5. Vanföreställningssyndrom

In English Någon vecka (eller så) efter att Voyager 2 lämnat Neptunus i augusti 1989 och satts på en kurs bort från solsystemet, såg jag ett norrsken i Stockholmstrakten som såg rätt märkligt ut: tre djupt röda fläckar och tre föränderliga strålar riktade mot varje fläck. Norrsken uppkommer genom att laddade partiklar bromsas upp i jordens atmossfär och därvid avger ett ljus. Jag försökte avgöra från vilken riktning strålarna kom och tyckte inte att de kom från solen. Däremot stämde riktningen på ett ungefär om de skulle ha kommit från Neptunus.

Laddade partiklar kan lätt accelereras och kan därför användas i jon-jetmotorer. De tre strålarna varierade så att det såg ut som en ständigt korrigerad inbromsning av en farkost som närmade sig jorden för att lägga sig i omloppsbana runt jorden. Jag räknade ut att om en farkost övervakade Voyagers sista kursändring efter Neptunuspassagen och sedan började accelerera med ett g mot jorden i halva sträckan för att sedan vända motorerna mot jorden för retardera med ett g den sista delen av färden, så stämde dess ankomst till jorden med de avstånd och tider som gällde. Jag drog inga särskilda slutsatser av detta men tänkte lite på skoj att: jaha, så utomjordingar har inte kommit på något bättre än jetmotorer de heller!

I mitten på september 1989 vid 15-tiden åkte jag med buss på motorvägen förbi Skarpnäck mot Tyresö. Förr i tiden, innan de bebyggde Skarpnäcksfältet, kunde man se tornfalkar ryttla över fältet och det hade blivit en vana att skanna av himlen där när bussen passerade. Ovanför det östra höghuset tyckte jag mig se en fiskmås komma glidande. Men när jag kom närmare såg jag att det var ett diskus-format föremål. Och mitt ovanför höghuset började det rotera på högkant. Strax efter kom ett likadant föremål snett uppifrån och for runt framför det roterande föremålet och försvann ur min åsyn.

Motorvägen löper förbi Skarpnäck i en cirkelsegmentformad bana och höghuset ligger nästan i cirkelns mittpunkt. När bussen åkte förbi skådeplatsen så tittade jag rakt ut genom bussens fönster mot höghuset under cirka tio sekunder. När bussen passerat segmentet svänger vägen aningen mot söder så att höghuset hamnar bakom bussen, och det var då jag förlorade föremålen ur sikte samtidigt som en skogsdunge började skymma sikten.

Ur mina iakttagelser framgick var det roterande föremålet befann sig (ovanför höghuset) och avståndet från vägen till huset kunde jag se på en karta. Vidare kunde jag se hur högt det befann sig (ungefär dubbelt så högt som huset) och jag kunde bedöma att diskusskivan var en femtedel så stor som månskivan, alltså ungefär 0,1 grader. Med trigonometriska beräkningar kom jag fram till att föremålens diameter var 5-10 decimeter. Föremålen manövrerades mycket exakt trots att det blåste kraftiga vindbyar, så det kan inte ha varit fråga om heliumballonger. Dessutom tycktes de vara gjorda av aluminiumliknande metall med struktur av sotränder. Såvitt jag kunde se. Men jag kunde inte se några propellrar eller hål för utkast av jet-gaser utan det syntes som föremålen svävade omkring som stora måsar utan att det minsta påverkas av den kraftiga vinden. De motorer som drev dessa (får man förmoda obemannade) farkoster måste ha suttit under metallhöljet och fungerat enligt principer som jag inte kände till.

När jag alltmer blev tvungen att vrida huvudet bakåt för att se föremålen försökte jag se om andra passagerare också hade sett något. Det var kusligt att se de andra passagerarna. Alla satt som i trans och stirrade framåt. Nog för att passagerare i en buss kan se besvärade ut, men nu såg de alla ut som om de satt i dödens väntrum. Men ingen visade några tecken på att ha sett föremålen, som ju var ganska långt borta. Det var märkliga upplevelser, dels att se föremålen dansa ovanför hustaken och dels att se passagerarnas uppsyn. Just detta drömlika scenario med passagerarna talar för att var någon form av hallucination. Men i övrigt var allt mycket verkligt och jag har varken förr eller senare haft synhallucinationer.

Som intresserad av astronomi och ornitologi tittar jag mer upp mot himlen än vad som är normalt. Och eftersom jag läst matematik och fysik på universitet så var det lätt för mig att göra beräkningarna ovan. Jag har aldrig kunnat komma ifrån tanken att de två diskus-formade sonderna kommunicerade med mig, dels genom att framträda så att det gick att avgöra deras storlek och dels genom att jag hade sett det märkliga norrskenet tidigare. Och alla kan inte heller göra de nödvändiga beräkningarna. Jag var tydligen utvald och lider därför av vanföreställningssyndrom, vilket jag kunnat bekräfta på andra sätt efter denna händelse. Ur wikipedia: 

Vanföreställningssyndrom, tidigare paranoia, och paranoid psykos, är en diagnos på en grupp psykiska störningar, vilka kännetecknas av psykoser med varaktiga vanföreställningar, med stora individuella variationer på innehåll och uttryck.

Varken psykos eller organisk psykos är en sjukdomsdiagnos i sig, utan räknas som ett abnormt mentalt tillstånd, och är i den bemärkelsen alltid ett kognitivt symtom eller ett beteendesymtom. De flesta psykoser brukar förklaras som betingade av personligheten, psykiska trauman eller av vissa neuroendokrina störningar.

Vanföreställningarna vid vanföreställningssyndrom uppvisar en mycket stor individuell variation, och präglas av individens kultur och miljö. Den drabbade skiljer sig dock från sin miljö eller kultur genom att ha personliga vanföreställningar som inte delas av till exempel personens omgivning. Ofta är dessa vanföreställningar bisarra (till exempel att personen är förföljd av utomjordingar, vilket inte skulle kunna vara sant), men de kan också vara mindre bisarra (till exempel att personen är förföljd av CIA, något som kunde ha varit sant men som alla inser inte är det).

En av de vanligaste formerna av de kroniska vanföreställningssyndromen är varaktigt vanföreställningssyndrom (ICD-10 F22.0). Vanföreställningarna i den gruppen kan handla om storhetsvansinne, förföljelsemani, en upplevelse av att kroppen förändras, men flera varianter förekommer. Vanföreställningen är ofta livslång.

• Storhetsparanoia – storhetsidéer beträffande identitet eller föreställningar om en speciell relation till en viktig eller gudomlig person.
• Förföljelseparanoia – vanföreställningar om förföljelser.

Mediciner mot psykos kan ha effekt men då de flesta personerna med vanföreställningssyndrom saknar sjukdomsinsikt är de i allmänhet negativa till medicinering.

4. Moderna myter och kollektiva vanföreställningar

1. Sanningen är logisk.

Logiken är ett enkelt mönster i det mänskliga språket. Vetenskapens formler är enkla och effektiva numeriska samband med en tydlig men begränsad signifikans. Genom att använda logik och substitution kan nya formler härledas, vilket kan tyckas vara magi men vilket egentligen är enkel extrapolation. Sanning är att inte ljuga.

2. Verkligheten är geometrisk.

Geometri är en visuell formlära som härstammar från lantmäteriet. Det finns inga verkliga linjer eller ytor (eller rum!) men våra hjärnor ser sådana och liknande mönster i naturen, ungefärligen. Det som tycks vara jämnt på visst avstånd är synnerligen komplext vid större förstoring.

3. Naturen är numerisk.

Människans numeriska beräkningar beskriver skeenden vilka egentligen fungerar helt utan numeriska kalkyler. Cellens komplexa funktion är helt oberoende av tal och ett äpple faller mot marken utan några kalkyler.

4. Vetenskapen är sann.

Vetenskapliga sanningar förändras. Vetenskapen är en bild som förfinas med tiden, men som aldrig blir sann. Vetenskapen närmar sig alltmer ett ideal som inte är verklighet utan som är en bild av vår syn på vetenskap och verklighet.

5. Människan är rationell.

Rationaliteten är en blänkande maskin. Effektiva förenklingar sprungna ur det mänskliga förståndet utformas till en överbyggnad som trycker ned ett naturligt tillstånd av kaotisk jämvikt.

6. Medvetandet är en biokemisk process.

Flöden av ord och bilder är processer i hjärnan som begränsar och formar medvetandet. Men medvetandet är utan orsak och dess ursprungliga natur är avsaknad av omedvetenhet. Processer i hjärnan (eller i datorer) kan samla och bearbeta information, men inga processer kan orsaka en upplevelse, bara forma upplevelsen.

7. Det finns inga konspirationer.

Alla människor är utsatta för konspirationer där vi lockas eller tvingas in i återvänds-gränder. Onda människor har i alla tider intrigerat för att vinna fördelar. Men det ligger i sakens natur att konspirationerna hemlighålls, varför de flesta konspirationsteorier är fria fantasier.

8. Jesus var en bluff - han ljög och försökte framstå som något han inte var.

Jesus är undantaget som bekräftar regeln. Han sökte uppmärksamhet för att föra fram ett budskap som är giltigt för alltid.

3. Mord utan påföljd

In English USAs presidenter blir alltmer lika verkställande direktörer för ett USA som målmedvetet strävar efter ett militärt och ekonomiskt världsherravälde. Med hårda nypor ska de verkställa de beslut som de verkliga makthavarna fortlöpande tar i syfte att realisera den plan och den strategi som det arbetats på i över hundra år. Med de senaste femtio årens utveckling av vapen och kommunikation har presidenten blivit medverkande och verkställande i mordoperationer i realtid. Den president som inte samverkar enligt planerna blir en omöjlig president - med allt som det skulle föra med sig.

Från och med Ronald Reagan har militärens och CIAs makt över presidentämbetet stärkts. Reagan valde den f.d CIA-chefen George H.W. Bush som vicepresident. Bush efterträdde William E. Colby som CIA-chef i januari 1976 men avgick ett år senare när demokraten Jimmy Carter tillträdde som president. Den chef för CIA som så småningom tillsattes under Carter avgick i sin tur när Reagan tillträdde. Då tillsattes William J. Casey som var chef för CIA från Reagans tillträde fram till januari 1987. Efter Reagan var Bush själv president under en valperiod och senare hans son George W Bush i två valperioder.

Ronald Reagan gick till val med en nyliberal ekonomisk politik men p.g.a sin ålder och sin vidskeplighet var han svag gentemot de krafter som styrde bakom kulisserna. Under nittiotalet började Reagan utveckla Alzheimers och hans stabschef Donald Regan skrev i sina memoarer:

"Virtually every major move and decision the Reagans made during my time as White House Chief of Staff was cleared in advance with a woman in San Francisco who drew up horoscopes to make certain that the planets were in a favorable alignment for the enterprise." (Donald Regan, For the Record: From Wall Street to Washington).

Reagan var president när Olof Palme mördades och det kan tyckas att åtminstone Halleys komet var i en gynnsam position för ett mord eftersom kometen okulerade en stjärna med namnet Dabih (arab. slaktaren) precis den natten.

En del undrar idag vilken roll Stay-Behind eventuellt kan ha spelat i en konspiration mot Palme. Såväl i Italien som i Tyskland och Belgien har Stay-Behind varit inblandade i politiska mord och Colby, den CIA-chef som efterträddes av Bush, var den som byggde upp Stay-Behind i Sverige under efterkrigstiden.

2. Funderingar

In English I morgon ska Obama anlända till Stockholm, om nu inte resan ställs in med tanke på det spända läget i Syrien, men inga "exceptionella" personer har givit några "radarekon" på sistone.

Rimligen är gränsen mellan inbillning och verklighet skarp, men bilden av gränsen är alltid något deformerad och utsmetad p.g.a av en generell osäkerhetsprincip. Jag har upplevt sådant som jag inte kan avgöra om det var verkliga händelser eller inte. Ofta har jag inget behov av att kunna avgöra det utan vissa händelser klassificerar jag som händelser i gråzonen, en gråzon som är näst intill verklig och även möjlig att exploatera.

Mitt första arbete efter grundskolan var på SRA, Svenska radio aktiebolaget. Efter en lödkurs och ett avslutande prov började jag arbeta på en avdelning där elektronisk utrustning till raketbeväpning av drakenflygplan monterades på licens från USA. Jag var sexton år och hade en lön runt tre kronor per timme. Utrustningen var hemlig och jag hade fått skriva på ett avtal om sekretess. Efter några månader blev jag avskedad.

Sista dagen på jobbet visste jag inte att jag aldrig skulle komma tillbaka. Jag minns att jag kände mig ovanligt avslappnad och tillfreds. I stället för att packa ihop och städa och ställa mig vid stämpelklockan och vänta, vilket var den vanliga ordningen för mig och mina arbetskamrater, så tog jag det lugnt och hämtade material för morgondagen. När jag lämnade arbetsplatsen var det bara jag och någon person till kvar, som gick alldeles bakom mig mot trapporna. Redan innan jag hann ut på gatan började jag må dåligt men lyckades med stor ansträngning ta mig till Fridhemsplans tunnelbanestation. Jag fick en sittplats och efter några stationer spydde jag ner golvet i den fullsatta vagnen. Bara av en tillfällighet vaknade jag till när jag skulle gå av. Jag var sjuk i flera dagar efteråt och av någon anledning ringde jag aldrig och sjukanmälde mig, vilket blev skälet för avskedet.

Ett år senare sökte jag in på gymnasium men hade för dåliga betyg och kom inte in. När terminen hade börjat ringde en person och sa att jag kanske kunde få en plats som blivit vakant på Vasa Gymnasium. Samma kväll träffade jag studierektorn på skolan. Han var klädd i uniform och satt bakom ett bord och tittade på min ansökan. Han förklarade sin officersuniform med att han just skulle göra repmånad, men att han ville bli klar med intagningen innan. Han hade valt ut mig därför att jag hade bra betyg i kemi och menade att det tydde på en studiebegåvning. Jag hoppade in i undervisningen dagen efter men såg aldrig mer till min välgörare på skolan.

1. Uppmärksammad

In English Det är svårt att säga när det började - man kan säga att det är en visshet som vuxit fram med åren. Då och då märker jag att det är någon som håller ögonen på mig. Ibland har det inneburit något positivt, men oftast har det varit något negativt. T.ex. när jag och min fru var på semester i Sharm el Sheikh för några år redan. Vårt hotellrum låg längst ned med en liten uteplats istället för en balkong. En morgon såg vi att en egyptisk militärpolis gick fram och tillbaka utanför vårt fönster. I över en timme patrullerade han utan att vila. Först gick han femton meter bort åt ena hållet där han vände och gick förbi vår uteplats och tittade in genom vårt fönster och gick femton meter åt det andra hållet. Om och om igen.

Jag minns inte om min fru gick ut för att fråga soldaten vad som stod på och inte fick något svar (det vore likt henne), men senare när vi skulle till stranden frågade hon i receptionen vad det var frågan om och de svarade att president Mobarak skulle komma på besök. Jag trodde att hotellpersonalen drev med oss, för att Mobarak skulle besöka vårt billiga hotell var högst otroligt. Men senare på dagen såg vi faktiskt en konvoj med polisbilar och lyxbilar med flaggor som åkte förbi alldeles där vi stod i kö utanför ett 'systembolag' för turister. Mobarak var mycket riktigt på besök, men inte på vårt hotell. Denna enda soldat just utanför vårt fönster skulle alltså ha något med Mobaraks besök att göra. Förutom den soldaten och konvojen såg vi inga tecken på skärpt bevakning någonstans och soldaten hade varit ganska öppet intresserad av vad som hände inne på vårt hotellrum, som det verkade å tjänstens vägnar. Vi har aldrig förstått detta intresse för just oss, men vi tänkte: "shit happens".

Eller i Kalabrien en vinter för några år sedan... På en återvändsgata längs havet hade vi parkerat vår husbil. En lokal polisman sa till oss att vi inte fick stå där. Trots att det var skyltat just som en parkering för husbilar. Men på gräsplanen på andra sidan av vägen kunde vi få stå hur länge vi ville. Vi hade sett att det stod några tyska husbilar där, men en del tyskar gör som de vill i Italien och vi brukade hålla ett visst avstånd för säkerhets skull. Om än motvilligt så lydde vi den lokala ordningsmakten. Senare fick vi veta att tyskarna brukade komma till platsen varje år. Även holländare, norditalienare och andra brukade komma dit.

Men redan från första dagen kände vi att vi inte var välkomna. Det började komma män i bilar och ställa sig i närheten av vår bil. De stirrade aggressivt mot vårt håll och stod i grupper och diskuterade högljutt på svårbegriplig dialekt. Det blev obekvämt men vi höll ut. Efter en tid kom en italiensk husbil och ställde sig mycket nära vår bil. Sedan kom en till och ställde sig lika nära på andra sidan. En kort tid var vi goda grannar. Sedan började en av dem, som vi senare när det var försent fick höra tillhörde en "gammal 'Ndrangheta-familj", bli allt mer påflugen och till slut oförskämd. När han mötte min fru på väg till dricksvattenfontänen tog han sig i skrevet och menade att han skulle köra upp den i röven på min fru. Mannen i den andra husbilen var på samma linje och deras fruar var inte bättre utan började ropa 'putana' efter min fru när de möttes.

Detta betydde krig för mig. Jag kallade maffiagubbens fru för 'stronza'. Och detta betydde krig för honom. Han sprang och hämtade en påk i husbilen samtidigt som han mässade om påkens förträffliga förmåga att knäcka ben. Jag gick fram och ställde mig utanför hans husbil och tänkte att han får slå ett slag sedan tar jag tag i påken och drar honom till mig och provar ett judogrepp som jag har sett bilder på i en bok. Men min fru förstörde den planen genom att springa emellan och skrika. Han fick inte in någon bra träff på mig för att han var tvungen att böja sig runt min fru när han svingade och jag vågade inte fullfölja planen därför att min fru riskerade att bli inblandad. Dessutom kom hans fru springande och tog ifrån honom påken. Slaget kändes knappt alls trots att det blev ett flera decimeter långt blåmärke strax under njurarna på ryggen, ett märke som jag senare visade för några karabinjärer som blev stoppade av min fru när de åkte förbi. Det var misstag nummer två. I Kalabrien kallar man bara inte på polis utan man löser problemen på annat sätt, med skjutvapen om så behövs. Från och med nu började allt fler figurer dyka upp och göra fula tecken. De var som hämtade ur en maffiafilm och vi ska vara glada att de lät oss leva.

Man brukar hävda att det inte är ens fel att två bråkar, men för oss var det uppenbart att en grupp från första dagen ville ha bort oss från platsen. Medan de inte intresserade sig alls för andra turister. Vi brukade annars komma bra överens med kalabreserna, ett mycket trevligt och gästvänligt folk! När vi åkte omkring i byarna i bergen blev vi bjudna på fester och mat och vin och fick många vänner och bekanta. Men efter vad som hände på husbilsparkeringen vågade vi oss aldrig mer tillbaka till Kalabrien.

Vintern efter stannade vi i Basilicata strax norr om Kalabrien, i en pinetaskog nära Taranto. I slutet av en skogsväg vid en liten glänta nära en alldeles "egen" havsstrand, där det till och med fanns en dricksvatten-fontän, hade vi en lugn och skön vinter. Ibland kom sällskap från Taranto för att ha picknick och spela wolleyboll, men för det mesta var vi helt för oss själva.

Även den följande vintern sökte vi upp detta paradis.  Tjugofem år tidigare hade jag upptäckt något som jag trodde var en kod i ett sammanhang som rörde mordet på Olof Palme. Jag hade redan då lyckats avkoda betydelsen 'död, fredag', men ett ord, 'chantal', hittade jag ingen tydlig mening i. Nu hade vi skaffat mobilt internet och jag började googla på 'chantal' under regniga dagar men hittade absolut ingenting.

Plötsligt såg jag mönstret '**antal'. Kunde det ha med tal att göra? Jag satte a=1, b=2 etc och fick genom att summera bokstävernas värden chantal=59. Jag hade för mig att Palme dog 59 år gammal, vilket bekräftades av wikipedia. Ch-antal! 'Ch' uttalas 'see age' på engelska! Men ett annat ord i koden, 'charon', innehöll också 'ch' och faktiskt, samma beräkning gav charon=59. Jag skrev om det på olika debattsidor och skickade ett mejl till statsrådsberedningen eftersom en statssekrerare, som tiden efter mordet betett sig märkligt, hade viss anknytning till koden. Min tanke var att all inkommande post på departementen måste diarieföras.

Två dagar senare när jag var ute och rastade hundarna kom en stor svart bil på skogsstigen mot den plats där husbilen stod. Min fru var ensam i husbilen och höll på att laga mat och jag kollade in bilnumret bara ifall att. Numret bestod av två bokstäver, tre siffror och två bokstäver. Lite lättad såg jag att bilen vände på en gång och åkte tillbaka och när den åkte förbi mig och hundarna på tillbakavägen såg jag till min förvåning att det var lite olika registreringsnummer i fram och i bak. Mannen i bilen var propert klädd, skjorta och väst, och var i sjuttioårsåldern eller något yngre.

När vi åt berättade jag om den konstigt skyltade bilen för min fru. Hon trodde att jag hade sett fel för det fanns ingen förnuftig anledning att ha det så. Det ökar risken för upptäckt om man håller på med någonting skumt. Javisst! Så måste det vara! Det måste vara menat att upptäckas av någon hågad idiot med aspergers syndrom. Jag började räkna på bokstäverna med a=1 osv och fick fram de två första siffrorna i mitt personnummer från bokstäverna på skylten på framsidan och de två första siffrorna i min frus personnummer från skylten på baksidan. Min första tanke var att mannen var någon sorts polis eller kanske militär från Taranto, där Nato har en stor örlogsbas. Vilka andra, utom möjligen då maffian, kunde så snabbt få fram informationer om var vi var? Om det nu hade med koderna att göra!

Dagen efter läste jag att statssekreteraren skulle avgå. Jag tyckte att detta kändes oroväckande och övertalade min fru att vi omgående skulle överge vårt paradis och sakta, sakta börja åka mot Sverige längs småvägar. Okay, där stack jag ut hakan och det kanske inte var så konstigt om någon lade märke till mig för det, men det är lite underligt att någon så snabbt fann oss - och på det sätt de kommunicerade.

Från tiden i Kalabrien har det blivit en vana att vara lite uppmärksam på vad som är vardagligt normalt och vad som inte är det. För någon vecka sedan var det en man på en parkbänk som stirrade intensivt på mig från långt håll. Vi var ute och rastade hundarna och jag tänkte att han var rädd för hundar. När jag kom närmare drog jag bort hundarna från parkbänken så långt från som möjligt och tittade på honom för att se hans reaktion. Han hade hela tiden stirrat och fortsatte att stirra utan att reagera vare sig för mig eller för hundarna. Han provocerade på ett sofistikerat sätt och blicken var fast men outgrundlig och anklagande. Min fru hade också märkt att det var något med mannen för hon frågade honom om han var rädd för hundarna. Mannen log ett varmt leende mot min fru och svarade: "I don't understand Swedish, ma'am". Sedan fortsatte han att se på mig och varje gång jag vände mig om satt han kvar och tittade utan uppehåll.

Häromdan när jag passerade en tunnelbanestation i en av Stockholms förorter kände jag ett starkt obehag och tittade upp och såg en man som kom gående rakt emot mig. Han stirrade mig hela tiden rakt i ögonen. Hans signalement är speciellt: 40-årsåldern, mycket välklädd med portfölj, fyrkantigt ansikte med glasögon, lång och bred med mycket atletisk kropp under kostymen. Det var något ovanligt, så kändes det absolut, och han passerade nära och vände sig inte om någon gång efteråt. Efter honom gick en ung kvinna som tittade elakt på mig. Jag tänkte att det kanske syntes att jag blev rädd för mannen som just gått förbi.

Dagen efter, när jag skulle kliva på en buss stod en ung kvinna vid hållplatsen och tittade föraktfullt på mig. Det var något speciellt med hennes uppsyn. En annan ung kvinna stod precis framför mig i kön och pratade med busschauffören. När hon vred ansiktet en aning hajade jag till. Hon hade precis samma uppsyn eller vad det var som kvinnan utanför bussen. Efter någon sekund klev hon av bussen igen. För säkerhets skull klev jag av bussen en hållplats tidigare än vad som kunde vara förväntat.

Visst är det paranoia, men varför skulle jag ljuga för mig själv? När jag vet att jag inte reagerar på annat än tydliga om än ibland svårbeskrivbara avvikelser? Jag lider inte ens av min paranoia utan betraktar den lite förstrött, som en radarskärm som jag inte förväntar mig se något eko på.

Så kom den stora dagen - dagen för den stora insikten. På morgonen läste jag att Secret Service betraktar Sverige som ett högriskland p.g.a. två politikermord. Jag skrattade eftersom det finns tydliga tecken på att CIA hade ett finger med i spelet åtminstone när det gäller mordet på Palme. Sedan fick jag en plötslig en flashback: Mobarak ... Barack Obama! Så det kan bli!

När min lillasyster jobbade som kyrkovaktmästare skulle en gång Lisbet Palme komma och tala i kyrkan. Det var efter mordet när fru Palme arbetade för FN. Innan hon anlände började publiken samlas och en man började prata med min syster. När hon satte sig ner på en bänk satte han sig bredvid. Och de fortsatte att prata. Han var trevlig och hon hade ingenting emot att prata med honom, men till slut började hon undra. För när hon skulle gå och uträtta sina sysslor som kyrkovaktmästare skaffade han sig anledningar att följa med. När tillställningen var slut och det blivit folktomt i kyrkan presenterade han sig och berättade att han kom från Säpo. Min syster hade bedömts som en säkerhetsrisk. Själv skrattade han bara och skakade på huvudet.

Vår far var aktiv kommunist under kriget. Hans namn har, gissar jag, hamnat i register efter register, i land efter land. Och kanske hans barns namn också? Kanske hade de exceptionella personerna jag mött de senaste dagarna ett samband med Obamas kommande besök? Jag lovar, det var inte lätt att komma fram till den hypotesen. Men med hjälp av en likhet i två personers namn och en upplevelse från det förflutna så stod jag där med denna löjeväckande hypotes. Tokiga uppgifter i tokiga register har kanske tolkats av tokiga asperger-människor, inte helt olika mig själv. Att jag skulle kunna eller vilja skada USAs president är ofattbart verklighetsfrämmande. Men med hypotesen faller allt på plats: jag möter CIA när jag rastar hundarna och blir testad av Secret Service när jag promenerar på torget i förorten. Och de avoga unga damerna kanske kom från "Hemliga Byrån" som vid tiden för mordet på Palme hade kopior på Säpos register av vänstersympatisörer och hade lokaler där det fanns skumma koder på en namntavla som tycktes annonsera förhandsinformationer om mordet på Olof Palme.

Vi är ägare till två överbeskyddade medelstora problemhundar, en tik och en hane. De släpper aldrig andra hundar inpå sig och kommer en lös hund fram till dem så blir det slagsmål. När vi möter andra hundar går vi därför åt sidan och försöker lugna våra hundar. Speciellt tiken blir lätt hysteriskt svartsjuk. På kvällen samma dag när jag rastade hundarna var nästan alla parkvägar blockerade av lösa hundar av pitbulltyp. Över allt stod det någon med en lös pitbull och pratade. Men turligt nog fanns det alltid en väg som inte var blockerad där jag kunde gå med våra hundar utan att riskera hundslagsmål. Plötsligt såg jag ett svagt, nästan klotformat rökmoln framför mig. Jag kände ingen lukt och såg ingen som rökte eller grillade. Det aerosol-liknande molnet steg uppåt precis innan jag kom fram och jag höll andan tills jag kommit tjugo meter bort. En liten flicka kom cyklande mot mig och efter gick hennes mamma. Här går gränsen till "sjuklig" paranoia. Hade jag sagt något till mamman eller flickan om att rökmolnet kunde vara farligt, så hade jag blivit betraktad som stolle med paranoia. Gränslinjen passeras om man bryr sig tillräckligt om sina medmänniskors väl och vä och börjar uppträda annorlunda. Istället fortsatte jag att gå medan jag höll andan.

Jag kom strax fram till en trappa och ovanför trapporna stod en man och tittade ned mot platsen där molnet hade bildats och skingrats. Han blockerade nästan vägen och jag försökte kommunicera med honom genom att säga att hundarna inte var farliga. Och så la jag till: "I varje fall inte för människor". Mannen tittade forskande på mig och frågade vilka de då var farliga för? Medan jag fortsatte att gå svarade jag: "För katter, harar, råttor, rävar, ..." Han följde efter mig och frågade: "Rävar? Brukar inte de vara ganska aggressiva?" Jag stannade inte upp men vände mig om och svarade vänligt: "Inte när det kommer två galna hundar springande mot dem!" Han fortsatte att följa efter mig på andra sidan gatan och såg riktigt besviken ut. Han påminde om en företagsläkare som just hittat sjukdomtecken hos en patient som misstänkts för att vara arbetsskygg. Ja! Han hade absolut attityden av en läkare som är vänligt nedlåtande!

När jag kom hem satte jag mig för att skriva en fortsättning på den här berättelsen, hur man kan missta sig och skapa sig en bild av omvärlden som blir alltmer osund. Och att andra, t.ex. inom hemliga tjänster där fri diskussion säkert inte direkt uppmuntras, också kunde utveckla galna scenarier. Men inspirationen ville inte infinna sig och jag kände mig trött och alltmer stel i nacken. Jag tog en alvedon och la mig att vila på soffan. Eftersom jag mådde allt sämre och inte uteslöt ett samband med "molnet" så kollade jag blodtrycket. Normalt har jag under 120 men nu uppmätte jag 143. Jag slappnade av några minuter och mätte igen. Det hade stigit ytterligare, till 157. Min fru frågade om jag kände mig dålig och jag sa att jag kanske höll på och bli förkyld och tänkte gå och lägga mig. Jag bad en bön till Gud och la mig för att sova.

När jag vaknade på morgonen kände jag mig lite bakfull och hade lite hosta, men annars var allt okay. Jag satte mig ner och skrev färdig den text du just läser och jag ångrar nu att jag inte också bad en bön för flickan på cykeln och hennes mamma.