och deras uppgiftslämnare Håkan Isacson var han "finansminister" för IBs hemliga budget. Under kriget arbetade han inom den tyskvänliga svenska militära underrättelsetjänsten och var samtidigt aktiv nazist på Lunds universitet tillsammans med Gustaf Petrén (som bildade Medborgarrättsrörelsen och på 70-talet utsågs till regeringsråd sedan Olof Palme stoppat hans utnämning till justitieombudsman).

Drakens gränd 1

JRs officiella titel var byrådirektör på Östekonomiska Byrån (ÖEB), som höll till på Drakens gränd 1 i Gamla Stan i Stockholm. Åtminstone från 1987 så kunde man läsa olika "koder" längst ner på namntavlan på Drakens gränd. Koderna var skrivna med små plastbokstäver delvis lånade från:

ÖSTEKONOMISKA BYRÅN
JAN RYDSTRÖM

För istället stod det högre upp på tavlan:

ÖSTE  NO      BYRÅN
JAN RYD

Bokstäverna hade relativt nyligen tagits bort eftersom man tydligt kunde läsa orden i och med att området runt bokstäverna var blekare. Om man läser de saknade bokstäverna i följd blir det:

KOMISKASTRÖM

I början på 1987 fanns en kryptisk text att läsa längre ned på namntavlan:

ERBEN KLEMALJ

Denna "kod" innehåller precis bokstäverna:

JR BELLMAN EEK

Åke Johan Leonard Eek var en svensk nazist som stred vid Svirfronten nordost om Leningrad och antas ha blivit enrollerad i den svenska grenen av Stay Behind som initierades av William Colby, sedemera chef för CIA, direkt efter kriget. Eeks officiella titel var lärare i psykologi på polishögskolan. 

Åke Johan Leonard Eek

Vem var i så fall Bellman? Jag skulle gissa på IB-chefen Birger Elmér som brukade underteckna med signaturen B.Elm.

När jag hade ärenden i Gamla Stan brukade jag försöka titta in i porten på Drakens gränd. Vid två tillfällen såg jag andra "koder" och dessa var:

LEG MARKEN LEJD
LEKAR MED NEGLJ

Företagen Jordec Ekonomikonsult och Oriflame bildades 1968 resp 1967 och var täckföretag för IB. Det är inte omöjligt att IB genom Rydström var finansiärer vid bildandet. Något som antyder det är företagens namn:

JORDEC är anagram till CODE JR
ORIFLAME är anagram till FIRMA LEO

Någon gång under 1988 slutade "koderna" att ändras och enligt IB-avslöjaren Peter Bratt hade Jan Rydström, som Bratt hade blivit närmare bekant med, blivit "gaggig" och tagits in på en psykiatrisk klinik, där han avled i april 1990. Hans vänner skrev en nekrolog i Svenska Dagbladet där han kallades för ”den oerhörde”. Några som kände Rydström utan att räkna sig som vänner ansåg att Rydström hade en bisarr personlighet och han utan någon som helst kontroll utifrån använde IB:s ekonomiska medel för privat bruk.

Porträtt på
Jan Rydströms familjegrav.

8. Förebådande paranoia

I söndagsmorse såg jag ett ljus i mörkret. Jag och min fru var ute och promenerade med hundarna när himlen lystes upp av ett skott från en signalpistol. Signalskottet hade skjutits upp bakom ett hyreshus och kom dalande i fallskärm ned mot oss. Någon minut senare avlossades ännu ett skott från en plats några hundra meter bort och också detta skott dalade ner i närheten av oss. Effektiva militära don! En stor fotbollsplan lystes upp helt av ett starkt gult ljus och fientliga soldater på planen skulle ha varit helt blottade.

Eftersom det var söndagsmorgon antog jag att det var hemvärnet som var ute och härjade och använde mig och min fru som figuranter.

På måndagen reagerade jag på en man som stod och klädde av sig bakom sin bil. Han la jacka och tröja i kombins bakdörr och stod där i t-shirt mitt i vintern innan han stängde bakdörren och klev in i bilen. Jag föreställde mig att bilen inte var uppvärmd eftersom motorn var inte på.

Och på kvällen upprepade sig scenariot!

Jag kom gående med våra hundar på kvällspromenaden när en kombibil stannande vid trottoaren framför mig. Ur skuggorna på en parkeringsplats kom en man med en stor bag fram. Han gick direkt till bilens baklucka och la in bagen. Han började att klä av sig och la kläderna på väskan. När han stod där i t-shirt tog han upp något silverglänsande ur jackfickan och vägde det i handen. Jag såg att det var en pistol. Och medan han höll pistolen i handen vände han huvudet mot mig innan han stoppade ner pistolen i bagen och stängde luckan. Sedan gick han och satte sig på passagerarplatsen. Bilen gjorde en u-sväng och försvann och jag kunde inte se bilnumret eftersom skyltbelysningen inte fungerade.

7. En KSI-överstes död

Detta kunde man läsa i Kvällsposten i mars i år:

Chefen för Sveriges hemligaste militära spion-organisation, KSI, försvann förra året spårlöst. Mannen, en överste, hittades senare drunknad. Den svenske spionchefens försvinnande och död utlöste en kris på högsta nivå i militärledningen.

Spionchefen valde att ta sitt liv samtidigt som Säpo utredde KSI:s roll i den så kallade Saudiaffären. Både militären och Säpo har utrett hans självmord. Samtliga handlingar om hans död har hemligtstämplats med hänsyn till rikets säkerhet. Artikeln i Kvällsposten

Överstens namn var antagligen Lars Ericsson, en omtyckt person som hittades drunknad i Stockholmstrakten några veckor efter att en av hans döttrar hade gift sig.

Följande historia finns på Flashback:

 Hörsägnsstoryn - Militärmannen
====================

Jag har nog inget annat sätt att berätta det här än att skriva ut tydligt att det här är en sådan där skröna vi alla träffar på ibland. Dessutom är sanningshalten lätt att ifrågasätta då personen som berättat historien har en viss bakgrund av att berätta andrahandshistorier med ryckigt sammanhang och oklara omständigheter.

Men det kan vara intressant pga KSI-chefens drunkning.

Det finns två personer som lämnat uppgifter. Den första personen är alltså en bekant till mej, låt oss kort o gott kalla honom för "Min-Kompis". Den
andra personen är någon som såg själva händelsen, och då denne person sprang genom skogen kan vi kalla honom för "Löparen". Jag har ej själv träffat Löparen och vet inte ens om personen existerar.

Då Min-Kompis har så ryckigt tempo i sina berättelser och dessutom kan berätta uppseendeväckande saker på synnerligen opedagogiska sätt, har jag justerat berättelsen så gott det går, så att tidsaspekter och andra omständigheter följer logiskt på vartannat.

Tyvärr har jag inte nyligen fått tag på Min-Kompis för att få klarhet i vissa bitar som jag nu tycker är intressant men oklara.
...
Men detta ska ha hänt:

Någonstans i södra delen av Sverige på landsbygden ska en sommarstuga hamnat i ägo hos en medelålders man, låt oss kalla honom "Militärmannen", då omgivningen upplevde att han hade något slags militär bakgrund.

I den historia som Min-Kompis givit tycker jag att Militärmannen uppträdde inte särskilt diskret, på så sätt att Militärmannen valde att inte umgås med ortsbefolkningen och ofta svarade korthugget på tilltal.

Militärmannen ska ha besökt sin stuga flera gånger per år och ibland ha haft lite större hundar med sej, men aldrig setts med besökare. Han gav dock ett bildat intryck så folk trodde att han varit en högre officerare.

Så, förra året (på hösten tror jag)...

På kvällen kom först en bil sedan en andra bil körande till Militärmannens sommarstuga (som gott och väl kunde användas för helårsboende).

Enligt Min-Kompis blev en av dom kringboende, den person som jag valt att kalla Löparen, nyfiken. Löparen iaktog båda bilarna. I varje bil fanns det
två män, dvs i allt kom det fyra män på besök till Militärmannen.

Om man även räknar in Militärmannens egen bil, så fanns det alltså tre bilar uppe vid Militärmannens stuga.
 ...
Löparen rörde sej i området och trots att det var mörkt, kunde Löparen se att någon rörde sej utanför stugan vid tillfälle. Löparen kunde också se Militärmannens båt ligga och guppa vid en brygga.

Här är jag tyvärr rädd för att jag inte fått full klarhet i om stugan och båten låg vid kusten eller vid stranden av en insjö. Min-Kompis är för kass på att berätta sånt här för det ska bli tydligt.
...
Löparen tar sej efter ett tag på kvällen, tydligen ganska sent, då inga andra finns ute och allt är mörkt utomhus just för att stället ligger långt från tätbebyggt område, närmare huset.

Löparen ser huset från det håll som bilarna anlände, dvs från vägsidan. Denna betraktelsevinkel gjorde att det var svårt för Löparen att få full överblick åt det håll bryggan o båten låg.

I alla fall, fyra personer går ur stugan i mörkret och promenerar ner till båten. En av dessa fyra personer är Militärmannen, dom andra tre är då några av dessa nyanlända. Löparen får intryck att en fjärde person, en av dom nyanlända, stannar kvar i stugan.

Båten startar och efter stund kör båten i väldigt sakta mak ut på vattnet.

Löparen börjar löpa runt området vid vattnet. Mycket av omgivningen är skog genomkorsad av stigar och någon enstaka grusväg.

Jag fick intryck att Löparen springer i en halvcirkel åt höger, vilket ger mej intryck att denne antingen springer runt en del av en sjö eller en öppen havsvik. Löparen noterar till slut att båten saktar ner ute i vattnet.

Båten är av typen motorbåt med sådan där övertäckning, så det är svårt att se personerna i båten. Löparen ska tydligen fått intryck av att
några personer, kanske två stycken rör sej på båtens bakre del.

Båten svänger även runt en smula så att bakdelen på båten är utåt, dvs i riktning bort från stugan.

Terrängen som Löparen springer genom gör tyvärr att Löparen en stund inte kan se båten. När Löparen åter får syn på båten verkar den vara ca 200 m ut från stranden.

Baktill på båten finns liksom en liten plattform som antagligen är till för att man lättare ska kunna ta sej upp i båten om man hoppat i vattnet och simmat omkring. Plattan är i stort sett i jämnhöjd med vattenytan och där finns också en uppfälld "simstege".

På båten bakre plattform står nu två av dom nyanlända männen. Båda är mörkklädda och har handskar, vilket kanske inte är så ovanligt pga av
att det är lite kyligt ute. Ingen har flytväst.

Den ene nyanlände mannen håller en stång eller lång käpp, ungefär som ett kvastskaft och trycker ned något föremål i vattnet. Den andre nyanlände mannen på plattformen står på knä och använder händerna för att trycka ner något under vattnet vid båten bakre del precis där plattformen tar slut.

När Löparen ser detta ser han ingen egentligen rörelse hos någon av dom två nyanlända männen. Båda står helt stilla. Det är väldigt lite vind, så vågorna på vattnet är låga.

Löparen tittar i flera minuter på dessa två orörliga personer och till slut anar Löparen att ett föremål ungefär som toppen av en svart plastsäck ligger precis i vattenytan där där dom två männen trycker ner den.

Här får jag faktiskt ett av dom få vettiga svaren på mina frågor jag vid det här laget ställt till Min-Kompis. Jag frågar hur Löparen kunnat se något om det varit mörkt ute. Min-Kompis påstår då att även i helt mörker kan folk på landsbygden se i mörkret på ganska stort avstånd bara det finns någon indirekt ljuskälla, typ stjärnor. Denna mörkerseendeförmåga
ska tydligen förloras om man bor i stan o ser mycket artificiellt ljus. Jag har hört detta påstående om mörkerseende från annat håll så jag nöjer mej med svaret.

Dvs Löparen är en landsbygdsbo med hysteriskt bra mörkerseende om jag får tro Min-Kompis.

Den svarta plastsäcken (eller vad det nu är) verkar försvinna under ytan efter ett tag. Dom två männen kliver nu upp från plattformen och in på båten som sakta kör mot land.

Löparen står kvar ganska länge och försöker se vad som finns i vattnet och även bilda sej en uppfattning om exakt var föremålet hölls ner i vattnet. Vågorna ökar lite i omfattning på denna korta tid och gör det svårt att se något i vattnet.

Efter en stund ska Löparen tydligen bestämma sej för att ta sej tillbaka till stugan av ren nyfikenhet. Löparen hör snart två bilar starta och åka iväg i normalfart.

Väl tillbaks på avstånd från stugan är allt mörkt och släckt. Enbart Militärmannens bil finns kvar.
...
Det går en tid. Här fick jag inte klarhet i om Min-kompis menade en dag eller flera dagar eller om han ens visste hur mycket tid som förflöt, men ett antal poliser och andra "officiella" personer är plötsligt vid Militärmannens stuga.

Militärmannen själv har antagligen inte synts till sedan dom fyra besökarna gav sej av, är mitt intryck.

Min-Kompis påstår att Löparen ser hur polis eller bärgningspersonal plockar upp ett mörkt föremål som ser ut att kunna vara en människokropp ur vattnet. Exakt hur denna sista aktivitet gick till fick jag ej klarhet i, om det var många poliser, eller om bärgningspersonal var från brandkåren eller
annat, eller ens vid vilken tid på dygnet.

När Löparen går fram till en polis vid stugan, som inte ens är avspärrad med band, säger en polis åt honom att ge sej av. Löparen får ej reda på vad som hänt.

Militärmannens bil körs bort och istället står två andra bilar parkerade vid stugan, den efterföljande natten. Troligen övernattar någon i stugan. Nästföljande dag finns det personer i civila kläder som rör sej i området.

Efter det har stugan varit låst och "igenbommad" (plywood över fönstren), ingen har setts besöka stugan.

Ja, om Min-Kompis skojade till det, fick höra en skröna av Löparen, eller om något hände på riktigt, det är frågan. Men jag tycker det är intressant
med tanke på tråden.

Till sist frågar jag om dom fyra nyanlända männen såg svenska ut, ifall Löparen sett deras utseende, svarade Min-Kompis att dom såg "utländska" ut, men inte typiskt "mörka". Jag frågade vad han menade, om dom sett typ "franska" ut eller nåt och fick ett sånt svar, ja "någon, kanske - alla var mörkhåriga". Så Min-Kompis vet väl inte... :\

https://www.flashback.org/sp42394661

 

På Flashback har framförts tanken att Lars Eriksson skulle ha efterträtt generaldirektör Ingvar Åkesson på FRA i augusti samma år 2012, och att hans död medförde att Åkesson, som skulle ha gått i pension, blev kvar ytterligare ett år på posten. Enligt ett dokument som kanske härrör från Snowden...

Sommaren 1975 avslöjade marinpsykologen löjtnant Thomas Narut  från US Naval Hospital, att USA utbildar politiska lönnmördare. Löjtnant Narut arbetade med att träna upp mördare till att utan samvetskval döda människor: 

Mångårig forskning visar att de bästa mördarna är män med så kallade passivt-aggressiva personligheter. De är väldisciplinerade människor som perfekt kontrollerar sina känslor. Inombords har de stora krafter, som kan fås att bryta ut vid ett speciellt tillfälle. När detta händer är de kapabla att döda utan några som helst ångerkänslor eller samvetskval.

 (...)

De utvalda rekryterna hämtas ofta från ubåtsmanskap och fallskärmsjägarna. När de är färdigutbildade placeras de ut som tjänstemän på amerikanska ambassader runt om i världen.

http://abe.freeshell.org/palme/node40.html

Det har framkommit att Sverige aldrig var neutralt utan samverkade med NATO under hela efterkrigstiden. Nu kan man fråga sig vad som händer om en svensk underrättelseman erhåller absolut konfidentiell information från NATO men ändå informerar den svenska regeringen? Och om informationen då kommer i retur till NATO att den svenska underrättelsemannen har varit indiskret - vad får det för konsekvenser?

Är det farligt att sätta lojaliteten till Sverige före lojaliteten till NATO?