In English.Demokratisk Allians var en antikommunistisk organisation vars ledare, Anders Larsson, veckan innan mordet på Olof Palme lämnade ett tidningsklipp till statsrådsberedningen med texten: OLOF PALME DÖD!
Våren 1970 slängde medlemmar ur Demokratisk Allians in en brandbomb i Vietnambulletinens tryckerilokal. Några stod utanför och blockerade dörren medan andra hackade ett hål i en fönsterlucka till källarlokalen varefter ett intensivt brinnande föremål kastades in.
På Flashback har den f.d. medlemmen i Demokratisk Allians, "tinytiny", skrivit initierat om Demokratisk Allians och berättat att han kände till att Åke J Eek, lärare i psykologi på polishögskolan, med en grupp pensionerade poliser kvällstid bedrev spaningar på socialdemokratiska riksdagsmän på stan. Spaningarna hade börjat i mitten på 70-talet. Alltså vid tiden för bordellaffären, vilket nog inte är en tillfällighet. Inför nu-eller-aldrig-valet 1976 spanade man på Doris Hopps bordell och hoppades att någon S-politiker skulle komma på besök.
Lägenheten ovanför bordellen hyrdes ut av en polis till män från USAs ambassad och i våningen därunder var en underårig dotter till en annan polis prostituerad.
Kanske var det Åkes gubbar som spanade på justitieminister Lennart Geijer, som väl då och då begav sig till sin betalväninna Lillemor Östlin? Lillemor Östlin var en bekant till Doris Hopp. Man förstår att Säpo och SSI gärna gömde sig bakom privata spanare som Åkes gubbar och Barbros pojkar, men jag misstänker att det var parti- och näringslivsintressen från första början. De borgerliga regeringarna förde i stort sett en socialdemokratisk politik, trots sänkta skatter, men med lånade pengar.
Statsskulden. S=socialdemokratisk och B=borgerlig regering. (Källa SCB/Riksgälden).
Under 2000-talet har statsskulden varit ungefär densamma och de årliga räntorna på skulden minskar möjligheten till den traditionella svenska välfärdspolitik som S-väljare normalt önskar. Nu går de pengarna i ränta till banker och andra ägare av obligationer och socialdemokraterna tvingas i stort sett föra en borgerlig politik.
Palme
gick ut från biografen Grand samtidigt med komikern Robert Gustafsson som gick
mot Rådmansgatans tunnelbanestation och på vägen la märke till
män med walkie-talkies, en man med en stor cowboyhatt och en bil med
tonade rutor runt om. Ungefär samtidigt gick Björn och Agneta
Rosengren, som hade suttit strax bakom makarna Palme, åt samma håll
som RG eftersom de hade en bil parkerad på Tegnérgatan.
På
Holländargatan såg två kvinnor tre män som rusade mot
Kammakargatan. En storvuxen blond och två kortare mörkhåriga.
Paret
Palme samtalade med Mårten Palme och dennes dåvarande fästmö
Ingrid Klering några minuter vid ABFs bokhandel. Mårten förslog
att de kunde dricka te på Västerlånggatan vilket Olof var positiv
till, men Lisbet tyckte det var för sent. De diskuterade sedan hur
paret Palme skulle ta sig hem och Olof Palme sa att de tänkte
promenera hem.
I
närheten stod en man som såg ut som en "lodis". Men när de skiljdes
åt och Lisbet och Olof Palme fortsatte över Kammakargatan för att
promenera hem, såg Mårten att ”lodisen” egentligen var ganska
ordentligt klädd i halvlång vindjacka och ”ett kepsliknande
föremål på huvudet”. Mannen var slätrakad, hade fyrkantigt
ansikte, sammanbitet ansiktsuttryck och ”boxarblick”. Mannen
tittade mot Olof och Lisbet Palme och började gå efter dem.
Sveavägen- Kammakargatan
Mellan
Kammakargatan och Adolf Fredriks kyrkogata tycktes paret Palme bli
inringade av tre personer. Två personer som gick framför och en
storvuxen blond (illa klädd) man gick efter. Innehavaren av
korvkiosken i korsningen mot Adolf Fredriks gata hade känt igen
makarna Palme och trodde att de tre männen var skyddsvakter.
De
två främre männen stannade upp på andra sidan Adolf Fredriks
kyrkogata. Där låg en bokhandel, men i stället för att titta i
skyltfönstret vände sig de två männen mot paret som närmade sig.
Lisbet sa att hon ville titta i skyltfönster på andra sidan
Sveavägen. De sneddade över Sveavägen mitt i korsningen och nådde
inte fram till övergångsstället förrän de nästan var över
gatan.
En
kvinna som bodde på Sveavägen såg dem gå över och såg en ensam
man gå över strax efter på övergångsstället. Efter att hon
släppt ögonkontakt med mannen i några sekunder var han plötsligt
borta.
Klicka på bilden för att förstora
Efter
att ha tittat i några skyltfönster under ett fåtal sekunder gick
de i snabb promenadtakt mot Tunnelgatan. Efter dem gick åtminstone
tre män. Sist en man som hatade Palme. Före honom en lång mager
man i beige jacka som aldrig hörde av sig till polisen. Och närmast
en person som druckit en del alkohol tidigare på kvällen.
Vid
korsningen hade en man stått och väntat. Denne gick fram bakom
paret la sin vänstra hand på Olof Palmes vänstra axel, drog axeln
något bakåt och sköt två skott. Först vid det andra skottet föll
Olof Palme och föll handlöst framåt.
Den eventuellt onyktre mannen
som hade promenerat närmast bakom paret klev till synes lugnt och behärskat in i
Dekorimas portprång när skottlossningen började.
Lisbet
trodde att några lekte med smällare längre bort och när hon vände
sig mot Olof för att kommentera detta såg hon honom falla, kraftigt
blödande från mun och bröst. Hon skrek ”Nej, vad gör du!” och vänd med ryggen ut mot Sveavägen kände hon då hur det sved till på ryggen samtidigt som hon hörde
ytterligare en smäll.
Mannen
som stått och väntat hade tagit några steg bakåt och stått och
tittat innan han behärskat började springa på Tunnelgatan mot
trapporna.
När
Lisbet vände sig om för att söka hjälp såg hon mannen i beige
jacka som syntes avvisande när hon tittade vädjande mot honom. Han
gick förbi Lisbet närmast trottoaren och fortsatte mot Kungsgatan.
När Palmehataren kom fram hade redan två ungdomar hunnit springa
fram till Palme.
I'm
thinking of Jesus in the gospels. Of course it's not possible to
decide that no one in the first centuries included erroneous
information in the gospels. But there are fragments that, almost like
self correcting codes, speak for it selves:
At
the time the Israelite's talked Aramaic, a language related with
Hebrew. It was everyday language spoken also by Jesus, the priests
and almost everyone in Jerusalem. The uneducated crowd that didn't
visit the synagogues on Sabbath wasn't familiar with Hebrew, the
religious language.
From the gospel of Matthew:
27:46
And about the ninth hour Jesus cried with a loud voice, saying, Eli,
Eli, lama sabachthani? That is to say, My God, my God, why hast thou
forsaken me?
27:47
Some of them that stood there, when they heard that, said, This man
calleth for Elias.
27:48
And straightway one of them ran, and took a sponge, and filled it
with vinegar, and put it on a reed, and gave him to drink.
27:49
The rest said, Let be, let us see whether Elias will come to save
him.
27:50
Jesus, when he had cried again with a loud voice, yielded up the
ghost.
Due to Matthews Jesus said 'Eli, Eli, lama sabachthani?' which is Hebrew
and a quote from Psalm 22:1. The mob that was enjoying the
crucifixion had heard of the prophet 'Eli' but didn't recognize the
well known psalm. In Aramaic the same phrase
would have been 'Eloi, Eloi, lmana sbaktani?' which sounds rather
different.
Judge for yourself: do this language problem comefrom reality or from
fiction?
After visiting a cinema a Friday night, the Swedish primeminister Olof Palme and his wife Lisbet walked down an avenue in Stockholm. A man in a hot dog stand recognized them and thought they were surrounded by three security guards: two walking before them and a very big man coming after. The two men in front of them stopped up as waiting for the pair, due to the witness. But the prime minister and his wife crossed the avenue before that, as Lisbet wanted to look in a shop window on the other side.
On that side a shooter was waiting in a corner some hundred meters away in one or a few minutes before the couple arrived. When the couple passed, Lisbet to the right and slightly in front of her husband, the shooter went up and fired two shots from a few decimeters distance. After he backed a few steps and stood there watching – but no one really saw the gun - before he started to run into a dark alley.
Several witnesses heard two shots. One witness is certain that she heard three shots. Some witnesses heard bangs with about a two-second interval, while others heard the bangs with less than one second interval. Several witnesses heard a bang, turned around and saw three persons standing up, heard an other bang and saw a person falling headlong.
Olof Palme was hit by one bullet in the back that broke the spine, ripped through the esophagus and aorta and passed out from the chest.
Lisbet Palme heard bangs and saw her husband fall. A few seconds later, she heard a bang and felt how it burned on the back. Lisbet Palme's overcoat was hit by a bullet that touched her: in through the left shoulder and out through the right.
In the corner of the shooting there was an insurance company that once was led by Olof's father and grandfather. And that very evening the Halley comet seemingly passed rather near a star with the name Dabih (Arabic: the slaughterer).
It was the 59th day of the year and Olof had reached the age of 59 years one month before. Outside the headquarter of Olof Palme's most antagonistic opponents, Timbro, there was a name plate with the company names Charon – Chantal – Venerdi at the bottom. Venerdi is Italian for Friday, Charon is the ferryman on Styx and both Chantal and Charon includes steganographic messages: C H and letter sums equal to 59 (A=1,B=2,...).
Also the name Timbro is a kind of steganographic message which refers to the two children (Tore, Ing-Mari) of the founder of the company, Ernfrid Browald.
The insurance company at the crime scene is Skandia, but was named Thule at the time when the company was directed by Palme's father and grandfather. An other director of Thule was Alvar Lindencrona, the leader of the Swedish Stay Behind movement, initiated in the fifties by William E. Colby that 1973 become director of CIA.
And by the way, when John F. Kennedy was murdered in November 22 1963, the Moon seemingly passed rather close to the star Dabih. This happens every month and the passage wasn't really that close this month - sometimes the Moon cover Dabih totally - but perhaps the murderer didn't want to wait that long?
Min fru var ute med hundarna en morgon för några dagar sedan och reagerade på en svart Volvo NDE 341 som stod parkerad med två personer i. Föraren såg "hård" ut och satt och antecknade. Trettio meter bakom bilen stod en välklädd man i keps som också antecknade. Allt var som arrangerat på ett konstigt sätt på en liten väg i ett villaområde där vi ofta går.
Bilen är leasad av Finlands Krigsinvaliders Sverigedistrikt, som ligger i Johanneshov och som har en verksamhetsledare Juha Joki. Vi googlade på Juha Joki och min fru såg att han var en av dem som hon sett sitta i bilen.
28 augusti regeringsprotokoll med förslag till Värdlandsavtal med Nato.
14 september borgerlig valförlust.
22 september Nato-övning "Noble Ledger" utanför Kalmar.
1 oktober norrmannen Jens Stoltenberg efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen som Natos generalsekreterare.
3 oktober Löfven bildade regering.
6-17 oktober deltog Sverige i "Joint Warrior 14-2" i Skottland som enda europeiska land utanför Nato.
16 oktober Nato-övning ”Noble Mariner-14” i Medelhavet inleds, med svensk och finsk medverkan, vilken ska pågå till 26 oktober.
17 oktober främmande ubåtar misstänks befinna sig i Stockholms skärgård.
19 oktober skrev Gunnar Hökmark att Sverige borde gå med i Nato.
20 oktober sågs den holländska ubåten Bruinvis utanför Sandhamn, vilken enligt försvarets presschef Philip Simon deltagit i en gemensam Natoövning nära Lidingö.
21 oktober sågs en ubåt nära södra Gotland, vilken enligt Försvarsmaktens informatör Mari Tisäter är känd och inte har med "den pågående underrättelseoperationen att göra".
22 oktober en tidigare amerikansk befälhavare menar att Sverige borde be Nato om hjälp.
Olof Palmes politiska bana började när han representerade Sveriges förenade studentkårer (SFS) på International Union of Students kongress i Prag 1950. Kongressen dominerades av kommunister som skanderade "Stalin, Stalin" och Palme tog initiativet till att upprätta en ny internationell studentunion till vilken SFS senare anslöt sig. År 1952 blev Palme ordförande för SFS.
Innan hade han blivit reservofficer i kavalleriet och studerat i USA. Under utbildningen till reservofficer kom han i kontakt med Lennart Hagman och det var hemma hos Hagman som Palme första gången träffade Birger Elmér 1947.
Han var en ung, välputsad kadett i full kavalleriutrustning. Han var inte socialdemokrat på den tiden. Palme rörde sig på en vid yta innan han hamnade hos socialdemokratin. När vi sågs första gången var han en bortskämd, mycket begåvad sökare med fingret i luften efter vinden. [Samtal mellan Elmér och Jonas Gummesson: Olof Palmes ungdomsår (2001) s 87.]
Att Hagman varit nazist var säkert inget som han gick ut med efter kriget då han menade sig vara centerpartist, men det kan ha en viss betydelse eftersom hans bakgrund, och även Elmérs bakgrund som fänrik 1943 och son till en polis, mycket väl kan ha gjort dem aktuella för en Stay-Behind-verksamhet: att ingå i en hemlig armé som skulle agera bakom fiendens linje om Sovjet ockuperade Sverige.
Hagman tycks tidigt ha haft en position inom den militära underrättelsetjänsten eftersom han blev sekreterare i 1950 års underrättelseutredning; och sedan Palme träffade Tage Erlander för första gången under en tågresa 1951, så tycks han ha berättat detta för Hagman - förmodligen när Palme gjorde reservofficerstjänstgöring på försvarsstaben hösten 1951, när Elmér just hade anställts som chef för försvarsstabens utrikesavdelnings psykologiska detalj.
År 1953 blev Elmer chef för försvarsstabens dokumentationscentral och fick ansvar för inkommande underrättelser och informationer. I september tillträdde Palme en tjänst som 1:e byråsekreterare på försvarsstaben, en tjänst som också Hagman hade sökt. Och ungefär samtidigt intervjuade Erlander Palme på Harpsund för en tjänst hos statsministern.
Under nästan ett år hade Palme två tjänster samtidigt, men sommaren 1954 övergick han till att jobba heltid hos Erlander. Redan i april 1956 fick den 29-årige Palme överraskande en framträdande roll vid ett statsbesök i Moskva, sedan Erlander blivit sjuk. På våren, efter hemkomsten från Moskva, kom de första angreppen mot Olof Palme i den borgerliga pressen.
År 1959 bildade Elmér grupp B/IB för viss verksamhet i samarbete mellan försvarsstaben och arbetarrörelsen. Det handlade dels om socialdemokraternas utrikeskontakter och dels om insamling av uppgifter om kommunister på arbetsplatserna. Bildandet kom efter några år av "successiv tillblivelse", enligt Elmér.
Samarbetet mellan försvarsstaben och arbetarrörelsen var intressant även för CIA och USA hade en positiv inställning till den svenska alliansfriheten, vilket framgår av ett offentliggjort dokument från det amerikanska utrikesdepartementet "Guidelines for policy and operations - Sweden 1962".
USA hade 1955 stött utropandet av en republik i Sydvietnam i stället för de allmänna val som skulle hållas enligt Genévekonventionen, efter slaget vid Dien Bien Phu 1954 då Frankrike kapitulerade. USA hade militära rådgivare i Sydvietnam även innan mordet på president Kennedy i november 1963, men efter Tonkinbuktsintermezzot 2 augusti 1964, när den amerikanska jagaren USS Maddox öppnade eld mot nordvietnamesiska torpedbåtar på internationellt vatten (men hävdade att torpedbåtarna oprovocerat hade angripit jagaren, se Wikipedia) så trappades kriget i Vietnam upp dramatiskt och USA började bomba Nordvietnam. I mars 1965 landsteg också amerikanska marinkårssoldater.
Första maj 1965 vädjade utrikesminister Torsten Nilsson till parterna att inleda fredsförhandlingar och den 4 maj hade Olof Palme, konsultativt statsråd sedan 1963, uttryckt att "amerikanernas ställning är hopplös". I ett berömt tal på Broderskapsrörelsens kongress i Gävle juli 1965 hävdade Olof Palme: "Det är en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel" - ett tal som fick skarp kritik av de borgerliga partierna och den borgerliga pressen.
1965 var även det år som IB bildades när Elmérs grupp B/IB "slogs ihop" med Thede Palms 'T-kontoret'. Palm hade arbetat inom underrättelsetjänsten sedan kriget och ansågs ha utvecklat ett mycket stort internationellt kontaktnät. Sammanslagningen har av Palm framställts som ett direktiv från Palme, där den förment socialdemokratiske Elmér fick ersätta den förment konservative Palm mot dennes vilja, men ingen underrättelseverksamhet skulle låta värdefulla kontaktnät eller informationskanaler gå till spillo, vilket säkert inte heller skedde denna gång.
Samtidigt (1965-68) pågick 'Operation Aspen', UDs hemliga projekt för att försöka medla mellan parterna i Vietnamkriget. I februari bjöds Nordvietnams ambassadör i Moskva Ngyuen Tho Chan till Stockholm för samtal med utrikesminister Torsten Nilsson.
I samband med detta anordnade en socialdemokratisk organisation 'Svenska kommittén för fred i Vietnam' ett fackeltåg i Stockholm och det bestämdes att Palme skulle delta och hålla tal. Vad Palme inte visste var att Ngyuen Tho Chan hade inbjudits till fackeltåget av de mer militanta FNL-grupperna. FNL-grupperna bildade fackeltågets svans, men några FNL-aktivister lotsade Ngyuen Tho Chan fram till täten av fackeltåget, till den mycket överraskade Olof Palme.
Så kom det sig att Olof Palme blev internationellt känd. Bilder av Sveriges utbildningsminister demonstrerande tillsammans med en representant för regeringen i Nordvietnam publicerades över hela världen. I USA blev det anti-Palmedemonstrationer och Nixon-administrationen kallade hem sin ambassadör.
Året efter, i oktober 1969, blev Olof Palme enhälligt vald till Tage Erlanders efterträdare och blev därmed Sveriges statsminister.
I detta läge, skulle det vara svårt för personer på Säpo och i underrättelsetjänsterna att få informationer från CIA och NSA, om de på minsta sätt kunde misstänkas vara lojala med den svenska regeringen. Thede Palm kunde säkert antas vara illojal mot landets statsminister men man kan fråga sig vilken ställning Birger Elmér fick i denna situation? Elmér som gällde för att vara en gammal vän till Olof Palme? Kanske var det så att alla kontakter med CIA sköttes av Jan Rydström på Östekonomiska byrån, som filtrerade bort den information som inte fick komma fram till regeringen? Eller så var Elmér betrodd trots allt?
På ett internt möte hävdade PG Vinge, säpochef sedan 1964, att Olof Palme var en säkerhetsrisk, vilket kom till regeringens kännedom varför Vinge tvingades avgå 1970. Rikspolischefen Carl Persson tillfrågade då Hans Holmér, då byråchef på rikspolisstyrelsen, om han ville bli ny säpochef. Holmér accepterade och var säpochef fram till 1976 då han blev Stockholms polismästare. Som polischef i Stockholm inrättade Holmér den s.k. Baseball-ligan som utmärkte sig genom övervåld, några med dödlig utgång. Efter mordet på Olof Palme misstänktes några Palme-hatande medlemmar ur baseball-ligan för att vara inblandade i mordet.
Vinge kritiserade långt senare utnämningen av Holmér i sina memoarer och menade att Holmér fått tjänsten som "ett sätt för socialdemokratin att få Säpo inlemmat i den egna maktsfären" eftersom de inte litade på "oberoende och självständiga myndigheter". Holmér har själv förnekat att han var socialdemokrat.
Året efter, 1971, skrev Åke Ortmark boken 'Maktens redskap' där han intervjuade en "Barbro" som hade samlat en grupp radioamatörer kring sig som spanade på narkomaner och prostituerade i Stockholm.
Samma år motionerade Allan Larsson om löntagarfonder. Olof Palme gillade aldrig idén som han trodde kunde vara skadlig för Sverige, men Allan Larsson lyckades få fackföreningarna intresserade och Palme menade att han inte ville gå till historien som den som splittrade arbetarrörelsen.
År 1973 avslöjade Håkan Isacson Elmérs spionorganisation IB till sin gode vän Peter Bratt. Båda hade tidigare gjort sin värnplikt inom underrättelsetjänsten. Håkan Isacson var jurist och hade anställts av Bo Anstrin som var IBs operativa chef. Anstrin hade själv tillsammans med en infiltratör gjort inbrott i lokaler som tillhörde FNL-grupperna för att få tag på namnregister. Vilket är lite underligt eftersom åtminstone den FNL-grupp som jag tillhörde regelbundet stencilerade aktuella namnlister med kontaktuppgifter som gavs ut till alla aktivister, infiltratörer eller inte.
I januari 1975 sökte en "Barbro" upp Olof Frånstedt som var chef för Säpos kontraspionage. Hon uppgav att hon hade kontakt med kommendörkapten Claes Wikland, som hade ersatt Anstrin efter IB-avslöjandet, och hon ville informera Frånstedt om att hon och hennes grupp spionerade på politiska extremister och ville bli lämnade ifred av Säpo. Wikland bekräftade senare för Frånstedt att "Barbro" hade kontakt med honom.
Från samma år ska även en grupp poliser som kallades för "Åkes gubbar" ha påbörjat en liknande verksamhet som "Barbro". De spionerade på socialdemokratiska riksdagsmän för att se var de gick och vilka de tog kontakt med på kvällar och nätter. I högerextrema kretsar var såväl "Barbro" som "Åkes gubbar" välkända.
I början av år 1976 flammade en rad "affärer" upp i tidningarna.
Först ut var Hans Ericson, som i januari semestrade på Kanarieöarna, trots att LO:s styrelse hade uppmanat till bojkott av det Francostyrda Spanien och Ericson bodde dessutom på Rocas Rojas, en anläggning ägd av Svenska Arbetsgivarföreningen. Han ljög för pressen att han var där för att i hemlighet träffa spanska fackföreningsmän, men allt tydde på att det var en mutresa.
Den andra stora affären gällde bordellmamman Doris Hopp. Hon var känd av polisen och man spanade på en lägenhet där prostituerade träffade sina kunder. Våningen ovanför hade en polisman hyrt ut till två amerikanska agenter, medan polisen hade telefonavlyssning på våningen med bordellen.
Lennart Geijer, Olof Palme och rikspolischefen Carl Persson
Många av näringslivets och nöjesvärldens profiler besökte bordellen och två av de prostituerade var polskor och hade kontakt med Polens underrättelsetjänst och två andra var minderåriga, den ena dotter till en polisman. En kvinna som var bekant med Doris Hopp var mätress åt justitieminister Lennart Geijer.
Doris Hopp greps i maj 1976 och dömdes en dryg månad senare för grovt koppleri. Den 20 augusti, mindre än en månad innan valet, när alla prognoser pekade på att kärnkraftsmotståndaren Torbjörn Fälldin och de borgerliga partierna skulle vinna, skrev rikspolischefen Carl Persson ett berömt PM till Olof Palme. I detta PM skrev rikspolischefen att en utredning snarast borde tillsättas för att utreda om justitieministern var en säkerhetsrisk (med tanke på de prostituerade från Polen). Han skrev också att Doris Hopp "i raljant ton" hade uppgivit att inte bara justitieministern utan också Torbjörn Fälldin och ytterligare några riksdagsmän (även en kvinna!) hade varit Hopps kunder. Olof Palme lät inte något läcka ut från PM-et utan lade det i ett kuvert och förvarade det i ett kassaskåp. Efter valet lämnade Palme över kuvertet till Torbjörn Fälldin med ett leende.
Det har aldrig presenterats några bevis för att svenska politiker någonsin besökte bordellen.
Olof Palme stod i spetsen för den internationella opinionsbildningen mot apartheid-politiken i Sydafrika och för den koloniala frigörelsen. När statsmännen mumlade bekymrat i klunga vågade han ta ett steg framåt. Tillsammans med Bruno Kreisky från Österrike var han tidigt, kanske först, med att våga påstå att palestinierna var ett folk och att också de hade rättigheter. Israels premiärminister Golda Meir var upprörd över dem båda. Han träffade PLO:s ledare Yassir Arafat och därför ordnades det hatmöten mot Palme i Stockholm. Men så småningom blev Arafat mottagen i Vita huset, ja, till och med på Slottet!
Varifrån kom hans utrikespolitik? Den kom inte från UD. Palmes ställningstaganden innebar ju på flera punkter en ny linje (Vietnam, Mellanöstern) eller en aktivering. Från utrikesförvaltningen kommer inte och ska ju heller inte komma något nytt, försiktighet är en diplomatisk dygd, Palme var odiplomatisk. Dessutom var UD:s tjänstemän i stor utsträckning motståndare till Palmes utrikespolitik, från Gävletalet om Vietnam 1965, via hans fördömande av Nixons julbombningar över Hanoi 1972 och till läckorna om ubåtar och annat som inte upphörde förrän med Palmes död.
Nedan tio personer som uppgav i polisförhör att de hört två skott och sett en man falla efter andra skottet. Den skada som dödade OP (ryggraden och kroppspulsådern genomskjutna) gjorde att OP omedelbart förlorade förmågan att stå upp och hans kropp påbörjade ett fall mot trottoaren från höjden h=gt²/2 vilket enligt fysikens lagar skulle fullbordas på:
De flesta uppger att det gick 0,5 till 3 sekunder mellan skotten, så OP kan inte ha börjat falla vid den första smällen. Inge M har dessutom sagt att han såg två eldsflammor lysa upp OPs ryggtavla.
Jan A. Satt i bil Sveavägen söderut. Hörde skott med ”markant mellanrum”, 2-3 sekunder. Såg inget efter skott nr 1, men såg en man falla efter skott nr 2.
Anders B. Såg 3 lika långa personer 3 meter framför sig gå på rad. Han hörde 2 smällar och såg personen i mitten falla ihop efter 2:a smällen.
Ann-Christin H. Passagerare i taxi på Sveavägen söderut som kördes av AD. Såg en man falla ihop i samband med 2:a skottet.
Lars J. Stod på Luntmakargatan, hörde två skott och såg strax därefter en man falla in i hans synfält.
Hans J.Taxiföraren som gjorde en u-sväng från södergående körriktning. Två skott i rask följd med max 2 sekunders mellanrum och OP föll efter det andra skottet.
Susanne L. Satt i bil tillsammans med IM på Tunnelgatan österut. Hörde två skott, tittade mot smällarna och såg en person falla.
Charlotte L. Satt i ADs taxi. Hörde första skottet, tittade mot platsen, hörde ett skott till och såg en person falla.
Inge M. Satt i bil Tunnelgatan österut när han såg ett par komma gående. Vid Dekorima går en man fram bakom lägger armen om OP och skjuter två snabba skott.
Sven-Erik R. Satt i IMs bil när han hörde 2 skott och såg en person falla.
Jan-Åke S. Satt i bil på Sveavägen norrut. Hörde ett skott och tittade till och såg 3 personer stå upp. Efter skott nr 2 faller personen i mitten.
Inte någon polis, åklagare, försvarsadvokat eller domare har påtalat detta. Inte heller har det uppmärksammats i massmedia.
Lisbet P. Hörde smällar och såg OP falla. Hörde därefter en smäll samtidigt som det bränner till på ryggen.
Carina P. Gick på Sveavägens västra sida vid Tunnelgatan när hon hörde skott. Omedelbart efter andra skottet såg hon en kvinna sitta och skrika. Hör sammanlagt 3 smällar med kort mellanrum.
Det uppkom tidigt konkurrens mellan militärens och polisens säkerhetstjänster. Traditionellt hade det varit polisens sak att samla uppgifter om svenska medborgare vilka misstänktes utgöra hot mot svenska intressen. Militärteknologisk handel med USA i slutet av 50-talet anses ha varit en av drivkrafterna för försvaret att börja utveckla den inrikes verksamheten. Ur Säkerhetstjänstkommissionen betänkande SOU 2002:92 5.1:
I slutet av 1950-talet lyckades man, efter år av underbemanning och resultatlösa anslagsäskanden, slutligen från försvarsstabens sida få till stånd en starkare organisation för säkerhetstjänsten. Förbättringarna koncentrerades uteslutande till inrikesavdelningen. Bakgrunden till detta var ett avancerat fall av industrispionage på sensommaren 1956. Som en följd av detta tillsattes år 1957 den s.k. Industriskyddskommittén som bl.a. syftade till att skapa bättre förutsättningar för att skydda försvarsindustrin från spioneri och sabotage. Den militärteknologiska handeln med USA bidrog från och med 1958 sannolikt till att utveckla verksamheten.
(...)
Under 1950-talets sista år diskuterades en gränsdragning mellan försvarets inrikesavdelning och säkerhetspolisen vilket under 1959/1960 mynnade ut i att Elmér började lämna rapporter också till statspolisen. Sommaren 1961 skildes Grupp B organisatoriskt från Fst/In och fick självständig ställning direkt under chefen för Fst/Sekt 2. Efter att de första åren ha hållit till i en barack på K1:s område, flyttade man under 1961 till en villa på Lidingö där man under täcknamnet Collector AB fortsatte med kartläggningen av bl.a. svenska kommunister.
Det var således i slutet av 50-talet som Birger Elmér började rapportera till polisen under täcknamnet "Erik": konkurrens om anslagen hade lett till gränsdragningsdiskussioner som bl.a. utmynnade i "Eriks" rapportering.
I debatten om IB har i några sammanhang hävdats att det var det socialdemokratiska partiet som låg bakom bildandet av Elmérs verksamhet. Som framgått här talar dokumentationen entydigt för att initiativet låg hos militären mot militären. Det kan dock inte uteslutas att SAP och/eller fackföreningsrörelsen hade vissa intressen i sammanhanget. Det råder inget tvivel om att kontakten redan fanns mellan Elmér och företrädare för SAP, även om det saknas belägg för att denna kanal hade någon större betydelse under tiden före Grupp B:s bildande. Som nämnts tidigare kunde Elmér via vissa nyckelpersoner på partiexpeditionen ställa frågor av intresse för militären och närmast då för personalkontrolldetaljens räkning. Inom SAP var man med all säkerhet delaktig i diskussionerna om att i stället förlägga denna hantering till försvarsstaben genom att låta militären anställa några sådana nyckelpersoner, vilket skedde fr.o.m. 1958. [SOU 2002:92 5.3]
Samtidigt ställde USA enligt Anstrin krav på att de svenska fabriker som på amerikansk licens tillverkade försvarsmaterial, skulle hållas fria från kommunister. För att skaffa tillförlitlig information härom bedömde regeringen att fackföreningsfolk borde anlitas. [SOU 2002:92 s. 494]
Rörande 1950-talet sa han [Palme] att ”Sven Andersson och Birger Elmér värvade pålitliga ombudsmän som anställdes av Fst för att ta hand om den säkerhetstjänst, kuppförsvar i industrin som polisen och T-kontoret inte klarade av”. [SOU 2002:92 s. 497]
När Filip Grudemark tillträdde som chef för Försvarsstabens inrikesavdelning 1958 författade han ett PM i vilket han poängterade "svårigheten att inskränka den militära säkerhetstjänstens verksamhet till vad som i föreskrifterna beskrivs som försvarsväsendet". Detta PM överlämnades till försvarsministern och statspolisen. Grudemark förespråkade att den militära säkerhetstjänsten mer aktivt behövde skaffa upplysningar om svenskar som kunde misstänkas bli aktuella att verka för främmande makts intressen. En sådan verksamhet var också ett krav från USA för att skydda amerikanska hemligheter som anförtroddes det svenska försvaret.
... ibland när man går på t.ex. det här som amerikanerna begärde då att vi skulle hålla koll på det… Man kan inte sitta och kallfatra varje människa intill ryggmärgen utan man tar då rent arbetstekniskt till lite för mycket ibland för att vara på den säkra sidan. [Neutralitetspolitikkommissionens utfrågning av Birger Elmér den 25 februari 1993].
Statspolisen var skeptisk till Grudemarks nya linje och man var beredda att ompröva samarbetsformerna med Fst/In om denna mer självständigt tänkte börja bedriva kontraspionage.
Man underströk att inhämtning av ”personupplysningar, som avse vederbörandes pålitlighet i politiskt avseende” var ett arbete som ”i princip skötes helt av statspolisen”. För den händelse försvarsstaben upptog kontakter, borde dessa överlämnas till statspolisen eller åtminstone hanteras i samförstånd mellan polisen och försvarsstaben, menade man. Om försvarsstaben hade behov av uppgifter om huruvida en viss miljö var infiltrerad av ytterlighetsparti, skulle detta anmälas till statspolisen som därefter ombesörjde vidare undersökningar. [SOU 2002:92 5.3]
Men säkerhetspolisens högste chef Georg Thulin var också ovillig att låta militären få tillgång till uppgifter ur polisens register. Thede Palm och Georg Thulin diskuterade i oktober 1958 Elmérs verksamhet:
Han frågade mig flera gånger vad Elmér gör för någonting. Jag vet inte detta. Jag sade att jag trodde att han gjorde sammanställningar av och med Thulins material. Thulin svarade att det förmodligen varit meningen, men att han sagt nej. [Thede Palms dagbok den 9 oktober 1958]
Det var i detta klimat som Grudemark och Elmér bildade och utvecklade "grupp B", i samverkan med SAP och fackföreningsrörelsen. I en intervju med Tage Erlander i Aftonbladet den 30 december 1973 förklarar denne:
Möller och jag – vi hade ju den drömmen om att det skulle bli en möjlighet att få ett mera civilt inslag i den polisiära säkerhetstjänsten. Jag hade väldigt stort förtroende för polisledningen, men det var ju ändå så att det fälldes politiska avgöranden där det varit bra om det funnits en möjlighet till rådgivning av folk på orten som hade vetat någonting om människorna. Att bara säga: ”där är en kommunist, den ska vi bevaka,” det är ju helt meningslöst eftersom polisen inte har kännedom om vad det här är för slags människor. Och då hade Möller en idé om att man skulle få de här civilistiska inslagen utformade på detta sätt.
Idén var att den nya säkerhetstjänsten skulle samverka med fackligt aktiva på lokal nivå där det fanns personkännedom.
I en skrivelse från försvarsstaben till Kungl Maj:t den 2 september 1958 hemställdes att Elmér fr.o.m. den 1 oktober 1958 skulle förordnas som förste byrådirektör vid staben. Befattningen angavs vara nyinrättad med en karaktär som gjorde att den ”ej bör ledigförklaras”. Vidare skriver man att Elmér ”det senaste året” sysslat med de uppgifter ”för vilka den nya befattningen är avsedd”. Några månader senare inkom en ny skrivelse från försvarsstaben till regeringen. Denna gången hemställde man om att få anställa ”ombudsman Karl-Erik Pettersson, Norrköping” som förste aktuarie. Även denna befattning uppgavs vara av den arten att den inte borde ledigförklaras. [SOU 2002:92 5.3]
Hur denna konflikt har utvecklats och kanske kunnat utnyttjas för olika ändamål är en intressant fråga och det är uppenbart att det finns mycket att ifrågasätta i den mediala uppfattningen om IBs uppgång och fall.
Om man leker med tanken att Birger Elmér var nazist under kriget och att han och Lennart Hagman, också nazist, strax efter kriget värvades för en Stay-behind-verksamhet, så faller mycket på plats:
1919. Carl Gustaf Birger Elmér, född 8 augusti i Jönköping. Fadern först polisman sedan konduktör på järnvägen.
1943. Birger Elmér utexaminerades som fänrik vid Karlberg.
1945. Birger Elmér studerade psykologi samtidigt som han utbildade sig till löjtnant.
1946. Olof Palme träffade nazisten Lennart Hagman på en tågresa till Skövde där Palme skulle utbilda sig till reservofficer på K3. Erlander blev statsminister i oktober efter hård kamp mot Möller.
1947. Palme och Elmér möttes för första gången i Skövde hos Lennart Hagman.
1950. Lennart Hagman blev sekreterare i 1950 års underrättelseutredning.
1951på hösten. Palme gjorde reservofficerstjänstgöring på FST vid samma tid som Elmér anställdes på FST som chef för utrikesavdelningens psykologiska detalj.
1952-54
Erlander behövde vid något tillfälle en kurir för resor till Västtyskland varvid Elmérs namn tydligen kom upp. När sedan Elmér fick göra en andra kurirresa skulle Erlander blivit betänksam och undrat "ja, men vet vi var han står nånstans, en yngre officer?" Då hade Palme sagt till Erlander att han skulle ordna så att han fick träffa Elmér. Vid mötet skulle sedan Erlander ha frågat om denne var socialdemokrat vilket Elmér då intygade med orden: "Mitt hjärta har alltid klappat till vänster". (Enligt Curt Andreasson f.d. anställd vid T-kontoret)
Dessa Tysklandsresor är en faktor av betydelse för att förstå hur Elmér kunde skapa sig en förtroendebas inom SAP och regeringen.
Elmér träffade Erlander "några gånger", kände Olof Palme "väl" och hade stöd från Wallenberg och högerns Gunnar Svärd.
Birger Elmér sammanlänkade SAP:s arbetsplatsorganisation och den militära säkerhetstjänsten, ett samarbete som godkändes av Torsten Nilsson och Sven Andersson.
Chefen för utrikesavdelningen på FST, Gunnar Smedmark, frågade vid något tillfälle om det fanns någon vid avdelningen som hade "lite vänsteråsikter". Elmér anmälde då sitt intresse och det visade sig att det gällde ett särskilt uppdrag. Han skickades till försvarsminister Torsten Nilsson som "något tillknäppt och något irriterad tog fram en låda ur sitt skrivbord och tog fram en hög med papper". Nilsson ville diskutera innehållet med Elmér som uppger att försvarsministern dessförinnan tagit reda på "vad jag var för en människa". Elmér uppgav vidare att "far var ju gammal fackföreningskille och det räckte tydligen för att jag var en vettig karl också på den punkten." Elmér tittade i papperen och fann dem mycket intressanta. Det handlade om situationen i olika öststater, ekonomiska underrättelser, stämningslägen samt rapporter om "hur man kämpade på fackföreningssidan för att hålla något så när klara linjer på demokratin". Nilsson och Elmér kom överens om att den senare skulle analysera materialet och sedan föredra det för Smedmark, försvarsstabschefen Åkerman samt Nilsson själv. På försvarsstaben skall man ha varit "väldigt förtjusta" över att ha fått tillgång till handlingarna. Efter att Elmér vid ett senare tillfälle föredragit sin analys för Nilsson bestämdes att Elmér också fortsättningsvis skulle få ta emot liknande handlingar av Nilsson:
"Efterhand vart det ju så att det blev rätt opraktiskt att jag skulle fara ner till departementet och hämta det ur hans högra skrivbordslåda, utan då beslöts bl.a. det att jag skulle få direktkontakt med vissa organisationer i Tyskland."
Elmér odlade därefter kontakt med den så kallade Ostbüro i Bonn som finansierades av SPD och som skötte om partiets kontakter österut. Ostbüro skulle också ha fått finansiering från amerikanerna.
Elmér fick nu möjlighet att träffa personer som sysslade med underrättelse- och säkerhetstjänst på östsidan och han kom också i kontakt med representanter för CIA. Meningen var sedan att Elmér skulle bättra på sin tyska "men det visade sig att de där bröderna, ett par stycken, de talade flytande svenska". Anledningen till att dessa kontakter i början av 1950-talet låg på Nilssons bord, berodde enligt Elmér på att Nilsson "under den här tiden" tillhörde "den gamla socialdemokratins motståndsrörelse runt Tyska riket".
På det viset menade Elmér att hans kontakter inledningsvis "var upphängda på gamla stay behind-organisationer och så vart det ju ett sådant tänkande inmalt i systemet". Efterhand vidgades Elmérs kontakter till att från omkring 1956–1957 omfatta Finland. Då besökte några finländska riksdagsmän Sverige "i förtvivlan efter den misslyckade generalstrejken". De sökte nu kontakt med den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten "för ömsesidig nytta".
Elmér uppger att han av försvarsstabschefen Curt Göransson ålades att sköta dessa kontakter efter att Olof Palme först tagit upp frågan med Elmér. Elmér fick sedan kontakt med finsk motståndsverksamhet vilket ledde vidare till den norska motståndsrörelsen.
Redan tidigare hade man också etablerat kontakt med liknande verksamhet i Danmark. Under sin tid vid utrikesavdelningen fick alltså Elmér förtroendet att handha förbindelser med de motståndsrörelser som sedan kriget byggts upp runt socialdemokrater i Tyskland, Danmark, Finland och Norge. Mot den bakgrunden är det inte särskilt märkligt att Elmér också anförtroddes kontakter mellan försvarsstaben och den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen i Sverige. Delar av ovanstående berättelse delgav Elmér vid olika tillfällen också några IB-anställda som återgivit den inför SÄKO. (Ur Grå brödraskapet).
1953. Birger Elmér chef för dokumentationscentralen på försvarsstaben.
1953 september. Olof Palme tillträdde som 1:e byråsekreterare på FST. En tjänst som också Lennart Hagman sökt. Palme intervjuades av Erlander på Harpsund.
1954 sommaren. Palme övergick till heltid hos Erlander.
1956 april. Tjugonioårige Palme fick överraskande en framträdande roll vid statsbesök i Moskva.
1959. Elmér bildade grupp B/IB efter några år av "succesiv tillblivelse".
1965. Grupp B/IB slogs samman med Palms T-kontor. Elmér chef. Rydström "finansminister" för IBs hemliga budget.
1973. IB avslöjades.
1975. Elmér och Anstrin ersatta och IB bytte namn till SSI. Barbro Sagnell samtalade med Olof Frånstedt med stöd från Bo Anstrins efterträdare som operativ chef, kommendörkapten Claes Wikland.
1986. Mordet på Olof Palme.
1988. Birger Elmér försökte värva Robert Aschberg som "rapportör".
1999. Birger Elmér intervjuades av Enn Kokk och avled någon månad senare.
Vietminh var en kommunistisk motståndsrörelse mot japanerna som fortsatte kampen mot det franska kolonialväldet efter Japans kapitulation. Efter slaget vid Dien Bien Phu 1954 kapitulerade Frankrike, Vietnam delades upp i Nord och Syd och allmänna val skulle hållas i samband med ett återförenande. Men 1955 utropades Sydvietnam till republik med stöd av USA. Den nationella befrielsefronten FNL bildades 1960 i Sydvietnam med stöd av Nordvietnam, vilka i sin tur stöddes av Kina och Sovjet.
Efter Tonkinbuktsintermezzot 1964 blev USA krigförande part och började bomba Nordvietnam. I mars 1965 landsteg den amerikanska marinkåren i Danang och under 1965 sändes omkring 200 000 amerikanska soldater till Vietnam.
I sitt första maj-tal 1965 i Göteborg hade utrikesminister Torsten Nilsson vädjat till de berörda parterna att inleda förhandlingar. I ett anförande den 4 maj 1965 inför Laboremus i Uppsala hade Olof Palme i förbigående tagit upp kriget i Vietnam och ansett "amerikanernas ställning hopplös" och uttryckt förhoppningar om en förhandlingslösning.
I sitt berömda tal på Broderskapsrörelsens kongress i Gävle juli 1965 hävdade Olof Palme: "Det är en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel" - ett tal som fick skarp kritik av de borgerliga partierna och den borgerliga pressen.
Folkpartiledaren Bertil Ohlin uttalade den 12 augusti farhågor för den svenska neutralitetspolitiken: "Som uttryck för det neutrala Sveriges utrikespolitik är hr Palmes uttalande häpnadsväckande. Frågan måste självklart tas upp inom utrikesnämnden. Det vore nog klokt att låta hr Palme syssla med andra saker än utrikespolitiken." Både utrikesminister Torsten Nilsson och statsminister Tage Erlander gick ut och förklarade att vad Olof Palme sagt var regeringens uppfattning. Samtidigt pågick 'Operation Aspen' 1965-68, UDs hemliga projekt för att försöka medla mellan parterna i kriget.
Ur Olof Palmes tal första maj 1966 i Malmö och Helsingborg:
I maj 1967 hölls den s.k. Russeltribunalen i Stockholm. Erlander hade först varit avvisande till lord Bertrand Russells begäran, men regeringen kunde inte förhindra att mötet ägde rum.
Den 21 februari 1968 ordnade socialdemokraternas 'Svenska Kommittéen för Vietnam' ett fackeltåg för fred i Vietnam i Stockholm och utbildningsminister Olof Palme skulle delta och hålla tal. UD hade bjudit in Nordvietnams ambassadör i Moskva till hemliga överläggningar inom 'Operation Aspen'. När deltagarna samlades på Sergels torg lotsade några medlemmar ur FNL-grupperna fram ambassadör Ngyuen Tho Chan till den överraskade Olof Palme i täten av tåget. Se Olof Palme för dummies.
I oktober 1969 blev Olof Palme ordförande i SAP efter Tage Erlander och blev därmed Sveriges statsminister. Det skulle vara svårt för IB, Säpo och FRA att sambarbeta med USAs underrättelsetjänster, framförallt CIA och NSA, om de på minsta sätt kunde misstänkas för att ha lojalitet med den svenska regeringen.
Curt Falkenstam, byråchef vid Rikspolisstyrelsen 1966-1983, hävdade hösten 1983 i boken 'Polisernas krig' att Säpochefen PG Vinges avgång 1969/1970 berodde på att Vinge på ett internt säpo-möte hävdat att Olof Palme var en säkerhetsrisk.
Ur Statens Offentliga Utredningar SOU 1999-88 (s. 249-252)
Iakttagelse mordkvällen av man med walkie-talkie i hörnet Tunnelgatan-Olofsgatan:
I mitten av mars 1986 lämnade Margarethe A uppgifter om en walkie-talkie-iakttagelse till PU. Margarethe A berättade att hon på mordkvällen befann sig i sin bostad på Tunnelgatan tillsammans med sin son. När hon omkring kl. 20.00-21.00 tittade ut genom fönstret såg hon en man som stod vid en port i hörnet Tunnelgatan-Olofsgatan. Mannen talade i en svart walkie-talkie. Hon hade i samband med iakttagelsen kommenterat denna för sonen. Strax efter klockan tio, då hennes make kom hem, var mannen med walkietalkien borta.
Nästa dag förhördes Margarethe A:s son. Han bekräftade moderns uppgifter. Han hade själv iakttagit mannen på andra sidan gatan. Mannen hade i handen haft en walkie-talkie, delvis dold innanför sin jacka. En del av apparaten hade stuckit upp och antennen hade varit fullt synlig. Sonen hade trott att mannen var väktare.
Tipset följdes upp av PU genom kontroll med personalchefen i den organisation som höll till i huset, utanför vilket mannen stod, och genom kontroll med ett vaktbolag. Några åtgärder som föranlett civil personal med walkie-talkie utanför aktuellt hus hade inte förekommit vid tiden för iakttagelsen.
Hösten 1988 förhördes Margarethe A och hennes son på nytt utan att ytterligare uppgifter framkom.
Iakttagelse ett par dagar före mordet av man med walkie-talkie i Gamla stan:
I slutet av mars 1986 lämnade Mare R ett tips till PU. Hon hade på förmiddagen den 26 februari 1986 omkring kl. 10.00 tänkt besöka en butik i Gamla stan. Butiken öppnade först kl. 10.30 och i väntan på att den skulle öppna hade hon promenerat runt i omgivningarna. Hon hade då observerat en storväxt man med en walkie-talkie på Västerlånggatan. Hon hade trott att mannen var butiksvakt och beskrev honom som mellaneuropé – tysk, österrikare eller liknande – med blont ”halmgult” hår. Mannen hade gjort ett ”uniformt intryck”.
Några dagar senare fick Mare R för polis peka ut platsen där hon sett mannen. Hon pekade ut en plats utanför Västerlånggatan 28, belägen helt nära porten till fastigheten där Olof Palme hade sin bostad.
Vid ett uppföljningsförhör i april 1986 uppgav Mare R att hon var helt säker på att det hon sett mannen bära på var en walkie-talkie. Hon hade sett antennen och en del av apparaten.
Iakttagelse ett par dagar före mordet av män med walkie-talkie i Gamla stan:
I början av april 1986 kontaktade Jarl N PU. Han berättade att han den 26 februari 1986 befunnit sig på Västerlånggatan i Gamla stan tillsammans med sin broder. Omkring kl. 10.00-11.00 hade han lagt märke till en man som talade i walkie-talkie. Mannen hade sett ”farlig ut” och pratat tyska, troligtvis som man gör i Schweiz. Han hade varit 185-190 cm lång och haft cendréfärgat hår. På fråga varför Jarl N hört av sig så sent med sin iakttagelse uppgav han att han glömt bort den men att han påmints om den då han hört, läst eller sett att en annan person lämnat liknande uppgifter.
Några dagar senare hölls ett nytt förhör med Jarl N. Han ändrade då i någon mån sina uppgifter och berättade att han inte var säker på om det var den 26 eller 27 februari 1986 som han och brodern besökt Gamla stan samt att iakttagelsen gjorts omkring kl. 11.00-11.30. Mannen han iakttagit befann sig ca 30 meter in på Västerlånggatan sett norrifrån, på gatans östra sida. Mannen hade haft ansiktet vänt mot Olof Palmes bostad. Ca 50 meter längre söderut i en angränsande gränd väster om Västerlånggatan stod ytterligare en man, som höll något mot örat, troligen en walkie-talkie. Vid tiden för iakttagelsen visste Jarl N inte att Olof Palme bodde på Västerlånggatan 31.
Jarl N:s bror hördes. Han bekräftade att han promenerat på Västerlånggatan i Gamla stan vid den tidpunkt som Jarl N uppgett. Han hade emellertid inte iakttagit någon man med walkie-talkie.
Iakttagelse på mordkvällen av man med walkie-talkie i Gamla stan:
Drygt ett år efter mordet, i slutet av mars 1987, kontaktade Leif C PU och berättade om en iakttagelse han gjort under mordkvällen. Han hade i sällskap med två män och två kvinnor varit i Gamla stan kvällen då Olof Palme mördades. Sällskapet hade haft för avsikt att besöka en där belägen nöjeslokal, men eftersom man tyckt att inträdesavgiften var för hög hade sällskapet i stället promenerat runt i stadsdelen. Under promenaden, då sällskapet inte varit samlat utan männen troligen gått lite före kvinnorna, hade Leif C uppmärksammat en man som höll en walkie-talkie i handen. Mannen hade stått i ett gathörn. Leif C hade antagit att mannen var polis. Iakttagelsen hade ägt rum vid kl.19.00-19.30. På fråga varför Leif C inte hört av sig till polisen tidigare svarade han att han först några veckor tidigare fått klart för sig att Olof Palme vid denna tid bodde i Gamla stan.
Vid ett uppföljande förhör i april 1987 preciserade Leif C var iakttagelsen av mannen ägt rum. Mannen hade stått i korsningen Västerlånggatan-Kåkbrinken, några steg in i gränden. Leif C beskrev mannen som en svensk, ljushårig kortklippt man, 20-30 år och 180 cm lång. Leif C hade under promenaden kommenterat sin iakttagelse och sagt något om att ”civila poliser finns överallt”.
Vid förhör med övriga personer i sällskapet bekräftade de båda männen att de hade ett minne av att Leif C vid tillfället talat om en man med walkie-talkie. Ingen av dem hade dock sett mannen. En av kvinnorna i sällskapet uppgav att hon vid tillfället iakttagit en man med en walkie-talkie delvis gömd under rocken. Mannen hade stått på Västerlånggatan, inte i någon gränd.
Iakttagelse mordkvällen av man med walkie-talkie vid Adolf Fredriks kyrka:
Drygt ett år efter mordet, i april 1987, kontaktade Karin G PU. Hon berättade att hon mordkvällen ca kl. 21.20 åkte bil söderut på Sveavägen. I höjd med Adolf Fredriks kyrka (korsningen Sveavägen- Kammakargatan) såg hon en man med walkie-talkie. Mannen hade varit 178-180 cm lång, hade haft mörkt ”burrigt” hår och varit slätrakad.
I oktober 1987 hölls ett uppföljningsförhör med Karin G. Hon berättade att hon varit på väg hem i en bil tillsammans med en vän, Bengt C. Under färden lade hon märke till en man med walkie-talkie som uppehöll sig utmed kyrkogårdsmuren utanför Adolf Fredriks kyrka. Mannen pratade i apparaten och hon hade sett ett ”spröt” sticka upp någon decimeter. Hennes vän hade inte sett mannen. Hon hade först våren 1987 talat med en vän som var polis om sin iakttagelse. Han hade rekommenderat henne att höra av sig till PU.
I september 1988 förhördes Karin G på nytt. Hon nämnde då att hon inte hade trott att hennes iakttagelse hade med mordet att göra och att hon därför först inte hade hört av sig till polisen.
Vid samma tid, i september 1988, förhördes Bengt C. Han berättade att Karin G nämnt sin iakttagelse redan under bilfärden men han hade på grund av bilkörningen inte haft möjlighet att titta på mannen.
Iakttagelse mordkvällen av man med walkie-talkie vid Brunkebergstorg:
Drygt ett år efter mordet, i april 1987, kontaktade två kvinnor, Catarina N och Anette K, PU. Båda berättade om en iakttagelse de gjort under en bilfärd mordkvällen kl. 23.10-23.15. De hade åkt Malmskillnadsgatan i riktning mot Sergels torg när de vid Brunkebergs torg sett en man med walkie-talkie. Catarina N beskrev mannen som ”tjock” och svarthårig, med en ljus jacka. Anette K uppgav att mannen som talade i walkie-talkie inte hade verkat ha något att dölja. Han hade enligt Anette K varit vänd mot slottet, haft mörkblont hår och burit en ljus jacka. Att kvinnorna inte hört av sig till PU med sina uppgifter tidigare förklarade Anette K med att hon tidigt berättat om iakttagelsen för en kamrats fader som var polis. Denne hade sagt att iakttagelsen var ointressant.
Iakttagelse på mordkvällen av man med walkie-talkie på Norra Latins skolgård. Sex år efter mordet, i mars 1992, kontaktade Marianne Ö PU:
Hon berättade att hon befunnit sig på Norra Latins skolgård mordkvällen ca kl. 22.30-23.00. Hon hade där lagt märke till en man som befunnit sig ca 20 meter ifrån henne. Mannen hade hållit ett föremål som Marianne Ö ”absolut uppfattade som en walkie-talkie” framför ansiktet. Marianne Ö beskrev mannen som svensk, ca 25-30 år gammal. Som förklaring till att hon hörde av sig till PU så sent uppgav Marianne Ö att hon varit ”feg” och inte velat ”bli inblandad”.
Ett tvåminuters ljudklipp där komikern Robert Gustavsson för Ulf Elfving berättar om sina iakttagelser efter att ha varit på samma bioföreställning som makarna Palme den 28 februari 1986.
